Uppdrag Mission #3 2018

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 3, 2018 • ÅRGÅNG 172 • 45 KR

KVINNORS HÄLSA I VÄRLDEN

PAKISTAN GUNILLA HALLONSTEN OM ASMA JAHANGIR 24 INTERVJU ELSE BERGLUND OM PSYKOSOCIALT STÖD 18 KRÖNIKA ANSVARET FÖR BERÄTTELSEN 4

MISSIONS- MISSIONS UPPDRAGET

I VÅR TID BYGGER PÅ DIALOG OCH INTERRELIGIÖSA MÖTEN. LÅNGT FRÅN DOKTRINER OCH REGELVERK MEN NÄRA TRON PÅ MÄNNISKOR OCH DERAS FÖRMÅGA. DET ÄR DE RÖRELSERNA VI FÖLJER I UPPDRAG MISSION.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Anna Braw Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Lars Micael Adrian, ordförande Anneli Dennersten Mika Vähäkangas Lennart Hamark Agneta Hansson Jenny Zetterqvist Grafisk form sjunde.nu Prenumeration pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan ISSN 2001-0087 Omslag Foto: Shutterstock.com, collage

Mina systrar SERIETECKNAREN LIV STRÖMQUIST inledde

sitt sommarprat 2013 med en kommentar hon fått av en man angående sitt serietecknarskap: ”När kvinnor gör serier handlar det alltid bara om mens.”

Liv, som också är hedersdoktor, lät hela sitt Sommar i p1 handla om mens.

I det här numret kan du läsa om kvinnors hälsa ur olika aspekter. Om flickor som lever i Kenyas slumområden och som har prostituerat sig för att ha råd med mensskydd och kunna gå i skolan.

Kanske är det lätt att tänka att de stora orättvisorna när det gäller kvinnors hälsa och emancipation finns långt bort, i länder med annan social välfärd än i Sverige.

Men vi är systrar. Det som händer med min syster i Kenya händer också mig. Vi är ju en enda kropp. Vår kamp för lika rättigheter är också samma kamp; den ser bara olika ut på olika håll i världen och i olika tider. Vi behöver lika mycket stöd av varandra, oavsett var vi befinner oss.

… OCH SER EN LINJE FRÅN MIG TILL MINA SYSTRAR I KENYA, EN GARNTRÅD BINDER OSS SAMMAN MED KVINNORNA SOM

I HÖSTAS SVEPTE #metoo

över världen som en susande vårvind, och den ökade i styrka. När min fästman står i köket och kokar min menskopp (det är så man rengör den) för att jag är sen och inte hinner, eller när jag hör min väns åttaårige son ropa ”mamma har du mens, det är blod på toagolvet?”, så blir jag varm i hjärtat. Sedan tänker jag att jag inte ska oja mig i tacksamhet över den här, som jag uppfattar det, attitydförändringen. Nej, den ska istället vara vad jag kan och bör förvänta mig. ”Det kan vara svårt att se sambanden och sammanhangen”, skriver Anna Braw i Redaktörens ord på sidan 3.

Precis så är det. Jag skriver om min menskopp och ser en linje från mig till mina systrar i Kenya, en garntråd binder oss samman med kvinnorna som broderar sin väg till Sverige och Värmland (läs om dem på sidan 10!), vi vävs ihop. Tabun som brister släpper fram kunskap och hälsa. Nya generationer pojkar som inte tycker att mens är äckligt. Fästmannen, som är född på det Sollefteå-bb som just lagts ner och så att man nu måste lära kvinnor hur de ska föda barn i bilen, kokar min menskopp. Vi gör vad vi kan. Vi gräver där vi står.

BRODERAR SIN VÄG TILL SVERIGE OCH VÄRMLAND, VI VÄVS IHOP.

agneta hansson Kommunikatör i Malmö pastorat Ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse Medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd

2 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

FOTO: SVENSKA KYRKAN I MALMÖ

Det kan vara svårt att se sambanden och sammanhangen.

Hur kan en stickad mössa i nyföddstorlek, tillverkad i Sverige, förbättra förlossningsvården och öka överlevnadschanserna för en kvinna i en annan världsdel?

Alltid

6

4 KRÖNIKAN

Tonåringar i Kenya säljer sex för att få råd med bindor – men Camilla Wirseen ger dem ett alternativ.

28 STIPENDIERAPPORTEN

22 RECENSIONER OCH LÄSTIPS 23 BETRAKTELSEN

ETT TRYGGARE LIV

8

LOCKA TILL BB Löftet om ett startpaket till barnet får blivande mammor i flera afrikanska länder att komma till sjukhuset i tid.

Annika Ekholm Fröding på Human Bridge berättar.

30 STIPENDIATEN 31 OM LMS

10

Vad gör det för skillnad om det startas samtalsgrupper i ett flyktingläger när det just har inträffat en katastrof?

Kvinnors hälsa är ett stort ämne, så vi har tagit hjälp av en lång rad människor (de flesta är kvinnor) för att berätta om det och visa några exempel på samband och sammanhang.

Kanske ser du något nytt. Kanske läser du om ett sammanhang där du vill vara med. Kanske vill du berätta vidare för andra och visa dem hur saker hänger ihop och vad var och en av oss kan påverka.

Kom ihåg att du kan beställa extraexemplar av Uppdrag Mission och att du också kan sprida den elektroniska utgåvan så mycket du vill!

Anna Braw, redaktör

BRODERAD RESA I Övre Älvdals församling i Värmland samarbetar en grupp kvinnor från Mellanöstern och Afrika om en självbiografisk bonad.

12

VIKTIGA UPPGIFTER Sju kvinnor som arbetar med kvinnors hälsa i Sverige och i andra länder berättar vad deras viktigaste uppgift är just nu.

Varför ska jag tänka på kvinnorna i DR Kongo när jag vill ha en ny mobiltelefon?

16

”JAG VAR ALLDELES ENSAM” Johanna Hildebrand blev förälskad och fastnade i en destruktiv relation. Nu hoppas hon kunna hjälpa andra.

18

”VAR OCH EN ÄR EXPERT PÅ SITT EGET LIV” Svenska kyrkan har tagit på sig ansvaret för psykosocialt stöd i katastrofsituationer runtom i världen. Else Berglund förklarar varför de drabbade själva måste hjälpas åt.

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 3

ANSVARET FÖR BERÄTTELSEN MED INSPIRATION FRÅN SYDAF Under en tid nu har #metoo-rörelsen uppmärksammat oss på hur viktigt det är att erfarenheter av kränkningar blir berättade och delas, att det som har blivit nedtystat blir hört, att de som blivit osynliggjorda blir synliga och att fler kan ges mod att berätta.

Hälsa i samband med kränkningar och övergrepp handlar bland mycket annat om just detta: att ge plats för de svåra berättelserna och att erkänna dem. Men det behövs också mer. Det är nödvändigt att arbeta med ansvarsfrågor och att skapa möjligheter att rikta skuld och skador rätt. Inga kränkningar uppstår i ett vakuum – de uppstår alltid i våra relationella sammanhang. Därför är det också viktigt att vi som kyrka och samhälle vågar oss in i det många gånger svåra arbete det innebär att ta itu med de relationella skadorna på ett bra sätt. Då kan vi arbeta med en försoning som inte slätar över utan som erkänner det asymmetriska ansvarstagandet och ger utrymme för de svåra mötena.

”Jag behövde se att den där blicken inte fanns kvar!”

Så sa en kvinna som i en Victim Offender Dialogue på Malmesbury Prison i Sydafrika hade mött den man som hade våldtagit henne. Jag hade frågat vad som var viktigt för henne i mötet med honom, och jag undrade varför hon alls ville se honom igen, hur hon kunde sitta ner och prata med honom. ”Jag behövde se att den där blicken inte fanns kvar, blicken han såg på mig med när han våldtog mig.”

Så många hade rått henne att inte möta honom: låt honom ruttna i helvetet, lås in honom och släng nyckeln, res dig och gå vidare … ”Men det var viktigt”, sa hon, ”det var värt all oro och fruktan. För nu är det jag som har makt över mitt liv igen, inte han. Det är han som måste röja upp efter sin mess och inte jag. Det är han som ska gå ut i the community nu och berätta att det inte var mitt fel, utan hans fel! Och den känslan, den är outstanding!”

4 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

Pumla Gobodo-Madikizela, som är professor i psykologi och forskar i trauma och transformation i Sydafrika, understryker hur läkande mötet mellan brottsoffer och förövare kan vara. Förutsättningen är att det får ske på ett sådant sätt att brottsoffret får tillbaka makten över sina erfarenheter igen, något som har berövats henne eller honom i kränkningen.

Professor Gobodo-Madikizela beskriver det till och med så att förövaren, paradoxalt nog, kan bli den som assisterar brottsoffret. Genom att bekräfta brottsoffrets erfarenheter och svara på hennes eller hans frågor kan förövaren hjälpa brottsoffret att återerövra kapaciteten att berätta och äga sin egen berättelse. Att förlora makten och kapaciteten att berätta och sätta ord på sina erfarenheter orsakar brottsoffer både svåra lidanden och stor maktlöshet.

Vi har mycket att lära av Sydafrika. Under årtionden har människor där tvingats arbeta med försoning.

Ett genomtänkt arbete har utmejslats, och det är maktåtertagande, transformerande och rehumaniserande – för både brottsoffer och förövare.

Gobodo-Madikizela understryker att tid aldrig läker ett trauma, tid befäster trauma.

