Uppdrag Mission 3 2025: Att berätta och lyssna

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2025 • årgång 179

Att berätta och lyssna KRÖNIKA ”VI BEHÖVER VARANDRA FÖR ATT BLI NÅGOT HELT” 4 VÄXJÖ MÅNGAS BLICKAR BEHÖVS 20 NIGERIA PROBLEMETS ROT 16

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR Anna Braw Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se REDAKTIONSRÅD Frida Falk Agneta Garefelt Uggla Per Kristiansson Johannes Zeiler GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan i s s n 2001-0087 OMSLAG Global Christian Forums möte i Ghanas huvudstad Accra i april 2024.

Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

2

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

Uppmärksamt och tålmodigt människan är en berättelse. Vi lever i och av ett ständigt flöde av andra människors liv och erfarenheter. I mötet med en annan människas livssituation händer något med vårt eget sätt att leva, vara och agera i världen. Här flätas individens berättelse och erfarenhet samman med det vidare sammanhangets relationer och mångfaldiga gemenskaper. Glädjen, längtan, våndan, nöden och smärtan går hand i hand. Vi överraskas och drabbas. Vi idkar självkritik och låter oss vägledas av delvis nya frågor.

Vi omprövar och lär nytt längs vägen.

Det som vid första anblicken kan tyckas vara specifikt ”mitt” kan samtidigt vara något som ingår i ett upplevt ”vi” som har förmåga att binda samman och förena utan att för den skull vare sig förenkla eller homogenisera.

I detta fullmatade nummer av Uppdrag Mission står människans livsberättelse i centrum, och på vilka sätt en annan människas berättelse kan öppna och skapa nya världar för den som uppmärksamt och tålmodigt lyssnar ända till slutet. Inte bara till glädjens vittnesbörd utan också till de bilder och berättelser som skaver, smärtar och gör ont.

Erfarenheter från vitt skilda kyrkor runt om i vår värld talar sitt tydliga språk: människans livsberättelse hör samman med Guds stora berättelse. Tillitsfulla och trygga möten öppnar oss för förändring, hopp och nya livs­möjligheter. Insikten djupnar: det som är ”jag” och ”mitt” hör samman med det som är ”ditt” och ”vårt”.

I varje mellanmänskligt möte ryms ett ömsesidigt lärande som vi så väl behöver i den tid som är vår!

johannes zeiler församlingsherde i Linköpings domkyrkoförsamling och medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd

6

14 och 32 betraktelse

34 stipendierapporten 38 stipendiaten

6 berättelser om tro och liv

När Global Christan Forum bjuder in är det för att människor ska få

mötas i små grupper och samtala.

Johannes Zeiler berättar om sam-

BILD: MAGNUS ARONSON

39 om LMS

16 24

BILD: ERIC MILLER

Alltid

4 krönikan

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

BILD: KORET BOYS INITIATIVE

lingen i Ghanas huvudstad Accra

förra året.

8 personliga möten

Den kanadensisk-brittiska teolo-

Hon berättar om hur rörelsens

metod gång på gång har lett till överraskningar för henne själv.

IA I ST

BILD: SANKTA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA

HR DC OR L

B I L D: W

mans med Casely Essamuah från

M

N

gen Natasha Klukach leder tillsam-

Ghana Global Christian Forum.

RU

F

O

34

8

16 problemets rot

Michael Erhayanmen grundade

organisationen Koret Boys Initiati-

ve i Nigeria för att kvinnor inte ska behöva lära sig att skydda sig mot mäns våld – hans lösning är att

arbeta med tonårspojkars självbild och känslor.

24 ett samtal som fortsätter På 1980-talet brukade Kenneth

”när det kom missionärer på besök till Masase under min uppväxt brukade jag prata med deras chaufförer. De var så jag hörde andra dialekter av shona och förstod

att det fanns mer än det vi såg, att världen var större.”

Det sa Kenneth Mtata när han och Sven-Erik Fjellström skulle berätta om sin långa

vänskap. Den växte fram i Zimbabwe på 1980-talet och innebär nu kontakt via WhatsApp

där Kenneth Mtata publicerar bibelintroduktioner varje dag och hans tidigare lärare är en

Mtata leta upp Sven-Erik Fjellström

av dem som läser och kommenterar dem.

frågor om predikan. I höstas mötte

basuneras ut i vår värld har gjort det svårare än någon gång tidigare att urskilja mer

efter gudstjänsten för att ställa

Redan några månader in i år 2025 har de flesta av oss märkt att vissa budskap som

de tillsammans svenska och pales-

medmänskliga röster. Tack alla ni som har hjälpt till med att fylla det här numret med

dem om hopp.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

tinska unga för att samtala med

påminnelser om hur avgörande det kan vara att få berätta och lyssna!

krönika

”Vi behöver varandra för att bli något helt” det är fantastiskt när man får träffa nya människor – människor man troligtvis aldrig skulle stött på om det inte vore för att man samlats till just detta tillfälle. Man möts, man umgås intensivt några dagar, kanske lär man känna någon lite bättre.

Men de allra flesta blir vänner för stunden.

Man skiljs åt, och även om man sagt att man ska hålla kontakten så blir det sällan så.

Någon kanske tycker att det är att ”kasta bort” kontakter. Och så kan det naturligtvis vara. Men samtidigt tänker jag att oavsett hur kontakterna utvecklas, så är vi gemensamt med och påverkar varandra och helheten.

Hela mitt jag är uppbyggt av alla dessa möten jag har varit med om genom livet. Vissa möten är långt utdragna över tid och djupa, medan andra är snabba och ytliga. och så finns det de möten som är snabba och djupa. Den sista kategorin upplevde jag i mängder för ett år sedan på Global Chris­tian Forums möte i Accra i Ghana, där jag fick glädjen att representera Svenska kyrkan.

Jag undrar faktiskt om jag någon gång tidigare har varit på ett globalt möte av denna storleksordning där jag blivit så påverkad som person.

Internationella möten och konferenser har jag varit med på, och de är ofta väldigt trev-

liga, fint ordnade och stimulerande. Men det är sällan jag så snabbt börjar tala om så djupa, personliga frågor som jag gjorde denna gång.

Och det inte bara började så – det höll i sig dagarna igenom fram till dess vi sa hejdå till varandra på flygplatsen och spreds över världen igen. mina närmsta samtalspartner under de organiserade delarna av dagarna kom från England, Indien, Sydafrika, Kanada, Sydkorea och Frankrike, och samfundstillhörigheterna var lika vitt spridda som länderna.

Vid de flesta andra internationella konferenser skulle vi säkert ha samtalat om ett dokument och om vår syn på det. Vi skulle ha vägt orden mot varandra, vi skulle ha försökt enas. Våra konfessionella bakgrunder skulle ha gjort att vi gav varandra och oss själva olika etiketter, och etiketterna skulle självklart ha gett oss möjligheter men troligtvis också hämmat oss i vårt samtal. Troligtvis skulle vi ha varit ”i våra huvuden”, vi skulle ha varit hederligt intellektuella – och det behöver inte vara fel! – men vi skulle troligtvis aldrig ha kommit ner på djupet i varandra. In i hjärtat. På riktigt.

I Accra gjorde vi det, från första stund, och vi blev kvar där tills det var dags för hemfärd. hemligheten, och Global Christian Forums idé och verktyg, är att inte börja i huvudet utan i hjärtat, i människan, i den egna personliga tron, i den enskildes brottning med

krönika ”Vi behöver varandra för att bli något helt”

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Gud, för att sedan också se min medmänniskas brottning.

När vi ser att vi är ganska lika som människor öppnas vägar mellan oss trots våra olikheter i kultur eller samfundshemvist: Vi gläds alla åt våra barn. Vi sörjer när någon går bort. Vi har alla ångest, vi upplever alla lycka, vi känner melankoli och framtidshopp även om vi klär det i olika kulturella eller religiösa kläder. I botten är vi bara människor. man kan kanske tycka att det är en banal kunskap. Att ha som metod att prata om ”livet”. Men om det fungerar får det vara hur banalt det vill. Det är resultatet som räknas.

För mig är det en lärdom som jag inte glömde direkt när jag lämnade Accra. Snarare förde den bränsle till mitt eget sätt att vara. Jag tror på mänskliga möten över alla gränser helt enkelt därför att jag tror att Gud har skapat oss på skilda sätt och gett oss alla olika gåvor, inte för att vi ska slå oss till ro med just den gåva jag och mina likar har, utan för att vi är olika lemmar i samma kropp. Vi behöver varandra för att bli något helt.

I tider när gemenskaper tycks krympa, när ”vi” inte längre tycks bry oss om ”dem”, när alla murar som kan byggas mellan människor, kulturer och religioner tycks torna upp sig i allt snabbare takt– då är det viktigt att se, stå för och förmedla att vi är en enda jord och en enda mänsklighet. Global Christian Forum har gett mig ett redskap för det. Det finns fler, men en vecka i Accra gav mig nytt hopp inför framtiden och en önskan att möta människor på djupet. n

niclas blåder är domprost i Lund och var en av tre svenskar som bjöds in till Global Christian Forum – de övriga var Jan Eckerdal som är direktor för teologi på Sveriges kristna råd och Johannes Zeiler som är församlingsherde i Linköpings domkyrkoförsamling och sändes av Lutherska världsförbundet. Niclas Blåder har tidigare forskat i identitetskonstruktion inom olika lutherska kyrkor arbetat med kyrkans verksamhet och didaktik för barn. Tillsammans med sin fru Anna har han gjort boken En fast punkt i livet – för dig som vill veta mer om kristen tro och barnboken Nära dig – bibelberättelser om livets frågor och känslor, båda utgivna på Verbum förlag. nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

5

intervju

Berättelser om tro och liv 250 kyrkoledare samlades i Accra

BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

intervju Berättelser om tro och liv

Johannes Zeiler var en av del­ tagarna när Global Christian Forum bjöd in till sitt fjärde stora möte.

TEXT JOHANNES ZEILER

n n n I april förra året samlade Global Christian Forum omkring 250 kyrkoledare från ett brett spektrum av kyrkor över hela världen till ett globalt möte i Ghanas huvudstad Accra. Att skapa rum och rymd för ett ömsesidigt delande av tro och liv utifrån deltagarnas skiftande bakgrunder och sammanhang har alltsedan Global Christian Forums tillkomst varit dess grundläggande idé och metod.

Niclas Blåder, domprost i Lund, var Svenska kyrkans företrädare. Från Sveriges kristna råd deltog Jan Eckerdal, som är direktor för teologi, och jag var med i Lutherska världsförbundets delegation.

ett ikristus Under parollen ”för att världen ska förstå [att vi är ett i Kristus]” (Johannesevangeliet 17:23) samlades vi deltagare till gudstjänster, föredrag, bibelstudier och gruppsamtal. På plats fanns kristna från bland andra ortodox, luthersk, anglikansk, katolsk, baptistisk, pentekostal, reformert och evangelikal tradition.

