Page 1

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 5, 2014 • ÅRGÅNG 168 • 45 KR

BISKOP TUULIKKI:

–TIDEN INNE FÖR SAMISK ANDLIGHET KRÖNIKA OVERKLIG PROCESS I RWANDA 4 MALMÖ FÖRSONING KRÄVER MOD 10 ISRAEL FREDSSAMTAL PÅ SKOLGÅRDEN 20


MISSIONS UPPDRAGET I VÅR TID BYGGER PÅ DIALOG OCH INTERRELIGIÖSA MÖTEN. LÅNGT FRÅN DOKTRINER OCH REGELVERK MEN NÄRA TRON PÅ MÄNNISKOR OCH DERAS FÖRMÅGA. DET ÄR DE RÖRELSERNA VI FÖLJER I UPPDRAG MISSION.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Marie Bosund Hedberg Media&Sånt Södra Promenaden 7B, 211 29 Malmö 0733-60 87 54 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Ann Aldén, ordförande Lars Micael Adrian Mika Vähäkangas Grafisk form Anneli Dennersten Sjunde [form & kommunikation]

Bara kärlek kan för FÖRSONING ÄR NOG DET FÖRSTA TEOLOGISKA BEGREPP SOM

BLIVIT ETT POLITISKT BEGREPP, åtminstone under min livstid. Och detta är anmärkningsvärt i sig. Och glädjande! Jag tror att politiken skulle må bra av att fler teologiska begrepp inkluderas i det politiska tänkandet. Nåd till exempel. Eller varför inte kärlek? Det första jag vill understryka är att försoning inte är ett verktyg, ett hantverk, en trollformel för fred och framtid. Försoning är en process, och den kan ta mycket lång tid. Försoning byggs alltså stegvis. Försoning liknar därför en berättelse som när den fungerar som bäst inkluderar läsaren/lyssnaren alltmer. Det andra jag vill påminna om är att försoning inte handlar om moral eller etik i första hand. Det handlar om synsätt, om blick, om optik. En berättelse förändrar ju inte främst vår moral utan vårt sätt att se på världen, medmänniskorna och oss själva. Försoning handlar ju om att läka något som gått isär, alltså något som tidigare hört ihop. Detta är kanske den främsta insikten under försoningsprocessen: vi hör ihop, vi har gått sönder men kan lagas och förenas igen. Det kan handla om en familj, en församling, ett folk, eller en mänsklighet. Eftersom det handlar om ett förändrat seende som växer fram finns det inte vinnare och förlorare i en försoningsprocess. Vi kan släppa taget om behovet av att ha fiender eller motståndare för att ha en stark självkänsla eller identitet. I en försoningsprocess är frihet gåvan i båda riktningarna. Försoning är en process som tar tid. Men dess tempus är presens: vad bidrar just i detta nu till försoning, läkande, helande? Det kan aldrig upprepas för ofta: mörker kan inte fördriva mörker. Bara ljus /kan fördriva mörker. Hat kan aldrig fördriva hat. Bara kärlek kan fördriva hat. Ljus och kärlek är alltså byggstenar på försoningens väg. kg hammar

Prenumeration www.uppdragmission.se pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan 2014 ISSN 2001-0087 Omslag Foto: Fia Kaddik

Ärkebiskop emeritus Styrelseledamot i Lunds Missionssällskap Gästprofessor (emeritus) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet.

FÖRSONING HANDLAR OM ATT LÄKA NÅGOT SOM GÅTT ISÄR, ALLTSÅ NÅGOT SOM TIDIGARE HÖRT IHOP.

2 UPPDRAG MISSION NR 5 2014


rdriva hat 6

SAMISK ANDLIGHET LOCKAR Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, har uppmärksammats för sitt engagemang för den samiska identiteten. – Försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna har pågått i flera år, säger hon. Nu börjar alla förstå hur värdefulla minoriteterna är för vårt land.

Alltid 4 KRÖNIKAN

28 NOTISER

18 ENKÄTEN

29 RECENSIONER

27 BETRAKTELSEN

30 STIPENDIATEN

Det sägs många kloka ord om vägen till försoning i det här numret. Krönikörer och intervjupersoner delar med sig av sina erfarenheter kring det som oftast är en lång process fram mot något som ska bli bättre.

10

MOD ATT FÖRSONAS – Kvinnor i fängelse känner ofta större skuld och skam för det som de har utsatt sin familj, sina barn och inte minst sig själva för än vad män gör. Vi hjälper dem att fylla ett tomrum med en positiv kraft, säger Jeanette Larsson, en av grundarna av Försoningsgruppen i Malmö.

30 20

Kära läsare!

EN NY VÄG Vapenvilan mellan Israel och Hamas har inletts och tiden får utvisa vad nästa steg mot fred kan bli. Det pågår sedan tidigare flera försök att öka förståelsen mellan olika befolkningsgrupper i Israel och ungdomsprojektet A New Way är ett av dem.

STÖD TILL FÖRFÖLJDA KRISTNA Gensvaret vid Världens fest och mötet med ungdomar från projektet Tillsammans i Sverige värmde de fyra representanterna från Church of Pakistan. Per Kristiansson, präst i Malmö och som arbetat i Pakistan, arrangerade besöket.

2014 är årsdag för många historiska händelser som har påverkat både hela nationer och enskilda personer. Folkmordet i Rwanda, Himmelska fridens torg i Peking, tsunamin och Estonia är några exempel. Man kan lägga till att det är hundra år sedan första världskriget bröt ut, 75 år sedan det andra var ett faktum. Fortfarande är inte alla sår läkta, en del har bara hunnit blivit fula ärr. Det samma gäller förstås personliga, sorgliga upplevelser. Vänskaps- och kärleksrelationer som går i kras och det är förödande när det inte finns tid att reda ut vad det var som gick fel. Ju fler detaljer man kan belysa desto bättre blir det – och det viktigaste är att båda parter vill försonas. Det betonar både Jeanette Larsson som hjälper tidigare kriminella att ta ansvar för sina handlingar genom att möta dem som han eller hon har gjort illa. Och Demaine Solomons som växt upp i Sydafrika under och efter apartheid och som anser att det bara är den ena parten som vill försonas. Läs hans svar på vår enkätfråga: Finns det vinnare och förlorare i en försoningsprocess? God läsning! Marie Bosund Hedberg Redaktör

UPPDRAG MISSION NR 5 2014 3

FOTO KG HAMMAR: KRISTINA STRAND LARSSON


Om en försoning ska ske i Rwanda måste man först försonas med historien. Det finns allvarliga snedvridningar som kan användas som förnekelseideologier för folkmordet på tutsierna. Alla måste mötas, bli medvetna och återfödas som ett enat folk. Våren 1994 skedde ett folkmord i Rwanda, ett land med tre folkgrupper: Hutu, Tutsi och Twa. Striderna mellan Hutu och Tutsi började med självständigheten och ledde till folkmordet 1994. Det hade aldrig tidigare förekommit någon väpnad konflikt mellan hutuer och tutsier. Skörheten i relationerna mellan de två folkgrupperna är en av orsakerna till tragedin. Det är många som tror att det inte längre finns någon möjlighet till ett enande mellan hutuer och tutsier. En ömsesidig rädsla härskar dem emellan. Försoning i Rwanda är endast möjlig om man lyckas återuppbygga den nationella identiteten, att återfå nationell jämvikt, att få rwandierna att acceptera sanningen i sin historia och att ge en ärlig rättvisa till alla offren både för folkmordet och för alla massakrerna. Försoning är endast möjlig om hutuerna och tutsierna kan acceptera varandra. Hutu och Tutsi har behov av att uppriktigt berätta om sin sorg för hela världen för att få stöd i försoningsprocessen. Det är sålunda dags att börja anstränga sig för att söka lyckan för alla: Hutu, Tutsi och Twa. Alla rwandier uppmanas att hjälpa varandra för att lägga de fel som begåtts bakom sig.

För att en försoning ska vara möjlig måste man känna till att alla rwandier har lidit och förlorat mycket genom folkmordet. Alla måste mötas, bli medvetna och återfödas som ett enat folk. Förlåtelse, rättvisa och omvändelse är möjliga vägar till försoning. Var och en ska se fram emot en kärlekshandling från den andre. Genom försoning kan hutuer och tutsier ge sig själva en konstruktiv självkritik som renar och rensar dem och uppmuntrar dem till en fungerande återuppbyggnad. En uppriktig dialog skulle leda till en verklig rättvisa och en reell demokrati. Hutuer och tutsier måste påminna sig om att ”det är mycket svårare att förneka vem du är än att acceptera det”. Var och en äger i sig fred, glädje och ljuset i Rwanda. MEDVETEN GLÖMSKA Det är inte genom att förneka dagens verklighet i Rwanda som man bygger en hållbar försoning. Även om det inte är rätt att dra sig undan och låta hatet mellan Hutu och Tutsi härska, är det också oanständigt och farligt att ständigt komma tillbaka till detta hat i alla samtal. När man erkänner sina svagheter kan man fördubbla ansträngningarna för att försonas och bygga upp en ny entusiasm för att skapa ett bättre liv. Inte i något fall kan det onda som begåtts vare ett argument mot försoning. Det rwandiska folkmordet har blivit en slogan som underblåser hatet mellan Hutu och Tutsi och därigenom lögnen, känslan av manipulering och oärlighet som gör den rwandiska försoningen ekvationell. Det finns också en medveten glömska avseende försvinnandet av miljoner hutuer under perioden efter folkmordet. För efter 1994 sägs två miljoner rwandier, varav majoriteten hutuer, ha eliminerats på grund av hämnd i Rwanda, och andra massakrerades vid konflikter i den otillbörliga exploateringen av de stora gruvresurserna i Den Demokratiska Republiken Kongos skogar.