Desmond Tutu skriver att verklig försoning handlar om att våga arbeta med ”… skymfen, smärtan, förnedringen och sanningen … för endast genom att ta itu med den verkliga situationen kan vi åstadkomma verkligt helande”.

En annan kvinna på en annan kontinent är förövare och avtjänar ett livstidsstraff. Hon möter sina anhöriga och deras frågor som är fyllda av djup smärta och uppgivenhet. Mötet är långt, alla gråter, och i rummet böljar nervositet, besvikelse, rädsla, skam och skuld fram och tillbaka.

Efteråt konstaterar hon och hennes anhöriga hur otroligt viktigt och läkande det har varit. Hon har ställts till svars, och tvärtemot vad många kanske tror är detta läkande för henne och också för hennes anhöriga och brottsoffer.

Bilden av en förövare är, i våra samtal, nästan alltid bilden av en man. Det får till följd att de kvinnliga förövarna ofta berövas den hjälp de behöver för att kunna bära sin skuld och ta ansvar för sina kränkningar. Därför går de miste om sina möjligheter att göra något åt sin existentiella och relationella hälsa. Här har vi som kyrka och samhälle ett särskilt ansvar: att inte befästa, eller ta i försvar, de fördomar som gör kvinnan till offer och mannen till förövare. Vi får inte lämna de kvinnliga förövarna ensamma.

Att värna den relationella och existentiella hälsan efter kränkningar innebär bland annat att våga se vårt gemensamma beroende av varandra. Försoning handlar inte om att förlåta och släta över. Försoning handlar om modet att ge utrymme för de svåra berättelserna och mötena och veta att ansvarstagande är läkande för alla parter.

ULRICA FRITZSON

Ulrica Fritzson är församlingsherde i Lunds Allhelgonaförsamling. Hon disputerade 2017 på avhandlingen ”Jag kunde åtminstone berätta hur jag dödade henne ...” – Om transformerande, rehumaniserande och försonande möjligheter för en skyldig människa, med utgångspunkt i Martin Bubers diskussioner kring existentiell skuld. Arbetet med den finansierades delvis med anslag från Lunds Missionssällskap.

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 5

KRÖNIKA

FÖRSONING OCH HÄLSA FRIKA

ETT PROBLEM OCH EN LÖSNING SILIKONKOPP FÖR FLICKORS FRAMTID – När jag hörde att flickor i slummen i Nairobi prostituerar sig för att ha råd att köpa bindor tänkte jag på mina egna döttrar, säger Camilla Wirseen.

Nu arbetar hon med att sprida menskoppen i Kenya. intervju: anna braw

6 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

foto: foto: birgitta och kea arnlund

AMILLA WIRSEEN hade

arbetat i Bangladesh, på Haiti och i Indien, och hon hade ägnat flera år åt att introducera toalettsystemet Peepoople i Kenya, särskilt i Kibera, som är Nairobis största slumområde. En organisation som arbetade med menskoppar tog kontakt med henne och frågade om hon kunde hjälpa till.

Men det var en journalist som verkligen fick henne att se både problemet och lösningen.

– Det var 2012, och jag blev intervjuad för Voice of America. Reportern berättade att 30–50 procent av flickorna i slumområdena i Nairobi har sex för att de behöver pengar till bindor. Tidigare hade jag bara hört att de behöver mensskydd för att kunna fortsätta gå i skolan. Jag blev så upprörd. Och jag tänkte på mina egna döttrar.

BÖRJADE I KIBERA

Menskoppen är en behållare av mjuk silikon.

Den ersätter bindor och tamponger och håller i ungefär fem år vid normal användning.

Flera av de företag som säljer den i Sverige erbjuder köparna att köpa två och samtidigt ge bort en till en flicka eller kvinna någon annanstans i världen. Camilla Wirseen grundade tillsammans med några andra The Cup Foundation.

– Vi gjorde ett pilotprojekt för att prova,

och 2015 började jag i Kibera. Nu är det 15 000 flickor som använder menskoppen.

The Cup Foundation samarbetar med missionsorganisationer (bland andra Barnmissionen, som driver skolor), statliga skolor, fotbollsklubbar och andra lokala organisationer som samlar flickor i åldrarna nio–sexton år.

UTBILDNING FÖR FLER

– Våra utbildare är unga kenyanska kvinnor.

De delar inte bara ut menskoppen – det är så mycket mer som behövs. Vi talar om självförtroende, om mänskliga rättigheter, om rätten att säga nej. Vi har ett mentorprogram och ett nummer som flickor kan ringa för att få tala med någon eller för att få hjälp snabbt.

Och vi har utbildningspass med pojkarna, föräldrarna, lärarna och de religiösa ledarna.

Det här skulle svenska tonåringar också behöva!

Camilla Wirseen säger att The Cup har fått i stort sett enbart positiv respons: alla tycker att det är bra att spara pengar.

– Vi gör återbesök efter tre och sex månader, och då ber vi dem att ta med koppen.

På det viset har vi sett att användaracceptansen är ungefär 75 procent. Ibland får vi höra att mamman använder koppen och säger att flickan kan använda bindor istället. Det kan vi ju inte bestämma över … Men det viktigaste är att flickorna kan fortsätta i skolan och att utbildningen bidrar till att tonårsgraviditeter och hiv-spridning minskar.

•

”DE DELAR INTE BARA UT MENSKOPPEN – DET ÄR SÅ MYCKET MER SOM BEHÖVS. VI TALAR OM ATT SJÄLVFÖRTROENDE, OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, OM RÄTTEN ATT SÄGA NEJ.”

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 7

Lagom varm STARTPAKET FÖR SÄKRA FÖRLOSSNINGAR

Filt och kläder i nyföddstorlek kan rädda livet på mamma och barn. Annika Ekholm Fröding ser till att ungefär 8 000 paket om året reser ut i världen från Human Bridge i Holsbybrunn. intervju: anna braw

”MEN ÄR DET INTE varmt

HUMAN BRIDGE Erikshjälpen, Läkarmissionen och Human Bridge samarbetar nära – Human Bridge är den organisation som har hand om materialbistånd och levererar främst sjukvårdsutrustning till vårdinrättningar i Afrika, Mellanöstern och Östeuropa.

8 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

foto: human bridge

i Afrika?”

Det är en fråga som ofta dyker upp när startpaket för nyfödda nämns. Den stickade koftan och mössan ingår alltid, och många svenskars bild av Afrika är att vädret och klimatet är detsamma överallt: ständig hetta.

Men alla världens nyfödda riskerar att drabbas av hypotermi, alltså nedkylning, och det kan leda till bland annat lunginflammation. Nätterna kan vara kalla även om dagarna är varma, och en nyfödd behöver hjälp att hålla värmen så fort den omgivande luften är svalare än kroppstemperatur. Mössan är det viktigaste, men koftan och filten behövs också. Ändå är hypotermi bara ett av skälen till att Human Bridge i Holsbybrunn nära Vetlanda förmedlar ungefär 8 000 startpaket från svenska grupper och enskilda ut i världen varje år.

– Det är inte bara ett startpaket till ett barn, säger Annika Ekholm Fröding.

Hon är chef för sjukvårds- och biståndsmaterial på Human Bridge och leder tekniker, sjuksköterskor och undersköterskor i arbetet på depån.

BASUTRUSTNING

– Mitt ansvar är att se till att rätt material kommer till rätt mottagare och att logistiken fungerar med exportdokument och annat, berättar hon. Jag har kontakt med dem som skänker material hit – det är sjukhus, andra vårdinstanser, medicinska företag och

BABYPAKETET Filt (minst 70-80 cm) Frottéhandduk Tvättlapp Barntvål (ej flytande) Tre tygblöjor i bomullstyg (70x70 cm)

privatpersoner – och med Läkemedelsverket.

Och så har jag kontakt med mottagarna.

Mottagarna är sjukhus och andra vårdinstanser i Mellanöstern, Östeuropa och Afrika. Annika Ekholm Fröding arbetar mest i Holsbybrunn men reser ibland för att träffa gamla och nya tänkbara mottagare, så hon har sett sjukvårdsutrustning från Sverige i funktion i en rad länder.

– Vi ser stor skillnad om de har fått ett par sändningar. Då har de basutrustningen: sängar, undersökningsmaterial, ekg, ultraljud och rullstolar – och då kan de köpa in den mer avancerade utrustningen själva och välja de modeller som passar i deras klimat.

RYKTE OM FINT PAKET

Nästan överallt följer startpaketen för nyfödda med. De kan pressas in mellan hårda sängar och apparater i containrarna, så fraktkostnaden är försumbar. Men på de sjukhus där paketen används är de värda minst lika mycket som avancerad medicinsk utrustning.

– Jag var på en liten klinik i Kongo – de hade ingen läkare och inga utbildade barnmorskor, bara sjuksköterskor, berättar

Annika Ekholm Fröding. Sju barn hade fötts där natten före, och mammorna var verkligen förtjusta över paketen.

Tanken med ett paket är inte att det ska vara komplett utan att det ska innehålla sådant som behövs, och innehållet är alltid ungefär detsamma. I områden där det är stora problem med förlossningsskador vid hemförlossningar gör ryktet om fina paket att mammorna söker sig till sjukhuset i tid, och chanserna att mor och barn ska överleva och klara sig utan men blir mycket större. På det viset kan hela familjer räddas – för när en mamma blir skadad kan det innebära att familjen splittras.