Vi möttes till dagliga rundabordssamtal för gemensam reflektion om kristen tro i vår tid.

Ett viktigt inslag under mötet i Ghana var besöket på Cape Coast Castle, den plats där över tre miljoner barn, kvinnor och män såldes som slavar under kolonialtiden. Den efterföljande gudstjänsten kastade ljus inte bara över en brutal och ytterst komplex historia i både kyrka och samhälle i det förgångna utan också över de många sammanhang idag där rasism, orättvisor och ojämlikhet gör sig gällande.

nära kyrkornas världsråd Global Christian Forum grundades 1998 och har idag en självklar plats i den världsvida ekumeniska rörelsen. Under sina 25 verksamma år har organisationen bidragit till att stärka kyrkornas ekumeniska engagemang lokalt, regionalt, nationellt och globalt. De många evangelikala, karismatiska och pentekostala kyrkorna världen runt har i lägre grad än de historiska kyrkorna varit engagerade i exempelvis Kyrkornas världsråds arbete, men i detta sammanhang är de med.

Global Christian Forum värnar sitt nära samspel med Kyrkornas världsråd och dess medlemskyrkor. Framför allt har organisationen i sitt arbetssätt, och på både regional och global nivå, betonat vikten av att bygga, upprätthålla och utveckla ekumeniska relationer genom att ömsesidigt dela berättelser om tro och liv. Tyngdpunkten ligger således på samtal, ömsesidigt lärande och gemensam reflektion snarare än på ambitionen att formulera gemensamma lärodokument eller policydokument. karismatisk majoritet Mötet ägde alltså rum i Ghana. Av landets befolkning på 31 miljoner människor är, enligt en officiell folkräkning från år 2021, mer än två tredjedelar kristna. Den största gruppen består av pentekostala eller karismatiska kristna, och de utgör nästan en tredjedel av befolkningen i stort. Det faktum att pentekostala och karismatiska kyrkor är så stora säger inte bara något viktigt om den religiösa kartan i Ghana utan också något om kyrkornas föränderliga demografi globalt. Idag bor exempelvis närmare hälften av världens lutheraner i det globala Syd, och flerparten av dessa kyrkor är mycket karismatiska till sin karaktär. n nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

7

intervju

Personliga möten

Natasha Klukach arbetar för att bjuda alla till bordet

intervju Personliga möten

– När du berättar om din tro är det mycket som inte spelar någon roll.

Det säger Natasha Klukach, en av ledarna för Global Christian Forum.

nnn INTERVJU ANNA BRAW BILD ALBIN HILLERT

NATASHA KLUKACH

Som direktor för forskning och verksamhet i Global

Christian Forum är Natasha

Klukach en av organisatio-

nens två ledare – den andre

är Casely Essamuah. Hon är brittisk-kanadensiska

och läste sin grundutbild-

ning vid Trinity College på

University of Toronto och

– Ett möte i Indonesien var mitt första, och då hade jag aldrig träffat pastorer från megakyrkor tidigare, säger Natasha Klukach. Men det jag älskar med Global Christian Forum är att det bygger på relationer. ”Att dela tro” kan låta enkelt, men det har mycket djup. När du berättar om din tro är det mycket som inte spelar någon roll.

Natasha Klukach är teolog, har sina rötter i den anglikanska kyrkan i Kanada och är uppväxt med den kanadensiska kulturen och med morföräldrar och farföräldrar från Wales, England, Belarus och Ukraina. Till sin nya tjänst som direktor för forskning och verksamhet i Global Christian Forum kom hon via bland annat doktorandstudier vid King’s College i London och tjänster på Kyrkornas världsråd och World Vision.

en master vid Queen’s Uni-

versity i Kingston innan hon

doktorerade vid King’s Colle-

ge i London. Hon har arbetat med ekumenik för den

anglikanska kyrkan i Kanada

och på Kyrkornas världsråd,

undervisat på en av Church

of Englands teologiska hög-

skolor och varit World Vision

UK:s teolog och ledare för

kyrkliga relationer.

liten oavsett vad man jämför med Det ekumeniska arbetet har varit hennes fokus som teolog – sin doktorsavhandling skrev hon om skärningspunkter mellan ekumenisk teologi och imago dei-teologi och med fokus på trosgemenskaper som har levt under förtryck. På Global Christian Forums stora möte i Ghanas huvudstad Accra förra våren var hon med som deltagare, och i början av 2025 till-

trädde hon en tjänst på organisationen. Den har sitt kansli i Genève, och det är i jämförelse med Kyrkornas världsråds och Lutherska världsförbundets mycket litet. Natasha Klukach själv bor och arbetar mest hemifrån, i ett nyare hus på ett medeltida klosterområde nära Canterbury i södra England.

– Vi är en liten organisation oavsett vad man jämför med, säger hon. Länge fanns det bara en sekreterare och lite administration. Vi har funnits i ungefär 25 år. Att organisationen inte har någon historia gör att alla kristna kan mötas genom den. Vi kom till därför att det inte fanns någon plats där alla kände sig välkomna.

mötas på samma plan Kyrkornas världsråd har länge samlat bland annat de lutherska, de anglikanska, de reformerta och de ortodoxa kyrkorna, men många av de yngre kyrkorna har inte varit med i arbetet, och den katolska kyrkan har deltagit i många av dess sammanhang utan att vara formell medlem. Det var Konrad Raiser, vid den tiden generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, som vid millennieskiftet tog initiativet till det nya ekumeniska sammanhang som skulle få namnet Global Christian Forum.

– Det är en möjlighet för alla att mötas på samma plan, men det är inte tänkt att vara utjämnande, säger Natasha Klukach. Kyrkornas världsråd, den katolska kyrkan, World Evan­ gelical Alliance och Presbyterian World Alliance gick samman för att bjuda in representanter för alla kristna kyrkor. Nu är en del av mitt arbete att skapa medvetenhet om att vi finns. nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

9

reportage Personliga möten

”vi vet aldrig” – Det viktigaste vi gör är att skapa platser för möten, säger Natasha Klukach. Människor som annars inte skulle mötas lär känna varandra, och det börjar hända något, oväntade saker sker, vi vet aldrig vad ett möte kommer att leda till.

Det är de personliga smågruppssamtalen hon syftar på – alla Global Christian Forums samlingar bygger på dem: deltagaren hamnar vid ett bord tillsammans med några få andra och återvänder dit dag efter dag under mötet för att läsa mötets utvalda bibelavsnitt tillsammans med dem, berätta om den egna tron och lyssna till de andras berättelser.

– Det liknar det som brukar kallas kontextuella bibelstudier på en del sätt, säger Natasha

10

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

Klukach. Det är en samtalsmetod som öppnar Guds ord, och den är ett sätt att lära sig lika mycket om den man samtalar med som om själva bibelordet.

inre förändring Mötet i Accra beskriver hon som en utmaning: – Jag är kanadensare och anglikan. Vi vittnar inte! Och så hamnade jag i en grupp med en som är styrelseordförande för en pingströrelseorganisation i USA. Våra vägar skulle nog aldrig ha korsats någon annanstans. Vi var så olika, hade så olika kulturell bakgrund, så olika andlig fostran. Men det är en upplevelse som verkligen kan göra en ödmjuk – det är sårbarheten som utmärker den. Till och med

reportage Personliga möten

GLOBAL CHRISTIAN FORUM

Global Christian Forum är

dels benämningen på de sto-

ra samlingar där kyrkoledare möts för att läsa Bibeln och

samtala i smågrupper om tro och liv – hittills har fyra ägt

rum – och dels namnet på

den organisation som bil­da­

des av Kyrkornas världsråd, den katolska kyrkan, World

Evangelical Alliance och

Presbyterian World Alliance

jag som arbetar med ekumenik blev förbluffad över hur Gud arbetade i vårt möte och hur mycket vi kunde dela med varandra.

Hon talar om det som en ”inre förändring” och säger: – Gud är så mycket större, och Gud arbetar i människor som inte liknar oss. Om man tänker på mission är det en avgörande lärdom.

vid millennieskiftet på initi-

ativ av Kyrkornas världsråds

dåvarande generalsekretera-

re Konrad Raiser. Den är det ekumeniska sammanhang

där alla de stora kyrkotradi-

tionerna deltar tillsammans

med bland annat självständiga karismatiska kyrkor,

samfund och församlingar.

gräsrotsattityd Natasha Klukach talar om Global Christian Forums mötesform som något som verkligen förenar kristna från olika traditioner och får fördomar att försvinna.

– Vi är en organisation som får vår energi från de stora samlingarna och drivs framåt av

dem, säger hon, men den metod som vi använder är ett slags gräsrotsattityd, och vi vill inspirera kristna regionalt och lokalt med den.

Utöver de stora mötena där kyrkoledare från alla världsdelar samlas – det i Accra var det fjärde – arrangerar Global Christian Forum regionala möten och så kallade konsultationer.

– Förra året var jag på ett franskspråkigt möte i Belgien, berättar Natasha Klukach, och innan jag åkte dit tänkte jag: hur olika kan kyrkorna vara? Men olika traditioner kan ha så lite kontakt i en del länder, och de som var med såg verkligen skillnader. Nu kommer det ju också fler och fler diasporakyrkor som inte är riktigt inne i den ekumeniska gemenskapen än. Jag blev ganska paff när jag insåg det – men

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

11

reportage Personliga möten

jag såg också att vår enkla metod kan ha en sådan enorm inverkan.

vid bordet ”Vem är inte vid bordet än?” är en fråga som Global Christian Forums ledning ställer sig gång på gång, för det är bara inbjudna som kan delta i de större mötena.

– Det är för balansens skull, säger Natasha Klukach, och en kyrkas ekonomi ska inte avgöra om den kan skicka en representant. Men frågan om vilka som saknas vid bordet är ju avgörande i Europa nu.

På mötet i Liège gick deltagarna på pilgrimsfärd till stadens olika kyrkor och samlades till slut till gudstjänst i katedralen.

– Något sådant hade vi inte i Accra, men jag tycker om att fira gudstjänst i olika kyrkor under mötena, jag tycker att jag förstår lite av pingsten då, säger Natasha Klukach. Det är en otrolig mångfald på alla plan, och i vanliga fall finns det så många hinder, men vi ber Herrens bön tillsammans – jag önskar att alla skulle få uppleva det!

12

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

personliga möten – Om vi ska kunna fortsätta arbeta med mission behövs de personliga mötena, säger Natasha Klukach. I Accra tänkte jag på att många som jag talade med hade det fria, spontana, personliga berättandet. I min tradition gör vi sällan så. Att uppleva det har varit befriande för mig som teolog och hjälpt mig att förstå olika aspekter av min tro och min plats som kristen. Jag är en bättre akademiker nu när jag har mött alla de här människorna.

