Uppdrag Mission nummer 5 2025: Att de ska bli ett

Att de ska bli ett

Missionsuppdraget i vår

tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c

216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER

annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Under helgprogrammet

”Heart Stockholm” i Kungsträdgården inbjuds barn att måla fredsbudskap på en vägg.

Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

Samlas för fred medan världen brinner

i dessa dagar är det svårt att inleda något överhuvudtaget utan att först nämna något om världsläget. Varje dag innebär chockerande nyheter. Mest chockerande av allt är kanske att de till slut upphör att chockera, att gränser förflyttas, att något som tidigare känts otänkbart blir normalt.

Medan världen slits sönder av krig, mitt under ett pågående folkmord, samlas människor från när och fjärran till ett fredsmöte i Stockholm. De samlas för att minnas, hylla och förvalta arvet från det ekumeniska mötet för 100 år sedan, men också som en tydlig röst i samtiden och för att blicka framåt.

Det är inte konstigt att vi som lever i än så länge fredliga länder drabbas av ett slags … survivor guilt, i brist på bättre begrepp, när vi tänker på våra syskon i Gaza, i Ukraina, i Sudan och Sydsudan, i Kongo, och så vidare. Här får vi sitta och dricka kaffe och prata om fred, mätta och trygga.

Men samtalen om fred får inte tystna. Där samtal överhuvudtaget är möjliga måste vi tala om fred. Och sedan inte låta det stanna vid teoretiska samtal. Var och en av oss har möjlighet och ansvar att agera och påverka, i de sammanhang där vi befinner oss. Och det är det trotsiga hoppet vi får ta fasta på, det motstånd och den manifestation som det innebär att samlas och mana till fred i en särdeles mörk tid. Det är en röst för fred som höjs, det är ett ställningstagande, en vägran att ge upp inför alla de röster som talar med den världsliga maktens och våldets språk. Freden stod i centrum för det ekumeniska mötet 1925. Många av det mötets delegater kom resande från ett krigshärjat Europa. Då som nu måste vi hålla det trotsiga hoppet levande, vi måste vara modiga och frimodiga när vi låter vår längtan efter fred ta konkreta uttryck.

Alltid

6 krönikan

29 recensioner

32 betraktelsen

34 stipendierapporten

38 stipendiaten

39 om LMS

10 ”vi har ett mycket större ansvar”

Katerina Pekridou är teologiansvarig i Conference of European Churches i Bryssel. ”Vi måste tala om fred igen, idag, praktiskt, specifikt”, säger hon.

16 ”det kändes att gud är närmare”

I Nyköping inleddes det ekumeniska jubileumsåret med en ungdomsgudstjänst som unga från flera av stadens kyrkor planerade tillsammans.

I det här numret av Uppdrag Mission får du läsa om längtan och strävan efter fred och enhet på många olika håll. Du får möta många olika perspektiv på ekumenik. Här finns inspiration och påminnelser om att ingen av oss är ensam i bönen om och kampen för fred, hur mörka samtiden och framtiden än kan te sig.

agneta garefelt uggla

Uppdrag Missions redaktionsråd och Lunds Missionssällskaps styrelse

20 i det stora, i det lilla Jerusalem, Hyderabad och Malmö är mångfaldsstäder med både särskilda och gemensamma drag. Anna Hjälm, Packiam T. Samuel och Per Kristiansson berättade i ett panelsamtal Katarina kyrka i Stockholm.

24 ”1900-talets stora väckelserörelse heter ekumenik”

Hur blev det stora ekumeniska mötet Stockholm 1925 möjligt?

Jonas Jonson ställer frågan och svarar med bland andra Nathan Söderbloms egna ord i boken Ekumeniska pilgrimer

ingen vet exakt hur många delegaterna på det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 var, berättar Jonas Jonson i boken Ekumeniska pilgrimer. Året var inte valt med flit (mötet hade gärna fått komma igång tidigare) men fick ett extra symbolvärde – det hade gått 1 600 år sedan ett viktigt kyrkomöte Nicaea, det som bland annat gav oss en av våra trosbekännelser.

Hur många deltog i den ekumeniska veckan i Stockholm?

Vi kom från öst och väst, vi kom från syd och nord, många av oss var Stockholmsbor, och det gick inte alls att räkna oss eftersom få programpunkter krävde anmälan och eftersom en del av helgprogrammet ägde rum utomhus, mitt i staden.

Att vi överhuvudtaget samlades var det allra viktigaste. Och dessutom samlades vi till ett möte med rubriken ”Tid för Guds fred”.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

Alla har de något att ge

i kungsträdgården har några barn hörsammat inbjudan att vara med och måla fredsbudskap på en vägg. ”Heart Stockholm” kallas helgprogrammet som samlar gäster från kyrkor i flera världsdelar, ekumenikvänner från hela Sverige och Stockholmsbor som råkar vara ute.

I ett av studieförbundet Sensus grupprum vid Medborgarplatsen säger en präst att det är bra om unga som är tvungna att lämna Sverige kan få kontakt med någon i det land de flyr vidare till.

I Immanuelskyrkan berättar två teologer om Dietrich Bonhoeffer, och en av dem läser högt ur talet från den ekumeniska konferensen i Fanø i Danmark 1934.

Utanför Storkyrkan blir syster MarieFarouza Maximos från Tantur Ecumenical Institute i Jerusalem fotograferad och huttrar lite i sensommarvinden.

I Andreaskyrkans övre sal leder Kristina Hellqvist ett panelsamtal om Ukraina, och arkimandrit Cyril Hovorun från den ukrainsk-ortodoxa kyrkan berättar om de skador som uppstår hos var och en som har blivit tvungen att döda en annan människa.

och i filadelfiakyrkan delar sig den enorma bildskärmen på mitten och kören Glädjen från Nyköping kommer fram på podiet. Tillsammans med körledare, pianist och saxofonist har de förberett två sånger, och en ljudtekniker kommer snabbt med mikrofonen till den första solisten.

På de första stolsraderna sitter idel kyrkoledare, och bakifrån är de ortodoxa extra synliga med sina huvudbonader.

”Det finns så många sköna människor” börjar den andra sången, och många svenskar minns orden i refrängen: ”En del är långa,

andra korta, en del är hemma, andra borta, en del är tunna, andra tjocka, men alla har dom nå’t att ge – yeah, yeah, yeah!”

Det är en sång som Ingemar Olsson skrev och spelade in 1973 och som har sjungits av många körer sedan dess.

både 1925 och 2025 skulle man kunna använda dess form för att gestalta ekumeniken:

En del sjunger Herrens bön på arameiska, andra har ett lovsångsband, en del har lila skjortor, andra går i talar, en del har huvudet täckt, andra bär diakonemblemet … Och visst är det sant att en del är hemma och att andra har rest långt för att vara med. 1925 var det en stor händelse att ortodoxa kyrkoledare tackade ja till inbjudan. Den här gången kommer flera av dem från Södertälje, men den stora skillnaden är kanske ändå att den katolska kyrkofamiljen finns med genom Flavio Pace från Vatikanen, Anders Arborelius, medarbetare från Stockholms katolska stift och församlingsmedlemmar från bland annat domkyrkan och S:ta Eugenia. Det var ännu inte möjligt när Nathan Söderblom sammanställde sin gästlista.

Alla har de något att ge, och en del får göra det med en mikrofon framför sig. Räknar man alla panelsamtal blir det många medverkande, men ännu fler är de västklädda värdar som tar emot i alla möteslokaler, pekar i olika riktningar, tittar på kartor och läser program. Andreas Holmberg påminner om att Jesus säger ”saliga är de som skapar fred”, Martin Modéus om att fred är något som vi får ta emot som gåva. ”Tid för Guds fred” är ett ekumeniskt möte som har planerats med helt andra förutsättningar än det första Stockholmsmötet men med en liknande vision, och världens behov av fred är inte mindre nu än då. n

REPORTAGE ANNA BRAW

”Enheten är redan given”

samtidigt som ”Tid för Guds fred”, den ekumeniska veckan, inleddes ägde den stora kyrkflytten i Kiruna rum. Det är två stora händelser, olika till karaktären men med vissa likheter.

den ena är ett firande av en historisk händelse i den ekumeniska rörelsen, Stockholmsmötet 1925, där kyrkoledare från hela världen samlades för att samtala om fred och manifestera den kristna kallelsen till fred och enhet. Mycket har hänt sedan dess. Årets ekumeniska vecka bjöd på föreläsningar, seminarier, böner, gudstjänster och manifestationer. Den var ett möte som gav rum för reflektion över vad som hänt på 100 år i kyrkorna, i den ekumeniska rörelsen och i världen. Mötet har ställt frågor om kyrkornas utmaningar och möjligheter idag, vart vi är på väg och vår roll i att bygga fred i vår tid och framåt.

den andra är transporten av en byggnad, Kiruna kyrka, som inte kan stå kvar där den byggdes. Den stod klar 1912 och är alltså inte särskilt gammal med svenska kyrkmått mätt, men att flytta ett så stort kulturarv är ingen enkel historia. Genom åren har den fyllts med liv, skratt, tårar, böner och heliga stunder, och den har blivit en portal till det heliga för församlingsbor och besökare. Att den inte rivs när resten av Kirunas stadskärna försvinner från platsen, utan flyttas, säger något om hur viktig den har hunnit bli under detta sekel.

Flytten följdes av många på plats och av ännu fler via tv-sändningen och via sociala medier. Transporten och ankomsten blev en mötesplats och en manifestation. Människor firade vad kyrkan betyder, hänförelsen över att

det går, men flytten blev också ett tillfälle för reflektion över kyrkans plats i samhället och världen och hur världen påverkar kyrkan – på gott och ont.

Jag hade fullt upp att möta människor och frågeställningar på seminarier under den ekumeniska veckan och kunde inte följa flytten via annat än korta uppsnabbade klipp i sociala medier. Det kanske i sig är ett tidens tecken: vi plockar russinen ur kakan, försöker göra flera saker samtidigt och klickar vidare när vi blir rastlösa eller provocerade.

