Uppdrag Mission nummer 4 2025: Indien

Indien

TRICHY VÄNSKAP PÅ NYTT 8

HYDERABAD FRED ÄR MÅLET 16

KOTTAYAM ANDLIGA FÄDER 32

Missionsuppdraget i vår

tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Sankranti-firandet i Hyderabads gamla stadskärna.

Bild: Anna Braw

Vi behöver varandra

”att bygga vänskaper är viktigt på allvar i en tid när murar reses”, konstaterar biskop Andreas i Stockholm. Han och biskop Christian i Tamil Nadu har nyligen skrivit ett avtal om vänskap mellan sig och mellan varandras kyrkfolk.

Det är i pingstens tid jag skriver dessa rader, och vi påminns i Apostlagärningarnas andra kapitel om hur barriärer mellan människor och folk av olika språk, tro och kultur överbryggades. Att främlingar plötsligt förstod varandra!

För i andra människors berättelser kan vi känna igen oss själva.

I detta färgstarka Indien­nummer får vi möta många kvinnor och män av vår egen tid. På olika sätt bidrar de till att överbrygga hinder och skapa förutsättningar för genuina relationer och försoning på djupet.

Möt till exempel Jahan Ara Begum som i centrala Hyderabads äldre kvarter dagligen samlar muslimska och hinduiska kvinnor, ungdomar och barn till läxläsning och fredsbyggande aktiviteter.

Följ teologistudenten Nimshi Stephens mödosamma, men samtidigt glädjesmittande, väg till att snart bli sitt hemstifts första kvinnliga präst.

Läs om hur erfarenheten av ett svårt handikapp i egna ungdomstiden för biskop Christian Samraj blir till ett omsorgens redskap i hans prästarbete bland unga människor.

Eller om hur läkaren Fredrik Kugelberg från Ljungarum i Småland för över hundra år sedan, fascinerad av sin barndoms berättelser om Jesus som botar blinda, byggde upp ögonklinik och omfattande sjukvård bland de fattigaste i Sydindien. Idag driver den indiska lutherska kyrkan detta livgivande arbete vidare – med tio sjukhus och kliniker!

Läs om de ortodoxa kristnas stolta långa historia i Kerala, och mycket mycket mer …

lennart hamark präst i Svenska kyrkan i Helsingborg och vice ordförande i Lunds Missionssällskap

Alltid

4 krönikan

45 recension

38 betraktelsen

46 stipendierapporten

50 stipendiaten

51 om LMS

8 vänskap på nytt

I oktober 2024 skrev biskop Christian och biskop Andreas under ett vänskapsavtal mellan Tamil Evangelical Lutheran Church och Stockholms stift.

16 fred är målet

Det gemensamma firandet av Sankranti i Hyderabads gamla stadskärna är ett av de tillfällen när kvarterens hinduiska och muslimska befolkning lär känna varandras traditioner.

22 med spanande öga

Att sända ut diakonissor från Sverige som missionssystrar var en viktig sak i sig, men skulle de hitta några nya systrar i Tamil Nadu? Ett av resultaten av Greta Jahns och Tullia Engqvists arbete blev diakonisshuset i Thanjavur.

28 den första

Malabars stift i Church of South India har hittills bara vigt manliga präster. Nimshi Stephen, som tog examen från prästseminariet Gurukul vid påsk i år, blir den första kvinnan.

40 då skall de blindas ögon öppnas

Joseph Eye Hospital i Trichy räknas som ett av Tamil Nadus bästa ögonsjukhus och är ett av tio sjukhus och kliniker som den lutherska kyrkan driver. Allt började när en pojke i Ljungarum läste om hur Jesus botade människor.

kan man berätta om människors tillvaro i Indien den här våren utan att tala om politik? Och på bara drygt 40 sidor?

Det politiska läget och de möjligheter som myndigheter har att övervaka medborgarna gör att också vittnesbörd och uttalanden i en liten tidskrift i en annan del av världen, som Uppdrag Mission, kan få enorma konsekvenser för individer, familjer och organisationer.

Inga frågor om något som kan uppfattas som politiskt, alltså, för de intervjuades skull – och sidorna har fyllts av berättelser om vänskaper, historia, vändpunkter, framtidsplaner, förändring och förhoppningar. Allt detta är också delar av verkligheten i ett land, egentligen mer en världsdel, som Lunds Missionssällskap vill komma närmare.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: ANNA BRAW

BILD: MAGNUS ARONSSON

”Nu bygger vi vidare ”

ända sedan 1980­talet har jag varit engagerad i den världsvida kyrkan. Många av mina vänner finns bland de kristna som jag har lärt känna i Indien. De tillhör olika samfund, jag har mött dem vid många tillfällen, och de har berikat mig mycket. Därför blev jag så glad när jag blev inbjuden till Lunds Missionssällskaps årsmöte för att dela med mig av mina erfarenheter. Det gläder mig mycket att både Lunds Missionssällskap och Stockholms stift nu tar upp Svenska Kyrkans Missions gamla relationer till vår systerkyrka Tamil Evangelical Lutheran Church och till det ekumeniska religionsmötesinstitutet Henry Martyn Institute. Att Svenska kyrkan har en mycket lång historia av mission och kyrkosamarbete i Indien blev uppmärksammat förra året, när det var 150 år sedan Svenska Kyrkans Mission bildades. Den kristna minoritetens situation i Indien har under alla år inneburit många utmaningar. De har gällt relationen till den hinduiska majoriteten, men också hur man bör förhålla sig till olika uttryck för indisk kultur och sociala strukturer. Missionärer har brottats med detta, och i dialog med indiska vänner har de sökt förstå hur evangeliet kan bli till en befriande kraft i den indiska kontexten.

För mig har det varit spännande att lära känna många Indienmissionärer. Särskilt personligt var det att följa min svärfar Tyko Holgersson.

1976 var han med och tog initiativet till ett byskoleprojekt med ”non formal education”, kvällskurser för vuxna med alfabetisering i Paulo Freires anda. Syftet var att byarnas allra fattigaste, daliterna (fram till 1990talet kallades de kastlösa), skulle bli medvetna om de förtryckande strukturerna och sina rättigheter och själva driva en utveckling mot ett mer människovärdigt liv. Projektet genomfördes i 300 byar i Thanvajurområdet i östra Tamil Nadu. Det innebar upprättelse och befrielse, men det utmanade också dem med makt, både i lokalsamhället och i kyrkan. Detta skriver Tyko om i sin bok De fattigas gemenskap – Om Svenska Kyrkans Mission i Sydindien (Proprius förlag 1983). Under min första Indienresa, 1984, fick jag besöka det projektet. Det blev en ögonöppnare för mig, och det väckte ett livslångt intresse.

Som teologistudent i Uppsala på 1980­talet valde jag att gå vidare inom missionsvetenskapen och särskilt läsa om kyrkorna i Indien. Det var mycket intressant att studera hur missionärer från olika länder och samfund genom historien har försökt förstå det mångreligiösa indiska samhället med många sociala strukturer av strikt över­ och underordning. Under ett halvår fick jag också själv se det samhället – jag var en av de teologer som Svenska Kyrkans Mission sände ut för att vi skulle exponeras för olika former av religionsmöten. Senare fick jag som amanuens planera och leda en fältstudieresa

på ett av Aman

krönika ”Nu bygger

Samling

Shantis center i Hyderabad, en verksamhet som Act Svenska kyrkan stöttar.

BILD: ANNA BRAW

Biskop A. Christian

Samraj från Tamil

Evangelical Lutheran Church och ärkebiskop

Martin Modéus i Uppsala domkyrka.

tillsammans med vår missionsprofessor Carl Fredrik Hallencreutz och uppleva Indien igen med en grupp intresserade teologistudenter.

Dessa erfarenheter låg sedan till grund för mitt arbete som missionssekreterare för Indien på 1990­talet. Det var innan hindunationalismen hade börjat göra det omöjligt att sända missionärer till Indien. Det gjorde att jag under flera år fick följa missionärernas arbete vid flickskolor, på hem för utstötta kvinnor, på barnhem och blindskola, i landsbygdsprojekt och vid teologiska seminarier. Det var också mycket spännande att få bygga vidare på Svenska Kyrkans Missions ekumeniska kontakter med andra kyrkor och ekumeniska or­

ganisationer. Detta ökade min förståelse för hur det indiska samhället förändras och hur kyrkorna kan möta samhällets utmaningar med ett relevant vittnesbörd i ord och handling.

Idag finns det tyvärr i det indiska samhället mycket som hotar ett människovärdigt liv. Men de senaste åren har ändå varit fulla av hopp för mig: jag har återigen fått se hur samhällsengagerade i den ekumeniska rörelsen analyserar historien och den aktuella kontexten, hur de formulerar strategier för förändring och stödjer folkliga protester – och inte minst hur de reflekterar teologiskt och skapar en mångfald av indiska befrielseteologier. Jag har

BILD: MAGNUS ARONSON

tagit del av dalitteologin, och jag har med stor uppskattning följt ett ökat intresse för ekoteologi. Inte minst många unga teologer är mycket engagerade i de indiska kyrkornas växande arbete för miljön och klimatet. De är också mycket intresserade av att höra hur kyrkorna i Sverige arbetar med de frågorna. Under några veckor 2020 var jag på besök vid teologiska seminarier i Chennai och Madurai, och då ordnade rektorerna så att jag fick medverka i möten med både studenter och lärare. Det blev många fina tillfällen till ömsesidigt delande. Mina många möten med indiska kristna har förstärkt min övertygelse att vi inom Svenska kyrkan kan bli både berikade och utmanade. Ett exempel är Svenska Kyrkans Missions satsning ”Mission i retur” i början av 1990­talet. Från Indien kom Daniel och Monica Jayaraj med sina barn för att bo i Nyköping i tre år och arbeta i församlingen där. De lärde sig svenska, och när jag på resa i Indien 2014 åter träffade dem förstod jag att de fortfarande kunde en hel del svenska. Under den resan blev det också tydligt för mig att det inom vår systerkyrka Tamil Evangelical Lutheran Church finns en stark medvetenhet om de långa banden till Svenska kyrkan och en stark önskan och bön om fortsatta relationer. Efter att Linköpings stift avslutat sitt vänstiftsarbete med Tamil Evangelical Lutheran Church var saknaden stor bland våra vänner i Tamil Nadu. Det kändes därför betydelsefullt att som tidigare missionssekreterare besöka kyrkan flera gånger mellan 2014 och 2020. Särskilt uppskattat var besöket vid kyrkans 100­årsjubileum 2019. Tusentals människor hade samlats i Tranquebar. Då var glädjen

också stor över att Daniel Jayaraj vigdes till biskop. När Daniel sedan gått i pension kunde han och Monica hösten 2024 göra ett mycket uppskattat återbesök i Sverige med många möten i Nyköping, Linköping och Uppsala.

Att nu få se hur Svenska kyrkans relationer med den indiska kristenheten fortsätter på olika sätt gläder mig mycket. Act Svenska kyrkan samarbetar i projekt med Henry Martyn Institute och andra, som till exempel de tolv lutherska kyrkornas samarbetsorganisation, och Lunds Missionssällskap och Stockholms stift kan nu komplettera det arbetet. Genom EFS har Svenska kyrkan en mer än hundraårig vänskap med den lutherska kyrkan i delstaten Madhya Pradesh i centrala Indien – en kontakt som är mycket levande än idag. Och Svenska kyrkan är inte ensam om att bygga relationer till de kristna i Indien. De flesta samfund i Sverige har någon typ av band till sina motsvarande samfund i Indien. För mig blev detta särskilt tydligt när jag 2018 på uppdrag av Sveriges kristna råd fick planera och leda en ekumenisk kyrkoledarresa till Indien.

Så vi är många som än idag i bön och handling följer de indiska kristnas församlingsliv och samhällsengagemang. Alla har vi lite olika perspektiv, och de kan berika varandra. Det finns många möjligheter att tänka nytt och vara med i nya former av relationsbyggande med den del av den världsvida kyrkan som finns i Indien. Nu bygger vi vidare!

henrik rosén var Svenska Kyrkans Missions Indiensekreterare på 1990-talet och arbetade sedan under två decennier på Sveriges kristna råd. Han har också arbetat som internationell handläggare för Uppsala stift och har under perioder sedan 1980-talet forskat inom missionsvetenskapen om kyrkorna i Indien.

Vänskap på nytt

Tamil Nadus lutherska kyrka mån om banden till Sverige

När biskop Christian besöker Sverige är

det för att träffa nya vänner och berätta

om hur södra Indien minns svenska

missionärers insatser.

som Act Svenska kyrkan bjuder in till i Uppsala. Båda delarna beskriver han som historiska händelser och stora glädjeämnen.

n n n

– Trankebar är vårt Jerusalem, säger biskop

A. Christian Samraj. Vi firar den 9 juli varje år.

Den 9 juli 1706 landsteg de tyska missionärerna Bartholomäus Ziegenbalg och Heinrich Plütschau i den lilla danska kolonin i södra Indien. De var ditkallade av den danske kungen, som ville att de skulle missionera bland de indiska invånarna i staden och på den omgivande landsbygden.