– Det är viktigt att det blir rättvist, att innehållet i paketen är ungefär detsamma, säger Annika Ekholm Fröding. Men vi brukar inte säga så mycket om material och färger till våra givare. Det som vi får är så fint! Och på ett ställe där jag var hade några kvinnor som fick rehabilitering efter att ha blivit våldtagna börjat göra egna babysaker att sälja på marknaden.

De stickade och sydde, och några kokade tvål.

Babypaketen som de hade fått inspirerade dem att bli egna företagare!

•

Två bodys stl 56-68 eller skjortor/tröjor och byxor (helst mönstrade eller i färg) Tröja eller kofta Mössa i samma storlek som övriga kläder Sockor Fyra säkerhetsnålar till tygblöjorna Allt utom säkerhetsnålarna läggs på filten som viks till ett paket och fästs ihop med nålarna.

Paketet märks med ”Babypaket” och lämnas till personalen på någon av Human Bridges depåer eller skickas direkt till huvudkontoret i Holsbybrunn (Human Bridge, Bergmossevägen 8, 574 53 Holsbybrunn).

FÖRLOSSNINGSSET Human Bridge levererar också förlossningsset till många sjukhus. Ett sådant set innehåller den utrustning som behövs vid en vanlig förlossning, bland annat tvättfat, gröna dukar, lur att lyssna med och tång för navelsträngen. Innehållet i förlossningsseten rengörs och återanvänds många gånger.

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 9

VÄGEN HIT KOMMUNIKATION GENOM BRODERI

När Övre Älvdals församling fylldes med människor på flykt fick Värmlands broderitradition inspirera till integration. Nu är de nyanlända kvinnornas gobeläng nästan klar. intervju: anna braw

MAHBOBA

ROUBA

foto: övre älvdals församling

– JAG HAR BRODERAT ÄPPELTRÄD och päronträd, säger Mahboba.

Hon är 20 år och har kommit till Torsby kommun i norra Värmland från Afghanistan. I väntan på uppehållstillstånd kommer hon två dagar i veckan till en källare i ett lägenhetshus i Sysslebäck. Där träffar hon ett tiotal väninnor från olika länder, broderar, övar på att tala svenska och äter lunch.

På väggarna i lokalen sitter stavar med upphängd broderitråd i bomull och lin – och flera tidningsklipp. Idén att brodera tillsammans med nyanlända kvinnor har väckt en hel del uppmärksamhet. Kyrkokansliet har bidragit med en textilkonstnär som handledare och gjort en film, och när bonaden är klar ska den ställas ut i Uppsala och i Visby.

DOKUMENTATION

MALALAY

10 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

– Inspirationen till det här projektet kommer från Pilgrimstapeten som finns här, berättar Birgitta Halvarsson som är kyrkoherde i Övre Älvdal. Femton arbetslösa kvinnor sydde den på 1990-talet tillsammans med en konstnär. Det är en 40 meter lång gobeläng som visar pilgrimsvägen till Nidaros. När det kom så många människor hit för ett par år sedan tänkte jag att det här måste också dokumenteras, det får inte bara glömmas bort,

de måste få berätta om sin väg.

Bonaden består av många små delar, broderade av kvinnor från Syrien, Irak, Kongo, Afghanistan och Iran. Många av dem har flyttat vidare från norra Värmland nu. De har broderat scener från sina hemländer i fred och i krig, vägen till Sverige och sina intryck av Sverige.

– Vi har dokumenterat alla delar och bett dem att berätta, berättar Ingegärd de Maré som träffar gruppen varje vecka. Nu fortsätter vi med att läsa och prata svenska tillsammans. •

FOTO: TORLEIF SVENSSON PMU

KVAR I SKOLAN Från barnrättsorganisationen Plan International, som har verksamhet i 70 länder, kommer statistik som gäller flickors hälsa: 131 miljoner flickor i världen får inte gå i skolan, varje dag tvingas över 30 000 flickor in i barnäktenskap, och över 200 miljoner flickor lever med följderna från könsstympning. ”Ett av Plan Internationals allra viktigaste arbetsområden är att jobba för att flickor ska gå kvar i skolan”, skriver organisationen på sin webbplats. ”På så vis stärker man deras rättigheter och ger dem större inflytande i samhället.

En flicka som får gå i skolan kommer att gifta sig senare och föda färre och friskare barn.”

RIKT OCH FATTIGT Tenn, volfram, coltan, guld och mycket kobolt – det är stora rikedomar som DR Kongo har, och landet skulle kunna vara ett av världens rikaste.

Istället har naturtillgångarna placerat landets kvinnor och barn, och också många av dess män, i ett oerhört utsatt läge. De krigsherrar som konkurrerar om mineralfyndigheterna använder sexuellt våld, gruppvåldtäkter, som ett strategiskt massförstörelsevapen – den

som har blivit våldtagen stöts bort av sin familj, och samhällsstrukturerna slås sönder.

PMU har länge samarbetat med Denis Mukwege, läkaren som har fått många priser för sitt engagemang för Kongos kvinnor. I kampanjen #metoocongo berättar organisationen att fn hösten 2017 klassade Kongo som en av världens största humanitära katastrofer och att över 13 miljoner människor där är i akut behöv av hjälp om de ska överleva. Samtidigt uppskattades det att två miljoner barn i Kongo lider av undernäring.

MOT VAPEN, TVÄRSÖVER HAV Inför Stilla veckan 2018 gick The Pan African Women’s Ecumenical Empowerment Network (paween) ut med ett uttalande där dess medlemmar krävde ett slut på skjutvapenvåldet i usa. Nätverket skrev att reaktionerna på att barn i usa blir beskjutna är otillräckliga, krävde strängare lagar för vapenhantering och påminde om ”Thursdays in Black”-rörelsen, som finns i stora delar av världen. Genom att klä sig i svart varje torsdag vill rörelsens medlemmar påminna om att de står emot attityder och vanor

I KORTHET

som möjliggör våld. ”Vi, kvinnorna i paween, ber för de dödades familjer, för de överlevande som inte kan utplåna minnet av tragedierna och illdåden och för vännerna som måste handskas med sina förluster”, skriver paween.

Källa: Kyrkornas Världsråd FOTO: TOM PILSTON/ACTION AGAINST HUNGER

FOTO: BILL TANAKA/PLAN INTERNATIONAL UGANDA

SVÅRT ATT AMMA I ett reportage i den brittiska tidningen The Guardian berättar representanter för organisationen Action Against Hunger om de barnfamiljer som har flytt från Myanmar till Bangladesh.

Ungefär 700 000 personer bor nu i flyktingläger i närheten av Cox’s Bazar.

Många av kvinnorna där har mycket små barn, och flykten har traumatiserat dem så att de inte kan få amningen att fungera. Unicef uppskattar att en fjärdedel av rohingyabarnen i Bangladesh är allvarligt undernärda.

Flera organisationer arbetar med att hålla uppsikt över barnen och mammorna och ge barn i riskzonen Plumpy’nut (en näringsrik jordnötskräm som ordineras till undernärda barn över sex månader) samtidigt som mammorna får behandling och stödsamtal för att kunna börja amma igen.

Källa: The Guardian

UPPDRAG MISSION NR 3 2018: I KORTHET 11

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

Den frågan fick en rad svenska organisationer som på olika sätt arbetar med kvinnors fysiska och psykiska hälsa och rättigheter i Sverige och i resten av världen. enkät: anna braw

h c o p p Kro l sjä

12 UPPDRAG MISSION NR 3 2018: ENKÄTEN

BAKGRUNDSBILD: SHUTTERSTOCK.COM

ENKÄTEN

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

FOTO: LARS ÅKESSON

FOTO:SKANDINAVISKA LÄKARBANKEN

NAMN: GERD PETTERSSON ORGANISATION: SKANDINAVISKA LÄKARBANKEN UPPGIFT: KOORDINATOR

Ett av de största

hoten mot kvinnors

och tjejers psykiska,

fysiska och sexuella hälsa är mäns våld. Det är ett folkhälsoproblem. Därför arbetar våra jourer med att ge stöd och skydd till utsatta kvinnor, tjejer och barn, och för att våra jourer ska kunna göra det behövs det kontinuerlig finansiering.

Men utöver att arbeta med stöd och skyddade boenden vill vi också öka medvetenheten och förändra samhället. Majoriteten av alla kontakter som tjejer tar med våra tjejjourer handlar om psykisk ohälsa. Därför ser vi att det är ett viktigt område för förebyggande arbete.

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

Vår huvuduppgift är att

skicka läkare med olika

specialiteter på kortare

uppdrag till ett flertal missionssjukhus. Genom deras insatser stärks kvinnors hälsa rent generellt. Det tydligaste exemplet där vi arbetar med kvinnors och barns hälsa just nu är ett projekt bland det nomadiserande turkanafolket i norra Kenya, på gränsen till Sydsudan.

Projektets mål är att stärka barnavården och mödravården i området, bland annat genom att vi tar hjälp av de traditionella barnmorskorna i arbetet. De har till uppgift att hjälpa de gravida kvinnorna att inse vikten av att föda på en hälsocentral samt att besöka dem under graviditeten. De finns också som ett stöd på hälsocentralen när kvinnorna ska föda.

Detta har gjort att ungefär dubbelt så många föder på hälsocentralen jämfört med för några år sedan – nu är det ofta 30–50 per månad.