Men upplevelsen av tid är inte bara de absoluta talen som minuter, timmar och år – det vet den som väntar på ett försenat tåg eller springer till bussen, den som saknar och väntar en älskad vän och den som längtar efter en förändring som aldrig verkar komma. Och det är här jag börjar se likheter mellan de två evenemangen.

”kyrka i rörelse!” tänker jag glatt när jag ser bilderna av Kiruna kyrka där den står uppallad på 224 hjul.

”Kyrka i rörelse?” frågar jag samtidigt självkritiskt när jag lyssnar på en paneldiskussion om fred, en diskussion som inte riktigt vågar ta itu med skaven ordentligt och inte riktigt hinner komma någon vart.

Händer det verkligen någonting? Det går sakta. 0,5 km i timmen (den planerade hastigheten för kyrkflytten) ser inte ut mycket för världen, men i ett hundraårsperspektiv hinner man ungefär 3,7 varv runt jorden om man rör sig framåt åtta timmar om dagen. Kanske kan det vara ett perspektiv också på enhetens väg. På kort sikt ser vi inte de långsamma förflyttningarna, vi ser inte vilka förändringar

krönika

som faktiskt sker och som faktiskt får betydelse. Dem ser vi först efteråt, med lite distans, eller när vi kan snabba upp inspelningen, så att säga.

Och med lite distans blir det tydligt hur långt den ekumeniska rörelsen och enhetssträvan har kommit sedan 1925. I Stockholm i augusti fanns företrädare för alla kyrkofamiljer med, också från dem som valde att inte vara med 1925, katolikerna och pingstvännerna. Fler kvinnor var med denna gång. Många fler ungdomar deltog i både manifestationer och diskussioner. Nyköpingskören Glädjen med sin mångfald av funktionsvariationer sjöng och fick stående ovationer från en sal full av dignitärer.

den ekumeniska rörelsen i Sverige och världen idag är en enhet i mångfald och en enhet med många viljor, organisationsformer och röster. Det är en enhet som varken är enkel eller enkelspårig. Den innebär att vi ber tillsammans och att vi gör det med många olika uttryck och på många språk. Den innebär att vi arbetar för rättvisa och fred tillsammans och att vi gör det på många olika platser där nöden kallar och på många olika sätt. Den innebär att vi möts och samtalar om vem Gud är, vem människan är och vad kyrkan är – dialoger som fördjupar vars och ens förståelse av både sig själv och den andre.

Det går sakta, och det är inte friktionsfritt.

Det är också en enhet som hela tiden hotas, både inifrån och utifrån. De centrifugala krafterna som vill dra isär oss är starka. Världens konflikter är kyrkans. Vad vill Gud? När liv hotas, vad är då rätt att göra? När liv kränks, var går gränserna för vad vi kan göra för att

stoppa det? Vad kan vi göra? Vad borde vi göra? Och vem har makten och kan bestämma det?

det dyker upp en rolig videofråga i samband med den stora kyrkflytten: ”Men vem kör egentligen?”

Otippat föreslår någon kyrkomusikern som sitter på orgelpallen med hela spelbordet framför sig.

Verkligheten är förstås lite tråkigare och mer komplex. Kyrkflytten har planerats under lång tid. Experter har mätt, räknat och säkrat, vägen har breddats, själva huset har lyfts från grunden och placerats på ett stort antal hjul som bär.

Vem kör? Projektledaren? Beslutsfattarna?

De som står för kostnaderna? Den som står vid joy-sticken?

så är det med kyrkans liv också. Det är många som kör, så att säga. För att det ska fungera krävs det att vi är många involverade i många olika delar av kyrkan. Olika viljor, bevekelsegrunder, tolkningar av kallelsen, driv och intressen ska samspela. Det gäller hela kyrkans liv.

När man med det perspektivet betraktar ekumeniken är det lätt att tänka att det finns en massa olika kyrkor som vi försöker flytta samtidigt och åt samma håll.

Men kyrkan är ju en. Enheten är redan given, och vår uppgift är inte att uppfinna den utan att leva den. Vi bor i samma hus, och det är huset som är i rörelse.

Rörelsen påverkas av alla husets invånare. Vi är ett. Om en drar för mycket åt ett håll och en åt det andra kommer vi oundvikligen att dras isär.

Men Gud är den som kör. Ingen påve, patriark, ärkebiskop, superintendent eller president, och ingen av oss andra, har den förmågan.

Att bygga enhet, att vara fredsgörare, i kyrkan och i världen är att låta Gud köra. Vi ska röra oss i den riktning som Kristus kallar oss till. Den urskiljningen är utmaningen.

Kyrkflytten kan lära oss ett och annat om vikten av förberedelse, om att bereda marken och bygga en god grund. Den kan också lära oss att se noga på vår omgivning för att undvika dikeskörningar och att köra lagom fort för att klara kurvorna.

Vi måste titta inåt och söka vår egen grund i bön, i gemenskap, i Gud själv. Vi måste lyssna och vara lyhörda för varandra, se varandra med Guds kärleksfulla blick. Vi måste se utanför oss själva, ropa när vi ser något galet och leva med barmhärtighet och omsorg om varandra och vår värld även om det är obekvämt och utmanande.

En dag i taget blir år.

Ett litet steg i taget blir en bit på vägen.

Så håller vi ihop huset.

Så rör vi oss framåt på enhetens väg.

jenny sjögreen är biträdande kyrkoherde i Strängnäs domkyrkoförsamling och blev i våras Doctor of Ministry (in Preaching) vid Lutheran School of Theology at Chicago där hon la fram avhandlingen For the Life of the World – Cathecumenical Preaching as Formation. Hon är också en av de svenska ledarna för Godly Play och utbildar församlingsmedarbetare, ideella och anställda, i metoden. Tidigare har hon arbetat med ekumenik på Kyrkokansliet i Uppsala.

”Vi har ett mycket större ansvar ” Europeiskt kyrkosamarbete för fred

Katerina Pekridou kommer till Stockholm för att tala om praktiskt, påtagligt fredsarbete.

Nathan Söderbloms möte är en start och en förebild.

– arbetar hon hela tiden med frågor som på olika sätt anknyter till fred.

– Många av oss i kyrkorna gillar att tala teologiskt om försoning, säger hon, men vi måste tala om vad försoning är. Det går inte att bara säga att samhället måste förändras – vi måste säga konkret vad det skulle innebära. Vi måste tala om fred igen, idag, praktiskt, specifikt.

n n n Förra gången Katerina Pekridou kom till Sverige var det för att delta i Sveriges kristna råds rådsmöte om fredsteologi i krigstid. Hon hann också föreläsa på Stockholms enskilda högskola. Åhörarna var andraårsstudenter på högskoleprogrammet för mänskliga rättigheter och demokrati, och ämnet var ”Vägar till fred – att arbeta med inkludering för att förhindra våldsamma konflikter”.

När hon kommer till Ekumeniska veckan är det bland annat ett rundabordssamtal hon ska delta i, ”Kyrkans ansvar för Guds fred”, tillsammans kyrkoledare som ärkebiskop Flavio Pace från Vatikanen, den anglikanske ärkebiskopen Stephen Cottrell, Kyrkornas världsråds moderator Heinrich Bedford-Strohm och Frank Dieter Fischbach som är generalsekreterare i Conference of European Churches. Och som teologiansvarig på Conference of European Churches – Frank Dieter Fischbach är alltså en av hennes närmaste arbetskamrater

”Vägar till fred”, ”Pathways to peace”, har varit ett arbetstema för Conference of European Churches de senaste åren.

– Vi är ofta med på konferenser på olika platser i Europa, ibland också på andra håll, och vi har ju medlemskyrkor i hela världsdelen. Vårt uppdrag är att arbeta med forskning, med praktisk tillämpning av den – vi arbetar alltid praktiskt – och med påverkansarbete gentemot institutionerna här i Bryssel.

Conference of European Churches grundades 1959 men har, som mycket av det ekumeniska arbete som pågår nu, delar av sitt rotsystem i det ekumeniska möte som Nathan Söderblom bjöd in till 1925. Också det var en fredssatsning.

– När jag läser om 1925, säger Katerina Pekridou, om Nathan Söderblom, om hans vision att stärka vänskaper … Han och deltagarna började med inget alls, det hade nyss varit krig, de var traumatiserade. Många trodde att det skulle vara helt omöjligt att samla människor på det viset, men det gick.

”stort arv att förvalta”

En del av Katerina Pekridous förberedelse inför sensommarens Stockholmsresa har varit att läsa Nathan Söderbloms anteckningar inför och om det ekumeniska mötet.

– De åstadkom så mycket där, säger hon. De gick från konflikt till att skapa konvergens.

Egentligen fanns det förstås många strömmar, men en tydlig sak är att det blev början på den ekumeniska rörelsen. Det är ett stort arv att förvalta.

Katerina Pekridou var fortfarande student 2014, när det som nu kallas kriget i Ukraina

började med att Ryssland annekterade Krimhalvön. Hon var en av stipendiaterna på Kyrkornas världsråds första Global Ecumenical Theological Institute i Busan året före, har läst sin masterutbildning i USA och praktiserat på Kyrkornas världsråd i Genève. Nu ägnar hon mycket av sin tid åt Ukraina och andra krigszoner.

– Vi har helt andra förutsättningar nu än de hade 1925, säger hon, och vi har ett mycket större ansvar. Men vi har samma tillförsikt i det hopp som tron ger.

BILD: MAGNUS ARONSSON

Seminarium på temat

”Where Do We Go – Pathways to Peace? CEC’s Program for Peacebuilding in Europe” (”Vart går vi – vägar till fred? CEC:s program för fredsbyggande i Europa”) i Andreaskyrkan i Stockholm.

familjen som liknelse

Den ekumeniska rörelsen har skakats av den rysk-ortodoxa kyrkans uppenbara och upprepade ställningstagande för Vladimir Putins försök att ta över Ukraina, men för Conference of European Churches har det varit enklare att komma överens internt och göra uttalanden eftersom de rysk-ortodoxa avslutade sitt engagemang i organisationen redan 2008.

– Vi har kunnat ha ärliga samtal länge, och ända sedan aggressionen började har vi haft en tydlig linje, säger Katerina Pekridou. Annars är det ofta lätt att ramla in i det som jag brukar kalla artighetsekumenik – att alla sitter runt bordet och är trevliga men att inga av de riktiga problemen går att ta upp. Om vi fortsätter på det viset leder den ekumeniska rörelsen ingen vart.