Ganska snabbt insåg kolonialmaktens utsända tjänstemän att mission inte riktigt var vad de hade tänkt sig, eller åtminstone att de båda missionärerna hade egna planer. De lärde sig språket, som vid denna tid kallades tamul – och sedan började de engagera sig i fattiga indiers frälsning men också i deras vardag och i samhällets problem.

– Det var mycket som hände redan under Ziegenbalgs livstid, och vi blev den första protestantiska kyrkan i Asien, säger biskop Christian. Vi älskar namnet Trankebar, och platsen.

Det är därför som vi har det ungefär som ärkebiskopen av Canterbury som är i London – vår stiftsstad är Trichy, men biskopsgården heter Trankebar House, och jag är biskop av Trankebar.

– Vår kyrka och er har ett så starkt band, en djup vänskap. Vi har kyrkor, skolor, sjukhus och hem som är byggda av svenska missionärer. De har lämnat oss, men det arbete som de påbörjade finns kvar. Jag arbetar i ett ”svenskbälte”. Människor talar fortfarande om svenskarna.

Svenska kyrkan och de kristna i Tamil Nadu har en lång gemensam historia – den allra förste svenske missionären i Tamil Nadu, Johan Zacharias Kiernander, kom dit redan 1740, och en mer stabil svensk närvaro blev det på 1850­talet när bland andra Carl Alexander Ouchterlony och Anders Blomstrand arbetade där i många år.

1919 grundades Tamil Evangelical Lutheran Church, och fyra av de fem första biskoparna var svenska präster och missionärer: Ernst Heuman, David Bexell, Johannes Sandegren och så Carl Gustaf Diehl som tog vid 1967 när den förste indiske biskopen slutade och som tjänstgjorde ända fram till 1972.

i förbönen varje söndag

– Från vår sida har det varit väldigt svårt att kontakten inte har funnits, säger biskop Christian. Men vi bad. Vi har bett för Svenska kyrkan i våra gudstjänster varje söndag. När jag blev biskop 2023 fortsatte jag att be för att vänskapen skulle kunna byggas upp igen.

arbetet finns kvar

Biskop A. Christian Samraj har kommit till Sverige i oktober 2024 dels för att möta Stockholms stift och dess biskop Andreas, dels för att delta i ”150 år av internationellt engagemang”

Så hände något som man kanske kan se som slumpartat men kanske ännu mer som ett bönesvar: på en konferens i Dresden i Tyskland började han tala med ett par andra deltagare, och det visade sig att de kom från Stockholms stift.

INTERVJU ANNA BRAW

– Vi drack kaffe tillsammans, och jag berättade för dem om vår vänskap med Svenska kyrkan och om sorgen, säger han. De åkte hem och berättade för biskop Andreas, och sedan dess har han och jag arbetat tillsammans – det är ett år nu. Igår skrev vi under vänskapsavtalet. Jag skickade hem bilder direkt, och alla är så glada!

medel från lunds missionssällskap

Biskop Christians egna band till Sverige är påtagliga: när han arbetade med sin doktorsavhandling var Lunds Missionssällskap en av hans finansiärer.

Men banden till Tyskland är också mycket starka. Där har han bott i sammanlagt 18 år, först som utsänd av sin kyrka till Bremen, se­

dan som doktorand i Leipzig. Under en period var han Leipzigmissionens Indiensekreterare.

I tio år var han församlingspräst i Trankebar och föreståndare för den stiftsgårdsliknande verksamheten på Ziegenbalg Spiritual Centre.

Det kan låta som ett helt yrkesliv i kyrkans tjänst, men både i sin predikan i Storkyrkan och i mötena i Uppsala betonar han att vägen inte har varit helt rak.

drog sig undan

– Jag är född i Bangalore, och min mamma har alltid sagt att när jag låg i hennes mage lovade hon Gud att jag skulle bli präst, berättar han. Hon fortsatte att be för det hela tiden. Men när jag var tio år började jag stamma.

Han beskriver hur både skolkamrater och elever började reta honom och hur han började hålla sig undan från alla sociala sammanhang.

– Jag tyckte att jag var värdelös, och jag var mycket ensam och olycklig. Jag bad och frågade Gud, jag bad mycket, och jag satt ofta och grät, jag grät massor.

Till och med mammans löfte till Gud och hennes böner blev outhärdliga att tänka på:

– Jag sa till henne att jag inte tyckte om att hon bad för att jag skulle bli präst, att hon borde förstå att det var omöjligt.

Vad skulle han kunna göra istället? Han planerade för att hitta ett arbete där han inte skulle behöva prata.

som mose

– Men när jag var 16–17 upplevde jag ett Gudsmöte. Det blev en vändpunkt. Jag började älska Gud, och jag bestämde mig, jag sa till mina föräldrar att jag ville bli präst.

Stamningen fanns kvar, och när biskop Christian var färdig med skolan läste han både en kandidatexamen och en masterexamen i filosofi i Chennai. Att sedan bli ingenjör verkade vara en realistisk plan.

Så hände något oväntat igen.

– När jag hade träffat min fru började hon be mycket för min stamning. Och så plötsligt var den borta. Plötsligt kunde jag tala och predika.

I Storkyrkan berättade han om sin mamma och om hur hennes böner är det som har lett honom fram till att bli biskop.

– Gud rörde vid mig, som vid Mose, säger han. Jag är så tacksam. Guds plan var ännu större och bättre än min mammas.

BILD: ANNA BRAW

Gudstjänst i Uppsala domkyrka i oktober 2024.

vill nå de unga

Nuförtiden är det ingen som kan höra några spår av stamning när biskop Christian talar.

Men spåren finns i hans sätt att arbeta, förklarar han:

– Jag hade så mycket tvivel som tonåring, och det hör ju till den åldern också. Därför vill jag så gärna nå de unga. De behöver gemenskap, de behöver någon som talar med dem och lyssnar på dem.

Han berättar att en del av hans och hans frus uppdrag under åren i Tyskland var studentkyrkan – de öppnade sitt hem för tonåringar och unga vuxna varje vecka och fick se golvet vid tröskeln fyllas av skor. De hade ett slags

enkel ordning som alla lärde sig snabbt: en sång, en bibeltext, samtal, bön i grupper om två eller tre, en avslutande gemensam bön. – Nu känner jag ofta att jag har för lite tid för att verkligen lyssna och för förtroenden – jag är alltid på väg till nästa punkt i programmet, jag har alltid något som jag måste förbereda. Men vi upplevde så mycket välsignelser under de år när vi öppnade vårt hem för de unga. Min fru kan också berätta om det! Och i vårt stift får vi många vittnesbörd om vad som händer när vi ger de unga en gemenskap och en plats där de kan samlas. Guds ord spelar en viktig roll, de upplever bönens kraft.

Tamil Evangelical Lutheran Church har ungefär en halv miljon medlemmar, majoriteten i Tamil Nadu men också i fyra andra indiska delstater. Biskop Christian är den ende biskopen, och trots att det länge har varit tal om att dela kyrkan i fyra stift är det fortfarande han som reser överallt för att besöka församlingar och delta i möten. Det är också ett sätt att lära känna hela kyrkan och att förebygga konflikter och korruption, men under dagarna i Uppsala och Stockholm säger han ibland att det blir alldeles för mycket.

– Vi behöver många fler präster, för vår kyrka växer, säger han. Jag är ordförande för prästseminariet i Gurukul, och det är fullt där, men vi behöver många fler. Det är en utmaning för oss. Jag har en stark känsla av att många unga dras till IT­yrken, och jag förstår att lönerna lockar dem, men familjen, livet, kyrkans liv …

BRUTNA VÄNSKAPSBAND

Vad var det som gjorde att den nära kontakten mellan Svenska kyrkan och Tamil Evangelical Lutheran Church bröts?

Henrik Rosén, som var Svenska Kyrkans Missions Indiensekreterare 1994–2002 (och som också har skrivit krönikan i detta nummer), beskriver det såhär:

”På 1990-talet blev det allt svårare för missionärer att få arbetsvisum i Indien. Det hindunationalistiska partiet BJP hade vunnit i det nationella valet. Det partiet ville inte ha några utländska missionärer, och dess politik gjorde det svårt för de kristna minoriteterna.

För Svenska Kyrkans Mission blev detta problematiskt. Å andra sidan var vi, liksom många andra missionsorganisationer vid den tiden, redan inne i en process där vi arbetade för att överlämna ansvaret för skolor och andra institutioner och projekt till inhemska ledare.

Den sista missionären blev Birgitta Envall. Efter tio år som föreståndare för kyrkans blindskola i Tiruppattur lämnade hon Indien 2006.

Det ekonomiska stödet hade fram till dess gått direkt till Tamil Evangelical Lutheran Church men blev vid samma tid ett indirekt stöd. Det gick genom Act Svenska kyrkans samverkan med de indiska lutherska kyrkornas organisation United Evangelical Lutheran Churches in India – Tamil Evangelical Lutheran Church är en av tolv medlemskyrkor där.

Tamil Evangelical Lutheran Church, och det innebar att stiftsstyrelserna, ungdomsgrupper och kvinnogrupper besökte varandra. Biskop Martin Lind var den som tog initiativet – han hade varit teologisk missionär i Tamil Nadu. När han gick i pension avslutades vänstiftssamarbetet, och inget annat stift var vid den tiden redo att ta över relationerna.” n

TAMIL EVANGELICAL

LUTHERAN CHURCH

Tyska, danska och svenska lutherska missionärer arbetade var för sig och tillsammans i Tamil Nadu med början på 1700-talet och under många år framåt, och vid första världskrigets slut grundades Tamil Evangelical Lutheran Church med församlingar i Tamil Nadu och ytterligare fyra indiska delstater. Kyrkan har ungefär 500 000 medlemmar och driver ett tiotal sjukhus och kliniker, många skolor och tre prästseminarier. Den är medlem i Lutherska världsförbundet och i United Evangelical Lutheran Churches in India. n

BISKOPEN AV TRANKEBAR

Tamil Evangelical Lutheran Church har en enda biskop, som har Bishop of Tranquebar som titel. Biskopsvigningarna äger rum i den lilla staden Trankebar, men biskopssätet finns i miljonstaden Trichy (andra namn: Tiruchi, Tiruchy, Tiruchirappalli) där Tranquebar House ligger i kyrkans egna kvarter tillsammans med många av dess institutioner, bland andra Joseph Eye Hospital. Kyrkans förste biskop var den svenske missionären Ernst Heuman, och dess förste indiske biskop, Rajah Bushanam Manikam, vigdes 1956. n bönesvarsdagen

Så återkommer han till mötet i Storkyrkan och vilken upplevelse mässan och ceremonin där vänskapsavtalet skrevs under blev för honom.

– Igår var bönesvarsdagen, säger han. n

En positiv del av utvecklingen var det nya systemet med vänstift och vänförsamlingar. Det blev ett mycket bra komplement till Act Svenska kyrkans mer projektinriktade arbete. Under de första åren efter millennieskiftet hade Linköpings stift ett vänstiftssamarbete med

BILD: ANNA BRAW

Stockholms stift har fått sitt fjärde vänstift

n n n

– Hos oss växer det mycket i församlingarna nu, säger biskop Andreas Holmberg. Vi blir fler och fler. Det känns som om vi står inför eller i början av en ny vår.

Det är Stockholms stift han talar om, och likheter mellan det och Tamil Evangelical Lutheran Church, en av de lutherska kyrkorna i södra Indien.

– Biskop Christian har fått prästviga många sedan han vigdes 2023, säger han. Han ser framtiden an med tillförsikt.

Efter en mässa i Storkyrkan i oktober skrev han och biskop Christian under ett vänstiftsavtal. Danielle Djupedal Larsson som representerade Svenska Kyrkans Unga och stiftsprosten Boel Hössjer Sundman var också med, och allt fångades på bilder som genast skickades till stiftskansliet och församlingarna i Tamil Nadu.

vänförsamlingar

– Det här är inte en vänskap på våra villkor –vårt vänstiftsavtal är ömsesidighet och partnerskap, säger biskop Andreas. Det är så vi tänker. Pengar är inte det primära, och det gäller åt båda hållen. Vi tar upp stiftskollekter till ett kvinnocenter i Tanzania, och kanske kommer vi att göra det till något i Tamil Nadu också, men det är inte det viktigaste. Stockholms stift har i och med det nya avtalet tre vänstift och en vänkyrka (Tamil Evangelical Lutheran Church är en självständig kyrka och är inte uppdelad i stift) i olika delar av världen.

– Vi uppmuntrar våra församlingar att hitta vänförsamlingar, säger biskop Andreas, och vi har alltid varit transnationella. Det är ett oerhört viktigt budskap i vår tid! Vi bjuder en farlig utveckling motstånd – vi är vänner, vi är syskon.

”vi kan lära oss mycket”

Tamil Evangelical Lutheran Church har ungefär en halv miljon medlemmar utspridda i storstäder, på mindre orter och i landsbygd.

– Den informella tillhörigheten är betydligt större, berättar biskop Andreas.

Han har haft videomöten med biskop Christian i drygt ett år, och de har samtalat om det mesta och kommit överens om att stötta varandra i biskopsuppdraget.

