Uppdrag Mission nummer 1 2026: Vi är kvar

Vi är kvar

Gränsöverskridande vänskaper, teologiskt utbyte och internationell diakoni – det är en del av vad vår tidskrift skildrar. Varje nummer visar något av vad evangeliet inspirerar till och vad våra medmänniskor och världen behöver och längtar efter. Så speglar vi Guds rikes ankomst i vår värld.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn

073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Shireen Salman, konstnär och butiksinnehavare i Jerusalem.

Bild: Magnus Aronson

En annan tro

på tidskriften pilgrims höstmöte lyssnade jag till professor Kate Bowler som talade om hur en cancerdiagnos befriat henne från tron på att allt som sker är förutbestämt av en allvetande Gud. Drastiskt gjorde hon upp med tanken att Gud planerat hennes liv, att allt som sker är avsiktligt och att man får det man förtjänar, vare sig det är rikedom eller sjukdom, makt eller utsatthet. Knivskarpt avtecknade sig i hennes berättelse den förödande teologi som i så hög grad präglar amerikansk kultur, den som säger: ”Vi är utvalda. Gud har en plan för oss. Han har lovat oss välgång och rikedom. Det förlovade landet har givits oss. Gud har gett oss makt för att vi ska genomdriva Guds vilja.”

”God has chosen me for a purpose”, som president Trump uttrycker det. I de möten som skildras i detta nummer av Uppdrag Mission möter vi dem som dagligen utsätts för makthavare och bosättare som med hänvisning till en sådan plan förvränger sin egen religiösa tradition, förråder den och tar rätten i egna händer med hänvisning till ett gudomligt mandat. Vi möter en annan tro, ett trotsigt motstånd mot det som sker, en vägran att acceptera förtryck och fördrivning. Vi möter dem som stannar kvar, som håller ut, inte för att framtidsutsikterna är goda, men för att de inte vill förlora sig själva, inte vill förlora den livsväv som knyter samman deras historia, vardag och drömmar. Vi möter dem som envist gång på gång bygger upp det andra river, som trotsigt startar nytt, som inte vill ge sig, som vägrar tro att det som sker är förutbestämt och oundvikligt. De vittnar om hur lockande det är att ge sig av, att lämna sitt land och söka en framtid i ett rikt och välmående land undan ständiga trakasserier, begränsningar, våld och utsatthet. Men de är rotade och vill inte ryckas upp med rötterna och bli flyktingar. De vägrar acceptera tanken att de inte skulle höra hemma i sina egna hem, att deras land inte skulle vara deras, att deras rätt, ja de själva, inte finns. Instängda av vägspärrar och murar, fråntagna friheten att resa, vill de bli sedda och hörda, besökta och omfamnade. De finns, och de är kvar.

I utsattheten och svagheten finns en styrka. Berättelserna utstrålar paradoxalt nog både glädje och kärlek. De vittnar om en teologi som inte låter sig utnyttjas, men som bär genom svårigheter, en tilltro till en Gud som blev korsfäst. De vet att den som griper till våld kommer att drabbas av våld. De vet att till sist ska rätten flöda fram.

samuel rubenson ordförande i Lunds Missionssällskap och ansvarig utgivare för Uppdrag Mission

Alltid

4 krönikan

36 betraktelsen

37 recensioner

38 stipendierapporten

42 stipendiaten

43 om LMS

14 ”våra grannar har stöttat oss hela tiden”

När tre kvinnor tog över affären efter flera generationer av män visade det sig att butiksägarna på gatan var beredda att ställa upp.

Shireen Salmans bilder har blivit populära i Jerusalem.

18 arbetstillfällen och färdig mat

På Arab Women Union i Beit Sahour har verksamheten anpassats när inga turister kommer. Förskolan, den dagliga verksamheten för unga och det stora köket hålls igång med stöd från vänner i andra länder.

22 ”tack vare olivträ har vi överlevt”

Maria och Yosef (fingerade namn) har genom åren fått beställningar från många länder till sin olivträverkstad. Pandemi och krig har gjort deras tillvaro alltmer osäker.

28 goda relationer

I samband med att Paolo

Dall’Oglios och Églantine

Gabaix-Hialés bok I kärlek till islam, i tillit till Kristus kom ut på svenska besökte Jihad Youssef Sverige och berättade om Mar

Musa-kommuniteten och om vänskap mellan kristna och muslimer i Syrien.

medan medierna har riktat Västeuropas och Nordamerikas uppmärksamhet mot Gaza, mot Ukraina, mot stora makthavare när de gör utspel som för bara några år sedan skulle ha framstått som helt overkliga – medan vi har blivit matade med nyheter som får vår värld för sisådär femton år sedan att framstå som en idyll – har den kristna befolkningen i Jerusalem och på Västbanken fortsatt sin kamp för en någorlunda hållbar tillvaro, för någorlunda vettiga inkomster, för trygghet och något slags frihet. Vägbommar är ett tydligt exempel på hur deras vardag begränsas. Många av dem söker sig till andra länder. Men de som än så länge stannar kvar, vad vill de att vi ska veta om deras situation? Marlen Maria, en av dem som berättar, säger: ”Vi är levande stenar.”

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

ANNA BRAW

ANNA BRAW

ANNA BRAW

Klass 11 i Den gode herdens skola.

”Vi är så mycket mer än bara siffror eller rubriker”

Gymnasisterna i klass 11 på Den gode herdens skola i Betlehem skriver om sin situation. De har valt att göra det i kollektiv jag-form.

n n n

DEN GODE HERDENS

SKOLA grundades av en amerikansk missionsorganisation på 1920talet och var tänkt för unga kristna palestinskor. På 1960talet tog Svenska Jerusalemsföreningen

över ansvaret för skolan och byggde också en ny skolbyggnad där fler elever fick plats. Lärarna på skolan är palestinskor – den religionslärare som undervisar i islam är muslim, resten är kristna – och de flesta av dem har själva varit elever på skolan. Svenska församlingar har haft kontakt med skolan i många år och stöttat verksamheten.

jag är palestinier, och länge var jag avundsjuk på dem som lever sina liv utanför Palestina. Jag undrade ofta över hur bekymmerslösa och lyckliga de verkade vara, samtidigt som vi levde med bomber, övergrepp och trakasserier.

Många av oss lever i en ständigt kamp mot förtryck. Vi växer upp under ockupation eller i flyktingläger där det är en utmaning att skaffa sig tillgång till sådant som räknas som basbehov: rent vatten, elektricitet, utbildning och sjukvård. Vår frihet är begränsad, och vardagslivet kan kastas omkull av checkpoints och av de ständiga hoten om våld.

Trots de svårigheterna håller vi fast vid vår identitet, vår kultur och vårt hopp om frihet och fred.

Jag brukade tänka ut ursäkter för de människor som jag såg som ”fria” eftersom jag trodde att de förstod vårt lidande. Men i takt med att jag växte upp förstod jag att deras frihet var verklig och ofiltrerad. Den insikten var förvir­

rande. Jag hade så många frågor om rätt och fel, om hur vi blir behandlade och om varför världen verkar vara så likgiltig inför vår utsatthet och vår belägenhet.

När jag blev tonåring och fick större tillgång till information bestämde jag mig för att hitta svaren. Jag dök ner i forskning som gällde vår historia och de orättvisor vi möter. Det jag hittade var ändlösa beskrivningar av vårt lidande men sällan något om dem som utsätter oss för det. Jag hade så svårt att förstå varför förövarna inte hölls ansvariga för det som hände. De lagar jag läste utlovade jämlikhet, men de framstod som tomma i vårt sammanhang. Det kändes som om jag såg ett försök till mörkläggning.

Vändpunkten kom när vi, som palestinier, bestämde oss för att resa oss och stå emot förtrycket. Det fanns organisationer som utgav sig för att hjälpa oss, och plötsligt började de göra saker. Men det var tydligt att de inte kämpade för oss.

Jag insåg att det visserligen är så att man säger att alla människor är jämlika, men att en del behandlas som mer jämlika än andra. Skillnaden gjorde mig förbryllad, men jag tänkte att jag bara måste ta reda på sanningen.

krönika ”Vi

mycket mer än bara siffror eller rubriker”

BILD: LARS MICAEL ADRIAN

Jag bestämde mig för att berätta min historia på sociala medier. På det sättet, tänkte jag, skulle jag kunna göra människor medvetna om vad det är som händer.

Istället blev mitt konto anmält, och sedan raderades det. Det gjorde min känsla av att sanningen hölls under kontroll ännu starkare. Manipulationen fick mig att känna mig maktlös, som om min röst inte spelade någon roll.

Jag är palestinier, men nu är jag inte längre avundsjuk på dem som lever sina liv utanför våra gränser. Jag förstår att deras liv inte är så perfekta som jag en gång trodde och att många av dem är helt ovetande om de svårigheter vi hela tiden ställs inför. Världen ser oss ofta som bara siffror eller rubriker. Men vi är så mycket mer än det – vi är människor fulla av liv, strävanden, ambitioner och drömmar.

Jag älskar mitt land och hoppas att jag en dag får vara med och göra det bättre. Utbildning har blivit den form av motstånd som jag väljer. Trots de utmaningar som det innebär att studera i ett ockuperat land – checkpoints, förseningar, rädsla – vägrar jag att ge upp. Varje dag när jag lyckas ta mig till skolan hävdar jag min rätt att lära mig saker och att hoppas på en bättre framtid.

Ockupationen påverkar oss inte bara fysiskt utan också känslomässigt. Den skapar oro, sorg och ilska. Det är svårt att drömma om framtiden när nuet känns så osäkert. Men

varje gång jag går till skolan ser jag livet på våra gator, och det påminner mig om vår motståndskraft.

Utbildning är något livsviktigt för oss –den håller vårt inre levande. Mina vänner och lärare gör mig motiverad och hjälper mig att se att hårt arbete kommer att löna sig till slut. Kanske finns det de som ser vår kamp som något obetydligt och meningslöst, men den har en djupgående inverkan på våra liv.

Jag är fast besluten att fortsätta framåt, och det som ger mig kraft är hoppet om att vår berättelse kommer att bli hörd en dag, att vår kamp kommer att få sitt erkännande. n

Klass 11 på Den gode herdens skola i Betlehem.

Översättning: Anna Braw

SVENSKA

JERUSALEMSFÖRENINGEN

I maj 1900 bildades Svenska Jerusalemsföreningen i Storkyrkans sakristia i Stockholm för att ”genom uppfostrings- och välgörenhetsinsatser verka för att åt Kristus vinna det Heliga Landets befolkning”. Knut Henning Gezelius von Schéele, biskop i Visby, hade varit i Jerusalem och ville hjälpa människorna där. Föreningen satsade dels på en skola i Jerusalem, dels på en läkarmottagning, och fick ett starkt stöd i Svenska kyrkans församlingar.

Sedan 1960-talet är skolan i Betlehem föreningens huvudverksamhet.

BETLEHEM

En av de viktigaste städerna på Västbanken är Betlehem, som ligger så nära Jerusalem, Beit Jala och Beit Sahour att man kan kalla dem ett storstadsområde, numera med en mur som går genom området och med gränsövergångar i form av så kallade checkpoints.

Staden nämns för första gången på 1400-talet f Kr och är viktig i både Gamla och Nya testamentet. Betlehem har ungefär 50 000 invånare, och fram till för ett par år sedan försörjde sig de flesta på turism i olika former. Andelen kristna invånare har sjunkit kraftigt på senare år. Betlehem har ett universitet och många skolor, både statliga och privata.

”Vi

vittnar om Guds närvaro ”

Vad önskar du att vi här i Sverige skulle

veta om situationen i Det heliga landet?

En rad röster från Jerusalem och

Västbanken, de flesta (men inte alla) kristna palestinier, med och utan ansikten och namn, berättar om vad de ser och tänker på.

SAWSAN, KONSTHANTVERKARE

PÅ VÄSTBANKEN

n n n Jag har aldrig kunnat resa, så jag har bjudit in världen till mitt hem istället. Min familj och jag har bjudit många turistgrupper på mat.

Nu gör jag mest det jag får beställning på. Jag arbetade med sömnad i många år, och sedan gick jag en glasutbildning på Dar alKalima University och började göra glasänglar som såldes i Betlehem och till utländska kunder. Man kan säga att jag gör vad som helst bara det är kreativt – jag har arbetat i många andra material också, och jag har planterat många träd vid vårt hus och gör olivbladsörhängen i silver. En del tekniker som jag har lärt mig har jag inte kunnat fortsätta med eftersom det inte går att hyra in sig där det finns utrustning.