CONFERENCE OF EUROPEAN CHURCHES

Hon föreslår att man skulle kunna använda bilden av familjen som liknelse:

– I en familj måste man tala om vad man tycker, man måste bara hitta ett sätt att göra det. Det kan göra ont. Och så får man fortsätta att stötta och älska varandra.

”vänskap är det enda sättet”

Mötet i Stockholm äger inte rum efter ett avslutat världskrig utan i ett mycket osäkert läge. Även om det skulle hända något hoppfullt i Ukraina, i Ryssland eller i Mellanöstern under sommaren kommer de miljoner människor som har drabbats på olika sätt de senaste åren att ha förlorat mycket.

– Jag har hört att ekumeniska program har förlorat finansiering den senaste tiden, säger

är en organisation som grundades 1959. Den samlar 115 europeiska kyrkor från de ortodoxa, protestantiska och anglikanska traditionerna och har till uppgift att främja dialog och samarbete och att föra kyrkornas talan gentemot bland annat EU-politiker i gemensamma angelägenheter. Huvudfrågorna är Europas framtid samt arbete för fred och försoning. Kansliet finns i Bryssel, och medarbetarna har kontakt med de europeiska institutionerna i Bryssel och Strasbourg. De nationella kristna råden (motsvarigheter till Sveriges kristna råd) håller organisationen underrättad om nationella och regionala angelägenheter, och samarbeten med en rad andra organisationer innefattar frågor som rättvis fred och mänskliga rättigheter.

Katerina Pekridou. Men vänskaperna är det enda sättet att hålla emot krig, på alla nivåer. Ett program som GETI är en fantastisk möjlighet för unga teologer – jag kan bara rekommendera det, jag har varit med som koordinator också. Man får en kompakt ekumenisk erfarenhet och vänskaper för livet, det blir inte bara professionell solidaritet, och det är något så värdefullt. Den sortens satsningar behöver mycket stöd.

Nathan Söderbloms arbete med mötet 1925 hade, berättar hon, föregåtts av resor och studieperioder utomlands, besök, vänskapsband.

– Han såg värdet i det, säger hon.

”det finns massor att göra” Sin egen bakgrund har hon i den grekisk-ortodoxa kyrkan, där många kvinnor studerar teologi och där de flesta i kyrkoledningen är män.

– Jag hade bra lärare i religionskunskap i gymnasiet – vad de än talade om kändes det verkligt, och teologerna blev de lärare som jag beundrade mest, berättar hon. På universitetet drogs jag till dem som undervisade om andra kyrkor – ”Wow, det finns en stor värld!” Jag ville inte bara läsa om andra kyrkor utan också möta dem. Jag har alltid varit en som försöker medla mellan människor och föra samman människor, men då hade jag ingen aning om att den här sortens arbete fanns.

Nu arbetar hon mest tillsammans med representanter från andra kyrkor, och hon konstaterar att de som kommer till konferenser där hon talar oftast hör till dem som redan är intresserade av ekumenik och engagerade i rörelsen.

– I min egen kyrka är det många som inte vet vad ekumenik är, och det finns tenden -

ser till fundamentalism, myter, högljuddhet. I samhället i övrigt råder det okunskap. Och fundamentalismen på sociala medier – vad kan vi göra åt den? Jag kämpar med det. Jag är inte någon rebell, men det finns massor att göra.

tacksamhet och självkritik

– Mötet i Stockholm är viktigt på många sätt, säger Katerina Pekridou. 1925 var det frågor om etik och moral som dominerade, det berodde på den tiden, och vi är skyldiga det mötet så mycket. Nu måste vi titta på våra sammanhang. Det behövs både tacksamhet och självkritik. Vi kan inte bara föra teologisk dialog, för vi har stora samhällsproblem, det har uppstått nya sorters nationalism, vi har krig i Europa, det pågår krig runt Europa. Det finns kyrkor som välsignar krig och kyrkor som drar sig undan.

Hon betonar att vi lever i en tid som kan bli avgörande på mer än ett sätt och att hennes organisation vet att dess inflytande är begränsat. Därför arbetar hon och hennes arbetskamrater med definitioner av fred, försoning och förlåtelse, och de påminner om att en oprovocerad aggression är en oprovocerad aggression och inte ska kallas något annat. De är också noga med att kalla in ukrainska röster så att de får en plats där de hörs.

– Mötet 1925 kan vara en uppmaning till oss: att arbeta inåt och utåt, att engagera hjärta och tanke, säger Katerina Pekridou. Vi måste ta ställning som kristna, och vi behöver det här mötet. Det behövs ett synligt vittnesbörd, och det kan bli ett profetiskt vittnesbörd för världen. n

Syster Christina med syster Marie-Farouza från den ekumeniska kommuniteten

Hos Sveriges ekumeniska kvinnoråd under dagen i Kungsträdgården.

Christina

Förebyggande

Systrakommunitet

satsar på utbildning och barn i utsatthet

n n

”Höj din röst och handla” var rubriken för ett av seminarierna under den ekumeniska veckan. Syster Christina Nakey och syster Elistaha Nikolao Mlay från Ushirika wa Neema i Tanzania berättade tillsammans med Hana Kirreh från Wi’am i Palestina och Kerstin Bergeå från Svenska freds- och skiljedomsföreningen om kvinnors arbete för fred.

– Vi tackade ja direkt när vi fick inbjudan, säger syster Elistaha, men vi visste inte vad veckan i Stockholm var för något. Det var först senare vi förstod hur stort det var!

Ushirika wa Neema är en systrakommunitet med ungefär 70 kvinnor som är diakonvigda i Evangelical Lutheran Church in Tanzania. De flesta bor i storstaden Moshi, men många reser ut på landsbygden i sitt arbete, och några bor i små grupper i andra delar av Tanzania.

Ushirika wa Neemas vänförening hade tillsammans med Nyköpings församling ansvaret för systrarnas program under två av deras veckor i Sverige. I Stockholm var det Sveriges ekumeniska kvinnoråd som tog emot dem.

– Vi var tre från arbetsgruppen som bodde med dem under veckan, berättar Marie Körner. Själv upplevde jag det som mycket värdefullt att få leva tillsammans, skapa en minikommunitet och komma varandra nära. Våra vardagsliv är ganska olika, men när vi tas ut ur vardagen på det här sättet uppstår ett utrymme som ger särskilda möjligheter.

– På 1970-talet prästvigdes bara män i vår kyrka, berättar syster Elistaha, och några unga kvinnor tog kontakt med kyrkans ledning och bad att få leva i en systrakommunitet. Det var inte något som kyrkan hade erfarenhet av, så det var tyska systrar från Augsburg som hjälpte vår kommunitet igång.

Ushirika wa Neema betyder ungefär ”nådens gemenskap”, och förutom sitt diakonala uppdrag har systrarna engagerat sig i utbildning – de tar emot barn i förskola och skola med Montessori-pedagogik, och de har också en barnskötarutbildning och en tvåårig lärarutbildning för Montessorilärare.

– Vi försöker också skapa medvetenhet om pedagogiken genom att bjuda in vuxna till seminarier, säger syster Christina, och vi bjuder in politiker som får se vår undervisning och träffa oss så att de kan ställa frågor.

Syster Elistaha förklarar att det är så systrarna ser på sitt fredsuppdrag: de arbetar med barn, unga och kvinnor på familjenivå och lokalt.

– Under pandemin började vi ta emot barn som har hamnat på institutioner för att de saknar föräldrar men som inte är trygga där, säger hon. Vi tar hand om dem tills de fyller tre år, och sedan är tanken att de ska växa upp hos släktingar. Men en del har inga släktingar

heller. Vi arbetar mycket med stöd, hälsa och utbildning med de barnen också.

– Men kärleken kommer först, förstås, säger syster Christina.

– Ja, vi älskar våra barn, säger syster Elistaha. Hon berättar att barn och unga som saknar familj ofta hamnar på gatan i Tanzania och att människor använder ord som ”råtta” om dem. Deras kamp för överlevnad skapar ofta oro i städerna.

– Vi tar emot barn för att rädda dem från livet på gatan, och det är ett sätt att bygga fred i de lokala sammanhangen, säger hon. Ushirika wa Neema har vänner i Sverige sedan många år. Kerstin Forsberg hade arbetat i Moshi tidigare, och när hon kom tillbaka som utbildad Montessorilärare och fick höra att hon hade kolleger i staden sökte hon genast upp dem.

– Pedagogiken behöver inte anpassas, den fungerar överallt, säger hon, men i Tanzania har jag sett hur bra den är för barn som inte har så mycket.

– Ja, den är så tydlig och konkret, säger syster Christina. Barnen gör mycket eget material. – Och Maria Montessori talade om att utbilda för fred, säger Kerstin Forsberg.n

FOTNOT: Läs också om Ushirika wa Neema i Uppdrag Mission nummer 2 2018 och nummer 3 2023! Lunds Missionssällskap har stöttat utbytet mellan kommuniteten och dess svenska vänner i flera projekt. Systrar har medverkat på den svenska Korsveifestivalen, och de har också tagit emot flera konfirmandgrupper från Nyköping i Moshi.

INTERVJU ANNA BRAW

Chemin Neuf.

Syster

och syster Elistaha.

”Det

kändes att Gud är närmare”

Unga från fem församlingar i Nyköping började det ekumeniska jubileumsåret i januari med att fira gudstjänst tillsammans.

– Vi har inte haft något samarbete mellan ungdomar tidigare, säger Karin Eckerdal som är diakon i Nyköping. När vi skulle planera det ekumeniska året i Nyköpings kristna samarbetsråd bestämde vi att vi skulle ha en ungdomsgudstjänst under böneveckan för kristen enhet.

I Nyköping finns ett kristet samarbetsråd men också informella ekumeniska kontakter

– de senaste åren har staden tagit emot ukrainska flyktingar som är ortodoxa, ungdomsgrupper har egna vänskapsband, kaldeiska och eritreansk-ortodoxa grupper finns också.