Försoning kräve nationell jämv 20 ÅR EFTER FOLKMORDET I RWANDA:

4 UPPDRAG MISSION NR 5 2014


För att kunna leva i försoning har Hutu och Tutsi en skyldighet att lösa de problem som splittrar dem. De måste skapa en social harmoni som ger alla lika rättigheter och som bevarar den mänskliga värdigheten för alla. Hutuer och tutsier har delat det onda och måste idag bekämpa det tillsammans och bygga upp harmoniska sociala relationer. Den rwandiska försoningen kan aldrig skapas genom förlåtelse om det inte finns en god politisk vilja att ge rättvisa åt alla. Modellen för denna försoning måste inbegripa kampen mot politiker som i eget syfte exploaterar den etniska ideologin. Den rwandiska försoningsmodellen får inte grunda sig på en okunnighet om hutuernas majoritet och tutsiernas minoritet. Grunderna för en hållbar försoning finns i byarna där hutuer och tutsier bor tillsammans. Det är angeläget att göra folkdomstolarna kapabla att reglera tvisterna mellan grannar som har blivit fiender. Försoningen ska framhäva den mänskliga värdigheten och kärleken till nästan. ETNISKA FÅNGAR Trots de ansträngningar som gjorts fram till idag får man inte glömma att det fortfarande finns mycket lidande och rädslor i hutuernas och tutsiernas sinnen. Många är fångar i sin etniska tillhörighet och vågar inte prata om det som gör ont. Det finns fortfarande en stark misstänksamhet mellan hutuer och tutsier både inom och utanför Rwandas gränser. Denna misstänksamhet gör att man förvandlar den andre till det som skrämmer och är i stånd att när som helst göra dem illa. Det är denna rädsla för den andre som försoningen måste försöka få bort ur många rwandiers sinnen. Man måste tänka på att i Rwanda är det viktigast att först och främst vårda de trauman och efterverkningar som uppkommit av konflikterna och folkmordet och som gör fruktansvärt ont i hela samhället. Många har lagt ner stora ansträngningar bara för att sedan tvingas se resultatet reduceras till noll genom att en enda bomb kastas eller genom en ovillkorlig utvisning från hemlandet. De unga, landets framtid, har sett sina förhoppningar plötsligt grusas genom en konflikt som de inte vet bakgrunden till. De intellektuella och de starka krafterna i Hutu blev betraktade som folkmördare. Deras styrka avtar dag för dag och alla riskerar att dö långt från sin hembygd.

er vikt

VÄGEN

Spåret i detta nummer:

TILL FÖRSONING

Rwandierna är ett folk som ber om fred överallt i världen. Härom vittnar alla de rwandiska flyktingar som inte längre har något hopp om att kunna komma tillbaka till sitt hemland. Politikerna har utsatt rwandierna för outhärdliga levnadsvillkor. De allra flesta rwandier känner sig förföljda både av rwandiska staten och av det internationella samfundet som ser dem som barbarer och folkmördare. Rwandierna har en längtan av att återfinna sin egen livsmiljö där var och en känner sig som hemma utan att vara beroende av någon annan, och med goda relationer till sin granne. Sålunda är försoning möjlig i Rwanda, om det finns en gemensam god vilja att nå dit.

Etienne Havugimana är teolog från Rwanda. Han flydde med sin familj under oroligheterna 1994 och fick uppehållstillstånd i Sverige 2012. Han bor i Kristinehamn med sin fru och de väntar på att deras barn ska kunna komma hit från Kingshasa i Kongo.

Etienne Havugimana Han är utbildad lärare och har undervisat i franska och teologi på Baptist Theological Institut i Kamerun. Han har grundat en församling som idag har 5 000 medlemmar. I Kristinehamn leder han ett språkkafé inom Svenska kyrkan och han är aktiv inom Betania Rundskoga Pingstförsmling. Han skriver en bok om sitt lands historia.

UPPDRAG MISSION NR 5 2014 5


DEN SAMISKA NATIONALDAGEN FIRAS DEN 6 FEBRUARI 2010. BISKOP TUULIKKI TILLSAMMANS MED ELISABET BJÖRKLUND, KYRKOHERDE I FÖLLINGEBYGDENS FÖRSAMLING.


TUULIKKI KOIVUNEN BYLUND:

–Vågar Svenska kyrkan alltid ställa upp för samerna? – Försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna har pågått i flera år, säger Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift. Nu börjar alla förstå hur värdefulla minoriteterna är för vårt land. text: marie bosund hedberg foto: maria eddebo persson/härnösands stift

hon läste välsignelsen på sydsamiska under en gudstjänst grät kyrkobesökarna. Hon sitter med i Svenska kyrkans samiska råd och hon har lett morgonandakter med samiska inslag i radions P1. Hon har alltid har intresserat sig för minoritetsfrågor och hon nämner sig själv som ett exempel. Mycket tidigt kände hon en stark prästkallelse men i hennes ÖRSTA GÅNGEN

hemland Finland kunde inte kvinnor vigas till präster. Hon studerade teologi på svenska vid Åbo Akademi, finlandssvenskarnas universitet, och upptäckte vilken minoritet det var. Men också hur mycket de betydde för Finland. Hon är också känd för sitt engagemang för de homosexuellas rättigheter och det var hon, som domprost i Uppsala, lät Elisabeth Ohlson Wallin visa sin fotoutställning Ecce Homo i domkyrkan. ”De UPPDRAG MISSION NR 5 2014: SAMELAND, SAPMI

7


FOTO: KERSTIN STICKLER/HÄRNÖSANDS STIFT

TUULIKKI KOIVUNEN BYLUND, AVGÅR SOM BISKOP I HÄRNÖSANDS STIFT VID ÅRSSKIFTET. Biskop Tuulikki och Eva Renfeldt delar ut nattvarden och Sakka Sparrock tar emot brödet.

HÄRNÖSANDS STIFT HAR LÅTIT SAMISK ANDLIGHET OCH SAMISKA TRADITIONER FÅ EN NATURLIG PLATS I STIFTETS FÖRSAMLINGAR.

var mera förtryckta då för sexton år sedan än vad de är idag”. Vi träffas under ett intensivt samtal i Kyrkans Hus i Uppsala, staden som hon är på väg att återvända till efter fem år som biskop i Härnösand stift. Hon har en fulltecknad almanacka med uppdrag och möten som gäller både hennes nutid och framtid. Hon har nära till skratt men också lätt för att bli allvarsam och hon tänker gärna efter innan hon svarar på mina frågor. – Om jag inte hade hamnat så långt norrut hade jag inte funderat så mycket över samerna, säger hon. De har ju ingen nationell gräns utan lever i Sameland, Sapmi, ett område som sträcker sig över Ryssland, Finland, Norge och Sverige. I ”mitt” stift finns det cirka 600 sydsamer, en minoritet i det samiska samhället, och som inte förstår andra samiska dialekter. När jag visiterade i en församling frågade jag i en personalsamling om det fanns samer i området men det förnekade man. Sedan fick jag höra att två av vaktmästarna var samer. Det var fortfarande skambelagt, det var inte fint att vara same. SYDSAMISK PRÄST BEHÖVS

Tuulikki Koivunen Bylund ger flera exempel på hur Härnösands stift har låtit samisk andlighet och samiska traditioner få en naturlig plats i stiftets församlingar. Bland annat utsågs kon8 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: SAMELAND, SAPMI

firmandkonsulenten Britt-Marie Frisell, med samiska rötter, till Årets förnyare inom Svenska kyrkan i år, efter sina insatser att utbilda unga samer till ledare. Tuulikki betonar att stiftet skulle behöva anställa både en sydsamisk präst och en diakon, men det finns inga att tillgå. Hon har lärt sig delar av liturgin på sydsamiska och första gången hon läste välsignelsen på det ovana språket under en högmässa grät folket i kyrkbänkarna. Hon trodde att det var för hennes dåliga uttal, men de var rörda över hennes ansträngning, den betydde mycket för dem. Det här kan ses som ett steg i en försoningsprocess som det visade sig att en av hennes företrädare, Karl-Johan Tyrberg, hade inlett med försoningsgudstjänster där Svenska kyrkan bekände alla oförrätter. – Jag har alltid varit kritisk mot de stora gesterna, som gudstjänster för romer eller homosexuella – det liturgiska festandet och firandet ska gå hand i hand med att man gör något på riktigt. VITBOK OM SAMER