Min dotter och hennes familj bor i Kanada. Jag skulle flytta dit direkt om jag bara fick möjligheten. Min värld har blivit mindre och mindre, och nu med vägbommarna drar jag mig för att försöka åka någonstans här på Västbanken också. Jag rör mig inte mer än några minuter bort från mitt hus.

OMAR HARAMY, DIREKTOR FÖR DEN PALESTINSKA FREDSORGANISATIONEN SABEEL, JERUSALEM

n n n Vi är en palestinsk, kristen gräsrotsorganisation som har sina rötter i befrielseteologin, och nu känns det som om vi hjälper människor att hålla fast vid hoppet med rep som är knutna runt moln.

Vi kämpar för att påminna varandra om att fortsätta vara mänskliga mitt i så mycket avhumanisering, att hålla kvar våra värderingar när allt runt omkring oss knuffar oss mot förtvivlan och hat.

För många i Jesu land känns det som om Gud har dött – som om Gud är tyst och frånvarande, som om offren gråter utan att få någon respons. I den tystnaden försöker vi hålla tron levande, inte som en utväg utan som motstånd. Vi kanske verkar dumma när vi klättrar på rep som är fastknutna i moln, men alternativet är att falla ner och dunsa i den hårda marken.

att till och med i dödens skugga kan hoppet tala.

Vårt arbete är ofta rörigt och osäkert, vi slits mellan att utmana Gud och tron och att stanna kvar nära vårt folk i dess smärta. Men i den spänningen hittar vi meningen med vår kallelse: att hoppas och att stå emot förtvivlan och uppgivenhet.

TAXICHAUFFÖR I JERUSALEM

ENKÄT ANNA BRAW

BILDER ANNA BRAW DÄR INGET

ANNAT ANGES

Min man och jag har börjat göra armband med olivträpärlor och andra pärlor på beställning. Jag bestämmer hur de ska se ut, och han trär dem.

Samtidigt är vårt arbete ett försök att väcka människor ur teologier som uppmuntrar till förnekelse eller underkastelse och att utmana den trosmanipulation som utförs av dem som använder religion för att berättiga våld. Vi försöker återerövra tron som en kraft för rätt, rättvisa och medkänsla – för att visa

n n n När jag sa upp mig från mitt arbete i turismsektorn var det för att jag var så trött på att alltid bara göra det som någon annan sa till mig att göra. Både jag och min fru läste turism på universitetet, och när jag sa upp mig började jag köra taxi. Det var innan allt det här började. Nu är min fru arbetslös eftersom hotellet där hon arbetade inte har några gäster. Jag får inte så många bokningar. Vi har det bättre än många andra eftersom vi inte har något lån på vår bostad. När jag kör inne på Västbanken ser jag vägbommarna överallt. Om jag har en mörk man bredvid mig när jag kör genom checkpointen blir jag alltid stoppad.

BILD GUSTAF ROSENSKÖLD, IKON

Sawsan

Omar Haramy

AHMAD MUNA, BOKHANDLARE

I EDUCATIONAL BOOK SHOP, JERUSALEM

n n n Vi har drivit bokhandel här i Jerusalem i ett par generationer, fast vi blev tvungna att byta namn på den när myndigheterna inte gillade det vi hade. Det är jag som har ansvaret för vår engelskspråkiga litteratur, och jag beställer hem mycket fastän det är krångligt med frakten och tullarna och granskningen. Ibland får vi inte hela leveransen, ibland får vi exemplar som är skadade, men det är inte så ofta. Vi har många kunder från ambassaderna och från olika organisationer som arbetar här i landet. Vi har två butiker, den stora med mycket litteratur och ett café och den här lilla tvärsöver gatan med kontorsmaterial och skolmaterial.

Nu är klockan ett, och det var halv tre en lördag som den här som polisen kom. De började gå igenom alla våra böcker för att se om de innehöll något olagligt, slängde dem på golvet och trampade på dem. Sedan tog de mig med sig, och jag satt häktad i 48 timmar. Jag fick inte ens låsa butiken på vägen ut. Min familj blev tvungen att städa mycket, men på måndagen hade vi öppet igen.

AMIRA QUMSIEH, VERKSAMHETS ­

LEDARE FÖR BETHLEHEM FAIR

TRADE ARTISANS

n n n Vi är ett hantverkskooperativ, så våra medlemmar är 35 verkstäder, men vi arbetar med fler. Idag såg jag en buss och gick ut för att titta närmare – det var länge sedan förra gången!

Vår souvenirshop är stängd sedan ett tag, och situationen blir bara värre. Under pandemin hade vi stängt i två år, och sedan började vi arbeta halvtid igen, med en liten lön. Under 2022 och 2023 kom det massor av bussar, vi hade jättemycket folk i butiken. 2022 var vårt bästa år någonsin. Vi hade 18 anställda. Nu kan vi bara hålla kvar fyra, och det vi arbetar för är att inte behöva stänga organisationen helt, att hålla verkstäderna igång.

Vår organisation startades för att hjälpa konsthantverkarna på Västbanken att samarbeta och för att de skulle kunna transportera sina varor till Jerusalem. Nu har vi nästan bara exportförsäljning, och vi skickar allt genom en israelisk agent eftersom man måste ha israeliska identitetshandlingar för att kunna skicka saker utomlands. Ändå kan lådor fastna i två månader på en flygplats och sedan komma tillbaka med sprucken bubbelplast. Vi undrar om de hade blivit stående i solen.

Nu är det julpyntstider, och vi har en stor order på keramik, så det är mycket arbete med att packa. Vi utvecklar nya produkter hela tiden, tillsammans med våra kunder, och vi försöker dela upp beställningarna så att så många verkstäder som möjligt ska få intäkter. Ibland får de samarbeta. En kund i Japan vill ha ätpinnar av olivträ – då får en verkstad göra pinnarna och en annan göra laserdekorationerna på dem.

TEXTILBUTIKSINNEHAVARE I BASAREN I JERUSALEM

n n n Jag går hit och öppnar min butik varje dag. Vad ska jag göra annars? Jag kan inte bara sitta hemma. Det har nästan bara varit turister som handlar hos mig, så nu säljer jag inget alls. Ibland stänger jag butiken och går upp på taket en stund.

KRYDDHANDLARE I BASAREN I JERUSALEM

n n n För mig har inkomsterna minskat till ungefär hälften. Jag har lokala kunder också, inte bara turister. Jag gör allting själv och försöker hålla butiken öppen.

MARIA LEPPÄKARI, DIREKTOR FÖR

FINNISH EVANGELICAL LUTHERAN MISSION OCH ENGAGERAD I THE UPPER ROOM, JERUSALEM

n n n Jag är tacksam att ha en relation till den här staden och till dem som bor här. Jerusalem är en stark symbol. Hur kan vi som kristen organisation vara här och stötta de kristna kyrkorna, vara lemmar i den ekumeniska kroppen?

Det enda som är varaktigt här är förändringen. Allt förändras – den här konflikten också. Så vad betyder teologin i det här sammanhanget? Vi vet vad diakonin och fredspedagogiken är, men vad är teologin? Forskningen stöder oss. Det är en ständig utveckling.

Den 7 oktober 2023 är den största katastrofen för det judiska folket sedan andra världskriget. Och hur ser vi på det brott mot mänskligheten som pågår nu? Vi kan inte vända bort blicken.

I möten med olika representanter är det viktigast att se människan, ecce homo, att våga se varandra och höra varandra. Just nu är det de förutsättningarna som gör att jag är kallad hit. Jag hoppas kunna bjuda in experter till samtal här på centret för att få stöd och styrka och för att få kunskaper att förmedla.

Maria Leppäkari

Amira Qumsieh

Ahmad Muna

RULA, KERAMIKER I BETLEHEM

n n n De nya elektroniska kontrollerna som har införs vid de checkpoints vi har här kräver att man har smartphone och en app. Många tror att den hämtar annan information ur telefonen. Jag har vänner som raderar sina andra appar innan de ska gå igenom checkpointen. Övervakningen är så stark. De flesta av oss lämnar inte Betlehem.

När jag gick min konstutbildning var det som att de sålde en dröm till oss. Skolan lät oss drömma, och vi hade så många drömmar. Nu kan jag inte tänka kreativt längre.

Förr trodde jag på fred. Nu är det så uppenbart att de inte vill ha fred och jämlikhet. I min familj diskuterar vi alltid om vi ska försöka lämna landet. Kanske är det lättare för unga människor att börja om någon annanstans? Man kan inte vara arg på någon som emigrerar, särskilt inte på dem som har barn. De vill ju att barnen ska få ett bättre liv.

Jag vill inte att det ska komma till den punkt där jag måste försvara mitt liv med våld. Innan dess måste jag också emigrera.

Många är emot Osloöverenskommelsen, de säger att den var orättfärdig, men människor var så trötta, de behövde en paus.

Jag tror att det är så i Gaza nu. Människor längtar efter en lugn natt, ett mål mat.

AYMAN, GUIDE I BETLEHEMSOMRÅDET

n n n Jag är nästan ensam kvar på min gata nu. Alla som kan emigrerar. Vi har blivit en instängd by, och alla måste visa identitetshandlingar när de kör in och ut. Det har blivit så besvärligt att många bestämmer sig för att inte stanna.

Det är total frustration nu. Jag har själv blivit fängslad sex gånger, första gången 1989, och mina bröder och vänner har varit med om liknande saker. Nu är det också checkpoints, nya vägbommar. Och så den ekonomiska situationen. Min syster och svåger skulle resa ut via Jordanien nyligen, och de hade tagit till ett dygn extra, men det räckte inte. De blev stoppade vid bron och kvarhållna så länge att de missade sitt plan. Hotellnätter, nya biljetter, taxi … det är massor av pengar.

Jag har blivit rädd att resa till och med inom Västbanken. Vi har bosättare överallt, och de har inga gränser. Det är terror. Försöker man försvara sig blir man skjuten.

Jag stod här på Herdarnas äng med en grupp för ett tag sedan, och vi tittade ut över landskapet.

”Där ser ni en bosättning, och där”, sa jag och pekade.

”Var snäll och prata inte om det, vi vill inte prata om politik”, sa prästen som ledde gruppen.

”Men vad ska jag i så fall säga om det vi ser?” sa jag.

Jag måste ju berätta för dem vad det är vi tittar på!

Vi har alltid varit här. Olika imperier har kommit och gått. Men den här ockupationen är unik: de vill inte att de infödda ska stanna här.

Det startade inte den sjunde oktober för två år sedan, det började 1948, och omvärlden vill inte släppa den idé som fanns då. Men om omvärlden inte släpper den finns det ingen framtid. De måste ha rätt att försvara sig – men det har alla länder, bara inte vi. Det som händer nu kommer inte att lösa några problem.

Jag vill stanna, men man vill ju bli behandlad som en människa, man vill ju ha värdighet. Vi lever inte ett normalt liv. Det finns ingen stabilitet. Det är utmattande.

TAXICHAUFFÖR VID CHECKPOINTEN I BETLEHEM

n n n Det kommer nästan ingen nu. Vi har så få kunder. Om ni tänker gå istället för att åka med oss betyder det att vi inte får några uppdrag idag.

RUBA, KONSTNÄR I BETLEHEM

n n n Under min uppväxt levde kristna och muslimer tillsammans. Efter den första intifadan blev det annorlunda.

Jag har släkt som har tvingats fly från Sudan till Egypten.

Det är en enorm press på att man ska gifta sig här, och jag gifte mig till slut. Nu har min man och jag ett hus som vi köpte för fem år sedan, så vi har stora lån att betala. Det finns de som kan försörja sig som konstnärer här, men en del av oss har blivit tvungna att ta ett steg åt sidan. Jag har kunnat arbeta som bildlärare ibland, men bild är ett ämne som har väldigt låg status här, inte ens rektorerna bryr sig om det, och varken rektorer eller föräldrar vill bekosta material. Jag tyckte om att undervisa på collegenivå, men efter pandemin har jag inte kunnat göra det.

Att starta något eget här är svårt – restaurang, matbutik, klädbutik, det är det hela.

Vi måste hela tiden bevisa att vi är en del av samhället här, och det är alltid delat, och vi har alltid skuldkänslor. Vi måste alltid motivera och förklara oss, vi blir dubbelt utsatta.