– Vi i Svenska kyrkan, i församlingarna, behöver internationella impulser, utblickar, säger han. Vi tänker mycket på vår egen kontext.

Vi kan lära oss mycket av en kyrka som lever under minoritetsförhållanden och en kyrka som bärs av det ideella medarbetarskapet.

kvinnors roll betonas

Den politiska utvecklingen i Indien de senaste åren gör att kontakterna måste utformas på ett annat sätt än för 20–30 år sedan.

– De lever ju under ett annat tryck än vi, säger biskop Andreas. Nu är den regionala regeringen i Tamil Nadu en vän av mångfald, men det är svårt att få olika tillstånd, och allt tar sådan tid.

Han berättar att kvinnors roll i kyrkan betonas i vänstiftsavtalet och att förhoppningen är att det kan bli en draghjälp för biskop Christian i hans arbete.

– De behöver oss, men vi behöver också dem, säger biskop Andreas. Det här är inte något som vi gör för att det är spännande och exotiskt – det är klart att det är spännande, men att bygga vänskaper är ju något som är viktigt på allvar i en tid när murar reses. Det är något profetiskt.

n

INTERVJU ANNA BRAW

Att fira årets högtider tillsammans

har blivit ett sätt att förebygga konflikter i Hyderabads gamla stadskärna.

REPORTAGE OCH BILD

ANNA BRAW

n n n Vad var det egentligen som satte igång upploppen i Hyderabad 1990?

Kanske var det inte ens något som hade med religionstillhörighet att göra, utan bara ett bråk om vem som ägde en bit land. Eller också var det en fråga om en moské, men den låg i en annan delstat.

Spänningarna mellan två religiösa grupper, hinduerna och muslimerna, hade i alla fall funnits länge, och de senaste upploppen hade ägt rum 1984.

Nu blossade konflikten upp igen, och på tre dagar, 8–10 december 1990, blev 64 personer knivhuggna eller skjutna till döds i den gamla stadskärnan. Sedan lyckades den indiska armén ta kontrollen över de historiska kvarteren, men under de följande tio veckorna steg antalet dödade till någonstans mellan 200 och 300, och tusentals blev skadade.

AMAN SHANTI

Aman Shanti är Henry Martyn Institutes arbete i lokalsamhället, en arbetsform som utgår från fyra lokala centra i en konfliktdrabbad stadsdel och som innefattar skola, läxläsning, hälsocentraler, yrkeskurser, gemensamma firanden av årets högtider, religionsdialog och andra kontaktbyggande initiativ. Aman Shanti har sedan många år stöd av Act Svenska kyrkan.

en ny uppgift

– Det var i det läget som Henry Martyn Institute fick sin nya uppgift, berättar Packiam T. Samuel.

Han är direktor på det institut som har fått sitt namn efter den anglikanske missionären Henry Martyn, som rörde sig i flera länder, lärde sig en rad språk och översatte delar av Bibeln gång på gång ända tills han blev sjuk, begav sig hemåt och dog i Turkiet. Då hade han bara hunnit vara missionär i drygt sex år,

och han hade nyligen fyllt 30 år. Det var 1812, och när institutet grundades många år senare var det med tanken att fortsätta hans arbete med att evangelisera bland muslimer. Det skulle institutet göra genom att utbilda kristna i språk och islamologi.

Det grundades i nuvarande Pakistan för snart hundra år sedan, flyttade ett par gånger och hamnade i Indien och i den nuvarande delstaten Telanganas huvudstad Hyderabad på 1970­talet.

”försoning som arbetssätt”

Packiam T. Samuel beskriver en situation där institutet sökte sin uppgift och där ledare från olika kyrkofamiljer – tanken var redan då att arbetet skulle vara ekumeniskt – satte sin prägel på gemenskapen och på vilka ämnen som prioriterades.

Men så började upploppet, och stadens myndigheter bad institutet om hjälp. Skulle Henry Martyn Institutes medarbetare kunna komma och hjälpa till med att dela ut förnödenheter i den gamla stadskärnan?

– Vi sa ja, och i och med det fick vårt arbete en ny riktning, säger Packiam T. Samuel. Sedan dess har vi varit ett center för religionsdialog, och mycket av det vi satsar på är religionsmöten i vardagen.

Namnet är numera Henry Martyn Institute – International Centre for Research, Interfaith Relations and Reconciliation, och ovanför ingången sitter en skylt med logotypen och orden ”Peace as goal, justice as perspective, reconciliation as methodology”, allstå ungefär ”fred som mål, rättvisa som perspektiv, försoning som arbetssätt”.

HENRY MARTYN INSTITUTE grundades 1930 i Lahore i Pakistan som Henry Martyn School of Islamic Studies. Initiativet och finansieringen kom från brittiska missionsorganisationer, senare också från amerikanska. Institutet flyttades 1938 till Landour och 1940 till Aligarh, 1962 till Jabalpur, 1966 till Lucknow och 1971 till Hyderabad där det ligger nu. 1960 blev det Henry Martyn Institute, och på 1990-talet byttes inriktningen från att vara enbart evangelisation bland muslimer till att innefatta forskning, interreligiösa relationer och försoningsarbete. Sedan 2004 ligger institutet i stadsdelen Shivarampally. Här hålls kurser och konferenser, och institutet tar emot studenter på grundnivå och masternivå, doktorander och postdoc-forskare. Lunds Missionssällskap har beviljat resebidrag till svenska besök på institutet de senaste åren, Packiam T. Samuel har föreläst på Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, och Lunds Missionssällskaps ordförande Samuel Rubenson har föreläst i Hyderabad.

för årets skörd

Vid en av de vindlande gatorna i centrala Hyderabads äldre kvarter har Henry Martyn Institute ett par små rum, ett kök och en liten innergård. Det är ett av fyra center i Aman Shanti­verksamheten, som sedan många år stöttas av bland annat Act Svenska kyrkan.

Här tar Jahan Ara Begum, Aman Shantis verksamhetssamordnare, emot tillsammans med en stor grupp kvinnor, ungdomar och barn.

Själv är hon klädd i färgglatt och blommigt med en sjal runt ansiktet, men de flesta av kvinnorna har sari, och några har hellånga svarta dräkter och svart huvudduk med bara en springa för ögonen.

– Sankranti är en högtid för årets skörd, berättar en av kvinnorna.

Överallt framför dörrarna och utmed husväggarna finns färgglada gatumålningar, en del abstrakta, en del med blomstermotiv, en del med texten ”Happy Sankranti”. Högtiden, som är hinduisk och som firas i fyra dagar, utformas lite olika av olika grupper och i olika områden i Indien, men målningarna som ofta görs av färgat rismjöl är ett populärt inslag.

På nästan alla står det något som ser ut som små bruna bakelser dekorerade med levande kvistar och blommor.

– Smaka inte! Det är kogödsel! varnar en annan kvinna.

teckningstävling

Aman Shantis medarbetare tar vara på de högtidsdagar som firas av de olika grupperna i stadsdelen och försöker ge dem en prägel av gemenskap mellan alla invånare. För Sankrantifirandet innebär det en teckningstävling för barn (med priser till alla), presenter till alla kvinnor som har gjort gatumålningar och en samling på innergården där allt delas ut. Det blir trångt under taket som skyddar lite mot solen, och ceremonin blir lång. Men alla verkar vara på gott humör, och två av de svartklädda kvinnorna fäller upp det tyg som annars täcker deras ansikten och visar sig vara tonåringar från ett annat område i Hyderabad. Den ena av dem erbjuder sig att göra hennamålning på någons hand och berättar att hon går i gymnasiet och satsar på att läsa till läkare sedan. – Sådana här fredsbyggande aktiviteter i sådana här slumområden, där många har

Den brittiske prästen, missionären och bibelöversättaren Henry Martyn (1781–1812) arbetade i Indien och Persien i sex år i början av 1800-talet. Under den tiden hann han lära sig hindi, urdu och persiska och översätta

Nya testamentet till de tre språken och The Book of Common Prayer till urdu.

I Storbritannien blev han något av en hjälte i missionsrörelsen och beskrevs som en modig, osjälvisk och mycket from person. Delar av den anglikanska kyrkan firar hans helgondag den 19 oktober. I Cambridge, hans studiestad, öppnades Henry Martyn Library 1898. Det blev Henry Martyn Centre 1992 och heter sedan 2014 Cambridge Centre for Christianity Worldwide.

upplevt våldsamheter mellan grupperna, är en del av institutets arbete, berättar Jahan Ara Begum. Den sociala segregationen här grundar sig på religionstillhörighet, och det saknas platser där människor kan mötas.

matlagningskurser

Det är kvinnor som leder arbetet på Aman Shantis center, och det är en mycket medveten strategi.

– Att arbeta med religionsmöten och fredsbyggande genom att bjuda in kvinnor och bemyndiga dem är en av våra största och viktigaste uppgifter, säger Jahan Ara Begum. Två av de stora utmaningarna när man arbetar för fred och försoning här är att kvinnors röster knappt hörs i beslutsprocesserna och att det finns så mycket ojämlikhet mellan könen och orättvisor i det lokala samhället. Det finns många här, i de politiska partierna och bland män i allmänhet, som inte uppskattar när kvinnor försöker delta, och de försöker fördröja eller förhindra utvecklingen.

Tillsammans med sina anställda medarbetare och frivilliga krafter leder Jahan Ara Begum matlagningskurser där de olika grupperna lär varandra recepten på sin festmat och berättar om religiösa högtider. I Aman Shantis egen skola för barn som har missat mycket av sin skolgång, på den öppna läxläsningen och på hälsocentralerna uppstår också vardagskontakter, och på sömnadskursen har många lärt sig ett yrke och samtidigt lärt känna framtida arbetskamrater.

mycket långsiktigt

– Det behövs platser där människor kan träffas och tala om sin oro och sina tankar om hur fred kan byggas och hur vi kan nå försoning, säger Jahan Ara Begum. För ungdomarna är också den stora bristen på arbetstillfällen ett problem. Fattigdom och det faktum att så många är skuldsatta kan begränsa deras engagemang i fredsprocesser. När vi arbetar med kapacitetsutveckling bland invånarna här i området måste vi göra det mycket långsik­

HENRY MARTYN

tigt, och det kräver ständig fortbildning och kapacitetsutveckling bland oss som gör det.

Var firar alla männen Sankranti?

Det visar sig att många har samlats uppe på hustaken där de har tänt grillar och flyger med drakar – drakflygning är en del av högtiden.

– Att vi firar högtider tillsammans och att många deltar i kulturarrangemangen är ett av de tecken på hopp som jag ser här, säger Jahan Ara Begum. Ju fler som deltar i det gemensamma, desto mer deltar de i möten om religionsdialog och fredsbyggande aktiviteter här i lokalsamhället. Vi ser också att de lär sig att acceptera och respektera varandras traditioner och tro. n

Med spanande öga

Missionssystrar från Ersta letade

efter sina indiska motsvarigheter

På ett hus i Thanjavur syns en ring, ett kors och en duva som många svenskar känner igen. Det beror på en lång vänskap mellan Sverige och Indien och på en gemensam dröm: Indien behöver en egen diakoni.

Nu, i början av 1930­talet, finns det en tydligt uttryckt önskan hos missionsledningarna och kyrkorna i de båda länderna: Indien behöver också diakoni och diakonissor, och visst kan utbildningen börja i Sverige?

REPORTAGE OCH BILD

n n n ”När diakonissaken i Indien nu kommit så långt, att vårt Erstahem lovat mottaga två indiska kvinnor, utsedda av tyska missionärer, som elever, så att de genom samarbete och samliv med våra systrar och genom deltagande i lektioner skola få leva sig in i diakonins idé …” Greta Jahn, som sedan mitten av 1920­talet har arbetat i Indien, är inte bara en av Svenska kyrkans missionärer. Hon är också diakonissa, utbildad på Ersta i Stockholm, och i hennes arbete ingår att skriva brev hem till systrarna i Sverige. En del av dem finns på Ersta, många i församlingar runtom i Sverige, och alla läser de det månatliga Olivebladet. Hon har med sig en syster i Indien också: Tullia Engqvist.

kyrka, skola, sjukvård – och diakoni Våren 2025 är Thanjavur, eller Thanjai som den också kallas, en stad med över 200 000 invånare, nummer tolv i storleksordningen i Tamil Nadu, den indiska delstat som är mest präglad av svensk mission. Här finns en grundskola med en byggnad uppkallad efter Carl Alexander Ouchterlony, en av de missionärer som Lunds Missionssällskap var med och sände ut i mitten av 1800­talet. Skolan har länge fungerat som internat för barn från den omgivande landsbygden där skolor inte har funnits. En liten bit bort ligger den lutherska församlingskyrkan.

Kyrka, skola och sjukvård – det var under lång tid missionens tre huvudpunkter, den klassiska missionsstationens tre byggnadstyper. Men i Thanjavur blev sjukvården något delvis nytt, en ansats, en vision: här var det indiska diakonissor som tog emot skadade och kroniskt sjuka kvinnor på ett slags vårdhem och utsatta barn på Bethlehem, som ibland fungerade som barnhem och ibland som förskola.