Hon ser en märkbar förändring i Svenska kyrkans engagemang när det gäller samiska frågor. För två år sedan hölls ett stort samiskt kyrkomöte i norska Mo i Rana och 2017 ska det hållas ett liknande möte i Luleå stift. För att reda ut relationerna mellan samerna


och Svenska kyrkan samlades de olika representanterna till ett sagastallamat (samtal och lyssnande) i Kiruna för tre år sedan. Det resulterade bland annat i en vitbok, som snart kommer ut, och som beskriver samernas verklighet i det svenska samhället. Man har också undersökt vad sameskolorna har betytt för den samiska identiteten. Barnen rycktes från sina föräldrar och sattes i skolor långt hemifrån. Svenska kyrkans teologiska kommitté, där Tuulikki också är med, har initierat ett arbete om samisk andlighet. De samiska sommarlägrena för konfirmander, där man undervisat både i kristendom och i samisk teologi, har varit framgångsrika. Numera sker de på riksnivå på en folkhögskola. Samer finns ju i alla stift. – Jag känner mig inte själv som en spjutspets i de här frågorna, påpekar Tuulikki. De har funnits och jag har tagit till mig dem som ligger inom mitt ansvarsområde. Men det går inte att blunda för att samerna som ursprungsbefolkning har blivit väldigt illa behandlade under århundradenas lopp. Ett stenkast från kyrkokansliet i Uppsala ligger det som förr var Sveriges rasbiologiska institut. De samiska barnen kläddes av i skolan och mättes och de befanns tillhöra en ras som hade lägre värde än svenskar, både när det gällde intelligens och utseende. VI LÄT OSS UTNYTTJAS

Tuulikki är övertygad om att den samiska vitboken kommer att ge många exempel på vad samerna har utsatts för och hon böjer sig engagerat framåt när hon talar. Hon nämner hur arkeologer har grävt i samiska begravningsplatser och plundrat de heliga platserna, ungefär som man har gjort i främmande länder. – Just nu är Svenska kyrkan mycket pro-samisk, man bekantar sig med samiska frågor, samer är aktiva i kyrkans verklighet, vi har samiska liturgiska inslag – men vågar vi inom Svenska kyrkan ställa upp för samerna gentemot gruvindustrin? Det kostar på, då måste kyrkan ta ställning och stöta sig mot

det stora samhället. Det är min förklaring till varför vi har varit si och så mot samerna. Vi har varit starkt knutna till staten, en handske i statens hand. Det har ju legat i statens intresse att samerna, och även Tornedalsfinnarna, skulle försvenskas. Vi inom kyrkan lät oss utnyttjas. Åren i Härnösand har öppnat hennes ögon för den samiska andligheten och Tuulikki tycker att vi kan hämta mycket från den. Relationen till naturen är grunden och märks i den framväxande skapelseteologin och i de svenska biskoparnas klimatbrev. Det samiska sättet att leva spelar en stor roll, man lever i samklang med naturen, man smutsar inte ner utan återställer så att det inte blir några svåra skador. Det finns mer än tio tusen samiska boplatser men det märks inte för man har städat efter sig.

KYRKAN HAR VARIT STARKT KNUTEN TILL STATEN, EN HANDSKE I STATENS HAND.

KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN

Jag frågar varifrån hon får sin kraft och hon säger att hon svarar på det i sitt valspråk som biskop, ”Kärleken fördriver rädslan”. Kärleken är Gud, och rädslan är det mest djävulska av allt. Den förstör våra medmänskliga relationer, rädslan för döden förstör våra liv, rädslan för livet gör att vi inte vågar leva fullt ut. – Jag är en modig människa och jag vet vad det beror på, säger hon plötsligt. När jag var lite mer än 40 år drabbades jag av svår cancer och trodde att jag skulle dö. När man har varit med om något sådant och överlevt, när man har varit med om det värsta, då blir man inte rädd för något. Jag var arg på Gud – varför hörde Gud inte mina böner. Efter den brottningen fick jag frid i min själ och kände en nära kontakt med Gud, som vid en svängdörr. Det har jag inte alltid haft efteråt, men när något väldigt hemskt har hänt mig eller något väldigt fantastiskt, då har jag haft svängdörrskontakt med Gud. – Jag tänker ofta på det som en samisk man berättade för mig. När han går med sina renar på fjället kan han känna sin avlidne pappas fötter följa honom under jorden, och det ger honom frid. Jag förstår precis vad han menar. •

FAKTA Samerna bor i Sápmi, Sameland, som breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten, från ryska Kolahalvön i öster till Dalarna i söder. Sápmi som begrepp innefattar både landet Sápmi och folket samerna. Det finns 51 samebyar i Sverige och en kvarts miljon renar. Inför varje val till Sametinget upprättas en samisk röstlängd. Rätten att bli upptagen i röstlängden och därmed ha rösträtt har du som uppfattar dig som same och har eller har haft samiska som språk hemma. Det går också bra om dina föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller om du har en förälder som är upptagen i röstlängden. Inför valet till Sametinget i maj 2013 var 8 322 personer inskrivna i röstlängden. Man måste vara 18 år för att få anmäla sig. www.samer.se

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: SAMELAND, SAPMI

9


Snart startar Försoningsgruppen i Malmö sitt första program för kvinnor efter framgångsrika veckor med manliga deltagare. – Kvinnor i fängelse känner ofta större skuld och skam för det som de har utsatt sin familj, sina barn och inte minst sig själva för än vad män gör. Vi hjälper dem att fylla ett tomrum med en positiv kraft, säger Jeanette Larsson. text: marie bosund hedberg foto: martin olson och försoningsgruppen i malmö

– Det behövs mod för att försonas 10 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: MALMÖ


JEANETTE LARSSON, TIDIGARE POLIS, INGÅR I FÖRSONINGSGRUPPEN I MALMÖ. HON DRIVER OCKSÅ FÖRETAGET CARPE COURAGE MED FÖRELÄSNINGAR OCH UTBILDNINGAR. BLAND KUNDERNA FINNS SVENSKA KYRKAN, POLISMYNDIGHETER, FACKLIGA ORGANISATIONER OCH LUNDS UNIVERSITET, BLAND ANNAT LÄKARPROGRAMMET

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: MALMÖ 11


Försoningsgruppen efter 24 år som polis i Malmö, oftast med våld, droger och prostitution som tunga inslag. Hon har hjälpt kvinnor som utsatts för våld i nära relationer och engagerat sig i kampen mot hatbrott och för hbtq-personers lika rättigheter. Det var efter år av kamp mot fördomar inom poliskåren som hon sa upp sig – och numera möter hon inte de kriminella som en fiende utan som en samtalspartner. Grunden till det program som Försoningsgruppen arbetar med, Restorative Justice, kommer från Pollsmoor-fängelset i Kapstaden. Hon och de andra i Försoningsgruppen har nyligen deltagit i några utbildningsveckor för kvinnor och hon visar bilder och är starkt påverkad av det hon har upplevt och människorna hon har mött. Den kvinnliga gängledaren som efter många år försonas med sin familj, kvinnan som i desperation dödat sitt eget barn, kvinnan som sitter på Pollsmoor för tunga ekonomiska bott. Och så den storvuxna kvinnan med ett långt brottsregister som inte hade någon familj att återvända till, men som fattade sympati för Jeanette. – De som sitter i fängelset äger i princip ingenting. En del kan få göra smycken av pärlor och den här speciella kvinnan hade ett sådant armband på sig. Plötsligt tog hon av sig det, öppnade det och gjorde det lite mindre. Hon hade satt in pärlor så att det stod ”Jesus”. Hon räckte över det till mig och bad ON ÄR HANDPLOCKAD TILL

MAN SKA VÅGA TA ANSVAR GENOM ATT STÅ TILL SVARS INFÖR DEM MAN HAR SKADAT.

