Uppdrag Mission 2 2025: "Det började röra sig"

”Det började röra sig”

KRÖNIKA I STÄNDIG RÖRELSE 4 MALMÖ ”NÄR MAN FÖRSTÅR KAN MAN GÖRA MEDVETNA VAL” 20 SYDAFRIKA ”DET ÄR DEN POLITISKA VILJAN SOM SAKNAS” 26

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Bild ur Ulrich Schmiedels installationsföreläsning

vid Lunds universitet hösten 2024. AI-genererad.

”Jag vill sätta världen i rörelse”

mina ögon fastnar på en bokrygg när jag sveper med blicken över min dotter Annas hylla: Jag vill sätta världen i rörelse är titeln på Anna-Karin Palms fina biografi över Selma Lagerlöfs liv och verk. Det är i samband med att Selma Lagerlöf blir tillfrågad om att uttala sig i en politisk fråga som hon utbrister:

”Jag vill sätta världen i rörelse.”

Jag tolkar det som att hon anser att hennes roll är att få människor att tänka och reflektera istället för att acceptera färdiga svar.

Det här numret av Uppdrag Mission tar sin utgångspunkt i ett citat av Gustaf W Lindeberg. Han var bland annat redaktör för Lunds Missionstidning, denna tidskrifts föregångare, under många år, och han var sekreterare i Lunds Missionssällskap och docent i missionsvetenskap vid Lunds universitet. Jag tycker mig se ett samband mellan ”Det började röra sig” och ”Jag vill sätta världen i rörelse”, kanske för att uttrycken delvis speglar samma tid, sekelskiftet och första delen av 1900-talet.

När jag var ung var vi många som både ville och fick möjlighet att resa ut i den världsvida kyrkan, ofta med stöd från Lunds Missionssällskap. Dessa möten kom att prägla både våra liv och vår tjänst i kyrkan. Idag är intresset inte alltid lika stort trots att det finns många fler möjligheter. Vad det beror på kan man fundera på, men framför allt vill jag utbrista: Jag vill också sätta människor i rörelse!

Ut i rörelse i den världsvida kyrkan, ut i rörelse för möjligheter till möten och delande av tro och liv.

Detta har varit Lunds Missionssällskaps uppdrag sedan det bildades 1845, och detta är fortfarande dess uppdrag: Att sätta människor i rörelse för att befrämja Guds rikes utbredande.

per kristiansson sekreterare i Lunds Missionssällskap, komminister i Fosie församling och stiftsadjunkt för teologi och mission i Lunds stift

Alltid

4 krönikan

9 enkäten

25 betraktelsen

34 stipendierapporten

38 stipendiaten

39 om LMS

30 språköra

Översättningens utmaningar är ett genomgående tema i Johanna Larssons debutbok, diktsviten Bokstavstro, som har blivit mycket uppmärksammad. Maria Küchen stämde möte med henne på Jesusbaren.

20 ”när man förstår kan man göra medvetna val”

En dom i Migrationsdomstolen i februari 2023 välte omkull alla framtidsplaner för många unga afghanska asylsökande. I Malmö har Hoppet blivit en plats där de kan söka stöd, få information och kanske hitta ny framtidstro.

14 något gemensamt mänskligt

Besök i mångfaldsmiljöer i indiska Hyderabad och norska Kirkenes får Johanna Gustafsson Lundberg, etiker vid Lunds universitet, att reflektera över mänskliga grundvillkor.

26 ”det är den politiska viljan som saknas”

Att Sydafrika numera räknas som medelinkomstland innebär inte att majoriteten av invånarna har en inkomst på medelnivå. Isobel Frye och hennes kolleger i Social Policy Initiative har de senaste 18 åren arbetat för att minska klyftorna.

”men det är ju först i efterhand man kan se vad som började röra sig vid en viss tidpunkt”, skrev Rikko

Voorberg när han fick det här numrets enkätfråga. Han leder A World of Neighbours, ett nätverk (tidigare hette det En värld av grannar och var ett av Svenska kyrkans program) där människor som arbetar med migranter i Europa samlas för att stötta varandra, uppmärksamma varandra och världen på vad som händer och ta hjälp av forskare för att se de ännu större perspektiven. En del av nätverkets medlemmar är själva migranter.

Ulrich Schmiedel är en av nätverkets forskare, och förra året installerades han som professor på Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund, den professur som Lunds Missionssällskap finansierar. Hans installationsföreläsning utgick från en rad i Gustaf Lindebergs bok om sällskapets historia, utgiven 1945.

Det uppstår fortfarande nya rörelser – naturligtvis. Ser vi dem? Vad betyder de?

I det här numret får vi ta del av många perspektiv.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: SANKTA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA

I ständig rörelse

”Migration är det nya normalläget ”

malmö kan fungera som testfall för de förändringar som äger rum i många städer runtom i Europa. Invånarantalet i Malmö kommer snart att vara en halv miljon. Av dagens invånare är det ungefär 50 procent som har migrantbakgrund och 50 procent som inte har det. Bland dem som är under 15 år är förhållandet 65/35. När de unga har blivit vuxna kommer skillnaden mellan en majoritet som inte har migrerat och en minoritet som har gjort det att vara meningslös. Malmö som helhet kommer att ha migrantbakgrund. Sociologen Maurice Crul arbetar med teorin att städer som Malmö är på väg från mångfald (där man kan se skillnaden mellan minoritet och majoritet) till supermångfald (där ingen skillnad mellan majoritet och minoritet syns). Han skriver att denna förändring har konsekvenser för hur vi ser på integration. Antagandet idag är att integration är en process där en minoritet integreras i en majoritet. Men som statistiken visar kommer ingen sådan process att äga rum i Malmö. Integration kommer att bli en uppgift för människor med och utan migrantbakgrund. Båda grupperna kommer att bli tvungna att integreras i ett samhälle som är radikalt annorlunda och radikalt präglat av mångfald.

maurice cruls resonemang knyter an till forskning i ämnet postmigrationssamhället.

Naika Foroutan, som är sociolog och statsvetare och som undervisar i Berlin, säger att migration är det nya normalläget. I sin beskrivning av detta samhälle understryker hon att det binära förhållandet mellan människor med migrationsbakgrund och människor utan håller på att suddas ut. I Die postmigrantische Gesellschaft – Ein Versprechen der pluralen Demokratie (”Postmigrationssamhället – ett löfte om mångfaldsdemokrati”) skriver hon att detta nya samhälle ställer en fråga till oss: hur kan vi ta oss bortom migrationens sociala skiljelinje om vi vill leva tillsammans i ett samhälle som mer och mer präglas av mångfald?

Nu när jag har tillträtt som professor i missionsvetenskap (det föreligger ett förslag att ändra beteckningen till Lunds Missionssällskaps professur i religiös mångfald) i Lund undrar jag vad studenterna skulle behöva veta för att klara att navigera i offentliga supermångfaldsmiljöer som Malmö. Vi lever i ett postmigrationssamhälle, så vad borde de lära sig om religion, och på vilka sätt kan jag hjälpa dem i deras lärande?

vad man än kan säga om den förändring från mångfald till supermångfald som Malmö visar tecken på finns det ett påstående som är helt relevant: ”Det började röra sig!” Så (och utropstecknet är en del av citatet) skrev den akademiker som förde in studiet av missionsvetenskap vid Lunds universitet: Gustaf Lindeberg. I boken Ett sekel i missionens tjänst – Lunds Missionssällskap 1845–1945 beskriver han ämnet missionsvetenskap när det är som störst. Man får läsa mellan raderna för att se att hans påstående sammanfattar hur de olika lokala och globala strömmarna förenades i en konstellation som gjorde Lunds Missionssällskaps tillkomst möjlig. Och man kan känna hur spännande Gustaf Lindeberg tycker att detta är.

Gustav Lindebergs Malmö präglades inte av supermångfald, inte ens av mångfald. Under hans livstid utvecklades Kockums till ett av de största skeppsvarven i världen. Malmö blomstrade. Det var en stad på en världskarta som snurrade runt ett kristet centralområde. Malmö var en del av detta centralområde. Det var naturligt för Gustaf Lindeberg att förutsätta att mission är kristendomens rörelse från mitten till marginalerna: i Sverige

innebar det mission till urfolken här, och utanför landets gränser mission till urfolken där. Men berättelsen om honom är ingen framgångssaga. Det nya missionsvetenskapliga institut som Lunds Missionsvetenskap skulle finansiera hade inte blivit verklighet när han gick i pension. Han blev aldrig professor. Efter hans pensionering hände det värsta som en Lundateolog kan föreställa sig: teologer från Uppsala kom för att undervisa i missionsvetenskap här!

det dröjde ända till 1990-talet innan Lunds Missionssällskap kunde inrätta en professur i Lund. Aasulv Lande blev den förste professorn, och han var inte någon Gustaf Lindeberglärjunge utan hade utgångspunkten att dennes missionsvetenskap fungerade som ett försvar för kolonialismen. Själv hade han ett postkolonialt perspektiv.

Mission sedd med det kolonialistiska perspektivet startar i Europa, och Europa är kristendomens centrum, så missionens historia blir kristendomens rörelse från europeiska territorier till icke-europeiska. Sedd med det postkoloniala perspektivet startar missionen varken i Europa eller utanför, och Europa betraktas inte som kristendomens centrum – kristendomen beskrivs istället som polycentrisk.

På det sättet blir missionens historia en rörelse från europeiska områden till ickeeuropeiska och från icke-europeiska till europeiska. Genom den rörelsen möter kristna och icke-kristna varandra, och i den processen förändras innebörden av ordet kristendom.

Enligt Aasulv Landes efterträdare, David Kerr och Mika Vähäkangas, är begreppet missionsvetenskap så ingrott med kolonialism att det borde ersättas med global kristendom. De arbetade vidare med teologins avkolonisering genom att koncentrera sig på komparativ teo-

logi respektive kontextuell teologi. Jag vill gärna gå i deras fotspår.

det malmö jag har lärt känna är ett annat än Gustaf Lindebergs eller Aasulv Landes. Malmö är en av de mest ojämlika städerna i Europa idag. Områden med överlappande etnisk och ekonomisk segregering, ofta också utbildningsmässig, har ökat sedan 1990-talet. Att staden går från mångfald till supermångfald samtidigt som den måste anpassas till klimatförändringar orsakar meningsskiljaktigheter. Det blir tidningsrubriker, ofta med inslag av rasistiska föreställningar och religiös diskriminering som har migranter och muslimer som måltalva. Den svenska delen av European Islamophobia Report är obehaglig läsning.