Samarbetet började den här gången med Svenska kyrkan, Hjortensbergskyrkan som tillhör Equmeniakyrkan och Filadelfia som är en pingstförsamling.

– Lydia och Rasmus och jag satte oss och pratade, berättar Karin Eckerdal. Vi talade om visionen att ungdomarna ska se att vi ledare känner varandra, tycker om varandra, vill göra saker tillsammans och med Jesus i centrum. Sedan samlade vi ett 15-tal ungdomar för att planera. Det var sista dagen på jullovet.

lång lista

Rasmus Fuhrman arbetar med ungdomar i pingstförsamlingen, Lydia Börefelt är ungdomsledare i Hjortensbergskyrkan, Karin Eckerdal är diakon i Nyköpings församling och arbetar bland annat med gymnasiekonfirmander och med podden ”Ung och älskad” som är tänkt för tonåringar och unga vuxna. Till planeringsträffen bjöd de in några från sina

grupper och unga från bland annat den katolska församlingen S:ta Anna och den syriskortodoxa S:t Matteus. Fem kyrkor var alltså representerade.

– Vi gjorde en lång lista tillsammans, alla saker som kan ingå i en gudstjänst. Vi talade om bönen om förlåtelse – vad är det? Det var tal om en lek eller en ice-breaker, och när vi frågade igen om något saknades sa en av ungdomarna: fridshälsningen! Det känns som en viktig del av hur allt blev sedan, att det kom från det mötet.

”i vår kyrka brukar vi stå upp” När listan var gjord fortsatte samtalen i grupper om tre, och gudstjänstordningen tog form. I inledningen till gudstjänsten fanns den trinitariska hälsningen med, och en överlåtelsebön. Hjortensbergskyrkan har ett lovsångsteam som tog ansvaret för musiken. Både ”O store Gud” och ”Du omsluter mig på alla sidor” hamnade på önskelistan, och alla gudstjänstens texter visades på väggen.

– Vi dolde inte vilka vi är – en del stod med lyfta händer under lovsången, säger Karin Eckerdal. Kristian som läste evangelietexten sa: ”I vår kyrka brukar vi stå upp när vi läser evangeliet, så det kan vi göra nu.”

Förbönen gestaltades på flera sätt: möjlighet till personlig förbön, bönestationer inklusive en Frälsarkransen-station, och så en gemensam avslutning med Herrens bön som en syrisk-ortodox grupp sjöng på arameiska. – Det var ett lyft! säger Karin Eckerdal.

uppmuntrande

Hon har talat med de ungdomar som rör sig i hennes församling om hur de upplevde kvällen.

– De har sagt att det var jättemysigt, en öppen stämning, tryggt, roligt att vi blev så många, att de kände igen många från skolan. De syrianska ledarna sa att det var roligt att se att det finns så många kristna ungdomar i Nyköping. En del har dubbla tillhörigheter, och den som ledde förbönen berättade lite om sin uppväxt i den syrisk-ortodoxa kyrkan. Kristian berättade om sin tro och om hur den har sett olika ut under olika tider i livet.

Karin Eckerdal betonar att en ekumenisk ungdomsgudstjänst också kan leda till en del efterarbete.

– Man får fortsätta att prata med ungdomarna om att vi har lite olika kulturer och säga att om något som sägs i ett kristet sammanhang gör dig rädd, så kom och prata med oss – man ska inte behöva bli rädd. Att det kan hända sådant är en liten risk man tar när man arbetar med sådana här initiativ. Men det var också så många saker som var uppmuntrande. De flesta gick ner och fikade efteråt, och de stannade länge – det är så många relationer, så mycket som händer. En av våra ungdomar sa: ”Kan vi inte ha det här oftare? Kanske en gång i månaden?” n

RASMUS FUHRMAN, FILADELFIAKYRKAN (PINGST)

Ett gäng härifrån Filadelfia hängde med på den ekumeniska gudstjänsten. Jag var med och planerade, och gudstjänsten var jag med under förbönsdelen. Det var väldigt många ungdomar som kom fram. Hjortensbergskyrkan ledde lovsången, och de ortodoxa ungdomarna sjöng

Herrens bön – det var häftigt. Planeringen var rolig, fast jag sa till våra ungdomar att jag som är ungdomspastor inte borde göra det – det är ju ni som ska vara med! Men det blev väldigt bra. Det går, det går att göra på ganska kort tid, det går att dra ihop alla: nu kör vi! Det är bra för ungdomarna att se att vi vill det som är allas, och våra ungdomar träffade många som de kände.

S:TA ANNA KATOLSKA KYRKA

Vi var en grupp från min församling, fem personer, och jag hade varit med och planerat gudstjänsten också. Dels läste jag ur Johannesevangeliet, dels berättade jag om min tro. Vi var två som berättade, och jag erbjöd mig att göra det –jag har aldrig gjort det tidigare. Påven sa nyligen att oroliga tider är det viktigt att människor håller ihop, särskilt kristna, och jag vill betona vikten av enhet mellan kristna. Det finns mycket som man kan göra tillsammans: fler gemensamma gudstjänster, lovsångskvällar, bibelsamtal. Det betyder jättemycket, och unga har inte samma förutfattade meningar om varandra som vuxna kan ha – det ökar sannolikheten för ett framgångsrikt samarbete.

LOKE HENRICSON, HJORTENSBERGSKYRKAN (EQUMENIAKYRKAN)

Jag tyckte att det blev jättebra med gudstjänsten. Jag var inte med och planerade, men jag är med i ledarteamet för våra ungdomar, och 50–60 av dem var med. Det var nyttigt och uppmuntrande – att se att det finns andra kristna, att utmanas och utmana varandra, att veta att man inte är ensam. Vårt lovsångsteam ledde musiken utom Herrens bön som en syrisk-ortodox grupp sjöng. Jag gillade det – det var annorlunda på ett bra sätt!

Jag tror att det var bra att vi började med att göra något tillsammans och att vi hade fokus på det gemensamma. Sedan kan det bli mer och andra saker.

Efterhänget i källaren var viktigt – att kunna prata, ställa frågor, knyta nya band.

(SVENSKA KYRKAN)

Jag går i nian och konfirmerades förra sommaren, och nu är jag med på Konfa 2.0 och är ung ledare i Nyköpings församling.

När vi planerade gudstjänsten, det var två veckor i förväg, frågade de mig och min kompis om vi ville ta fram bönestationer. Jag sa ja, för jag tyckte att det verkade spännande. Gudstjänsten blev roligare än jag hade trott – vi var jättemånga, och det var ganska fartfyllt. Jag hälsade inte på så många, jag var lite blyg, men jag delade ut bibelverser.

Det är bra att lära sig olika sätt att fira gudstjänst och lära känna andra. Personlig förbön var nog det bästa jag har varit med om! Sedan har jag försökt säga hej i skolan.

När vi skulle planera den ekumeniska gudstjänsten blev jag sjuk, och sedan när jag kom fick jag veta att det var jag som skulle säga vad vi skulle göra, sjunga och be och så. Jag är social, så jag tänkte: det blir bra!

Vi från S:t Matteus var nog över 20, och åtta av oss sjöng Herrens bön på arameiska. Efteråt var det många som sa att det var så fint att höra den på Jesus språk. Resten av musiken hade de från Hjortensbergskyrkan. Sättet de spelar och sjunger är verkligen jättefint. Jag gick inte fram när det var personlig förbön, men det var fint, det kändes att Gud är närmare.

KRISTIAN DIVANDER

JULIA AXELSSON, NYKÖPINGS FÖRSAMLING

CHARBEL KASBATEEON S:T MATTEUS SYRISKORTODOXA FÖRSAMLING

Karin Eckerdal

BILDER: CAROLIN ERICSON

I det lilla, i det stora

Ett seminarium om möten över gränser, gamla och nya, blev ett av Lunds Missionssällskaps bidrag till den ekumeniska veckan i Stockholm.

REPORTAGE OCH BILD

ANNA BRAW

n n n Vad händer när troende som tillhör samma gemenskap visar sig ha olika syn på det som händer i världen? Vad händer när troende som rör sig i helt olika sammanhang visar sig reagera ganska lika?

När Lunds Missionssällskap tillsammans med många andra kristna organisationer inbjöds att vara värd för någon programpunkt under den ekumeniska veckan i Stockholm tog Johanna Gustafsson Lundberg och Ulrich Schmiedel hjälp av några av sällskapets vänner i andra delar av världen för att förmedla flera bilder av vad vänskaper över synliga och osynliga gränser kan leda till.

hyderabad ny nod Noder har sällskapet valt att kalla de platser där mer långsiktiga satsningar görs och där det finns människor som är beredda att delta i ett ständigt pågående erfarenhetsutbyte.

I samband med den ekumeniska veckan blev Hyderabad i delstaten Telangana i Indien en sådan nod – ett avtal med Henry Martyn Institute skrevs under av direktorn Packiam

T. Samuel och sällskapets styrelse. Sedan tidigare är Hongkong, Egypten (genom dels stiftsgården Anafora, dels Mariadöttrarna i Kairo), Malmö/Lund, Jerusalem och Kapstaden också noder.

I seminariet i Katarina kyrka skulle Packiam Samuel medverka tillsammans med Anna Hjälm, Sarojini Nadar och Jakob Wirén. Sarojini Nadar, som är professor vid University of the Western Cape i Sydafrika, fick ställa in sin medverkan eftersom hon blev kallad till South African Women in Science Awards. Hon ersattes av Per Kristiansson som är sällskapets sekreterare, stiftsadjunkt i Lunds stift och präst i Rosengård i Malmö.

bredare

”New Lines of Confessional Conflict – Investigating Religion and Political Creed” var den överskrift som Ulrich Schmiedel föreslog för seminariet – svår att översätta, skulle det visa sig, men inspirerande för de medverkande. – I samtalet berörde vi temat i titeln, säger Jakob Wirén, men det blev kanske lite bredare: erfarenheter av interreligiös konflikt och samverkan i tre av noderna, Malmö, Hyderabad och Jerusalem.