En av hennes uppgifter är att fundera på hur Global Christian Forum ska utvecklas.

– Den här metoden är något som alla kan använda, säger hon, och det finns möjligheter att göra det. Tidigare har jag varit med i akademiska sammanhang och skrivit böcker som har känts så viktiga, men att mötas på det här sättet är att skapa möjligheter för Guds Ande. Det jag har fått uppleva är en gåva som jag inte ska behålla för mig själv. Jag ska dela med mig av den, det är mitt ansvar. Och mitt liv har blivit så rikt genom alla jag har lärt känna – att ha vänner runtom i världen är den största gåvan. n

reportage Personliga möten

GLOBAL CHRISTIAN

FORUMS UNGDOMSMÖTE

Dagarna före Global Chris-

tian Forum i Accra ägde ett

möte för unga vuxna rum.

De drygt 20 deltagarna har

alla ledaruppgifter i sina

kyrkor och samlades för att få tillfälle att bygga ett nätverk

med jämnåriga. Sedan deltog de i det stora mötet.

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

13

betraktelse

Berättelser är broar regnet kom med en sval bris och drev ut den fuktiga hettan genom kyrkans öppna fönster. En välsignelse från Gud, och ett löfte!

Så började den gemensamma berättelsen om när det fjärde Global Christian Forum ägde rum, i Ghana, ett land där den kristna tron är levande och blomstrande. En ström av gästfrihet och generositet kännetecknade våra dagar tillsammans den 16–19 april 2024.

Det allra första mötet för unga vuxna i Global Christian Forums historia ägde rum före vårt stora möte, den 13–15 april. De ungas mångfald och visioner gav energi åt deras samtal om rättvisa, hopp och försoning.

Detta är 25-årsjubileet för Global Christian Forum, och det firade vi med stor glädje. Så länge denna rörelse har funnits har den varit en unik plats för alla de stora strömmarna inom kristenheten där vi kan vara tillsammans, mötas och be. Global Christian Forum är det bredaste uttrycket för kristen tro och ett som återspeglar de flesta kyrkornas rörelse från norra halvklotet till södra. ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” johannesevangeliet 17:23

14

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

Ett i Gud Vi vill att världen ska förstå, och därför måste vi leva evangeliet och göra det tillsammans, enade.

Global Christian Forums gåva, dess charisma på grekiska, är att vi delar berättelser om tro med varandra. Dessa personliga berättelser fungerar som broar som hjälper oss att bygga ömsesidig respekt och ta vara på mångfald genom att känna igen Kristus i varandra. De hjälper oss att gå bortom positioneringar som ”vi och de”.

Att dela med oss av våra personliga berättelser är att vittna om Kristi uppståndelse tillsammans.

Brustna i våra mänskliga livsvillkor Men världen kommer inte att lära känna och känna igen Kristus bara genom våra ord utan också genom det vi gör.

Under våra dagar tillsammans i Ghana vandrade vi vid Cape Coast Castle, i fotspåren efter miljoner förslavade och avhumaniserade afrikanska män, kvinnor och barn, och på deras svett och blod. Vi stod i de mörka, kvalmiga fängelsehålorna, som blir ännu mer skräckinjagande av det faktum av att det ligger en kyrka rakt ovanför dem. När de användes stod människor ovanför dem och nedkallade

betraktelse Berättelser är broar BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

välsignelser över de skepp som skulle ta fångarna till Nordamerika och Sydamerika, Karibien och Europa som varor i en inkomstbringande affärsverksamhet.

När vi fortsatte att samtala hörde vi berättelser om en pågående avhumanisering runtom i världen idag. Där människor förtryckts och marginaliseras misslyckas vi med att känna igen Guds avbild i varandra. När vi förstör skapelsen förödmjukar vi Skaparen.

När vi samlades i Wesley Cathedral påmin­ des vi genom vår gudstjänst om Kristi uppmaning till klagan, helande och försoning. Genom Herren, och med ånger i hjärtat, kan vi resa oss ur vår brustenhets aska med integritet, rättvisa och solidaritet.

Helade genom Kristus Den heliga Anden bemyndigar oss att arbeta för att återställa världen. Kyrkan måste höja sin profetiska röst.

Glädjens och hoppets gåvor blomstrar i våra sammanhang och kyrkor. Vi har delat dem med varandra, och vi har lyft upp våra hjärtan och höjt våra röster i bön och gemenskap som ett vittnesbörd om Guds försonande nåd.

Som Kristi brutna kropp, som också arbetar för försoning, hör vi tydligt Herdens röst,

Herden som läker alla sår. Genom vittnesbörden om smärta och om ett hopp som aldrig ger upp talar Gud och kallar oss till en djupare omvändelse och till enhet.

Vi vet att vår tros trovärdighet är helt bero­ ende av hur vi återspeglar djupet i Guds kärlek till alla.

Utsända Med denna hälsning uppmanar vi – deltagarna i den fjärde globala samlingen – kyrkorna runtom i världen att fortsätta att leva ut Global Christian Forums gåva.

Må vi i vår mångfald vara ett i vår treenige Gud. Må våra hjärtan i klagan brista av det som får Guds hjärta att brista.

Må vi få uppleva helande och försoning i Kristus.

Och må vi i den heliga Anden sändas ut med djärvhet och ödmjukhet för att alla ska få lära känna Guds förvandlande Ande, som kommer med förlåtelse, rättvisa, helande, kraft att bygga upp på nytt, nåd och frälsning. n accra i april 2024 Deltagarna i Global Christian Forums fjärde möte nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

15

intervju

Problemets rot

Michael Erhayanmen stöttar tonårspojkar i deras utveckling Genom Koret Boys Initiative försöker Michael Erhayanmen bygga nya framtidsutsikter för unga i Nigeria.

INTERVJU ANNA BRAW

n n n Lördagskvällens arbetspass är avslutat

BILD KORET BOYS INITIATIVE

när Michael Erhayanmen sätter sig vid datorn för att bli intervjuad, men han är kvar på sin arbetsplats. I bakgrunden fortsätter andra med att förbereda sjukhuset för natten.

– Det är ett undervisningssjukhus där jag tjänstgör i väntan på att börja med min specialisering, säger han. Jag funderar på någon sorts kirurgi, men jag har inte riktigt bestämt mig än.

Han kallar sin hemstad Ekpoma i den nigerianska delstaten Edo ”ganska liten”, men den har nästan 300 000 invånare och flera sjukhus, bland annat tidigare missionssjukhus.

Härifrån utgår han i arbetet med sin organisation Koret Boys Initiative, och inbjudningarna kan resultera i bilresor på nio timmar enkel väg och in i flera andra delstater i södra Nigeria: – Vi knuffar oss in på skolorna ibland, kan man säga, och ibland blir vi inbjudna.

skolbesök Koret Boys Initiative har funnits i tre år nu och har som idé att män besöker skolor för att tala med tonårspojkar om känslor, om hur man kan ta ansvar för hur man reagerar i olika situationer och om hygien och hälsofrågor.

16

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

– Jag skulle fylla år och kände att jag ville ta ett nytt steg, så jag bad, och sedan började jag på sociala medier, berättar Michael Erhayanmen.

Nu har vi mött ungefär 1 500 pojkar och unga män i den här delstaten och i tre andra. Vi är några stycken som arbetar tillsammans, men jag är i stort sett alltid med själv när vi är ute på skolorna.

På sociala medier kan man se att han har varit engagerad i Rotarys ungdomssatsning Rotaract, att han driver ett litet skoföretag och att han har läst mikrobiologi på universitetet innan han började utbilda sig till läkare.

När han ska berätta om sin bakgrund nämner han också ledaruppgifter i Scripture Union, i Nigeria en samlande organisation för många kristna skolgrupper, som en viktig del av sin utveckling. Men den första glimten av det som nu är Koret Boys Initiative fick han långt innan han hade börjat skolan.

”linjen ska sluta i och med mig” – Jag brukar inte berätta såhär mycket, säger han, men här i Nigeria är det ju vanligt med polygami, och jag är ett av min pappas barn med hans tredje fru. Hans första fru bodde inte med oss under min uppväxt, vi var sju barn, och jag är ett av min mammas tre. Hela min barndom blev hon misshandlad både fysiskt och psykiskt av min pappa.

Michael Erhayanmen beskriver sin familj som kyrkotillhörig och berättar att hans pappa hade förtroendeuppdrag i församlingen.

intervju Problemets rot

KORET BOYS INITIATIVE

Michael Erhayanmen starta-

de 2022 Koret Boys Initiative,

en organisation som besöker

skolor, ungdomshem och

andra institutioner i södra Nigeria för att möta ton-

årspojkar och samtala med

dem om känslor, relationer,

beteendemönster och hygien.

Organisationens arbete har

Samtidigt såg alltså barnen hur pappan skilde mellan de två mammorna och hela tiden utsatte en av dem för misshandel.

– Jag upptäckte min egen tro som tonåring, säger han, och jag bestämde mig för att den här linjen att pojkar ser sin pappa misshandla mamman och sedan gör likadant själv – den ska sluta i och med mig.

än så länge ingen statlig

finansiering. Hittills har

organisationens volontärer

mött ungefär 1 500 pojkar i

fyra av Nigerias delstater och

besökt både skolor som drivs

av den nigerianska staten och

sådana som drivs olika kyrkor och samfund.

ledarutbildning ”Mannen ska alltid ha rätt, till och med när han har fel” – det är en av de principer som Michael Erhayanmen refererar till när han berättar om sin pappa och om grannfamiljerna i uppväxtstaden.

– Det var mycket bestraffningar också. En del kulturer i Nigeria förstärker sådana tenden­ser, och traditionen med polygami är en av dem.

Den är ett problem, och för mig var den ett stort problem, men många ser det inte så, den är så normal för de flesta av oss. Jag kände: jag måste göra något!

En händelse i gymnasiet beskriver han som helt avgörande: – Det var sista året, och jag hade min vision som var att våldet skulle sluta i och med min pappa. Men så hamnade jag i en situation där jag blev väldigt provocerad, det var i skolan, och jag höjde handen. Jag slog aldrig, men det blev en vändpunkt för mig – jag visste inte att jag hade de tendenserna inom mig. nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

17

intervju Problemets rot

Ledarutbildningen i Scripture Union blev ett sammanhang där han kunde tala om sina tankar.

– Vi hade vuxna ledare och program där vi talade om hur man formar sin personlighet, om hur vi beter oss, om ilska. Jag hade formats av min tro och visste att våld mot kvinnor var fel, och i Scripture Union var det lätt för oss att tala fritt. När vi talade om kvinnors rättigheter tänkte jag på min mamma. Det var en utmaning, för det som hände henne ses som så vanligt. Vi talade om hur män reagerar, hur pojkar beter sig …

18

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

saknade förebild En av orsakerna till att Michael Erhayanmen redan som tonåring började planera för att starta en egen organisation var att han inte träffade på någon som gjorde det han ville göra: arbeta för att förebygga våld mot flickor och kvinnor.