Maurice Crul förklarar att städer som Malmö befinner sig vid den punkt där de går från mångfald till supermångfald. I The New Minority – People Without a Migration Background in the Superdiverse City, som han har skrivit tillsammans med Frans Lelie, för han resonemanget att det inte räcker att människor lever och låter andra leva. Mötena måste göras möjliga. För att återvända till Naika Foroutans postmigrationsfråga: Om vi nu vill leva tillsammans i ett samhälle som blir mer och mer präglat av mångfald, hur ska vi kunna ta oss bortom den sociala skiljelinje som migration utgör?

den frågan är , tror jag, en bra utgångspunkt för oss som vill studera religiös mångfald. Vi har alltid varit intresserade av möten mellan människor. När samhället går från mångfald till supermångfald är den kompetens som behövs för att klara sådana möten inte längre en specialistfärdighet (i det historiska Malmö: något som bara krävdes av dem som studerade vårt ämne) utan en överlevnadsfärdighet (i ett möjligt framtids-Malmö: något som krävs av

många fler). Just nu befinner vi oss någonstans mittemellan.

En teologi som är intresserad av att utforska och av att göra möten möjliga måste vara en politisk teologi (det engelska begreppet public theology rymmer fler betydelser än denna svenska översättning – övers anm). Dess uppgift är att tolka de teologier som formas av möten mellan människor och mellan olika grupper av människor i det offentliga rummet.

Vi som studerar religiös mångfald måste på kritiska sätt analysera hur människor lever tillsammans och på konstruktiva sätt kartlägga och utvärdera detta. På det sättet kan vi göra kreativ handling och kreativa åtgärder möjliga.

Den uppgiften är inte så enkel som den kan låta.

Så som jag ser det har alla som arbetar med vårt ämne det gemensamma problemet att vi måste störa den ämnesmässiga och samfundsbaserade ordning som styr studier i religion på universitetsnivå – men det kan också vara en gemensam glädje. Detta innebär att vi ofta retar upp våra kolleger genom att insistera på att olika religiösa och icke-religiösa levnadssätt har påverkat varandra genom historien. ”Kristendom” finns inte utan ”andra religioner”, och ”andra religioner” finns inte utan ”kris-

tendom”. Det är bara utbyte som finns. Frågan vad det innebär att vara kristen kan inte besvaras en gång för alla. Själv skulle jag säga att svaren har förändrats i det förgångna och att svaren med nödvändighet kommer att förändras i vår tid på grund av framtida supermångfald.

det apofatiska perspektivet blir avgörande här. Det är den urgamla tanken att Gud är större än något som vi kan säga: Deus semper maior. Gud är inte garanten för sociala skiljelinjer, som om Gud vore en stamgud som kunde ställa kristna mot muslimer eller migranter. Tvärtom: Gud kallar oss att gå bortom de skiljelinjerna.

När vi får se Gud är det en rörelse vi ser.

Detta får konsekvenser för alla som studerar det ämne som tidigare kallades missionsvetenskap. Våra frågor kan inte ta för givet att det finns en enhetlighet, som i ”varför samlas människor trots att de är olika?”. Den måste

ta mångfalden för given, som i ”varför samlas inte människor som är olika?”.

Detta sätt att närma sig frågan om hur vi vill gestalta vårt liv tillsammans i ett samhälle som mer och mer präglas av mångfald har teologisk potential.

Om vi som studerar religiös mångfald lär oss detta om religion i postmigrantsamhällets offentliga rum, då kan vi göra möten mellan människor och grupper av människor möjliga. Då kan vi hjälpa till att göra supermångfaldssamhället till en bättre plats för alla. n

ulrich schmiedel är sedan 2024 professor på Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och innehar den professur som finansieras av Lunds Missionssällskap. Han har tidigare bland annat lett forskningsarbetet i Svenska kyrkans program En värld av grannar/nätverket A World of Neighbours samt undervisat vid universitetet i Edinburgh.

Ulrich Schmiedel.

Mänsklig mångfald som grundförutsättning

”Det började röra sig” skrev missionshistorikern Gustaf Lindegren 1945.

Teologer i Sverige och en rad andra länder svarar på frågan: Vad börjar röra sig i ditt synfält?

ANNA BRAW BILDER PRIVATA OM INTE ANNAT ANGES

ENKÄT

n n n Den globala politiska teologin (Global Public Theology) blommar när den lyssnar till röster och perspektiv från majoritetsvärlden, globala syd, särskilt röster och perspektiv från dem som reflekterar i skärningspunkterna mellan tron och det offentliga. Genom att skapa utrymme för en mångfald av insikter kan den politiska teologin röra sig bortom de västerländska epistemologiernas dominans. På det sättet kan den samverka på ett mer inkluderande sätt med trons komplexiteter i ett globalt religiöst landskap som blir alltmer sammanflätat. Migranters religiositet, afrikansk och annan icke-västerländsk kristendoms växande inflytande, och religionens uthållighet i offentliga sammanhang utmanar sekulariseringsnarrativ och berikar det teologiska samtalet. Den sortens inkluderande hållning stärker inte bara den politiska teologin utan hjälper oss också att förstå tron och det offentliga livet på ett djupare sätt i en värld som är präglad av mångfald och ömsesidigt beroende. n

DION A. FORSTER, PROFESSOR PÅ

DEN TEOLOGISKA FAKULTETEN

VID STELLENBOSCH UNIVERSITY

I SYDAFRIKA OCH FORSKARE VID

WESLEY HOUSE I CAMBRIDGE

n n n Det som skiljer teologin från andra discipliner är vårt sammanhang, vår medvetenhet om att vi talar med utgångspunkt i och med riktning in i en specifik tradition. Det som skiljer god teologi från dålig teologi är det sätt på vilket vi använder vår medvetenhet: ser vi vår tradition som en resurs som hjälper oss att samlas och arbeta tillsammans i världen sådan som den är? Den värld som, Hanna Arendt påminner oss om detta, har den mänskliga mångfalden som grundförutsättning? Eller använder vi den för att stängsla in oss, som en ursäkt så att vi kan undvika ärliga samtal och samarbeten med människor som inte har samma referenspunkter som vi? När vi betonar hur viktigt det är att förstå sammanhanget, är vi då verkligen villiga att gå in i andras sammanhang? Eller är vi bara ivriga att få andra att förstå vårt sammanhang? Vår uppgift är att hålla oss borta från att fiffla med det heliga, det upphöjda och det

avskilda och att istället möta det fruktansvärda, skräckinjagande och oändliga som det innebär att stå ansvariga inför varandra. n ALANA VINCENT, UNIVERSITETSLEKTOR I RELIGIONSVETENSKAP, JUDENDOM, DIALOG MELLAN RELIGIONER, RELIGION OCH LITTERATUR PÅ INSTITUTIONEN FÖR IDÉ- OCH SAMHÄLLSSTUDIER VID UMEÅ UNIVERSITET

n n n Det började röra sig! Flera gånger har jag imponerats av hur trygga kvinnor och män från religiösa minoriteter verkar vara i Norge. Kanske har oljepengar spelat in och gjort det norska samhället överlag lite mer resursstarkt än det svenska? Kanske spelar också erkännandets politik, med grundhållningen att minoritetstraditioner har något att bidra med till det gemensamma goda, en roll?

En tredje anledning till minoriteters relativa trygghet skulle kunna

vara att de har varit länge på platsen, men där skiljer sig ju inte Norge från Sverige. Också i Sverige finns idag stora grupper av andra och tredje generationens invandrare. Och det är här jag ser att det börjar röra på sig. Jag har mött det i förortsnätverk. Där finns en stolthet och expertkunskap om orten, om vad som behövs för att navigera i samhället, om vilken politik som är bra för ens område och vilken som behöver kritiseras och så vidare.

Det här är nätverk i supermångfaldsområden och inte bara etnisk eller religiös förståelse utan verkligen en intersektionell supermångfald, med en mängd olika variabler. Det förväntade vore kanske att mångfalden skulle leda till att den enskilde håller sig till sin grupp av likasinnade. Så kan det ha varit tidigare, men jag tycker mig se att det börjar röra på sig, att solidariteten verkar vara mer ”färgblind” nu. Det finns ett självklart erkännande av att vi behöver varandra för att möta de utmaningar vi står i.

Minoritetspersoner tar för sig, de är steget före, de vet ofta mer än människor från majoritetssamhället. Detta är stort. n

HENRIK FRYKBERG, STIFTS ADJUNKT FÖR INTERRELIGIÖSA RELATIONER OCH INTEGRATION I GÖTEBORGS STIFT

BILD: PER MELANDER, UMEÅ UNIVERSITET

BILD: STELLENBOSCH UNIVERSITY

n n n Det rör på sig i projektet Tillit Malmö. Jag arbetar tillsammans med två fantastiska kollegor med muslimsk tro och med god förankring i muslimska sammanhang i Skåne. Vi har tillsammans arbetat fram och genomfört en serie utbildningsträffar. Målgruppen är imamer och andra nyckelpersoner i muslimska församlingar i Malmö som har efterfrågat höjd kompetens inom psykosociala frågor. Präster och diakoner från Malmö pastorat har också deltagit, dels för eget lärande, dels för att bidra med kunskap från kyrkans diakoni och själavård. Prästerna och diakonerna har samtidigt fått viktiga insikter i hur det är att leva som muslim i Malmö och hur det är att som minoritet hantera psykosociala svårigheter.

Föreläsningarna har haft var sitt tema: Hantering av kulturkrock, Så fungerar socialtjänsten, NPFdiagnoser, Svenska skolsystemet idag, Psykisk hälsa hos barn och unga, Hur trauma påverkar barnets utveckling och riskfyllda miljöer för unga, Parrelationer, Våld i nära relationer och Samtalsmetodik.

Föreläsarna har varit professionella

som arbetar inom respektive område – forskare, lärare, psykolog, socionom – och som är muslimer.

Utbildningstillfällena har präglats av fokus på ämnet, hög kompetens från föreläsarna, starkt engagemang hos deltagarna och öppet diskussionsklimat.

Vid varje tillfälle har vi delat en måltid, och det har bidragit till gemenskap och givande samtal.