NAMN: GUNILLA ÅKESSON ORGANISATION: KVINNOR I SVENSKA KYRKAN UPPGIFT: ORDFÖRANDE Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

I vårt uppdrag ligger att

lyfta och uppmuntra

kvinnor i olika situationer,

att medvetandegöra och visa på olika sätt att arbeta för jämställdhet och gott ledarskap. Vi samtalar om svåra ämnen, som våld i nära relationer och #metoo-rörelsen, för att tillsammans hitta sätt att gå vidare.

Vi försöker solidariskt stötta kvinnor ute i världen som lever i utsatta förhållanden, till exempel palestinska kristna kvinnor. Helig dans har betytt och betyder mycket för kvinnor i vår organisation. Det är ett speciellt sätt att uttrycka min tro på, och det får mig att må bra.

FOTO: FRIDA EKMAN

NAMN: ZOZAN INCI ORGANISATION: ROKS, RIKSORGANISATIONEN FÖR KVINNOJOURER OCH TJEJJOURER I SVERIGE UPPGIFT: ORDFÖRANDE

UPPDRAG MISSION NR 3 2018: ENKÄTEN 13

FOTO: RÖDA KORSET

FOTO: PRIVAT

NAMN: HANNEKE KOUWENBERG ORGANISATION: SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN UPPGIFT: STYRELSELEDAMOT I SAK:S LOKALKOMMITTÉ I LUND

NAMN: HANNA PERSSON ORGANISATION: SVENSKA RÖDA KORSET UPPGIFT: GENUS- OCH MÅNGFALDSRÅDGIVARE

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

Kvinnor på Afghanistans

landsbygd ska ha tillgång

till hälsovård och sjukvård.

Graviditeter och förlossningar tar livet av fler kvinnor i Afghanistan än krig och våld. Många kvinnor undviker att söka vård på grund av den dåliga säkerheten, bristen på kvinnlig vårdpersonal och de långa avstånden mellan deras hem och kliniker eller sjukhus.

Röda Korset är världens

största katastroforgani sation och har över 11,5

miljoner frivilliga över hela världen. Svenska Röda Korset stödjer hälsofrämjande insatser och preventiva hälsoinsatser vid både krig och naturkatastrofer. Frivilliga jobbar med hälsoutbildningar i lokalsamhället, bland annat i reproduktiv och natal hälsa.

Under de senaste tio åren har SAK utbildat över 300 barnmorskor. De rekryteras ute på landsbygden, och efter två års utbildning återvänder de till de områden de kommer från.

De gör hembesök och undervisar i familjeplanering och hälso- och kostfrågor. Tillsammans med lärare är de ofta de enda yrkesarbetande kvinnorna i sina byar.

Syftet är att främja ett hälsosamt och hälsosökande beteende hos kvinnor och män. Men brist på kunskap är inte det enda som hindrar kvinnor från att söka vård, och därför arbetar vi aktivt med att se till att våra hälsoinsatser är tillgängliga för alla.

En av de barnmorskor som vi har utbildat berättade för ett tag sedan: ”Jag blir ibland stoppad av väpnade män som frågar varför en kvinna är ute så sent. Men deras barn föds ju på nätterna också!”

14 UPPDRAG MISSION NR 3 2018: ENKÄTEN

I Afghanistan bedriver vi till exempel ett hälsoprojekt med mobila hälsoteam som når byar på den konfliktdrabbade landsbygden. Där finns det annars inte tillgång till sjukvård. I de hälsoteamen ingår det barnmorskor och kvinnliga volontärer så att kvinnorna ska känna sig trygga när de kommer för att få hjälp.

FOTO: SVENSKA KYRKAN

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

FOTO: FOTO:MAGNUS LP-VERKSAMHETEN ARONSON

NAMN: NINA ERIKSSON ORGANISATION: LP-VERKSAMHETEN UPPGIFT: BEHANDLINGSPEDAGOG, ANSVARIG FÖR LP KVINNA OCH UNGDOMSARBETET LP GROW Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

Det är kvinnors psykiska

hälsa. Vi har i alla år

arbetat med kvinnor och

beroendeproblematik, och det har ju skett en förändring över tid: kvinnor idag mår sämre psykiskt – nu arbetar vi med både beroende och psykisk ohälsa.

För att nå långsiktigt

hållbara resultat i arbetet

för kvinnors hälsa krävs

ett brett arbete med olika insatser. Tillsammans med våra partnerorganisationer i 35 länder i Afrika, Asien och Mellanöstern arbetar vi med direkta medicinska insatser och stöd till sjukhus och kliniker för att ge kvinnor bättre tillgång till mödrahälsovård. Till exempel arbetar vår partner i Burundi för att fler kvinnor ska få tillgång till förebyggande vård under graviditeten och för att öka antalet assisterade förlossningar.

NAMN: EMILIE WEIDERUD ORGANISATION: SVENSKA KYRKANS INTERNATIONELLA ARBETE UPPGIFT: TEMATISK RÅDGIVARE SEXUELL REPRODUKTIV HÄLSA OCH RÄTTIGHETER

Våra partner driver också projekt som bidrar till att utmana normer och skadliga traditioner som begränsar kvinnors och flickors liv och hälsa. Många av våra partnerorganisationer arbetar mot barnäktenskap och könsstympning och för att bryta tabun kring sexualitet och reproduktion. Ett exempel är vår partner i Nepal som engagerar ungdomar från marginaliserade minoritetsgrupper för att förändra attityder och förhindra att barns gifts bort i ung ålder.

Vilken är er viktigaste uppgift i arbetet för kvinnors hälsa just nu?

En av de viktigaste

uppgifterna vi har är

att påverka regeringar

att prioritera kvinnors hälsa. I april möter Svenska kyrkan FN:s befolkningskommission tillsammans med partner från Sydafrika och Tanzania. I kommissionen förhandlar regeringar om åtaganden som berör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Det blir ofta polariserade, hårda förhandlingar, och bland de frågor som lätt försvinner då finns kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Den organisationen arbetar också för att bekämpa skadliga myter och traditioner som hör ihop med menstruation och lär unga flickor att sy sina egna mensskydd. Det är mycket viktigt, inte minst för att flickorna ska kunna fortsätta gå i skolan – annars tvingas de ofta stanna hemma och sluta skolan när de kommer i puberteten.

Vi har förändrat vårt arbetssätt, för vi insåg att behovet är så stort och att vi nådde för få. Vi har öppnat ett motivationsboende för kvinnor i Skellefteå och är på väg att öppna ett liknande boende i Huskvarna.

Men alla ska inte åka till behandlingshem, och flest kvinnor når vi genom Deboragrupperna som kan startas överallt i landet där LP-kontakten finns. Deboramaterialet är ett jagstärkande material på kristen grund.

Att i grupp få prata om relationer, vänskap, skuld och skam, att skratta ihop och få umgås med andra kvinnor betyder så mycket.

FOTO: MIKAEL JÄGERSKOG

NAMN: FREDRIKA UGGLA ORGANISATION: PINGSTMISSIONENS UTVECKLINGSSAMARBETE (PMU) UPPGIFT: POLICYRÅDGIVARE JÄMSTÄLLDHET

Att vara där som kyrka är viktigt eftersom religionen har makt och inflytande över dessa frågor på många platser i världen.

Det är också viktigt eftersom det finns starka konservativa religiösa lobbyister som annars tar monopol och skapar bilden att religion är något konservativt.

Vi och våra partner runt om i världen vet att religion kan göra gott, och vi vill vara på plats för att visa att religiösa aktörer också står upp för kvinnors, för allas, rätt till hälsa.

UPPDRAG MISSION NR 3 2018: ENKÄTEN 15

Hitta tillbaka Bakom grannens stängda dörr kan det finnas en människa som behöver hjälp. Johanna Hildebrand har varit en av dem och mött många andra. intervju: anna braw

foto: roger johansson

Så liten jag känner mig.

Liten och dum.

Maktlös står jag i strumplästen på det grå betonggolvet i trappen.

Jag hade inte en chans att stå emot när han knuffade mig genom hallen, tryckte ut mig den sista biten, för att sedan smälla igen dörren och låsa.

Jag borde inte ha sagt något, borde inte ha fortsatt, skulle bara ha gett honom rätt.

Barnens skrik inifrån lägenheten.

Grannarnas dörrar som stirrar tomt på mig.

DET LYCKLIGA SLUTET blev något som gick att ta i: Johanna Hildebrands berättelse blev boken Kärlek-Rädsla 1-0.

Eller: något slut är det inte, förstås.

– Men det var en milstolpe att jag kände mig så färdig att jag ville ge ut det jag hade skrivit, säger hon.

För drygt ett år sedan bestämde hon sig för att tacka nej till erbjudanden från ett par förlag och göra sin bok på egen hand. Nu har hon hållit en rad föreläsningar om hur man hittar hjälp om man lever i ett destruktivt förhållande, både för människor som i sitt yrke eller som volontärer på en kvinnojour möter kvinnor som är utsatta för våld och för

16 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

allmänheten, bland annat på bibliotek och i församlingar.

– Jag kände att allt det här som jag har varit med om, det kan inte vara helt förgäves.

Jag blev själv hjälpt av att läsa. Om jag kan hjälpa någon genom det jag har skrivit …

Samtidigt fortsätter den förändring som började när hon sökte hjälp: – Jag njuter av att vara fri och trygg i mitt eget hem och lyssna till min vilja och mina behov. Vilka glas tycker jag är snygga? Hur vill jag leva? Det är smått och stort, och det är en utmaning att hitta tillbaka till vad jag vill. En del tror att när man har lämnat ett destruktivt förhållande är allt bra, men det är ju då som så mycket börjar.

