Att berätta och lyssna
KRÖNIKA ”VI BEHÖVER VARANDRA FÖR ATT BLI NÅGOT HELT” 4
VÄXJÖ MÅNGAS BLICKAR BEHÖVS 20
NIGERIA PROBLEMETS ROT 16
Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.
Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.
UPPDRAG MISSION
www.uppdragmission.se
Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se
ANSVARIG UTGIVARE
Samuel Rubenson
REDAKTÖR
Anna Braw Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se
REDAKTIONSRÅD
Frida Falk
Agneta Garefelt Uggla
Per Kristiansson
Johannes Zeiler
GRAFISK FORM
Maria Mannberg
PRENUMERATION pren@uppdragmission.se
ANNONSER annons@uppdragmission.se
TRYCK
Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087
OMSLAG
Global Christian Forums möte i Ghanas huvudstad Accra i april 2024. Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd
Uppmärksamt och tålmodigt
människan är en berättelse. Vi lever i och av ett ständigt flöde av andra människors liv och erfarenheter. I mötet med en annan människas livssituation händer något med vårt eget sätt att leva, vara och agera i världen. Här flätas individens berättelse och erfarenhet samman med det vidare sammanhangets relationer och mångfaldiga gemenskaper. Glädjen, längtan, våndan, nöden och smärtan går hand i hand. Vi överraskas och drabbas. Vi idkar självkritik och låter oss vägledas av delvis nya frågor. Vi omprövar och lär nytt längs vägen.
Det som vid första anblicken kan tyckas vara specifikt ”mitt” kan samtidigt vara något som ingår i ett upplevt ”vi” som har förmåga att binda samman och förena utan att för den skull vare sig förenkla eller homogenisera.
I detta fullmatade nummer av Uppdrag Mission står människans livsberättelse i centrum, och på vilka sätt en annan människas berättelse kan öppna och skapa nya världar för den som uppmärksamt och tålmodigt lyssnar ända till slutet. Inte bara till glädjens vittnesbörd utan också till de bilder och berättelser som skaver, smärtar och gör ont.
Erfarenheter från vitt skilda kyrkor runt om i vår värld talar sitt tydliga språk: människans livsberättelse hör samman med Guds stora berättelse. Tillitsfulla och trygga möten öppnar oss för förändring, hopp och nya livsmöjligheter. Insikten djupnar: det som är ”jag” och ”mitt” hör samman med det som är ”ditt” och ”vårt”.
I varje mellanmänskligt möte ryms ett ömsesidigt lärande som vi så väl behöver i den tid som är vår!
johannes zeiler församlingsherde i Linköpings domkyrkoförsamling och medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd
Alltid
4 krönikan
14 och 32 betraktelse
34 stipendierapporten
38 stipendiaten
39 om LMS
6 berättelser om tro och liv
När Global Christan Forum bjuder in är det för att människor ska få mötas i små grupper och samtala.
Johannes Zeiler berättar om samlingen i Ghanas huvudstad Accra förra året.
8 personliga möten
Den kanadensisk-brittiska teologen Natasha Klukach leder tillsammans med Casely Essamuah från Ghana Global Christian Forum. Hon berättar om hur rörelsens metod gång på gång har lett till överraskningar för henne själv.
16 problemets rot
Michael Erhayanmen grundade organisationen Koret Boys Initiative i Nigeria för att kvinnor inte ska behöva lära sig att skydda sig mot mäns våld – hans lösning är att arbeta med tonårspojkars självbild och känslor.
24 ett samtal som fortsätter
På 1980-talet brukade Kenneth Mtata leta upp Sven-Erik Fjellström efter gudstjänsten för att ställa frågor om predikan. I höstas mötte de tillsammans svenska och palestinska unga för att samtala med dem om hopp.
”när det kom missionärer på besök till Masase under min uppväxt brukade jag prata med deras chaufförer. De var så jag hörde andra dialekter av shona och förstod att det fanns mer än det vi såg, att världen var större.”
Det sa Kenneth Mtata när han och Sven-Erik Fjellström skulle berätta om sin långa vänskap. Den växte fram i Zimbabwe på 1980-talet och innebär nu kontakt via WhatsApp där Kenneth Mtata publicerar bibelintroduktioner varje dag och hans tidigare lärare är en av dem som läser och kommenterar dem.
Redan några månader in i år 2025 har de flesta av oss märkt att vissa budskap som basuneras ut i vår värld har gjort det svårare än någon gång tidigare att urskilja mer medmänskliga röster. Tack alla ni som har hjälpt till med att fylla det här numret med påminnelser om hur avgörande det kan vara att få berätta och lyssna!
ANNA BRAW,
REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION
BILD: SANKTA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA
”Vi behöver varandra för att bli något helt ”
det är fantastiskt när man får träffa nya människor – människor man troligtvis aldrig skulle stött på om det inte vore för att man samlats till just detta tillfälle. Man möts, man umgås intensivt några dagar, kanske lär man känna någon lite bättre.
Men de allra flesta blir vänner för stunden.
Man skiljs åt, och även om man sagt att man ska hålla kontakten så blir det sällan så.
Någon kanske tycker att det är att ”kasta bort” kontakter. Och så kan det naturligtvis vara. Men samtidigt tänker jag att oavsett hur kontakterna utvecklas, så är vi gemensamt med och påverkar varandra och helheten.
Hela mitt jag är uppbyggt av alla dessa möten jag har varit med om genom livet. Vissa möten är långt utdragna över tid och djupa, medan andra är snabba och ytliga.
det de möten som är djupa. Den sista kategorin upplevde jag i mängder för ett år sedan på Global Christian Forums möte i Accra i Ghana, där jag fick glädjen att representera Svenska
Jag undrar faktiskt om jag någon gång tidigare har varit på ett globalt möte av denna storleksordning där jag blivit så påverkad som person. Internationella möten och konferenser har jag varit med på, och de är ofta väldigt trev-
liga, fint ordnade och stimulerande. Men det är sällan jag så snabbt börjar tala om så djupa, personliga frågor som jag gjorde denna gång. Och det inte bara började så – det höll i sig dagarna igenom fram till dess vi sa hejdå till varandra på flygplatsen och spreds över världen igen.
mina närmsta samtalspartner under de organiserade delarna av dagarna kom från England, Indien, Sydafrika, Kanada, Sydkorea och Frankrike, och samfundstillhörigheterna var lika vitt spridda som länderna.
Vid de flesta andra internationella konferenser skulle vi säkert ha samtalat om ett dokument och om vår syn på det. Vi skulle ha vägt orden mot varandra, vi skulle ha försökt enas. Våra konfessionella bakgrunder skulle ha gjort att vi gav varandra och oss själva olika etiketter, och etiketterna skulle självklart ha gett oss möjligheter men troligtvis också hämmat oss i vårt samtal. Troligtvis skulle vi ha varit ”i våra huvuden”, vi skulle ha varit hederligt intellektuella – och det behöver inte vara fel! – men vi skulle troligtvis aldrig ha kommit ner på djupet i varandra. In i hjärtat. På riktigt.
I Accra gjorde vi det, från första stund, och vi blev kvar där tills det var dags för hemfärd.
hemligheten, och Global Christian Forums idé och verktyg, är att inte börja i huvudet utan i hjärtat, i människan, i den egna personliga tron, i den enskildes brottning med
Gud, för att sedan också se min medmänniskas brottning.
När vi ser att vi är ganska lika som människor öppnas vägar mellan oss trots våra olikheter i kultur eller samfundshemvist: Vi gläds alla åt våra barn. Vi sörjer när någon går bort. Vi har alla ångest, vi upplever alla lycka, vi känner melankoli och framtidshopp även om vi klär det i olika kulturella eller religiösa kläder. I botten är vi bara människor.
man kan kanske tycka att det är en banal kunskap. Att ha som metod att prata om ”livet”. Men om det fungerar får det vara hur banalt det vill. Det är resultatet som räknas.
För mig är det en lärdom som jag inte glömde direkt när jag lämnade Accra. Snarare förde den bränsle till mitt eget sätt att vara. Jag tror på mänskliga möten över alla gränser helt enkelt därför att jag tror att Gud har skapat oss på skilda sätt och gett oss alla olika gåvor, inte för att vi ska slå oss till ro med just den gåva jag och mina likar har, utan för att vi är olika lemmar i samma kropp. Vi behöver varandra för att bli något helt.
I tider när gemenskaper tycks krympa, när ”vi” inte längre tycks bry oss om ”dem”, när alla murar som kan byggas mellan människor, kulturer och religioner tycks torna upp sig i allt snabbare takt– då är det viktigt att se, stå för och förmedla att vi är en enda jord och en enda mänsklighet. Global Christian Forum har gett mig ett redskap för det. Det finns fler, men en vecka i Accra gav mig nytt hopp inför framtiden och en önskan att möta människor på djupet. n
niclas blåder är domprost i Lund och var en av tre svenskar som bjöds in till Global Christian Forum – de övriga var Jan Eckerdal som är direktor för teologi på Sveriges kristna råd och Johannes Zeiler som är församlingsherde i Linköpings domkyrkoförsamling och sändes av Lutherska världsförbundet. Niclas Blåder har tidigare forskat i identitetskonstruktion inom olika lutherska kyrkor arbetat med kyrkans verksamhet och didaktik för barn. Tillsammans med sin fru Anna har han gjort boken En fast punkt i livet –för dig som vill veta mer om kristen tro och barnboken Nära dig – bibelberättelser om livets frågor och känslor, båda utgivna på Verbum förlag.