Jakob Wirén är en av Ulrich Schmiedels professorskolleger vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och skrev en gång sin doktorsavhandling om religionsmöten, hopp och gästfrihet.

central fråga

– Vi har ungefär 90 minuter på oss för att lösa några av vår tids svåraste och mest trängande problem, sa han i sin inledning. Han förklarade att syftet med seminariet var att ta upp några grundläggande frågor i ämnet interreligiösa relationer och att se hur de blir konkreta i olika sammanhang. Nathan Söderblom fick hjälpa till genom några ord som han skrev efter det första ekumeniska mötet 1925, tagen av att alla talare verkade ha samma underton eller djupt rotade princip och stannade inför den fråga som han själv kallade den centrala: Guds rike.

Att det var just den frågan blev uppenbart för honom först när mötet hade kommit igång. ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son.”

– Det var arbetet för rättvisa, fred och försoning – både i det lilla och i det stora, sa Jakob Wirén. Det handlade om Guds rike. Jag tycker att den frågan är mycket närvarande

FYRA NODER

Seminariet under den ekumeniska veckan var en del av ett gemensamt projekt som Ulrich Schmiedel har tagit initiativ till och som först skulle knyta samman Lunds Missionssällskaps tre noder, Malmö/Lund, Jerusalem och Kapstaden, i arbetet med att stötta och studera religionsmöten som leder till vänskaper och gemensamma insatser för fredsbyggande.

– Nu ingår Henry Martyn Institute också i den gruppen, förklarar Johanna Gustafsson Lundberg som är docent vid Centrum för teologi och religion.

Ulrich Schmiedels professur finansieras av en särskild donation från Lunds Missionssällskap.

i den ekumeniska veckan hundra år senare också, och i den fråga som vi ska ta oss an i det här samtalet.

sida vid sida i århundraden

Packiam T. Samuel har varit i Sverige tidigare och har vänner bland annat i Nacka församling och Fisksätra.

– Mitt ”nu” är att Henry Martyn Institute ligger i Hyderabad som är en stad där religiös mångfald har en lång historia, sa han. Hinduer, muslimer, kristna, sikher, jainer och andra har levt sida vid sida i århundraden. Men liksom på många andra ställen är det en samexistens med spänningar. Staden är levande och ungdomlig och har många band till andra platser jorden runt, men den är också tyngd av polarisering, de religiösa identiteterna blir manipulerade i politiken, och det finns socioekonomiska skillnader.

Han beskriver detta ”nu” som en blandning av hopp och anspänning:

– Vi är välsignade med en rik samtalstradition, med ett stort nätverk som består av trosledare, aktivister och akademiker, med trovärdighet på gräsrotsnivån och med det förtroende vi har byggt upp genom att leva sida vid

sida med människor under årtionden. Vi möter utmaningar som en ökande religiös nationalism, ett krympande utrymme för civilsamhället, misstänksamhet mot dialogarbete, matthet bland våra finansiärer och kampen med att engagera unga människor på ett meningsfullt sätt i de digitala ekokamrarnas tidsålder.

fick korset av sin vän

Per Kristiansson är alltså stiftsadjunkt i Lunds stift och har tidigare tjänstgjort för Svenska Kyrkans Mission i Malaysia och Filippinerna.

Han berättade om hur Malmö beskrivs och gestaltade sin egen frustration med den upprepade frågan: ”Borde vi inte …?”

Han berättade också om hur han som präst i Malmö mötte den albanske imamen Roland Vishkurti från den stora Malmömoskén Islamic Center i en dialoggrupp med namnet Tro och tolerans (se också Uppdrag Mission nummer 4 2024). Med tiden insåg de att de hade blivit nära vänner.

– Jag hamnade på sjukhuset för ett tag sedan, och när jag hade blivit opererad låg mitt kors och min ring i nattygsbordet bredvid sängen, sa han. Jag kom på det när Roland satt hos mig, och det blev han som tog upp

mitt kors och gav det till mig så att jag kunde ta på mig det igen.

”må de bli de sista offren” Anna Hjälm var under Antje Jackeléns tid som ärkebiskop ledare för arbetet i programmet En värld av grannar. Sedan tre år är hon direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, en nod som har fått delvis nya uppgifter eftersom få reser dit nu. Hon läste högt ur sin dagbok, en anteckning från den 29 augusti förra året, alltså nästan exakt ett år före seminariedagen:

Vi åkte till Kibbutz Nirim och till området för Nova-festivalen. Vi hörde vapnen som fortfarande trasar sönder Gaza – och vittnesmål från en överlevare från Hamas attack. Vi såg drönarna, och röken från Khan Younis. Vi såg skotthålen genom fönsterrutor och varandra i ögonen. Bönen? ”Må de som dödats i kriget idag bli de sista offren.”

ligionsmöten, text och kontext, sa Anna Hjälm. Så vilka är utmaningarna och välsignelserna?

Hon berättade om folkmordet i Gaza och hänvisade till en ny, oberoende rapport som har citerats i Nature. Rapporten har ännu inte granskats (så kallad peer review), men antalet döda fram till slutet av januari 2025 uppskattas av författarna till 84 000. Hon berättade om hur det våld som utövas av israeliska bosättare på olika sätt har ökat, framför allt på Västbanken, och om hur det politiska trycket mot palestinier – i form av administrativa hinder, ekonomiska inskränkningar,  begränsningar i rörlighet och religionsutövande, och direkt våld – också drabbar kristna. Oförutsägbarheten gör att inget kan planeras och leder till utvandring, så kallad brain drain och utmattning. Institutet har fått fungera som en plats där man kan vila en stund – mikrofred har blivit ett begrepp.

mikrofred

– Svenska teologiska institutet är en del av Svenska kyrkan och arbetar med utbildning, forskning och dialog med fokus på teologi, re-

– Det finns en längtan efter att dela det mänskliga med varandra, sa Anna Hjälm, i sorg, saknad, frustration. Det finns ett desperat behov av att se varandra i ögonen. Mötesplatser, som vår, kan inte arbeta med sina vanliga program, men att Svenska kyrkan är kvar är meningsfullt. n

SAMARBETE MELLAN

Per Kristiansson.

Jakob Wirén.

Anna Hjälm.

Packiam T. Samuel.

-talets stora

– Små människor och sammanhang

kan slå rot och växa till stora träd, säger

Jonas Jonson som har skrivit en bok om Stockholmsmötet 1925.

n n n Onsdagen den 19 augusti 1925 ringde det i alla Stockholms kyrkklockor. Klockan var elva på förmiddagen när en lång procession började röra sig. 66 representanter från en rad olika samfund tågade in i Storkyrkan till tonerna av ”Hela världen fröjdes Herran” på fyra språk samtidigt.

Vägen fram till mötet hade varit lång och slingrig, men i det ögonblicket skrevs historia. Längst bak i processionen gick Sveriges ärkebiskop Nathan Söderblom, som i många år outtröttligt hade verkat för ett ekumeniskt möte. 1600 år efter det första konciliet i Nicaea hade han fått till stånd ett ”Nicaea om liv och arbete”, som också blev det första kyrkomötet med delegater som utsetts av kyrkorna själva.

660 delegater från 37 länder fanns på plats, varav 60 kvinnor.

– Stockholmsmötet är kyrkoekumenikens födelseplats, konstaterar Jonas Jonson.

Jonas Jonson vill skildra vägen fram till mötet

Tidigare har han bland annat skrivit en stor biografi över Nathan Söderblom och skildrat Svenska kyrkans utlandsarbete i boken Missionärerna, och i våras kom Ekumeniska pilgrimer – En liten bok om Stockholmsmötet 1925. Engagemanget för ekumenik har följt honom genom livet, och han beskriver i inledningen hur han på 1960-talet besökte Genève och träffade Kyrkornas världsråds förste generalsekreterare, den nederländske teologen Willem Visser ’t Hooft. Denne var en levande länk till Stockholmsmötet, där han deltog som den allra yngste delegaten.

små sammanhang, stora träd I år uppmärksammas mötets hundraårsjubileum på många olika sätt. Bland annat har Sveriges kristna råd tagit fram antologin Detta är endast en begynnelse, där teologer från olika kyrkotraditioner skriver om Stockholmsmötet och dess fortsatta betydelse. Jonas Jonson medverkar med ett kapitel, men han ville dessutom skriva en egen bok för att kunna svara på de frågor han ofta får om hur alltihop egentligen gick till. För honom har det också varit viktigt att redogöra för vägen fram till mötet och påminna om att det, som han säger, ”inte bara ramlade ner från himlen”. I Ekumeniska pilgrimer berättar han om den vilja som vid 1900-talets början fanns hos många kristna: att verka för social rättvisa och för en internationell rättsordning som skulle motverka krig. Eldsjälar i olika delar av kristenheten fann varandra, och sammanslutningar bildades, men arbetet stötte på många hinder.

En av de saker vi kan lära oss av den tidens ekumener är, enligt Jonas Jonson, hur mycket enskilda ledare kan betyda.

– Man ska inte underskatta att små människor och sammanhang kan slå rot och växa till stora träd.

INTERVJU MARIA STORE

EKUMENISKA PILGRIMER

– EN LITEN BOK OM STOCKHOLMSMÖTET 1925

är utgiven på Verbum förlag, och DETTA ÄR ENDAST EN

BEGYNNELSE är utgiven av Sveriges kristna råd i samarbete med Artos förlag.

I den senare medverkar, förutom Jonas Jonson, en rad teologer från olika kristna sammanhang: Sven Erik Brodd, Sofia Camnerin, Magdalena Dahlborg, Sune Fahlgren, Sara Gehlin, Joel Halldorf, Jan Henningsson, Minna Hietamäki, Misha Jaksic, Milutin Janjic, Jonas Jonson, Maria Klasson Sundin, Katharina Kunter, Jacob Molander, Maria Södling, Sven Thidevall, Anders Wejryd, Susanne Wigorts Yngvesson och Jakob Wirén. Redaktörer

är Almut BretschneiderFelzmann, Olle Kristenson och

Jan Eckerdal.

”kriget bröt relationerna”

Det stämmer i högsta grad in på Nathan Söderblom, som i och med mötet blev ett världsnamn och som 1930 tilldelades Nobels fredspris.