HADE INTE KUNSKAPERNA

Hon och hennes barns pappa möttes som studenter för ungefär 20 år sedan, tog examen, flyttade, började arbeta och fick barn.

Varningstecknen var inte så tydliga, säger hon – allt hände gradvis. I bokens självbiografiska fragment berättar hon om att få undervisning i hur man diskar och dammsuger, om att hitta på ursäkter när hon kommer ensam med barnen för att ha lov hos mormor och morfar, om att få sina vänner underkända när dörren har stängts efter dem.

ATT SÖKA HJÄLP Var den som lever i ett destruktivt förhållande kan söka hjälp beror en del på lokala resurser och initiativ.

Platser att börja med kan vara till exempel en lokal kvinnojour, Roks, MVC (om man väntar barn), BVC (om man har små barn), vårdcentral, kommunens eller Svenska kyrkans familjerådgivning och en församling (Svenska kyrkans präster har tystnadsplikt, medan diakonernas tystnadsplikt bryts om de får vetskap om att barn far illa).

Till flera av dessa instanser kan man också vända sig om man är orolig för en närstående eller för en vän.

– Ifall jag berättade något för en vän fick jag kanske höra att han betedde sig konstigt, men det slutade alltid med att jag försvarade honom.

Det var inte någon särskild händelse som fick henne att bryta upp, säger hon, snarare en ilska.

– Men det var en ilska som inte ledde någon vart. Jag hade inte kunskaperna, jag hade inte förstått mekanismerna eller min del i det hela. Och jag hade inte folk runt mig.

Jag var alldeles ensam. Så efter ett tag kom jag tillbaka.

När en sjuksköterska frågade om hon ville fylla i en enkät blev det den första öppningen. Svaren ledde till ett erbjudande om stödsamtal.

– Att inse att jag behövde hjälp var svårt, att be om hjälp var ännu svårare. Jag var så van att ordna åt alla andra.

VILL TALA OM MEKANISMERNA

Johanna kom med i en samtalsgrupp, läste och hittade en webbkurs i läkande skrivande.

Hon berättar om en avgörande insikt: att det som hon hade varit med om var något som existerade, att det inte var något som hon bara hittade på. Det fanns till och med begrepp för de saker som hade hänt henne.

”JAG NJUTER AV ATT VARA FRI OCH TRYGG I MITT EGET HEM OCH LYSSNA TILL MIN VILJA OCH MINA BEHOV. ”

Hon nämner aldrig sin man vid namn i boken, och inte barnen heller. En av de organisationer där hon har fått hjälp har hjälpt henne med att läsa och se så att det hon har skrivit inte ska skada någon.

– Barnen ska inte känna sig utlämnade, det här är min berättelse, inte deras. Och min intention har hela tiden varit att inte hänga ut deras pappa, inte smutskasta. Egentligen vill jag mest tala om mekanismerna bakom det som hände, vilket ansvar båda har i en relation. Det viktigaste är inte att det här har hänt just mig utan att en kvinna har upplevt det – det är ett exempel på hur det kan vara.

BALANSGÅNG

Så vad kan man göra om man tycker sig se tecken på att en väns eller familjemedlems dörr är stängd därför att en relation är destruktiv?

Det är ett av de ämnen som Johanna vill tala mer om framöver.

– Många säger nu i efterhand att de la märke till saker men att de inte vågade säga något, säger hon. Och även om någon sa något förstod jag inte riktigt. Jag hade stängt av kontakten med mig själv. Det är en balansgång hur mycket man ska lägga sig i. Men vill man hellre fråga för mycket eller för lite? Vad riskerar man?

•

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 17

ELSE BERGLUND ARBETADE SOM KOORDINATOR FÖR FLERA FLYKTINGPROGRAM I ÖSTRA AFRIKA INNAN HON BLEV HUMANITÄR CHEF I SVENSKA KYRKAN. HÄR ÄR HON PÅ BESÖK I ETT FLYKTINGLÄGER I SYDSUDAN.

18 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

HELA SAMMANHANGET SVENSKA KYRKAN ARBETAR MED PSYKOSOCIALT STÖD UNDER HUMANITÄRA KATASTROFER

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 19

När en katastrof inträffar måste många saker hända snabbt. Else Berglund är Svenska kyrkans humanitära chef och har en internationell grupp som alltid är redo att sätta igång arbete med psykosocialt stöd. intervju: anna braw

sina katastrofer bättre, och en sårbar stat drabbas så mycket hårdare, säger Else Berglund.

Men det som ett svagare land behöver är hjälp med att bygga upp kapacitet, inte att organisationer kommer och tar över. Ett exempel är när tsunamin drabbade Sri Lanka – ganska snart var 800 organisationer på plats, Sri Lankesernas eget arbete togs inte tillvara, deras organisationers anställda lockades över till de internationella organisationerna. Det är inget hållbart sätt att arbeta.

Sedan 2006 har Else Berglunds yrkestitel varit psykosocial specialist. Sitt senaste uppdrag hade hon som koordinator för flera flyktingprogram i östra Afrika, där långdragna flyktingkatastrofer pågår i fem länder.

– En katastrof är inte över på ett par veckor, säger hon. En del är naturkatastrofer, och en del är kopplade till konflikter. Ibland är det en kombination. I östra Afrika är det oroligheter och torka som är problemet. Konflikter har också gjort att jordbruken inte har kunnat skötas.

”DET GÄLLER HELA TIDEN ATT SE HELA MÄNNISKAN OCH HELA HENNES SAMMANHANG – OCH DET ÄR VIKTIGT ATT DE DRABBADE SJÄLVA SKA VARA DE SOM STYR PÅ SIKT.”

foto: magnus aronson/ikon

N STARK STAT KLARAR

BYGGA LÅNGSIKTIGT

När hon skulle komma tillbaka till Sverige fick hon höra att tjänsten som enhetschef för humanitär respons skulle internutlysas, och nu är det den hon sköter.

– Mitt uppdrag är att fokusera på hur 20 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

vi bygger ett bra humanitärt arbetslag, långsiktigt, så att vi kan arbeta strategiskt också i humanitära situationer.

Svenska kyrkan har tagit på sig ett särskilt ansvar. act, Action by Churches Together, är snabbt på plats i katastrofområden över hela världen genom någon av alla partnerorganisationer i sitt nätverk, och de medarbetare som kommer först gör en lägesbedömning och skriver en appell. Beroende på vad den innehåller aktiveras olika act-medlemmars expertgrupper.

– Kirkens Nødhjelp i Norge har ansvaret för vatten, sanitet och hygien, till exempel, och den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland arbetar med att se till så att barn kan gå i skola trots katastrofsituationer. Svenska kyrkan har det som kallas community-based psychosocial support, berättar Else Berglund.

SPECIALISTER PÅ SINA LIV

Det svenska begreppet är psykosocialt stöd – men vad innebär det?

– När man arbetar med psykosocialt stöd i en katastrofsituation är de människor som har drabbats av katastrofen delaktiga, säger Else Berglund. De definierar behov och berättar vad de kan göra själva, för de är specialister på sina liv. Genom dem kan vi också arbeta med familjeåterförening. Det gäller hela tiden att se hela människan och hela hennes sammanhang – och det är viktigt att de drabbade själva ska vara de som styr på sikt.

Möte för arbete med psykosocialt stöd med en grupp i Sydsudan.

SOCIALA NÄTVERK SLÅS SÖNDER

När en appell har skrivits kvalitetssäkras den – olika delar av act kontrollerar så att alla behov och aspekter finns med, till exempel det som kallas participation (deltagande), jämlikhet och do no harm (att inte åsamka skada).

– Om psykosocialt stöd finns med i appellen kan vi bidra med vår psykosociala pool, säger Else Berglund. Det är ungefär 25 specialister som är redo att åka ut, leda kurser och stödja act:s partner i arbetet med att bygga in det psykosociala stödet i katastrofarbetet. Vi ser helst att de gör kortare återkommande besök: först för att göra en utredning och en handlingsplan, sedan för att följa upp och utbilda, och sedan för ytterligare uppföljning och utbildning.

Hon berättar att det sättet att arbeta är mycket, mycket mer effektivt än att ”göra arbetet åt de drabbade”.

– Det som händer i en katastrof är att de sociala nätverken slås sönder, och om

människor får tillbaka en struktur i sin tillvaro kan de agera själva och börja hjälpa varandra.

Människor får hjälp med att bygga upp sina skyddsnät, och att få hjälpa andra hjälper ens egen läkning.

NYTT BEGREPP

Psykosocialt stöd är ett relativt nytt begrepp och har några ungefärliga synonymer. Efter Balkankrisen togs en manual för lokalbaserat psykosocialt stöd fram, och i samband med tsunamin i Sydostasien blev behoven ännu tydligare. 2007 gav Inter-Agency Standing Committee ut Mental Health and Psychosocial Support in Emergencies, en samling riktlinjer för den här sortens katastrofarbete.

– Det var första gången begreppen fördes samman i ett gemensamt dokument, och Svenska kyrkan kom med i referensgruppen då, säger Else Berglund. Nu är vi ett 40-tal organisationer som möts varje år, arbetar i grupper, utvecklar material och har stort utbyte. •

ESTHER I KAUMA Else Berglund berättar om Esther, en kongolesisk kvinna som bor i ett av de stora flyktinglägren i Kenya, Kakuma: ”När Esther kom till Kakuma 2010 hade hon varit med om mycket, bland annat blivit utsatt för våldtäkt och sett sin son brännas inne. Hon fick vara med i en grupp och bearbeta sina upplevelser.