Berättelser om tro och liv 250 kyrkoledare samlades i Accra
BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD
TEXT JOHANNES ZEILER
Johannes Zeiler var en av deltagarna när Global Christian Forum bjöd in till sitt fjärde stora möte.
n n n I april förra året samlade Global Christian Forum omkring 250 kyrkoledare från ett brett spektrum av kyrkor över hela världen till ett globalt möte i Ghanas huvudstad Accra. Att skapa rum och rymd för ett ömsesidigt delande av tro och liv utifrån deltagarnas skiftande bakgrunder och sammanhang har alltsedan Global Christian Forums tillkomst varit dess grundläggande idé och metod.
Niclas Blåder, domprost i Lund, var Svenska kyrkans företrädare. Från Sveriges kristna råd deltog Jan Eckerdal, som är direktor för teologi, och jag var med i Lutherska världsförbundets delegation.
ett ikristus
Under parollen ”för att världen ska förstå [att vi är ett i Kristus]” (Johannesevangeliet 17:23) samlades vi deltagare till gudstjänster, föredrag, bibelstudier och gruppsamtal. På plats fanns kristna från bland andra ortodox, luthersk, anglikansk, katolsk, baptistisk, pentekostal, reformert och evangelikal tradition. Vi möttes till dagliga rundabordssamtal för gemensam reflektion om kristen tro i vår tid. Ett viktigt inslag under mötet i Ghana var besöket på Cape Coast Castle, den plats där över tre miljoner barn, kvinnor och män såldes som slavar under kolonialtiden. Den efterföljande gudstjänsten kastade ljus inte bara över en brutal och ytterst komplex historia i både kyrka och samhälle i det förgångna utan också över de många sammanhang idag där rasism, orättvisor och ojämlikhet gör sig gällande.
nära kyrkornas världsråd
Global Christian Forum grundades 1998 och har idag en självklar plats i den världsvida ekumeniska rörelsen. Under sina 25 verksamma år har organisationen bidragit till att stärka kyrkornas ekumeniska engagemang lokalt, regionalt, nationellt och globalt. De många evangelikala, karismatiska och pentekostala kyrkorna världen runt har i lägre grad än de historiska kyrkorna varit engagerade i exempelvis Kyrkornas världsråds arbete, men i detta sammanhang är de med.
Global Christian Forum värnar sitt nära samspel med Kyrkornas världsråd och dess medlemskyrkor. Framför allt har organisationen i sitt arbetssätt, och på både regional och global nivå, betonat vikten av att bygga, upprätthålla och utveckla ekumeniska relationer genom att ömsesidigt dela berättelser om tro och liv. Tyngdpunkten ligger således på samtal, ömsesidigt lärande och gemensam reflektion snarare än på ambitionen att formulera gemensamma lärodokument eller policydokument.
karismatisk majoritet Mötet ägde alltså rum i Ghana. Av landets befolkning på 31 miljoner människor är, enligt en officiell folkräkning från år 2021, mer än två tredjedelar kristna. Den största gruppen består av pentekostala eller karismatiska kristna, och de utgör nästan en tredjedel av befolkningen i stort. Det faktum att pentekostala och karismatiska kyrkor är så stora säger inte bara något viktigt om den religiösa kartan i Ghana utan också något om kyrkornas föränderliga demografi globalt. Idag bor exempelvis närmare hälften av världens lutheraner i det globala Syd, och flerparten av dessa kyrkor är mycket karismatiska till sin karaktär. n
Personliga möten
Natasha Klukach arbetar för att
bjuda alla till bordet
n n n
INTERVJU ANNA BRAW
BILD ALBIN HILLERT
NATASHA KLUKACH
Som direktor för forskning och verksamhet i Global Christian Forum är Natasha Klukach en av organisationens två ledare – den andre är Casely Essamuah. Hon är brittisk-kanadensiska och läste sin grundutbildning vid Trinity College på University of Toronto och en master vid Queen’s University i Kingston innan hon doktorerade vid King’s College i London. Hon har arbetat med ekumenik för den anglikanska kyrkan i Kanada och på Kyrkornas världsråd, undervisat på en av Church of Englands teologiska högskolor och varit World Vision UK:s teolog och ledare för kyrkliga relationer.
– När du berättar om din tro är det mycket som inte spelar någon roll.
Det säger Natasha Klukach, en av ledarna för Global Christian Forum.
– Ett möte i Indonesien var mitt första, och då hade jag aldrig träffat pastorer från megakyrkor tidigare, säger Natasha Klukach. Men det jag älskar med Global Christian Forum är att det bygger på relationer. ”Att dela tro” kan låta enkelt, men det har mycket djup. När du berättar om din tro är det mycket som inte spelar någon roll.
Natasha Klukach är teolog, har sina rötter i den anglikanska kyrkan i Kanada och är uppväxt med den kanadensiska kulturen och med morföräldrar och farföräldrar från Wales, England, Belarus och Ukraina. Till sin nya tjänst som direktor för forskning och verksamhet i Global Christian Forum kom hon via bland annat doktorandstudier vid King’s College i London och tjänster på Kyrkornas världsråd och World Vision.
liten oavsett vad man jämför med Det ekumeniska arbetet har varit hennes fokus som teolog – sin doktorsavhandling skrev hon om skärningspunkter mellan ekumenisk teologi och imago dei-teologi och med fokus på trosgemenskaper som har levt under förtryck. På Global Christian Forums stora möte i Ghanas huvudstad Accra förra våren var hon med som deltagare, och i början av 2025 till-
trädde hon en tjänst på organisationen. Den har sitt kansli i Genève, och det är i jämförelse med Kyrkornas världsråds och Lutherska världsförbundets mycket litet. Natasha Klukach själv bor och arbetar mest hemifrån, i ett nyare hus på ett medeltida klosterområde nära Canterbury i södra England. – Vi är en liten organisation oavsett vad man jämför med, säger hon. Länge fanns det bara en sekreterare och lite administration. Vi har funnits i ungefär 25 år. Att organisationen inte har någon historia gör att alla kristna kan mötas genom den. Vi kom till därför att det inte fanns någon plats där alla kände sig välkomna.
mötas på samma plan
Kyrkornas världsråd har länge samlat bland annat de lutherska, de anglikanska, de reformerta och de ortodoxa kyrkorna, men många av de yngre kyrkorna har inte varit med i arbetet, och den katolska kyrkan har deltagit i många av dess sammanhang utan att vara formell medlem. Det var Konrad Raiser, vid den tiden generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, som vid millennieskiftet tog initiativet till det nya ekumeniska sammanhang som skulle få namnet Global Christian Forum.
– Det är en möjlighet för alla att mötas på samma plan, men det är inte tänkt att vara utjämnande, säger Natasha Klukach. Kyrkornas världsråd, den katolska kyrkan, World Evangelical Alliance och Presbyterian World Alliance gick samman för att bjuda in representanter för alla kristna kyrkor. Nu är en del av mitt arbete att skapa medvetenhet om att vi finns.
”vi vet aldrig”
– Det viktigaste vi gör är att skapa platser för möten, säger Natasha Klukach. Människor som annars inte skulle mötas lär känna varandra, och det börjar hända något, oväntade saker sker, vi vet aldrig vad ett möte kommer att leda till.
Det är de personliga smågruppssamtalen hon syftar på – alla Global Christian Forums samlingar bygger på dem: deltagaren hamnar vid ett bord tillsammans med några få andra och återvänder dit dag efter dag under mötet för att läsa mötets utvalda bibelavsnitt tillsammans med dem, berätta om den egna tron och lyssna till de andras berättelser.
– Det liknar det som brukar kallas kontextuella bibelstudier på en del sätt, säger Natasha
Klukach. Det är en samtalsmetod som öppnar Guds ord, och den är ett sätt att lära sig lika mycket om den man samtalar med som om själva bibelordet.
inre förändring
Mötet i Accra beskriver hon som en utmaning: – Jag är kanadensare och anglikan. Vi vittnar inte! Och så hamnade jag i en grupp med en som är styrelseordförande för en pingströrelseorganisation i USA. Våra vägar skulle nog aldrig ha korsats någon annanstans. Vi var så olika, hade så olika kulturell bakgrund, så olika andlig fostran. Men det är en upplevelse som verkligen kan göra en ödmjuk – det är sårbarheten som utmärker den. Till och med
Global Christian Forum är dels benämningen på de stora samlingar där kyrkoledare möts för att läsa Bibeln och samtala i smågrupper om tro och liv – hittills har fyra ägt rum – och dels namnet på den organisation som bildades av Kyrkornas världsråd, den katolska kyrkan, World Evangelical Alliance och Presbyterian World Alliance vid millennieskiftet på initiativ av Kyrkornas världsråds dåvarande generalsekreterare Konrad Raiser. Den är det ekumeniska sammanhang där alla de stora kyrkotraditionerna deltar tillsammans med bland annat självständiga karismatiska kyrkor, samfund och församlingar.
jag som arbetar med ekumenik blev förbluffad över hur Gud arbetade i vårt möte och hur mycket vi kunde dela med varandra. Hon talar om det som en ”inre förändring” och säger:
– Gud är så mycket större, och Gud arbetar i människor som inte liknar oss. Om man tänker på mission är det en avgörande lärdom.
gräsrotsattityd
Natasha Klukach talar om Global Christian Forums mötesform som något som verkligen förenar kristna från olika traditioner och får fördomar att försvinna.
– Vi är en organisation som får vår energi från de stora samlingarna och drivs framåt av
dem, säger hon, men den metod som vi använder är ett slags gräsrotsattityd, och vi vill inspirera kristna regionalt och lokalt med den. Utöver de stora mötena där kyrkoledare från alla världsdelar samlas – det i Accra var det fjärde – arrangerar Global Christian Forum regionala möten och så kallade konsultationer.