Han hade redan som student i Uppsala börjat knyta internationella vänskapsband, bland annat genom en resa till USA där han lärde känna flera nyckelpersoner inom den framväxande ekumeniska rörelsen. Som präst och forskare hade han bott i Paris och Leipzig, besökt Rom och Konstantinopel och blivit vän med ärkebiskopen av Canterbury.

När han väl vigdes till ärkebiskop 1914 ville han dra nytta av sin position och sitt stora nätverk i sitt fredsarbete.

– Kriget bröt relationerna, konstaterar Jonas Jonson. Vänner blev fiender, och biskopar välsignade sina egna länders vapen. Det blev en oerhörd spricka i kyrkan, men det hindrade inte Söderblom att göra vad han kunde för freden.

bevara kontakter

Genom flitigt brevskrivande och genom att bjuda in gästföreläsare till Uppsala vårdade

Nathan Söderblom de kontakter han hade. Medan kriget ännu pågick lyckades han samla de neutrala ländernas kyrkor. Samtidigt verkade han för ett rättvist krigsslut och engagerade sig i hjälparbete för krigsfångar och flyktingar.

Jonas Jonson räknar upp en del av allt

Nathan Söderblom – utan att ha någon egentlig stab omkring sig – hann med vid sidan av sin tjänst som ärkebiskop.

– En gigantisk insats, säger han. Det är ofattbart att han orkade.

Nathan Söderblom låg också bakom att ortodoxa företrädare gjorde ett oväntat gästspel på en konferens som hölls i Genève 1920. Det ledde till att de ortodoxa kyrkorna deltog i Stockholm fem år senare.

höga förväntningar

När Stockholmsmötet väl inleddes var förväntningarna höga. En mängd frågor hade förberetts i de olika kyrkorna och sammanfattats i ambitiösa rapporter som skulle diskuteras. Många trodde att mötet skulle komma med stora utspel, men så blev det inte. Vissa ämnen var för känsliga, och allra svårast var det att tala om vem som bar skulden för att kriget brutit ut.

– Det var en stor utmaning att få kyrkorna i länder som nyss varit i krig med varandra att enas, säger Jonas Jonson. Det var också första gången som protestanter och ortodoxa samarbetade. Söderblom var livrädd för att motsättningarna skulle spräcka mötet.

En stor del av mötet vigdes åt socialetiska frågor, bland annat arbetarnas villkor, men under de två dagar som ägnades åt internationella relationer svallade känslorna. En infekterad fråga var synen på Nationernas förbund som bildats 1920. Många såg det som ett hoppets tecken, men den tyska delegationen uppfattade det som ett instrument för segermakterna. Tack vare att alla anföranden var väl förberedda kunde spänningarna trots allt hållas under kontroll.

ansvar för freden

Det enda konkreta som Stockholmsmötet fattade beslut om var ett dokument där man framhöll kyrkornas ansvar för freden.

– Det blev inga resolutioner om nedrustning eller liknande, säger Jonas Jonson, men däremot slöt kyrkorna fred med varandra och försökte gemensamt hantera de frågor som kriget hade skapat.

Den särskilda anda som uppstod under Stockholmsmötet är omvittnad. Delegaterna kom till ett välmående land utan ruiner, och i Stockholm möttes de av vackert väder och feststämning.

Biskop Jonas lyfter också fram gudstjänsternas stora betydelse. Nathan Söderblom såg högmässan i Engelbrektskyrkan den 23 augusti som en ekumenisk höjdpunkt. Delegater från en rad olika samfund deltog i nattvarden tillsammans. Samma söndag predikade utländska kyrkoledare i 37 av Stockholms kyrkor. Under hela mötet användes en särskild psalmbok som tagits fram, med ett 60-tal psalmer som återgavs dels på sina respektive originalspråk (bland annat grekiska och ryska), dels i översättning.

Nathan Söderblom.

Stockholm 1925.

– Allt detta skapade en social gemenskap. Det som började stelt och försiktigt slutade i djup vänskap.

Visionen om ett ekumeniskt råd för kyrkorna hörde till de frågor som inte togs upp under Stockholmsmötet, men däremot utsågs en kommitté som skulle arbeta vidare med den.

Efter många turer och möten, och ytterligare ett krig, kunde Kyrkornas världsråd bildas 1948.

– Stockholmsmötet inledde en reformation, säger Jonas Jonson, inte organisatoriskt men vad gällde kyrkornas attityder och självuppfattning, deras bild av varandra.

Han tvekar inte att kalla ekumeniken för 1900-talet stora väckelserörelse.

”hela den bebodda världen”

Det tidiga 1900-talet präglades av nationalism och polarisering. Samma tendenser ser vi i dag, och de innebär också svårigheter för ekumeniken.

– Multinationella organisationer och överenskommelser har tappat i styrka i takt med att många länder inte följer den internationella rätten, säger Jonas Jonson.

I ett vidare perspektiv finns ännu större utmaningar:

– Kyrkan måste förstå att oikoumene betyder hela den bebodda världen och se sin plats i helheten, både i förhållande till andra religioner och till skapelsen.

Färden går vidare. Det var den tyske teologen Adolf Deissman som i Stockholmsmötets talarstol kallade ekumenerna för pilgrimer som vandrar längs upptrampade stigar. Jonas Jonson tycker att det är en passande bild.

– De var ju inte framme, de var på väg. Stockholm var en rastplats. n

hemhörigheter

Elina Gobenas debutroman En ny jord är berättelsen om Liv, en trettioårig student som bor ensam med sin katt, kämpar med sin oroliga hjärna och funderar på vad hon ska göra i livet. I syskonskaran är det bara hon som fortfarande pratar med pappa Rooba. För honom är identiteten självklar: han är oromo, inte etiopier. För barnen är bilden mer komplicerad: han är en man som har ägnat livet åt frihetskampen men varit frånvarande som far. När möjligheten att återvända efter fyrtio års exil öppnar sig tvekar Rooba inte, och Liv följer med. Far och dotter kommer till drömmarnas och minnenas Etiopien. I de västra högländerna möter Liv den stora släkt hon aldrig tidigare träffat. För Rooba är återseendet både triumf och smärta. Hembygden hans paradis på jorden, men också platsen där familjeband slets sönder och där brodern Mosesa valde den motsatta sidan i landets konflikt. Här, ett överflöd av skönhet som samtidigt bär spår av krig och förlust, konfronteras både far och dotter med frågor om hemhörighet, skuld och försoning.

Elina Gobena är särskilt träffsäker i skildringen av relationerna inom familjen. Syskonens gnabb och interna jargong känns igen. Lika övertygande är porträttet av en far som är mer engagerad sitt hemland än sina barn. Hon återger kulturmötena mellan kristendom, ateism och sekulär svensk vardag med autenticitet. En ny jord är en välskriven debut som tar sig an de stora frågorna om identitet och hemhörighet genom det lilla, en familjs konflikter och längtan. Den påminner om hur komplex människan är och hur mycket hon hela tiden skapas genom sina erfarenheter, val och omständigheter.

Tonen i texten lämnar mig med en intressant blandning av känslor – ett slags tomhet och sorgsenhet men också en tydlig energi, livsglädje och hoppfullhet. Och svindel

inför hur stort och mångfacetterat livet är, hur många livsöden det finns, hur många berättelser, hur många vyer som människor blickat ut över. Så mycket längtan, så många hem. Det är de tankar som dröjer kvar när jag slår ihop pärmarna. n AGNETA GAREFELT UGGLA

ELINA GOBENA EN NY JORD NATUR & KULTUR

KATARINA EGFORS HÄRNRING

OCH MATS EGFORS DU RÖR VID OSS GUD

HYLLERUDS FÖRLAG

befriande anspråkslöshet

Det jag uppskattar mest i Du rör vid oss Gud är solidariteten med utsatta medmänniskor. I denna tankebok, skriven av två präster med lång erfarenhet, påpekas sådant jag aldrig får glömma:

”I östra Kongo gräver barnen med bara händer fram råvarorna till våra mobiler och elbilar från livsfarliga dagbrott.”

Min mobil. Din elbil som ska rädda klimatet, men till vilket pris?

Det är inte vi det välmående Sverige som betalar. Längs stränderna i våra semesterparadis ”vittnar sönderslagna gummi-

båtar om smärta och övergivenhet, vilsenhet och förtvivlan.” Den vite mannens blick ”äger berättelsen” står det, och jag måste minnas att den blicken också är min. Det skaver i mig – ett nödvändigt skav.

Betraktelserna lyfter också när enskilda människor skildras.

De kan vara föredömen som 1800-talsmissionären David Livingstone i kamp mot slaveriet, eller moraliskt tveksamma personer som rashygienisten Hugo Fröderberg.

Fröderberg var chef för Vipeholms ökända sjukhus i Lund under tre decennier och ansvarig för övergreppen mot de intagna där.

Porträttet av honom i paret Egfors bok genljuder av helig vrede. Rent stilistiskt får jag dock problem när jag läser boken. Ena stunden talar den i jagform utifrån privat erfarenhet. I nästa nu hemfaller den till kyrkans språkligt utnötta och generaliserande ”vi”. Helhetligt skapar det ett svaj som gör mig osäker på vem som egentligen för

ESKIL FORSLUND

FRÅN JÄRVTRÄSK LAPPLAND TILL

MENDI I ETIOPIEN – EN RESA TID

OCH RUM

NARIN FÖRLAG

berättelsens roll

ordet dessa reflektioner, och vem de vill tala till.

”Ibland funderar jag på våra tårar”, står det till exempel. Vems tårar? Säger vem? ”Vi ser rubrikerna där någon lämnats i tårar”, fortsätter texten, och en avgrund öppnar sig mellan kyrkans ”vi” och den som gråter. Det strider mot bokens grundton, viljan till solidaritet och medkänsla.

Kort sagt känns betraktelserna ofta ofärdiga till formen. Jag tror att de hade behövt en sträng redaktör.

Då hade det till exempel inte stått att Sigvard Bernadotte räddade judar de vita bussarna, när den som avses är Sigvards pappas kusin Folke.