Antalet deltagare har ökat varje gång. Den höga kvaliteten och det givande innehållet har spridit sig så att fler velat vara med. Nu deltar ungefär 30 personer.

Vi har reflekterat över hur vår religion kan vara en resurs i vårt arbete med dessa frågor och hur vi kan samarbeta mellan trossamfunden och samverka med samhällets stödinsatser.

Utbildningstillfällena har gett oss alla erfarenhet av hur mycket vi har gemensamt, oavsett tro, i engagemanget för människor i utsatthet och för en bättre psykosocial hälsa i Malmö. n

AGNES CALLEWAERT, DIAKON PÅ DIAKONICENTER S:TA MARIA KYRKA I MALMÖ PASTORAT

n n n Linköping sjuder av liv. Människor rör sig, söker och finner förhoppningsvis kontakt, relationer och livsutrymme. I församlingarna möts vi till bön och liv. ”Vår gudstjänst bärs av dem som kom till Sverige 2016”, berättar en av församlingsherdarna.

Livsvillkoren ser olika ut och ger olika förutsättningar för människor. Till migrationsmottagningen får vi många samtal om längtan efter att få inkluderas. Någon ansöker om att få eller förlänga sitt uppehållstillstånd, andra söker och väntar – länge! – på beslut om att få bli svenska medborgare. Vad behöver jag göra för att få ingå? Murarna upplevs som höga och är det också. Och så plötsligt händer det, och livet kan få börja. Många kämpar för att få återförenas. Ibland ofattbar glädje, ibland vilsenhet, ibland bottenlös sorg.

I vårt nätverk för religionsdialog bygger vi förtroende, kunskap och samverkan. En ny gnista är engagemanget från unga människor. Några av stadens unga var med på vår studieresa till England där de fick möta konceptet The Feast, en interreligiös verksamhet där unga av olika tro får träffas till aktiviteter och samtal om tro och identitet. Vår biskop Marika samlade engagerade unga till middag i höstas, och trots att det var första gången som många av dem träffades flöt samtalen på snabbt. ”Det är kul att vara här. Jag gillar att träffa nya människor och att nätverka”, sa en deltagare. ”Det är dags att vi bryter vår bubbla och lär känna andra församlingar mer”, sa en annan. Ungdomarnas öppenhet ger inspiration till alla. n SUSANNA LÖFGREN, DIAKONISTRATEG I LINKÖPINGS DOMKYRKOPASTORAT

BILD: ANNA BRAW

n n n ”Skapa lä åt ljusen, vi behöver deras sken!”

Världen värms upp, ismassorna smulas sönder och permafrosten smälter. Det är inte bara en beskrivning av vad som händer i naturen – det är en perfekt bild av utvecklingen för mänskliga rättigheter i Europa, särskilt de rättigheter som gäller skydd och mottagande av flyktingar och migranter. Vår demokratis grund – rättsstatsens principer med tillhörande rättigheter och skyldigheter, född ur en trosbaserad världsåskådning – verkade en gång i tiden vara en klippa under våra fötter. Men stenen visade sig vara is, och den var ingen match för den hetta som den oheliga alliansen mellan globalt storkapital och faktabefriad nationalism genererar.

Rättsstatens principer faller samman med ljusets hastighet – den håller samma tempo som klimatförändringarna. Medan jag skriver detta berövas överbelastade skyddssystem sin finansiering. Europa skäller

på auktoritära regimer för deras sätt att behandla människorättsaktivister men har inget sätt att stötta sina egna människorättsförsvarare när de ställs inför rätta för att de har delat ut soppa eller filtar till människor som dör i skogarna vid gränserna.

”När det är natt: klaga inte på mörkret, utan tänd ett ljus” – det var A World of Neighbours-nätverkets nyårshälsning. Det är det vi gör.

Men natten är stormig, och ljusen är sårbara. De behöver skydd, lite struktur som skyddar dem från vindarna. Enkla strukturer, så att vi kan bära dem till de platser där behoven är som störst. Våra ljus behöver människor, trosgemenskaper, samhällsstrukturer, familj –som kan skapa lä åt dem och skydda dem från blåst och regn. Att hålla varandras händer, stärka banden mellan alla fredens vänner tvärsöver kulturer, religioner och livssituationer. En natt med ljus. n

RIKKO VOORBERG, DIREKTOR

FÖR A WORLD OF NEIGHBOURS, TEOLOG OCH KOLUMNIST

n n n 2022 blev jag erbjuden ett postdoc-stipendium vid University of the Western Cape i Sydafrika. Min dåvarande arbetsgivare, Church’s Auxiliary for Social Action India, gav mig inte ledigt för studier, så jag kunde bara samla ihop semesterdagar och vara på plats i Kapstaden i två månader, men jag bestämde mig för att använda den tiden så bra jag kunde. Jag bad vänner som arbetar i många olika rörelser och på olika platser att skriva ett kapitel var på temat The Feminist Impetus for Sustainable Development Goals, Peace and Security (”Den feministiska impulsen i arbetet med målen för hållbar utveckling, fred och trygghet”). Det blev en blandning av vetenskapliga artiklar, sådant som är mer som reportage från verksamheter och så personliga vittnesbörd. För mig var målet att samla positiva krafter och låta många komma till tals och berätta, men det blev mer kontroversiellt än jag hade trott: min medredaktör hoppade av arbetet när hon såg några av namnen och ämnena, och jag gjorde boken färdig på egen hand. Under tiden jag arbetade med den blev CASA India av med sin statliga licens och på det viset tvungna att säga upp nästan alla anställda, och jag var en av dem som fick sluta. Jag valde att se det som en chans att arbeta mer

med boken och med ämnet, och nu hoppas jag att den ska leda till många samtal i olika sammanhang här i Indien. n

JOYCIA THORAT, TEOLOGIE DOKTOR, TIDIGARE GENDEREXPERT PÅ CASA INDIA, AKTIVIST, BOSATT I DELHI

n n n Många av oss är medvetna om de meningsskiljaktigheter som hör ihop med uppdelningen mellan ”religiöst” och ”sekulärt” som den gräns som avgör vad som går an att tala om offentligt och vad som bör hållas privat. Medvetenheten om att det är lika kontroversiellt att dela upp världen i ett antal ”religioner” är inte lika utbredd. Många ser det bara som en självklarhet.

Men, som de forskare som arbetar med critical religion påpekar, själva idén att det finns världsreligioner har i stort sett sitt ursprung i ett kolonialt projekt, ett sätt att hantera mångfald när den blev en del av förutsättningarna för globala imperialistiska satsningar. Med andra ord: gränserna är till stor del konstgjorda.

Och den konstruktionen börjar falla sönder när det börjar röra på sig. Att allt fler människor lever utan religiös tillhörighet, alltså inte vill kännas vid någon formell religiös tillhörighet, behöver inte nödvän-

digtvis innebära att de undviker alla delar av det som konventionellt sett skulle beskrivas som religiositet.

Istället lever de i sammansatta system av tillhörigheter, praktiker och tro, system som de var och en förhandlar inom sig själva. På liknande sätt har inte de som fortfarande räknar sig som tillhöriga något starkt fokus på formella uttryck för den tillhörigheten.

De förändringarna gör religionen mindre tydlig eller ”läsbar” för utomstående betraktare, som administratörer eller forskare, men de kan resultera i ett förnyat intresse för teologi och i kreativa sätt att ta sig an teologin. n

RYSZARD BOBROWICZ, GÄSTPROFESSOR I COMPARATIVE LAW AND RELIGION PÅ KATHOLISCH-THEOLOGISCHE FAKULTÄT VID RHEINISCHE FRIEDRICH-WILHELMS-UNIVERSITÄT BONN I TYSKLAND

n n n I grunden handlar det om hur vi kan leva tillsammans, om olikhet, samhörighet och tillhörighet, om religionens plats i samhället. Den teologiska reflektionen över frågor av det här slaget tillhör ämnesområdet religionsteologi. Under de senaste åren har den svenska offentligheten engagerat sig i teologiska diskussioner om

Koranen, om dess status som helig skrift och om hur fysiska exemplar av Koranen ska behandlas. Till bakgrunden hör naturligtvis offentliga koranbränningar, starka antimuslimska strömningar och Sveriges försök att bli medlem i NATO.

Samtidigt har Sveriges interreligiösa sammanhang genomgått betydande förändringar. Långvariga samarbeten har brutits och grundläggande dialogprinciper varit svåra att upprätthålla. Terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza har på djupet påverkat både offentliga och privata relationer och förändrat dynamiken i Sveriges interreligiösa relationer.

Under det senaste året har allt fler dagstidningar och opinionsbildare proklamerat kristendomens återkomst i Sverige. Ibland triumfatoriskt, ibland mer avvaktande diskuteras hur kristen tro tycks spela en större roll, också bland unga människor.

Exemplen visar hur religion och politik hänger ihop, både lokalt och globalt. Religionsteologins roll är att utforska detta med religiös mångfald som lins. Att religionsteologiskt belysa frågor om konflikt och samexistens, antisemitism, islamofobi och sekularisering är inte bara viktigt

för det religionsvetenskapliga fältet, utan för samhällsutvecklingen i stort. Det handlar om hur vi kan leva tillsammans. n

JAKOB WIRÉN, ÄRKEBISKOP MARTIN MODÉUS TEOLOGISKE SEKRETERARE SAMT ADJUNGERAD PROFESSOR I RELIGIONSTEOLOGI VID LUNDS UNIVERSITET, LEDER FORSKARSEMINARIET GLOBAL CHRISTIANITY AND INTERRELIGIOUS RELATIONS

n n n Religionernas taxonomier och de gränser som finns mellan dem är utmanande, men vi kan inte avfärda dem. Det betyder inte att vi ska släppa vårt etiska ansvar gentemot den ”religiöst andre”. Om en religions teologi ska kunna vara global och kontextuell kan den inte stanna på sin trygga ö. Den måste erkänna att den har ett ansvar och vara beredd att stå till svars

inför de andra. Både muslimer och kristna borde inte bara ta det som ett etiskt ansvar att befria dem som finns inom deras egna trosgemenskaper, utan de borde också se och urskilja dem som finns utanför deras trostillhörigheters gränser. I en komparativ och dialoginriktad kontext kan muslimer och kristna bli påminda om sina texttolkningars förgreningar. n

FATIMA TOFIGHI, FILOSOFIE DOKTOR I LITTERATUR OCH TEOLOGI

VID UNIVERSITY OF GLASGOW I SKOTTLAND, HAR DE SENASTE ÅREN HAFT EN TJÄNST MOTSVARANDE DOCENT I RELIGIONSVETENSKAP VID UNIVERSITY OF RELIGIONS I QOM I IRAN

BILD: ALI SOLTANI

Något gemensamt mänskligt ”Vissa saker

går det att tala om från början, andra kräver mer tid”

Besök i mångfaldsmiljöer i indiska Hyderabad och norska Kirkenes får

Johanna Gustafsson Lundberg att reflektera över mänskliga grundvillkor.