– Förra året var jag på ett franskspråkigt möte i Belgien, berättar Natasha Klukach, och innan jag åkte dit tänkte jag: hur olika kan kyrkorna vara? Men olika traditioner kan ha så lite kontakt i en del länder, och de som var med såg verkligen skillnader. Nu kommer det ju också fler och fler diasporakyrkor som inte är riktigt inne i den ekumeniska gemenskapen än. Jag blev ganska paff när jag insåg det – men
GLOBAL CHRISTIAN FORUM
jag såg också att vår enkla metod kan ha en sådan enorm inverkan.
vid bordet
”Vem är inte vid bordet än?” är en fråga som Global Christian Forums ledning ställer sig gång på gång, för det är bara inbjudna som kan delta i de större mötena.
– Det är för balansens skull, säger Natasha Klukach, och en kyrkas ekonomi ska inte avgöra om den kan skicka en representant. Men frågan om vilka som saknas vid bordet är ju avgörande i Europa nu.
På mötet i Liège gick deltagarna på pilgrimsfärd till stadens olika kyrkor och samlades till slut till gudstjänst i katedralen.
– Något sådant hade vi inte i Accra, men jag tycker om att fira gudstjänst i olika kyrkor under mötena, jag tycker att jag förstår lite av pingsten då, säger Natasha Klukach. Det är en otrolig mångfald på alla plan, och i vanliga fall finns det så många hinder, men vi ber Herrens bön tillsammans – jag önskar att alla skulle få uppleva det!
personliga möten
– Om vi ska kunna fortsätta arbeta med mission behövs de personliga mötena, säger Natasha Klukach. I Accra tänkte jag på att många som jag talade med hade det fria, spontana, personliga berättandet. I min tradition gör vi sällan så. Att uppleva det har varit befriande för mig som teolog och hjälpt mig att förstå olika aspekter av min tro och min plats som kristen. Jag är en bättre akademiker nu när jag har mött alla de här människorna.
En av hennes uppgifter är att fundera på hur Global Christian Forum ska utvecklas. – Den här metoden är något som alla kan använda, säger hon, och det finns möjligheter att göra det. Tidigare har jag varit med i akademiska sammanhang och skrivit böcker som har känts så viktiga, men att mötas på det här sättet är att skapa möjligheter för Guds Ande. Det jag har fått uppleva är en gåva som jag inte ska behålla för mig själv. Jag ska dela med mig av den, det är mitt ansvar. Och mitt liv har blivit så rikt genom alla jag har lärt känna – att ha vänner runtom i världen är den största gåvan. n
GLOBAL CHRISTIAN FORUMS UNGDOMSMÖTE
Dagarna före Global Christian Forum i Accra ägde ett möte för unga vuxna rum. De drygt 20 deltagarna har alla ledaruppgifter i sina kyrkor och samlades för att få tillfälle att bygga ett nätverk med jämnåriga. Sedan deltog de i det stora mötet.
Berättelser är broar
regnet kom med en sval bris och drev ut den fuktiga hettan genom kyrkans öppna fönster. En välsignelse från Gud, och ett löfte! Så började den gemensamma berättelsen om när det fjärde Global Christian Forum ägde rum, i Ghana, ett land där den kristna tron är levande och blomstrande. En ström av gästfrihet och generositet kännetecknade våra dagar tillsammans den 16–19 april 2024.
Det allra första mötet för unga vuxna i Global Christian Forums historia ägde rum före vårt stora möte, den 13–15 april. De ungas mångfald och visioner gav energi åt deras samtal om rättvisa, hopp och försoning.
Detta är 25-årsjubileet för Global Christian Forum, och det firade vi med stor glädje. Så länge denna rörelse har funnits har den varit en unik plats för alla de stora strömmarna inom kristenheten där vi kan vara tillsammans, mötas och be. Global Christian Forum är det bredaste uttrycket för kristen tro och ett som återspeglar de flesta kyrkornas rörelse från norra halvklotet till södra.
”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” johannesevangeliet 17:23
Ett i Gud
Vi vill att världen ska förstå, och därför måste vi leva evangeliet och göra det tillsammans, enade.
Global Christian Forums gåva, dess charisma på grekiska, är att vi delar berättelser om tro med varandra. Dessa personliga berättelser fungerar som broar som hjälper oss att bygga ömsesidig respekt och ta vara på mångfald genom att känna igen Kristus i varandra. De hjälper oss att gå bortom positioneringar som ”vi och de”.
Att dela med oss av våra personliga berättelser är att vittna om Kristi uppståndelse tillsammans.
Brustna i våra mänskliga livsvillkor
Men världen kommer inte att lära känna och känna igen Kristus bara genom våra ord utan också genom det vi gör.
Under våra dagar tillsammans i Ghana vandrade vi vid Cape Coast Castle, i fotspåren efter miljoner förslavade och avhumaniserade afrikanska män, kvinnor och barn, och på deras svett och blod. Vi stod i de mörka, kvalmiga fängelsehålorna, som blir ännu mer skräckinjagande av det faktum av att det ligger en kyrka rakt ovanför dem. När de användes stod människor ovanför dem och nedkallade
välsignelser över de skepp som skulle ta fångarna till Nordamerika och Sydamerika, Karibien och Europa som varor i en inkomstbringande affärsverksamhet.
När vi fortsatte att samtala hörde vi berättelser om en pågående avhumanisering runtom i världen idag. Där människor förtryckts och marginaliseras misslyckas vi med att känna igen Guds avbild i varandra. När vi förstör skapelsen förödmjukar vi Skaparen.
När vi samlades i Wesley Cathedral påmindes vi genom vår gudstjänst om Kristi uppmaning till klagan, helande och försoning. Genom Herren, och med ånger i hjärtat, kan vi resa oss ur vår brustenhets aska med integritet, rättvisa och solidaritet.
Helade genom Kristus
Den heliga Anden bemyndigar oss att arbeta för att återställa världen. Kyrkan måste höja sin profetiska röst.
Glädjens och hoppets gåvor blomstrar i våra sammanhang och kyrkor. Vi har delat dem med varandra, och vi har lyft upp våra hjärtan och höjt våra röster i bön och gemenskap som ett vittnesbörd om Guds försonande nåd.
Som Kristi brutna kropp, som också arbetar för försoning, hör vi tydligt Herdens röst,
Herden som läker alla sår. Genom vittnesbörden om smärta och om ett hopp som aldrig ger upp talar Gud och kallar oss till en djupare omvändelse och till enhet.
Vi vet att vår tros trovärdighet är helt beroende av hur vi återspeglar djupet i Guds kärlek till alla.
Utsända
Med denna hälsning uppmanar vi – deltagarna i den fjärde globala samlingen – kyrkorna runtom i världen att fortsätta att leva ut Global Christian Forums gåva.
Må vi i vår mångfald vara ett i vår treenige Gud.
Må våra hjärtan i klagan brista av det som får Guds hjärta att brista.
Må vi få uppleva helande och försoning i Kristus.
Och må vi i den heliga Anden sändas ut med djärvhet och ödmjukhet för att alla ska få lära känna Guds förvandlande Ande, som kommer med förlåtelse, rättvisa, helande, kraft att bygga upp på nytt, nåd och frälsning. n
accra i april 2024
Deltagarna i Global Christian Forums fjärde möte
Problemets rot Michael Erhayanmen stöttar
tonårspojkar i deras utveckling
Genom Koret Boys Initiative försöker
Michael Erhayanmen bygga nya framtidsutsikter för unga i Nigeria.
INTERVJU ANNA BRAW
BILD KORET BOYS INITIATIVE
n n n Lördagskvällens arbetspass är avslutat när Michael Erhayanmen sätter sig vid datorn för att bli intervjuad, men han är kvar på sin arbetsplats. I bakgrunden fortsätter andra med att förbereda sjukhuset för natten.
– Det är ett undervisningssjukhus där jag tjänstgör i väntan på att börja med min specialisering, säger han. Jag funderar på någon sorts kirurgi, men jag har inte riktigt bestämt mig än. Han kallar sin hemstad Ekpoma i den nigerianska delstaten Edo ”ganska liten”, men den har nästan 300 000 invånare och flera sjukhus, bland annat tidigare missionssjukhus.
Härifrån utgår han i arbetet med sin organisation Koret Boys Initiative, och inbjudningarna kan resultera i bilresor på nio timmar enkel väg och in i flera andra delstater i södra Nigeria: – Vi knuffar oss in på skolorna ibland, kan man säga, och ibland blir vi inbjudna.
skolbesök
Koret Boys Initiative har funnits i tre år nu och har som idé att män besöker skolor för att tala med tonårspojkar om känslor, om hur man kan ta ansvar för hur man reagerar i olika situationer och om hygien och hälsofrågor.
– Jag skulle fylla år och kände att jag ville ta ett nytt steg, så jag bad, och sedan började jag på sociala medier, berättar Michael Erhayanmen. Nu har vi mött ungefär 1 500 pojkar och unga män i den här delstaten och i tre andra. Vi är några stycken som arbetar tillsammans, men jag är i stort sett alltid med själv när vi är ute på skolorna.
På sociala medier kan man se att han har varit engagerad i Rotarys ungdomssatsning Rotaract, att han driver ett litet skoföretag och att han har läst mikrobiologi på universitetet innan han började utbilda sig till läkare. När han ska berätta om sin bakgrund nämner han också ledaruppgifter i Scripture Union, i Nigeria en samlande organisation för många kristna skolgrupper, som en viktig del av sin utveckling. Men den första glimten av det som nu är Koret Boys Initiative fick han långt innan han hade börjat skolan.
”linjen ska sluta i och med mig”
– Jag brukar inte berätta såhär mycket, säger han, men här i Nigeria är det ju vanligt med polygami, och jag är ett av min pappas barn med hans tredje fru. Hans första fru bodde inte med oss under min uppväxt, vi var sju barn, och jag är ett av min mammas tre. Hela min barndom blev hon misshandlad både fysiskt och psykiskt av min pappa.
Michael Erhayanmen beskriver sin familj som kyrkotillhörig och berättar att hans pappa hade förtroendeuppdrag i församlingen.