Rula

Ruba Ayman

ELIAS, EGENFÖRETAGARE I TURISMBRANSCHEN PÅ VÄSTBANKEN

n n n Jag säger: Tack Gud för att vi har familjen, vårt hem, mat. Men vi kämpar på alla nivåer.

Jag betalade det sista på ett stort lån i augusti 2023. Det var så fullt med folk här då, hotellen var överbokade, när jag skulle boka boende åt mina grupper bad hotellägarna mig att ta dem någon annanstans och återkomma i oktober.

Det var många unga som gifte sig när pandemirestriktionerna lyftes bort, många unga män som tjänade bra, tog stora lån. Mer än hälften av invånarna i Beit Sahour arbetade med turism, och det var vi som drog pengarna hit, alla företag här är beroende av de intäkterna.

Nu är vi många som har noll i inkomst.

Ni kan tänka er vilka påfrestningar det blir på relationerna. Vi är så trötta, allihop.

Vi sveper bort nyheterna på telefonerna. Häromdagen kom jag hem till en vän som hade sin tv på. Jag var helt oförberedd på det som visades, så jag skrek rakt ut.

Våra präster talar om massor av skilsmässor.

I min familj ber vi tillsammans flera gånger i veckan, jag talar med mina barn om tacksamhet, om

att hålla tron levande. Är det lätt?

Det är inte lätt. Det är den enorma tröttheten i hela situationen.

Min systers restaurang hade stängt fram till sommaren. Nu har hon öppet för en fest då och då. Tidigare hade hon hundratals gäster varje dag.

En så stor del av nyheterna är vägsituationen, var det är stängt och var det är öppet, från norr till söder. Det har kommit upp 300 nya vägbommar på bara några månader. I nyheterna säger de: ”Om ni hör om något, så hör av er.”

Vägbommarna är inte sammanträffanden eller reaktioner, det är en plan. De vill inte att vi ska kunna röra oss. Jag måste snart åka till Hebron för mitt arbetes skull, det är bara 25 minuter bort, men jag vågar inte. För några dagar sedan när en ny bom sattes upp här vid Beit Sahour insåg jag: Vad ska jag göra om de börjar stänga alla bommarna samtidigt? Då måste jag flytta!

Vid checkpoints blir människor i alla åldrar misshandlade.

De slåss mot oss på alla nivåer.

Samtidigt: vi kan inte klaga när vi ser nyheterna från Gaza.

Det är bra att världen ser vad som händer, men det räcker inte.

Be för oss, stötta oss genom biståndsorganisationer, skapa medvetenhet.

SYSTER MARIE ­ FAROUZA MAXIMOS, CHEMIN NEUF OCH TANTUR ECUMENICAL INSTITUTE, JERUSALEM

n n n Jag har varit på Tantur sedan juli 2021, och det var jag som föreslog min kommunitet att jag skulle kunna arbeta här när jag hörde att det behövdes någon. Jag har systrar på Ecce Homo inne i staden och träffar dem regelbundet.

Jag har arbetat på Ecce Homo under en tidigare period, fem år, och Jerusalem har varit platsen där jag har upptäckt de olika orientaliska kyrkorna. När man är från väst kan man knappt tro att det kan finnas så många olika kyrkor.

Tantur ska vara en trygg plats som alla kan komma till. Det är en oas, men muren mot Betlehem syns. Livet i Jerusalem är ganska normalt, men jag ser vapen överallt, och det har blivit ännu svårare med arbetstillstånd och sådant. Så många kristna palestinier har haft anställningar tidigare, och hälften av mina arbetskamrater för några år sedan bodde i Betlehem.

Vi i Chemin Neuf är en ignatiansk orden och vi arbetar mycket med urskillning. Det hjälper mig. Vi ber för situationen. Jag blir hela tiden påmind om mitt eget ansvar – det är ett djupt ansvar för var och en av

oss. Jag har mat och ett franskt pass, men jag känner mig så maktlös, och jag påverkas av allt som är orätt, av allt lidande. Det är på något vis en ständig omvändelse. Jag tänker mycket på Etty Hillesum.

MARLEN MARIA, LÄRARE I BETLEHEM

n n n Situationen här är som den alltid har varit, och samtidigt har den blivit allvarligare och farligare sedan kriget mot Gaza och, efter det, mot Iran. Som palestinska kristna lever vi i mycket så som lärjungarna levde när Jesus hade dött: vi är fulla av rädsla och osäkerhet. Men lärjungarnas sorg vändes till glädje när de fick veta att Jesus hade uppstått, och vi hittar nytt hopp och ny styrka i vetskapen att Jesus lever i oss och runt oss.

Då och då känner vi oss rädda och övergivna, men när julen kommer lyfts våra hjärtan upp igen. Vi vägrar att ge upp eller lämna vårt hemland fastän många redan har gjort det, för vi är kallade att bevara vår kristna identitet och vittna om vår Herres härlighet. Vi stannar här som levande stenar, och vi vittnar om Guds närvaro i det land där Han föddes.

Syster Marie­Farouza Maximos

Elias

RUBA ABURDEINEH, REKTOR

VID DEN GODE HERDENS SKOLA, BETLEHEM

n n n Som palestinier född och uppväxt i Palestina vill jag be alla att sätta sig in i vår verklighet. Vi har rätt att finnas i vårt hemland, och trots den pågående konflikten strävar vi efter fred och samexistens. Den humanitära krisen i Gaza och våldet på Västbanken är exempel på vad vi har att kämpa med. Men vi har inte förlorat hoppet.

Vi accepterade Osloöverenskommelsen, för vi trodde på en gemensam framtid, men många löften är fortfarande ouppfyllda. Vi kristna har djupa rötter här i landet. Vi ställs inför många utmaningar, men vi vill stanna. Vi förtjänar att få leva i fred, vi förtjänar att våra rättigheter erkänns och respekteras.

Stöd från det internationella samfundet, inklusive vänner i Sverige, är avgörande för att vi ska få en rättvis och långsiktig lösning. Tillsammans kan vi arbeta för en framtid där alla folk i Det heliga landet kan växa och blomstra i värdighet och harmoni.

MARIA WÅLSTEN , REGIONAL REPRESENTANT FÖR ACT SVENSKA KYRKAN I JERUSALEM

n n n Just nu (andra veckan i november, red:s anm) är det skördetid för oliver, och under årets olivskörd har våldet från bosättare mot palestinska bönder nått nya nivåer. I oktober och november har Rabbis for Human Rights och B’Tselem dokumenterat en rad incidenter där bönder hindrats från att nå sina marker, attackerats fysiskt och fått sin skörd förstörd – ofta med militär närvaro som skyddar angriparna snarare än de utsatta.

Rabbis for Human Rights har arbetat tillsammans med palestinska bönder och israeliska volontärer för att skapa skyddande närvaro. I byar som Deir Ammar och Burin har det varit avgörande för att skörden överhuvudtaget skulle kunna bärgas. Samtidigt har israeliska myndigheter agerat hårt mot internationella aktivister. Två amerikanska judiska kvin-

SAMARBETSORGANISATIONER

Svenska kyrkan och Act Svenska kyrkan samarbetar med en rad kyrkor, samfund och organisationer i Det heliga landet. Svenska kyrkan driver också Svenska teologiska institutet, som ligger i Jerusalem och som får stöd från Lunds Missionssällskap. Tidigare har Svenska Kyrkans Mission stöttat bland andra Alternative Tourism Group (se intervjun med Rami Kassis).

PÅGÅENDE SAMARBETEN

HÖSTEN 2025:

n Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land n Lutherska världsförbundet i Jerusalem

nor med starka kopplingar till Israel deporterades och belades med tio års inreseförbud efter att ha deltagit i skördehjälp.

B’Tselem rapporterar om att bosättarvåldet är systematiskt, särskilt i områden som Madama i Nablus-distriktet. En bosättarvakt från Yitzhar förstörde skördetäcken, slog bönder och hotade med vapen. En kvinna skadades, och en ung man fick käken slagen ur led. Det här är inte enstaka händelser – Haaretz har rapporterat om 259 attacker bara i oktober i år! Enligt Yesh Din, en israelisk organisation som granskar rättsprocesser, avskrivs 94 procent av anmälningarna om våld från bosättare direkt, och bara 1,5 procent leder till åtal.

Man kan stödja Rabbis for Human Rights och B’Tselem via Act Svenska kyrkan och följa dem på sociala medier för att få en större inblick i deras arbete.

n Department for Service to Palestinian Refugees n Sabeel (där Omar Haramy arbetar)

n Dan Church Aid och Norwegian Church Aid

n Dar al Kalima University (där Ruba och Rula, som berättar i enkäten, har studerat)

n Who Profits Research Center

n Rossing Center for Education and Dialogue

n Rabbis for Human Rights n B’Tselem

n Mosaica Religious Peace Initiative

STÖD FRÅN LUNDS

MISSIONSSÄLLSKAP

De senaste åren har följande institutioner, organisationer och projekt fått stöd från Lunds Missionssällskap: n Ekumeniska följeslagarprogrammet

n The Upper Room n Swedish International Relief Association n Svenska teologiska institutet n Rossing Center n Betlehem Bible College

nr 1 2026 uppdrag mission

Maria Wålsten

Ruba Aburdeineh

BILD: LARS MICAEL ADRIAN

BILD:PRIVAT

”Våra grannar har stöttat oss hela tiden”

Shireen Salman förnyar det palestinska kulturarvet i släktens butik

Tre kvinnor driver en butik i Jerusalems gamla stadskärna. Shireen Salmans nya sätt att arbeta med Jerusalem-motiv väcker uppmärksamhet.

n n n

INTERVJU OCH BILD

ANNA BRAW

– Först var det bara för att vi skulle kunna behålla butiken, säger Shireen Salman. Jag sa upp mig från min tjänst som inredningsarkitekt och började teckna Gamla stan och trycka motiven på keramik. Nu har jag till och med haft en liten pop­up­butik här!

Shireen Salman är på besök i Stockholm för andra gången på ett halvår. Förra gången var hon inbjuden av en butiksägare som ville visa och sälja hennes Jerusalem­produkter i några dagar, och den här augustiveckan har hon kommit för att vara med i ett samtal under den ekumeniska veckan och berätta om hur det är att vara kristen och Jerusalemsbo.

silversmeder

– Vi är en av de äldsta ortodoxa familjerna i Jerusalem, berättar Shireen Salman.

Pappa Salman var silversmed och specialiserade sig på Jerusalemskorset. Han arbetade också med guld och diamanter. Farfar Salman gjorde de silversmycken som bars till de traditionella dräkterna. Han undervisade andra och gjorde ett eget armband som är berömt. Men det var Shireen Salmans farfarsfar som startade butiken 1880. Sedan dess har den drivits av familjens män.

– Min pappa fick bara döttrar, berättar hon. När han dog var det många som trodde att vi skulle sälja butiken. Vi är omgivna av muslimska butiksägare, och våra kristna vänner sa att de männen aldrig skulle acceptera en butik som drevs av kvinnor, att vi skulle hamna i en väldigt utsatt situation om vi försökte.

Ett gemensamt beslut ledde till att Shireen Salmans mamma fortsatte, att hon själv och en syster övergick till att arbeta med butiken på heltid, och att de två andra systrarna hjälper till. – Det har faktiskt blivit tvärtemot vad våra vänner sa, säger hon. Våra grannar har stöttat oss hela tiden. De håller ett öga på oss och ser till så att inget händer. Det är ofta någon av dem som sätter sig på en stol utanför vår butik för att visa att vi inte är ensamma.

kurs för unga entreprenörer

Pandemin blev svår för alla dem som lever på turismen i Jerusalem och Betlehem, och Shireen Salman fick ett erbjudande om att gå en kurs för unga blivande entreprenörer, The Upper Room.

– Jag var en av de första som gick den kursen, och jag fick hjälp med affärsplan och marknadsföring där, säger hon. Vi som gick kursen kunde utveckla våra idéer tillsammans, och nu skickar vi kunder till varandra. Jag har berättat om kursen för mina vänner. En av mina väninnor går den nu under hösten.

Annars, säger hon, är det själva Jerusalem som ger henne nya idéer.