TEXT JOHANNA

GUSTAFSSON LUNDBERG

Samling för kvinnor och barn på Henry Martyn Institutes center Aman Shanti i Hyderabads innerstad.

n n n I slutet av januari kom jag hem från en resa med Lunds Missionssällskap i södra Indien. Där reste vi i de svenska missionärernas fotspår och såg det arbete som pågår nu med stöd från Act Svenska kyrkan.

Vi åkte också till Hyderabad för att besöka Henry Martyn Institute och dess direktor Pack iam T. Samuel, som sedan 1990-talet arbetar med utbildning och interreligiös dialog för att stärka relationerna mellan hinduer, kristna och muslimer. Syftet är att Indiens många olika befolkningsgrupper ska kunna leva tillsammans i fred.

Det är ett imponerande arbete som sedan institutets begynnelse 1930 har utvecklats, inte minst de insikter som medarbetarna har fått i fråga om den tid det tar att bygga upp tilllitsfulla relationer. Vissa saker går det att tala om från början, och andra kräver betydligt mer tid, lyhördhet och generositet.

De erfarenheter av mångfaldsarbete som har byggts upp på institutet, med allt vad det innebär av spänningar och konflikter liksom möjligheter och nya sätt att se på tillvaron, är inspirerande. Vi kan lära oss mycket av de arbetssätt och den pedagogik som växt fram där.

mångfaldsfrågor inordnorge Väl hemma packade jag om mina väskor och for till Kirkenes i Nordnorge. På Bymisjonen (Stadsmissionens motsvarighet) arbetar en kollega till mig, Torbjørn Brox Webber, med frågor om mångfald, demokrati och möjligheter till fredlig samexistens.

I Kirkenes, som är beläget vid gränsen till Ryssland och Finland, bor det sedan långt tillbaka nordsamer, kväner, skoltesamer och dessutom norrmän som inte har någon av dessa tillhörigheter. Här finns långa och goda relationer till Ryssland, men efter invasionen av Ukraina 2022 har de försämrats kraftigt. Kirkenes är en militärt strategisk plats och har sin särskilda historia och sina särskilda utmaningar vad gäller möjligheter att etablera tillitsfulla relationer.

ett universellt anslag

Trots sina geografiskt helt olika kontexter förenas dessa sammanhang, Sydindien och Nordnorge, av olika erfarenheter av en kolonialism som bland annat springer ur teologiska tolkningar och praktiker. Här finns spår av den pietistiska teologin och dess tydliga ambition att omvända människor till den rätta tron. Och visst ansvar faller även på de nordiska kyrkornas, i första hand statskyrkornas, lutherska teologi.

Till Indien for missionärer för att utbilda, upplysa och predika evangeliet. Idag syns spåren av detta bland annat i de sjukhus som byggdes, och som i många fall fortfarande finns kvar, och i den utbildning som flickor fick och fortfarande får ta del av.

Här finns en spänning: å ena sidan uppbyggnad av vård och utbildning genom missionen, å andra sidan en universell idé om människan och kristen tro som de man missionerade för skulle infogas i. Detta universella anslag hämtas från exempelvis tysk pietism, norsk missionsteologi och aspekter av Grundtvigianismen såsom den väl kända devisen ”Människa först – kristen så”.

postkolonial diskussion

Samtliga dessa olika teologier har fått allvarliga konsekvenser, i Kirkenes på så vis att lokala samiska gruppers tro, seder och kultur har förtryckts och förbjudits. Det är smärtsamt att ta del av de erfarenheter som springer ur förnorskningsprojektet, bland annat berättelserna om hur samer blev tvingade att avsäga sin egen tro och kultur för att bli kristna på rätt sätt.

Liknande erfarenheter och berättelser kommer fram i den försoningsprocess som nu pågår i Sverige mellan Svenska kyrkan och de samiska grupperna. Dessa teologiska inriktningar formades och samverkade i en samhällskontext vars politiska ledning verkade för enhetlighet i fråga om såväl nation som kyrka.

Koloniala strategier som liknar dessa har söndrat samhällen och försvårar fortfarande arbetet för tillit och fred. Därför måste den som fortsätter försvara en universell teologiskt grundad människosyn, alltså en idé om att människor delar vissa förutsättningar, förhålla sig till den kritik, de berättelser och de erfarenheter som har synliggjorts genom en postkolonial kritisk diskussion.

grund för etiskt ansvar För mig är föreställningen om något gemensamt mänskligt fortfarande central. Den lägger grunden för ett etiskt ansvar som vi har gentemot varandra oavsett var vi lever, vilken bakgrund vi har eller vilka erfarenheter vi gör. Den danske filosofen K. E. Løgstrup skriver (här något förenklat återgivet) att det finns vissa gemensamma mänskliga grundvillkor som alla delar. Vi står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, och det implicerar ett etiskt krav på ett ansvar för den andre. Dessa grundförutsättningar karakteriseras av tillit och kärlek. Motsatsen till detta ansvar, denna tillit, är nihilism, icke-ansvar och likgiltighet.

Kirkenes flygplats.

BILD: RUSTAM GAZIZULLIN, UNSPLASH

Invånare i Hyderabads gamla stadskärna firar Sakranti. I mitten Jahan Ara Begum, ledare för Aman Shantiverksamheten.

ett krav riktat till var och en Om vi tar vår utgångspunkt i K. E. Løgstrups idé om delade mänskliga livsvillkor kan vi hävda att pluralism och mångfald kan och ska bejakas. En samtida universell människosyn förmår kombinera det gemensamma med mångfalden.

Med referens till den judiske filosofen Brian Klug kan detta formuleras på detta sätt: ”Jag är människa genom att jag är kristen, jag är människa genom att jag är jude, hindu eller muslim, jag är människa genom att jag är nordsame, skoltsame eller sjösame.” Vi är med andra ord människor med olika kulturella uttryck och föreställningar samtidigt som vi delar vissa mänskliga grundvillkor som innebär ett etiskt ansvar för varandra.

Det innebär att när jag ser att andra kränks eller utsätts för våld riktas kravet även till mig: jag ska stå upp och kämpa för den andres upprättelse.

Det innebär också att min specifika berättelse, teologi, och erfarenhet aldrig ska göras

BILDER: ANNA BRAW

Packiam T. Samuel, Henry Martyn Institute.

Gudstjänsten i Uppsala domkyrka den 24 november 2021 med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.

till den berättelse som ska gälla alla andra. Gör jag det handlar jag återigen i enlighet med koloniala, nykoloniala, strategier.

Istället ska min och andras berättelser och erfarenheter delas med respekt. Att på allvar lyssna till den andre framstår mot bakgrund av detta som en dygd.

”mångfald för vem?”

Den supermångfald eller superdiversitet som Ulrich Schmiedel menar mer och mer kommer att karaktärisera våra samhällen kommer att avkräva oss denna dygd om vi vill leva i fred och respekt. Till detta måste även frågorna om makt och deltagande läggas. För idén om mångfald rymmer också den kritiska frågan: mångfald för vem?

Det som händer i både Hyderabad och i Kirkenes, och som betonas av de teologer som arbetar med mångfaldsfrågorna där, är vär-

det av fysiska möten mellan människor som förmår överskrida föreställningar om olikhet, motsättningar och konflikter så som de ofta framställs i sociala medier.

Dessa möten får en genklang i K. E. Løgstrups grundvillkor. Det är möten mellan människor som söker finna vägar för en konstruktiv, tillitsfull, pluralistisk samexistens, och den samexistensen bygger på att vi är ömsesidigt beroende av varandra och har ett ansvar för varandra.

I detta finns också en problematisering av superdiversiteten. Den antyder att vi är så olika att vi har svårt att kommunicera. Utifrån K. E. Løgstrups synsätt är det konstiga snarast att vi inte träffas mer. n

johanna gustafsson lundberg är docent i etik på Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och styrelseledamot i Lunds Missionssällskap.

stipendium: Volontär på Anafora

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP (LMS ) utlyser resestipendier för volontärinsatser på Anafora och pedagogiska volontärinsatser på Anafora Community College.

Stipendiesumman för volontärer, 15 000 kronor, täcker resa och en–två månaders uppehälle. Berätta kort på engelska om dig själv och din relation till Anafora, vilka färdigheter eller intressen du har och under vilken tid du vill vara i Egypten. Bifoga en bild av dig själv.

Pedagoger kan söka stipendium för tre månader hösten 2025 eller våren 2026 på samma sätt och berättar också om behörighet och pedagogisk erfarenhet. Stipendiesumman är 45 000 kronor.

Anaforas Vänner i Sverige och Anafora i Egypten utser tillsammans stipendiaterna.

Välkommen med din ansökan till anaforastipendiat @gmail.com senast den 31 mars 2025!

”När man förstår kan man göra medvetna val”

Unga som hotas av utvisning får stöd i Malmö

En prejudicerande dom i februari

2023 förändrade framtidsutsikterna för unga afghaner i Sverige.

Nu finns Hoppet i S:ta Maria kyrka i Malmö.

n n n

– Jag var på jobbet när advokaten ringde, berättar Mohammad Ebrahim. Jag blev så glad!

Jag stampade i golvet och sa: ”YES!”

Mohammad Ebrahim har kommit upp från källarvåningen i S:ta Maria kyrka. Hoppet har öppet hus där varje torsdag under terminerna, och han har stängt gatuköket i Kävlinge efter arbetsdagen och skyndat hit för att träffa de andra och för att berätta om sin situation.

Farhad vill också berätta, men han vågar inte vara med på bild, och han vill bara använda sitt förnamn. För honom återstår en stor del av processen, och han vill inte göra något som saboterar hans möjligheter.