KORET BOYS INITIATIVE
Michael Erhayanmen startade 2022 Koret Boys Initiative, en organisation som besöker skolor, ungdomshem och andra institutioner i södra Nigeria för att möta tonårspojkar och samtala med dem om känslor, relationer, beteendemönster och hygien. Organisationens arbete har än så länge ingen statlig finansiering. Hittills har organisationens volontärer mött ungefär 1 500 pojkar i fyra av Nigerias delstater och besökt både skolor som drivs av den nigerianska staten och sådana som drivs olika kyrkor och samfund.
Samtidigt såg alltså barnen hur pappan skilde mellan de två mammorna och hela tiden utsatte en av dem för misshandel.
– Jag upptäckte min egen tro som tonåring, säger han, och jag bestämde mig för att den här linjen att pojkar ser sin pappa misshandla mamman och sedan gör likadant själv – den ska sluta i och med mig.
ledarutbildning
”Mannen ska alltid ha rätt, till och med när han har fel” – det är en av de principer som Michael Erhayanmen refererar till när han berättar om sin pappa och om grannfamiljerna i uppväxtstaden.
– Det var mycket bestraffningar också. En del kulturer i Nigeria förstärker sådana tendenser, och traditionen med polygami är en av dem. Den är ett problem, och för mig var den ett stort problem, men många ser det inte så, den är så normal för de flesta av oss. Jag kände: jag måste göra något!
En händelse i gymnasiet beskriver han som helt avgörande:
– Det var sista året, och jag hade min vision som var att våldet skulle sluta i och med min pappa. Men så hamnade jag i en situation där jag blev väldigt provocerad, det var i skolan, och jag höjde handen. Jag slog aldrig, men det blev en vändpunkt för mig – jag visste inte att jag hade de tendenserna inom mig.
Ledarutbildningen i Scripture Union blev ett sammanhang där han kunde tala om sina tankar.
– Vi hade vuxna ledare och program där vi talade om hur man formar sin personlighet, om hur vi beter oss, om ilska. Jag hade formats av min tro och visste att våld mot kvinnor var fel, och i Scripture Union var det lätt för oss att tala fritt. När vi talade om kvinnors rättigheter tänkte jag på min mamma. Det var en utmaning, för det som hände henne ses som så vanligt. Vi talade om hur män reagerar, hur pojkar beter sig …
saknade förebild
En av orsakerna till att Michael Erhayanmen redan som tonåring började planera för att starta en egen organisation var att han inte träffade på någon som gjorde det han ville göra: arbeta för att förebygga våld mot flickor och kvinnor.
– Det finns massor av organisationer som arbetar för att stötta kvinnor och lära dem hur man skyddar sig, men ingen tog hand om roten till problemet! säger han. Jag hörde så många slogans, och jag tyckte att pojkarna var övergivna av alla. Jag talade inte så mycket med andra om det då, men jag tänkte på det hela tiden.
EKPOMA
Med sina nästan 300 000 invånare är den nigerianska staden Ekpoma en av folkgruppen Esans två centralorter. Här finns Ambrose Alli University och flera sjukhus, både allmänna och privata. Ekpoma är också namnet på ett kungadöme som fortfarande har ett visst inflytande.
EDO
Delstaten Edo i södra Nigeria har lite mer än fem miljoner invånare och rymmer Nigerias fjärde största stad, Benin City, som är centrum för landets gummiindustri. Den historiska staden Edo förstördes under kolonialtiden. En majoritet av invånarna tillhör någon kristen kyrka (de första missionärerna var portugisiska katoliker som kom på 1400-talet), och islam och urfolksreligioner utövas också.
Ytterligare något saknade han, säger han: en manlig förebild.
– Jag hade ingen bild av hur det borde vara. Men så träffade jag en pastor som var annorlunda. Jag såg honom leka med sina barn. Så jag började prata med honom.
”det finns alltid något sätt”
I Nigeria är många av de statliga skolorna tidigare missionsskolor, och det finns också kristna skolor kvar – katolska, anglikanska och baptistiska bland annat. Michael Erhayanmen och hans medarbetare åker till alla som tar emot dem, och till ungdomshem och organisationer som arbetar med pojkar som lever sina liv på gatan.
– Ibland har vi med oss mat och erbjuder alla en läkarkontroll, berättar han. Vi talar alltid om hygien. Vi ser en del skillnader mellan skolorna och mellan elevernas attityder, och man måste ju förstå hur man kan närma sig pojkarna. Ibland tar det en stund att få kontakt med dem, men det finns alltid något sätt.
Undervisningspassen bygger på samtal och börjar med att Michael Erhayanmen eller någon annan berättar lite om sig själv.
– Jag delar med mig av min berättelse och mina erfarenheter hela tiden, säger han, bara sådant som kan vara bra för dem, inte allt. Så mycket är sådant som många känner igen –”du är inte ensam”. Och vi ser alltid till att vi har tid att lyssna när de vill berätta.
ungdomsmöte
Förra året deltog Michael Erhayanmen i Global Christian Forums möte i Ghanas huvudstad Accra och mötte kristna ledare från hela världen.
– Det passade mig bra, säger han. Jag är utåtriktad, jag tycker om att samtala med människor.
Det var genom en ansökan till den nordamerikanska organisationen Sojourners som han blev inbjuden.
– Ungdomsmötet före det stora mötet öppnade mina ögon, säger han. Det var en fantastisk upplevelse att höra så mycket om allt arbete som görs för social rättvisa. Det var inte så många som arbetade som jag, men vid mitt bord under mötet fick jag en granne som instämde när jag berättade att jag ville att våldet i min familj skulle få ett slut i och med mig. Han hade varit med om något liknande.
långsiktigt
Nu, förklarar han, vill han arbeta långsiktigt med Koret Boys Initiative.
– Jag har varit ledare sedan jag var så ung, och en ledare måste lyssna aktivt och med empati. När vi var på ett ungdomshem var det en pojke som talade om hur han hade blivit övergiven, hamnat på gatan, blivit kriminell. En av dem som var med mig där har en liknande bakgrund och fortsatte lyssna på honom. Att vi kan lyssna och ger pojkarna möjlighet att berätta är viktigt. Vi har mycket arbete att göra. Men han har också planer för utveckling utmed tre nya spår:
– Det första är att jag skulle vilja hitta skärningspunkten med läkaryrket, till exempel att vi alltid skulle kunna erbjuda läkarundersökningar. Det andra är att bygga kontakter med andra länder, våra grannländer till att börja med. Och det tredje är att ta vårt arbete in i kyrkorna. Koret Boys Initiative är inte en kristen organisation, men den bygger ju på min tro. Min pappa var en av ledarna i kyrkan, och kyrkan borde slåss mot en del av sedvänjorna. Vi måste hitta rätt människor att samarbeta med så att vi kan komma till rätta med våldet mot kvinnor.
n
behövs
Befriande bibelläsning börjar i samtalet
Allas bidrag är lika betydelsefulla när Åse
Aronsson och Katarina Hedqvist leder
bibelsamtal
inspirerade av befrielseteologi.
n n n
– Många som läser Bibeln upplever att de inte har rätt till sin egen tolkning, säger Katarina Hedqvist. Man tror att Bibeln är så komplicerad att det behövs experter, teologer, för att förstå budskapet. Men Bibeln är komplex, inte komplicerad!
Katarina Hedqvist är präst i Skogslyckans kyrka i Växjö, och tillsammans med Åse Aronsson som är lärare på S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö leder hon kurser i det förhållningssätt som Befriande bibelläsning innebär. – Det handlar om en grundsyn: att evangelium har med hela livet att göra, säger Åse Aronsson. Det håller ihop den andliga världen med den som vi lever i här och nu. Det andliga och våra livsvillkor hänger samman.
livserfarenheter
– Det är stort när människor känner att de kan lita på att deras bidrag också är betydelsefulla, säger Katarina Hedqvist. Vi låter livserfarenheter speglas i texterna och ser vad det gör med oss. Och där har inte teologerna något övertag, eftersom varje människas erfarenhet är unik. Bibeln ska läsas tillsammans.
I Befriande bibelläsning utgår man från gruppsamtal om deltagarnas liv och kontexter. Först därefter läser man en given bibeltext och försöker finna dess djup med utgångspunkt i det som har kommit fram i samtalet om livet.
– Gud har skrivit två böcker, säger Katarina Hedqvist. Den första är Livet. Där börjar allt.
Våra liv är erfarenheten av Gud. Allt mänskligt
liv bär Guds ord. Den andra boken är Bibeln. Där talar Gud till oss där vi är i våra liv. Genom texterna finns öppning till befrielse.
Kanske skulle Befriande bibelläsning kunna kallas för en bibelstudiemetod, men Åse Aronsson och Katarina Hedqvist säger att syftet är så mycket större, och att det som händer kan bli så omvälvande för hela tillvaron, att de är noga med att inte använda det begreppet. Bakgrunden är den latinamerikanska befrielseteologin, som kom till under 1960-talet när vanliga församlingstillhöriga tillsammans stod upp mot förtryck och sociala orättvisor. Då växte en mer demokratisk teologi fram i de så kallade basgrupperna, där deltagarna läste Bibeln tillsammans och diskuterade. Många av dem såg den offentliga kyrkan som starkt lierad med makten, och genom befrielseteologin växte protesterna till en kraft som kunde organiseras och förmådde arbeta för förändring.
brasilianska gäster
Parallellt med att befrielseteologin blev stor engagerade sig Paulo Freire, en kristen socialist och pedagog i Brasilien, för att alla skulle få lära sig att läsa. Genom boken De förtrycktas pedagogik arbetade han för att fattiga människor i hans hemland själva skulle komma till medvetenhet och insikt. Han tanke var att det skulle leda till att de kunde erövra sin egen värld, analysera sin situation och nå frigörelse.