– Det finns massor av organisationer som arbetar för att stötta kvinnor och lära dem hur man skyddar sig, men ingen tog hand om roten till problemet! säger han. Jag hörde så många slogans, och jag tyckte att pojkarna var övergivna av alla. Jag talade inte så mycket med andra om det då, men jag tänkte på det hela tiden.

intervju Problemets rot

EKPOMA

Med sina nästan 300 000 invånare är den nigerian-

ska staden Ekpoma en av

folkgruppen Esans två cen-

tralorter. Här finns Ambrose

Ytterligare något saknade han, säger han: en manlig förebild.

– Jag hade ingen bild av hur det borde vara.

Men så träffade jag en pastor som var annorlunda. Jag såg honom leka med sina barn. Så jag började prata med honom.

Alli University och flera

sjukhus, både allmänna och privata. Ekpoma är också

namnet på ett kungadöme

som fortfarande har ett visst inflytande.

EDO

Delstaten Edo i södra

Nigeria har lite mer än

fem miljoner invånare och

rymmer Nigerias fjärde

största stad, Benin City,

som är centrum för landets gummiindustri. Den histo-

riska staden Edo förstördes under kolonialtiden. En majoritet av invånarna

tillhör någon kristen kyrka

(de första missionärerna

var portugisiska katoliker

som kom på 1400-talet), och islam och urfolksreligioner

utövas också.

”det finns alltid något sätt” I Nigeria är många av de statliga skolorna tidigare missionsskolor, och det finns också kristna skolor kvar – katolska, anglikanska och baptistiska bland annat. Michael Erhayan­men och hans medarbetare åker till alla som tar emot dem, och till ungdomshem och organisationer som arbetar med pojkar som lever sina liv på gatan.

– Ibland har vi med oss mat och erbjuder alla en läkarkontroll, berättar han. Vi talar alltid om hygien. Vi ser en del skillnader mellan skolorna och mellan elevernas attityder, och man måste ju förstå hur man kan närma sig pojkarna. Ibland tar det en stund att få kontakt med dem, men det finns alltid något sätt.

Undervisningspassen bygger på samtal och börjar med att Michael Erhayanmen eller någon annan berättar lite om sig själv.

– Jag delar med mig av min berättelse och mina erfarenheter hela tiden, säger han, bara sådant som kan vara bra för dem, inte allt. Så mycket är sådant som många känner igen – ”du är inte ensam”. Och vi ser alltid till att vi har tid att lyssna när de vill berätta. ungdomsmöte Förra året deltog Michael Erhayanmen i Global Christian Forums möte i Ghanas huvudstad Accra och mötte kristna ledare från hela världen.

– Det passade mig bra, säger han. Jag är utåt­riktad, jag tycker om att samtala med män­ ni­skor.

Det var genom en ansökan till den nordamerikanska organisationen Sojourners som han blev inbjuden.

– Ungdomsmötet före det stora mötet öppnade mina ögon, säger han. Det var en fantastisk upplevelse att höra så mycket om allt arbete som görs för social rättvisa. Det var inte så många som arbetade som jag, men vid mitt bord under mötet fick jag en granne som instämde när jag berättade att jag ville att våldet i min familj skulle få ett slut i och med mig. Han hade varit med om något liknande.

långsiktigt Nu, förklarar han, vill han arbeta långsiktigt med Koret Boys Initiative.

– Jag har varit ledare sedan jag var så ung, och en ledare måste lyssna aktivt och med empati. När vi var på ett ungdomshem var det en pojke som talade om hur han hade blivit övergiven, hamnat på gatan, blivit kriminell. En av dem som var med mig där har en liknande bak­grund och fortsatte lyssna på honom. Att vi kan lyssna och ger pojkarna möjlighet att berätta är viktigt. Vi har mycket arbete att göra.

Men han har också planer för utveckling ut­med tre nya spår: – Det första är att jag skulle vilja hitta skärningspunkten med läkaryrket, till exempel att vi alltid skulle kunna erbjuda läkarundersökningar. Det andra är att bygga kontakter med andra länder, våra grannländer till att börja med. Och det tredje är att ta vårt arbete in i kyr­korna. Koret Boys Initiative är inte en kristen organisation, men den bygger ju på min tro.

Min pappa var en av ledarna i kyrkan, och kyrkan borde slåss mot en del av sedvänjorna.

Vi måste hitta rätt människor att samarbeta med så att vi kan komma till rätta med våldet mot kvinnor. n nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

19

reportage

Mångas blickar behövs

PRISCILLA DU PREEZ, UNSPLASH

Befriande bibelläsning börjar i samtalet

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

reportage Mångas blickar behövs

Allas bidrag är lika betydelsefulla när Åse Aronsson och Katarina Hedqvist leder bibelsamtal inspirerade av befrielseteologi. nnn INTERVJU ANNA HAGNELL

– Många som läser Bibeln upplever att de inte har rätt till sin egen tolkning, säger Katarina Hedqvist. Man tror att Bibeln är så komplicerad att det behövs experter, teologer, för att förstå budskapet. Men Bibeln är komplex, inte komplicerad!

Katarina Hedqvist är präst i Skogslyckans kyrka i Växjö, och tillsammans med Åse Aronsson som är lärare på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö leder hon kurser i det förhållningssätt som Befriande bibelläsning innebär.

– Det handlar om en grundsyn: att evangelium har med hela livet att göra, säger Åse Aronsson. Det håller ihop den andliga världen med den som vi lever i här och nu. Det andliga och våra livsvillkor hänger samman.

livserfarenheter – Det är stort när människor känner att de kan lita på att deras bidrag också är betydelsefulla, säger Katarina Hedqvist. Vi låter livserfarenheter speglas i texterna och ser vad det gör med oss. Och där har inte teologerna något övertag, eftersom varje människas erfarenhet är unik.

Bibeln ska läsas tillsammans.

I Befriande bibelläsning utgår man från gruppsamtal om deltagarnas liv och kontexter.

Först därefter läser man en given bibeltext och försöker finna dess djup med utgångspunkt i det som har kommit fram i samtalet om livet.

– Gud har skrivit två böcker, säger Katarina Hedqvist. Den första är Livet. Där börjar allt.

Våra liv är erfarenheten av Gud. Allt mänskligt

liv bär Guds ord. Den andra boken är Bibeln.

Där talar Gud till oss där vi är i våra liv. Genom texterna finns öppning till befrielse.

Kanske skulle Befriande bibelläsning kunna kallas för en bibelstudiemetod, men Åse Aronsson och Katarina Hedqvist säger att syftet är så mycket större, och att det som händer kan bli så omvälvande för hela tillvaron, att de är noga med att inte använda det begreppet.

Bakgrunden är den latinamerikanska befrielseteologin, som kom till under 1960-talet när vanliga församlingstillhöriga tillsammans stod upp mot förtryck och sociala orättvisor.

Då växte en mer demokratisk teologi fram i de så kallade basgrupperna, där deltagarna läste Bibeln tillsammans och diskuterade. Många av dem såg den offentliga kyrkan som starkt lierad med makten, och genom befrielseteologin växte protesterna till en kraft som kunde organiseras och förmådde arbeta för förändring.

brasilianska gäster Parallellt med att befrielseteologin blev stor engagerade sig Paulo Freire, en kristen socialist och pedagog i Brasilien, för att alla skulle få lära sig att läsa. Genom boken De förtrycktas peda­gogik arbetade han för att fattiga människor i hans hemland själva skulle komma till medvetenhet och insikt. Han tanke var att det skulle leda till att de kunde erövra sin egen värld, analysera sin situation och nå frigörelse.

Paulo Freires pedagogiska idéer fick stort genomslag över hela världen: i Sydafrika, bland svarta i USA och i svensk skolpolitik. Befriande bibelläsning hämtar mycket inspiration hos honom.

Till Sverige och Växjö stift kom Befriande bibelläsning först tack vare det ekumeniska bibel­institutet Centro de Estudos Bíblicos, nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

21

reportage Mångas blickar behövs

”I delandet finns en sårbarhet där vi alla blir människor på samma villkor.” Åse Aronsson

BEFRIANDE BIBELLÄSNING OCH BEFRIELSETEOLOGI

Befriande bibelläsning har

sina rötter i Latinamerika

och kallas på spanska lectura

popular de la Biblia, alltså

”folklig bibelläsning”. Den är

inspirerad av befrielseteolo-

BILD: JOHAN WALLIN

gin och av pedagogen Paulo

Freires teorier om lärande, demokrati och befrielse.

Befrielseteologin

betraktade den etablerade

kyrkan som lierad med makt och förtryck, och befrielsen

skulle leda till att människor själva kunde tolka tron i

mindre sammanhang, så

kallade basgrupper. På ett

liknande sätt arbetade Paulo

CEBI, som finns i São Leopoldo i Brasilien. Svens-

ka kyrkan hade stöttat institutet med pengar, och när två medarbetare därifrån kom till Sverige såg de att de kunde bidra med något här.

– Det är ett sätt att arbeta som vi behöver även hos oss i Sverige, säger Åse Aronsson, även om vår tillvaro ser annorlunda ut jämfört med Latinamerika.

Freire för alfabetisering och för individens upplysning.

Genom upplysning och egen kunskap skulle det skapas

förutsättningar för individen

att frigöra sig från förtryck.

Gemensam uttolkning av

bibeltexter och samtal om

dem är grunden för Befriande

bibelläsning. Tanken är att

tolkningsföreträdet ska för-

ändras så att Bibeln kan läsas på ett demokratiskt sätt.

22

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

”längtar efter förändring” Åse Aronsson och Katarina Hedqvist har under flera år lett kurser i grunderna och tillämpningen av Befriande bibelläsning på S:t Sigfrids folkhögskola. De riktar sig huvudsakligen till Växjö stift, men nu arbetar de med en idéskrift för den som vill fördjupa sig, och fler stift och församlingar bjuder in till Befriande bibelläsning. I Luleå stift är Befriande bibelläsning ett inslag i de samiska konfirmandlägren.

– Det handlar om att ta sikte på en horisont där vi längtar efter förändring och hopp om befrielse, säger Åse Aronsson.

Befrielseperspektivet är att Gud vill lossa från orättfärdiga bojor. Att vara fattig eller fattiggjord i Sverige kan innebära utanförskap och marginalisering, men också frågor om hur natu­ren, ekosystemen och klimatet hanteras av människan.

börjar i livets bok – Många känner oro för världen, säger Åse Aronsson. Hur kan vi hitta hoppet i den tillvaron?