– Jag vill ge röst åt oss, säger han. Vi måste berätta. Jag har studerat, jag arbetar heltid och tar extratimmar, jag har förstahandskontrakt på min lägenhet. Vad ska jag göra?

efter gymnasielagen

Både Mohammad Ebrahim och Farhad kom till Sverige 2015, och båda var minderåriga då. Liksom de flesta som dyker upp på Hoppet har de hunnit bli vuxna som har levt mer än en tredjedel av sina liv i Sverige. Mottagandet och alla insatser och initiativ i samband med det följdes av nyheter om något som kom att kallas gymnasielagen. Och så, i februari 2023, en dom som gjorde att alla deras framtidsplaner fick ställas åt sidan ännu en gång.

Migrationsöverdomstolen vid Kammarrätten i Stockholm meddelade: ”För att en anställning ska kunna ligga till grund för ett permanent uppehållstillstånd enligt gymnasielagen måste den ha förelegat redan när det tidigare tidsbegränsade uppehållstillståndet löpte ut.” – När det beslutet kom förstod vi snabbt att det var något som skulle drabba många av dem vi möter – unga som har fått tillsvidareanställning efter att deras tillfälliga uppehållstillstånd hade löpt ut, berättar Åsa Ersborg. De hade kämpat så otroligt hårt för att klara gymnasiet och skaffat sig ett tillsvidarejobb. Att ringa runt och berätta för dem att det inte längre var tillräckligt var oerhört svårt. Jag arbetade på Rädda Barnen då, och vi och Svenska kyrkan i Malmö kom överens om att vi skulle skriva en ansökan om medel för en verksamhet här.

videosamtal

De senaste åren har Åsa Ersborg, som är socialpedagog, och Ebba Bäcklund, som är socionom, arbetat med den målgrupp som snabbt kom att kallas ensamkommande. De har gjort det i olika regi, bland annat på Mötesplats Otto, och nu har de samma grupp som uppgift i Hoppet-verksamheten, fast i hela landet.

– Vi har videosamtal med dem som söker upp oss för att få stöd och som inte bor här i Malmö, säger Åsa Ersborg. Grupperna och torsdagskvällarna blir ju mest för dem som bor här i Skåne.

De som är inskrivna på Hoppet ingår i rapporteringen till Asyl-, migrations- och integrationsfonden, AMIF, ett nationellt program som finansierar olika projekt med syfte ”att bidra till en långsiktigt hållbar migrationspolitik”.

REPORTAGE ANNA BRAW

HOPPET

– EN TRO PÅ FRAMTIDEN

Projektet Hoppet drivs av Svenska kyrkan i Malmö tillsammans med Rädda Barnen och finansieras av Asyl-, Migrations- och Integrationsfonden (AMIF).

Målet med projektet är att asylsökande unga vuxna ska få en förbättrad psykosocial hälsa, ökad kunskap om den egna situationen och ökad egenmakt genom psykosocialt stöd och kunskapshöjande insatser, både individuellt och i grupp.

Verksamhetens målgrupp är unga vuxna, i åldrarna 18–29 år, som har varit i Sverige i mer än åtta år och som står inför sin andra asylintervju eller påverkas av gymnasielagen. De får vägledning genom asylprocessen, kunskapshöjande insatser, psykosocialt stöd i grupp och individuellt och möjlighet att prata om värderingar, migration och mående. Projektet utgår från Malmö, och det finns möjlighet att delta digitalt.

kunskapshöjande

På Hoppet innebär de insatserna ett ständigt pågående psykosocialt stöd och det som kallas kunskapshöjande insatser.

– Det kan vara att vi går igenom vad asylprövningen består av, säger Åsa Ersborg, och vad ett första avslag betyder, vad som händer i domstolen när man kommer dit och vilka som sitter där, vad en nämndeman är, vilka man ska titta på, vad som händer om man får ett avslag i nästa instans, hur en intervju kan gå till … Att förstå och få information är stärkande.

– Ja, när man förstår kan man göra medvetna val, säger Ebba Bäcklund.

– Men vi talar också mycket om mående, säger Åsa Ernsborg.

Ebba Bäcklund och en kollega arbetar med gruppträffar, och hon säger att många av deltagarna har svårt att tala om känslor och att oron blir stark när de hamnar på nya platser.

fick börja om

När Mohammad Ebrahim var i domstolen hade han Ebba Bäcklund med sig som stöd. – Du var så lugn, säger hon, du log och tittade på alla när du berättade.

– Jag vet, säger han och ler, och nu har jag tre år, nu ska jag göra det som gör mitt liv bättre, jag ska fixa saker som jag inte kunde göra tidigare. Nu kan jag säga att jag är fri. Men det har varit en svår situation, mycket tankar, mycket stress. Man har inget liv.

Åsa Ersborg.

Tillsammans med Ebba Bäcklund berättar han om en process som kan låta helt osannolik: hans jurist skickade in ansökan men tog inte ut något sändningskvitto, och när svaret dröjde visade det sig att ansökan räknades som för sent inkommen och att bara det resulterade i avslag.

– Jag fick börja om igen med asylskäl, jag hade inget val, men det var sjukt, säger Mohammad Ebrahim. Jag hade klarat alla krav. Jag hade inte gjort något fel. Jag visste inte vad som skulle hända med mitt liv. Man förstår inte vad man kan göra mer! De på Hoppet hjälpte mig mycket – att förstå mina asylskäl, hela situationen, stresshantering. Och aktiviteter: bowling, mat, biljard.

körkort och utbildning

Den som hör Mohammad Ebrahim beskriva sina år i Sverige ser en lång rad ändrade beslut. Han har blivit flyttad gång på gång. Det har resulterat i att han inte har kunnat gå i skolan på något sammanhängande sätt.

Farhad befann sig länge i en mycket mer lovande situation: han har haft en svensk kontaktfamilj, tagit körkort, utbildat sig till undersköterska och fått heltidsanställning och möjligheter till extraarbete.

– Jag är social, jag tycker om att hjälpa andra, säger han. I vården kommer man nära människor och lär känna dem – jag tycker att man kommer in i samhället genom vården. Och jag är en nyfiken person. Jag tar risker för att lära mig nya saker.

Ebba Bäcklund och Mohammad Ebrahim.

BILD:

”GYMNASIELAGEN” har blivit ett samlingsbegrepp för de lagar som berörde ungdomar som hade fått uppehållstillstånd för studier. Många av de barn som kom som ensamkommande till Sverige under 2015 hann, på grund av de långa handläggningstiderna, bli vuxna innan deras uppehållstillståndsansökan prövades. Det ledde till att de fick avslag på sina ansökningar om asyl. De som hade registrerats som ensamkommande barn, men sedan blivit vuxna, och som hade sökt asyl i Sverige senast den 24 november 2015, kunde få tillstånd för studier på gymnasienivå. Det fanns också möjlighet för vissa ensamkommande som fått beslut om uppskjuten verkställighet av sitt utvisningsbeslut att få tillstånd på grund av gymnasiestudier, och möjlighet till permanent uppehållstillstånd om den asylsökande hade hittat ett varaktigt arbete som uppfyllde Migrationsverkets krav innan det tillfälliga uppehållstillståndet löpte ut. Gymnasielagen upphörde att gälla den 20 januari 2025.

Men Migrationsverket säger, så har Farhad tolkat det, att han inte har något behov av att vara i Sverige: ”Du kan klara dig själv, du kan arbeta var som helst.”

”det förstör allt för mig”

I kontakten med Hoppet – och han känner en del av medarbetarna sedan länge, från Mötesplats Otto och Rädda Barnen – har han hittat en plats där han kan berätta hur han verkligen mår och prata om hur han ska klara myndighetskontakterna.

– Jag har svårt att hantera utfrågningar, säger han. Det förstör allt för mig, hela tiden. Jag har berättat om min familj och om talibanerna – att i mitt hemland finns det ingen chans att ett barn kan växa upp på ett bra sätt, det finns inget skydd, inget. Jag har sagt sanningen, men ingen bryr sig om det.

När han kom var han fortfarande minderårig, och på barn- och ungdomspsykiatrin fick han viss hjälp och diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Han tar fortfarande mediciner. Men en del av det som har hänt blir bara ännu tydligare av kontrasten mellan hans uppväxtmiljö och det han drömmer om här. – Här kunde jag lära mig mycket, och jag såg respekten, hur människor stöttar varandra, säger han. Allas lika värde – det är det bästa, faktiskt. Alla möjligheter. Jag vill vara stabil och självständig. Men man tappar allt, man blir hopplös.

i Sverige. Finns det fortfarande något hopp att tala om?

– Det känns som om vi lever i en otroligt hopplös tid – det talar vi mycket om, säger Ebba Bäcklund. Men i grupperna finns åtminstone ett stöd. De tar hand om varandra där.

– Ja, det viktigaste är nog att man inte blir ensam, och en del har sina egna nätverk, men för vissa är vi på Hoppet nätverket, säger Åsa Ersborg. Vi kan ta reda på saker, vi vet var vi ska leta. Men majoriteten av alla svenskar har ingen aning om hur strikt det svenska systemet är.

– Mina vänner är hyfsat insatta, men de blir jätteförvånade när jag berättar något, säger Ebba Bäcklund. De har inte hängt med i hur otroligt svårt det har blivit.

en tro på framtiden

– Vi pratar ju mycket med präster och diakoner här, och de säger att gemenskapen är grunden i den kristna tron, säger Åsa Ersborg.

När våra deltagare som är kristna har sagt det hos Migrationsverket har de fått höra att de bara är ute efter den sociala samvaron. Men hur mycket mer genuin kan man vara?

– Hoppet är nog mest en tro på framtiden, säger Ebba Bäcklund. Vi har kontakt med Asylrättscentrum och advokatbyråer, och vi försöker presentera alternativen och berätta om vad som är realistiskt – ”detta är det som finns”. Min upplevelse är att detta att veta att det finns alternativ är något som inger hopp.

”i grupperna finns ett stöd” Ebba Bäcklund och Åsa Ersborg har följt många asylprocesser i sitt arbete och känner unga som har försvunnit iväg till Frankrike eller Tyskland när det blev ohållbart att stanna

– Ja, hoppet ligger i att de får information och att de inte är ensamma, säger Åsa Ersborg. Och de stunder när Farhad vågar hoppas har han en framtidsplan:

– Jag skulle vilja studera till sjuksköterska. Eller fysioterapeut. n

Saliga

Saliga de visa som i världens brus ur källors djup bringar klarhetens ljus, de skall bli hörda, trots nutidens larm, där deras visdom ändå bryter fram.