Kvinnorna där såg varandra och upptäckte fler som hade blivit utsatta. Esther och en kvinna till fortsatte att samla gruppen till samtal och dans. Hon blev informell äktenskapsrådgivare och valdes av de andra i lägret till community leader.

Mycket av den kvinnliga ohälsan bottnar i att kvinnor har blivit tystade. När kvinnor får stärka varandra kan mycket förändras.”

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 21

LÄST SEDAN SIST

REBECKA FREDRIKSSON

BREV FRÅN SYSTER LILLY Pärlan förlag 2017 EN BORTGLÖMD HISTORIA Journalisten Rebecka Fredriksson kommer 2016 över en samling brev skrivna av missionären Lilly Gustafsson (1901–1969).

Hon inser snart att här finns en spännande historia som väntar på att bli berättad.

I breven skriver Lilly om sitt arbete som sjuksköterska i Sydafrika och hur hon tar sig fram på motorcykel för att nå sjuka och skadade. Ingen modern sjukvård finns, och med knappa resurser bygger Lilly och kollegerna upp en fungerande verksamhet som lokalbefolkningen efter ett tag ger sitt förtroende. De startar en sjuksköterskeutbildning.

Fredriksson skriver att Lilly är en av många kvinnor som vigt sitt liv åt andra, och sedan glömts bort.

Lilly kom från Djursdala nära Vimmerby och sändes 1934 ut som missionär av Helgelseförbundet.

Fredriksson har fått hjälp av Lillys släktingar, sökt i missionsarkiv och rest till Sydafrika i Lillys fotspår. I boken finns också många foton som levandegör berättelsen. Ändå finns det aspekter som förblir dunkla för läsaren.

Den frikyrkliga miljö som Lilly kommer från och missionen från olika länder och kyrkor i Sydafrika kunde utvecklas mera. I vilka vidare sammanhang verkade hon? Boken bygger också på många och långa citat ur Lillys brev och dagböcker. Här skulle jag önskat att författaren gått in mer i texterna, tolkat dem och själv förmedlat berättelsen.

Fokus ligger på Lilly själv – hennes tro, upplevelser och gärningar. De människor som hon var sänd att arbeta bland syns knappt i hennes brev, och hon ger inte röst åt de ohörda. Om den politiska utvecklingen mot apartheid är hon tyst. Detta är anmärkningsvärt, och här finns inga svar på om det berodde på pragmatiskt fokus på den egna sfären, försiktighet, naivitet eller okunskap.

Fredriksson framhåller ändå Lilly som ett föredöme: hon var hängiven och överlät sig till Gud. Verksamheten hon startade lever vidare och har blivit tio gånger så stor.

Det är viktigt att lyfta fram goda krafter, och vi behöver berättelser som Lillys.

Nyanserna i altruismen och den andres röst bör dock inte förglömmas.

MARIA SMÅBERG Forskare vid Historiska institutionen, Lunds universitet

Mer att läsa om kvinnors hälsa RÖST ÅT MINERALKRIGETS OFFER På vilket sätt hör vårt behov av den senaste mobiltelefonen ihop med att kvinnor blir utsatta för sexuellt våld i DR Kongo, ett av de länder i världen som är rikast på naturresurser?

Läkaren Denis Mukwege mötte fler och fler kvinnor som kom till Panzisjukhuset med skador efter brutala gruppvåldtäkter. Sedan började barn komma med samma skador – ibland barn som var så små att de inte kunde tala. Vad var det som hände?

Det visade sig att gruppvåldtäkter hade blivit ett massförstörelsevapen i DR Kongos inbördeskrig, där olika grupper strider om tillgången till de naturresurser som är förutsättningen för tillverkning av mobiltelefoner och all annan modern elektronik.

Att berätta om konfliktmineralerna och följderna av vår galopperande elektronikkonsumtion har blivit Denis Mukweges andra livsuppgift, och han har varit i Sverige många gånger eftersom Läkarmissionen och PMU hör till de organisationer som finansierar arbetet vid Panzisjukhuset. Han har blivit tilldelad ett stort antal priset, bland andra Right Livelihood Award, och två svenska journalister har skrivit böcker om honom, dels Birger Thureson (De glömda kvinnornas röst, Libris förlag 2009) och dels Bertil Åkerlund (Denis Mukwege, Weyler förlag 2013).

DIAKON FÖR UNGA Att många unga kvinnor inte mår bra kan vi ofta läsa om – men vad kan vuxna i kyrkornas sammanhang göra för att hjälpa och stötta dem innan det som händer dem måste kallas psykisk ohälsa? Elin Santell har i sitt arbete som diakon i Stockholm ägnat mycket tid åt existentiella samtal med ungdomar och också satsat särskilt på tjejgrupper där det finns utrymme för samtal mellan flickor tillsammans med lyssnande vuxna.

Hon har samarbetat med skola, kommun och vårdinstanser. Tillsammans med journalisten Christina Zaar berättar hon i boken Samtal med unga på liv och död (Verbum 2016) om sitt arbete och om ungas behov av att få tala allvar.

22 UPPDRAG MISSION NR 3 2018: LÄST SEDAN SIST

TRE NOBELPRIS FÖR HENRIETTA Henrietta Lacks var småbarnsmamma när det 1951 upptäcktes att hon hade cancer i livmodern. På bara några månader förvandlades hon från aktiv och kraftfull till döende, och hennes familj förstod aldrig riktigt vad som hände.

Inte heller förstod de vad vårdpersonalen och en liten grupp forskare gjorde i samband med hennes död: de tog cancerceller från hennes livmoder för att prova att odla dem.

Det visade sig att Henrietta Lacks cancerceller var mer livskraftiga än några andra som vetenskapen hade stött på dittills, och det är på dem som stora delar av den moderna cancerforskningen och mycket annan medicinsk forskning byggs idag. De har resulterat i tre Nobelpris, och tack vare dem kunde poliovaccinet framställas. De har till och med varit på månen.

Men kvinnan som de togs från glömdes bort – kanske var det till och med så att hennes identitet doldes. Vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot har skrivit hennes, hennes familjs och hennes odödliga cellers biografi, Den odödliga Henrietta Lacks (Leopard förlag 2012). Arbetet med boken fick Skloot att upptäcka hur utsatt en afroamerikansk kvinna kan vara – särskilt om hon är sjuk.

MALMSKILLNADSGATAN I sin självbiografiska bok Ängeln på Malmskillnadsgatan (Libris förlag 2013) berättar Elise Lindqvist om hur hon sent i livet hittade en trygghet, en tro och ett sammanhang i S:ta Clara kyrka i Stockholm och började söka upp de kvinnor som säljer sex på Malmskillnadsgatan. Nu har hon arbetat med dem i många år – sett nationaliteterna skifta och upprörts över hur kvinnor behandlas, men fortsatt att komma och ställa upp sitt bord.

Hon har skapat en första kontakt, bjudit på något varmt att dricka, byggt ett förtroende, hjälpt där hon har kunnat, lyssnat och tröstat med kramar och varma kläder.

Boken om sitt liv och sin uppgift skrev hon tillsammans med Antima Linjer och Carolina Klintefelt. En dokumentärfilm med samma titel finns, och Elise Lindqvist har också medverkat i ett avsnitt av TV-intervjuserien När livet vänder.

BETRAKTELSEN

EFTER LÄSNING AV PSALTAREN När dagen driver bort från vår gata ut mot havet, är du där bland mossiga stenar på en kulle där solen lyser och i kärrets smutsiga spegel visar sig himlen.

Moder Teresa talar till mig: Justera ditt dygn, säger hon hon menar: sov på natten, arbeta på dagen, älska ständigt.

Det är alltid nu det ljudlösa ropet når oss, nu som samariern väljer, långt innan han når vägkanten.

Gjorde jag mig en fristad längst ut i mina dagdrömmar, sorger och mest orealiserbara projekt, bort där klipporna stupar i havet som blåser orden rena och nästan kastar omkull mig med brusande berättelser, skulle också där din ängel säga med sträng blick: Gör dig inte förfluten medan du ännu lever.

(Det är bara det att de avlidna är verkligare än vi, vill jag svara, berättelserna är verkligare, men det är svårt att tala till en ängel med sträng blick.)

– skulle också där din högra hand föra mig tillbaka hit där koltrastarna återupptar sina sånger.

När jag vaknade skulle jag ännu vara hos dig.

MARIE TONKIN ARBETAR SOM SKRIBENT OCH REDAKTÖR, ÄR MEDLEM I REDAKTIONSRÅDET FÖR TIDSKRIFTEN PILGRIM

MARIE TONKIN

OCH HAR EN FIL KAND I LITTERATURVETENSKAP. HENNES DIKTER OCH NOVELLER HAR PUBLICERATS I EN RAD TIDSKRIFTER, BLAND ANDRA KARAVAN, OCH BÖCKER.

UPPDRAG MISSION NR 3 2018: BETRAKTELSEN 23

”JAG KAN BIDRA TILL FÖRÄNDRING!” ASMA JAHANGIR (1952–2018)

Asma Jahangir dog i februari, 66 år gammal.