ANNA BRAW

Holy Comforter’s Church i Thanjavur. Lärare tar emot på skolan som ligger granne med den lutherska kyrkan.

”söker efter diakonissämnen”

Tanjore heter staden på 1930­talet. Johannes Sandegren är född i Indien, utbildad i Sverige och sedan utsänd som missionär. Han ska komma att bli både biskop och rektor för prästseminariet i den stad som senare blir Chennai, och han är en av dem som har stora förhoppningar om vad inhemska diakonissor ska kunna innebära för den lutherska kyrkan. Han skriver en omfattande artikel om ”den indiska kvinnan” i Erstas nyhetsbrev 1933, men ett par år tidigare har Greta Jahn förbe­

rett systrarna:

”Det är ju förlåtligt, om en för diakoniens sak intresserad, som redan hemifrån fått med sig drömmen om att den inhemska kyrkan i Indien snart nog skall få sina egna indiska diakonissor, genast från första stund i detta sagoland med spanande öga söker efter diakonissämnen …”

Hon har berättat att hon uppfattar unga kristna indiskor som alltför osjälvständiga, att de äldre bibelkvinnorna som är änkor är tyngda av familjebekymmer och tvungna att försörja sig, och att sjuksköterskeyrket är så föraktat att de som söker sig till det inte är ”de bästa element”. Bland de unga kvinnor som studerar andra ämnen saknar hon istället medkänsla och vilja att tjäna.

Men det gäller bara att hitta två till att börja med, och hon uppmanar sina systrar: ”Låt oss sluta upp omkring de kommande i förbön, att Ersta­vistelsens frukter måtte bli av evighetsvärde!”

besök på skyddshem

Det blir en som kommer. Lydia Vedanayagam heter hon. Hon är utbildad lärare, biträdande föreståndarinna vid ett läroverk i Tanjore och bekant med Greta Jahn och Johannes Sandegren, som båda har uppmuntrat henne att utforska sin kallelse att bli diakonissa. Arbetet i en diakonikommitté i de lutherska kyrkornas förbund beskriver hon som avgörande, men dessutom har Johannes Sandegren satt lite press på henne genom att be om besked ett visst datum för att hennes resa ska kunna planeras. Sommaren 1935 får hon först vara på skyddshemmet Mossebo i en månad och sedan på Sjötorps skyddshem och på Sjöliden. Hon deltar i lektioner på ”lilla kursen” och är gäst på skolor i Stockholm. När hon presenterar sig för Erstasystrarna berättar hon också om den tyska missionen:

”Jag har kristna föräldrar och har fått undervisning i en luthersk flickskola, som leddes av tyska diakonissor. En av dem var min gudmor. Jag fick en högre utbildning vid ett kristet college och har därefter tjänstgjort som lärarinna i en missionsskola. Behovet av kvinnliga arbetare är stort. Tamulkyrkan har fått erfara välsignelse av diakonissanstalterna i Tyskland och i Sverige (…). Tamulkyrkan hade att utföra ett pionjärarbete i Indien (…). Men det måste bli något fullständigt indiskt, inte en kopia av något västerländskt som icke skulle kunna möta Österns behov och ej heller bli förstått av Indiens folk i allmänhet. Indiska kvinnor måste börja ett sådant verk och leda det.”

emblem och sari

Erstasystrarna försöker ge sin indiska syster ett så brett perspektiv som möjligt på vad diakoni kan vara, och på många sätt blir hon en av dem. När hon till slut vigs till tjänst i sin kyrka i Tamil Nadu, där många svenska missionärer alltså har tjänstgjort sedan mitten av 1800­talet, får hon det svenska emblemet att bära i en kedja runt halsen. Den svarta dräkten med vit hätta är inte så praktisk i det sydindiska klimatet, så det blir sari istället.

I Tanjavur har de svenska missionärerna och deras församlingsvänner byggt sin kyrka och sin skola – nu finns också diakonin på området i form av bostad för diakonissorna, ett kvinnohem och ett barnhem.

Syster Lydias vänner i Sverige och Tyskland stöttar hennes arbete med insamlingar och förböner.

svensk hjälp med utbildningen

Bethesda blir namnet på syster Lydias diakonicentrum i Tanjavur. Delstaten Tamil Nadu är stor, men systrarna sänds aldrig ut för att bo och arbeta i församlingar i hela kyrkan – de som inte arbetar på centret reser fram och tillbaka till platser i närheten på ett slags evangelisationsuppdrag.

Astrid Jonasson är en av de Ersta­diakonissor som tar ett stort ansvar för systrarna i Thanjavur, och efter sin pensionering i mitten av 1980­talet reser hon vid flera tillfällen dit för att hjälpa till med utbildningen.

Samtidigt som den lutherska kyrkan har ganska svårt att hitta unga kvinnor med diakonikallelse växer katolska ordnar i delar av Indien – moder Teresas systrar blir många och sänds ut över världen, Birgittinorden får fler indiska systrar än svenska trots sitt ursprung. Hade syster Greta och syster Lydia rätt när de undrade vilka indiska kvinnor som skulle kunna uppleva kallelsen, hitta till utbildningen och klara av arbetet?

struvor och present

Efter syster Lydias död får ett nytt, större och mer ändamålsenligt systrahem hennes namn.

Syster Shanta, tidigare ledare för arbetet, nu pensionär, är en av de diakonissor som tar emot gäster där våren 2025. Det är dukat med koppar och fat till alla, och på kakfatet ligger något som både ser ut och smakar som struvor. Vid varje plats ligger också en liten present, ett paket med en etikett där systrar och barn hälsar från Bethesda.

Syster Shanta visar kedjan med emblemet och berättar om banden till Ersta och om resor åt båda hållen.

Syster Padma, hennes efterträdare, berättar:

– Det är svårt för oss att så få yngre kvinnor kommer. Vi har alla blivit äldre, och det är mycket arbete. Nu har vi några som gärna skulle vilja bli vigda, men de är gifta. Då måste vår kyrka ta bort kravet på celibatslöfte, som hos er, så det hoppas vi på. n

DIAKONIN I DEN LUTHERSKA KYRKAN I TAMIL NADU – NÅGRA ÅRTAL

MITTEN AV 1920-TALET Erstasystrarna Greta Jahn och Tullia Engqvist reser ut som missionärer för Svenska Kyrkans Mission –de kallas missionssystrar.

1927 Landshövdingen i Madura lägger grundstenen till en barnkrubba som ska drivas av missionssystrarna, och pastor Sandegren är med och säger bland annat: ”Hur kunna vi predika om Jesus Kristus, om vi ej, som han väntar av oss, tager vara på de nödställda utanför våra egna dörrar?”

1931 Syster Greta Jahn skriver i Olivebladet om ”diakonissaken i Indien” och berättar att Ersta har lovat att ta emot två indiska kvinnor för att de ska få påbörja sin utbildning till diakonissor.

1935 Lärarinnan Lydia Vedanayagam reser från Tanjore till Sverige för att auskultera och studera.

1937 Lydia Vedanayagam återvänder till Indien ”för att påbörja grundläggandet av en kvinnlig diakoni i Tamulkyrkan”.

1939 Bethesda-hemmet invigs i Tanjore och börjar ta emot skadade och sjuka kvinnor. På Bethesda hålls också kurser för blivande diakonissor.

1944 Barnhemmet Bethlehem öppnas i anslutning till Bethesda.

1944 Hittills har Lydias arbete varit fristående, men nu tillsätter Tamulkyrkan en diakonistyrelse och skriver stadgar för diakoniarbetet. Beslut om att Lydia ska vigas till diakonissa.

1945 Lydia Vedanayagam vigs och blir Tamulkyrkans första diakonissa. Hon bär Erstas emblem och har sari som ämbetsdräkt.

1945 Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag ger ut Tullia Engqvists bok Glimtar från Sydindien.

1948 Ytterligare tre diakonissor vigs. En provsyster har också anslutit.

Syster Grace ansvarar för barnhemmet, syster Sellammel och syster Kamalam arbetar med evangelisation i Budabor, och syster Elizabeth arbetar med evangelisation i Trichinopoly.

1948 Syster Lydia skriver i tidskriften Febe: ”Den evangelisk-lutherska Tamul-kyrkan i Syd-Indien äger ett diakonisshem, vilket likt ett senapskorn begynt sin verksamhet i Tanjore. (…) Vi får just vad vi behöver genom indiska vänner, genom stora gåvor från Sverige, L.M.F,

S.K.M.F., samt från enskilda vänner på Ersta, som ansvarar för några barn i Betlehem. Det finns också i Tyskland en stor grupp vänner, som beder för oss. Det största behovet är diakonisselever. Kan ni göra något för denna sak? Ja! Bed ivrigt till skördens Herre, att Han sänder arbetare till sin vingård.”

1958 Maja Jonsson pensioneras och reser tillbaka till Sverige. Hon blir en av dem som korresponderar med syster Lydia och ansvarar för Lydiakretsens arbete.

1985 Syster Astrid Jonasson pensioneras efter många års tjänst på bland annat Ersta och börjar resa till Indien för att hjälpa till med diakonissutbildningen.

2024 Biskoparna Christian (Tamil Evangelical Lutheran Church) och Andreas (Stockholms stift) undertecknar ett vänskapsavtal. De två stiften ska ”regelbundet be för varandra, föra en dialog kring aktuella ämnen, dela teologisk reflektion kring teman som fred, omsorg om Skapelsen, interreligiös dialog, genusrättvisa och kristen lära och utbildning, framförallt bland ungdomar”.

2025 På påskdagen undertecknar Nacka församling och Tamil Evangelical Lutheran Church-församlingen i Thanjavur, Holy Comforter’s Church, ett vänförsamlingsavtal. n

LEVANDE KONTAKT

Jemima Bentham Brodin, som är diakon och verksamhetschef på Ersta diakoni med ansvar för bland annat kyrkan och oblatbageriet, säger:

”Erstasystrarna som reste till Indien sändes som missionärer, inte som diakonissor, för mission ingick inte i diakonissornas arbetsfält då. Men deras dubbla yrken var ju en otrolig kompetens för missionen.

När vänstiftsavtalet hade skrivits under fick vi veta att Stockholms stift gärna ser att vi på Ersta har kontakt med diakonissorna i Thanjavur, och det skulle vara jätteroligt. Vi har mycket att lära av dem och deras specifika verksamheter, inte minst att arbeta med människor i svår utsatthet. Jag vet att celibatet är en fråga som de kämpar med, och det finns säkert flera protestantiska unga kvinnor som skulle kunna vigas om inte det kravet fanns kvar. Det vi kan göra direkt är att börja med bönegemenskapen och lägga in dem och deras böneämnen i vår förbönsalmanacka. Det skulle vara roligt med en levande digital kontakt också, kanske föreläsningar och webbinarier för yrkesverksamma diakoner.” n

REPORTAGE OCH BILD ANNA BRAW

Den första

Att Nimshi Stephen har tagit examen

vid Gurukul är ett stort steg både för henne och hennes hemstift.

GURUKUL LUTHERAN THEOLOGICAL COLLEGE AND RESEARCH INSTITUTE

På Purasawalkam High Road i Kilpauk i Chennai ligger Gurukul Lutheran Theological College and Research Institute, en teologisk högskola med närmare 300 studenter, sex olika studieprogram, ett eget kapell och studentbostäder. Svenska Kyrkans Mission grundade Gurukul på 1930-talet tillsammans med andra missionsorganisationer och en rad kyrkor och samfund, och Johannes Sandegren blev den förste rektorn. Nuvarande rektor är Songram Basumatary, och studenter och lärare kommer från de lutherska kyrkorna, Church of South India, Church of North India, Mar Thoma Syrian Church of Malabar, ortodoxa kyrkor, Assembly of God, Mara Evangelical Church, metodistkyrkan samt baptistiska, självständiga och karismatiska kyrkor.

n n n Trots att Church of South India är en sammansmältning av en hel rad kyrkor – de fyra södra stiften i den anglikanska Church of India, Burma and Ceylon, det södra distriktet av metodistkyrkan och South India United Church som i sin tur består av tidigare kongregationalister, presbyterianer och reformerta – är Nimshi Stephen en pionjär i sin hemstad Wayanad i Kerala och i sitt hemstift, Malabars stift. Kyrkan bildades 1947, en månad efter att Indien blev självständigt. 1984 öppnades prästämbetet för kvinnor, och 2003 vigdes Eggoni Pushpalalitha till biskop i Nandyals stift.

första barnet – Jag är faktiskt född i Tamil Nadu, berättar Nimshi Stephen, men sedan flyttade mina föräldrar med mig till Kerala. Där har min pappa varit präst i många år nu.

Delstaten Kerala är känd som en av Indiens mest välmående ekonomiskt sett – det finns en lång historia med mycket förmögna handelsmannafamiljer – och som den delstat som har den största andelen kristna, nästan en femtedel. Många av dem tillhör ortodoxa kyrkor, men Church of South India är också

en del av denna ganska stora minoritet, liksom den katolska kyrkan.