Saliga de sköra, på väg att ge opp, de som förlorat sin tro och sitt hopp, de skall bli sedda och resta igen, det som kan ske blott med hjälp av en vän.

Saliga de ömma, som ser andras nöd, de som finns nära i sjukdom och död, de skall bli burna, som de bär oss nu, när livet sargas och bryts svårt itu.

Saliga de sanna, som genom sitt mod avslöjar lögner i handling och ord, de skall bli trodda av dem som förstår att frihet finns blott i sanningens spår.

Saliga de kämpar som ser jordens nöd, sårad och hotad av blint överflöd, de skall oss hjälpa att rädda den jord, där till sist fred och rättfärdighet bor.

per harling

”Det är den politiska viljan som saknas”

BILD: JOSHUA KETTLE, UNSPLASH

1 500 Rand i månaden till alla vuxna i Sydafrika?

Enligt Isobel Frye skulle det kunna bli nästan helt självfinansierande.

n n n En av de sista arbetsdagarna före jul 2024 ringer Isobel Frye upp på videolänk. Nästan direkt säger hon:

– Jag märker att vi måste stänga av videon och använda bara ljud. Går det bra? Uppkopplingen här klarar inte så mycket.

Så blir det ofta när man ska intervjua någon i Sydafrika. Det som är särskilt med den här dagen är att den dessutom är Isobel Fryes näst sista på Social Policy Initiative, den organisation som hon var med om att grunda 2006 och som hon har lett sedan dess.

– I och med att Sydafrika började räknas som ett medelinkomstland förlorade många organisationer här stödet från utländska givare, säger hon. Det verkar inte spela någon roll att klyftorna i samhället har blivit större och större.

samarbete med act Svenska kyrkan

Social Policy Initiative, SPI – Isobel Frye uttalar förkortningen som det engelska ordet för spion – har samarbetat med Act Svenska kyrkan in i det sista.

– Genom sitt researcharbete och påverkansarbete har SPI spelat en viktig roll i debatten om social trygghet i Sydafrika, inte minst i relation till de särskilda stöd som infördes under Covid 19-pandemin, säger Gunnel Axelsson Nycander som är policyrådgivare på Kyrkokansliet i Uppsala. Det blir allt svårare för civilsamhällesorganisationer att hitta finansiering i Sydafrika, och vi har arbetat tillsammans med SPI för att nedläggningen ska bli ordnad och

för att det material som de har tagit fram ska komma till användning framöver. Men ett stort projekt har också varit den film som Unicef South Africa har gjort om en del av SPI:s arbete och som Isobel Frye och hennes kolleger har visat i möten med politiker och andra med inflytande i det sydafrikanska samhällslivet.

”räcker inte ens till en limpa” – Inför pandeminedstängningarna här förhandlade vi åt dem som stod utanför, säger Isobel Frye. Sydafrika har en arbetslöshet på 42 procent nu, men den procentsatsen innefattar inte dem som har gett upp. 70 procent av de arbetslösa här har varit arbetslösa i mer än ett år, och det finns inga arbeten att få. Vi har kampanjat länge för en basinkomst för alla (det begrepp som SPI använder är Universal Basic Income, och tidigare har motsvarande idé på svenska kallats medborgarlön, red:s anm).

Så när 350 Rand infördes trodde jag att det skulle kunna bli en viktig förändring, en dörr att gå in genom.

350 Rand motsvarar just nu ungefär 210 kronor, och den månatliga summan kunde sydafrikanska medborgare ansöka om ifall de kunde visa att de inte hade andra inkomster.

– När vi har gjort undersökningar om vad som krävs för att man ska kunna leva ett värdigt liv har vi kommit fram till att det är 6 034 Rand, och 350 räcker inte ens till en limpa bröd om dagen, säger Isobel Frye. Det jag inte hade väntat mig är det som alla de som är med i filmen berättar: att de använde pengarna för att försöka tjäna lite mer.

INTERVJU ANNA BRAW

ORGANISATIONEN SOCIAL

POLICY INITIATIVE, SPI, tidigare SPII, har varit en av Act Svenska kyrkans samarbetsorganisationer i Sydafrika och hade funnits i 18 år när den tvingades till nedläggning vid årsskiftet. Organisationen ägnade sig åt forskning för civilsamhället, information och opinionsbildning, och en allmän basinkomst (Universal Basic Income) kom att bli en av dess huvudfrågor. På SPI:s YouTube-kanal kan man hitta filmen A Decent Path, som producerades av Unicef South Africa och som dokumenterar satsningen på ett 350 Rand-bidrag.

LÄS OM SOCIAL POLICY

INITIATIVE OCH ALLMÄN BASINKOMST

På Svenska kyrkans webbplats finns två rapporter som Social Policy Initiative har medverkat till, dels Social trygghet för alla – nyckel i covidkrisen, dels Social Protection and Climate Action. Sök på titlarna så dyker det upp nedladdningsbara pdf-filer!

skapade beroende

En ung man berättar för intervjuaren att han bor tillsammans med syskon och syskonbarn och att han har kunnat bidra lite mer till den gemensamma ekonomin – köpa med hönsfötter hem, till exempel.

– Jag vet inte om du la märke till det, men i textremsan står det att han säger att han har ett svårt liv, säger Isobel Frye. Det han verkligen säger är: ”It’s a hard-knock life.” Det är så talande.

Hon berättar om en arbetslös ung man som startade egen verksamhet i mycket liten skala i byggbranschen och kunde använda bidraget som säkerhet när han köpte material på ett byggvaruhus. I filmen berättar en annan ung man om hur han har öppnat en glassbar i området där han bor. En kvinna berättar att hon säljer isglass till grannarna.

– Människor försöker verkligen, säger Isobel Frye. Många av dem vi har talat med delade med sig i sina sammanhang fastän bidraget var individuellt. Och så har vi medelklassens lögn: ”Vi ger dem pengar – de gör bara av med dem.”

Det som hände var istället typiska Sydafrikaproblem, som att elnätet inte var tillräckligt pålitligt för glasstillverkning och glassförsälj-

ning, och problem som var inbyggda i det nya systemet:

– När den unge mannen med byggfirman fick lite inkomster blev han genast nekad bidraget för nästa månad, och så hade han inte någon säkerhet när han skulle handla mer material, och då blev han tvungen att sluta. Tala om att skapa ett beroende. Bidraget blev något som straffade istället för att bygga upp.

från månad till månad

Det som Isobel Frye och hennes medarbetare hoppades skulle bli det första steget i riktning mot en basinkomst för alla infördes nämligen med en rad villkor som gjorde att det inte gjorde den nytta det hade kunnat göra:

– Dels måste man söka det på nytt varje månad, och det är som om det är utformat för att stänga människor ute – när 15 miljoner sökte det var det ungefär sju miljoner som fick det. Man vet inte från en månad till nästa, och skälen till godkännande och avslag är helt obegripliga. Dessutom är ansökan helt elektronisk, så dels måste man ha smartphone och dels måste man ha tillräckligt mycket datautrymme kvar för att kunna genomföra ansökan.

av grundarna av Social Policy Initiative och som ledde organisationen fram till nedläggningen vid årsskiftet, är jurist och hade tidigare arbetat för den forskningsorganisation som tillhör The Federation of Unions of South Africa. 2019–2023 var hon en av medlemmarna i Act Svenska kyrkans internationella referensgrupp.

Bidraget var en tillfällig åtgärd under pandemin men återinfördes i samband med att Jacob Zuma arresterades.

– Det blev stora protester då, upplopp och plundring, och många talade om att de hade förlorat sina 350 Rand. Det verkar som om rationella argument är ointressanta – det är bara blod som gäller.

Sedan dess har bidragssystemet avslutats och återinförts i flera omgångar.

”en vit välfärdsstat”

Varför är ett stabilt socialbidragssystem så kontroversiellt i den sydafrikanska politiken?

– En gång när jag talade med en ANCminister sa han: ”Men du måste förstå, Isobel. Det var inte det här vi kämpade för. Vi ville inte att våra barn skulle leva på bidrag. Vi ville att de skulle bli civilekonomer och läkare!”

Men vi har generationer av statligt genererad fattigdom här i Sydafrika. Många har gett upp – av goda skäl. Och det är som om samhället säger: ”Du kan inte få bidrag, men du kan inte få arbete heller.”

I en YouTube-intervju som Sizwe MpofuWalsh gjorde med Isobel Frye i september 2024 säger hon att Sydafrika under apartheidtiden var ”en vit välfärdsstat” – en stat som tog hand om sina vita medborgare på ungefär samma sätt som många europeiska stater. Men det gällde alltså bara de medborgare som räknades som vita.

– Staten såg till att de hade arbete också, och tack vare det systemet finns det fortfarande ett slags finansiering för sådana insatser, men den gynnar mycket få. Samtidigt befinner vi oss i den bisarra situationen att en fond med ungefär tio miljarder Rand avsatta för arbetslösa inte rörs –för de som är arbetslösa nu har inte rätt till den.

”alla vill arbeta”

I kommentarfälten under intervjuerna på YouTube är det många som tackar Isobel Frye för att hon är så tydlig och pedagogisk när hon berättar om Sydafrikas ekonomi, om dess problem och om vad som vore möjligt att göra. En del ifrågasätter SPI:s uträkningar, till exempel den som visar att en garanterad allmän basinkomst på 1 500 Rand skulle bli nästan helt, 96 procent, självförsörjande eftersom den skulle generera så mycket utveckling.

– Vi stänger nu därför att vi inte har någon finansiering, säger hon, men vår forskning kommer att finnas kvar. När vi började ville vi inte höra till något universitet, utan vi ville forska åt civilsamhället – vi såg att de siffror som användes i många kampanjer var inaktuella. Vi har gjort både kvantitativ och kvalitativ forskning under alla de här åren. Det är den politiska viljan som saknas.

– Vi i Act Svenska kyrkan ville fortsätta stödja SPI, säger Sofia Svarfvar som är programsamordnare för södra Afrika. 2023 bidrog vi med extra medel för att SPI skulle kunna göra en extern utvärdering, som ett led i att utveckla organisationen, men det räckte inte eftersom flera andra finansiärer försvann. Att vara helt beroende av en finansiär är inte hållbart, och vi kunde heller inte öka bidraget.

Stödet för SPI:s arbete har enligt Isobel Frye varit starkt i de sydafrikanska fackförbunden, många civilsamhällesorganisationer och en del av de mindre partierna.