Hon tar ett exempel från lärjungarna som mötte Jesus på väg till Emmaus. De kände rädsla över allt som hade skett, men när de hade delat sin oro med Jesus kunde de vända om till Jerusalem.

reportage Mångas blickar behövs

”Vi låter livs­ erfarenheter speglas i texterna och ser vad det gör med oss.”

Katarina Hedqvist

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

En samling med en Befriande bibelläsning-grupp kan

gå till såhär:

En ledare har förberett en

fråga som utifrån situationen

är aktuell. Den ställs till alla

deltagare i grupp. Exempelvis

BILD: JOHAN WALLIN

kan frågan vara: Finns det

något som du har förlorat och

vill hitta igen?

Varje deltagare reflek-

terar över frågan på egen

hand – ofta finns möjlighet

att göra det genom olika kreativa uttryck.

Deltagarna delas sedan

in i smågrupper, upp till fem

per grupp, och delar sina

reflektioner och bilder med

varandra. De lyssnar aktivt och kommenterar inte utan tar

emot varje berättelse som en

gåva från en medmänniska.

Den större gruppen sam-

las. Ledaren har förberett en

bibeltext och samtalsfrågor.

Samtalen äger ofta rum i smågrupper.

När hela gruppen åter-

samlas berättar deltagarna

om det som de har upptäckt

tillsammans.

– Där talar Bibeln så konkret om hur vi kan dela oro, vända om och få ett konkret hopp, säger hon. På samma sätt har vi svåra frågor med oss, vi brottas med livet, har utmaningar.

Men när vi lägger samman våra egna frågor med Bibelns texter kan vi se att de blir på riktigt.

Och då gör det otrolig skillnad när man börjar i Livets bok innan man läser Bibeln.

Hon talar om potentialen för Befriande bibelläsning: – Det gör något med oss när vi delar våra egna liv. I delandet finns en sårbarhet där vi alla blir människor på samma villkor. Alla äger sin egen berättelse. Men man måste våga och vilja dela, bli sårbar. Då kan det bli magiskt.

Och Katarina Hedqvist påminner om att alla bidrar: – Det behövs mångas blickar för att hitta rikedomen i texterna. n

BEFRIANDE BIBELLÄSNING I SVERIGE

En grundtanke i Befriande bibel­läsning är

att demokratisera inte bara bibeluttolkning

utan livet i stort. Guds omsorg om de fattiga och mest marginaliserade ska fungera som

den kompass som visar vägen in i tolkning och handling.

Befriande bibelläsning har länge ut­övats

i länder med stora klyftor mellan männi-

skor. I svenska grupper kan ordet fattig eller snarare fattiggjord tolkas som alla de som

berövas sina livsmöjligheter i förtryckande

strukturer. Även naturen, klimatet och hotade ekosystem kan inkluderas.

Utmärkande för befrielseteologin är

att världen betraktas som en enda, utan

uppdelning mellan heligt och profant eller mellan kropp och själ – Gud finns i hela

den konkreta verkligheten och kan befria

från alla typer av förtryck – och frågan: Vad

händer med Guds tilltal när tolkningen av Bibeln och livet demokratiseras så att alla kommer till tals?

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

23

intervju

Sven-Erik Fjellström och Kenneth

Mtata möter svenska och

palestinska unga i Uppsala i

oktober 2024.

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

intervju

Ett samtal som fortsätter läraren och eleven har blivit kolleger På 1980-talet undervistade Sven-Erik Fjellström på den skola där Kenneth Mtata var elev. För femton år sedan möttes de igen.

INTERVJU ANNA BRAW BILD MAGNUS ARONSON

nnn

– Jag gick till Sven-Erik efter gudstjänsterna, berättar Kenneth Mtata. Det var ofta något i predikan jag ville fråga honom om. Vi har samtalat mycket!

– Åren i Zimbabwe formade mig, säger Sven-Erik Fjellström. 1980-talet var en process.

Prästerna samlades och talade om see, judge, act (ett sätt att läsa Bibeln med nyckelorden se, bedöma, agera, red:s anm). Och jag tyckte alltid att det var så intressant när Kenneth kom och ville tala med mig.

– Det är särskilt en predikan på Kristi förklarings dag jag minns, säger Kenneth Mtata.

Det jag undrade var: hur såg det ut? Men det jag frågade var: kan man bli förklarad, kan ett samhälle bli förvandlat så att det glittrar?

Han skrattar.

– Jag var tonåring, jag hade massor att bearbeta och förstå. Det var ett möte med en annan verklighet. Jag undrar om unga nu har den relationen till sin pastor!

spänd situation Det var i Masase i Zimbabwe Kenneth Mtata och Sven-Erik Fjellström lärde känna varandra på 1980-talet – den ene tonåring, elev på vad som en gång skulle ha kallats missionsstationens skola och son till en av den lutherska kyrkans evangelister, den andre missionär utsänd av Svenska Kyrkans Mission med tjänst som lärare på skolan.

– 1985 var den politiska situationen spänd, och Kenneths pappa var utsatt, säger SvenErik Fjellström. På skolan använde vi ett material som hette Developing in Christ, och i efterhand har jag tänkt att det egentligen var väldigt kontextuellt. Det blev tufft för en del elever som ville ha enkla svar att skriva på provet, men det betydde mycket för mig.

– Det var nog när min syster gick där som det användes, säger Kenneth Mtata. Jag minns referenser till dagens samhälle, men fokus var ett annat under mina år på skolan. Tillämpningen fanns inte riktigt då.

De möttes bland annat när Sven-Erik Fjellström predikade på engelska för gymnasiets elever, och i kyrkan vissa söndagar när det var hans tur att predika där – då var det på shona.

– Jag lärde mig så mycket under de sex åren, säger han. Förhoppningsvis var jag en mycket bättre präst för Svenska kyrkan när jag kom hem.

Kenneth Mtata fortsatte att fundera på förklaringsdagens evangelium och på samhällets förvandling. nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

25

intervju Ett samtal som fortsätter

AGERA-VOLONTÄRERNAS MÖTE

Under Göra skillnad-helgen i Uppsala i oktober i höstas

var Act Svenska kyrkans och Svenska Kyrkans

Ungas Agera-volontärer

värdar för en grupp unga

från den lutherska kyrkan i Det heliga landet och

– Jag hade kvar det i tankarna länge. Vad betyder det egentligen? Mycket senare skrev jag min avhandling om det ämnet.

Jordanien. Sally Azar deltog också i panelsamtal och

scenintervjuer under

helgen. Gruppen bestod

av tre präster och av unga

från Jerusalem, Betlehem,

Ramallah och Jordanien, men de unga männen

från Palestina hade inte fått visum, så därifrån

kom enbart unga kvinnor.

Samtalet med Kenneth

Mtata på Kyrkokansliet var en av programpunkterna

under dagarna.

KENNETH MTATA

Sedan några år är Kenneth

Mtata Kyrkornas världsråds

programdirektor för ”Public

Witness and Diakonia”

– närmast innan dess var han generalsekreterare för Zimbabwe Council

of Churches. 2010–2016

tjänstgjorde han som

studiesekreterare för

luthersk teologi och praktik

på Lutherska världsrådet.

Han har doktorerat i teologi

dagliga bibelstudier Det skulle dröja länge innan de möttes igen – efter gymnasiet blev Kenneth Mtata bilelekt­ rikerlärling och arbetade med fordon fram till 1998 innan han började studera teologi. Så kom han till Schweiz för att arbeta för Lutherska världsförbundet 2010.

– Jag arbetade på Kyrkokansliet då, och Kristin Molander kom hem från en resa och berättade att hon hade träffat Kenneth, säger han. Lite senare fick jag själv resa till Genève.

Nu är de i ständig kontakt. Kenneth Mtata har en WhatsApp-grupp där han publicerar dagliga bibelstudier, och hans tidigare lärare läser alltid och skickar ofta kommentarer.

– Ja, jag arbetar med det kontot varje dag, säger Kenneth Mtata, jag har hållit på med det sedan jag var i Zimbabwe. De flesta som läser är från södra Afrika, och egentligen skriver jag för Zimbabwe.

– Han skriver mycket de utmaningar som finns i hans hemland, men utan att nämna namn, säger Sven-Erik Fjellström. Alla vet vad han talar om.

vid University of KwaZulu-

Natal i Sydafrika och forskat i bland annat Göttingen.

26

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

”det är inspiration!”

När Act Svenska kyrkan firade 150 år förra året skrev de en text till jubileumsboken tillsammans. Under Göra skillnad-helgen var Sven-Erik Fjellström Kenneth Mtatas värd i Uppsala, och utöver det stora programmet

avsatte de en stund för att möta Act Svenska kyrkans och Svenska Kyrkans Ungas Ageravolontärer och en grupp unga gäster från den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien.

– Det var ett möte som förvånade mig, säger Kenneth Mtata. Jag trodde att det skulle bli ett uttryck för de svenska ungdomarnas solidaritet med de palestinska ungdomarnas lidande, men det blev inte bara så. Det var intressant att se den dynamiken.

Han berättar att han hade blivit tillfrågad om att komma och inspirera gruppen och att temat skulle vara hopp.

– Men jag visste att de kunde inspirera varandra. Vi kan alltid skapa en atmosfär för det. När människor talar om sina liv – det är inspiration!

psalmistens erfarenhet Det som hände var att en av de palestinska ung­domarna tidigt i samtalet sa att det inte fanns något alls att hoppas på.

– Det var ett ögonblick utan filter, säger Kenneth Mtata. Sådant kan bara inträffa när alla känner sig fria att tala om sina liv. Jag tänkte: här har vi människor som inte ens ser tunneln. Och: det här är psalmistens erfarenhet – att kunna tala om hopplösheten. Jag hade bara tänkt berätta lite om mig själv och öppna samtalet, så jag blev förvånad.

– För mig var det intressant, för jag hade bara blivit tillfrågad om att gå dit med dig, säger Sven-Erik Fjellström. Du började, och hon sa att det inte fanns något hopp. Du lyssnade, och du visade att du hade lyssnat.

intervju Ett samtal som fortsätter

Pastor Ashraf

och Kenneth Mtata.

Sally Azar och Sven-Erik Fjellström.

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

27

betraktelse Ett samtal som fortsätter

De talar om Psaltaren 137 och om att sätta sig ner vid floden i Babylon.

– Den psalmen har ett helt frustrerande slut! säger Kenneth Mtata. Det är bara: låt mig säga hur förfärligt det är!

– Sådana samtal kan man inte förbereda sig för, säger Sven-Erik Fjellström.