Redan som barn tvingades hon bli aktivist när hennes pappa fängslades, och som en av Pakistans första kvinnliga jurister blev hon både en förebild och en måltavla. text: gunilla hallonsten

24 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

porträttfoto: wolfgang schmidt

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 25

HELA MITT LIV HAR JAG kämpat

för ett rättvist juridiskt system i Pakistan, för människor som inte kan försvara sig, som är värnlösa, som lever i marginalen. För kvinnors rättigheter.

För mänskliga rättigheter. För religions- och övertygelsefrihet. Det finns en tillit och tilltro inom mig till att jag kan bidra till förändring! Jag ger aldrig upp!”

Så uttryckte sig Asma Jahangir, och hon kämpade ofta med sitt liv som insats.

I februari dog hon i en hjärtinfarkt, 66 år gammal. Sorgen la sig tungt över mig. För mig var hon ett hopp för Pakistan.

Jag hade haft förmånen att möta henne i olika sammanhang där hon med sin klokhet hade stått upp både för människor och för uppbyggnaden av sitt hemland.

På samma vis stod hon upp globalt och visade på andra perspektiv, andra berättelser, andra bilder. Bilden av den Andre har helt enkelt fått ett annat utseende genom hennes äkta, orädda, modiga och kärleksfulla tolkning av livet i länder som varit så genomsvåra och farliga att leva i.

HUSET OMRINGAT

ASMA JAHANGIR En kort biografi, flera intervjuer och artiklar på engelska och svenska och en film som producerades i samband med att Asma Jahangir fick ta emot Right Livelihood Award finns pårightlivelihoodaward.org.

26 UPPDRAG MISSION NR 3 2018

Hur kunde Asma behålla sin klarsynthet och kombinera den med kärleksfullhet? Hur kunde hon präglas av oräddhet när hela Pakistan vibrerar av rädsla för våld?

När jag mötte henne första gången, i februari 2013, var det för att jag skulle intervjua henne. Hon var kandidat till Right Livelihood Award, och ett frågebatteri behövde gås igenom. Jag hade fått med mig flera sidor med hennes cv och ansvarspositioner.

Den våren var en ganska svår tid, hon gick inte ut så ofta då, och det var bara genom andra jag kunde nå henne och bestämma en tid.

Vi åkte till Pakistans kommission för mänskliga rättigheter och mötte Asmas medarbetare, som gav oss litteratur om mänskliga rättigheter (mr) och religions- och övertygelsefrihet. De svarade inte på när eller om hon var

på kontoret. Hennes hus var omringat av tungt beväpnade livvakter.

Både när Pakistan har styrts genom militärdiktatur och när folkvalda hade makten levde Asma alltid med allvarliga hot från säkerhetstjänsten iso och militanta grupper.

Hennes fiender fanns bland religiösa ledare och diktatorer, i säkerhetstjänst och militär samt inom det pakistanska etablissemanget.

PRÄGLAD AV DOMSTOLSMILJÖN

I omgångar var hon fängslad eller placerad i husarrest. Attentat genomfördes, och vid ett tillfälle togs hennes familj tillfånga. När de släpptes sände hon sina döttrar och sin son utomlands och stannade kvar ensam.

Intervjun var ett privilegium för mig.

Vi fick en kväll tillsammans och talade oss igenom hennes liv, hennes passion, sorger och glädjeämnen. Många cigariller röktes, mycket te dracks. Och trots tyngden i hennes livsberättelse skrattade vi mycket.

Asmas liv präglades sedan barndomen av domstolsmiljön. Det var dit hon gick med sin mamma och sina syskon för att möta pappan och tillika politikern Malik Ghulam Jilani som fängslades av och till under hennes uppväxttid.

Pappan satt i fängelse och i husarrest för att han motsatte sig den militära diktaturen, och Asma själv vann sin första juridiska strid när hon överklagade att pappan fängslats.

FÖRSTA KVINNLIGA ADVOKATBYRÅN

Både Asma och hennes syster Hina Jilani utbildade sig på 1980-talet till jurister vid Punjab University och startade tillsammans med två väninnor den första advokatbyrån i Pakistan med endast kvinnliga anställda.

Vilka var då deras klienter? Det var kvinnor som levde med våld i nära relationer. Det var kvinnor som själva ville få välja vem de skulle gifta sig med. Det var fattiga, livegna arbetare på landsbygden, ofta tegelbruksarbetare, som lever under slavliknande förhållanden. Det var kristna som anklagades för blasfemi både innan blasfemilagen kom till och när den hade instiftats. Asma var den enda advokat

Många människor samlades inför Asma Jahangirs begravning i Lahore i Pakistan den 13:e februari i år.

FOTO: EPA/RAHAT DAR / TT BILDBYRÅ

i Pakistan som generellt valde att försvara kristna minoriteter mot blasfemilagen.

1987 var Asma med och grundade Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, som hon sedan ledde under många år.

Hon blev dessutom den första kvinnan att leda högsta domstolens juristorganisation.

Hon var en förebild för många pakistanska kvinnor, och för många kvinnor och män runtom i världen.

Presskonferens på Asma Jahangirs kontor i februari 2011.

FOTO: ASIANET-PAKISTAN / SHUTTERSTOCK.COM

FN-RAPPORTÖR

Mellan 1998 och 2004 arbetade hon som fn:s speciella rapportör för Extrajudicial, Summary and Arbitrary Executions, och där blev en del av hennes fokus barns rättigheter och att motverka kroppsbestraffning och fängslande av barn. Hon arbetade för fn med att undersöka Sri Lankas kränkningar av mänskliga rättigheter och med att undersöka israeliska bosättningar på ockuperad mark i Palestina. Under åren 2004 till 2010 var hon fn:s speciella rapportör för Freedom of Religion or Belief.

Hösten 2017 var det som om trycket och hotet minskat något – eller var det

en chimär? Jag blev ombedd att kryptera mina meddelanden. Asma ville gärna möta ärkebiskop Antje i sitt hem och bjöd hem Svenska kyrkans delegation tillsammans med några andra till en lunch. Hon tog emot oss i sitt vackra hem i Lahore. Hennes barn var tillbaka i Pakistan.

Samtalen under den lunchen hjälpte oss att förstå det vi sedan upplevde, såg och diskuterade under resan. Vi fick starta vår resa i ett samtal med Asma som visade oss på sitt älskade Pakistan som hon aldrig gav upp kampen för. Som hon stred för att göra mer demokratiskt, rättvist och öppet.

•

Gunilla Hallonsten är utvecklingschef på Kyrkokansliet i Uppsala och har tidigare varit chef för Svenska kyrkans internationella arbete. Hon är också styrelseledamot i Lunds Missionssällskap.

UPPDRAG MISSION NR 3 2018 27

”Vad bär ni hem?”

LÄRJUNGASKAP PÅ MISSIONSKONFERENS I TANZANIA

28 UPPDRAG MISSION NR 3 2018: TANZANIA

Ungefär 1000 delegater från hela världen samlades till Kyrkornas Världsråds missionskonferens i Arusha i Tanzania i mars. text: anna braw

foto: albin hillert/kyrkornas världsråd

EN AFRIKANSK kvinna

som hämtar vatten hämtar aldrig bara vatten åt sig själv.

Hon bär hem det för att hela hennes familj ska få dricka det. Och därför vill jag fråga er allihop: vad bär ni hem från den här konferensen?

Det är geti:s kväll på Kyrkornas Världsråds missionskonferens våren 2018. Den äger rum på Ngurdotu Mountain Lodge & Conference Centre en timmes bilväg från Arusha och håller på i sex dagar. Men innan den började samlades många delegater till förmöten. Det fanns bland annat ett för kvinnor och ett för unga från urbefolkningar. geti, Global Ecumenical Theological Institute, har samlat unga teologer från alla världsdelar, och under en kväll på huvudkonferensen turas de om att berätta och utmana delegaterna.

JESUS BLAND DE YNGRE

Så vad tog de med sig hem, de ungefär tusen som rest till Arusha från flera hundra olika länder?

– Det var många höjdpunkter, säger Olle Kristensson som representerade Sveriges kristna råd. Det mest magiska var nog att höra Adi Mariana Waga, en ung kvinna från Fiji som utmanade oss alla. Jag uppskattade inte minst hennes inledning: att om Jesus varit med på konferensen så hade han räknats till ungdomarna.

Kyrkornas Världsråd bjuder in till konferens med ungefär tio års mellanrum, och dess missionskonferenser (Conferences on World Mission and Evangelism) ordnas ungefär lika ofta. Den här gången var temat ”Moving in the Spirit – Called to Transforming Discipleship”. Kommittén hade bett Lunds Missionssällskap om ett anslag och fått det, och därför var sällskapets ordförande Samuel Rubenson

och en av styrelseledamöterna, Agneta Hansson, med på konferensen. Svenska kyrkan, pmu, Sveriges kristna råd och Svenska Missionsrådet hade skickat delegater. Sverige var också representerat genom att Eva Christina Nilsson från Kyrkokansliet och Mika Vähäkangas från Lunds universitet hade varit med och förberett konferensen.

MISSIONEN FORMAR VÅRA LIV

– Höjdpunkterna för mig var mötena med ”den afrikanska teologins fader”, John S. Mbiti, och intressanta diskussioner med honom, säger Mika Vähäkangas.

– En mening som jag har upprepat för mig själv flera gånger och som säger mycket om mission är att ”Livet förbereder oss för mission, och missionen formar våra liv”, berättar Olle Kristensson. Det var Néstor Míguez från Argentina som sa det i ett panelsamtal, och det pekar på hur central Guds sändning, Missio Dei, är i våra liv och vårt lärjungaskap. Som kristna är vi en del i Guds mission i världen.