– Innan jag föddes sa mina föräldrar till varandra att de hoppades att deras första barn skulle bli präst, berättar Nimshi Stephen. De sa att oavsett om det skulle bli en pojke eller en flicka var det det de hoppades. Och så fick de mig, och jag har alltid känt att jag ska bli präst. Min pappa är min förebild.

fyraårig utbildning

Nimshi Stephen fick en lillebror, och båda har studerat på högskola. Men trots att hennes föräldrar hade samma framtidsdröm som hon blev det inte någon rak väg.

– Min pappa har en ärftlig neurologisk sjukdom, berättar hon, och jag har ärvt den. Den påverkar mina händer, och den gör att jag ofta har svårt att gå. Så mina föräldrar har varit oroliga för mig och undrat hur jag skulle kunna klara allt.

Hon började med att studera filosofi, men tanken på teologin fanns kvar, och för drygt fyra år sedan flyttade hon till Chennai för att studera vid Gurukul Lutheran Theological College and Research Institute, en högskola som samlar studenter från en rad protestantiska kyrkor och en ortodox på ett högskoleområde med föreläsningslokaler, kapell och studentbostäder.

– Utbildningen är fyra år, men ett av de åren är församlingspraktik, så jag har redan arbetat mycket i församling, säger Nimshi Stephen.

Nimshi Stephen

CHURCH OF SOUTH INDIA

Med sina nästan fyra miljoner medlemmar och 14 000 församlingar är Church of South India den näst största kristna kyrkan i Indien. Den bildades en månad efter att Storbritannien hade överlämnat styret av Indien så att landet blev självständigt 1947, och de kyrkor som gick samman var de fyra södra stiften i den anglikanska Church of India, Burma and Ceylon, det södra distriktet av metodistkyrkan och South India United Church som i sig redan var en sammansmältning av kongregationalister, presbyterianer och reformerta. Church of South India består av 24 stift (ett av dem på Sri Lanka), och präster utbildas vid tolv teologiska högskolor. Kyrkan driver också ungefär 2 300 skolor, 150 högskolor och 104 sjukhus i södra Indien, ett femtiotal utvecklingsprojekt på landsbygden utspridda över hela landet och lika många träningscenter för unga.

grekiska och hebreiska

På Gurukul Lutheran Theological College and Research Institute, som oftast kallas bara Gurukul, har hon haft både manliga och kvinnliga klasskamrater från många olika indiska kyrkor och en rad delstater. Bland lärarna är en majoritet män, men både kvinnliga och manliga lärare kommer från olika kyrkor, och många av dem har studerat eller doktorerat i andra länder.

– Det har varit bra för mig att studera på Gurukul, säger Nimshi Stephen. Lärarna är så duktiga, och de har stöttat oss mycket. Jag har läst både grekiska och hebreiska, och det har varit mycket arbete, men lärarna har verkligen brytt sig om oss.

Hon har haft seminaristkamrater från sitt eget stift, men alla är män.

– Jag är den första kvinnliga seminaristen i vårt stift, säger hon. Hemma är det många som säger att de har väntat på det här och att de är stolta över mig. Biskopen sa till mig att det här blir en ny början för stiftet. Flera äldre kvinnor har bett att få läsa välsignelsen över mig och varit så glada att se mig i talar.

bildbevis

Talaren, den långa kaftanen, har en alldeles egen del i Nimshi Stephens berättelse om vägen till att bli präst i Church of South India. Hon letade upp en sömmerska hemma i Kerala inför examen.

– Det var en katolsk nunna som syr åt prästerna där, berättar hon. När jag kom och berättade vad jag ville beställa sa hon att det inte var möjligt. Jag är ju kvinna, hur skulle jag kunna bli präst? Hon var riktigt sträng mot mig, hon kunde inte tro det. Min pappa intygade att det stämde, men det var först när jag visade henne klassfotot från Gurukul som hon förstod att jag talade sanning. Hon bad att få visa det för sina systrar i kommuniteten!

uppsatsen blir bok

Sitt examensarbete skrev Nimshi Stephen om skapelseberättelsen och synen på funktionsvariationer – titeln är Exploring Exodus 4:11 in the light of Genesis creation narratives –redefining abled from a disabled perspective. – Frågor som gäller funktionsvariationer är något som jag fick arbeta med på Gurukul och som jag vill fortsätta med nu i mitt stift, säger hon. Ett förlag har bett mig att arbeta om uppsatsen så att den kan bli en bok, så det är en av de saker jag arbetar med medan jag väntar på prästvigningen.

Själv har hon ibland varit tvungen att be klasskamrater och andra om hjälp ibland: – Under regnperioden var det nästan omöjligt för mig att gå utomhus på högskoleområdet. De andra studenterna var snälla och hämtade och lämnade saker åt mig när det behövdes. Men jag har också lärt mig att bli mycket mer självständig under de här åren. Jag använder hjälpmedel för att kunna gå när det behövs.

stiftsuppdrag

Examenshögtiden hölls på palmsöndagen, och nu väntar Nimshi Stephen alltså på att bli vigd i sitt hemstift. Hon passar på att arbeta med en akademisk uppsats till en tävling, och hon har en tjänst på stiftsnivå för att arbeta med kvinnor. – Det har funnits massor av kvinnliga medarbetare i stiftet tidigare, men alla har varit söndagskollärare och kvinnogruppsledare, berättar hon. Att stiftet har anställt mig på det här sättet är något nytt. Jag är väldigt glad för det. Studiekamraterna som tog examen tillsammans nu i våras är utspridda över hela södra Indien, några av dem finns också i Kerala, och Nimshi Stephen säger att hon är glad över också den delen av Gurukul­idén: – Vi kommer att hålla kontakten och vara varandras kolleger fastän vi arbetar i olika kyrkor. n

BIBELORD

UTMED GATAN

Tharangambadi, den lilla hamnstad som under en period var dansk koloni och som fortfarande i många sammanhang kallas Trankebar, blev delvis förstörd i samband med den stora tsunamin för drygt 20 år sedan. Efter detta har äldre byggnader i staden renoverats, många av dem med medel från Danmark. En framträdande fasad som har fått ny färg är den svenska missionens hus, Church of Sweden Bungalow, med bibelord i ögonhöjd för alla som går förbi. n

TYG OCH TEGELSTEN

De prästskjortor som är märkta med Fairtrade-symbolen och har logotypen ”Butler & Butler” i nacken är tillverkade i Indien. Den anglikanske prästen Simon Butler, som arbetar i en rad små landsbygsförsamlingar runt Basingstoke några mil från London, startade företaget tillsammans med sin pappa när han hade insett att han predikade om rättvisefrågor klädd i en skjorta som var sydd i Kina.

– De första skjortorna beställde vi från Mauritius, berättar han, men sedan hittade vi en möjlighet att beställa både tyget och sömnaden i Indien. Den textilfabrik vi anlitar arbetar för att ta vara på restprodukterna också – bland annat har det ”grå vattnet” från tygtillverkningen blivit tegelstenar som används vid byggen i samhället. n

SEMINARIUM I FISKSÄTRA

När Sarojini Nadar från Kapstaden i Sydafrika och Packiam T. Samuel från Hyderabad i Indien ändå är i Stockholm för att delta i Ekumeniska veckan tar Guds hus i Fisksätra vara på tillfället. Den 22 augusti klockan 15 kommer de båda att vara med i ett interreligiöst seminarium i Fisksätra kyrka med ytterligare en tillrest gäst, rabbi David Lazar som tidigare tjänstgjorde i Stora synagogan i Stockholm och som nu arbetar i Kalifornien. Den fjärde samtalspartnern blir Morgan Finnsiö från Stiftelsen Expo. Temat för detta seminarium blir ”Antireligious racism in a time of polarization”, alltså ”antireligiös rasism i en tid av polarisering”. n

SEMINARIUM OM RELIGION

OCH POLITIK

Under Ekumeniska veckan i Stockholm bjuder Lunds Missionssällskap in till ett panelsamtal på temat ”New lines of confessional conflict – investigating religion and political creed”. Det äger rum i Katarina kyrka torsdagen den 21 augusti vid 12.30. Medverkande är Sarojini Nadar som är professor vid University of the Western Cape i Kapstaden i Sydarika, Packiam T. Samuel som är direktor för Henry Martyn Insititute i Hyderabad i Indien, Anna Hjälm som är direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem och Jakob Wirén som är professor vid Centrum för teologi och religion på Lunds universitet. n

MISSIONSHISTORIA I TAMIL NADU Luthersk missionshistoria i Indien är ett ämne som teologen och prästen Jayabalan Murthy har ägnat sig mycket åt de senaste åren. Han har fördjupat sig både i Lepizigmissionens och Svenska Kyrkans Missions arbete och bland annat utforskat hur den tyska missionen påverkades av världskrigen och vad som hände med de människor som missionärerna mötte i Tamil Nadu. En av hans artiklar, ”Christianity and Its Impact on the Lives of Kallars in Tamil Nadu Who Embraced the Faith, in Comparison to Those Who Did Not: Special Reference to Kallar Tamil Lutheran Christians in Tamil Nadu”, fanns med i en presentation vid Lunds Missionssällskaps årsmöte och är enkel att hitta och hämta om man skriver in hans namn i en sökmotor. n

Sarojini Nadar

Jayabalan Murthy

BILD: ANNA BRAW

DEN SYRO-MALANKARISKA ORTODOXA KYRKAN

Med sina ungefär två miljoner medlemmar (varav 100 000 i USA och Kanada och ett mindre antal i Storbritannien och på Irland) är den syro-malankariska ortodoxa kyrkan en betydande kraft i Indien och särskilt i delstaten Kerala. Den räknar aposteln Tomas som sin grundare, består av ungefär 1 600 församlingar, är en gren av den syrisk-ortodoxa kyrkan och blev tidigt en kyrka för handelsmannasläkter. I

Kottayam finns dess ledare, katholikos, och ett prästseminarium med studenter från Indien och Nordamerika. Den syro-malankariska kyrkan är medlem i Christian Conference of Asia, National Council of Churches in India och Kyrkornas världsråd.

Andliga fäder Indiens ortodoxa är stolta över

en lång kristen historia

Den syro-malabariska ortodoxa kyrkan räknar aposteln Tomas som sin grundare.

Delstaten Kerala har den största kristna minoriteten i hela Indien.

REPORTAGE ANNA BRAW

n n n Två män kommer in i församlingskyrkan. Den ene är helt uppenbart präst, och den andre bär på något stort, rektangulärt, ganska tungt.

Det visar sig vara ett elpiano, och han packar upp det nära koret, fäller upp stativet, sätter i en sladd och börjar spela.

Prästen sjunger, en enkel, stillsam sång med både ord och melodi i repris gång på gång.

– Det här är ganska vanligt för oss, säger fader Jeo Joseph som också är i kyrkan. Människor kommer till oss med allt möjligt som de vill att vi ska välsigna. De köper en ny bil, till exempel, och då kör de med den till prästen, och vi välsignar den. Den här mannen hade köpt ett elpiano och stämt träff med sin präst här.

Sedan blir han tvungen att förklara lite till: – I våra kyrkor har vi ju inga instrument, och vi har en väldigt gammal liturgi. Det finns

massor av modern kristen musik som är väldigt populär bland ortodoxa kristna, men den sång som de sjöng och spelade nu hör man aldrig i våra gudstjänster.

I nästa kyrka som fader Jeo Joseph vill visa dyker ett medelålders par upp. De berättar att de firar sin bröllopsdag och att de har kommit för att be en präst att läsa välsignelsen över dem.

stor kristen minoritet

Européer som kommer till den indiska delstaten Kerala utan att ha studerat kyrkohistoria kan bli förvånade. Här finns en stor kristen minoritet, ungefär en femtedel av befolkningen, och den som lyckas komma i samtal med en historieintresserad församlingsmedlem kan få höra att den kristna tron har en mycket längre historia i Indien än i Europa.

Tullia Engqvist och Greta Jahn, två av de Erstadiakonissor som blev ”missionssystrar” på 1920­talet, bodde i Tamil Nadu men reste i Kerala i januari 1931. Syster Tullia försökte förklara Keralas kristnas historia för systrarna hemma i Sverige i ett brev som publicerades i Olivebladet:

MAR TOMAS-KYRKAN, som också kallas Mar Thoma Syrian Church of Malabar och Malankara Mar Thoma Syrian Church, ser sig också som grundad av aposteln Tomas. Den beskriver sig som ”till ursprunget apostolisk, till naturen universell, biblisk i tron, evangelisk i principerna, ekumenisk i synsättet, orientalisk i liturgin, demokratisk i funktionen och episkopal i karaktären”. Dess ledning finns i Thiruvalla i Kerala, den har elva biskopar, och ungefär en miljon medlemmar är fördelade på drygt 1 200 församlingar. Vid folkräkningen 2001 var den Keralas sjätte största kristna kyrka.

stannade i 20 år

Dessa kristna härstamma ända från aposteln Tomas tid. Han lär ha varit här och predikat. Sedan han grundat kristna församlingar här, led han martyrdöden i Madrastrakten. I stället för att söka missionera slöto sig de nykristna inom sig själva av rädsla för att bli besmittade av hinduismen. Deras religiösa liv mynnade ut i formalism, och den enskilde visste föga om bibelns sanningar, då all gudstjänst försiggick på syriska språket. Inte ens bibeln fick läsas på modersmålet. Men så på 1870talet blev där en stor förändring, i och med det att Londonmissionen började sin verksamhet här. Skaror av andligen hungrande kommo för att få höra gudsordet förkunnas på sitt modersmål, ja, nu kunde man också få läsa bibeln. Men inte alla ville vara med om detta nya, utan ett stort parti vände sig i hat mot reformationen, och väldiga strider uppstodo mellan de båda partierna. Det ortodoxa partiet kallade sig jakobiter, medan protestanterna togo namnet tomaskristna. Länge har kampen stått hård, men på senare år lär en mera fredlig stämning ha inträtt.