Men här finns också en befriande anspråkslöshet. I all enkelhet följer betraktelserna årets gång – vår, sommar, höst, vinter – och jag hittar många guldkorn. Jesus ord når oss ”som en blues, en sprucken sångröst som ropar genom seklerna”. Det är både vackert och sant. n

MARIA KÜCHEN

I början av sommaren gick missionären och teologie doktorn Eskil Forslund ur tiden vid 90 års ålder. Han lyckades dock hinna med att sammanställa en bok om sina erfarenheter. Den har fått titeln Från Järvträsk i Lappland till Mendi i Etiopien – En resa tid och rum

De inledande avsnitten är en levande skildring av barndomsmiljön i lappmarksbyn. Vägen gick vidare genom Johannelund och därifrån till missionsfältet Etiopien, där Eskil Forslund kom att leda ett arbete i Blå Nilens dalgång. Bland annat påbörjade han en översättning av Bibeln för gumuzfolket.

Under den italienska ockupationen av Etiopien hade missionärerna deporterats, men de kunde komma tillbaka efter krigsslutet. Detta blev en period av stark utbyggnad för den unga evangelisk-lutherska kyrkan i Etiopien.

Ett av de mest gripande avsnitten är den historiska skildringen av missionens början i Eritrea, då en italiensk koloni. Där fick missionen en oväntad kraft genom en slavpojke, som en europeisk konsul skänkte till en av missionärerna.

Pojken, Onesimus Nesib, var mångbegåvad och fick så småningom också utbildning på Johannelund. Han blev betydelsefull för missionens fortsättning.

Eskil Forslund var verksam i Etiopien under kommunisttiden. Denna regim hade inte kommit till genom en folklig revolution utan genom en militärkupp, men den hade likväl alla tecken som utmärker en kommunistisk diktatur, även förföljelse av kristna. Förföljelsen drabbade människor över hela landet, men ojämnt. I vissa regioner dödades kristna ledare, i andra kunde de – visserligen under svåra förhållanden – arbeta vidare. Kyrkor samt kyrkornas skolor och läkarmottagningar beslagtogs, liksom den kristna radiostationen. Kyrkans generalsekreterare Gudina Tumsa greps 1979 och mördades sannolikt. Detta skedde under de år, när ”68-kyrkan” (Johan Sundén) nådde inflytande Sverige. När dess historia ska skrivas kommer man att fråga sig hur rörelsens företrädare reagerade inför det som då skedde i Etiopien.

Efter återkomsten till Sverige skrev Eskil Forslund en doktorsavhandling om etiopisk predikan. Ett drag i denna är berättelsens roll. Eskil Forslund var liksom andra missionärer präglad av pietismen med dess predikan om synd och nåd, och sådan har hans och deras förkunnelse också varit. Men han fann att de etiopiska förkunnarna hade ett annat fokus: fruktan inför demonernas makt och befrielse från fruktan genom Guds kraft. n CHRISTIAN BRAW

DICK HARRISON

FRANCISKANERNA I ARBOGA ARBOGABYGDENS FÖRSAMLING

ständig kontakt 2026 är det 800 år sedan Franciskus av Assisi, ”Guds lille fattige”, dog. Inför detta jubileum har historieprofessorn Dick Harrison, på uppdrag av Arbogabygdens församling, skrivit en liten bok om en av kyrkohistoriens viktigaste gestalter och om hans betydelse för Sverige. Harrison lyfter in Arboga och franciskanerna de medeltida rörelser som kom att forma ett framväxande Sverige. Arboga var en tidig mötesplats mellan tyska handelsmän och Bergslagens järnhantering och på så sätt en självklar plats för franciskaner, en orden som utmärker sig genom att leva och agera mitt i samhället. ”De var inte intresserade av att isolera sig fjärran från omvärlden och ägna dagarna åt andliga övningar, utan de strävade ständigt efter kontakt med vanligt folk”, konstaterar Harrison. Redan 1285 kom franciskaner till Arboga och grundade ett kloster invid marknadsplatsen. Verksamheten växte och blomstrade, och klostret blev en central plats för en framväxande kyrka. Sommaren 1297 samlades det svenska rikets biskopar till kyrkomöte i Arboga. Klostret

blev, tack vare sin storlek och sin geografiska placering, därefter värd för ett stort antal möten under 1300- och 1400-talen. Dick Harrison menar att även det stora politiska mötet 1435, kallat Sveriges första riksdag, hölls hos franciskanerna Arboga. Den svenska demokratin föddes i ett franciskanerkloster i Arboga.

Med Gustav Vasas tillträde stängdes klostret 1527. Klosterkyrkan blev en församlingskyrka, Heliga Trefaldighets kyrka. Men det franciskanska arvet levde vidare staden och lever ännu, inte bara genom de mäktiga målningar som finns i kyrkans fönstervalv utan än mer i de värden som bar franciskanerna. Den helige Franciskus,

”Guds lille fattige”, predikade ett budskap om fred och försoning. Han talade och levde ett liv i samklang med hela skapelsen. På så sätt talar han rakt in i vår tid.

När Arboga och Svenska kyrkan förbereder sig för ett Franciskusår 2026 ger Dick Harrisons bok om den tidiga historien ett viktigt avstamp. Franciskus och franciskanerna behövs kanske mer än någonsin. De strävade efter en kyrka i ständig kontakt med vanligt folk, en kyrka som oavbrutet arbetar för fred och försoning, som lever ett liv i samklang med hela skapelsen. n PELLE SÖDERBÄCK

I samlad skara

kyrkans enhet måste vara Guds verk och icke människors uträkning och uträttning. Men vi äro kallade att vara ”Goda medarbetare”.

Tro utan gärningar är död. Vår bekännelse till kyrkans enhet i Tredje Artikeln avser den djupa enheten mellan alla lärjungar i himmel och jord i alla tider, förenade som de äro i Gud och Kristus.

Men icke nog därmed. Denna andliga inre enhet tar sig visserligen redan uttryck i bön, i gudsdyrkan, i bekännelse, framför allt i den bekännelse som gäller ännu på den yttersta dagen, nämligen kärlekens och rättfärdighetens gärningar.

Men den yttre söndringen skadar Kristi lekamen. Dess sår måste helas. n

(ur Kyrkan och freden)

söndrade äro vi ömkligt svaga. Eniga skulle vi vara starkare. Kristi sak framföres ej sällan i ansträngda ryck av den ene eller den andre, av det ena eller det andra samfundet. I dess ställe skulle de kristna förena sina krafter och tålmodigt och oövervinneligt draga fram i samlad skara efter Mästaren.

Ljuder icke ropet högre och vidsträcktare än förut: ”Var är Kristi kyrka? Var äro Mästarens, Fridsfurstens efterföljare?” Man ber oss komma ut ur helgedomens frid. Man ropar på oss.

Låtom oss stiga upp och följa honom, tröstande, helande, hjälpande, lärande för egen del, undervisande. Låtom oss med hjärtelag, ord och gärning visa människorna något av Guds frid. När vi följa Jesus och glömma oss själva under ivern att tjäna bröderna och sträva framåt, så skola vi komma närmare vår Mästare och således också ovillkorligen nästan omedvetet komma närmare varandra och bliva till ett. n

(ur Ett år)

det är icke ett som förenar oss, utan det är En som förenar oss. Ingenting, vore det aldrig så imponerande och mäktigt, är det som innerst utgör vår styrka och enhet, utan en står i vår mitt, vår välsignade, korsfäste, levande Frälsare.

Låtom oss lyfta korset högt. Ingenting får i vår kyrka nå så högt upp, att det skymmer något stycke av korset, inga tecken, inga under, inga anstalter. Låtom oss hålla fast vid det människovordna gudsordet Jesus Kristus i går och i dag och desslikes i evighet. Besinna vi den oförlikneliga skatten, som giver oss en helig uppgift inom kristenheten? Låtom oss icke dränka arvedelen i världslighet och synd och otro, icke förvanska den och förorena den i vantro. Behållom det vi hava att ingen må taga vår krona.

O Herre, själva ovärdiga, bedja vi dig för den allena värdiges, för Jesu Kristi skull. Förunna dina tjänare ett tecken, att vi av din nåd må bliva bättre människor i daglig ånger och förnyelse, så att din heliga sanning genom vårt vittnesbörd i levnad och ord, eller, om så är din vilja, utan oss, ja emot oss och våra tankar och ansträngningar, om dessa äro fåvitska, betygar sig själv för varje människas hjärta, på det att din församling må äga sin trygghet och styrka allenast i din heliga sanning.

Herre, vi tacka dig för att Du har benådat oss och låter oss göra tjänst i din församling. Men din tjänst är en helig tjänst. Herre, helga våra tankar, ord och gärningar! Gör oss till rena kärl för din eviga sanning och kärlek! n

(ur Ett år)

andaktsboken

Ett år består av korta texter av Nathan Söderblom, sammanställda av Anna Söderblom efter hans död. De är hämtade ur bland annat hans föredrag, När stunderna växla och skrida, Tal och skrifter och Från Uppsala till Rock Island – en predikofärd i Nya världen.

Tack Signe Hassler och Jan Henningsson, båda barnbarnsbarn till Anna och Nathan Söderblom, för hjälp med texturval!

”En tillfredsställelse i själen” Ian Labis lär känna Svenska kyrkan och träffar filippinska sjömän

Två sommarmånader i Sverige

för Ian Labis från Iglesia

Filipina Independiente har inneburit arbete i bland annat

Sjömanskyrkan i Malmö.

n n n Ian Per Labis, 26 år och präst i Iglesia

Filipina Independiente, har varit i Sverige under juni och juli. Han fick bidrag till resan från

Lunds Missionssällskap, och han har haft sin bas i Malmö, men under månaderna i Sverige har han också varit i Höör, Falkenberg, Farhult och Ludvika.

Orsaken till att resan blev av just nu var att hans vän Linnea Helgesson skulle prästvigas i Lunds domkyrka den 15 juni. Han deltog i vigningen och bad för alla nyvigda präster.

– Det är en stor dag, säger han. Man får ta emot den heliga Andens gåva för att tjäna människor.

Om det svenskkyrkliga sättet att fira prästvigning säger han:

– Det var lite annorlunda jämfört med min egen prästvigning. Vi har rött som liturgisk färg, istället för vitt som här, och prostration är en del av vigningen. Jag var också förvånad över att det är så många präster här! Det var präster överallt.