12 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: MALMÖ

mig ta emot det som en gåva. ”För om du har Jesus med dig på resan så kommer ingenting att hända dig och då vet jag att du kommer tillbaka”. Självklart hade jag armbandet på mig när vi åkte hem. VÅGA TA ANSVAR

Pollsmoors försoningsprogram liknar till många delar 12-stegsprogrammet som tillämpas i missbruksprogrammet Minnesotamodellen. I båda programmen jobbar man med kärnvärdena tillit, respekt, integritet och ärlighet, men även med ansvar. Man ska våga ta ansvar genom att stå till svars inför dem man har skadat. I alla steg måste man tänka in de andra, familj, vänner och brottsoffer som man har skadat genom sin livsstil. Det är det som är försoningsarbetet. En del i arbetet är att som kriminell eller missbrukare kapitulera och inse att man har nått botten – sedan fylls man med ny kraft, nya tankar, ny energi. I båda fallen spelar andligheten en viktig roll och Sinnesrobönen finns med i båda programmen. – Men det är stor skillnad mellan de sydafrikanska internernas religiösa traditioner och våra, förklarar Jeanette. Där är sång och dans viktiga ingredienser under programmet och det kan vi inte överföra till svenska förhållanden. Vi har sett hur deltagarna på Pollsmoor har påverkats, fallit på knä, darrat i hela kroppen och förändrats genom processen. Vi som är med i rummet ser att någonting händer och det går inte att förneka den kraft


 Försoningsgruppen utanför Tranings-Centret ”Batho Pele”, som ligger innanför Pollsmoorfängelsets murar. Hit bussas deltagarna fram och åter varje dag under Restorative Justice. Ulrica Fritzson, Jeanette Larsson, Mikael Andersson, Jörgen Elmstedt och Jenny Mårtensson.  Desmond Tutu och delar av Försoningsgruppen i S:t Georges Cathedral i Kapstaden, där han ofta predikar under fredagsmässorna.

som finns och se glädjen komma tillbaka till deltagarna under processens gång. KRAFT I TRON

– Så kan vi inte arbeta här hemma men det finns mycket kraft att hämta ur tron. Många söker religionen när de hamnar i kris. Vi har märkt hur viktig tron är för tillfrisknandet och förmågan att lämna kriminalitet och missbruk. Missbruket handlar ofta om att fylla ett inre tomrum och om man blir frälst fyller man det tomrummet med något annat, något positivt. – Kvinnorna på Pollsmoor är utsatta på ett annat sätt än kvinnorna här hemma. Där har de ofta blivit våldtagna, inte sällan av familjemedlemmar, inte kunnat ta hand om barnen som de ofrivilligt har fött, de har hamnat i en beroendeställning till män för att överleva. Där finns inte det sociala skyddsnät som vi har här. De kvinnliga fångarna som har sina små barn med sig, eller föder dem på anstalten, får lämna ifrån sig dem när de fyller två år, och sedan vet mammorna inte vart de tar vägen om inte någon släkting eller vän kan ta hand om dem. – I Sverige är det nästan alltid droger som får en kvinna att gå in i kriminalitet. Hon är ung, träffar en kille, blir förälskad. Han bjuder på droger och efter ett par gånger är hon fast, och för att få pengar till knark måste hon begå brott eller prostituera sig.

SKAM OCH SKULD

Under en period som polis arbetade Jeanette med våld i nära relationer, oftast kvinnor som misshandlats av sina män. Hon berättar om den skam och skuld som de kunde känna och av rädsla för att förlora vårdnaden om sina barn tog de ofta tillbaka sin anmälan mot mannen. ”För att återkomma några månader senare – om de överlevde”. Hon talar gärna om Sinnesromässan och den frid som det ger henne att besöka den. – Jag möter människor som jag har plockat upp på gatan men nu träffar jag dem när de är nyktra. En av dem mötte jag redan när jag var polisaspirant och ute på ett larm. Det var en mycket knarkpåverkad man och han sprang emot mig med en höjd yxa. Jag visste hans namn och skrek åt honom att stanna. Han gjorde det och jag slapp använda min pistol. Vi möttes många fler gånger under samma sorgliga omständigheter men nu gläder jag mig åt han är drogfri. Vi kramar gärna om varandra och hans syster blev så rörd när hon såg att jag, en polis, kunde ge hennes bror en kram. – Det krävs mycket mod för att gå igenom en försoningsprocess, fortsätter Jeanette. Att göra en försoningsvecka för andra innebär att jag även gör en för mig själv. Vem som helst hade inte gjort det här – vi som gör det har en anledning. Vi behöver också möta oss själva. •

 Från Försoningsgruppen i Malmö: Ulrica Fritzson, Jeanette Larsson, Jenny Mårtensson, Jörgen Elmstedt och Mikael Andersson. ”Vi har just avslutat Familjedagen i den kvinnliga avdelningen på Pollsmoor och är djupt berörda av det vi fått vara med om, fortfarande iklädda våra rosa tröjor. Den lilla flickan tyckte att även hon skulle få vara med på fotot eftersom hon också hade en rosa tröja.”

FÖRSONINGSGRUPPEN I MALMÖ Ideell förening som bildades 2011 Samarbetspartners: Hope Prison Ministry, Pollsmoor Prison, Kapstaden, Prison Fellowship, Botswana, Malmö Stad, Lunds Missionssällskap, Svenska kyrkan, Kriminalvården, Frivården. www.forsoningsgruppen.se

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: MALMÖ 13


DET ÄR INGA PROBLEM ATT FÅ IHOP LAGET I CENTRETS FOTBOLLSKLUBB.

MONUMENTET TILL MINNE AV SLAVARNA FRÅN ZANZIBAR ÄR SKAPAD AV DEN SVENSKA KONSTNÄREN CLARA SÖRNÄS. VID DEN HÄR PLATSEN, I CENTRALA STONETOWN, HÖLLS SLAVAUKTIONER UNDER MÅNGA ÅR.

FOTO: SHUTTERSTOCK


KYRKLIGA LEDARE PLÅSTRAR HISTORISKA SÅR text: marie bosund hedberg

foto: daniel nygaard madsen

På Zanzibar finns ett stort behov av att försona sig med historien, som rymmer både slavhandel och en våldsam revolution. I mer än tio år har kristna och muslimer samarbetat för en fredlig framtid. Sheikh Abdulla Talib, lärare i muslimsk teologi, och den lutherska kyrkoherden Lusungu Mbilinyi besökte Daniel Nygaard Madsen nyligen universitet i Sverige, Danmark och Tyskland för att föreläsa om erfarenheterna från Zanzibar Interfaith Center. Centret bildades 2009 för att praktiskt stödja en interreligiös fredskommitté som grundats några år tidigare. Religionen spelar en stor roll på Zanzibar och sedan 1990-talet har man sett en ökning av våldsamheterna mellan

TILLSAMMANS MED

muslimska och kristna grupper. Det i sin tur har fortsatt i starka motsättningar på det politiska planet eftersom en del av befolkningen på Zanzibar ser regeringspartiet som ett kristet parti medan det största oppositionspartiet ses som ett muslimskt. Daniel Nygaard Madsen och hans fru Hannah är utsända av den danska organisationen Danmission och de har arbetat på Zanzibar Interfaith Center i fyra år. Han är talesperson och leder det dagliga arbetet på centret och hon leder syskolan och ateljén Upendo, som betyder kärlek på swahili. – Vi arbetar med de religiösa ledarna UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ZANZIBAR 15


I BUTIKEN SÄLJS FAIRTRADE-KLÄDER OCH ANNAT TEXTILHANTVERK MED STOR FRAMGÅNG.

SYSKOLAN OCH ATELJÉN UPENDO SAMLAR BÅDE KRISTNA OCH MUSLIMSKA KVINNOR.

DANIEL NYGAARD MADSEN, SHEIKH ABDULLA TALIB OCH LUSUNGU MBILINYI FRÅN ZANZIBAR INTERFAITH CENTER BESÖKTE BLAND ANNAT LUNDS UNIVERSITET FÖR ATT BERÄTTA OM CENTRETS ARBETE.


eftersom de har stor auktoritet och är en kraftfull röst jämfört med andra i samhället, berättar han. Visionen är att skapa ett fredligt samhälle där alla fritt kan utöva sin religion och där troende människor tillsammans kan förbättra samhället. – Det är inte nödvändigt att vi som är med i processen tycker likadant i alla frågor, påpekar Sheikh Abdulla Talib. Det viktiga är att de olika grupperna kan arbeta med det som de själva tror på. Det har hänt mycket sedan vi började – då var det omöjligt att få alla grupper att sitta ner och äta tillsammans. – Vårt sätt att arbeta uppfattas ibland som en provokation av politikerna på Zanzibar, säger Lusungu Mbilinyi. Men vi är noga med att inte välja politisk sida. KVINNOR OCH UNGDOMAR

– Ett särskilt kännetecken för dialogarbetet på Zanzibar är att det är mycket holistiskt, på så sätt att vi arbetar med förhållandet mellan kristna och muslimer på många olika plan, säger Daniel Nygaard Madsen. Man har valt att arbeta med kvinnoprojekt eftersom man då når hela familjen, alltså även barnen och nästa generation. Syskolan Upendo är framgångsrik och fairtradekläderna som kvinnorna syr säljs i en butik på centret. – Unga människor är de som är mest sårbara när det gäller att bli utnyttjade för våld och kriminalitet. Bristen på utbildning gör ungdomarna till lätta offer för manipulation från krafter med dold agenda. Vi arbetar på att starta en diplomkurs i interkulturella relationer eftersom utbildning är en långsiktig investering i positiv förändring. Vårt interreligiösa fotbollslag är också ett exempel på ett framgångsrikt projekt, berättar Daniel Nygaard Madsen. Han är övertygad om att världen kan lära sig av de resultat som centret kan visa upp och han betonar att alla insatser som görs är långsiktiga. – En av de största lärdomarna jag själv har gjort är att man inte behöver tona ner

religionen för att främja fred. Ofta är religionen en del av problemet men religionen är också en del av lösningen. Rädslan för extremism kan få oss att tona ner en radikal tro. Men mötet med de religiösa ledarna på Zanzibar har lärt mig att man visst kan ha en radikal tro på Gud, och ändå en exklusivistisk religionsteologi, och samtidigt vara djupt engagerad i fredsbygget. Daniel Nygaard Madsen ger ett konkret exempel på att det arbete som den interreligiösa fredskommittén utför också ger resultat.