Paulo Freires pedagogiska idéer fick stort genomslag över hela världen: i Sydafrika, bland svarta i USA och i svensk skolpolitik. Befriande bibelläsning hämtar mycket inspiration hos honom.
Till Sverige och Växjö stift kom Befriande bibelläsning först tack vare det ekumeniska bibel institutet Centro de Estudos Bíblicos,
INTERVJU ANNA HAGNELL
BEFRIANDE BIBELLÄSNING
OCH BEFRIELSETEOLOGI
Befriande bibelläsning har sina rötter i Latinamerika och kallas på spanska lectura popular de la Biblia, alltså ”folklig bibelläsning”. Den är inspirerad av befrielseteologin och av pedagogen Paulo Freires teorier om lärande, demokrati och befrielse.
Befrielseteologin
betraktade den etablerade kyrkan som lierad med makt och förtryck, och befrielsen skulle leda till att människor själva kunde tolka tron i mindre sammanhang, så kallade basgrupper. På ett liknande sätt arbetade Paulo Freire för alfabetisering och för individens upplysning. Genom upplysning och egen kunskap skulle det skapas förutsättningar för individen att frigöra sig från förtryck. Gemensam uttolkning av bibeltexter och samtal om dem är grunden för Befriande bibelläsning. Tanken är att tolkningsföreträdet ska förändras så att Bibeln kan läsas på ett demokratiskt sätt.
CEBI, som finns i São Leopoldo i Brasilien. Svenska kyrkan hade stöttat institutet med pengar, och när två medarbetare därifrån kom till Sverige såg de att de kunde bidra med något här. – Det är ett sätt att arbeta som vi behöver även hos oss i Sverige, säger Åse Aronsson, även om vår tillvaro ser annorlunda ut jämfört med Latinamerika.
”längtar efter förändring” Åse Aronsson och Katarina Hedqvist har under flera år lett kurser i grunderna och tillämpningen av Befriande bibelläsning på S:t Sigfrids folkhögskola. De riktar sig huvudsakligen till Växjö stift, men nu arbetar de med en idéskrift för den som vill fördjupa sig, och fler stift och församlingar bjuder in till Befriande bibelläsning. I Luleå stift är Befriande bibelläsning ett inslag i de samiska konfirmandlägren.
”I delandet finns en sårbarhet där vi alla blir människor på samma villkor.”
– Det handlar om att ta sikte på en horisont där vi längtar efter förändring och hopp om befrielse, säger Åse Aronsson.
Befrielseperspektivet är att Gud vill lossa från orättfärdiga bojor. Att vara fattig eller fattiggjord i Sverige kan innebära utanförskap och marginalisering, men också frågor om hur naturen, ekosystemen och klimatet hanteras av människan.
börjar i livets bok
Många känner oro för världen, säger Åse Aronsson. Hur kan vi hitta hoppet i den tillvaron?
Hon tar ett exempel från lärjungarna som mötte Jesus på väg till Emmaus. De kände rädsla över allt som hade skett, men när de hade delat sin oro med Jesus kunde de vända om till Jerusalem.
BILD: JOHAN WALLIN
Åse Aronsson
”Vi låter livserfarenheter speglas i texterna
och ser vad det gör med oss.”
TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
En samling med en Befriande bibelläsning-grupp kan gå till såhär:
En ledare har förberett en fråga som utifrån situationen är aktuell. Den ställs till alla deltagare i grupp. Exempelvis kan frågan vara: Finns det något som du har förlorat och vill hitta igen?
Varje deltagare reflekterar över frågan på egen hand – ofta finns möjlighet att göra det genom olika kreativa uttryck.
Deltagarna delas sedan in i smågrupper, upp till fem per grupp, och delar sina reflektioner och bilder med varandra. De lyssnar aktivt och kommenterar inte utan tar emot varje berättelse som en gåva från en medmänniska.
Den större gruppen samlas. Ledaren har förberett en bibeltext och samtalsfrågor. Samtalen äger ofta rum i smågrupper.
När hela gruppen återsamlas berättar deltagarna om det som de har upptäckt tillsammans.
– Där talar Bibeln så konkret om hur vi kan dela oro, vända om och få ett konkret hopp, säger hon. På samma sätt har vi svåra frågor med oss, vi brottas med livet, har utmaningar. Men när vi lägger samman våra egna frågor med Bibelns texter kan vi se att de blir på riktigt. Och då gör det otrolig skillnad när man börjar i Livets bok innan man läser Bibeln.
Hon talar om potentialen för Befriande bibelläsning:
– Det gör något med oss när vi delar våra egna liv. I delandet finns en sårbarhet där vi alla blir människor på samma villkor. Alla äger sin egen berättelse. Men man måste våga och vilja dela, bli sårbar. Då kan det bli magiskt. Och Katarina Hedqvist påminner om att alla bidrar:
– Det behövs mångas blickar för att hitta rikedomen i texterna.
n
BEFRIANDE
BIBELLÄSNING I SVERIGE
En grundtanke i Befriande bibelläsning är att demokratisera inte bara bibeluttolkning utan livet i stort. Guds omsorg om de fattiga och mest marginaliserade ska fungera som den kompass som visar vägen in i tolkning och handling.
Befriande bibelläsning har länge utövats i länder med stora klyftor mellan människor. I svenska grupper kan ordet fattig eller snarare fattiggjord tolkas som alla de som berövas sina livsmöjligheter i förtryckande strukturer. Även naturen, klimatet och hotade ekosystem kan inkluderas.
Utmärkande för befrielseteologin är att världen betraktas som en enda, utan uppdelning mellan heligt och profant eller mellan kropp och själ – Gud finns i hela den konkreta verkligheten och kan befria från alla typer av förtryck – och frågan: Vad händer med Guds tilltal när tolkningen av Bibeln och livet demokratiseras så att alla kommer till tals?
BILD: JOHAN WALLIN
Katarina Hedqvist
Sven-Erik Fjellström och Kenneth Mtata möter svenska och palestinska unga i Uppsala i oktober 2024.
Ett samtal som fortsätter
läraren och eleven har blivit kolleger
På 1980talet undervistade
SvenErik Fjellström på den skola där Kenneth Mtata var elev. För femton år sedan möttes de igen.
spänd situation
Det var i Masase i Zimbabwe Kenneth Mtata och Sven-Erik Fjellström lärde känna varandra på 1980-talet – den ene tonåring, elev på vad som en gång skulle ha kallats missionsstationens skola och son till en av den lutherska kyrkans evangelister, den andre missionär utsänd av Svenska Kyrkans Mission med tjänst som lärare på skolan.
INTERVJU ANNA BRAW
BILD MAGNUS ARONSON
n n n
– Jag gick till Sven-Erik efter gudstjänsterna, berättar Kenneth Mtata. Det var ofta något i predikan jag ville fråga honom om. Vi har samtalat mycket!
– Åren i Zimbabwe formade mig, säger
Sven-Erik Fjellström. 1980-talet var en process. Prästerna samlades och talade om see, judge, act (ett sätt att läsa Bibeln med nyckelorden se, bedöma, agera, red:s anm). Och jag tyckte alltid att det var så intressant när Kenneth kom och ville tala med mig.
– Det är särskilt en predikan på Kristi förklarings dag jag minns, säger Kenneth Mtata. Det jag undrade var: hur såg det ut? Men det jag frågade var: kan man bli förklarad, kan ett samhälle bli förvandlat så att det glittrar? Han skrattar.
– Jag var tonåring, jag hade massor att bearbeta och förstå. Det var ett möte med en annan verklighet. Jag undrar om unga nu har den relationen till sin pastor!
– 1985 var den politiska situationen spänd, och Kenneths pappa var utsatt, säger SvenErik Fjellström. På skolan använde vi ett material som hette Developing in Christ, och i efterhand har jag tänkt att det egentligen var väldigt kontextuellt. Det blev tufft för en del elever som ville ha enkla svar att skriva på provet, men det betydde mycket för mig.
– Det var nog när min syster gick där som det användes, säger Kenneth Mtata. Jag minns referenser till dagens samhälle, men fokus var ett annat under mina år på skolan. Tillämpningen fanns inte riktigt då.
De möttes bland annat när Sven-Erik Fjellström predikade på engelska för gymnasiets elever, och i kyrkan vissa söndagar när det var hans tur att predika där – då var det på shona.
– Jag lärde mig så mycket under de sex åren, säger han. Förhoppningsvis var jag en mycket bättre präst för Svenska kyrkan när jag kom hem.
Kenneth Mtata fortsatte att fundera på förklaringsdagens evangelium och på samhällets förvandling.
AGERA-VOLONTÄRERNAS MÖTE
Under Göra skillnad-helgen i Uppsala i oktober i höstas var Act Svenska kyrkans och Svenska Kyrkans Ungas Agera-volontärer värdar för en grupp unga från den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien. Sally Azar deltog också i panelsamtal och scenintervjuer under helgen. Gruppen bestod av tre präster och av unga från Jerusalem, Betlehem, Ramallah och Jordanien, men de unga männen från Palestina hade inte fått visum, så därifrån kom enbart unga kvinnor. Samtalet med Kenneth Mtata på Kyrkokansliet var en av programpunkterna under dagarna.
KENNETH MTATA
Sedan några år är Kenneth Mtata Kyrkornas världsråds programdirektor för ”Public Witness and Diakonia” – närmast innan dess var han generalsekreterare för Zimbabwe Council of Churches. 2010–2016 tjänstgjorde han som studiesekreterare för luthersk teologi och praktik på Lutherska världsrådet. Han har doktorerat i teologi vid University of KwaZuluNatal i Sydafrika och forskat i bland annat Göttingen.