– Jag blir inspirerad av mina promenader, av att samtala med människor i Gamla stan –det finns så många berättelser. Jag har massor kvar att upptäcka. Hela tiden!

butiksrenovering under pandemin

Familjen Salman tog också vara på pandemitiden genom att renovera butiken – det hade inte gjorts på 60 år – och arbeta med sitt sortiment. Det hade länge byggt på silversmide, men både mamman och döttrarna ville utvidga det. – Jag har faktiskt gått en silversmideskurs, och det passade inte riktigt mig, säger Shireen

Salman. Men jag ville skapa något som har med vår kultur att göra. Det började jag egentligen med redan 2017. Först provade jag med armenisk keramik, men ganska snart gick jag över till helt egen design. Allt bygger på mina teckningar. Jag ville skapa medvetenhet om de palestinska kulturerna.

Motiven har hon tryckt på keramikföremål som muggar och kakelplattor men också på helt andra material: tygkassar, kylskåpsmagneter och vattenflaskor. En del har blivit affischer och andra tryck som kan ramas in. Ett specialprojekt är en miniatyrversion av Jerusalems klassiska varutransportvagn med kvadratiska muggunderlägg som last.

– Det är flera av mina motiv och produkter som har plagierats, säger hon. Det är tråkigt, såklart, men det går inte riktigt att göra något åt det.

arbetstillfällen åt fler

De leverantörer som Salmans arbetar med finns mest på Västbanken, och Shireen Salman letar upp små företag som arbetar i de material som behövs för hennes produktidéer. – Jag är uppväxt där, för mina föräldrar byggde ett hus i Betlehem och flyttade dit när vi var små, berättar hon. Sedan blev det alldeles för krångligt eftersom vi var registrerade i Jerusalem, vi fick inga försäkringar till exempel. Så nu bor vi i Jerusalem igen, sedan 18 år, men jag åker ganska ofta till Betlehem och träffar våra leverantörer.

Hon har blivit intervjuad i tidningar och tvkanaler i bland annat Jordanien och Tyskland. – Jag tror att det beror mycket på att allt vi har produceras lokalt, säger hon. Det skapar arbetstillfällen för fler. Jag känner att det jag gör är något som behövs – men jag känner

hela tiden att det inte räcker, och jag känner mig pressad att producera nytt.

nya sätt att hitta kunder Efter pandemin hade butiken ett strålande år. – Det kom så mycket folk, och mina produkter blev viktiga för butiken, säger Shireen Salman. Det blev så att alla frågade efter dem. När turistströmmarna sedan försvann över en natt blev familjen tvungen att hitta nya vägar. – Jag har en egen webbutik och Etsy (en amerikansk samlingssida där många enmansföretagare säljer konstnärliga produkter, red:s anm). En del av mina saker säljs i en butik i London och i en i Dubai. Ibland är det vänner som hör av sig till oss, ibland blir jag kontaktad av någon som har sett något. Kvinnan som bjöd mig hit till Stockholm hade haft en kund som hade visat henne mitt sortiment. Jag tar många kontakter själv också. Det är både exilpalestinier och andra som är intresserade, och de ser ju mina motiv på olika sätt.

”svårt att hålla modet uppe”

Shireen Salman beskriver pandemitiden som sin uppfinnartid – ”jag hade ingen plan, det bara kom”. Att nästan allt stannade upp igen så snart efteråt blev desto svårare.

– Jag måste säga att det är deprimerande nu, säger hon. Vi har mycket mindre avsättning för nya idéer, och jag försöker vara kreativ, men det är svårt att hålla modet uppe. Jag har kreativa vänner, och jag ser till att jag träffar dem för att hålla energin uppe, men … Ett helt nytt projekt som jag arbetade med under förra året är egentligen klart. Jag har inte lanserat det, men jag har bestämt mig för att göra det ändå nu. Det går inte att vänta längre.

kartbilder

Ett projekt som verkligen lanserades men som sedan fick läggas ner var ett samarbete som Shireen Salman gjorde med en annan konstnär.

– Det var ett slags kulturarvsprojekt där vi ritade stadskartor för alla de palestinska städerna, berättar hon. Vi ville skapa medvetenhet om alla de palestinska kulturerna, så vi gjorde affischer som man kunde rama in. Invånarna i olika städer vet inte så mycket om varandra. Det är ganska lite rörelse mellan städerna. Många tror att avstånden är stora, men det är på grund av alla checkpoints som resorna tar sådan tid.

Själv tillhör Shireen Salman den största kristna gruppen i Jerusalem, den grekisk­ortodoxa. Sammanlagt finns det mindre än 5 000 kristna i staden nu.

– De flesta i vår familj bor i Jordanien och USA. Våra kusiner har emigrerat. En av mina systrar bor i Dubai. Men pappa arbetade så hårt, och han ville behålla butiken. Det var därför jag började teckna mina motiv. n

Fotnot: The Upper Room, där Shireen Salman gick en kurs för unga blivande entreprenörer, har fått stöd från Lunds Missionssällskap. Läs mer i stipendierapporten i detta nummer!

Arab Women Union satsar på medlemmarnas behov

REPORTAGE OCH BILD

ANNA BRAW

Hackad persilja är en stor vardagsvara i köket hos Arab

Women Union, som skapar

arbetstillfällen och stöttar

yrkesarbetande palestinska

kvinnor på Västbanken.

ARAB WOMEN UNION

(ibland Arab Women’s Union) är en palestinsk organisation med ungefär 400 medlemmar och 12 ideellt arbetande styrelseledamöter. Den har flera verksamheter i

Beit Sahour och har under många år fått stöd från Sverige, Schweiz och andra länder. Förutom gästhem och förskola driver unionens Beit

Sahour­gren ett storkök för råvaruberedning och matlagning och levererar till matbutiker, organisationer, gästhemmet, förskolan och privatpersoner.

På gästhemmet i Beit Sahour är det tyst och tomt. Hit brukade grupper från olika länder komma för att övernatta under sina besök på

Västbanken, och i köket lagades det frukost med omelett och mycket färsk frukt. Först kom pandemin, efter den började grupperna boka in sig igen, och så stannade allt tvärt.

I lokalerna mittemot är det mer som vanligt. På kontoret tar Basma Giacaman och hennes närmaste kolleger emot med starkt kaffe i små muggar, och i det stora industriköket arbetar kvinnor i olika åldrar med att rensa och hacka persilja, göra i ordning granatäppelkärnor och laga varm mat.

vänner isverige

– Tidigare var det gästhemmet som finansierade mycket av vår övriga verksamhet, berättar Basma Giacaman. Det var massor av grupper som kom hit till oss, till exempel efter ett besök på Herdarnas äng, och vi visade dem våra verksamheter och lagade mat åt dem. Turismen har varit viktig för vår ekonomi. Sedan den 7 oktober 2023 har det bara kommit en enda grupp.

Hon visar fotografier och plaketter på väggen i nästa rum. Bilderna är tagna vid olika besök på centret.

stötta varandra

Beit Sahour är en av Jerusalems grannstäder, men liksom Beit Jala och Betlehem ligger den inne på Västbanken och är avskuren från Jerusalem med en mur. Invånarna är palestinier, och muren och en mängd vägbommar som har installerats den senaste tiden gör att de har få möjligheter att röra sig utanför sin hemstad.

– Arab Women Union kom till för att palestinska kvinnor skulle kunna stötta varandra på olika sätt, berättar Basma Giacaman. Det är en organisation som inte grundar sig på religion – den samlar kvinnor från olika trosinriktningar här – men just nu är flera i styrelsen från kristna grupper. Vi har ungefär 400 medlemmar, och vi är tolv i styrelsen, alla kvinnor. Alla våra verksamheter har kommit till därför att det har funnits behov bland kvinnorna här på Västbanken.

I Beit Sahour driver unionen bland annat en förskola.

– Många kvinnor kunde inte yrkesarbeta därför att det inte fanns någon barnomsorg här, säger Basma Giacaman. Tack vare förskolan vet de att deras barn har det bra hela dagen. Den har blivit väldigt populär.

ett leende center

Förskolan finns i byggnaden tillsammans med det stora köket och Al Basma Center. Det är inte uppkallat efter Basma Giacaman – centret heter så därför att ordet betyder leende.

– Vi har haft ungefär 30 deltagare där tidigare, berättar hon. Nu är de bara 21 – det beror på vägbommarna, på arbetslöshet bland föräldrarna, på att alla levnadskostnader har ökat … Vi kan stötta med transport, men vägbommarna har gjort att föräldrarna tycker att det blir för svårt. n n n

– Jag vill verkligen tacka Al Basmas vänner i Sverige, säger hon. Utan dem skulle allt ha varit ännu värre för oss.

BEIT SAHOUR är en av Jerusalems grannstäder, har ungefär 14 000 invånare och räknas som en mycket gammal boplats. Den ligger på Västbanken, strax öster om Betlehem, och har länge haft en stor majoritet kristna. Många har dock flytt eller emigrerat. Israeliska bosättare söker sig till omgivningarna, och detta sätter stor press på stadens invånare. De två platser som enligt olika traditioner är den äng där herdarna mötte änglarna (en ortodox, en katolsk) ligger båda i östra Beit Sahour.

AL BASMA CENTER (Leendets center) delar lokaler med Arab Women Union och är ett slags daglig verksamhet för unga vuxna palestinier med intellektuella funktionshinder, i vissa fall också fysiska. Förutom gemensamma måltider och aktiviteter har centret ett mindre tvätteri, en vävlokal och en verkstad för tillverkning av papper av återvunna pappersfiber. Detta papper används till julkort som säljs i flera länder.

Deltagarna är alla unga vuxna med intellektuella funktionshinder. En del av dem använder rullstol eller andra hjälpmedel. Alla får hjälp att ta sig till centret varje dag, och förutom gemenskapen och de aktiviteter som ordnas för gruppen har de arbetsuppgifter där: en av dem sköter en stor tvättmaskin som används för centret och gästhemmet, en har fått arbete i köket, det finns en lokal för vävning av trasmattor, och flera tillverkar också papper av återvunna pappersfiber.

julkortsleveranser

Papperet läggs i en laserskärare som har ett julkrubbemotiv inprogrammerat, och när alla småbitar är bortplockade träder en bild av Josef, Maria och Jesusbarnet fram. Bladet viks dubbelt med ett likaledes dubbelvikt färgat papper inuti och läggs i ett kuvert – deltagarnas arbete blir alltså ett exklusivt julkort som har blivit mycket efterfrågat på olika håll i västra Europa. Men i år har ett problem uppstått: – Vi brukar trycka ett bibelord på, och vår gamla skrivare har slutat att fungera. Den nya klarar inte såhär tjockt papper.

Basma Giacaman visar hur skrivaren stannar och vägrar. Någon lösning finns inte än, och september är den månad när korten skulle behöva levereras. Går det att skriva bibelordet för hand? Kan en annan skrivare klara arbetet?

det är inte som tidigare

Engagemanget för unga med intellektuella funktionshinder har länge varit ett av Arab Women Unions kännetecken, och många svenskar har kommit på studiebesök på Al Basma Center. – Jag har varit på besök i Sverige ett par gånger också, säger Basma Giacaman. Mina värdar ordnade så att jag fick möta skolbarn och kvinnogrupper, och jag har besökt universitet. Vi har vänner i Amerika, Sverige, Schweiz, och vi är så tacksamma för er alla. Samtidigt måste vi inse att det inte är som tidigare. Sedan kriget bröt ut går alla medel till Gaza. Hon berättar att unionens styrelseledamöter tittar in i stort sett dagligen och är mycket engagerade i arbetet.

– Dels ser vi till att många kvinnor kan klara att yrkesarbeta, dels ordnar vi arbetstillfällen för många här.

där rader av burkar står i väntan på att bli hämtade.

Men köket gör också helt färdiglagad mat och olika slags halvfabrikat till enskilda familjer.

– Kvinnor som yrkesarbetar och inte har tid att laga mat från grunden på kvällen beställer middagsmat till sina familjer från oss. Det är ett av våra sätt att stötta dem, och det skapar ju arbetstillfällen här.

anpassa verksamheten

levererar till matbutiker

Hon visar köket, bjuder på en liten portion nyrensade granatäppelkärnor och berättar att den finhackade persiljan som behövs i mängd till tabbouleh, en vanlig rätt i det palestinska köket, är mycket arbetskrävande. Köket tar emot persilja och andra grönsaker från leverantörer på Västbanken.