– RELIGIÖSA LEDARE KAN INTE ENSAMMA FÖRÄNDRA SAMHÄLLET. ALLA MÅSTE ENGAGERA SIG FÖR ATT DET SKA BLI EN FÖRÄNDRING.

KASTA STEN PÅ DE KRISTNA

– Under Ramadan 2011 gick en grupp kristna från dörr till dörr för att missionera. Det uppfattades som mycket provocerande av muslimerna, särskilt som det skedde under fastemånaden. Några av dem ville kasta sten på de kristna och på den lutheranska kyrka som de trodde att den kristna gruppen kom ifrån. De gick in på muftins kontor, det officiella religiösa överhuvudet för muslimer på Zanzibar, och bad att få kasta sten. Men i stället togs fallet upp på ett möte i kommittén. Där kunde man konstatera att de kristna inte kom från kyrkan i närheten utan från en församling i Dar Es Salaam och genom sitt nätverk med kristna ledare kunde man stoppa missionärerna. Samtidigt berättade muftins representant i fredskommittén för de arga muslimerna att de inte skulle kasta några stenar. – Den fred vi försöker bygga handlar inte bara om att folk inte ska slå ihjäl varandra. Den är ett viktigt steg på vägen men visionen kommer från Bibelns shalombegrepp. Det uttrycks bäst i skapelseberättelsen, där Gud efter att ha skapat världen ”såg att det var gott”. Det är den multidimensionella godheten som vi, och hela skapelsen, längtar efter. Shalom kommer först när det råder goda relationer mellan Gud och människor, mellan människor och mellan människor och skapelsen. Det där kommer vi inte att få uppleva på den här sidan av evigheten men försoningsprocessen knuffar oss i den riktningen. Och jag anser att det är en del av vårt uppdrag som kristna att delta i den processen.•

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ZANZIBAR 17


FOTO: IM / LINUS EDLUND

I en försoningsprocess som strävar efter en genuint återvunnen samhörighet, försoning, finns det bara vinnare. Försoningsprocessen ger möjlighet att skapa förståelse, sympati och medmänsklighet. Försoningsprocessen bygger på hoppet, hoppet om att du ska se också mig som människa med lika rätt och värde. Försoningsprocesser bygger på tron att det kan bli bättre, att en förändring är möjlig där vi kan mötas tillsammans som medmänniskor. BIRTHE MÜLLER STYRELSEORDFÖRANDE I INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP, IM, LUND

Om försoningsprocessen påbörjas ansikte mot ansikte, människa mot människa i ödmjukt lyssnande till varandra, finns bara vinnare. Försoning tar tid och är inte något som vi kan hasta med – det handlar om ett läkande djupt inifrån. I försoningen måste båda parter – eller flera parter – veta såren, formulera sig och sina känslor, och samtidigt som dessa svåra känslor formuleras så behöver jag i öppenhet, sårbarhet och ödmjukhet lyssna till en annan part, en annan människa. Båda parter måste gå in i samtalet, sammanhanget med att vi båda är sårbara, båda gör misstag som vi inte önskar, båda fördärvar, båda blir små där sårbarheten blir blödande och smärtsam. Endast då – i det sårbara – kan vi försonas med oss själva och med andra. MAGGIE SIGNÄS FÖRSAMLINGSHERDE I PETRI FÖRSAMLING, MALMÖ

Man behöver skilja mellan försoning på olika nivåer: internationell; nationell; mellan folkgrupper; mellan individer. Och även fråga sig vad som är målet för en försoningsprocess. Är det att uppnå ”fredlig samexistens”? Det kan vara svårt nog efter väpnad konflikt. Eller ska man ha mer ambitiösa mål som ”försoning” i betydelsen ”samarbete mot gemensamma mål” eller rentav att ”upprätta (eller återupprätta) personliga vänskapsband”? Eller som ”(åter)etablerandet av tillit”? Det finns risk att orättvisor och smärtsamma erfarenheter sopas under mattan för att undvika konflikter. Och vilka ges utrymme i en dialog om vilka ”gemensamma mål” man ska samarbeta för? Det kan finnas förlorare i en försoningsprocess – beroende på vilka erfarenheter, berättelser och behov som erkänns och tas tillvara. MARIA ERICSON LEKTOR VID STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN, UMEÅ UNIVERSITET

Finns det vinna i en försonings

18 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ENKÄTEN


FOTO: PETER HOELSTAD

enkät

Det ska inte finnas några vinnare eller förlorare för hela tanken med försoning bygger på en seger över det hemska. Men tyvärr visar det sig ofta att det finns förlorare. Det är inte ovanligt att gärningspersonen inte visar något tecken på samvetskval. Om man ser Sydafrika som ett exempel, så blev svarta efter apartheid nästan hjärntvättade till att vilja försona sig med sina vita landsmän. Det var många svarta som ställde upp på det i början för man förväntade sig att vita skulle erkänna de fel man gjort och rätta till dem. Man förväntade sig också att vita skulle delta i försoningsprocessen. Tyvärr var det många vita som inte tyckte att de hade begått några fel och därför inte behövde rätta till något. För många vita är apartheid över och Sydafrika ska röra sig framåt och glömma det förflutna. Det har resulterat i att svarta nu tycker att de har lurats in i en försoningsprocess. Nu är de svarta mycket misstänksamma mot försoning och allt som hör ihop med den.

Försoning är en process som sker i flera steg. Försoning är mer pågående än tillstånd, en rörelse, en resa, en vandring med nödvändiga ingredienser och steg. Att få berätta hela sanningen är viktigt. Det är viktigt att det finns medvandrare som är beredda att gå med och lyssna. Det är också nödvändigt med någon form av rättvisa. Reparativ rättvisa är ofta mer upprättande och läkande för ”offret” än retributiv rättvisa. Därmed inte sagt att inte förövaren också behöver straffas när brott har begåtts. Men med reparativ rättvisa sätts offret i fokus då det är lika viktigt med gottgörelse/kompensation för offret, som straff för förövaren. Jag tror på en kombination av reparativ och retributiv rättvisa för att minska risken för ”vinnare och förlorare” i försoningsprocesser. SOFIA CAMNERIN BITRÄDANDE KYRKOLEDARE, EQUMENIAKYRKAN

Alla som når fram till en genuin försoning är vinnare. Däremot kräver en försoning att alla parter offrar något under processen utan några garantier för att offret bär frukt. På djupet handlar kristendomen om det: Att våga tro att försoningens väg är värd att gå trots uteblivna kortsiktiga vinster för mig själv. OLA FORNLING KYRKOHERDE I VÄRBY FÖRSAMLING, KLÅGERUP

are och förlorare sprocess?

Ja, när det gäller försoning i Sydafrika finns det definitivt förlorare och de råkar vara svarta.

DEMAINE SOLOMONS DOKTORAND VID UWC, UNIVERSITY OF WESTERN CAPE, KAPSTADEN

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ENKÄTEN 19


FREDSSAMTAL PÅ SKOLGÅRDEN Vapenvilan mellan Israel och Hamas har inletts och tiden får utvisa vad nästa steg mot fred kan bli. Det pågår sedan tidigare flera försök att öka förståelsen mellan olika befolkningsgrupper i Israel och ungdomsprojektet A New Way är ett av dem. text: elliot turvall

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ISRAEL 21


stojar och stimmar vid en utflykt i skogen. På håll ser det ut som en vanlig skolklass som njuter av att vara i naturen, men när man närmar sig, går det att urskilja att vissa av barnen skrattar på hebreiska, medan andra fnittrar på arabiska. Trots språkskillnaderna har de roligt tillsammans. Det gemensamma projektet genomförs i A New Ways regi, en organisation som för samman judiska och arabiska barn i Israel. Grundaren och ledaren för A New Way, Dr. Tikva Bracha, berättar om bakgrunden till verksamheten. – Jag doktorerade i islam och Mellanösternhistoria och lärde då känna den arabiska kulturen i regionen. Samtidigt insåg N GRUPP BARN

22 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ISRAEL

jag att det finns både judiska och arabiska invånare i Israel och att ingen av grupperna har för avsikt att lämna landet. Därför tyckte jag att det var dags att göra något konkret för att få dem att tala med varandra. – Vi började i mycket liten skala, fortsätter Bracha, och till en början stötte vi på stora svårigheter och mycken skepsis, både från den judiska sidan och från arabiskt håll. Vi fortsatte dock att arbeta hårt, utan att ge upp, och idag kan jag verkligen säga att vi har nått resultat. POPULÄRA TEMAN

Projektet går ut på att para ihop elever från judiska skolor med barn från muslimska, kristna, drusiska och beduinska skolor och att få elever, såväl som lärare, rektorer och föräldrar, från de båda skolorna att samverka.