– Jag hade kvar det i tankarna länge. Vad betyder det egentligen? Mycket senare skrev jag min avhandling om det ämnet.
dagliga bibelstudier
Det skulle dröja länge innan de möttes igen – efter gymnasiet blev Kenneth Mtata bilelektrikerlärling och arbetade med fordon fram till 1998 innan han började studera teologi. Så kom han till Schweiz för att arbeta för Lutherska världsförbundet 2010.
– Jag arbetade på Kyrkokansliet då, och Kristin Molander kom hem från en resa och berättade att hon hade träffat Kenneth, säger han. Lite senare fick jag själv resa till Genève. Nu är de i ständig kontakt. Kenneth Mtata har en WhatsApp-grupp där han publicerar dagliga bibelstudier, och hans tidigare lärare läser alltid och skickar ofta kommentarer.
– Ja, jag arbetar med det kontot varje dag, säger Kenneth Mtata, jag har hållit på med det sedan jag var i Zimbabwe. De flesta som läser är från södra Afrika, och egentligen skriver jag för Zimbabwe.
– Han skriver mycket de utmaningar som finns i hans hemland, men utan att nämna namn, säger Sven-Erik Fjellström. Alla vet vad han talar om.
”det är inspiration!”
När Act Svenska kyrkan firade 150 år förra året skrev de en text till jubileumsboken tillsammans. Under Göra skillnad-helgen var Sven-Erik Fjellström Kenneth Mtatas värd i Uppsala, och utöver det stora programmet
avsatte de en stund för att möta Act Svenska kyrkans och Svenska Kyrkans Ungas Ageravolontärer och en grupp unga gäster från den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien.
– Det var ett möte som förvånade mig, säger Kenneth Mtata. Jag trodde att det skulle bli ett uttryck för de svenska ungdomarnas solidaritet med de palestinska ungdomarnas lidande, men det blev inte bara så. Det var intressant att se den dynamiken.
Han berättar att han hade blivit tillfrågad om att komma och inspirera gruppen och att temat skulle vara hopp.
– Men jag visste att de kunde inspirera varandra. Vi kan alltid skapa en atmosfär för det. När människor talar om sina liv – det är inspiration!
psalmistens erfarenhet
Det som hände var att en av de palestinska ungdomarna tidigt i samtalet sa att det inte fanns något alls att hoppas på.
– Det var ett ögonblick utan filter, säger Kenneth Mtata. Sådant kan bara inträffa när alla känner sig fria att tala om sina liv. Jag tänkte: här har vi människor som inte ens ser tunneln. Och: det här är psalmistens erfarenhet – att kunna tala om hopplösheten. Jag hade bara tänkt berätta lite om mig själv och öppna samtalet, så jag blev förvånad.
– För mig var det intressant, för jag hade bara blivit tillfrågad om att gå dit med dig, säger Sven-Erik Fjellström. Du började, och hon sa att det inte fanns något hopp. Du lyssnade, och du visade att du hade lyssnat.
Pastor Ashraf och Kenneth Mtata.
Sally Azar och Sven-Erik Fjellström.
SVEN-ERIK FJELLSTRÖM
Tillsammans med sin fru
Astrid, som är läkare, tjänstgjorde Sven-Erik Fjellström för Svenska Kyrkans Mission i Zimbabwe under sex år på 1980-talet. Han är präst i Svenska kyrkan, har arbetat med internationella frågor och ekumenik på Kyrkokansliet och gett ut bland annat Berörd – samtal om mission i en föränderlig värld (Sveriges kristna råd, 2019) och bibelstudiematerialet Mer än brinnande buskar (Verbum, 2000), båda inspirerade av den bibelsamtalstradition som brukar kallas kontextuella bibelstudier eller Befriande bibelläsning.
De talar om Psaltaren 137 och om att sätta sig ner vid floden i Babylon.
– Den psalmen har ett helt frustrerande slut! säger Kenneth Mtata. Det är bara: låt mig säga hur förfärligt det är!
– Sådana samtal kan man inte förbereda sig för, säger Sven-Erik Fjellström.
dialogcentrerad tro Kenneth Mtata berättar att engagemanget för dialog och för att människor ska få möjlighet att mötas och samtala är något som har funnits med honom sedan han ledde Zimbabwes kristna råd.
– Jag växte ju upp med hemgrupp varje vecka, en dialogorienterad tro, tanken att samtalet är ett sätt att växa i tro, säger han. Men det har också blivit mycket av mitt arbete och mitt sätt att se på problemlösning. När jag studerade på universitetet i KwaZulu-Natal fick vi öva på att leda samtal utan att dominera dem, leda kontextuella bibelstudier, lyssna på människor och se till att alla fick en chans att ge uttryck för sina tankar. Sedan har jag fortsatt med utbildningar i dialogmetoder.
– Det finns ju en instinkt att vilja vända samtalet, säger Sven-Erik Fjellström. Att inte försöka lösa problemet direkt, det kräver mycket.
– Ja, men vi är här för att försöka förstå problemen, erkänna hur allvarliga de är och se hur de påverkar människan, säger Kenneth Mtata. Ett sådant samtal är ett möte mellan människor men också mellan människan och Gud.
”problemen måste få bli synliga”
Ytterligare något lite oväntat hände när den unga palestinska kvinnan hade sagt att det inte fanns något hopp: några av de svenska ungdomarna började tala om den rädsla som gängkriminaliteten har väckt i Sverige de senaste åren.
– Hon var modig inte bara för sin egen skull, utan för de andras också, säger Kenneth Mtata. Jag tror att det var förvånande för palestinierna att det finns svenskar som kämpar, att hopplösheten finns bland svenska ungdomar också. Jag har läst om självmordsstatistiken i Sverige – den måste ju vara det maximala uttrycket för hopplöshet.
Han säger att samtalet fick honom att ställa en fråga till sig själv: Vilka är mina hopplösa ögonblick?
– Jag är ju en problemlösare, och mina år som bilelektriker har inte precis hjälpt! säger han och skrattar. Men problemen måste få bli synliga. Vi måste stanna upp inför dem, inte försöka lösa dem direkt.
– Ja, vi vill alltid hitta lösningar, säger Sven-Erik Fjellström, men ibland måste vi bara sitta där.
– Om vi kan ta oss tid, säger Kenneth Mtata, om vi kan låta bli att stressa fram något – det är svåra samtal, men solidariteten mellan människor är något som vi måste återaktivera. Jag ber för de unga, jag ber att den unga kvinnan fick något att hålla fast vid. Man kan ha ett samtal där alla säger fina saker om sin tro, men i en trygg miljö blir vi oss själva. Gud bjuder in oss som vi är. n
MARGARETA ANDERMO
ALLA DESSA LÄNGTANS DAGAR VISTO FÖRLAG
antites till tidens vanvett
Låt mig få säga det på en gång: Margareta Andermos nya bok imponerar. På över trehundrafemtio sidor, med ett gediget källmaterial och genom rikligt med ögonvittnesskildringar skapar hon ett tidsdokument som inom det litterära området torde vara svårslaget. Hon har en biografisk ansats och navigerar med kunskap, skärpa och trovärdighet. Stilen är ömsom taktil, ömsom har den en närmast förgörande densitet.
Hon tar oss med till 1940talet, en tid när apokalypsens ryttare närmar sig, ungefär som idag. På nära håll får vi följa en tilltagande nedmontering av demokratiska
känslor. Snart ska arbets- och koncentrationsläger i Tyskland, Polen, Belgien, Frankrike, Norge, Estland och Österrike skapa rubriker världen över. Medan nationalismen förföriskt vallar sin publik ska åtta miljoner människors röster, skratt, längtan och lycka förintas.
Mänsklighetens slukhål.
på hur livets alla avtagsvägar har lett honom till denna plats.
Hemmings och Mariannes kvarlämnade brev och dagböcker är en berättelse om saknad och längtan, men också en unik källa till kunskap om krigsfångarna och deras svåra tillvaro. Häpnaden över att få leva idag. Hoppet om att få leva imorgon.
Deras gemensamma arbete är en kamp för att bevara människans värde och värdighet. Kreativitet och förmåga till improvisationer blir till dagliga utmaningar. Principerna är fasta men metoderna flexibla. En antites till tidens vanvett.
kontrollstationer i Europa, en stegrande avhumanisering och demonisering av grupper.
I Italien och Spanien plågas befolkningen av den rådande fascismen. Det kommunistiska Sovjetunionen attackerar Finland, och Grekland invaderas av Turkiet. Europa brinner.
I Tyskland presenterar sig nazismen allt tydligare med sin perverterade nationalism och med skruplerna i bakfickan. De som är med på resan till Weimar kan njuta av allt som lockar. Det är ljuden av dekadens och av nöd och umbäranden, men här finns också det kollektiva minnet av förnedringen i Versailles.
Så nu ska det tredje riket byggas och presenteras för världen. En exkluderande och expanderande nationalism tar form, orkestrerad av en maktapparat som vädjar till människans mest primitiva
Eftersom kriget gör att missionsarbetare inte kan sändas ut från Europa söker Margareta Andermos far, Kongomissionären Hemming Andermo, i stället tjänst som krigsfångesekreterare i YMCA, KFUM:s internationella organisation, med placering i Tyskland och Frankrike. Kvar i Sverige är hans hustru Marianne som väntar på att snart kunna följa efter.
Censurerade brev och osäker postgång är det enda sättet att hålla kontakt. Breven som Marianne och Hemming skriver till varandra är en livlina som håller hoppet och kärleken levande. Varje brev som landar i deras händer är som en försiktigt vibrerande vattendroppe. Ett hav av tankar och känslor ska rymmas på ett brevpapper, oftast formulerade med längtans och självklarhetens ord, ibland med vanmaktens vokabulär.
I Mariannes ofrivilliga diaspora finns kvällar då känslan av övergivenhet drabbar henne hårt. Det är som om världen krymper ihop till ett ingenting.