– Vi levererar faktiskt rensad och sköljd och hackad persilja till och med till matbutiker här i området! säger hon och öppnar ett kylrum

Lite mindre tidskänsliga matprodukter, som sylt och marmelad, hör också till kökets repertoar. På kontoret finns hyllor med burkar till försäljning. Så snart någon resenär bokar rum på gästhemmet – enskilda bokningar kommer fortfarande då och då – får någon i köket uppdraget att gå dit och ordna frukosten. Men Basma Giacaman och hennes medarbetare har fått anpassa hela verksamheten efter de senaste årens mycket osäkra situation och satsa mer på matvaror och färdiglagad mat som familjerna på Västbanken själva har råd med och gärna beställer.

– Jag vet att våra anställda egentligen tycker om att ta vara på sin fritid och åka till Jeriko, till Döda havet … allt sådant har vi fått låta bli länge nu, säger hon. Och samtidigt: vi måste försöka vara glada idag – det kan vara vi imorgon. n

Basma Giacaman

”Tack vare olivträ har vi överlevt”

export är livlinan när pilgrimerna inte kommer

Familjeföretaget på Västbanken har tillverkat radband, julkrubbor och andra

olivträföremål sedan 1990-talet.

finns mycket material på YouTube med teorier om det och annat.

INTERVJU OCH BILD

ANNA BRAW n n n

På gården syns det vad familjen arbetar med: tiotusentals små olivträstycken ligger utbredda på presenningar för att torka efter sågningen.

Uppe i lägenheten ovanpå verkstaden visar tv:n en nyhetssändning.

Arbetsdagen är slut, och snart kommer en av sönerna hem med fru och ettårig dotter för att äta kvällsmat.

– Det här är en politisk situation som vi aldrig har upplevt tidigare, säger Yousef (han vill gärna berätta men vågar inte synas med ansikte eller namn – därför har han och hans fru fått fingerade namn, red:s anm). Vi kristna är så rädda. Åt alla håll är vi omgivna av vägspärrar.

”vi vet inte vad det är som händer”

Det han talar om är de bommar som har satts upp av den israeliska staten på många ställen inne på Västbanken. Vid tiden för den här intervjun, i mitten av september 2025, säger många palestinier att antalet är ungefär 1 200. Många talar också om att det finns vägbommar på alla vägar in i Betlehem och att hela staden skulle kunna spärras av på bara några minuter.

– Vi vet inte vad det är som händer, säger

Yousef. Men vi har så många frågor om Hamasattacken för två år sedan också – vi vet inte vad som hände, och det är så mycket ryktesspridning.

Han berättar att många undrar hur Hamas kunde ta sig ut från Gaza när gränserna i vanliga fall är så extremt välbevakade och att det

– Se vad som händer! säger han. Människor dör. Och analyserna som vi försöker göra blir alltid fel. trä och turism

Han förklarar att Facebook, som han har haft tidigare, inte längre går att använda.

– Jag har helt slutat att kommentera och dela andras inlägg där, säger han. Många som har skrivit om vår situation där har blivit arresterade.

Konsthantverk har varit Yousefs familjs levebröd i flera generationer. Hans farfar hade prestigefyllda uppdrag med att utsmycka kyrkor utomlands, och hans pappa brydde sig, som han säger, mer om sitt hantverk än om sitt företag. Yousef själv kombinerade länge arbetet i olivträverkstaden med uppdrag som guide för pilgrimsgrupper och turistgrupper som kom till Västbanken. Nu arbetar han nästan enbart med trä, och han och Maria delar upp momenten mellan sig och kallar ibland in en timanställd.

– Nu jag ska ta emot en grupp snart, säger han, men jag kommer inte att våga berätta om situationen som förr.

tillfälliga eller permanenta?

– Ibland tror vi att vägbommarna är något tillfälligt, säger Yousef. Ibland säger vi till varandra att de är vår verklighet nu.

Vägbommarna som dyker upp överallt påverkar vardagen för de flesta som bor på Västbanken. Rektorer förhandlar med den israeliska armén om tider när en bom ska hållas öppen för att barnen ska kunna ta sig till och

OLIVTRÄDET

Ett olivträd kan bli mellan

300 och 500 år, men det finns berättelser om träd som har levt i mer än

2 000 år. Både trädets frukt (i form av bland annat konserverade oliver, olja av olika kvaliteter och tvål) och själva träet har länge varit viktiga handelsvaror och exportvaror i Mellanöstern. I den palestinska traditionen står olivträdet för stabilitet och trofasthet, och det har blivit en viktig symbol för det palestinska folket.

från skolan, men så ändras vaktschemat igen.

Föräldrar blir tvungna att lämna förskolebarn flera hundra meter från skolan, och barnen får krypa under bommen och gå den sista biten. Vuxna blir försenade till sina arbetsplatser eller kan inte ta sig dit alls. Läkartider, tandläkartider och möten måste ställas in.

– Och till och med vi palestinier behandlar varandra illa, säger Yousef.

Han berättar om en granne som har börjat sabotera uppfarten till familjens verkstad för att markera att han äger en del av marken.

– Det är helt meningslösa konflikter vi har, säger han.

”det var också så att jag ville arbeta” Olivträ är Yousefs och Marias generations material – Yousefs pappa arbetade i ett annat, farfar i ett tredje.

– På sätt och vis hade jag inget val när jag var ung, men det var också så att jag ville arbeta, säger Yousef. När jag var 16 år och hade tjänat ihop till en egen skivspelare var jag så glad!

Han har arbetat i familjeföretaget sedan då, och han och Maria gifte sig som unga och har arbetat tillsammans sedan dess.

– Olivträ har varit en bra inkomst, säger han.

– Man blir väldigt trött av att hålla på med det, säger Maria, det är hårt arbete – men det är bättre än mycket annat.

”som böndernas barn”

Materialet kan de köpa bara under en kort period, den tid när bönderna skördar sina oliver.

– Olivträden är som böndernas barn, säger Maria. Det är sällan som de sågar ner ett träd, men grenarna växer, och det kommer nya.

– Träden får inte bli för höga, förklarar

Yousef, de ska ha en låg och bred krona, så de översta grenarna tas hela tiden bort. Grova

grenar tas också bort. Allt som har en diameter mellan sex och 20 centimeter försöker vi använda. Det finns andra som kan ta emot de grenar som är grövre.

Förr om åren körde han till de olika bönderna och köpte grenar och olivolja av dem på deras gårdar.

– Nu samlar de ihop grenar och kommer hit med dem, säger Maria. Det gör att vi inte kan välja på samma sätt längre.

hantverksmässigt

Yousef tömmer en påse ratade små änglar på köksbordet och visar hur träet växer och vilka fenomen som kan innebära att Maria och han måste sortera bort färdiga föremål.

– När man arbetar mer hantverksmässigt, så som vi gör, kan man använda mer av träet, säger han.

Maria hämtar en påse med andra bortsorterade föremål och plockar fram ett hjärta som bara har för ljus färg och för lite synlig ådring. Sådana blir också svåra för kunderna att sälja vidare – bäst att plocka bort dem redan här. Yosef tar fram en ängel och visar att ena vingspetsen är för tunn och för mörk.

– Ibland är träet väldigt känsligt, och äldre grenar har ofta sprickor, säger han.

Ungefär 100 olika föremål har de i produktion, förklarar de, kanske uppemot 120. Nya tillkommer ibland. De samarbetar oftast om formgivningen.

– Men Yousef ritar bättre än jag, säger Maria, så det får han göra.

Ett av de mest framgångsrika föremålen kom till nästan av en tillfällighet.

– Under den första intifadan gjorde jag en liten flaggstång i olivträ med en Palestinaflagga, berättar Yousef. Så medan nästan allt annat stod stilla tjänade vi pengar.

OLIVTRÄ

Tillverkning av föremål i olivträ har länge varit en viktig inkomstkälla för kristna palestinier och delvis också för muslimska. Julkrubbor har sålts till Europa och Nordamerika, liksom radband, prydnadsföremål och bruksföremål. Olika familjeföretag på Västbanken är specialiserade på olika sorters bearbetning, till exempel svarvning av pärlor, svarvning av större föremål eller tillverkning av krubbor eller en viss typ av figurer. Många av verkstäderna samarbetar för att kunna leverera föremål som de på egen hand inte skulle kunna tillverka. Föremålen såldes tidigare till pilgrimer och turister i Betlehem, Beit Sahour och Jerusalem. Nu exporteras det mesta.

radband till europa

Maria berättar om den mest intensiva tiden i verkstaden, strax före pandemin.

– Då hade vi arbete för tio kristna familjer, säger hon.

– Tyskland och Frankrike var våra största kunder, säger Yousef. Ett tag gjorde vi 20 000 radband om året, och vi hade den katolska kyrkan på en av de största pilgrimsorterna i Europa som kund.

– Vi har sålt enormt mycket julkrubbor också, säger Maria. Ofta samarbetar vi med andra hantverkare för att få fram de delar som vi själva inte är så bra på.

Yousef berättar att den maskin som de använde för att tillverka pärlorna till radbanden var krånglig att arbeta med.

– Vi sålde den och började köpa olivträpärlor från andra, säger han. Korsen, kedjan, metalltråden – vi köpte dem från andra verkstäder här.

allt för export

Eftersom så få pilgrimer och turister kommer till Det heliga landet nu tillverkar de nästan allt på beställning och för export.

– Vi tappade kontakten med en del stora kunder under pandemin, säger Yosef. Vi skulle behöva åka dit och träffa dem för att komma igång igen. Egentligen är vi bra på kontakter och affärer. Nu är vi bara frustrerade.

De har fått ta itu med nya fraktutmaningar – bombningen av Iran ledde till att lådor som hade skickats under sommaren fortfarande stod kvar på någon flygplats i september.

– Vi är oroliga för att de ska förstöras, säger Maria. Men tack vare olivträ har vi överlevt hittills, och alla våra barn har kunnat studera på universitet och ta examen. Vi har fem! Och vi har kunnat betala flickornas bröllop också.

– Vi hoppas att turismen ska komma tillbaka hit, säger Yousef, men vi vet ju inte. Problemen går inte att lösa med krig. Den här situationen, stressen, allt som händer … Det är som om människors hjärnor blir blockerade. n

Ett vackert land

n n n

På kontoret i Beit Sahour märks en försiktig glädje den här dagen i september: en kvinnogrupp som skulle ha kommit resande och tagit guider, gästhus och buss i anspråk för två år sedan har bokat in sig i november istället.

– Det är två kriser som har kommit tätt: först pandemin, sedan en kort tid med lite återuppbyggnad, och så kriget, säger Rami Kassis. Som mest var vi åtta anställda här. Vi har förlorat massor av kunskap och färdigheter. De flesta som arbetade i turismsektorn före pandemin har blivit tvungna att försöka hitta andra sätt att försörja sig.

Rami Kassis och en kollega plus styrelsen är vad som finns kvar av den palestinska organisationen Alternative Tourism Group nu.

– Vi har funnits i 30 år, och vi började som ett projekt med stöd från bland andra Svenska

Kyrkans Mission, berättar han. Jag kom själv hit först 1999, men jag har hört om den första gruppen som bokade in sig, en scoutgrupp från Danmark. Det blev så lyckat att en ungdomsgrupp från Sverige skulle komma hit samtidigt, så det gick att ordna lite gemensamt program för dem.

26 år var Rami Kassis när han började arbeta för Alternative Tourism Group – innan dess hade han arbetat med hantverk.

– Turism fanns här på Västbanken då, alternativ turism var något nytt. Det sågs som mer politiskt, inte business. I början skrattade folk åt oss: ”Turister har inget med samhällslivet att göra!” Under den andra intifadan kom inga turister. Men vår organisation fortsatte och växte, och människor här började uppskatta det vi gjorde.

INTERVJU ANNA BRAW

BILD: DAVID MCLENACHAN, UNSPLASH

ALTERNATIVE TOURISM GROUP

I mitten av 1990­talet startades Alternative Tourism Group i Betlehemsområdet med stöd från bland andra Svenska Kyrkans Mission. Tanken var att en del av Det heliga landets besökare skulle kunna stanna längre på Västbanken än några timmar i Betlehem och att de skulle kunna uppleva fler platser, palestinsk mat och palestinsk kultur. På det viset skulle också intäkterna från turismnäringen komma fler i samhället till godo. Alternative Tourism Group har tagit emot grupper från en lång rad länder och inkvarterat dem på gästhem och i familjer, kört dem i bussar, ordnat program på olika platser på Västbanken och bokat måltider både hos palestinska familjer och på restauranger. En del grupper har också deltagit i solidaritetsprogram som trädplantering och olivskörd.