– Vi har alltid arbetat nära regeringen, vi har alltid bjudit in den till våra panelsamtal, och vi har lagt så mycket tid på att utbilda statliga tjänstemän. Många politiker säger att de sympatiserar med vår linje men att det handlar om regeringsbeslut. En del säger att vi borde arbeta för att få människor att arbeta istället. Men i våra intervjuundersökningar säger alla att de vill arbeta. De ser en allmän basinkomst som en språngbräda för att kunna ta sig in i arbetslivet. n

ISOBEL FRYE, som var en

INTERVJU MARIA KÜCHEN

BILD ANNA BRAW

Maria Küchen samtalar med

Johanna Larsson om hennes debutbok, Bokstavstro.

n n n Johanna Larsson och jag träffas på Jesusbaren. Det är ett bra ställe för samtal om mission, språk och hängivenhet – huvudteman i hennes uppmärksammade debutdiktsvit Bokstavstro. Isande vindar viner genom Malmö. Det känns mycket långt till den tropiska ön North Sentinel Island, som ligger i Indiska oceanen och som har central betydelse i Johanna Larssons bok.

Sedan årtusenden befolkas ön av människor utan kontakt med omvärlden. Vilka är de, sentineleserna? Det vet de bara själva. Vi andra får lägga pussel.

hängivenhet

De har förstås ett språk, men inget skriftspråk.

De tycks inte odla något. Nästan nakna fiskar de och jagar småvilt. Det är förbjudet i lag att närma sig ön, ett vanligt förkylningsvirus skulle kunna döda hela befolkningen, och sentineleserna själva är knappast gästvänliga. Inkräktare jagar de bort eller dödar.

Men unge, evangelikale John Chau från USA lät sig inte skrämmas. Sentineleserna skulle hamna i helvetet, trodde han. De hade ju inte fått chansen att omvända sig till tro på Jesus. Så år 2018 gav han sig iväg för att frälsa dem. – En del av mig vill anklaga honom för intrånget han gjorde sig skyldig till, säger Johanna Larsson. En annan del vill begråta honom. För att alltihop är så fruktansvärt tragiskt. Jag

måste trots allt ta tillfället att försvara honom. Han är så utsatt i sin stora hängivenhet, i den totala lydnaden som han underkastar sig. När han sitter där i sitt Getsemane så får han inte vända om eller misslyckas. Han får inte falla, och det är förkrossande.

”en kristusfigur”

John Chaus ”Getsemane” är hans kanot på havet den sista natten. I Bokstavstro skildras med blödande skönhet hur han ensam närmar sig ön:

men allt som jesus dog för

vad är jag utan min kärlek till dig vad är jag utan smärtan i min kärlek till dig kärleken korsfäster mig korsfäster mig med sin sanning

Det vore enkelt att bara avfärda John Chau som en tokstolle. Många har gjort det. Eller också skulle man kunna se honom som martyr, för det är något Kristuslikt i hans offer:

– Om man läser den här händelsen, som är en verklig händelse, som en dikt, poetiskt, säger Johanna Larsson, så blir han absolut en Kristusfigur, han dödas av dem han säger sig älska.

Och här har vi samtidigt det fallna språket, den fallna världen … John Chau blir också en pervers Jesusgestalt. Det blir en fallen bild, eftersom den är så trasig och han saknar så mycket insikt.

Det är bara att instämma. John Chau kan ses som en symbol för missriktad mission, missriktad kärlek, missade mål.

en annan översättning

Men Johanna Larsson delar inte synen som en del har på kristen mission i allmänhet, att den bara skulle förstöra och slå sönder kulturer:

– Det där känns som en nidbild. Missionärer som rest ut i världen har gjort det i hängiven uppriktighet för att tjäna. Missionsarbete handlar väl väldigt mycket om att återupprätta människor? Och mission är ett språkarbete. Språkstudier ingår i förberedelserna. Och ska man starta en missionsstation är det nog väldigt bra att få med sig någon med språköra.

Regelbundet i Johanna Larssons diktsvit ställs översättningar av bibelcitat intill varandra, för att visa hur olika de kan se ut på skilda tider och platser. Navet i hennes bok är missionsbefallningen och dess olika tolkningar. Vad står det egentligen i Matteusevangeliet 28:18–20?

Står det faktiskt att alla människor ska göras till Jesus lärjungar?

– Ett förslag på översättning av μαθητεύσατε i missionsbefallningen, säger Johanna Larsson, är att om någon närmar sig dig och vill lära sig så ska du ta emot den människan som en elev och engagera dig.

Och i Bokstavstro skriver hon:

en liten textflisa

praktiskt taget aldrig omnämnd av kyrkofäderna

praktiskt taget aldrig omnämnd av någon alls innan femtonhundratalet blev själva navet i det världsvisa virrvarr av missionärer som spred glada budskap till jordens yttersta gräns

kunde handeln och kapitalet, så visst kunde väl de

Plötsligt får jag den sjunkande känslan att John Chau kanske föll offer för ett översättningsfel, ett missförstånd. Är innebörden i

att vi ska stråla ut evangelium när vi rör oss genom världen, öppna oss och ta emot dem som vill lyssna? Snarare än predika för alla folk, antingen de vill eller ej, att vi har kommit för att rädda dem från den eviga döden?

”en sorts översättning”

Ingen kan veta säkert. Liksom all annan text är heliga skrifter föremål för tolkning. Och som det står i Bokstavstro:

finns det i all översättning alltid en form av mission

– När man översätter, säger Johanna Larsson, så är man på en plats där språk skaver mot varandra. Och oss människor emellan finns det ju också en sorts översättning när vi försöker förstå varandras horisonter. Jag har funderat mycket på vad det gör med kristendomen som religion, att den har befunnit sig i mission och i översättning i så många hundra år … har det gjort något med själva budskapet, med den kristna praktiken, att vara i det där skavet? Det finns ju religioner som inte missionerar, som inte vill översätta sina texter.

gatuevangelisation

Hon har ställt sig själv liknande frågor sedan hon var mycket ung. På västkusten växte hon upp, i en prästfamilj. Pappans intresse för klassiska språk innebar att många av hans predikningar började: ”Det grekiska ordet för detta är …”. Bland hennes vänner fanns alla sorter –katoliker, pingstvänner, svenskkyrkliga. Som 16-åring sändes hon av en missionsorganisation till Dharamshala i Indien, där många olika andliga riktningar möts – tibetansk buddism, hinduism, sikher, kristna, sökare, övervintrade hippies.

”När man översätter

så är man på en plats där språk skaver mot varandra.”

FOTNOT: Johanna Larssons bok Bokstavstro är utgiven av Ellerströms förlag och recenserades i Uppdrag Mission nummer 1 2025 av Maria Küchen.

I tre månader ägnade hon sig åt gatuevangelisation. Hon kom hem med många frågor. Varför måste människor bli omvända, vad är det de ska omvändas till, kan man övertyga någon annan att tro, är inte tro något som stiger upp ur ens livsupplevelse snarare än något man övertalas till?

det lilla mellanrummet – Eftersom jag har vuxit upp i kyrkan, säger hon, har jag alltid haft förväntan på texter, att de ska göra något med mig, beröra mig, förvandla mig. Översättning innebär ett intimt förhållande till budskapet, och det finns ett intimt gudsförhållande i kristendomen … Myter om språkförbistring finns även i andra religioner, men det är mer ovanligt att hitta en motsvarighet till pingsten, alltså att språket återupprättas.

Medan det skymmer ute läser Johanna Larsson upp ett citat för mig ur filmtrilogin Before. En av gestalterna säger: ”Jag tror att om det finns någon form av Gud är det inte i någon av oss, inte i dig, eller mig, utan bara det här lilla mellanrummet mellan oss. Om det finns någonting som är magiskt här i världen, så måste det vara i strävan efter att förstå när någon försöker säga någonting. Jag vet att det nästan är omöjligt att lyckas, men vem bryr sig egentligen. Svaret måste finnas i försöket.” – Tänk om det är det som är missionsbefallningen? säger hon. Att vara i strävan, i försöket? Jag begrundar hennes ord när jag går hemåt genom Jesusparken. Varför parken kallas så vet ingen. Det är en gåta. Jesus själv är en gåta. Vad sa han ens? På riktigt, långt innan berättelsen om honom skrevs ner på en grekiska han aldrig hade talat? n

En gemensam historia

Symposium för

reflektion och nya sätt att samtala

Monica Melanchton, Kenneth Mtata, Elieshi

Mungure och Herbert Moyo var de fyra

inbjudna talarna vid det missionshistoriska symposiet i Uppsala i oktober 2024.

RAPPORT KRISTINA

HELGESSON KJELLIN

BEARBETNING ANNA BRAW

n n n Den 14–15 oktober 2024 genomfördes det missionshistoriska symposiet ”South based perspectives on Church of Sweden Mission – Post-colonial church relations with mission history as a backdrop” (ungefär ”Sydbaserade perspektiv på Svenska Kyrkans Mission – Postkoloniala kyrkorelationer med missionshistoria som fond”, red:s anm), i Humanistiska teatern vid Engelska parken i Uppsala. Symposiet var ett samarrangemang mellan Svenska kyrkans enhet för forskning och analys och den teologiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Planeringsgruppen bestod av Kajsa Ahlstrand som är professor vid Uppsala universitet, Anders Göranzon som är docent och generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Josephine Ganebo Skantz som är doktorand vid Marie Cederschiölds högskola och utredare vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys, och mig, Kristina Helgesson Kjellin som är docent och arbetar på Svenska kyrkans enhet för forskning och analys.

Vårt syfte med symposiet var att kritiskt belysa erfarenheter av Svenska Kyrkans Missions verksamheter i olika länder. Vi ville också diskutera nutida och framtida postkoloniala kyrkorelationer och reflektera över dem utifrån den gemensamma missionshistorien och med en konstruktiv ansats.

fyra föreläsare

Vi hade bjudit in fyra forskare från det globala syd.

Herbert Moyo, teologie professor från Zimbabwe och Sydafrika, talade över ämnet ”Church of Sweden Mission in Southern Africa: The Past, Present and Future” (”Svenska Kyrkans Mission i Sydafrika – historia, nutid och framtid”). Erik Berggren, som är teologie doktor och biskopsadjunkt i Uppsala stift och som tidigare har tjänstgjort som missionär i Sydafrika, gav respons på detta.