Varje skola sammanförs med en skola från den andra befolkningsgruppen (i samma stad eller i ett närliggande samhälle) och projekten kretsar kring drama, musik, idrott och utflykter – teman som alla barn och ungdomar uppskattar oavsett bakgrund. Aktiviteterna genomförs i mindre, blandade grupper och allt sker på hebreiska och arabiska parallellt. – Under ett läsår deltar skoleleverna i sexton träffar med eleverna från den andra skolan, förklarar Bracha. Föräldrar, lärare och rektorer är också djupt involverade i processen, för att öka möjligheterna att lyckas. Målet är att alla barnen och ungdomarna ska öppna sina hjärtan för den andra befolkningsgruppen och förstå att man inte behöver vara rädd för någon, bara för att han eller hon är annorlunda. Tvärtom går det

att ha roligt tillsammans och det går att hitta mycket gemensamt, om man bara vill. Under träffarna finns det också plats för vars och ens unika historia, då deltagarna till exempel tar med sig traditionella matvaror och utifrån dessa berättar om sina personliga sedvänjor. Grupperna besöker också varandras bönelokaler. På detta sätt ökas förståelsen för ”den andras” bakgrund och vänskapsband kan knytas, trots de kulturella skillnaderna.

MÅLET ÄR ATT ALLA SKA ÖPPNA SINA HJÄRTAN FÖR DEN ANDRA BEFOLKNINGSGRUPPEN OCH FÖRSTÅ ATT MAN INTE BEHÖVER VARA RÄDD FÖR NÅGON, BARA FÖR ATT

VÄNSKAP VÄXER FRAM

Några av ungdomarna som deltagit i A New Ways projekt är Sean, från ett judiskt gymnasium i storstaden Tel Aviv och Hani, som läser vid gymnasiet i beduinstaden Hura i Negevöknen. Båda två vittnar om de svårigheter de kände inför att träffa den andra

HAN ELLER HON ÄR ANNORLUNDA.

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ISRAEL 23


A NEW WAY A New Way grundades 1998 av Dr. Tikva Bracha och arbetar för att bygga broar mellan judar och araber (främst barn och ungdomar) i Israel. Organisationen för samman skolor (från förskola till gymnasium) från de olika befolkningsgrupperna och genomför projekt med musik, drama och idrott i mindre grupper. I dagsläget deltar ett sextiotal skolor, i olika delar av Israel, i verksamheten och sedan projektet startade har tusentals barn och ungdomar tagit del i någon av A New Ways aktiviteter. www.anewway.org.il

befolkningsgruppen och hur problemen minskade ju längre läsåret fortskred. – När vi började projektet var vi blyga, men efter ett tag blev vi vänner och nu håller vi kontakt via Facebook, telefon och sms, säger Hani glatt. – Det började som ett skolprojekt, men med tiden blev det mer än så; det blev något som är mycket viktigt för var och en av oss, fyller Sean i. – Vi uppskattar projektet mycket och jag hoppas att jag får vara med i fler sådana program, poängterar Hani. De hjälper verkligen till att förbättra utvecklingen mellan judar och araber. Av alla tackbrev att döma, värdesätter arabiska och judiska skolledare också A New Ways verksamhet.

24 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: ISRAEL

– Alla deltagare är nöjda med projektet och ger mycket positiv feedback på aktiviteterna, skriver Nael Hatib, rektor för den arabiska Al-Hadiqa-skolan i Nasaret. Nava Peretz, rektor för den judiska skolan i Nahalal instämmer: – Våra elever samarbetar gärna i detta projekt. Vi ser en förändring av förståelsen för våra grannar och en äkta och djup vilja att lära känna varandra. Inte undra på att Dr. Bracha är hoppfull inför framtiden. – Vi har fortfarande många utmaningar framför oss, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg och förstärker banden mellan judiska och arabiska grupper som lever sida vid sida, betonar hon. •


betraktelsen

MOD

Mod kan gå över alla gränser mellan olika länder. Mod kan också göra att en vanlig, liten människa gör saker långt över sina egna gränser. Att vara modig är att våga göra något bra. När mäktiga människor inte följer lagen, utan gör precis som de själva vill, då måste någon våga säga stopp. När lagen i ett land är sådan att människor förtrycks och inte får leva fritt, då måste någon våga säga emot. Många människor i världen är mycket modiga och försöker ändra på sådant som de tycker är fel. Du och jag, alltså vanliga människor. Vi kan bli stora människor och leva fritt.

ZAHED YOSEFI

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: BETRAKTELSEN 25

FOTO: LALINDA.SE


EKUME NISK VÅR I ? D N A L K S Y T

26 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: HAMBURG


Ser vi en ekumenisk vår i Tyskland efter Kyrkornas världsråds tionde generalförsamling i Busan i Sydkorea förra hösten? Det tror Dr. Uta Andrée på MissionsAkademin i Hamburg. text och foto: nils malmström

Jag var utsänd av Svenska kyrkan till Busan för att delta i geti (Global Ecumenical Institute), en mötesplats för unga teologer med inriktning på ekumeniska frågor. Några av oss återsågs nyligen i Hamburg för att utvärdera vad vi hade upplevt i geti och diskutera hur geti kan arbeta i framtiden. Temat för mötet i Busan var att vi är på en pilgrimsfärd för Rättvisa och Fred. Fernando Enns delade just tankar om pilgrimsfärd och hur detta kan uttrycka sig praktiskt. Han utmanade oss också genom att säga att ”den som lämnar samtalsbordet lämnar också pilgrimsresan”, det vill säga att vi kan inte verka bara i våra egna kyrkor utan vi måste fortsätta den gemensamma vägen framåt. Dr Uta Andrée berättade hur mötet i Busan har spelat roll och inspirerat till olika saker i Tyskland. Hur medlemmar från olika kyrkor träffas och diskuterar olika dokument och beslut från Generalförsamlingen i Sydkorea. Hon nämnde speciellt Missionsdokumentet som viktigt i dessa diskussioner. En eftermiddag tog hon oss på en ekumenisk exkursion i Hamburg. Första anhalten var graven för teologen Dorothee Sölle (1929–2003). Hon var en ledande teolog under 70- och 80-talen men samtidigt mycket ifrågasatt för sitt arbete med solidaritet och miljöfrågor. Idag är hon dock aktuellare än någonsin och många unga teologer tar till sig hennes idéer. I det gamla hamnområdet har en ny stadsdel vuxit fram, Hafencity, med bostäder

och företagscenter. Här har också kyrkorna i Hamburg startat ett ekumeniskt center (Ökumenisches Forum HafenCity) som ledds av Tysklands ekumeniska ”Grand Old Lady”, Antje Heider-Rottwilm, som tidigare varit ledare Evangeliska Kyrkan i Tyskland. Nu har hon dragit sig tillbaka från det mera strukturerade ekumeniska arbetet för att arbeta mera praktiskt i Hamburg. Antje och några andra lever i en slags ekumenisk kommunitet där de försöker leva på ett hållbart sätt mitt i den moderna stadsdelen. På taket har de en trädgård med växter och egen biodling. På min fråga hur det är att arbeta med ekumenik, solidaritet och miljöfrågor i en stadsdel så präglad av multinationella företag berättar hon om samtalskvällar de haft med företrädare för näringsliv och miljöorganisationer och där de diskuterat etik och rättvis handel. I Hamburg finns drygt 80 olika afrikanska kyrkor och under de senaste tio åren har MissionsAkademin bedrivit en teologisk utbildning för pastorer och ledare i dessa församlingar. Huvuddelen av dem är pentekostala och präglade av en världsbild influerad från Afrika. Få av ledarna har någon teologisk utbildning utan det viktiga för en pastor har varit att kunna predika under ”andens ledning”. Samtidigt har det funnits ett behov av att kunna förstå den tyska verkligheten utifrån ett teologiskt perspektiv och bli en erkänd del av det tyska kyrkolivet. Erfarenheterna och intrycken från Hamburg bådar gott för ekumenikens framtid i Tyskland. •

VI KAN INTE VERKA BARA I VÅRA EGNA KYRKOR UTAN VI MÅSTE FORTSÄTTA DEN GEMENSAMMA VÄGEN FRAMÅT.

Mötet hölls på MissionsAkademin i Hamburg. Ursprungligen startat 1957 av Lutherska kyrkan i Tyskland som en plats för utbildning av missionärer är det idag en del av Hamburgs Universitet med utbildningar inom teologi och missionsvetenskap för studenter från hela världen.