Han och hans kolleger har bokat in grupper från bland annat stift och församlingar i olika länder på gästhem, ordnat så att de har fått komma hem till familjer och äta middag och prata, kört dem till lantbruk där de har fått hjälpa till med olivskörden, arrangerat trädplanteringsdagar.

– 2000–2001 kom det bara ungefär 4 000 turister till Betlehem, men alla kom som solidaritetsturister. 2005 blev det en vändning, och fler kom igen. Då började andra också kopiera vår idé, men det var tanken – vi ville att fler besökare skulle få möta oss palestinier och att turismen skulle bli till nytta för samhällslivet.

Redan 1997 började Alternative Tourism Group med ett projekt som skulle komma att bli mycket populärt: de hjälpte tio familjer att renovera ett rum så att det skulle kunna hyras ut som gästrum.

– Vi fick snabbt många fler som ansökte, och på några år blev det 60 familjer, säger Rami Kassis. Många gillade idén, och den kopierades på flera platser. Som mest hade vi hundra familjer i Betlehem, och vi ordnade workshops med dem.

De första årens ständiga faxande blev ännu mer intensivt på grund av det faktum att varje grupp fick ett alldeles eget program med guider,

buss, hotell, familjevistelse och restaurangbokningar efter önskemål.

– Men inga souvenirbutiker som obligatoriskt inslag – det lägger vi inte in, säger Rami Kassis. Vill gruppen ha det kan de be guiden att ordna det.

Vad är det Alternative Tourism Group vill visa besökarna?

– Att vårt land är vackert! säger Rami Kassis med eftertryck.

Det är något som han själv har upptäckt genom arbetet:

– Här i Palestina är det ovanligt att resa inom landet. Åker man någonstans så är det utanför. Det finns förklaringar till det, men på många av platserna har bara en tiondel eller en tjugondel av palestinierna själva varit, och det blir ju svårare och svårare för oss att röra oss här med alla nya vägbommar.

Han och kollegerna gick när det var möjligt den vandring som organisationen hade varit med och utvecklat och som kallas Nativity Trail, ett tiodagarsprogram med berg och dalar och byar.

– I många av byarna i norr hade vi inte varit. Nu kan vi inte ens åka till Ramallah om bommarna är stängda, och på fem minuter kan hela Betlehemsområdet stängas av.

Han berättar att alla hans barn finns utomlands, i Tyskland, Jordanien och Ungern.

– Ett par av dem har studerat här i närheten, men de fastnade bara i checkpoints hela tiden. Då är det bättre att studera utomlands. Om du frågar folk på gatan är det säkert 50 procent som förbereder sig för att emigrera. Jag hade kunnat göra det, men hittills har jag valt att stanna. Vi väntar på att situationen ska förändras. n

Rami Kassis

– Gud har kallat oss var och en av olika orsaker, säger Jihad Youssef som leder den ekumeniska kommuniteten al-Khalil i Syrien.

n n n

JIHAD YOUSSEF, som är al­Khalil­kommunitetens tredje ledare, tillhör den maronitiska kyrkan i Syrien och kommer från ett område där många kristna bor. Han studerade från början på ett universitet i Syrien för att bli idrottslärare. Sedan han gick med i kommuniteten har han studerat teologi i Rom, prästvigts i sin kyrka och doktorerat i Rom.

Kommuniteten väljer sin ledare för tre år, och vid omval blir nästa period sju år.

Berättelsen om hur Deir Mar Musa al­Habashi började blomstra igen går att berätta på en rad olika sätt.

Jesuitprästen Paolo Dall’Oglio sökte sig till klosterruinen vid öknens rand men ramlade och bröt ett ben när han skulle klättra upp för att påbörja sin ensamma retreat i en av eremitgrottorna. Först när några stadsbor kom körande för att fira en helgdag tio dagar senare kunde han få hjälp, och då hade han redan formulerat mycket av sin vision: att bilda en ny kommunitet för att vara det han kallade islams kyrka.

Jihad Youssef, som leder kommuniteten nu, har berättat delar av detta och ibland mer i stort sett varje dag under sitt besök i Sverige.

– Det vi försöker göra är inte enkelt, säger han. Men det är möjligt, och det är inte bara möjligt – det är vackert.

paulus kamp

Något som han har fått förklara på varje plats är sitt namn.

– Jihad är ett gammalt kristet namn i Syrien, säger han. Jag kommer från den kristna dalen, och jag är mina föräldrars enda barn. När Paulus talar om sin andliga kamp är det ordet jihad han använder. Så det är den sortens kamp mitt namn påminner om.

Fortsättningen har han också bjudit på många gånger:

– Vi tycker att Antonius är ett heligt namn, till exempel. Det beror på att vi har den helige Antonius. Men om jag anstränger mig riktigt

mycket för att bli ett helgon, jag också, och om jag blir helgonförklarad efter min död, är inte Jihad ett heligt namn då?

Åhörare i Stockholm, Göteborg och Malmö har skrattat tillsammans med honom.

hjärtats horisont

När Paolo Dall’Oglio grundade kommuniteten gav han den namnet al­Khalil, ”vännen”, ett epitet för Gamla testamentets Abraham som var Guds vän. Oftast används det gamla klostrets tidigare namn istället, Deir Mar Musa, Mar Musa eller Deir Mar Musa al­Habashi –det är alltså uppkallat efter ett helgonet Mose från Abyssinien.

– Men den första visionen fick Paolo redan som nybliven jesuit i Italien, berättar Jihad Youssef. Han gjorde de andliga övningarna och berättade senare: ”Ovanför mitt hjärtas horisont reste sig ordet islam.” Hans enda erfarenhet av Mellanöstern då var att han hade gjort en bilresa med några vänner i Jordanien som 18­åring – de ville köra till Det heliga landet men blev inte insläppta. Nu kände han att Jesus kallade honom att leva bland muslimer. Det var 1982 han kom till klostret, som då hade varit övergivet sedan början av 1700talet men som fortfarande betraktades som en helig plats av lokalbefolkningen. 1984 lyckades han komma tillbaka och grundade kommuniteten tillsammans med Jacques Mourad (nu ärkebiskop i Homs).

– Han sa att hans hittade en kropp för sina drömmar i Syrien, säger Jihad Youssef. Redan från början var kommuniteten ekumenisk, och det blev snart också så att den hade kvinnliga kommunitetsmedlemmar. Vi har tre huvuduppgifter: det andliga livet, praktiskt arbete och gästfrihet.

INTERVJU ANNA BRAW

”tänk inte för mycket”

Att Jihad Youssef skulle resa runt i Sverige och berätta om kommunitetsliv och religionsmöten var inte något som hans föräldrar eller han själv såg framför sig under hans uppväxt. Föräldrarna var inte läs­ och skrivkunniga, men deras son fick flytta iväg från dalen för att gå på universitetet. – Jag började läsa till idrottslärare, det var det jag skulle bli, säger han. Men en helg var vi några som åkte för att hälsa på kommuniteten i Deir Mar Musa. Jag hade aldrig varit där tidigare och visste inte vad det var.

Han visar en bild av klosterkyrkans interiör med de restaurerade väggmålningarna från 1100­talet och pekar: där, precis där satt han.

– Plötsligt kände jag att Jesus var där, helt fysiskt och påtagligt, att om jag hade sträckt ut handen skulle jag ha nuddat honom. Det var under kvällsbönen. Några familjer hade kommit tillsammans med mig och mina vänner, och en av kvinnorna kom fram till mig där jag satt och sa: ”Tänk inte för mycket. Säg bara ja.”

bygga goda relationer

Så började det som Jihad Youssef kallar kallelsen, och på sätt och vis fanns den redan, men dels var han tvungen att förstå vilket sammanhang han hade hamnat i, dels var han tvungen att förklara det hela för sina föräldrar.

– Första gången jag talade med fader Paolo om min kallelse sa han: ”Men här älskar vi muslimer.” Jag sa: ”OK, det är inget problem för mig.” Och han sa: ”Nej, här älskar vi muslimer.”

Det är ett återkommande tema under hans framträdanden, kärleken till muslimer, och inte en kärlek till var och en trots den religion de

tillhör, utan en kärlek som omfattar dem just därför att de är muslimer och som omfattar själva islam.

– Fader Paolo sa till mig att återvända till universitetet och att bygga goda relationer med mina muslimska studiekamrater där. Så det gjorde jag, och jag fortsatte att åka tillbaka till klostret.

”av olika orsaker”

Deir Mar Musa tillhör den syrisk­katolska kyrkan och firar gudstjänst i dess tradition, men det är bara en av kommunitetsmedlemmarna som hör dit, och det gör han för att han kommer från Schweiz och inte var döpt när han kom till kommuniteten. Paolo Dall’Oglio var jesuit, och Jihad Youssef själv tillhör den maronitiska kyrkan.

– Gud har kallat oss var och en av olika orsaker, säger han. Vi har olika nationaliteter och olika kyrkotillhörigheter, och vi tar emot Gud i varje människa som kommer till oss. Gästfriheten blir en förbön i sig, och vårt kloster ska vara en plats där människor kan möta varandra och dela bröd och idéer och tankar med varandra. Det är därför som Deir Mar Musa finns nu: inte för att Paolo kom på att han skulle restaurera ett kloster med fantastiska freskmålningar, utan för att han fick den här kallelsen.

DEIR MAR MUSA

Klostret Deir Mar Musa alHabashi grundades på 500-talet och ligger i bergskedjan Qualmun, sju kilometer öster om staden Nebek och åtta mil norr om Damaskus. Klosterkyrkan är berömd för sina freskmålningar från 1000- och 1100-talen. I början av 1700-talet övergavs klostret, och när Paolo Dall’Oglio kom dit i början av 1980-talet var det en ruin. Tillsammans med Jacques Mourad grundade han den ekumeniska kommuniteten al-Khalil, och volontärer och kommunitetsmedlemmar restaurerade byggnaderna och målningarna. Under åren fram till krigsutbrottet i Syrien blev Deir Mar Musa en plats dit många syrier, både kristna och muslimer, kom på besök, och internationella gäster kom också för att volontärarbeta, vara med på retreater eller delta i konferenser.

AL-KHALIL-KOMMUNITETEN

Den kommunitet som Paolo

Dall’Oglio och Jacques Mourad grundade fick namnet al­Khalil, ”vännen”, men kallas oftast Mar Musa eller

Deir Mar Musa efter den plats där de grundade den. Den var redan från början ekumenisk och kom snabbt också att ha både kvinnliga och manliga medlemmar. Nu är de ett tiotal. De bor och arbetar på klosterområdet utanför Nebek och på ytterligare en plats i Syrien och en i Irak, och de medlemmar som studerar teologi i Rom bor i ett kommunitetshus utanför staden.

bygga broar, vara en bro

– När Paolo fick visionen om islam hade han inga muslimska vänner, berättar Jihad Youssef, men han talade med sin andlige vägledare och kom fram till att han skulle bygga broar, eller att han själv skulle vara en bro.

Sedan får han åhörarna att skratta när han berättar om den halsinflammation som Paolo Dall’Oglio drog på sig när han tränade alltför entusiastiskt på vissa arabiska ljud.

– Men när han föll på väg till eremitgrottan ropade han spontant på hjälp – och insåg sedan att han hade ropat på Gud på arabiska.

Den orden där Paolo Dall’Oglio hade avlagt sina löften, jesuitorden, hade visserligen skickat honom till Mellanöstern men var inte beredd på allt som skulle komma att hända där.

En stor fråga var om han verkligen kunde vara jesuit och katolsk präst när han hade grundat en ny kommunitet med en egen regel. Under en period ägnade han och en fransk volontär, Églantine Gabaix­Hialé, mycket tid åt att svara på Vatikanens frågor om kommuniteten och förklara varför ett liv i ständig dialog med islam och muslimer inte bara var något bra utan också det som en jesuitbroder och kristenheten kan vara kallade till.

Försvarsdokumentet blev sedan den bok som är anledningen till Jihad Youssefs Sverigebesök. Den kom ut på franska 2009, på arabiska (i en bearbetning gjord av Paolo Dall’Oglio själv) några år senare, och i svensk översättning i år.

”han visste att något kunde hända honom”

– Det fanns ett motstånd mot hans arbete också i Syrien, bland kyrkoledarna där, berättar Jihad Youssef. Han uppmärksammade korruptionen och intrigerna, och då skrev kyrkoledarna till Vatikanen och klagade. Den politiska ledningen i Syrien såg hans arbete som ett hot.