Fader Jeo Joseph och hans ordensbröder på en kulle utanför staden Kottayam tillhör den syro­malankariska ortodoxa kyrkan, som är en självständig gren av den syrisk­ortodoxa kyrkan. Den delar sitt rotsystem med den syromalabariska kyrkan, som tillhör Österns assyriska kyrka, och båda två har katolska systerkyrkor. Den protestantiska Mar Thomakyrkan har samma rötter. De kristna som hör till någon av dessa kyrkor kallas ofta ”Tomaskristna”. Att hålla reda på vad som är vad är inte lätt för en besökare, och för medlemmarna själva kan skillnaderna vara avgörande i vissa lägen och betydelselösa i andra.

Medlemmarna och prästerna i den syromalankariska ortodoxa kyrkan hör i alla fall till dem som gärna berättar om aposteln Tomas och hans missionsresa från lärjungakretsen i Jerusalem till Indien. Enligt traditionen kom han år 52 till den sydvästra delen av Indien –nämligen Malankara eller Malabar i Kerala – och stannade i ungefär 20 år. Han lyckades komma i kontakt med flera brahminfamiljer, som blev kristna, och till slut hade han grundat sju församlingsliknande gemenskaper.

En stor inverkan på den ortodoxa kyrkan fick också handeln med det persiska imperiet från och med 200­talet. Tack vare den fick de kristna i södra Indien kontakter med kyrkorna där, och fler indier blev också kristna. 1500talets portugisiska kolonisering innebar bland annat att latin skulle bli kyrkans språk och att ortodoxa bruk förbjöds. Det mötte motstånd, men en del av kyrkan blev katolsk.

KOTTAYAM

Staden Kottaryam har närmare en halv miljon invånare och ligger ungefär 15 mil från den indiska delstaten Keralas huvudstad Thiruvananthapuram (annat namn: Trivandrum).

Den kallas ibland ”bokstävernas stad” eftersom ovanligt många dagstidningar och bokförlag har haft sina redaktioner där. Vid en folkräkning 2011 var drygt hälften av invånarna hinduer, lite mer än 43 % kristna och närmare 8 % muslimer. Det finns en rad högskolor och universitet i staden – en holländsk skola grundades på 1600-talet men blev kortlivad, och Church Missionary Society medverkade till ett bildningslyft genom att grunda en högskola 1817 (Indiens första högskola) och börja utbilda unga män för arbete i statlig administration.

realism? Hursomhelst visar han också vördnadsfullt många kyrkoledares gravar och talar om en av männen som sin andlige fader, den som visade honom vägen till kommunitetskallelsen.

helgonporträtt

– Det är mycket vi inte vet om vår historia, för arkivmaterialet sträcker sig inte så långt tillbaka, förklarar fader Jeo Joseph.

Han visar porträtt efter porträtt av män i stora skägg, en del av dem typiska ikoner och en del mer naturtroget målade. Det är kyrkans ledare, och de har ofta lånat förnamn av sina andliga förebilder, så för en besökare kan det vara svårt att hålla isär dem.

– Men det blir också något slags Photoshop när sådana här porträtt görs, säger fader Jeo Joseph. Alla ser så perfekta ut. Ett av våra helgon fastade sig till döds. Han fick problem med blödningar i magen och var i så otroligt dåligt skick på slutet. Det var precis när kameran hade kommit hit, på 1800­talet, så vi har ett fotografi av honom omgiven av bröderna. Han ser inte alls ut som på helgonbilden.

Är det fader Jeo Josephs personliga humor som gör det möjligt för honom att skämta om helgonmålningarna, eller är det hans brödraorden, hans kyrka – eller den världsvida ortodoxa traditionens blandning av fromhet och

familj eller celibat

Kanske är fader Jeo Joseph både typisk och otypisk för den ortodoxa kyrkan i Indien idag: han föddes inte i Kerala utan i en annan del av Indien i en ortodox familj och berättar att han hade en stor kamratkrets och studerade litteraturvetenskap som ung vuxen.

– Ingen som kände mig hade kunnat tro att jag skulle bli munk, säger han.

Men så snart han hade några dagar ledigt åkte han till kommuniteten på kullen utanför Kottayam, och dit tar han gärna med utländska gäster om något i det intensiva programmet fallerar.

– Här hade jag min andlige fader, och lite i taget insåg jag att det här var min kallelse, berättar han.

Under ett avgörande skede i studierna måste alla seminarister bestämma sig för om de ska ha familj eller avge celibatslöften. Vid prästvigningen ska de nämligen vara antingen gifta eller munkar – det går inte att ändra på senare.

– Men för mig var det inget stort beslut då, säger fader Jeo Joseph. Jag visste redan.

BILD: LENNART HAMARK

BILD: LENNART HAMARK

jordbruk som kommunitetsliv

Han visar kommunitetens odlingar – en av hans bröder bär en stor kniv och hugger ner fröställningar och annat att smaka på – och den takförsedda betongplatta som fungerar som ladugård.

– Vi har arbetat mycket mer med jordbruk tidigare, men det är nästan omöjligt nu, säger han. Jag hade ännu mer församlingstjänst innan jag började arbeta nära metropoliten, och vi är inte så många bröder. Vi har utbildat så många anställda bara för att sedan se dem hitta andra arbetstillfällen och försvinna iväg. Det håller inte. Så nu har vi bara några få kor kvar.

Hans egen arbetsplats är istället stora delar av Kerala, där han reser runt med gäster och visar kyrkor och institutioner, och det parkliknande område med stora, vita byggnader i Kottayam där kyrkans överhuvud, katholikos, och många medarbetare lever ett slags mer offentligt kommunitetsliv och har sina kontor.

I områdets bokhandel plockar han fram en liten bok med korta berättelser på engelska av pseudonymen Zacher, metropoliten Zachariah Mar Severios: Let Me Tell You A Story. Den delar han gärna ut till gäster ”with love and prayers, Fr. Jeo Joseph”.

Men lika viktig är den husbåtstur, ut i deltat, som han bokar in för alla grupper om han kan.

– Under några år var jag präst i en liten, liten församling som ligger på en ö här, berättar han. Man kan bara ta sig dit med båt. Många präster tycker att det är för långt att åka, men jag älskade det. När jag hade möjlighet bjöd jag med ett par vänner, och på kvällen lånade vi en liten båt och tog oss ut mitt på vattnet. Där la vi oss på rygg i båten och tittade upp mot himlen. En av mina seminaristvänner har en otroligt vacker röst, och jag brukade bjuda med honom och be honom att sjunga. Det är fortfarande något av det bästa jag vet. n

BILD: ANNA BRAW

BILD: LENNART HAMARK

Att bli ett Ett rop på enhet – återklanger från

TEXT

SONGRAM BASUMATARY

ÖVERSÄTTNING

ANNA BRAW

songram basumatary är rektor för

Gurukul Lutheran Theological College and Research Institute, som utbildar präster för Church of South India, Tamil Evangelical Lutheran Church och en rad andra kyrkor i södra Indien.

Indien

i år högtidlighåller vi att den nicenska trosbekännelsen kom till för 1 700 år sedan. Att reflektera över Jesu översteprästerliga bön i Johannesevangeliets 17:e kapitel – ”Jag ber att de alla skall bli ett” – och över de ansträngningar som görs överallt på jorden för att förmedla det ekumeniska vittnesbördet är en lämplig sak att göra, både teologiskt och andligt. Så det är en glädje för mig att belysa den här bönen lite grann från Indien, ett land som rymmer många religioner och mycket andligt liv.

Jesu bön är en enhetsvision – andlig, relationell, etisk, inte enbart ecklesiastisk eller strukturell. Han bad orden den kväll när hans lidande inleddes, och den är ett gudomligt imperativ för en enhet som är trinitarisk och som är gemenskap. Den innebär inte likformighet. Den innebär att vi ömsesidigt tar plats i varandra och att vi gör det på grund av kärlek. Den uppmanar oss att föreställa oss en förvandlad verklighet där vi alla lever i fred och harmoni trots våra olikheter.

Bönen blir relevant på ett nytt sätt när den världsvida kyrkan minns den nicenska trosbekännelsens tillkomst. Kyrkomötet i Nicea år 325 var både en teologisk nödvändighet, nämligen som svar på den arianska krisen med ifrågasättandet av Kristi gudomlighet, och en politisk strategi eftersom kejsar Konstantin ville ha enhet i sitt kejsardöme. Trosbekännelsen bekräftade Kristus som Guds evige son och hans gudomlighet, och när den antogs blev den också en symbol för hur teologi och världslig makt kan flätas samman. Poängen var inte bara läromässig tydlighet utan en gemensam identitet – ett kollektivt ”vi” med rötter i sanning och kärlek. Ja, på många sätt förkroppsligade den Jesu bön om enhet.

I vårt indiska sammanhang ger bönen en rik återklang och har burit frukt som har blivit avgörande. De filosofiska och religiösa traditionerna i Indien är som ekon av den.

I Advaita Vedanta är Brahman verkligheten, icke­dual och slutgiltig. Alla identiteter (Atman) är uttryck för denna enda natur. Denna ontologiska enhet blir en spegelbild av Jesu ord: ”liksom du, fader, är i mig och jag i dig …”

Men Advaitas enhet är opersonlig, och Jesus ser en enhet som kommer till genom kärlek och relationell gemenskap.

Världen är en enda familj (Vasudhaiva Kutumbakam), och det urgamla indiska talesättet är en del av en världsåskådning där mångfald

och enhet samexisterar. På ett liknande sätt ber Jesus att de som följer honom ska bli ett så att världen kan tro – en missionell enhet som har sin grund i Guds kärlek.

Indiska religioner sätter värde på andlig gemenskap. Inom buddhismen är Sangha , den monastiska gemenskapen, nödvändig för upplysningen. Inom hinduismen finns Satsang, gemenskapen med de visa, som bygger moral och andlig tillväxt. Båda betonar det gemensamma lärandet, medkänslan och disciplinen. Jesus målar upp en liknande gemenskap där lärjungarnas enhet blir ett vittnesbörd om Guds försonande kärlek.

Enhet i etiska frågor är ytterligare en konvergenspunkt. Den hinduiska filosofin berättar om Ahimsa, icke­våldet, och Dharma, den kosmiska och moraliska plikten, som redskap för att upprätthålla harmoni. Den etiska uppmaningen i Jesu bön – att leva i enhet genom fred, rättvisa och aktiv kärlek – återklingar djupt i den indiska strävan efter Dharma. Indien känner också till splittringens djupa smärta genom kastismen, sekterismen och den religiösa exklusivismen. I Jesu sammanhang hade samhället sina sprickor. I Indien har det uppstått reformrörelser som traditionerna whakti och Sant, och ledare som Mahatma Gandhi har trätt fram och arbetat för jäm­

ställdhet och inkludering. I sin bön konfronterar Jesus många hinder och uppmanar till radikal inkludering och försoning – en enhet som avväpnar fientlighet.

Med inspiration från ett så rikt arv och av visionen om enhet i Jesu bön överbryggade en rad episkopala och icke­episkopala kyrkor historiska klyftor och bildade Church of South India 1947. Idag är bönen inte bara mottot för Church of South India utan också en hoppets fyr och Guds rike som har blivit verklighet i kyrkans enhet och uppdrag.

I tider som våra, när Kyrkan såras i krig, av orättvisor och av uteslutning, är vi kallade att vara ett tecken på hopp och försoning. Ekumeniska samlingar är inte bara ceremonier, de är profetiska handlingar som lagar den skadade världen. När den världsvida kyrkan samlas –i Stockholm och framåt – för att fira Nicea ber vi att detta ska förnya vårt engagemang för att bli en Kropp, en Ande, ett Hopp och att vi inte bara ska tro på en enda Kyrka utan arbeta för att bli ett, förenade i tro, i kärlek och i missionen, vårt uppdrag. Måtte kyrkan, som arvtagare till Jesu bön och till det som kyrkomötet i Nicea har kommit att innebära, bli ett levande vittne, så att världen kan tro …! n

Då skall de blindas ögon öppnas

barndomsdrömmen ledde Fredrik

Kugelberg till Tamil Nadu

Att den lutherska kyrkan i Tamil

Nadu driver tio sjukhus och

kliniker beror delvis på att en pojke i Ljungarum läste om blinda som mötte Jesus.

n n n Det är Bartholomäus Ziegenbalg som har fått förgyllda statyer uppförda till sitt minne av den lutherska kyrkan i Tamil Nadu. Finns det en till, så är det hans kollega Heinrich Plütschau. De kom till den danska kolonin Trankebar (ibland Tranquebar, numera Tharanhambadi) i början av 1700­talet, och särskilt

Bartholomäus Ziegenbalg hann uträtta mycket där: han lärde sig språket snabbt, översatte

Bibeln och många andra texter, importerade en tryckpress och blev den förste som tryckte böcker i den delen av Indien.