Monica Melanchthon, teologie doktor från Indien, verksam i Australien, hade valt rubriken ”Moving Forward: Church Relations in the Post Colony (India)” (”Framåtrörelse –kyrkorelationer i det postkoloniala Indien”), och Anita Yadala Suneson, teologie doktor och teologisk sekreterare vid kyrkokansliet, gav henne respons.

Kenneth Mtata, teologie doktor från Zimbabwe, verksam vid Kyrkornas världsråd, talade om ”Transforming Encounters: Swedish Missionary Presence in Zimbabwe” (”Förvandlande möten – svensk missionsnärvaro i Zimbabwe”), och Sven-Erik Fjellström, präst och tidigare missionär i Zimbabwe, gav honom respons.

Elieshi Mungure, teologie doktor från Tanzania, hade valt rubriken ”Mission and Partnership in Post-Colonial Africa: A Call for Mutuality and Accountability” (”Mission och partnerskap i det postkoloniala Afrika –en uppmaning till ömsesidighet och ansvarstagande”), och Sofia Strinnholm, stiftsadjunkt i Luleå och Härnösands stift och rådgivare i samiska frågor, gav henne respons.

Monica Melanchton föreläser.

Elieshi Mungure (fotograferad vid gudstjänst i annat sammanhang).

riksdagsbesök

Symposiet följde direkt på konferensen ”Göra skillnad”, som Act Svenska kyrkan bjöd in till för att uppmärksamma grundandet av Svenska Kyrkans Mission (SKM) för 150 år sedan. De inbjudna föreläsarna deltog också i den helgen, och det gjorde att diskussionerna och seminarierna där följde med in i diskussionerna vid symposiet. Det blev en fruktbar koppling mellan kyrka och akademi.

Övriga programpunkter under de dagar när gästerna var i Uppsala var bland annat afternoon tea hos ärkebiskopen, forsknings-

seminarier vid Uppsala universitet, möten på Kyrkokansliet för att diskutera pågående samarbeten mellan Act Svenska kyrkan och kyrkorna i respektive länder, samt ett seminarium i Riksdagen om det bistånd som går via kyrkornas nätverk och genom religiösa aktörer.

”varma kroppar”

80–90 personer deltog i vårt seminarium, en blandning av akademiker och kyrkligt engagerade, många med mångårig erfarenhet av Svenska Kyrkans Mission och det internationella arbetet.

Föreläsningarna belyste på olika sätt den komplexitet som finns i missionshistorien, och de gjorde det utifrån det specifika i varje kontext. Herbert Moyo konstaterade att Svenska Kyrkans Mission genom sin verksamhet grundade flera ”små Sverige” i Zimbabwe

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

FOTNOT:

Sammanfattningar på svenska av föreläsningarna publicerades i Svensk kyrkotidning, nummer 11 och 12 2024. Föreläsningarna spelades också in och finns att ta del av på Svenska kyrkans webbplats – sök på konferensens namn eller på respektive föreläsares namn.

– små öar av ”Sverige” där man kunde få undervisning och sjukvård och där man kunde omvända sig till kristendomen. Han betonade också att kyrkan i Zimbabwe idag saknar relationer till ”warm bodies” från Sverige. Att bygga relationer genom att enbart skicka pengar är inte tillräckligt, framhöll han.

Monica Melanchthon beskrev den roll som Svenska Kyrkans Mission spelade i Indien, där inte minst daliters liv många gånger förändrades på ett positivt sätt. Men, underströk hon, det går inte att bortse från den maktutövning som missionen innebar. Kastsystemet fortsätter att utgöra ett stort problem för Indiens kyrkor, och det innebär fortfarande att det finns stora maktasymmetrier och orättvisor mellan människor och mellan grupper. Hur kan Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor relatera till den verkligheten? Och vad skulle dekolonisering innebära i den kontexten?

formade familjens liv

Kenneth Mtata inledde med att ge några glimtar från sin uppväxt vid Masase missionsstation i Zimbabwe och sa att det för honom är väldigt personligt att prata om missionens roll eftersom den formade hans och hans familjs liv. Han betonade vikten av att se på missionen som den komplexa verksamhet den var: dels innebar den många missuppfattningar om den lokala kulturen och negativ utövning av makt, dels bidrog den med mycket gott i form av exempelvis skola och sjukvård.

Elieshi Mungure gav uttryck för en längtan efter öppna och ärliga samtal mellan västerländska kyrkor eller givare och den lokala kyrkan i Tanzania. I stället för att kyrkorna i nord eller väst definierar behoven och bestämmer vilka projekt de vill stödja önskar hon, sa hon, att de skulle sätta sig ner och lyssna till vad den lokala kyrkans företrädare säger och att det snarare ska få vara dessa som definierar behoven.

önskan om ärliga möten

En gemensam nämnare i föredragen var önskan om ömsesidiga och ärliga möten där deltagarna möts i ögonhöjd och lyssnar till varandras tankar och perspektiv, och där ingen sida är ute efter att övertyga den andra.

Föreläsningarna följdes av många engagerade kommentarer och frågor från deltagarna. Diskussionerna kom framför allt att handla om hur kyrkan kan förvalta de relationer som missionen under så många år har bidragit till, samt vad ett partnerskap egentligen innebär och hur det bör se ut i dagens internationella kyrkliga arbete. Det blev viktiga samtal om maktstrukturer som lever vidare i de ekumeniska relationerna och i det kyrkliga biståndsarbetet, om historien och om missionens bidrag både på gott och ont. n

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Kenneth Mtata.

Risplantering och sophämtning

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. ACT SVENSKA KYRKANS INTERNATIONELLA

UTBYTESPROGRAM UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN STARTADES PÅ NYTT FÖRRA ÅRET, OCH UNDER DET FÖRSTA ÅRET ÄR KARAGWE

STIFT OCH BUKOBA STIFT I EVANGELICAL LUTHERAN CHURCH IN TANZANIA OCH IGLESIA FILIPINA INDEPENDIENTE MED I SAMARBETET.

JEWEL TUMALIUAN, NU HAR NI I

IGLESIA FILIPINA INDEPENDIENTE HAFT FYRA UNGA SVENSKAR HOS ER UNDER HÖSTEN – VILKEN ÄR DIN ROLL I UTBYTET?

Jag arbetar på IFI:s nationella kansli och är programsamordnare för internationella utbyten. Lite grann var jag med redan 2019 när vi hade en grupp från Sverige här, men förra året flyttade jag till Manilla för att ta

Fyra unga svenskar i filippinska

landsbygdsförsamlingar

ansvaret för utbytena. Just nu har vi ett sådant här större utbyte bara med Sverige, men vi hoppas kunna utöka arbetet.

HUR HAR NI UTFORMAT PROGRAMMET FÖR DE SVENSKA STIPENDIATERNA?

När de kom hade vi en vecka med utbildning om IFI, den filippinska kulturen och praktiska frågor. Sedan skickade vi dem två och två till värdförsamlingar där de var i en månad. De kom tillbaka hit till Manilla, och vi talade om vad de hade upplevt och lärt sig, utvärderade programmet och justerade det. Sedan bytte de plats med varandra. Efter ytterligare en månad var det dags för oss att träffas igen.

VAD HAR STIPENDIATERNA FÅTT UPPLEVA?

Det är landsbygdsförsamlingar som har tagit emot dem, men de är mycket olika. I Pampanga är nästan alla fiskare, och det området har också en egen kultur. På andra ställen där de har varit lever de flesta på jordbruk.

Vi planerade fyra arbetsområden som de skulle få prova: samhällstjänst, utveckling och utbildning, kultur och religion, och så resor och lek och vila. Vi ville också se till att de skulle få kontakt med urfolk så att de kan vittna om urfolkens liv i IFI.

Sofia är mycket engagerad i hälsofrågor, och hon har föreläst för prästerna i Pampanga – det var fantastiskt, de blev så fascinerade. Julia har föreläst för unga om

sexuellt utnyttjande av barn på internet. De har varit ministranter och försångare i gudstjänster i församlingskyrkorna, för det är sådant som vår kyrkas unga gör. Fredrik och Nadja hjälpte till som sophämtare i ett område där de var – det var något som fick många att haja till –och var med och planterade ris. Och så har de lekt med barnen och spelat basket med ungdomarna.

VAD HAR DU SJÄLV FÖR INTRYCK FRÅN DE HÄR MÅNADERNA?

När jag kom till Sverige förra året tyckte jag att allt var så lugnt och stilla. Det gör att jag förstår ert sammanhang lite bättre, tror jag.

Det som slår mig nu är att stipendiaterna fäster sig så mycket vid människor och platser. De har sagt att de vill stanna längre och att de vill komma tillbaka. Och deras handledare och barnen grät när de skulle åka. n

FOTNOT: De fyra stipendiater som var gäster hos IFI var Fredrik Häll (Västerås stift), Nadja Ericson (Växjö stift), Sofia Wallengren (Skara stift) och Julia Domberg (Västerås stift). När detta nummer kommer ut har fyra unga IFI-medlemmar från olika filippinska regioner kommit till Sverige.

De svenska stipendiaterna berättade regelbundet under hösten om sina upplevelser på en blogg på Act Svenska kyrkans webbplats, och Nadja Ericson har också skrivit en gästkrönika på Uppdrag Missions webbplats.

INTERVJU ANNA BRAW

BILD: MAGNUS ARONSON

BILD: PRIVAT

Jewel Tumaliuan.

Håll vänskapen levande

Det finns mycket att ta ansvar för på nära håll, så hur håller man engagemanget för hela världen uppe i en internationell grupp och i hela församlingen?

Börja läsa Uppdrag Mission tillsammans, och bjud in fler att vara med! Hittar ni någon som ni vill bjuda in som föreläsare eller kanske som Zoomgäst på ett möte, så hör av er och be om hjälp att komma i kontakt!

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige.

Skriv till pren@uppdragmission.se! Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Sök på land eller ämnesord för att hitta inspirerande läsning som anknyter till gruppens arbete (till exempel flyktingmottagande), och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar! Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

Näravänskaper

Psykosocialtstöd

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

n u m mer ute

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

Från dina händer till där det händer

Varje dag slås människors liv i spillror av krig och katastrofer. Situationen är akut. Stöd människor som med mod och medmänsklighet räddar liv och ger hopp mitt i katastrofen. En enda mänsklighet – under samma himmel.

Swisha din gåva till 900 1223