Jihad Youssef fick följa med till Vatikanen, och där såg Paolo Dall’Oglio bland annat till att han fick behörighet att hantera kommunitetens konton.

– Han visste att något kunde hända honom, säger Jihad Youssef.

Det gjorde det också: Paolo Dall’Oglio blev utvisad av den syriska regimen, återvände för

att göra ett försök att tala med en IS­grupp om att frige några kyrkoledare – och försvann utan ett spår.

– Vi vet inte om han lever eller är död, säger Jihad Youssef.

Och sedan säger han:

– Vi diskuterade mycket. Vi hade många samtal om kommunitetens framtid, särskilt under våra kapitel. Han ändrade på saker och fattade beslut som vi ifrågasatte. Och han blev upprörd om vi bara accepterade det han sa! En sådan människa som fader Paolo kan aldrig dö. Han finns överallt med oss, överallt i klostret. n

BILD: JAMES GORDON, WIKIMEDIA COMMOMS

”Ni

har

frihet

, ni kan göra mycket”

Under tio dagar i september hade

Lunds Missionssällskap besök av Jihad Youssef från Mar Musa i Syrien.

REPORTAGE: ANNA BRAW

n n n Folkhögskolestuderande och seminarister i Södertälje, ”Katolskt forum” i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm, präster och diakoner i Malmö, bokmässepublik i Göteborg – Jihad Youssefs vecka i Sverige innebar möten av många olika slag och med olika människor.

– Alla har visat ett sådant intresse, säger han när bara en dag återstår. Och ni i Svenska kyrkan och i Sverige har mycket frihet och en stor flexibilitet. Ni kan göra mycket – ni har inte de orientaliska kyrkornas historiska problem med islam.

Han har besökt den moské som är inrymd i ett stort gammalt elverk på Söder i Stockholm, en moské i bottenvåningen på ett miljonprogramshus i Fisksätra och Angeredsmoskén. Han har också sett Nacka församlings arkitektmodell för Guds hus, sjungit en bön i den vattenskadade katolska kyrkan i Angered, firat mässan i S:t Thomas katolska kyrka i Lund och blivit bjuden på kanelbulle till kvällsmat i Saronkyrkan i Göteborg.

– Det har funnits ett slags harmoni i arrangemangen, säger han, och det har blivit bra respons överallt, också från de muslimer som har varit med. Jag uppfattar det som att de är måna om att islam ska bli erkänd som en bra

religion, måna om att bidra. Jag är övertygad om att möten är viktiga, och jag tycker att jag har fått det bekräftat.

En bok som kom ut redan 2009, på franska, och som har kommit i svensk översättning i år är orsaken till hans besök i Sverige.

– Men jag är inte förvånad över att den kom ut på svenska nu, säger han. Den behövs nu. Bra böcker kan fortsätta att vara viktiga. Jag hoppas att fler av våra böcker kan nå ut på fler språk – nu har vi kunnat börja bjuda in till konferenser igen, och jag hoppas att vi ska kunna sprida våra konferensrapporter. Syriens framtid var ämnet för ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Imanen Abdulla Almasri berättade om lättnaden och lyckan i januari i år och om hur det sedan har blivit värre igen. Cecilia Uddén sa att det finns skäl att vara mycket skeptisk mot den nya regimen i Syrien men att kommunitetens arbete är viktigt. – Vi är inte de goda, men vi försöker, svarade Jihad Youssef.

Sedan förklarade han att detta att vara islams kyrka är det enda sättet att vara kyrka i Syrien – ”annars hade vi utplånats”.

I ett annat sammanhang vände han sig till de yngre bland åhörarna:

– Var och en av oss har ett ansvar för att göra det vi kan. Ni som är unga har ett stort ansvar. Ni har framtiden i era händer!

Efteråt säger han:

– Jag är optimistisk, men jag talar om hopp också för att höra orden själv och påminna mig själv. n

I KÄRLEK TILL ISLAM, I TILLIT TILL KRISTUS

I slutet av sommaren kom den bok som Paolo Dall’Oglio och Églantine Gabaix-Hialé skrev 2009 ut på svenska i översättning av Maria Store. Den bygger på de dokument som Paolo Dall’Oglio blev uppmanad att förbereda när Vatikanen ifrågasatte hans beslut att som jesuitpräst starta en ny kommunitet i Syrien och söka kontakt med muslimer. Lunds

Missionssällskap tog initiativet till utgivningen, boken blev den första i sällskapets nya skriftserie, och den är utgiven på Arcus förlag. Den kan beställas från Arken bokhandel.

PAOLO DALL’OGLIO

Den italienske jesuitprästen Paolo Dall’Oglio skickades till Mellanöstern av sin orden i ett tidigt skede och studerade arabiska i Libanon innan han kom till Syrien och upptäckte det övergivna klostret

Deir Mar Musa. När klostret fick allt fler internationella gäster blev Paolo Dall’Oglio inbjuden till en rad länder för att berätta om sin kommunitet och dess arbete med religionsmöten och religionsdialog. I Sverige besökte han bland annat Bjärka-Säby utanför Linköping och S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.

Han skrev två böcker tillsammans med den franska journalisten Églantine Gabaix-Hialé, som var en

av kommunitetens volontärer, och kommuniteten gav också ut en rad konferensrapporter.

Hans ställningstagande för demokratisträvanden ledde till att han blev utvisad från Syrien. När han återvände 2013 för att tala med IS om att frige kyrkoledare försvann han. Troligen blev han tillfångatagen och avrättad, men hittills finns inga bekräftade uppgifter om vad som hände.

BILD: JOHANNA FROSTENSSON

Vi kan alltid be

Under de veckor som går mellan Uppdrag Missions färd till tryckeriet och dess ankomst till läsarna kan mycket hända, och kanske befinner sig Det heliga landet i ännu en ny situation halvvägs genom advent. Mycket av det som redan har hänt kommer att påverka befolkningen långt in i framtiden: sorg efter alla förlorade familjemedlemmar och vänner, långdragen otrygghet, arbetsplatser som har försvunnit, familjeföretag som inte har klarat sig, kollapsade relationer, avbrutna studier, undernäring, svält.

Med inspiration från uttalanden, böneämneslistor och skrivna böner från Lutherska världsförbundet och Tearfund kan vi be:

Vi ber för ett varaktigt eldupphör och för att alla parter ska förverkliga fredsplanerna fullt ut, så att israeler och palestinier kan leva tillsammans i fred och med värdighet.

Vi ber för alla de miljoner människor som så länge har levt med våldet och konflikten, och vi ber särskilt för alla dem som har fått sin tillit sargad när de har sökt hjälp, för föräldrar som har förlorat barn och för barn som har förlorat syskon och föräldrar. Vi ber att du ska vara hos dem i sorg och saknad, att du ska återupprätta dem och att du ska ge dem livet tillbaka så att de kan leva fullt ut.

himmelske fader, du som sände din son Jesus för att han skulle bli vår fridsfurste, vi tackar dig för de steg som har tagits i riktning mot fred. Vi ber för en varaktig fred i hela regionen, och vi ber att du ska komma med nytt hopp till alla de människor som har förlorat hoppet.

Vi ber att alla de hjälpsändningar som så länge har behövts ska släppas in i Gaza och nå fram till alla de människor som kan räddas till livet genom dem.

Vi ber för alla som längtar efter vila nu och som längtar efter nya krafter för att kunna vara med och bygga upp relationer, samhälle och framtidstro igen.

För alla dem som lider, svälter och sörjer ber vi att hjälpen ska komma fram till dem snabbt och att du är hos dem med tröst, läkning och trygghet.

Allt detta ber vi om i Jesu namn.

Amen

Sammanställning/översättning/bearbetning: Anna Braw

CAROLINA KLINTEFELT

DU ÄR MED MIG – 40 ANDAKTER SEMNOS FÖRLAG

konkreta ingångar

Du är med mig – 40 andakter är en andaktsbok med mycket innehåll mellan pärmarna. Varje andakt har ett tema och börjar med ett bibelord, en reflektion och en kort bön. Sedan följer fyra underrubriker: ”Läs mer”, ”Fundera”, ”Att göra” och ”Sång”. Under ”Läs mer” får vi ytterligare tre bibelord som berör temat på något sätt. Funderandet består av tre frågor i punktform. Något att göra är en konkret uppmaning – att ladda ner en bibelapp, skapa ett pyssel som påminner om något i Bibeln eller hjälpa någon. Till sist får vi tips på en sång som passar andaktens tema, och samtliga går att hitta på närmaste streamingtjänst.

Målgruppen för den här lättillgängliga boken är ungdomar, och den tänkta läsåldern är 12–15 år, men äldre kan också använda den med behållning. Den passar nog allra bäst i arbetet med ungdomar i en församling eller annan gemenskap där andakter firas.

Reflektionerna i boken är ofta skrivna i jagform. Carolina Klintefelt inleder gärna med en fråga och delar sedan med sig av en tanke, ett minne eller någon egen upplevelse

NIMA HASAN

ÖVERSÄTTNING:

JASIM MOHAMED

DEN SISTA FJÄRILEN

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

tystna och lyssna

på ett sätt som gör temat och bibelordet levande och relaterbart.

Jag uppskattar den rättframma stilen och formen – alla andakterna har precis samma uppbyggnad. Det ger ett lugn om man läser boken på egen hand, och om man använder den i en grupp eller i kyrkans ungdomsarbete vet man snart vad man får bara genom att titta på innehållsförteckningen.

Jag tror att många läsare kommer att uppskatta förslagen på att göra någonting med det vi har läst, de praktiska uppdragen som följer med varje andakt. De konkreta handlingarna innebär ytterligare en ingång till att förstå innebörden av en berättelse.

Du är med mig är ett välkommet tillskott i församlingsassistentens, pedagogens eller prästens bokhylla och en perfekt present till konfirmanden eller ungdomsledaren. När vi i min generation bläddrar i den kommer typsnittet, de fetstilade och kursiverade rubrikerna och formgivningen förmodligen att väcka nostalgi. n

AGNETA GAREFELT UGGLA

Det finns dikt man måste läsa fast man inte vill. Dit hör författaren och sjubarnsmamman Nima Hasans poesi i realtid från Gaza.

Den är omöjlig att värja sig mot. Jag frestas att vända bort blicken och slå ihop boken, men det skulle kännas som ett svek – mot verket, och mot henne och alla andra som försöker överleva från dag till dag i Gaza medan bomberna faller och svält och törst kryper allt närmare.

I två år har Nima Hasan publicerat sina texter på nätet i takt med att de skrivs. Hon har evakuerats elva gånger och bor idag i ett tältläger i Deir Al-Balah. Den svenskirakiske författaren Jasim Mohameds översättningar från arabiska till svenska innebär att hennes texter från kriget för första gången samlas och publiceras i bokform.

Dessa texter är mer än enbart dokumentation. Mitt i den pågående katastrofen brinner de av sinnlighet och liv. Hasan anknyter till en arabisk dikttradition där skönhet och kärlek står i centrum, och det är som om hon har bestämt sig för att inget av detta ska få dö, även om hon själv dör.

Hennes dikt vibrerar av insikt om att döden kan slå till i nästa ögonblick:

”Man ser sin egen död likt en sierska som hällt ut kaffet slarvigt på marken och rotar i spillrorna efter bilden av sitt framtida ansikte”

Och med samma kraft vibrerar trotset och livsviljan. Här finns inga slagord, inget uttryckt hat mot någon fiende, bara detta enda: att vilja leva.

Utanför Gaza, i fred och trygghet, är vi många som gärna projicerar våra åsikter om olika saker på den pågående etniska rensningen. Med eftertryck tycker vi ditt eller datt om Israel eller Hamas, om Palestina eller regeringen Netanyahu. Men Nima Hasans röst inifrån krigets helvete får mig att tystna och bara lyssna. Vad jag då hör är en stark sorgesång om krigsherrars illdåd mot mödrar och barn. Den är förstås oupplösligt knuten till specifika skeenden i nuet, men också smärtsamt tidlös. Så har det varit sedan urminnes tider – värnlösa faller offer när de mäktiga slåss mot varandra för att bli ännu mäktigare. Måste det fortsätta? Kan vi inte bättre? n

MARIA KÜCHEN

BILD: JOSEFINE ANTONSSON

”De som stannar är de som har företag”

The Upper Room stöttar unga med affärsidéer

n n n

REPORTAGE OCH BILD

Lånat klassrum, ord och begrepp på väggen, siffror på

blädderblocket – så tar en grupp unga vuxna sina första steg mot att bli egenföretagare i Jerusalem.