Men biskop Christian Samraj i Tamil Evangelical Lutheran Church berättar gärna om fler utländska gäster och vänner och deras inverkan på det sydindiska samhället.

En av dem är Carl Fredrik Kugelberg från Ljungarum nära Jönköping.

livingstone och stanley

Det är inte alldeles självklart att den unge Fredrik ska bli läkare. Hans far, ryttmästaren

Carl Wilhelm August Kugelberg, vill ha en jurist i familjen, och efter mogenhetsexamen i Jönköping 1888 får Fredrik flytta till Uppsala för att studera juridik.

Senare har han berättat att han redan som barn – han växte upp i trakter där mycket av samhällslivet var präglat av den pietistiska väckelsen – hade fastnat för evangeliernas berättelser där Jesus botade blinda. Han hade också läst böcker om Henry Morton Stanleys

och David Livingstones vedermödor och äventyr, och liksom många andra unga vid den här tiden formade han sin bild av läkaryrket och missionärskallet med hjälp av dem.

När han har tagit sin hovrättsexamen 1892 börjar han studera medicin. Förutom att studera och med tiden arbeta mer och mer, bland annat i två år som allmänläkare i Degerfors och i ett år på ögonkliniken vid Uppsala akademiska sjukhus, lyckas han genomföra en rad studieresor. De går till ögonkliniker i Danmark, England, Schweiz, Tjeckoslovakien, Tyskland, Österrike – och Indien.

fru och sjuksköterska

Eva Carolina Rogberg heter en ung kvinna som fångar hans uppmärksamhet under dessa mycket händelserika år. Hon är prästdotter från Alseda nära Vetlanda och inte främmande för att bli sjuksköterska och assistera honom i hans arbete. De gifter sig 1903, och på hösten två år senare blir de äntligen sända ut på missionsfältet med Svenska Kyrkans Mission som arbetsgivare.

Redan de svenska missionärerna som kom i mitten av 1800­talet reagerade starkt när de mötte samhällets utstötta och förstod vidden av deras utsatthet, och Theodor Blomstrand (missionärsbarn som själv blev missionär) skrev: ”Barmhärtighet hafwa Indiens parias ej funnit annorstädes än i den kristna kyrkan.”

I Tamil Nadu finns det i början av 1900­talet nästan ingen sjukvård.

Efter några års tjänstgöring först i Madurai och sedan i Pattukottai får paret Kugelberg ett utmanande uppdrag: de ska bygga ett nytt sjukhus i en mindre stad där det har varit svårt för kyrkan att etablera sig. Tirupputtur heter den (andra skrivsätt används i vår tid: Tiruppattur, Tiruppathur, Thiruppathur), och den ligger tio mil från den nuvarande stiftsstaden

CARL FREDRIK KUGELBERG

(1870–1963) föddes i Ljungarum nära Jönköping och studerade först juridik och sedan medicin i Uppsala. Efter en rad studieresor till olika länder och språkstudier i England sändes han tillsammans med sin fru Eva 1905 ut som missionär av Svenska Kyrkans Mission till Tamil Nadu i Indien. 1909 grundade han sjukhuset i Tiruppattur och gjorde ögonoperationer till dess specialitet. Han ses som grundaren av sjukvården i Tamil Nadu, och sjukhuset i Tiruppattur betraktas som kulturarv. Efter att paret Kugelberg kom tillbaka till Sverige 1932 var han verksam som ögonläkare i bland annat Västerås.

EVA KAROLINA ROGBERG

föddes 1874 i Alseda nära Vetlanda. Hon var prästdotter. När hon gifte sig med Fredrik Kugelberg 1903 tog hon på sig uppdraget att arbeta tillsammans med honom, och under deras första år i Indien var hon hans enda operationssjuksköterska. Hon grundade också en blindskola i Tiruppattur.

Trichy, sex mil från Madurai, och 40 mil från nuvarande Chennai.

Här startar det svenska läkarparet en verksamhet som visserligen rymmer allt som förväntas av ett sjukhus vid sekelskiftet, bland annat mycket undervisning för sjuksköterskor och läkare, men som hela tiden har Fredrik Kugelbergs fokus på ögonsjukdomar.

”ett kall att dela med sig”

”De bilder missionärerna förmedlade var formulerade med utgångspunkt i en vilja att göra skillnad, att engagera sig för andra människor och att sträva efter förändring mot en, i deras ögon, bättre värld”, skriver Malin Gregersen i sin avhandling Fostrande förpliktelser –representationer av ett missionsuppdrag i Sydindien under 1900-talets första hälft. ”I den lilla sydindiska staden Tiruppattur grundades 1909 ett svenskt missionssjukhus, ett tydligt exempel på att missionen inte bara handlade om att förkunna evangelium genom att tala, utan också genom att handla – framför allt i form av socialt arbete som sjukvård och utbildning. I texterna formuleras ett uppdrag där de svenska lutherska missionärerna i Tirupattur och andra ställen talar om ett kall att dela med sig, inte bara av sin kristna tro utan också av sådant som handlar om moral, leverne, sjukvård och bildning.”

Sjukhusets statistik talar tydligt om förändrade liv: 1911–1917 ökade antalet starroperationer från 160 om året till 325, och poliklinikpatienternas antal uppgick till 200–300 per dag, berättar Bengt Sunkler i Svenskt Biografiskt Lexikon. Fredrik Kugelberg ”var ständigt intresserad för nya behandlingsmetoder och nya instrument, och sjukhuset utbyggdes och moderniserades [1919]. Sammanlagt beräknas han ha utfört c:a 10 000 ögonoperationer”.

”lys upp världen!”

Den som besöker Tamil Evangelical Lutheran Church våren 2025 märker snabbt att kyrkans medarbetare är mycket stolta över sina församlingar men också över alla de skolor som kyrkan driver – kyrkan äger fortfarande själva skolorna, 170 stycken inklusive fem gymnasier, och numera är det visserligen staten som betalar lönerna till de nästan 1 400 lärarna, men många av skolorna skulle inte ha funnits om inte kyrkan hade satsat på utbildning för barn på landsbygden och barn i dalitfamiljer (de som tidigare kallades kastlösa).

Ännu mer stolthet: sjukhusen och klinikerna! De är tio nu, och i stiftsstaden finns Joseph Eye Hospital som grundades av en av Fredrik Kugelbergs elever, G. Joseph Gnanadickam. Det har en logotyp där läkekonstens ormemblem tillsammans med en jordglob och ett kors växer upp ur mottot ”Go light the world”. – Det rankas som ett av de främsta ögonsjukhusen i Tamil Nadu, berättar biskop Christian Samraj.

Han säger också att den växande medelklassen i Indien har gjort att diabetes blir allt vanligare, och med det behovet av specialiserade ögonläkare.

JOSEPH EYE HOSPITAL

I Tiruchirappalli (tidigare Trichinopoly, Tiruchi, i vardagstal Trichy) ligger Joseph Eye Hospital som grundades av en av Fredrik Kugelbergs elever, G. Joseph Gnanadickam, 1962. Han hade kommit till Tiruppattur som ung på 1920-talet, fått utbildning till ögonläkare och blivit fångad av tanken att inte bara ge bästa möjliga ögonvård utan också stötta synskadade så att de skulle kunna leva självständigt och med värdighet. Det första rehabiliteringshemmet fick namn efter en av de svenska biskoparna i Tamil Evangelical Lutheran Church, Carl Gustav Diehl, och stod klart 1967. I mitten av 1970-talet startades verksamhet i satellitenheter, och sjukhuset satsar också mycket på att nå patienter som av olika skäl (bland annat geografiska) inte söker vård fastän de behöver den. Sjukhusets motto är ”Go Light the World”.

läkarutbildning

Fredrik Kugelberg ”utbildade många indiska medhjälpare och betraktades av dem som en idealisk lärare”, skriver Bengt Sundkler i sin korta biografi. ”Hundratals unga indiska läkare besökte [Tiruppattur], och många av dem blev ögonläkare. [Han] fick högt anseende hos sina kolleger genom sina vetenskapliga bidrag till tidskriften Medical Missions in India.”

Vad Bengt Sundkler inte nämner är ett för den tiden radikalt drag: när Fredrik Kugelberg insåg att kvinnor inte sökte vård därför att läkarna var män började han utbilda kvinnliga läkare.

Fram till 1932 tjänstgjorde han i Tiruppattur, trots att sjukvården hela tiden utvecklades och trots att nya sjukhus byggdes på andra platser. Han hann också med att vara ordförande i Sydindiens och Ceylons regionala avdelning av The Medical Missionary Association of India och vice ordförande i AllIndia Ophthalmological Society under kortare perioder. Eva Kugelberg var under de första åren den enda operationssjuksköterskan på sjukhuset, men hon hann också grunda en skola för blinda i staden.

vecka för vecka

Uppsalastudenten Sofie Johansson hade 2003 praktiserat i Kyrkokansliets arkiv och skrev en uppsats i ämnet arkivvetenskap om ”missionärsarkiv”, bland annat Fredrik Kugelbergs brev och dokument. Hon presenterar dem såhär:

”Kugelberg skriver till sin mor eller far varje vecka och man kan följa hans betungande arbete som ensam missionsläkare i Pattukottai och sedan verksamheten på polikliniken i Tirupputtur där han mestadels tog hand om ögonoperationerna. Eftersom han skriver näs­

tan varje vecka kan man följa utvecklingen på sjukhuset. (…) Han redogör för de behandlingar och operationer som utförs och han skildrar sin utveckling i behandlingen av ögonsjukdomar och klagar när det kommer patienter som tidigare har varit till lokala läkare, ’kvacksalvare’ som han kallar dem, som enbart gjort saken värre. Förutom detta ger breven också en bild av det indiska samhället, missionärsverksamheten och hur det är att vara missionär under början av 1900­talet. Det är intressant att läsa om missionärens syn på det indiska samhället, men även indiernas syn på missionen, som Kugelberg uppfattar den, kommer fram i breven.”

1932 flyttar Kugelbergs hem till Sverige. Han blir medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet, och snart har han en tjänst som ögonläkare i Västerås.

praktiker och realist ”Go light the world” är alltså de ord som möter patienterna på storstadssjukhuset Joseph Eye Hospital när behandlingarna har lyckats och de kan läsa det finstilta i logotypen. Tirupputtur har numera ungefär 26 000 invånare, och ledningen för Tamil Evangelical Lutheran Church undersöker möjligheterna att rusta upp det gamla missionssjukhuset där för att det ska fungera fullt ut igen, inte som specialiserat ögonsjukhus men för den lokala sjukvården.

Bengt Sundklers biografi slutar med en beskrivning av Fredrik Kugelberg: ”Som läkare var han praktiker och realist. Hos honom förenades naturvetenskaplig exakthet med religiös övertygelse, en typisk anglosaxisk kombination, som han ofta mötte i Indien under denna tid. Men sina rötter hade han i den småländska pietistiska väckelsen.” n

mänsklig skildring

Ett besök i den valdensiska kyrkan i Rom blev ett frö, och nu har Anna Martinengos första kriminalroman kommit ut.

n n n

INTERVJU ANNA BRAW

– Jag gjorde ju ett reportage för Uppdrag Mission i Rom 2017, säger Anna Martinengo, och jag blev väldigt imponerad av hur strukturerat de arbetade med flyktingarna där.

Den församling som hon besökte tillhör den valdensiska kyrkan, och i det skedet arbetade den tillsammans med andra i ett nätverk av evangeliska kyrkor för att 2 000 flyktingar skulle hämtas från bland annat Libanon och få uppehållstillstånd i Italien. En av dem hon träffade var elvaårige Diya som hade blivit allvarligt skadad i kriget i sin hemstad Homs i Syrien.

Anna Martinengo, som är ingift i en italiensk familj och har varit mycket i Ligurien de senaste 25 åren, arbetade som kommunikatör på Kyrkokansliet i Uppsala när människor på flykt strömmade in i Europa.

– Jag har aldrig varit nere på klacken och sett båtarna komma, men jag vet ju att italienarna har känt sig svikna av EU, säger hon.

I norra Italien, där jag är mest, är det många illegala immigranter som går och säljer saker på gatorna och som lever i utsatthet. Det har blivit ett ganska hårt klimat. Det finns många människor som vill hjälpa dem, men landet har ju gått i riktning mot högerpopulism. Det är klart att man undrar hur det ska gå.

Hon berättar om hur hennes egna intryck av Italien har nyanserats:

– När jag först kom till Italien tyckte jag att det var så fantastiskt och vackert, och det är det. Sedan har jag sett de mörkare sidorna också.

I sin detektivroman Ambassadörens dotter har hon gett en svensk­italiensk kvinna huvudrollen, och en av sidoberättelserna står en nordafrikansk man för.