SVEN-ERIK FJELLSTRÖM

Tillsammans med sin fru

Astrid, som är läkare, tjänstgjorde Sven-Erik Fjellström

för Svenska Kyrkans Mission i Zimbabwe under sex år på

1980-talet. Han är präst i

Svenska kyrkan, har arbetat med internationella frågor och ekumenik på Kyrko-

kansliet och gett ut bland

annat Berörd – samtal om

mission i en föränderlig värld

(Sveriges kristna råd, 2019) och bibelstudiemateri-

alet Mer än brinnande

buskar (Verbum, 2000),

båda inspirerade av den

bibelsamtalstradition som brukar kallas kontextuella

bibelstudier eller Befriande bibelläsning.

28

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

dialogcentrerad tro Kenneth Mtata berättar att engagemanget för dialog och för att människor ska få möjlighet att mötas och samtala är något som har funnits med honom sedan han ledde Zimbabwes kristna råd.

– Jag växte ju upp med hemgrupp varje vecka, en dialogorienterad tro, tanken att samtalet är ett sätt att växa i tro, säger han. Men det har också blivit mycket av mitt arbete och mitt sätt att se på problemlösning. När jag studerade på universitetet i KwaZulu-Natal fick vi öva på att leda samtal utan att dominera dem, leda kontextuella bibelstudier, lyssna på människor och se till att alla fick en chans att ge uttryck för sina tankar. Sedan har jag fortsatt med utbildningar i dialogmetoder.

– Det finns ju en instinkt att vilja vända samtalet, säger Sven-Erik Fjellström. Att inte försöka lösa problemet direkt, det kräver mycket.

– Ja, men vi är här för att försöka förstå problemen, erkänna hur allvarliga de är och se hur de påverkar människan, säger Kenneth Mtata.

Ett sådant samtal är ett möte mellan människor men också mellan människan och Gud.

”problemen måste få bli synliga” Ytterligare något lite oväntat hände när den unga palestinska kvinnan hade sagt att det inte fanns något hopp: några av de svenska ungdomarna började tala om den rädsla som gängkriminaliteten har väckt i Sverige de senaste åren.

– Hon var modig inte bara för sin egen skull, utan för de andras också, säger Kenneth Mtata.

Jag tror att det var förvånande för palestinierna att det finns svenskar som kämpar, att hopplösheten finns bland svenska ungdomar också. Jag har läst om självmordsstatistiken i Sverige – den måste ju vara det maximala uttrycket för hopplöshet.

Han säger att samtalet fick honom att ställa en fråga till sig själv: Vilka är mina hopplösa ögonblick?

– Jag är ju en problemlösare, och mina år som bilelektriker har inte precis hjälpt! säger han och skrattar. Men problemen måste få bli synliga. Vi måste stanna upp inför dem, inte försöka lösa dem direkt.

– Ja, vi vill alltid hitta lösningar, säger Sven-Erik Fjellström, men ibland måste vi bara sitta där.

– Om vi kan ta oss tid, säger Kenneth Mtata, om vi kan låta bli att stressa fram något – det är svåra samtal, men solidariteten mellan människor är något som vi måste återaktivera. Jag ber för de unga, jag ber att den unga kvinnan fick något att hålla fast vid. Man kan ha ett samtal där alla säger fina saker om sin tro, men i en trygg miljö blir vi oss själva. Gud bjuder in oss som vi är. n

recension BILD: VISTO FÖRLAG

på hur livets alla avtagsvägar har lett honom till denna plats.

Hemmings och Mariannes

kvarlämnade brev och dagböcker

är en berättelse om saknad och

längtan, men också en unik källa

till kunskap om krigsfångarna

och deras svåra tillvaro. Häpna-

den över att få leva idag. Hoppet känslor. Snart ska arbets- och

om att få leva imorgon.

Polen, Belgien, Frankrike, Norge,

är en kamp för att bevara

världen över. Medan nationalismen

het. Kreativitet och förmåga till

miljoner människors röster, skratt,

utmaningar. Principerna är fasta

koncentrationsläger i Tyskland,

Estland och Österrike skapa rubriker förföriskt vallar sin publik ska åtta längtan och lycka förintas.

Mänsklighetens slukhål.

Eftersom kriget gör att missions-

arbetare inte kan sändas ut från

ALLA DESSA LÄNGTANS DAGAR VISTO FÖRLAG

antites till tidens vanvett

Låt mig få säga det på en gång:

Margareta Andermos nya bok im­ ponerar. På över trehundrafemtio

människans värde och värdig-

improvisationer blir till dagliga

men metoderna flexibla. En

antites till tidens vanvett.

Här skildras samarbetet med

andra internationella hjälporga­

Europa söker Margareta Andermos

nisationer och de svenska ut-

Andermo, i stället tjänst som krigs-

annat Paris och Berlin. Några

far, Kongomissionären Hemming

MARGARETA ANDERMO

Deras gemensamma arbete

landskyrkornas betydelse i bland

fångesekreterare i YMCA, KFUM:s

välbekanta namn sticker också ut

stegrande avhumanisering och

placering i Tyskland och Frankrike.

motståndsmannen Birger Forell

I Italien och Spanien plågas

anne som väntar på att snart kunna

som försökte tala Hitler till rätta

fascismen. Det kommunistiska

Censurerade brev och osäker

kontrollstationer i Europa, en demonisering av grupper.

befolkningen av den rådande

Sovjetunionen attackerar Finland,

och Grekland invaderas av Turkiet.

Europa brinner.

I Tyskland presenterar sig

sidor, med ett gediget källmaterial

nazismen allt tydligare med sin

skildringar skapar hon ett tidsdo­

med skruplerna i bakfickan. De

och genom rikligt med ögonvittnes­ perverterade nationalism och

internationella organisation, med

Kvar i Sverige är hans hustru Mari-

från mängden, som prästen och och biskop Erling Eidem, han

följa efter.

i Berlin.

postgång är det enda sättet att

hade läst bibelorden som leder

och Hemming skriver till varandra

hennes förståelse av vad som är

hålla kontakt. Breven som Marianne

Hemming och Marianne

djupt ner i människans inre, till

är en livlina som håller hoppet och

sant och riktigt. Orden som inte

landar i deras händer är som en

kan få visioner om nya himlar

rätt och rättfärdighet som inte

kärleken levande. Varje brev som

försiktigt vibrerande vattendroppe.

muterar till grymhet men som

och en ny jord att leva på nytt. En

kument som inom det litterära

som är med på resan till Weimar

Ett hav av tankar och känslor ska

Hon har en biografisk ansats och

ljuden av dekadens och av nöd och

formulerade med längtans och

medkänslan.

vanmaktens vokabulär.

orättfärdiga maktordningar vilar

området torde vara svårslaget.

navigerar med kunskap, skärpa

och trovärdighet. Stilen är ömsom

taktil, ömsom har den en närmast

förgörande densitet.

Hon tar oss med till 1940-talet,

en tid när apokalypsens ryttare

närmar sig, ungefär som idag. På

nära håll får vi följa en tilltagande nedmontering av demokratiska

kan njuta av allt som lockar. Det är umbäranden, men här finns också det kollektiva minnet av förned-

ringen i Versailles.

rymmas på ett brevpapper, oftast självklarhetens ord, ibland med

nämligen på erfarenheten av

venhet drabbar henne hårt. Det är

olika livsperspektiv kan förenas.

ingenting.

högoktanig läsning som river i

finns kvällar då känslan av övergi-

exkluderande och expanderande

som om världen krymper ihop till ett

av en maktapparat som vädjar

Ibland är det Hemming som i

nationalism tar form, orkestrerad till människans mest primitiva

Förmågan att utmana

I Mariannes ofrivilliga diaspora

Så nu ska det tredje riket byg-

gas och presenteras för världen. En

stannar i triumfen utan lever i

trångmål och uppgivenhet tänker

en kärlek som förädlas först när Alla dessa längtans dagar är

själen på mig. n MATS EGFORS

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

29

intervju

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

intervju

En ny vän på väggen Innanför Gazas stängda gränser arbetar Dar al-Kalima University med stöd till barn och vuxna.

nnn TEXT ANNA BRAW BILD DAR AL-KALIMA UNIVERSITY

– Den här övningen har ett konstnärligt värde, och ett socialt, men den fungerade också som terapi – att barnen fick släppa fram sina känslor och lätta på sin stress.

Det berättar Rasha Alrayes, en av Dar al-Kalima Universitys medarbetare i Gaza, när hon visar bilderna från ett gemensamt bildprojekt som en liten grupp barn bjöds in till i mars.

De fick uppgiften att skapa en bild av en ny vän och montera den på väggen i lokalen.

När de hade kommit överens om namn, kläder, hårfärg och ögonfärg ritade de de olika kroppsdelarna, klippte ut dem och klistrade ihop dem till ett porträtt i helfigur, ungefär lika högt som de själva. Det blev en mansfigur, och barnen gav honom namnet Omar.

Dar al-Kalima University, som har nära band till den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien, har en svensk vänförening som bland annat arbetar för att unga palestinier ska kunna få finansiering för att studera konst.

Universitetets verksamhet inne i Gaza kallas helt enkelt ”Gaza project” och började som en satsning på att skapa intresse för kultur och kulturutövande bland Gazas invånare – ett slags psykosocialt stöd i en situation som

universitetets medarbetare beskriver som att människor har levt i ett friluftsfängelse sedan 2007. ”Det finns missuppfattningar i samhället om att konst skulle vara en lyx och inte ’ett sätt att ordna mat på bordet’”, skriver de på universitetets webbplats. ”Konst ses som en yrkesbana med begränsade möjligheter till inkomst, och konstnärer ses fördomsfullt som ekonomiskt utsatta.”

En del av Dar al-Kalima Universitys satsning har därför varit att uppmärksamma konstnärer bland Gazaborna och ge dem professionell handledning och möjligheter att visa sin konst.

Vänskapstimmarna med den lilla barngruppen är en annan del av ”Gaza project”, och den kallades helt enkelt ”Klipp och klistra din vän” och var tänkt som en kreativ och terapeutisk gruppaktivitet.

– Vi ville bygga upp deras förmåga att arbeta i grupp, berättar Rasha Alrayes, och de var så noggranna när de bestämde hur Omar skulle se ut, valde hans kläder och gjorde i ordning hans hår. Det var som om de kände att de gav sin fantasivän liv. Genom att delta i en kreativ process tillsammans hittade de en trygg plats där de kunde känna stöd och fick en chans att arbeta med sina känslor och bygga motståndskraft. När de diskuterade Omar kunde de sätta ord på sina tankar, och det gjorde att övningen blev både helande och bemyndigande för dem. n nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

31

betraktelse

En verklighet

tankar efter den 4 februari att vara på flykt är aldrig ett val av fri vilja.

Det är inte ett äventyr, ingen spännande resa mot det okända. Det är en desperat kamp för överlevnad, en flykt från krig, förföljelse eller förtryck. När en människa tvingas lämna sitt hem, sitt land och sin trygghet blir livet aldrig detsamma igen.