Under föredrag, bibelstudier, panelsamtal och ”warshas” (mindre seminarier) förbereddes ett dokument. Det bearbetades sedan i plenum med många ändringsförslag och konsensussignaler i form av brandgula lappar att vifta med om hjärtat blev varmt och blå att vifta med om något krävde ytterligare bearbetning. Nu finns det att läsa på Kyrkornas Världsråds webbplats.

– Även om kristendomen splittras dagligen och det grundas nya kyrkor hela tiden finns det starka band som binder kristna samman, säger Mika Vähäkangas, och det är möjligt att samtala över olika kulturella, språkliga och teologiska gränser och att be och studera Bibeln tillsammans.

– ”Alla” var på plats, från pingstvänner och evangelikaler till de etablerade protestantiska kyrkorna och katoliker och ortodoxer,. De flesta traditioner fick också komma till tals på olika sätt under konferensen, säger Olle Kristensson. Och den syrisk-ortodoxe patriarken Ignatious Aphrem II:s bidrag var väldigt starkt – han inledde den förmiddag som handlade om korset och lidandet i missionsuppdraget.

•

UPPDRAG MISSION NR 3 2018: TANZANIA 29

STIPENDIATEN FOTO: ANNA BRAW OCH ANNA KRISTIANSSON TEXT: ANNA BRAW

”TESTA GÄSTFRIHETENS GRÄNSER” Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter.

ANNA KRISTIANSSON, VAR HAR DU VARIT? – Jag fick ett stipendium av LMS för att åka till Hongkong och arbeta som volontär i nio månader. Jag arbetade för en dansk-norsk organisation som heter Areopagos. Den grundades av den norske missionären Karl Ludvig Reichelt 1926. I Hongkong byggde organisationen ett kloster för kristna munkar med buddhistisk arkitektur. Det ligger på ett berg som kallas Tao Fong Shan. Nu är det inte ett kloster längre, utan istället finns det olika institutioner på berget.

En av dem är Tao Fong Shan Christian Study Center som stöds av Areopagos och som driver olika lokala projekt både i staden och på berget. På berget finns det också ett litet vandrarhem, Ascension House, som till och från sedan 1970-talet har drivits av skandinaviska volontärer. Det var där jag arbetade mest.

ETT VANDRARHEM I HONGKONG – VAD GÖR EN VOLONTÄR DÄR? – Det är ett litet vandrarhem med plats för mellan sju och nio gäster. Vi var oftast tre–fyra

30 UPPDRAG MISSION NR 3 2018: STIPENDIATEN

volontärer. Vi hade hand om allt det praktiska som har med Ascension House att göra: att bädda sängar, sköta ekonomi, städa huset, handla mat och ordna med bokningar. Men det var också viktigt att kunna erbjuda de människor som kom ett ställe där de kunde känna frid.

I Hongkong bor det åtta miljoner människor, och de flesta bor trångt. En del av våra gäster var Hongkongbor som ville komma ut till naturen en helg, en del var 20-åringar som precis hade tagit studenten och bestämt sig för att resa långt hemifrån för första gången i sina liv. Alla behövde en stabil och trygg punkt, en oas, en plats där de kunde andas.

Vi var också med i det andliga livet på berget, och det kunde innebära olika saker, till exempel att vi hjälpte till med tidebönerna i Christ Temple uppe på berget. Vi ordnade också Taizéretreat en gång i månaden i Ascension House, främst för Hongkongbor.

Under retreaterna bjöd vi in till bön med sånger från Taizé, serverade vegetarisk mat och lämnade mycket tid för tystnad.

FICK DU NÅGOT TILLFÄLLE ATT UPPLEVA STADSMILJÖN OCKSÅ?

– Jag var med i en av de lokala kyrkorna, Kowloon Union Church. En dag i veckan hjälpte jag till med flyktingarbetet där. De

har ett starkt solidaritetsarbete och jobbar nära de filippinska barnflickorna som är gästarbetare i Hongkong. Det jag gjorde där var oftast att ta hand om barn när deras föräldrar inte kunde göra det.

VAD HAR DE NIO MÅNADERNA SOM VOLONTÄR BETYTT FÖR DIG? – Tiden i Hongkong var inte bara enkel för mig. Att åka ensam långt hemifrån och hamna i ett nytt sammanhang innebär många stora utmaningar, det hände mycket med mig, och jag fick många nya tankar och insikter både om mig själv och om världen. Det var oerhört lärorikt, och jag känner att jag har fått med mig många erfarenheter som berikar mitt liv idag.

Att på allvar testa var ens gränser för gästfrihet går är någonting som fler borde prova, för det gör att man ser saker och ting i ett nytt ljus. Min förståelse för andra människor och deras behov och tankar har vuxit. Jag har fått prova på ett annat sätt att leva.

STIPENDIATER Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet.

Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda.

Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap.

Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete och har biskopen i Lund som hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt utifrån de breda nätverk som Svenska kyrkan och styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands.

UNGDOMAR VIKTIGA Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

– I första hand stöder vi ungdomar och deras utbildning för tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och utbyten av olika slag, bidrag till projekt med inriktning på bland annat utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, inklusive musik, konst och film.

de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape. I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi, bland annat genom medfinansiering av en professur i religionsteologi. I Malmö stöder sällskapet olika projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom. www.lundsmissionssallskap.se

VILL DU BLI MEDLEM? Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (5 nummer/år) som speglar sällskapets arbete. Du får också kallelser till givande årsmöten där du är med och väljer ordförande och styrelse. På det viset kan du påverka inriktningen på styrelsens arbete och vilka projekt som ska få stöd.

Medlemsavgiften är 50 kr/år alternativt en engångssumma på 500 kr för livslångt medlemskap. Skicka ett mail till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se om du vill bli medlem och ange namn och adress.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION? Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen.

Du kan anmäla dig genom att maila till red@uppdragmission.se. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen, 073-998 23 27.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps sida, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid!

Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare.

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

Telefon (obligatoriskt)

KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning och interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för

VILL DU MEDARBETA?

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

Resans längd, alternativt

Vill du recensera en bok, göra en intervju eller bidra till Uppdrag Mission på något annat sätt? Hör av dig till red@uppdragmission.se!

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

VÅRA TEMANUMMER:

NÄSTA NUMMER UTE 29/6 EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKA P • NR 4, 2016 • ÅRGÅNG 170 • 45 KR

en tidskrift från lunds missionssällskap

nr 4 • 2011 årgång 166

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

Halva sanningen finns på den andra sidan

KR 4, 2014 • ÅRGÅNG 168 • 45 MISSIONSSÄLLSKA P • NR EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS

LLSKAP LUNDS MISSIONSSÄ EN TIDSKRIFT FRÅN

166 • 45 KR • NR 4 • 2012 • ÅRGÅNG

Kapstaden

–DETTA ÄR MIT T MAL MÖ!

ANN ILMAR NILS PER MARTIN SHIFAA

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2015 • ÅRGÅNG 169 • 45 KR

ANDREAS SONJA CECILIA LINA RICHARD BOB

JEHOSHUA KARIN TONY MARIE JONAS SANDRA

BIRGIT BO RAFAEL ELSIE KRISTINA

HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10 HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30 INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36 FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38

6 SIN KÄRLEK TILL MALMÖ 16 ILMAR REEPALU OM D ÄR EN DEL AV MALMÖ PER BRINKEMO SOMALILAN 20 ÄR OLIKA I MALMÖ BOB HANSSON ALLA 39 OM FRAMTIDENS MALMÖ KRISTINA OLSSON

BLIR DET SOMMARTEMA: FÖR KRISTNA IDET GODA MELLANÖSTERN?MÖTET

SKALAN 10 PAKISTAN LÄNGST NER PÅ ÄR INTE ÖVER 30 EGYPTEN OROLIGHETERNA 40 ANALYS EMIGRATIONEN FORTSÄTTER

MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4 LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26 1 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DET GODA MÖTET HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

Vattenlinjer

KONTAKTA ANNA BRAW 073-998 23 27 PREN@UPPDRAGMISSION.SE

DÄRFÖR ÄR VATTEN EN KYRKLIG RITUAL 10 HOLLAND VÄXER UPP UR HAVET 12 DE MARSCHERAR FÖR RÄTTEN TILL VATTEN 36

2014-06-11 19:00 nr4_2014.indd 1

UPPDRAG MISSION NR 3 2018: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31

POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

STÖD VARJE FLICKAS RÄTT!

Över 200 miljoner flickor och kvinnor i världen har utsatts för könsstympning, ett mycket smärtsamt ingrepp med risk för infektioner, inkontinens och infertilitet.

Leena bor i Singidadistriktet i Tanzania, där sedvänjan lever kvar och anses göra flickor rena och attraktiva för äktenskap. Tack vare projekt via Svenska kyrkans internationella arbete, har Leena och hennes vänner fått kunskap och kraft att säga nej. De kämpar idag för att sprida kunskapen vidare i sin by och rädda fler flickor från att utsättas.

Tillsammans med partner i bland annat Tanzania och Kenya arbetar vi för att skydda flickor från könsstympning. Var med i kampen för varje flickas rätt till sin kropp – din gåva behövs! pg 90 01 22-3 | bg 900-1223

SwIshA

din gåva till 9001223

bild: ur filmen ”låt oss sluta” om kampen mot könsstympning, tanzania 2017

4 1 1 1 8 6 3 0 0