Lunds domkyrka gjorde ett starkt intryck på honom.

– När jag satt i en av de gamla träbänkarna i högkoret tänkte jag på alla som hade suttit där före mig. Det är ju en väldigt gammal kyrka.

Jag var tagen av arkitekturen och kyrkklockan.

De är fantastiska!

länge sedan senast

Han berättar att han blev bjuden till Lund av Linnea Helgesson och hennes pappa Per Kristiansson, som är stiftsadjunkt i Lunds stift. De känner varandra sedan familjen Kristiansson var utsänd av Svenska Kyrkans Mission och arbetade i Filippinerna.

– De frågade om jag ville komma, och det ville jag såklart. Jag kände mig spänd och förväntansfull att få komma tillbaka till Sverige och familjen Kristiansson. Förra gången jag var här var jag bara en bebis, jag minns ingenting.

Han säger att han har fått uppleva hur livet är i Sverige, och han har också träffat många vänner, både nya och gamla.

Skillnaderna mellan Sverige och Filippinerna blir mycket tydliga ibland: – Hemma kallar alla mig för Reverend Father, det är viktigt med titlarna. Men här kallas jag för mitt namn, Ian, av alla. Alla är lika inför varandra och behandlas på samma sätt. Det uppskattar jag. Det jag saknar är att fira mässa, och såklart min familj och min församling.

sjömanskyrkan i malmö

Under sin tid i Sverige har Ian Labis mest assisterat sjömansprästen J P Heath i Sjömanskyrkan i Malmö. Arbetet innebär att söka upp besättningarna på de skepp som lägger till i hamnen. Ibland stannar de bara några dagar, men ibland ligger de kvar i flera veckor. Eftersom en stor andel sjömän kommer från Filippinerna har Ian Labis kunnat göra en viktig insats i hamnen.

– Jag har fått se en liten del av hur det är att leva som sjöman. Det är ett ansträngande jobb, och de är långt borta från sina familjer.

IGLESIA FILIPINA INDEPENDIENTE, Ifi, har sina rötter i den katolska kyrkan och grundades 1902. Sedan 1995 är Svenska kyrkan officiellt en av dess nära vänner. Tillsammans med de gammalkatolska kyrkorna i Tyskland, Nederländerna och Schweiz, den anglikanska kyrkan och den episkopala kyrkan ingår Ifi och Svenska kyrkan ett slags familj med ett avtal, ett konkordat, som förutom full gudstjänstgemenskap innebär många vänskaper och utbyten. Ifi har ungefär sex miljoner medlemmar och 44 stift. Stiften är små, ungefär 15 församlingar. Ifi är en minoritetskyrka, och på många platser är prästerna missionärer som försöker bygga upp lokala gudstjänstgemenskaper.

Det är vanligt att de inte har så mycket fritid. Ändå blir vi ofta mötta med ett stort leende. Och även för Ian Labis kan arbetet i hamnen vara intensivt.

– Ibland har jag känt mig trött i kroppen, säger han, men det ger en tillfredsställelse i själen att jobba i hamnen. Det är meningsfullt.

fira mässa. En prästs liv är i mässan och bland människor, och det har varit en fin upplevelse att få vara med i S:t Matteus församling. Han var också med på konfirmationen i S:t Johannes kyrka den 28 juni.

– Hemma är det alltid biskopen som konfirmerar, så man kan säga att jag är biskop nu, säger han skrattar.

nystartad församling

Hemma har Ian Labis tjänst som präst i en liten församling i San Jose på ön Mindoro. Församlingen startades för två år sedan och består av ungefär 15 familjer. De flesta är lantbrukare eller försäljare. Mycket av hans arbete består i att åka runt och hälsa på hos församlingsbor.

– Redan när jag gick i lågstadiet tänkte jag att jag ville bli präst. När jag blev äldre, i tonåren, ändrade jag mig och ville bli ingenjör.

mässa i s:t matteus

Ian Labis har också assisterat prästerna i S:t Matteus kyrka i Malmö.

– Liturgin är ganska lik Ifi:s, berättar han.

Vi delar bröd och vin. Det är viktigt för mig att

Dessutom har han besökt Allan Forcado som är präst i Ludvika församling och kommer från Filippinerna. Allan Forcado kom till Sverige på 1990-talet genom ett utbyte mellan Ifi och Svenska kyrkan, gifte sig här och har bott i Sverige i nästan 30 år nu.

Jag bad Gud att han skulle ge mig ett tecken: Är jag kallad att bli präst? Jag sa: Om det kör förbi en blå motorcykel när jag går ut ur huset, då ska jag bli präst. När jag gick ut ur huset kom en blå motorcykel, men det var ändå inte tillräckligt för mig. Ett tag senare bad jag om att få se en vit fjäril. Då kom en vit fjäril, och då tänkte jag: Okej, jag ska till seminariet.

Ian Labis föräldrar Rose och Ristitoto träffades när de läste på prästseminariet, men hans pappa dog innan han hann bli prästvigd och innan Ian föddes.

– Genom att bli präst uppfyller jag inte bara min egen dröm, säger han, utan också min pappas dröm. Han fick aldrig bli präst, men nu är jag, hans son, präst för båda två. Att växa upp med en förälder som är präst har inspirerat Ian Labis.

– Många har höga förväntningar på mig och jämför mig med min mamma, säger han. De tänker kanske att jag ska vara på ett speciellt sätt eftersom jag är prästson. Att se mama Roses liv har självklart påverkat mina drömmar också. Sedan jag var liten har jag med egna ögon fått se att det inte alltid är lätt att tjäna människor – men det är meningsfullt. Det är ett liv fullt av lycka och glädje. n

Läsning för förtroendevalda

Är du förtroendevald i din församling eller i tjänsten med som adjungerad kyrkoråd eller församlingsråd?

Något att samlas runt i början av ett möte kan vara en eller flera artiklar ur Uppdrag Mission – läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor ni har läst om, och samtala om vad ni församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era idéer!

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid en samling.

DU HAR JU UNDERVISAT PÅ DAR ALKALIMA TIDIGARE – BLEV DET NÅGOT SÅDANT DEN HÄR GÅNGEN?

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS

HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. DE SENASTE ÅREN HAR OLIKA INSATSER FÖR FREDSBYG-

GANDE DET HELIGA LANDET OCH SOLIDARITETSRESOR DIT VARIT ETT PRIORITERAT OMRÅDE.

INGER JONASSON, HUR KOM DET SIG ATT DU RESTE TILL JERUSALEM I PÅSKAS?

Jag fick en inbjudan från Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem: att bli pilgrim i ofredens tid och fira påsk i Jerusalem. Tanken var att resan också skulle bli ett tecken på Svenska kyrkans solidaritet med de lokala kristna. Vi som fick inbjudan hade alla under de senaste 15 månaderna längtat efter att återknyta kontakter och dela liv och tro. Nu fick vi möjligheten att uppleva påskens drama tillsammans med lokala kristna och vara med både de västliga och

östliga traditionerna, som firas parallellt. Vi var tio som hörsammade inbjudan, och vi fick god vägledning av STI:s direktor Anna Hjälm till påskens traditioner och händelser och till deras innebörder.

VILKA KONTAKTER VAR DET DU VILLE ÅTERKNYTA?

Vi i styrelsen för föreningen Dar al-Kalimas vänner, där jag är ordförande, hade skjutit upp en planerad resa till Betlehem. Vi skulle resa för att träffa våra två stipendiater vid Dar al-Kalimauniversitetet, se hur det gått för tidigare stipendiater och besöka universitetet, personalen och några konstnärer. När inbjudan från STI

kom såg jag det här som ett tillfälle för oss att besöka Betlehem också.

KUNDE DU GÖRA DET?

Eftersom läget ännu är osäkert på Västbanken fick vi skjuta upp den gemensamma resan igen, men jag beslöt att åka ensam några dagar före påsk. Det blev ett oerhört meningsfullt besök, och överallt möttes jag av återseendets glädje. Jag fick höra att jag kom med uppmuntran i en tid när inga turister eller andra besökare är där. Mer än två tredjedelar av befolkningen är beroende av turismen för sin inkomst.

VILKA MÖTEN BLEV VIKTIGAST

FÖR DIG?

Jag träffade våra två stipendiater

Sondus Shusha och Dima Shatl – de tar sin kandidatexamen sommar –och kolleger från universitetet och andra vänner. Vi har kontakt via e-post och Messenger, men det är något annat att ses!

Ja, jag ledde en workshop vid Ma’an Lil Hayat, ett center för ungdomar. Där tovar de vackra krubbor som har blivit välkända Sverige, och de fick prova på växtfärgning av ull. Tillsammans med dem deltog studenter från både Betlehems universitet och Dar al-Kalima-universitetet, bland andra Sondus. Att lära ut växtfärgning till dem är något som jag har planerat länge, och nu blev det äntligen av!

OCH HUR BLEV DET MED SJÄLVA PÅSKFIRANDET?

Palmsöndagen firade jag den lutherska kyrkan Betlehem. Tre präster, Mitri Raheb, Munther Isaac och Tony Nassar, tjänstgjorde tillsammans. Tony är rektor för den lutherska skolan i Betlehem och nyprästvigd. Det var fullt i kyrkan, och det rådde en glad stämning. En stor mängd barn och ungdomar medverkade med sång och vajade med olivkvistar. Trots det ytterst svåra läget försöker våra vänner leva ”som vanligt”, med öppna skolor och universitet, gudstjänster, bröllop, dop och andra tillfällen till att samlas och glädjas. Vi måste höra av oss och visa att vi inte har glömt dem! n

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till gruppen, så sök på land eller ämnesord (till exempel religionsdialog eller integration) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap.

Tidskriften ingår medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap.

LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.

LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag

för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete Kairo. Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap. Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendium. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november. Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

n u m mer

december

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Ladda upp text och högupplösta bilder på www.lundsmissionssallskap.se!

Jonasson reste som pilgrim i ofredens tid

INTERVJU ANNA BRAW

Inger Jonasson

POSTTIDNING B

Returadress:

Swisha din gåva

Foto: Magnus Aronson/Ikon