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: HAMBURG 27


i korthet SKEPSIS MOT FAMILJESTÖD Villkorat socialbidrag har blivit det i särklass populäraste sättet att bekämpa fattigdom i utvecklingsländer. Särskilt i Latinamerika har man prioriterat den här typen av hjälpprogram. Konceptet bygger i korthet på att fattiga familjer får bidrag i utbyte mot att de skickar sina barn till skolan och ser till att de följer statliga hälsoprogram. Programmens ambition är inte bara lindra den akuta nöden utan också sätta stopp för fattigdom som ofta går i arv från generation till generation. – Det är bara i teorin som ekonomiskt stöd i barndomen i kombination med en fullföljd skolgång leder bort från fattigdom, säger Johan Sandberg. Kvaliteten på utbildningen är mycket sämre i fattiga områdena än i rika. För att långsiktigt utrota fattigdom och utanförskap måste det till mer genomgripande reformer, typ det svenska barnbidraget som riktar sig till alla barn oavsett inkomst. Insatser som inte exkluderar någon del av befolkningen tenderar få bredare stöd och då påverkas indirekt den totala budgeten för hur mycket pengar som satsas på utbildning och sjukvård. källa: lunds universitet

ISTANBULKONVENTION I KRAFT I augusti trädde Europarådets så kallade Istanbulkonvention i kraft. Konventionen antogs av Europarådets samtliga 47 medlemmar i Istanbul i maj 2011. Det är det första europeiska fördrag som särskilt inriktas på våld mot kvinnor och våld i hemmet. Det fastställer miniminormer för 28 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: NOTISER

förebyggande, skydd, lagföring och utveckling av integrerade strategier. Länder som ratificerar fördraget är skyldiga att skydda och stödja offer för sådant våld. De måste också inrätta tjänster som telejourer, skyddade boenden, sjukvård, rådgivning och rättshjälp.

Konventionen har för närvarnade ratificerats av 14 länder, däribland Sverige. Amnesty International har bidragit till utarbetandet av konventionen genom att tillhandahålla information som bygger på erfarenheterna från icke-statliga organisationer som arbetar med överlevande från könsrelaterat våld. www.amnesty.se

RELIGIÖS FRIHET Sveriges religiösa landskap har blivit mer varierat under 2000-talet. Det slår Anders Bäckström, professor i religionssociologi, och teol. dr. Ulrika Svalfors fast i en undersökning om religiös aktivitet i Sverige som regeringen har beställt. Forskarna konstaterar att drygt en miljon svenskar uppger sig ha en mycket stark och aktiv relation till något trossamfund. Ytterligare 1,7 miljoner svenskar uppger sig ha en stark, men mer passiv relation. Svenska kyrkan dominerar fortfarande. Men Sverige har blivit mer religiöst varierat. – Den senmoderna pluralismen gör att sekularismen, paradoxalt nog, inte skapar politiska hinder utan politisk frihet för olika alternativ, även religiösa, säger Anders Bäckström. Svenskarnas positiva inställning till att kyrkor och samfund ägnar sig åt välfärdsfrågor har ökat från 8 procent år 1992 till 45 procent år 2012.

Stödet gäller främst att samfunden ska kunna engagera sig i socialt arbete. Stödet för att samfunden ska få driva undervisning och skolor är däremot fortsatt svagt. www.regeringen.se

VATTENIDÉER FÅR STÖD Bristen på vatten är en av de största utvecklingsutmaningarna under detta århundrade. Mellan åren 2000 och 2050 förväntas världens befolkning växa från nästan sju miljarder till över nio miljarder. Under samma period beräknas den globala efterfrågan på vatten öka med 55 procent. Över 70 procent av allt färskvatten i världen används inom jordbruket och bristen på vatten hotar den globala livsmedelsförsörjningen. Sida har tillsammans med det amerikanska biståndsorganet usaid och den nederländska regeringen satsat 25 miljoner dollar på ett program som ska hitta och finansiera tekniska innovationer som innebär en effektivare användning av vatten. Så kan man också öka livsmedelsproduktionen i utvecklingsländer och tillväxtekonomier. Innovationen ska kunna skalas upp och nå många människor som lever i fattigdom, och entreprenörerna kan få hjälp med att anpassa sin produkt till marknaden och hitta ytterligare medel för att utöka verksamheten. 520 ansökningar kom in till den första utlysningen. Bland innovationerna som får stöd finns en salttolerant potatis som inte är genmodifierad och som kräver lite sötvatten (Pakistan) och en biologiskt nedbrytbar frömatta som placerar gödselmedel och frön på rätt djup (Sydafrika). www.sida.se


läst sedan sist REZA ASLAN

UPPRORSMAKAREN BERÄTTELSEN OM HUR JESUS FRÅN NASARET BLEV JESUS KRISTUS. Weyler. 2014 VILKA KÄLLOR HAR ANVÄNTS? För den som vill skriva en bok om den historiske Jesus, bakom bibelns berättelser, finns ett avgörande problem. Evangelierna – inom och utom bibelns kanon – är i stort sett de enda källorna. Lösningen blir omläsning utav evangelierna och sedan att ändå använda dem som källor i den egna restaurationen av den historiske Jesus. Reza Aslan är inget undantag. Han anser till och med att hans biografi om Jesus på sätt och vis skriver sig själv. Någonstans där startar min misstänksamhet mot hans akademiska ansats. Han tror sig kunna få fram en ”mer exakt bild av historiens Jesus” än evangelisterna, som hade ett specifikt syfte när de skrev om Jesus. Men även Aslan har väl en agenda? Till bokens förtjänster bör bland annat räknas beskrivningen av Jesu konflikt med samtidens prästaristokrati. Även den roll som händelserna kring år 70 och relationen med romarriket spelar för hur berättelsen om Jesus framställs, känns vederhäftig. En del fel smyger sig dock in. Aslan skriver att uppståndelsen inte alls förekommer i Markusevangeliet. Det han menar är att den uppståndne inte visar sig mer än i det allmänt erkända tillägget i slutet av kapitel 16. Men visst nämns uppståndelsen av Markus även i början av detta kapitel? Boken är svårläst. Notapparaten kommer för sig och det finns inga referenser i texten. En skarp konflikt utmejslas mellan Jesus/ Jakob och Paulus. Aslans arbetssätt, att jämföra Jesus- och Jakobs ord med Paulus ord får mig osökt att tänka på boken ”Vad hände på vägen till Damaskus” av Lena Einhorn (Nordstedts 2007) där Einhorn med ungefär samma metod kommer fram till att Jesus och Paulus mycket väl kan ha varit samma person. Aslan lyckas inte nämnvärt bättre. Jag anser inte att historiens Jesus är totalt oåtkomlig. Det jag efterfrågar av en författare som utger sig för att vara en vetgirig forskare, är helt enkelt mer ödmjukhet. ANDERS GÖRANZON Lekto vid University of KwaZulu-Natal, Sydafrika

ANDREAS LINDERYD OCH CARL HENRIC SVANELL (RED)

TRO – EN POLITISK KRAFT Verbum 2014 GULDKORN OCH SÖMNPILLER Har jag inte sett den där boken förut? Layouten påminner om de där radikala böckerna som gavs ut av Författarförlaget på 70-talet. Omslaget på Verbums nya antologi Tro- en politisk kraft är en blinkning till en annan tid, en tid när allt tycktes handla om politik. Men Tro – en politisk kraft är en antologi som landar i vår egen samtid och handlar om det som man inte talade om på 70-talet, om tro och religion som en kraft att räkna med i samhället. Redaktörerna Andreas Linderyd och Carl Henrik Svanell har samlat ihop ett namnkunnigt gäng skribenter och texterna spänner brett, både till stil och innehåll. Över flera av bidragen finns det något svalt objektivt, ett perspektiv som känns betraktande snarare än engagerande. Visst har du rätt, Marie Demkert. Sverige är ett land som är präglat av en långt utvecklad individualism och misstro mot auktoriteter och därför finns det också en misstro mot organiserad religion. Jag håller helt med dig, Peter Weideryd, när du skriver att det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett fungerande mångreligiöst samhälle, men att vi måste bli mer lyhörda för den religiösa tillhörighetens betydelse för människor. Och självklart, Antje Jackelén, bör vi bli bättre på att se religion som en resurs när det goda samhället ska byggas. Det är klokt och välskrivet, men jag har läst och hört det förut. Därför är det uppfriskande med texter som Stina Oskarssons spretiga appell för demokrati som handlar om längtan efter berättelser som gör oss till verkliga människor och till platser där vi slipper vara konsumenter. Kan religionen vara ett svar på denna längtan? Eller Katrine Kielos som utmanar genom att vilja tala om Satan. Ondskan är ju ämnet som vi ofta undviker, både i den politiska och religiösa debatten, men ondskan i världen kvarstår ju. Tro – en politisk kraft är en läsvärd samling texter. Och det är som det brukar, vissa texter engagerar mer än andra. Varje läsare kommer att hitta sina guldkorn och sina sömnpiller. Vad dröjer sig kvar allra starkast hos mig? Kanske är det trots allt Anders Mellbourns text om sekulariseringen som en Guds välsignelse. Det är först när kyrkan i och med sekulariseringen förlorade sin maktposition i samhället som de djupare skikten i den

kristna traditionen har kunnat komma upp till ytan ordentligt. De skikt som handlar om efterföljelse, tjänande och maktkritik. Och när denna slags religiositet praktiseras, då blir tron också bli en politisk kraft att räkna med. CAROLINE KYHLBÄCK Präst i Västerås domkyrkoförsamling