Flyktingar bär på tunga trauman, minnen av skräck och förluster som aldrig riktigt lämnar dem. De försöker, trots detta, att skapa sig ett nytt liv – att utbilda sig, arbeta, integreras och bidra till det samhälle som gett dem en fristad. De vill visa att de duger, att de vill göra rätt för sig. Men i många fall blir den räddning de trodde sig ha funnit i ett nytt land istället en källa till smärta och, i värsta fall, död.

I Örebro har flera flyktingar som överlevt krig och farliga smuggelvägar mist sina liv – inte av bomber eller kulor i ett krigshärjat hemland, utan i Sverige, i fredens och trygghetens land. Föräldrar som har flytt för att ge sina barn en framtid har förlorat dem här. Den säkerhet de sökte blev en illusion, deras räddning blev deras undergång.

32

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

Att vara flykting innebär ofta att leva ett dubbelliv. Det yttre livet, där man försöker anpassa sig, vara stark och fungera som alla andra.

Och det inre livet, där trauman gnager, där sömnlösa nätter och skrik i mörkret påminner om allt det som inte går att glömma. Smärtan påverkar inte bara den som flytt utan också familjen, barnen, generationen som växer upp i skuggan av föräldrarnas erfarenheter.

Författaren till dessa ord vittnar om en verklighet där skratt känns främmande, där musik inte längre har någon plats, där sorgen och tyngden av det förflutna gör det svårt att röra sig framåt. Och i denna verklighet får flyktingar ofta bära skulden för samhällets problem, trots att de bara vill leva i fred, bygga en framtid och få andas utan rädsla.

När räddningen blir döden – vad finns det då kvar att säga? Hur kan vi acceptera att människor som redan genomlidit så mycket, som flytt för att överleva, i stället mister livet i det land där de sökte skydd?

Det är frågor vi måste ställa oss. Det är frågor vi måste finna svar på. n Sakib, en flykting

betraktelse En verklighet

Minnesplats vid Risbergska skolan i Örebro.

BILD:CRISTER LÄSSMAN, UNSPLASH

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

stipendierapport

Långsiktigt och hållbart

Malmös mentormammor inspireras av Kapstadens TEXT ANNA LINDHE BEARBETNING ANNA BRAW

BILD: ERIC MILLER PHILANI CHILD HEALTH & NUTRITION PROJECT

stipendierapport Långsiktigt och hållbart

Yalla Trappan i Malmö arbetar sedan några år med en variant av mentormammaskap.

I höstas reste Yalla Lotsarna på studiebesök till Kapstaden. n n n I november 2024 reste tio av oss från

PHILANI OCH SVERIGE

Philani startades av den

svenska läkaren Ingrid le

Roux som en fortsättning

på hennes engagemang i en volontärbemannad klinik i

ett av Kapstadens utsatta

områden. Det är Philani som

är upphovet till begreppet

mentor mothers, på svenska

mentormammor, och

konceptet finns numera i

olika anpassade versioner i flera länder. Arbetet i

Sydafrika har hela tiden

fått mycket stöd från Act

Svenska kyrkan.

LÄS OM MENTORMAMMOR

Uppdrag Mission nummer

3 2020 har Mentormammor

som tema och innehåller

Yalla Trappan i Malmö till Kapstaden i Sydafrika för att fördjupa vårt arbete med Philani-metoden.

Vi har de senaste åren vidareutvecklat och anpassat den i Sverige, och nu ville vi stärka banden med Philani, organisationen bakom metoden, och få nya perspektiv på tillämpning­ en i olika sammanhang. Vi besökte också några andra organisationer som har fokus på kvinnors egenmakt och social påverkan, och vi fick värdefulla insikter och inspiration till vårt arbete med att stötta utsatta kvinnor och familjer i Sverige.

Inför resan talade vi med flera som har varit hos Philani och i Kapstaden för att få information och tips på nyckelpersoner och organisationer att kontakta. På det viset kunde vi planera resan effektivt, och vi gjorde ett schema och bokade chaufförer. Vi genomförde en serie möten med alla deltagare för att tala om landets kultur, de organisationer vi skulle besöka, våra individuella förväntningar och mål, tänkbara utmaningar och hur vi bäst skulle kunna skapa öppna och respektfulla dialoger under resan.

bland annat ett reportage

om arbetet i Eswatini och

en första stipendierapport

om Yalla Lotsarna i Malmö.

I ett annat nummer finns

en intervju med Nokwanele

Mbewu, en av dem som

leder arbetet i Kapstaden. Du

hittar allt detta på Uppdrag

Missions webbplats!

integrationsprogram Vårt första studiebesök gjorde vi i Bellville, ett område som är typiskt för Kapstadens sociala och kulturella komplexitet. Det blev en av resans mest givande upplevelser. I Bellville finns Somali Association, och där möttes vi av en varm och inkluderande atmosfär. Vi fick en

detaljerad presentation av organisationens arbete, som bland annat består av integrations­ program för kvinnor och juridiskt stöd till migranter och flyktingar. Flyktingar som kommer till Sydafrika möts av en komplex problematik med bland annat långa väntetider, strukturella hinder och motsättningar mellan olika utsatta grupper.

Två av oss i gruppen har somaliskt ursprung och fungerade som en brygga mellan kulturerna och språken när det behövdes. Tack vare dem blev samtalen djupare och mer genuina. Vi delade erfarenheter med varandra och lyssnade när våra värdar berättade om sina utmaningar och framsteg.

Besöket i Bellville fördjupade vår förståelse för segregationen och de socioekonomiska klyftorna i Kapstaden, och vi fick också idéer som vi kan använda i vårt eget arbete.

bemyndigande En hel dag tillbringade vi hos Philani som har sitt center i Khayelitsha, en av Kapstadens största kåkstäder med över två miljoner invånare. Där utbildas mentormammorna, gäster tas emot, och barn från området deltar i en förskoleverksamhet. Vi fick uppleva deras arbete genom en rundtur på deras center, filmer som beskrev verksamheten och gav oss statistik för kvinnohälsa och barnhälsa i Sydafrika, och ett möte med mentormammorna. Dialogen var inspirerande och gav oss alla en djupare förståelse för hur man kan arbeta långsiktigt och hållbart med bemyndigande i utsatta områden. Det berörde oss alla och satte många tankar i rörelse.

Vi besökte också Zoe Project i Retreat, ett annat av Kapstadens utsatta områden. Det var en verksamhet som både imponerade och berörde oss med sitt fokus på gravida kvinnor och nyblivna mödrar. Zoe Project arbetar nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

35

stipendierapport Långsiktigt och hållbart BILD: GUNILLA KRISTIANSSON

Yalla Lotsar möter

Philanis mentormammor och Ingrid le Roux.

YALLA TRAPPAN är

ett socialt företag och

kvinnokooperativ som

arbetar med arbetsintegrering och för hållbara

arbetstillfällen och ekonomisk självständighet

för utrikesfödda kvinnor långt från arbets-

marknaden i Malmö.

Bland annat finns en

Yalla Trappan-syateljé på Ikea i Malmö, och

Yalla Trappans catering

levererade buffémat till

Lunds Missionssällskaps

årsmöte våren 2024.

36

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

på en statlig förlossningsavdelning där de kombinerar omsorg med utbildning. Vi fick möjlighet att lyssna, samtala och gå en rundtur på kliniken för att se hur de med otroligt begränsade resurser åstadkommer stora, långsiktiga förändringar.

Samma dag fick vi komma till Scalabrini Centre som på innovativa sätt arbetar för att främja integration och stötta migranter och flyktingar. Scalabrini är en del av ett globalt nätverk, och i Kapstaden har de varit aktiva sedan 1990-talet. Deras verksamhet har utvecklats utifrån de behov de har identifierat.

Vi såg många likheter mellan Scalabrini och Yalla Trappan, både i deras tillväxt och i det holistiska perspektiv som genomsyrar allt de gör. I likhet med Yalla Trappan arbetar de för att stärka kvinnor genom att med

enkla medel lyfta fram deras inneboende kompetenser och förmågor. Trots att vi har skilda förutsättningar i våra länder såg vi många gemensamma lösningar, och det fyllde oss med nya idéer och inspiration.

”vi är inte ensamma” Vi lämnade Sydafrika med förnyad energi och många tankar om hur vi kan utveckla vårt arbete. Sverige och Sydafrika skiljer sig åt på så många olika sätt, och kvinnor i Sydafrika drabbas ännu mer än vi av ojämlikhet, men vi slogs alla av att det mest framgångsrika arbetssättet ändå är detsamma: empati, tillit, relationer och bemyndigande är grunden för ett framgångsrikt arbete med att bryta destruktiva och ojämlika strukturer. Resan har gett oss

stipendierapport Långsiktigt och hållbart

BILD: ERIC MILLER PHILANI CHILD HEALTH & NUTRITION PROJECT

YALLA LOTSAR är en vidareutveckling av

Yalla Trappans arbete

och har fokus på att nå

utrikesfödda kvinnor som lever i social isolering

och utanförskap. Detta

görs genom motiverande

samtal, information och tillgängliggörande stöd.

Lotsarna fungerar som

brobyggare och skapar

förtroendefulla relationer

mellan kvinnor och

samhällets institutioner.

Projektet är inspirerat av

Philani-metoden och har

anpassats till svenska

förhållanden för att stärka

målgruppens egenmakt,

föräldraskap och delaktighet i samhället.

LÄS OM INGRID LE ROUX

Lisbeth Gustafsson har

skrivit en biografi över Ingrid Leroux där Ingrid berättar om hur Philani kom till

och har utvecklats. Den är

utgiven på Verbum förlag.

mycket ny kunskap och många erfarenheter och gjort oss starkare och mer övertygade i vårt arbete, och den har också resulterat i nya kontakter och ett större nätverk för framtida samverkan och lärande.

Den sista kvällen i Kapstaden sa en av Yalla Lotsarna: – Jag åker hem och vet att arbetet som vi gör i Malmö för alla kvinnor som vi möter … vi är inte ensamma i det! Någon annan någon annanstans arbetar på samma sätt med andra kvinnor för att skapa en bättre värld för alla kvinnor. Det gör mig starkare i mitt arbete.

ödmjukhet och respekt Våra dagar i Sydafrika har gjort ett djupt och bestående intryck hos oss alla. Den starka gemenskap som utvecklades under resan har lett till ett fördjupat samarbete och en ny, mer öppen dialog inom gruppen. Genom att möta det sydafrikanska — från innerstadsmiljöerna till de mest utsatta områdena — fick vi inte bara en ökad förståelse för varandras perspek-

tiv utan också en känsla av ödmjukhet och respekt inför kvinnors dagliga kamp runtom i världen. Vi mötte kvinnor som, liksom vi, strävar efter egenmakt och trygghet för sina barn och som ställs inför strukturella hinder.