Man skulle kunna tro att sen fredagseftermiddag är den stund när det är dags att vila, men det är då de blivande egenföretagarna samlas till tre utbildningstimmar i en stor sal på Lutherska världsförbundets område i Jerusalem. – Många av dem arbetar eller studerar hela veckan, en del är småbarnsföräldrar, säger Bassem Thabet. Det är de som har önskat den här dagen och tiden, så vi har sett till att ordna det. Bassem Thabet är ordförande för The Upper Room, en ekumenisk verksamhet som startades i Jerusalem under pandemin med stöd av bland andra Lunds Missionssällskap och som nu fortsätter att ge unga vuxna Jerusalemsbor med affärsidéer den kunskap och de verktyg de behöver för att kunna starta företag.

800 år

Tony Khashram har varit företagsledare i turismsektorn i Jerusalem i många år och haft många förtroendeuppdrag i branschorganisationer och inom den katolska kyrkan. Nu sitter han med på fredagseftermiddagarna och följer de unga företagarna från idédokument och första budgetutkast genom deras försök att etablera sig och – det gäller några av de tidigare studenterna – i den glädje som det innebär att kunna försörja sig på sin idé.

– Min familj har funnits i Jerusalem i 800 år, säger han. Vi hör hemma här. Men många kristna palestinier känner sig tvungna att lämna landet – jag kan visa hur mycket statistik

som helst, jag följer den utvecklingen noggrant. En sak jag ser är att de som emigrerar oftast är de som har haft anställningar här, och att de som stannar är de som har egna företag. Därför ville jag satsa på en utbildning för unga som vill starta företag.

tårtbageri

Under pandemin försvann i stort sett alla inkomster för dem som försörjde sig i turismnäringen i Det heliga landet men också för alla som på olika sätt levererade sina varor och tjänster till turismföretagen. Jerusalem och Betlehem drabbades extra hårt. När restriktionerna upphörde kom en del igång igen, men från och med oktober 2023 har få turister kommit. Västeuropéerna lyser fortfarande med sin frånvaro, och enstaka grupper från till exempel Indonesien resulterar inte alls i de bokningar och den försäljning som fanns tidigare.

– En av våra studenter hade idén att hon skulle kunna sälja tårtor med ätbara fotografier på, berättar Bassem Thabet. Hon gör dem på beställning inför fester och födelsedagskalas i sin del av Jerusalem. Det är ett exempel på en företagsidé som fungerar just nu.

ANNA BRAW

THE UPPER ROOM är en ekumenisk organisation som startades för att skapa en entreprenörsutbildning för unga kristna palestinier. Studenterna samlas vid sex tillfällen, tre timmar varje gång, och får en grundutbildning i företagsekonomi och tillfälle att träffa myndighetsrepresentanter och företagare som kan vägleda dem. När de har skrivit en affärsplan och gjort en budget har de möjlighet att be om stöd till inköp av den utrustning som är nödvändig för att de ska kunna starta företaget, till exempel ugn, skrivare, industrisymaskin eller frys. Klassen blir också ett egenföretagarnätverk.

EGENFÖRETAGARE I JERUSALEM

Bland The Upper Rooms tidigare studenter finns flera som arbetar med mat, två fotografer, flera som arbetar med IT, en som använder egna teckningar och målningar för att ta fram nya produkter för en konsthantverksbutik och en som använder AI för att ta fram tecknade Jerusalemsmotiv i en populär stil till tryck på bland annat textilier.

gemensamma beräkningar

Break even är ett av ämnena den här septemberfredagen, det sista kurstillfället innan studenterna ska lämna in sin affärsplan och vara beredda att svara på frågor om den inför gruppen.

– Hur ska jag räkna här? frågar läraren Yousef Kirry klassen.

Han har en PowerPoint­bild med dagens begrepp på väggen och dessutom ett blädderblock som han skriver uppställningar och ritar diagram på.

En student provar att ge honom ett exempel.

– Men om jag inte säljer alla varorna till det priset? frågar han.

Beräkningarna gäller först kylskåp och sedan skjortor som företagaren kanske vill sälja ut innan säsongen tar slut.

allt om ekonomi

The Upper Room startades av några medarbetare i den lutherska kyrkan, Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land, tillsammans med Tony Khashram som är katolik och Maria Leppäkari. Hon har varit direktor för Svenska teologiska institutet och har nu samma titel på Finnish Evangelical Lutheran

Mission. Genom hennes kontakter fick utbildningen sin form med inspiration från en entreprenörsutbildning i Finland, Ensimetri, och den första studentgruppen fick också undervisning av finska lärare.

– Men vi visste att vi på sikt skulle behöva anpassa den till Jerusalem, säger Bassem Thabet. Våra studenter behöver det som fungerar här. Dels anlitar vi Yousef, som arbetar med ekonomi för en biståndsallians och vet allt om ekonomi och företagande. Dels bjuder vi in gästföreläsare, till exempel från myndigheter, så att våra studenter kan ställa sina frågor innan de sätter igång.

Han berättar att det är svårt att försörja en familj på en lön från kyrkan och att han själv ibland tackar ja till uppdrag inom sitt första yrke – han utbildade sig till simultantolk långt innan han blev diakonvigd, och ibland hjälper han till på flerspråkiga konferenser.

– Jag passade på att fråga en av våra föreläsare om jag måste ha en firma för att kunna fakturera för mina tolkuppdrag, och det visade sig att jag inte behöver det. Jag fick hjälp att ansöka om en annan lösning. Det gick snabbt, så som det kan göra när man får ställa sin fråga till rätt person!

vidare cirklar

Hösten 2025 består klassen av en majoritet kvinnor.

– Först var den tänkt för unga kristna palestinskor eftersom det var bland dem vi såg det största behovet, säger Fursan Ayed Zu’mot som är luthersk präst. Redan från början ville vi att gruppen skulle vara ekumenisk. Men sedan dess har vi utvidgat vår målgrupp på flera sätt: vi har börjat välkomna unga män, i den här gruppen har vi tre muslimska kvinnor, och framöver vill vi gärna bjuda in judiska studenter också.

De muslimska kvinnorna hittade till The Upper Room genom att Fursan Ayed Zu’mot och hans styrelsekolleger talade med muslimska vänner i en interreligiös grupp och frågade dem om de kände några unga som skulle ha nytta av utbildningen. På det viset sprids informationen om en chans att studera entreprenörskap i allt vidare cirklar.

– Vi vet att vår omvärld hör mest om Gaza och en del om Västbanken, men vi vill gärna berätta om den situation som vi palestinier lever i här i Jerusalem också, säger Bassem Thabet. För Furzan och mig är arbetet med The Upper Room något som ligger nära det vi gör i våra ordinarie tjänster i vår kyrka, men vi gör det helt ideellt. Hela det här projektet bygger på vår dröm om att stötta unga som vill bo kvar här i Jerusalem och arbeta här. Det är vårt sätt att ge något tillbaka till vårt samhälle.

n

En stark och betydelsefull relation

Elias

Bladh reste från Botkyrka till Kayanga

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. ACT SVENSKA KYRKANS STIPENDIATPROGRAM UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN KOM IGÅNG IGEN FÖRRA ÅRET, OCH UNDER HÖSTEN HAR ÅTTA STIPENDIATER VARIT I TANZANIA OCH SEX I FILIPPINERNA.

ELIAS BLADH, DU ÄR EN AV ACT

SVENSKA KYRKANS UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN-STIPENDIATER I ÅR – VAR HAR DU HAMNAT?

Jag är i Karagwe stift i nordvästra Tanzania. Det ligger alldeles vid gränsen till Rwanda, Burundi och Uganda. Det är ett otroligt vackert område – vi är omgivna av gröna berg, dalar och bananplantager. Stiftsstaden heter Kayanga, och där hade vi vår introduktionskurs med vår koordinator Merabu och biskop Benson Bagonza.

NI FLYTTAR JU RUNT I STIFTET UNDER ERA TRE MÅNADER. VAD HAR DET INNEBURIT HITTILLS?

Jag och min reskamrat fick först åka till Kibanda, en liten by i Mabiradistriktet, och efter tre veckor flyttade vi vidare till Nkwenda. Där bodde vi hos syster Florence, som är

luthersk nunna och diakon. Hon är en fantastisk person, omtänksam, rolig och full av energi. Hon är också en av grundarna till Tumushubire Primary School, där vi fick volontärarbeta i två veckor.

Nu (första veckan i november, red:s anm) har vi kommit fram till vår tredje värdfamilj, i Ihembe, en by som ligger uppe på ett berg. Landskapet är helt fantastiskt, och det är en lugn och vacker plats. Sist ska vi vara i Kayanga igen fram till avslutningskursen.

SAMMANLAGT ÅTTA STIPENDIATER

SKICKADES TILL TANZANIA, FÖRDELADE PÅ TVÅ STIFT

– HAR NI KUNNAT SES?

Ja, alla vi från Karagwe och Bukoba stift har gjort en safariresa utanför programmet. Vi åkte till Serengeti och var där i tre dagar och två

nätter. Det var helt magiskt! Vi fick se nästan alla djur man kan drömma om: lejon, zebror, giraffer, flodhästar och såklart elefanter som är mina favoriter. Vår guide berättade att vi var en av de mest tursamma grupperna han hade haft under sina sex år som guide. Efter safarin stannade vi en natt i Mwanza där vi gick runt, åt god mat och köpte några julklappar att ta med hem.

HUR SKULLE DU BESKRIVA

DIN VÄG

FRAM TILL ANSÖKAN?

Jag är aktiv i Ängskyrkan i Botkyrka församling i södra Stockholm. Från början var jag i kyrkan lite sporadiskt tillsammans med min familj, och jag var faktiskt inte helt säker på om kyrkan var ”min grej”, men när mina vänner skulle konfirmera sig följde jag med. Efter

konfirmationen valde jag att stanna kvar. Värmen och öppenheten gjorde att kyrkan snabbt blev en väldigt viktig plats för mig. Den gav mig inte bara en gemenskap, utan också en känsla av mening och riktning.

Precis i slutet av gymnasiet, när jag funderade mycket på vad nästa steg skulle bli, fick jag ett sms från vår församlingspedagog Stina om Ung i den världsvida kyrkan. Jag visste att jag ville göra något som kändes viktigt, något som skulle utmana mig och göra att jag växte som människa. Så jag sökte. Och när jag sedan fick beskedet att jag blivit uttagen att representera Stockholms stift i Tanzania kändes det helt overkligt.

Det började med att jag följde med några vänner på konfirmationsträffar. Nu står jag här i Karagwe, på andra sidan världen, mitt i ett utbyte där kyrkan, gemenskapen och tron förenar oss över alla gränser.

HUR ÄR DET ATT REPRESENTERA SVENSKA KYRKAN I EVANGELICAL LUTHERAN CHURCH OF TANZANIA? Det känns stort och fint! Jag är stolt över att vara en del av något som sträcker sig så långt bortom mig själv. Det är också väldigt roligt att möta så många människor som på något sätt har en koppling till Sverige eller Svenska kyrkan – det kan vara genom utbildning, samarbetsprojekt eller tidigare utbyten. Det märks verkligen hur stark och betydelsefull relationen är. Den är inte bara ett samarbete på ett papper utan också på ett mänskligt plan. Och jag är ju inte här bara som individ – jag bär med mig en hel gemenskap, både människor som stöttat mig hemma och de framtida broar som byggs genom våra möten här. n

INTERVJU ANNA BRAW

Dela med dig

Tycker du att Uppdrag Mission är en tidskrift som fler borde få ta del av?

Den kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om du vill dela med dig till vänner eller kanske prova att använda tidskriften i kyrkorådet, församlingsrådet eller en annan grupp i din församling.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till gruppen, så sök på land eller ämnesord (till exempel Betlehem eller religionsdialog) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

Näravänskaper

GLOBALT NÄTVERK

STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

n u m mer ute

6 mars

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendium. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Ladda upp text och högupplösta bilder på www.lundsmissionssallskap.se!

Sprid ljus i mörkret

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

I natt vaknar miljontals människor till ljudet av krig och ­konflikt. Act Svenska kyrkan arbetar för fred i de mest ­konfliktdrabbade delarna av världen.

Vi lever under samma himmel – tillsammans gör vi skillnad. svenskakyrkan.se/act

Swisha din gåva för fred till 900