– Jag hoppas kunna ge röst åt migranterna, de ansiktslösa, säger hon. Det är inte någon politisk roman jag har skrivit – jag försöker bara skildra situationen på ett mänskligt sätt, på individnivå. Att så många kommer illegalt är ett problem som skulle behöva hanteras av hela EU. Många av dem betalar stora pengar för att ta sig till Europa, och många blir lätta offer för människohandel. n

ursprung och hopp om framtid

Linus de Faire

SVEASAGORNA

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Linus de Faires tredje roman, Sveasagorna, tar avstamp i Kiruna 1909. I Stockholm ett sekel senare sluts cirkeln när den adopterade Linda finner sitt ursprung. Det är en bok du bara måste läsa, fastän det är outhärdligt.

I Argentina räddas tvillingarna Arturo och Lisa på 1930-talet ur total

misär av en svensk missionärsfamilj.

Deras syskon och mamma är döda, deras pappa försvunnen. Som små i Norrbotten, innan familjen utvandrade till Sydamerika, hette de Artur och Lovisa.

Deras öden speglar en historisk verklighet – tusentals fattiga svenskar emigrerade till Brasilien för drygt hundra år sedan. Linus de Faire skriver in deras öden i vår litterära kanon.

Där hör hans roman hemma, bland giganter som Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg. Selma

Lagerlöfs Jerusalem, om fromma svenskars färd från Dalarna till det heliga landet, blev en internationell succé. Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina, som bryter upp från ett utsatt liv i Småland och reser till USA, känner nästan alla svenskar till. En miljon svenskar gjorde som de. Deras kamp gav oss ett storslaget litterärt arv, emigrationens epik, som idag förvaltas av författare som Johannes Anyuru, Agri Ismaïl och Linus de Faire.

Anyuru och Ismail skriver om vår tids immigration till Sverige. De Fai-

re skildrar gruvarbetaren Sixten och hans familj som 1909 erbjuds en gratis resa till Sydamerika. De förväntas röja djungeln i urskogen, men nybyggarlivet där blir en dödlig katastrof. Spillrorna av Sixtens familj flyttar vidare till Argentina, där missionärer alltså räddar hans överlevande barn. Argentinas 1900-talshistoria och 1970-talets samhällsengagemang i Sverige, allt hänger samman. Linus de Faire lyckas hålla ihop ett romanbygge som myllrar av människor och skeenden och som har stora anspråk. Hyper, Sveasagorna, Lagerlöfs och Mobergs klassiker – samtliga dessa böcker handlar om att överge sitt ursprung i hopp om en framtid. I närhistorien var Sverige ett eländigt land som människor lämnade. Krig eller klimatkris kan tvinga oss dit igen. Vart flyr vi då? n Maria Küchen

BILD: DANIEL WESTER

”Till slut blev det vardag också”

Lärare och dataingenjör

volontärer i Arusha

Innan Klara och Simon Evaldsson gifte sig gjorde de en plan: så snart Klara var färdig med sin lärarutbildning skulle de försöka göra en volontärinsats någonstans i ett annat land.

berättade i hemförsamlingarna

TEXT KLARA OCH

SIMON EVALDSSON

BEARBETNING

ANNA BRAW

BILDER PRIVATA

n n n Nu har vi landat hemma i Sverige igen efter tre fantastiska månader i Arusha i Tanzania. Vi är så nöjda och tacksamma för allt som vi har fått uppleva den här perioden.

Vi heter Klara och Simon Evaldsson och är 24 respektive 26 år gamla. Vi bor i Göteborgsområdet där Klara har studerat till lågstadielärare – blev färdig med studierna i januari, strax innan vi åkte till Tanzania – och Simon arbetar som dataingenjör. Vi är två sociala och glada individer som har varit gifta i drygt två år. Klara är uppväxt i en EFK­församling och Simon i en församling som tillhör både Pingströrelsen och Alliansmissionen.

Innan vi gifte oss pratade vi ihop oss om att gemensamt åka och volontärarbeta när Klara var klar med studierna. Vi hade verkligen sett fram emot att få genomföra resan!

Vi fick ett bidrag till resan från Lunds Missionssällskap och berättade om våra planer i våra hemförsamlingar. Klaras församling gav oss ett bidrag till resan, och när vi var på besök i Simons församling för att berätta kunde medlemmarna ge en gåva i kollekten. Vi åkte till Tanzania för att volontärarbeta genom Evangeliska frikyrkans systerkyrka Free Pentecostal Church of Tanzania, FPTC. Ett svenskt par arbetar som missionärer där, och det var via dem vi fick möjlighet att vara med och hjälpa till i olika verksamheter.

Inför resan försökte vi lära oss så mycket swahili vi kunde för att enklare kunna kommunicera i Tanzania, vi var med på en introduktionsdag med EFK­organisationen, vi hade regelbunden kontakt med familjen i Tanzania för att förbereda oss inför volontärarbetet –och vi tog vaccinationer.

barns rättigheter

Klara: Jag har länge drömt om att få göra det här – att få komma till en helt annan kultur och få insyn i den, utmanas och tjäna andra människor.

FREE PENTECOSTAL CHURCH OF TANZANIA

Pingströrelsen i Tanzania innehåller flera grenar och namn, och en del av dem har svenska missionärer med i sin historia. Free Pentecostal Church of Tanzania eller Free Pentecostal Churches

Tanzania, båda med förkortningen FCPT, berättar om svenska pingstmissionärer (från den organisation som i Tanzania kallas Swedish Free Mission) och räknar 1932 som sitt tillkomstår. Förutom församlingsliv och evangelisation har rörelsen genom åren engagerat sig i hälsoarbete, utbildning och yrkesutbildning, litteratur, media, ungdomsarbete, miljöfrågor, sociala projekt och humanitärt arbete.

KÄLLA: CIVIL SOCIETY IN DEVELOPMENT

I och med att jag är lågstadielärare kunde jag rikta in mig på utbildning i olika sammanhang i volontärarbetet.

Simon: Jag visste att jag skulle få möjlighet att arbeta med i en datakurs och hjälpa till med socialt arbete. Vi hade också talat om att jag skulle kunna bygga och fixa grejer på området där vi bodde, och vi ville arbeta en del tillsammans och engagera oss i bland annat kyrkan, barns rättigheter, engelskakurser, odlingsprojekt och lite annat.

fantastiska arbetskamrater

Vi trivdes superbra på våra arbeten och kunde utbyta många erfarenheter inom våra respektive yrken med många fantastiska arbetskam­

rater. Men vi fick så otroligt mycket att göra med de arbeten som vi hade, så Simon hann inte engagera sig i att bygga och fixa, och vi hann inte med något odlingsprojekt. Nu i efterhand är vi tacksamma att vi inte drog igång något sådant, för det skulle ha blivit alldeles för mycket. Vi arbetade på två olika skolor. Den ena var en kristen internationell skola där vi undervisade i idrott tillsammans.

Klara: Utöver det undervisade jag i Religion och Bild och hjälpte till som resurs på en av skolorna en dag i veckan.

Simon: Jag hade en datorkurs på Yeriko, som är ett ungdomscenter.

Tillsammans höll vi i andakten, engelsklektionen och idrottslektionen på en av skolorna varje fredag.

BILD: ANNA BRAW

ARUSHA

Vid foten av Mount Meru vid den östra kanten av den östra delen av Rift Valley ligger Arusha, en regionhuvudstad med lite över 600 000 invånare. Det finns en nationalpark som heter Arusha, men eftersom staden också ligger nära nationalparken

Serengeti National Park, Ngorongoro Conservation Area, nationalparken Lake Manyara, Olduvai Gorge, nationalparken Tarangire och Kilimanjaro är det många turister som reser in via staden. Den är också politiskt viktig – det var till exempel här som de internationella rättsprocesserna efter folkmordet i Rwanda hölls – och när Kyrkornas världsråd skulle bjuda in till sin stora missionskonferens 2018 blev Arusha värdstaden. Många kristna kyrkor finns representerade i staden, utöver Free Pentecostal Church of Tanzania bland andra Anglican Church of Tanzania, Evangelical Lutheran Church in Tanzania, Baptist Convention of Tanzania och Assemblies of God.

barnmöten

Några lördagar var vi med på barndagar på Yeriko och ledde barnmöte med lekar, undervisning, dans och sång. Efter mötet fortsatte vi att leka med barnen fram till maten.

Det här äventyret har gett oss ett bredare perspektiv på livet. Det är ofattbart och fint att se hur tacksamma människor är för det lilla de har, och hur givmilda de är.

Det har varit väldigt intressant att se hur kulturen, maten och trafiken skiljer sig åt från Sverige. Det har varit en utmaning att anpassa sig och förstå hur allt fungerar samtidigt som det till slut blev vardag också.

Nu har vi varit på besök i Klaras hemförsamling och berättat om vårt volontärprojekt, och vi ska också till Simons. n

Rehabilitering i Moshi

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS

HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. ATT UNGDOMAR OCH UNGA VUXNA SKA FÅ UPPLEVA DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN, GÖRA EN INSATS, STUDERA OCH BYGGA VÄNSKAPER ÄR NÅGOT SOM STYRELSEN ALLTID FÖRSÖKER PRIORITERA.

KASPAR FRANZEN, HUR KOM DET SIG ATT DU SÖKTE ETT STIPENDIUM HOS LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP?

Jag är fysioterapeut inom akut sjukvård och rehabilitering i Stockholm sedan två år och arbetar med lungrehabilitering och rehabilitering för patienter med lungsjukdomar. Under min grundutbildning var jag i Tanzania i två månader och genomförde en kvalitativ studie om habilitering för barn i Kilimanjaro-regionen. Nu ville jag göra ett kliniskt utbyte på Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi.

Svenska kyrkan samarbetar med sjukhuset, och det var deras koordinator som berättade att jag kunde söka ett resestipendium hos Lunds Missionssällskap.

VARFÖR VILLE DU ARBETA JUST I MOSHI?

Jag har letat efter volontärmöjligheter under flera år – jag vill bidra med mina kunskaper, utvecklas i mitt yrke och fördjupa mig inom globalt hälsoarbete. När jag var i Tanzania under min utbildning blev jag intresserad av rehabilitering i låginkomstländer. Jag tror att vi tillsammans kan arbeta för en mer jämlik och hållbar vård. Jag tänkte att jag kunde använda min erfarenhet som

fysioterapeut för att bidra till rehabilitering och vård av patienter och samtidigt lära mig mer om sjukvården i en låginkomstregion. Det jag mest hoppades på var att utveckla mina kliniska färdigheter inom akut sjukvård och rehabilitering.

BLEV DET SOM DU HADE HOPPATS?

Några veckor före avresan fick jag höra om ett utbrott av Marburgvirus i Kagera-regionen. Läkarna på min arbetsplats i Sverige sa att risken för smitta var låg i Moshi, långt från utbrottet. De sa att att jag skulle följa säkerhetsriktlinjer noggrant. Det gjorde jag, och jag höll kontakt med ambassaden. Men när det uppstod oro kring en patient med symptom på Marburgvirus fick jag otydlig information om risken för mig som vårdpersonal. Jag pratade med läkare i Sverige och ambassaden och förstod att det kunde innebära en stor hälsorisk att stanna kvar. Därför reste jag hem tidigare än jag hade planerat.

HUR BLEV DE ARBETSDAGAR SOM DU HANN GENOMFÖRA INNAN DESS?

Det var givande att träffa gamla kolleger och fortsätta observera rehabiliteringsarbetet. Jag lärde mig mycket om metoder och utmaningar och om de kulturella skillnader som påverkar arbetssättet, och jag kunde uppfylla de mål jag hade för min volontärinsats: jag fortsatte att arbeta med rehabilitering tillsammans med den lokala personalen, och jag har förnyat och fördjupat mina kontakter med dem.

VAD HAR DU LÄRT DIG UTÖVER DET YRKESMÄSSIGA?

Att resande och volontärskap inte alltid går som planerat! Men trots att jag blev tvungen att förkorta min vistelse insåg jag att man kan göra något. Att vara närvarande och flexibel är viktigt om man vill bidra med något positivt, och jag lärde mig mycket om mig själv, om rehabilitering i låginkomstländer och om hur jag kan anpassa mig för att fortsätta arbeta i internationella sammanhang.

VAD SKA DU GÖRA NU?

Jag planerar att hålla ett kort föredrag eller göra en presentation för kolleger och andra som är intresserade här i i Sverige. Jag vill gärna sprida mina erfarenheter och öka medvetenheten om internationellt volontärarbete och hälsovårdsutmaningar i låginkomstländer. n

Kaspar Franzen ville arbeta mer i Tanzania

INTERVJU ANNA BRAW

BILD: STIG NYGAARD, WIKIMEDIA COMMONS

BILD: PRIVAT

Kaspar Franzen.

Röster från många länder

Vill du som förtroendevald att den världsvida kyrkan ska vara närvarande i dina församlingssammanhang?

De senaste åren har Uppdrag Mission innehållit intervjuer med människor i bland annat Ukraina, Nepal, Zimbabwe, USA, Indien, Hongkong och Nigeria. Alla berättar de direkt för tidskriftens läsare om sin tro, sin vardag och sina försök att förändra världen till det bättre.

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett sådant här tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid någon samling.

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

Näravänskaper

Psykosocialtstöd

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst

Box 311 20

400 32 Göteborg