Det blev tydligt att trots skillnader i kulturella och geografiska sammanhang finns det ett hopp, en beslutsamhet och en styrka som binder oss samman. Vi fick en unik inblick i kvinnors vardag, fylld av utmaningar men också av en obändig vilja att skapa förändring. Det har gett oss en förnyad energi och stärkt vår övertygelse om vikten av vårt arbete hemma i Sverige.

Det kulturella utbytet väckte dessutom frågor som har att göra med våra egna förutsättningar och privilegier. Att se hur organisationer som Philani skapar omfattande samhällsförändring med små medel har inspirerat oss att reflektera över våra egna strategier och metoder. Alla nya insikter och lärdomar kommer att prägla vårt arbete framöver. n

nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

37

stipendiaten Vilma Schedvins BILD: PRIVAT

INTERVJU ANNA BRAW

VAD ÄR BETHESDA CHILDREN MINISTRY?

Det är ett projekt där den lutherska

kyrkan arbetar för att möta och rehabi-

litera gatubarn i Nakuru. Nakuru är den

fjärde största staden i Kenya. ELM är

huvudfinansiär för Bethesda-arbetet.

Bethesda är som en kedja som

börjar där barnet befinner sig, alltså

på gatan, och fortsätter tills barnet är integrerat i samhället igen.

Genom Bethesda får de här barnen

”Jag har fått nya ögon att se på livet med” Vilma har arbetat som volontär i Kenya

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR

HEJ VILMA SCHEDVINS – VEM ÄR

med Move till Kenya. Därför sökte

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS

HAR VARIT I KENYA?

Missionssällskap.

Kristianstad, och tog studenten förra

VAD INNEBÄR DET ATT ÅKA SOM

OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS

DU, OCH HUR KOM DET SIG ATT DU

HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLL-

Jag bor utanför Österslöv, norr om

HETER. SÄLLSKAPET SATSAR

året. Jag tycker om att sjunga, dansa,

UPPLEVA DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN

att vara i naturen. Jag har en varm

SIN TID OCH SINA FÖRMÅGOR SOM

alltid är med mig och älskar mig och

HET ATT GÖRA DET. EVANGELISK

trygghet i att jag får lägga mitt liv i

SKAPS MEST SYNLIGA VERKSAM­ SÄR­SKILT PÅ ATT UNGA SOM VILL

GENOM ATT STUDERA ELLER GE AV

umgås med familj och vänner och tro på Jesus och litar på att han

VOLONTÄRER SKA FÅ EN MÖJLIG-

alla människor, och jag känner en

LUTHERSK MISSION OCH EVANGE-

hans händer. Han har lovat att alltid

SAMARBETAR OM MOVE, DÄR

få vara ett vittnesbörd för andra om

LISK LUTHERSK MISSION – UNGDOM

UNGA KAN DELTA I GRUPPRESOR

ta hand om mig. Jag brinner för att

Jesus och att få hjälpa och vara ett

TILL RÖRELSERNAS VERKSAMHETER

stöd för andra som behöver hjälp.

SOM VOLONTÄRER.

det mer konkret genom att åka

I ANDRA LÄNDER ELLER RESA UT

38

u p p d r a g m i s s i o n nr 3 2 0 2 5

Min stora längtan var att få göra

jag ett resestipendium från Lunds

VOLONTÄR MED MOVE?

Jag reste till Nakuru i Kenya och

var volontär på Bethesda Children

växa upp i en trygg och kärleks­full miljö och får sina grund­läggande behov

tillgodosedda – mat, kläder, sjukvård

och skolgång. På rehabiliteringshem-

met bor det ungefär 25 barn, och i

skolan som heter Bethesda Complex

Academy går också barn från ett

närliggande slum­område. Den har över hundra elever.

HUR FÖRBEREDDE DU DIG FÖR RESAN?

Jag tog vaccinationer och gick Moves volontärkurs.

HUR REDOVISAR DU VAD DU HAR VARIT MED OM?

Jag räknar med att få berätta om min resa i olika kyrkliga sammanhang!

Ministry som är en del av Evangeli­

HUR SER DU PÅ DIN VOLONTÄRDRÖM

fick undervisa barnen på Bethesda i

Att vara volontär i Kenya har varit den

dem med deras läxor, leka med dem

med om. Människorna, speciellt bar-

cal Lutheran Church of Kenya. Vi

engelska och andra ämnen, hjälpa

och umgås med dem och hjälpa till

med praktiska uppgifter. Tanken är

NU NÄR DU HAR KOMMIT HEM IGEN?

mest fantastiska upplevelsen jag varit nen, har förändrat mitt hjärta, och jag har fått nya ögon att se på livet med.

också att man under volontärtiden

Genom allt är Gud trofast, och han

att få en bred bild av både kulturen

vi kan tänka oss. Mitt hjärta är fyllt av

ska få se andra delar av landet för och missionsarbetet.

har så mycket mer kärlek och makt än tacksamhet. n

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 2 • 2025 • årgång 179

en tid

Berätta för fler Talar ni i din församling om vad Svenska kyrkans grundläggande uppgift innebär och varför ordet mission finns med där?

en ti

s miss

ionssä

llskap

missi

• nr 5 •

2024 •

årgån

g

onssä

llska

p • nr

1 • 20

25 • å

rgån

g

179

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS­ SÄLLSKAPS STIPENDIER

178

Lunds Missionssällskap delar varje

Nära vä nskaper

JERUSALEM BRASILIEN ”VI TÄNDER LJUSE ”JAG KANS N” RÄTTVIK KE MISSL 12 ”NÅGOT NYTT HAR YCKAS, MEN JAG BÖRJAT” ÄR ETT LEVAN 32 DE

när ni ses, be för de människor ni har läst om, och fundera tillsammans

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett

lunds

KRÖNIKA I STÄNDIG RÖRELSE 4 MALMÖ ”NÄR MAN FÖRSTÅR KAN MAN GÖRA MEDVETNA VAL” 20 SYDAFRIKA ”DET ÄR DEN POLITISKA VILJAN SOM SAKNAS” 26

n lund

Något att samlas runt i de samtalen kan vara en eller flera artiklar

idéer!

t från

”Det började röra sig” t frå dskrif

ur Uppdrag Mission – bjud in nytillkomna, läs i förväg eller tillsammans på vad ni i församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era

skrif

EXEMPEL”

år ut resestipendier till i första

hand ungdomar under utbildning

24

och grupper vars resa är en del av

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2024 • årgång 178

ett ömsesidigt utbytesprogram

ialt stöd Psykosoc

mellan kyrkor och ekumeniska

22 MMANS GÅ TILLSA 28 ZIMBABWE LÖSNINGAR N 32 ORD OCH VELSE UKRAINA N DELA UPPLE MÄLARDALE

tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration

organisationer. Sällskapet ger också

stipendier till vissa projekt, till

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2024 • årgång 178

kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till

pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid någon samling.

studier och till tryckning av skrifter.

Ansökan ska vara väl förberedd,

Ett gemensamt uppdrag MALMÖ GÄSTFRIHET FÖR FEMTEKLASSARE 18 INDIEN EN NY RIKTNING 14 LINKÖPING RESA FÖR GEMENSAM ERFARENHET 26

ingå i en långsiktig informations-

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missions-

eller utbildningsverksamhet och

sällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i

innehålla en realistisk budget för

En ljusbärare

medlemsavgiften!

genomförandet.

JOHAN DALMAN EN KONKRET REVOLUTION 4 JENNI SKOGSFORS & HELENA RITZÉN SKAPANDET FORTSÄTTER 22 MATTIAS LÖNNEBO ETT MER FYSISKT SÄTT ATT TRO 26

Ansökan görs via Lunds

Missions­sällskaps ansökningsportal, GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades

1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missions­arbetet har

utvecklats och innebär idag samar-

beten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap.

LMS har ett nära samarbete med

Act Svenska kyrkan, och biskopen i

Lunds stift är dess hedersordförande.

Sällskapet verkar ekumeniskt.

LMS förvaltar avkastningen på

de gåvor som har testamenterats till

sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till

sökande från hela landet. Antalet

sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga

människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på

möten över kultur- och religions-

gränser. Sällskapet ger resebidrag

www.lundsmissionssallskap.se/

för volontärinsatser och bidrag till

med Université Catholique i Lyon

stipendier. Ansökningsportalen

inriktning på utbildning, integration

Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

fald av uttrycksformer, såsom musik,

med inriktning på dialog och ökad

konst och film.

förståelse mellan olika religiösa

enligt anvisningarna och skicka

KUNSKAPSUTBYTEN

islam och kristendom.

– ett svarsmeddelande bekräftar

fem noder:

VILL DU BLI MEDLEM?

projekt, studier och utgivning med och fredsarbete, gärna i en mång-

Lunds Missionssällskap arbetar med I Hongkong ges stöd till ett

och Helsjöns folkhögskola samt

I Malmö stöder sällskapet projekt

men också till teologisk utbildning

år). Du blir också kallad till årsmötet

Sydostasien.

I Kapstaden finansierar

DOKUMENTATION

stipendia­terna kunna dokumentera

Medlemsavgiften är 100 kronor

I Jerusalem ges stöd till Svenska

Skriv till styrelsen@lundsmis­

teologiska institutet och dess arbete

sionssallskap.se!

kurs- och retreatcenter i samverkan

gått ut för respektive period.

per år, alternativt en engångs­ medlemskap.

utbildningssatsningar på Anafora

Svar kan förväntas inom 1–2

månader efter att ansökningstiden

När resan eller projektet har

summa på 500 kronor för livslångt

I Egypten stöder sällskapet

att ansökan har kommit fram.

där ordförande och styrelse väljs.

vid University of Western Cape.

teologi.

det genom att trycka på ”Skicka”

Uppdrag Mission (fem nummer per

sällskapet The Desmond Tutu Chair

med religionsdialog och religions-

Fyll i ansökningsformuläret

Som medlem i Lunds Missions­ sällskap, LMS, får du tidskriften

för de många minoritetskyrkorna i

samt 15 oktober–15 november.

traditioner, framför allt judendom,

centrum för studiet av mötet mellan

kristen tradition och kinesisk kultur,

är öppen 15 januari–15 februari,

n um m e r u sta

avslutats ska stipendiaten/

sina er­farenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission

20 juni

nä

te

och/eller på hemsidan. Skicka

text och högupplösta bilder till

rapport@lundsmissionssallskap.se!

nr nr 3 2 0 2 5 u p p d r a g m i s s i o n

39

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

Från dina händer till där det händer

Foto: Henrik Berglund/Ikon

Varje dag slås människors liv i spillror av krig och katastrofer. Situationen är akut. Stöd människor som med mod och medmänsklighet räddar liv och ger hopp mitt i katastrofen.

En enda mänsklighet – under samma himmel.

Swisha din gåva till

900 1223