DESMOND OCH MPHO TUTU

FÖRLÅTELSE DEN FYRFALDIGA VÄGEN TILL HELANDE FÖR OSS OCH VÅR VÄRLD Libris förlag 2014 BOKEN SKAPAR TRYGGHET I boken Förlåtelse skriver Desmond och Mpho Tutu om hur man genom förlåtelsen helar sitt inre och upprättar sin förlorade värdighet. Förlåtelsen de beskriver är större än bara ett ord, det är en process som förändrar offer till hjälte. ”Förlåtelsen är ingenting mindre än vårt sätt att läka världen. Vi läker världen genom att läka ett hjärta i taget.” Vägen mot läkandet består av fyra steg: att berätta, att sätta ord på det som gör ont, att ge förlåtelse och att förnya eller släppa taget om relationen. Stegen är de samma oavsett om det handlar om ett förlåt för ett hårt ord eller ett lands försoningsprocess. Boken är full av forskningsresultat, egna exempel på behovet av förlåtelse för sin egen skull, liksom kraftfulla berättelser om hur förlåtelsen har kommit oväntat och inte bara läkt det som var trasigt men även skapat något nytt. Vardagliga händelser varvas med rasism, mord och förtryck, vilket belyser författarnas åsikt att det inte finns något som inte kan förlåtas och ingen som inte förtjänar förlåtelse. Desmond och Mpho skriver på ett sådant sätt att man rätt som det är själv vandrar på förlåtelsens fyrfaldiga väg, en väg som innebär att man måste möta det som sårar. Varje kapitel trampar lugnt och stilla upp stigen och avslutas med en rastplats som erbjuder bön, meditationsövningar och ritualer. Bokens upplägg skapar en trygghet, som behövs för att våga sig ut på obeträdda marker. Trots att författarna tydligt förespråkar förlåtelsen över hämnden eller bitterheten återgår valet av takt och riktning alltid till den som har blivit utsatt. Det är svårt att förlåta, och minst lika svårt att skriva en bra bok om förlåtelsen. Desmond och Mpho Tutu lyckas väl, främst tack vare deras ömhet, ödmjukhet och önskan om en bättre värld för oss alla, förövare och offer. MALIN PIHLGREN NYLANDE Präst och medarbetare i Svenska kyrkan i Dubai

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: LÄST SEDAN SIST 29


FOTO: MARTIN OLSON

FR V FARIDA A.H., CLARA NORRLÖF, ROCIO PALMA OCH JERK ELMÉN (FRYSHUSET), PER KRISTIANSSON, INITIATIVTAGARE OCH PRÄST I MALMÖ, RUBINA SULEMAN OCH

TEXT: MARIE BOSUND HEDBERG

HAROON SULEMAN (CHURCH OF PAKISTAN) JULIA VLADU (FRYSHUSET), ASHER QADIR BAKHSH OCH SARA JACOB (CHURCH OF PAKISTAN) SAMT GUNILLA KRISTIANSSON, INITIATIVTAGARE OCH BARNMORSKA I MALMÖ.

– De kristnas öde känns in på bara skinnet Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Per Kristiansson, komminister i Fosie församling i Malmö, har fått 14 400 kronor för att ta emot fyra medlemmar från Church of Pakistan på besök i Sverige. De kom bland annat till Världens fest i Karlstad och till Fryshuset i Malmö för att studera det interreligiösa ungdomsprojektet Tillsammans i Sverige. Det finns ett mångårigt vänskapsband mellan Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och Church of Pakistan och resan till Sverige var en uppföljning på de besök som svenska församlingar gjort tidigare. Per Kristiansson har flera års erfarenhet av missionsarbete och hans hustru Gunilla, som är barnmorska, har utbildat barnmorskor i Lahore. Deras förra hemförsamling, Källstorp, bedriver insamlingsarbete för att bevara en

30 UPPDRAG MISSION NR 5 2014: STIPENDIATEN

nedläggningshotad skola för flickor, Lucie Harrison girls school, i Lahore. VARFÖR ÄR DET HÄR UTBYTET VIKTIGT? – De kristnas situation i Pakistan är väldigt speciell, de lever under lagar som bara gäller den kristna minoriteten. Det är också viktigt att stödja de organisationer som arbetar mot våld i nära relationer och tvångsäktenskap. Vi vill visa vårt engagemang genom att dela deras berättelser, det känns in på bara skinnet att dela sorgen med de kristna i Pakistan. Men det är också omvälvande att träffa dem som arbetar inom den pakistanska kristna kyrkan och höra att de hyser hopp trots talibanernas förföljelser. Mano Rumalshah, biskop emeritus, är en av dem och jag brukar upprepa hans tanke: ”Om det inte är samma Gud så vill jag inte vara med”. VARFÖR VILLE GÄSTERNA FRÅN PAKISTAN BESÖKA SVERIGE? – De representerade både sig själva och sina

yrkesroller när de berättade för omvärlden om sin situation. Haroon Suleman är advokat och specialiserad på fall som gäller våld mot kvinnor och hädelselagen, som kan betyda dödsstraff om man misstänks tala nedsättande om profeten Mohammed. Rubina Suleman är sjuksköterska och driver ett barnmorskeprojekt. Sara Jacob från utbildningsdepartementet arbetar med projekt som ska få barn från olika religioner att sitta tillsammans. Asher Qadir Bakhsh är ungdomsdelegat och arbetar med kurser som ska stärka ungdomars självkänsla, bland annat en preparandkurs för unga byråkrater. De åkte hem med intrycken från Världens fest och lyckade interreligiösa projekt i Sverige.

STIPENDIATER Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se


GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet. Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda. Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap. Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Biskopen i Lund är hedersordförande och vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet, Centrum för teologi och religionsvetenskap, och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi. UNGDOMAR VIKTIGA Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren. – I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film. KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning oh interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. Vi lånar erfarenheter

från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Kapstaden, Hongkong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och lösningar kan Malmö bidra med. I Hongkong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Kapstaden bidrar vi till finansieringen av professuren The Desmond Tutu Chair vid den teologiska fakulteten vid University of Western Cape. I Jerusalem stöder vi Svenska teologiska institutet, STI, och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religionsteologi. I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén i Rosengård och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom. www.lundsmissionssallskap.se

VILL DU MEDARBETA? Vill du skriva artiklar, bokrecensioner, debattartiklar eller analyser i Uppdrag Mission? Hör av dig till redaktör Marie Bosund Hedberg, 0733-60 87 54 eller red@uppdragmission.se.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION? Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen. Du kan anmäla dig antingen genom att maila till red@uppdragmission.se eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 3. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen på 0733-60 87 54.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet. Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps sida, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

1 (2)

EN TIDSKR IFT FRÅN LUNDS MISSIO NSSÄLL

SKAP • NR 5, 2014 • ÅRGÅN G 168 • 45 KR

www.lundsmissionssallskap.se

NÄSTA NUMMER UTE 11/12

TEMANUMMER: BISKOP TUULIKK I:

en tidskrift från lunds missionssällskap

nr 4 • 2011 årgång 166

Halva sanningen finns på den andra sidan

llskap lunds missionssä en tidskrift från

–detta är mit t mal mö! ann ilmar nils per martin sHifaa

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

166 • 45 kr • nr 4 • 2012 • årgång

andreas sonja CeCilia lina riCHard BoB

jeHosHua karin tony marie jonas sandra

6 sin kärlek till malmö 16 ilmar reepalu om d är en del av malmö per Brinkemo somalilan 20 är olika i malmö BoB Hansson alla 39 om framtidens malmö kristina olsson

Birgit Bo rafael elsie kristina

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

Kapstaden

–TIDEN INNE FÖR SAMISK ANDLIGHET

KRÖNIKA OVERK LIG PROCESS I RWANDA 4 MALMÖ FÖRSO NING KRÄVER MOD 10 ISRAEL FREDS SAMTAL PÅ SKOLG ÅRDEN 20

KONTAKTA MARIE BOSUND HEDBERG 0733-60 87 54 PREN@UPPDRAGMISSION.SE

HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10 HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30 INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36 FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38

UPPDRAG MISSION NR 5 2014: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31


POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

4 1 1 1 8 6 3 0 0

Foto: Per Kristiansson/IKON

Unga kristna i Pakistan Under senare år har situationer där människor trakasseras och hotas på grund av sin religiösa tillhörighet fått ökad uppmärksamhet. I Pakistan känner sig de unga kristna hotade. Sharoon Stephen från Pakistan läser teologi och vill arbeta för ett Pakistan där alla ska kunna känna sig trygga och ha samma rättigheter. På institutet för teologi och kristen utbildning, ITCF, arbetar man på olika sätt för att stärka kristen identitet och stärka kyrkornas bidrag för fred, försoning och mänskliga rättigheter. Svenska kyrkans internationella arbete ger människor som lever i utsatthet möjlighet att själva förändra sina liv. www.svenskakyrkan.se/p215

Svenska kyrkan är en del av

Ge en gåva!

90 01 22-3 Pg 900-1 223 Bg

Det är särskilt viktigt för de unga kristna i Pakistan att få utbildning så de kan delta i samhällsfrågorna. Sharoon Stephen är en av dem.

Uppdrag Mission #5 2014  

Det sägs många kloka ord om vägen till försoning i det här numret. Krönikörer och intervjupersoner delar med sig av sina erfarenheter kring...

Advertisement