Ibland är det Hemming som i trångmål och uppgivenhet tänker
Här skildras samarbetet med andra internationella hjälporganisationer och de svenska utlandskyrkornas betydelse i bland annat Paris och Berlin. Några välbekanta namn sticker också ut från mängden, som prästen och motståndsmannen Birger Forell och biskop Erling Eidem, han som försökte tala Hitler till rätta i Berlin.
Hemming och Marianne hade läst bibelorden som leder djupt ner i människans inre, till hennes förståelse av vad som är sant och riktigt. Orden som inte muterar till grymhet men som kan få visioner om nya himlar och en ny jord att leva på nytt. En rätt och rättfärdighet som inte stannar i triumfen utan lever i medkänslan.
Förmågan att utmana orättfärdiga maktordningar vilar nämligen på erfarenheten av en kärlek som förädlas först när olika livsperspektiv kan förenas. Alla dessa längtans dagar är högoktanig läsning som river i själen på mig. n
MATS EGFORS
BILD: VISTO FÖRLAG
TEXT ANNA BRAW
BILD DAR AL-KALIMA UNIVERSITY
En ny vän på väggen
Innanför Gazas stängda gränser
arbetar Dar alKalima University med stöd till barn och vuxna.
n n n
– Den här övningen har ett konstnärligt värde, och ett socialt, men den fungerade också som terapi – att barnen fick släppa fram sina känslor och lätta på sin stress.
Det berättar Rasha Alrayes, en av Dar al-Kalima Universitys medarbetare i Gaza, när hon visar bilderna från ett gemensamt bildprojekt som en liten grupp barn bjöds in till i mars.
De fick uppgiften att skapa en bild av en ny vän och montera den på väggen i lokalen. När de hade kommit överens om namn, kläder, hårfärg och ögonfärg ritade de de olika kroppsdelarna, klippte ut dem och klistrade ihop dem till ett porträtt i helfigur, ungefär lika högt som de själva. Det blev en mansfigur, och barnen gav honom namnet Omar.
Dar al-Kalima University, som har nära band till den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien, har en svensk vänförening som bland annat arbetar för att unga palestinier ska kunna få finansiering för att studera konst. Universitetets verksamhet inne i Gaza kallas helt enkelt ”Gaza project” och började som en satsning på att skapa intresse för kultur och kulturutövande bland Gazas invånare –ett slags psykosocialt stöd i en situation som
universitetets medarbetare beskriver som att människor har levt i ett friluftsfängelse sedan 2007.
”Det finns missuppfattningar i samhället om att konst skulle vara en lyx och inte ’ett sätt att ordna mat på bordet’”, skriver de på universitetets webbplats. ”Konst ses som en yrkesbana med begränsade möjligheter till inkomst, och konstnärer ses fördomsfullt som ekonomiskt utsatta.”
En del av Dar al-Kalima Universitys satsning har därför varit att uppmärksamma konstnärer bland Gazaborna och ge dem professionell handledning och möjligheter att visa sin konst.
Vänskapstimmarna med den lilla barngruppen är en annan del av ”Gaza project”, och den kallades helt enkelt ”Klipp och klistra din vän” och var tänkt som en kreativ och terapeutisk gruppaktivitet.
– Vi ville bygga upp deras förmåga att arbeta i grupp, berättar Rasha Alrayes, och de var så noggranna när de bestämde hur Omar skulle se ut, valde hans kläder och gjorde i ordning hans hår. Det var som om de kände att de gav sin fantasivän liv. Genom att delta i en kreativ process tillsammans hittade de en trygg plats där de kunde känna stöd och fick en chans att arbeta med sina känslor och bygga motståndskraft. När de diskuterade Omar kunde de sätta ord på sina tankar, och det gjorde att övningen blev både helande och bemyndigande för dem. n
En verklighet tankar efter den 4 februari
att vara på flykt är aldrig ett val av fri vilja.
Det är inte ett äventyr, ingen spännande resa mot det okända. Det är en desperat kamp för överlevnad, en flykt från krig, förföljelse eller förtryck. När en människa tvingas lämna sitt hem, sitt land och sin trygghet blir livet aldrig detsamma igen.
Flyktingar bär på tunga trauman, minnen av skräck och förluster som aldrig riktigt lämnar dem. De försöker, trots detta, att skapa sig ett nytt liv – att utbilda sig, arbeta, integreras och bidra till det samhälle som gett dem en fristad. De vill visa att de duger, att de vill göra rätt för sig. Men i många fall blir den räddning de trodde sig ha funnit i ett nytt land istället en källa till smärta och, i värsta fall, död.
I Örebro har flera flyktingar som överlevt krig och farliga smuggelvägar mist sina liv –inte av bomber eller kulor i ett krigshärjat hemland, utan i Sverige, i fredens och trygghetens land. Föräldrar som har flytt för att ge sina barn en framtid har förlorat dem här. Den säkerhet de sökte blev en illusion, deras räddning blev deras undergång.
Att vara flykting innebär ofta att leva ett dubbelliv. Det yttre livet, där man försöker anpassa sig, vara stark och fungera som alla andra. Och det inre livet, där trauman gnager, där sömnlösa nätter och skrik i mörkret påminner om allt det som inte går att glömma. Smärtan påverkar inte bara den som flytt utan också familjen, barnen, generationen som växer upp i skuggan av föräldrarnas erfarenheter.
Författaren till dessa ord vittnar om en verklighet där skratt känns främmande, där musik inte längre har någon plats, där sorgen och tyngden av det förflutna gör det svårt att röra sig framåt. Och i denna verklighet får flyktingar ofta bära skulden för samhällets problem, trots att de bara vill leva i fred, bygga en framtid och få andas utan rädsla.
När räddningen blir döden – vad finns det då kvar att säga? Hur kan vi acceptera att människor som redan genomlidit så mycket, som flytt för att överleva, i stället mister livet i det land där de sökte skydd?
Det är frågor vi måste ställa oss. Det är frågor vi måste finna svar på.
n Sakib, en flykting
BILD:CRISTER LÄSSMAN, UNSPLASH
Minnesplats vid Risbergska skolan i Örebro.
Yalla Trappan i Malmö arbetar sedan några
år med en variant av mentormammaskap.
I höstas reste Yalla Lotsarna på studiebesök till Kapstaden.
n n n I november 2024 reste tio av oss från
Yalla Trappan i Malmö till Kapstaden i Sydafrika för att fördjupa vårt arbete med Philani-metoden.
PHILANI OCH SVERIGE
Philani startades av den svenska läkaren Ingrid le Roux som en fortsättning på hennes engagemang i en volontärbemannad klinik i ett av Kapstadens utsatta områden. Det är Philani som är upphovet till begreppet mentor mothers, på svenska mentormammor, och konceptet finns numera i olika anpassade versioner i flera länder. Arbetet i Sydafrika har hela tiden fått mycket stöd från Act Svenska kyrkan.
LÄS OM MENTORMAMMOR
Uppdrag Mission nummer
3 2020 har Mentormammor som tema och innehåller bland annat ett reportage om arbetet i Eswatini och en första stipendierapport om Yalla Lotsarna i Malmö. I ett annat nummer finns en intervju med Nokwanele Mbewu, en av dem som leder arbetet i Kapstaden. Du hittar allt detta på Uppdrag Missions webbplats!
Vi har de senaste åren vidareutvecklat och anpassat den i Sverige, och nu ville vi stärka banden med Philani, organisationen bakom metoden, och få nya perspektiv på tillämpningen i olika sammanhang. Vi besökte också några andra organisationer som har fokus på kvinnors egenmakt och social påverkan, och vi fick värdefulla insikter och inspiration till vårt arbete med att stötta utsatta kvinnor och familjer i Sverige.
Inför resan talade vi med flera som har varit hos Philani och i Kapstaden för att få information och tips på nyckelpersoner och organisationer att kontakta. På det viset kunde vi planera resan effektivt, och vi gjorde ett schema och bokade chaufförer. Vi genomförde en serie möten med alla deltagare för att tala om landets kultur, de organisationer vi skulle besöka, våra individuella förväntningar och mål, tänkbara utmaningar och hur vi bäst skulle kunna skapa öppna och respektfulla dialoger under resan.
detaljerad presentation av organisationens arbete, som bland annat består av integrationsprogram för kvinnor och juridiskt stöd till migranter och flyktingar. Flyktingar som kommer till Sydafrika möts av en komplex problematik med bland annat långa väntetider, strukturella hinder och motsättningar mellan olika utsatta grupper.
Två av oss i gruppen har somaliskt ursprung och fungerade som en brygga mellan kulturerna och språken när det behövdes. Tack vare dem blev samtalen djupare och mer genuina. Vi delade erfarenheter med varandra och lyssnade när våra värdar berättade om sina utmaningar och framsteg.
Besöket i Bellville fördjupade vår förståelse för segregationen och de socioekonomiska klyftorna i Kapstaden, och vi fick också idéer som vi kan använda i vårt eget arbete.
bemyndigande
integrationsprogram
Vårt första studiebesök gjorde vi i Bellville, ett område som är typiskt för Kapstadens sociala och kulturella komplexitet. Det blev en av resans mest givande upplevelser. I Bellville finns Somali Association, och där möttes vi av en varm och inkluderande atmosfär. Vi fick en
En hel dag tillbringade vi hos Philani som har sitt center i Khayelitsha, en av Kapstadens största kåkstäder med över två miljoner invånare. Där utbildas mentormammorna, gäster tas emot, och barn från området deltar i en förskoleverksamhet. Vi fick uppleva deras arbete genom en rundtur på deras center, filmer som beskrev verksamheten och gav oss statistik för kvinnohälsa och barnhälsa i Sydafrika, och ett möte med mentormammorna. Dialogen var inspirerande och gav oss alla en djupare förståelse för hur man kan arbeta långsiktigt och hållbart med bemyndigande i utsatta områden. Det berörde oss alla och satte många tankar i rörelse.
Vi besökte också Zoe Project i Retreat, ett annat av Kapstadens utsatta områden. Det var en verksamhet som både imponerade och berörde oss med sitt fokus på gravida kvinnor och nyblivna mödrar. Zoe Project arbetar
Yalla Lotsar möter Philanis mentormammor och Ingrid le Roux.
YALLA TRAPPAN är
ett socialt företag och kvinnokooperativ som arbetar med arbetsintegrering och för hållbara arbetstillfällen och ekonomisk självständighet för utrikesfödda kvinnor långt från arbetsmarknaden i Malmö. Bland annat finns en Yalla Trappan-syateljé på Ikea i Malmö, och Yalla Trappans catering levererade buffémat till Lunds Missionssällskaps årsmöte våren 2024.
på en statlig förlossningsavdelning där de kombinerar omsorg med utbildning. Vi fick möjlighet att lyssna, samtala och gå en rundtur på kliniken för att se hur de med otroligt begränsade resurser åstadkommer stora, långsiktiga förändringar.
Samma dag fick vi komma till Scalabrini Centre som på innovativa sätt arbetar för att främja integration och stötta migranter och flyktingar. Scalabrini är en del av ett globalt nätverk, och i Kapstaden har de varit aktiva sedan 1990-talet. Deras verksamhet har utvecklats utifrån de behov de har identifierat. Vi såg många likheter mellan Scalabrini och Yalla Trappan, både i deras tillväxt och i det holistiska perspektiv som genomsyrar allt de gör. I likhet med Yalla Trappan arbetar de för att stärka kvinnor genom att med
enkla medel lyfta fram deras inneboende kompetenser och förmågor. Trots att vi har skilda förutsättningar i våra länder såg vi många gemensamma lösningar, och det fyllde oss med nya idéer och inspiration.
”vi är inte ensamma”
Vi lämnade Sydafrika med förnyad energi och många tankar om hur vi kan utveckla vårt arbete. Sverige och Sydafrika skiljer sig åt på så många olika sätt, och kvinnor i Sydafrika drabbas ännu mer än vi av ojämlikhet, men vi slogs alla av att det mest framgångsrika arbetssättet ändå är detsamma: empati, tillit, relationer och bemyndigande är grunden för ett framgångsrikt arbete med att bryta destruktiva och ojämlika strukturer. Resan har gett oss
YALLA LOTSAR är en vidareutveckling av Yalla Trappans arbete och har fokus på att nå utrikesfödda kvinnor som lever i social isolering och utanförskap. Detta görs genom motiverande samtal, information och tillgängliggörande stöd. Lotsarna fungerar som brobyggare och skapar förtroendefulla relationer mellan kvinnor och samhällets institutioner. Projektet är inspirerat av Philani-metoden och har anpassats till svenska förhållanden för att stärka målgruppens egenmakt, föräldraskap och delaktighet i samhället.
LÄS OM INGRID LE ROUX Lisbeth Gustafsson har skrivit en biografi över Ingrid Leroux där Ingrid berättar om hur Philani kom till och har utvecklats. Den är utgiven på Verbum förlag.
mycket ny kunskap och många erfarenheter och gjort oss starkare och mer övertygade i vårt arbete, och den har också resulterat i nya kontakter och ett större nätverk för framtida samverkan och lärande.
Den sista kvällen i Kapstaden sa en av Yalla
Lotsarna: – Jag åker hem och vet att arbetet som vi gör i Malmö för alla kvinnor som vi möter … vi är inte ensamma i det! Någon annan någon annanstans arbetar på samma sätt med andra kvinnor för att skapa en bättre värld för alla kvinnor. Det gör mig starkare i mitt arbete.
ödmjukhet och respekt
Våra dagar i Sydafrika har gjort ett djupt och bestående intryck hos oss alla. Den starka gemenskap som utvecklades under resan har lett till ett fördjupat samarbete och en ny, mer öppen dialog inom gruppen. Genom att möta det sydafrikanska — från innerstadsmiljöerna till de mest utsatta områdena — fick vi inte bara en ökad förståelse för varandras perspek-
tiv utan också en känsla av ödmjukhet och respekt inför kvinnors dagliga kamp runtom i världen. Vi mötte kvinnor som, liksom vi, strävar efter egenmakt och trygghet för sina barn och som ställs inför strukturella hinder. Det blev tydligt att trots skillnader i kulturella och geografiska sammanhang finns det ett hopp, en beslutsamhet och en styrka som binder oss samman. Vi fick en unik inblick i kvinnors vardag, fylld av utmaningar men också av en obändig vilja att skapa förändring. Det har gett oss en förnyad energi och stärkt vår övertygelse om vikten av vårt arbete hemma i Sverige.
Det kulturella utbytet väckte dessutom frågor som har att göra med våra egna förutsättningar och privilegier. Att se hur organisationer som Philani skapar omfattande samhällsförändring med små medel har inspirerat oss att reflektera över våra egna strategier och metoder. Alla nya insikter och lärdomar kommer att prägla vårt arbete framöver. n
”Jag har fått nya ögon
att se på livet med”
Vilma har arbetat som volontär i Kenya
ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR
OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS
HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS
HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. SÄLLSKAPET SATSAR SÄRSKILT PÅ ATT UNGA SOM VILL UPPLEVA DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN
GENOM ATT STUDERA ELLER GE AV SIN TID OCH SINA FÖRMÅGOR SOM VOLONTÄRER SKA FÅ EN MÖJLIGHET ATT GÖRA DET. EVANGELISK
LUTHERSK MISSION OCH EVANGELISK LUTHERSK MISSION – UNGDOM SAMARBETAR OM MOVE, DÄR
UNGA KAN DELTA I GRUPPRESOR TILL RÖRELSERNAS VERKSAMHETER
I ANDRA LÄNDER ELLER RESA UT SOM VOLONTÄRER.
HEJ VILMA SCHEDVINS – VEM ÄR
DU, OCH HUR KOM DET SIG ATT DU HAR VARIT I KENYA?
Jag bor utanför Österslöv, norr om Kristianstad, och tog studenten förra året. Jag tycker om att sjunga, dansa, umgås med familj och vänner och att vara i naturen. Jag har en varm tro på Jesus och litar på att han alltid är med mig och älskar mig och alla människor, och jag känner en trygghet i att jag får lägga mitt liv i hans händer. Han har lovat att alltid ta hand om mig. Jag brinner för att få vara ett vittnesbörd för andra om Jesus och att få hjälpa och vara ett stöd för andra som behöver hjälp. Min stora längtan var att få göra det mer konkret genom att åka
med Move till Kenya. Därför sökte jag ett resestipendium från Lunds Missionssällskap.
VAD INNEBÄR DET ATT ÅKA SOM VOLONTÄR MED MOVE?
Jag reste till Nakuru i Kenya och var volontär på Bethesda Children Ministry som är en del av Evangelical Lutheran Church of Kenya. Vi fick undervisa barnen på Bethesda i engelska och andra ämnen, hjälpa dem med deras läxor, leka med dem och umgås med dem och hjälpa till med praktiska uppgifter. Tanken är också att man under volontärtiden ska få se andra delar av landet för att få en bred bild av både kulturen och missionsarbetet.
INTERVJU ANNA BRAW
VAD ÄR BETHESDA CHILDREN
MINISTRY?
Det är ett projekt där den lutherska kyrkan arbetar för att möta och rehabilitera gatubarn i Nakuru. Nakuru är den fjärde största staden i Kenya. ELM är huvudfinansiär för Bethesda-arbetet.
Bethesda är som en kedja som börjar där barnet befinner sig, alltså på gatan, och fortsätter tills barnet är integrerat i samhället igen.
Genom Bethesda får de här barnen växa upp i en trygg och kärleksfull miljö och får sina grundläggande behov tillgodosedda – mat, kläder, sjukvård och skolgång. På rehabiliteringshemmet bor det ungefär 25 barn, och i skolan som heter Bethesda Complex Academy går också barn från ett närliggande slumområde. Den har över hundra elever.
HUR FÖRBEREDDE DU DIG FÖR RESAN?
Jag tog vaccinationer och gick Moves volontärkurs.
HUR REDOVISAR DU VAD DU HAR VARIT MED OM?
Jag räknar med att få berätta om min resa i olika kyrkliga sammanhang!
HUR SER DU PÅ DIN VOLONTÄRDRÖM NU NÄR DU HAR KOMMIT HEM IGEN?
Att vara volontär i Kenya har varit den mest fantastiska upplevelsen jag varit med om. Människorna, speciellt barnen, har förändrat mitt hjärta, och jag har fått nya ögon att se på livet med. Genom allt är Gud trofast, och han har så mycket mer kärlek och makt än vi kan tänka oss. Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet. n
Berätta för fler
Talar ni i din församling om vad Svenska kyrkans grundläggande uppgift innebär och varför ordet mission finns med där?
Något att samlas runt i de samtalen kan vara en eller flera artiklar ur Uppdrag Mission – bjud in nytillkomna, läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor ni har läst om, och fundera tillsammans på vad ni i församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era idéer!
Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid någon samling.
Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!
Näravänskaper
GLOBALT NÄTVERK STÖDER
EKUMENISKT ARBETE
Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.
LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.
UNGDOMAR VIKTIGA
I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag
för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.
KUNSKAPSUTBYTEN
Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:
I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.
I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.
I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.
I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan
med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.
VILL DU BLI MEDLEM?
Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.
Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!
n u m mer ute 20 juni
SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER
Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.
Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november. Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.
DOKUMENTATION
När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!
POSTTIDNING B
Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg
Från dina händer till där det händer
Varje dag slås människors liv i spillror av krig och katastrofer. Situationen är akut. Stöd människor som med mod och medmänsklighet räddar liv och ger hopp mitt i katastrofen. En enda mänsklighet – under samma himmel.
Swisha din gåva till 900 1223
