Page 1

en tidskrift från lunds missionssällskap

nr 3 • 2011 årgång 166

I Abrahams fotspår

Studenter utforskar sina rötter Indien De ovälkomna döttrarna 14 Etiopien Yeshis jordbruk blir lönsamt med en ko 22 Krönikan Johan Ehrenberg: Religionens inställda död 3


”Rotlöshet är motsats till frihet”

krönikan

Religionens inställda död

Rötter. Utan rötter blåser vi omkull och omkring, blir farliga för oss själva och andra. Det gäller människor och samhällen, lika väl som träd och buskar. Förstår vi inte oss själva förstår vi inte heller andra. Så föds rädsla och fiendskap. Vet vi inte var vi kommer från, går vi vilse i en cirkel som aldrig för vidare och blir lätt byten för dem som gärna vill styra. Därför är rotlöshet motsats till frihet, och mission en fråga om rötter. Utan varifrån inget vart, ingen mening, kallelse och sändning.

Vad är det i våra liv som gör att nya generationer blir religiösa i en tid där vi inbillar oss att människans medvetande ska styra. I en tid när vi människor faktiskt kan styra och göra världen rättvisare, jag menar, vi behöver ingen Gud för att utrota fattigdom eller ordna klimathotet. (Religionens talesmän är snarare bovar än hjältar i de flesta stora frågorna på jorden.) Visst finns det den ständiga skräcken för döden kvar som motor för religion, tanken på någon form av fortsättning och evighet, men i så fall finns det en uppsjö mer flummiga teorier som borde locka. Antalet som använder religion för att agera politiskt – framför allt från höger – men inte bara – ökar ju på jorden. Religionen som ursäkt för politiska förslag är idag större än på 70- eller 80-talen (kristen höger i USA och statlig islamism i Iran, till exempel.) Religionens roll ökar även i Sverige och jag har på senare tid träffat alltfler kritiska, socialistiskt övertygade människor som också berättar att de är kristna eller muslimer. En religiös social radikalism, alltså något helt annat än den religion som pratar om kyrkans traditioner eller ser kyrkan som en makt och auktoritet som alla andra maktcentra på jorden. Varför i all världen får vi en radikalare kristenhet i Sverige? Det är någonting som händer inom religionen i de rika länderna vid sidan om högerkyrkorna, det är en ny roll som håller på att mutas in, och om man ska ta bort överbudskapen kring tro i det hela så är det i grunden rakt upp och ner en humanism som handlar om solidaritet. En tanke på en rättvis värld här och nu.

Att mötet med rötterna och den gemensamma historien öppnar och befriar visar erfarenheterna från det nordiska masterprogrammet The Religious Roots of Europe, som speglas i detta nummer. Judiska, kristna och muslimska studenter från alla världens hörn upptäcker här varandra och sig själva, lär sig se hur deras traditioner och den europeiska kulturen formats och format vår värld. ”Man blir ödmjuk”, som en student sa, ”när man inser att man faktiskt lika gärna kunde varit född muslim”. Eller: ”Jag har nu förstått att jag inte måste överge min tro när jag bryter upp”.

Det här numret handlar mycket om kommunikation över gränserna. Rini Ralte, feminist och teolog som startat utbildning för kvinnliga teologer i indiska Bangalore, är rörd över stödet från organisationen Forum, Kvinnliga präster i Sverige, under många år. ”Vi lär oss massor av dem”, försäkrar hon i vår intervju. Studenterna från hela världen som söker sina religiösa rötter på Centrum för Teologi och Religionsvetenskap i Lund får minnen och vänner för livet. Och en grupp svenska konfirmander ska få lära sig att alla människor har ett lika värde på ett handgripligt sätt. I höst besöker de en kenyansk pastor i hans hemstad och hjälper honom i församlingsarbetet som Lunds Missionssällskaps stipendiater.

Mission handlar om att lära känna, lära älska, att i förtroende dela med sig av sig själv. När vi försöker lära känna varandra frågar vi varann var vi kommer från, vad vi varit med om, vad vi önskat och drömt om, vad vi tar avstamp och avstånd från. Utan den nyfikenhet, öppenhet och mod som längtan efter gemenskap, kärlek, ger kan ingen mission leva. Bara så kan vi bryta mönster av utnyttjande, av den cyniska industri som förminskar oss till konsumenter och producenter, till förövare och offer, vare sig det handlar om det köp av kroppar, som Rini Ralte berättar om, eller köpta själar som i den religiösa sekterismens värld.

johan ehrenberg Chefredaktör etc Publicist och debattör

samuel rubenson Professor i kyrkohistoria, Lunds universitet Ordförande i Lunds Missionssällskap Ansvarig utgivare

Fader Avraam Han söker sina religiösa rötter i Lund

2 uppdrag mission nr 2 2011

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Marie Bosund Hedberg Media&Sånt Södra Promenaden 7B, 211 29 Malmö 0733-60 87 54 red@uppdragmission.se Grafisk form Anneli Dennersten Sjunde [form & kommunikation] Redaktionsråd Ann Aldén, ordförande Lars Micael Adrian Mika Vähäkangas

Marie Bosund Hedberg Redaktör

4

Inter nationell rättvisa, miljö, fred, mission, teologi, religionsmöte, integrationsfrågor – Uppdrag Mission berör många ämnesområden. Men egentligen handlar alltihop om en enda sak: vad innebär det att leva evangeliet i dag?

Alltid

10

20

Rini Ralte, indisk teolog och feminist. Nyligen besökte hon Sverige och berättade om villkoren för tredje världens kvinnliga teologer.

Vilken är kyrkans viktigaste fråga idag? Det finns inget enhetligt svar på vår enkätfråga.

9 Betraktelsen

30

14

20 enkäten

Stipendiaten. Jarle Furali, församlingspedagog, lär en grupp konfirmander att alla har ett lika värde och får resebidrag från Lunds Missionssällskap till byn Voi i Kenya.

Indiens ovälkomna döttrar. Mitu Khurana är den första indiska kvinna som anmält sin man för brott mot lagen om könsbestämning.

14 Bijayalaxmi Nanda på kampanjorganisationen CAPF hjälper Mitu Khurana.

3 Krönikan

28 Recensioner 30 Stipendiaten

Prenumeration www.uppdragmission.se pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan 2011 ISSN 1102-0105 Omslag Jackie Kurozumi och fader Avraam. Foto: www.martinolson.se

uppdrag mission nr 2 2011 3

foto samuel www.martinolson.se

foto johan ETC


Religionens rötter möts i Lund

När politik och religion blir till en stormig enhet i Mellanöstern är det lätt att glömma bort att judendomen, kristendomen och islam har sitt gemensamma ursprung just där. På sex nordiska campus söker studenterna sina religiösa rötter och upptäcker att det är viktigt att kunna historien om man ska planera för framtiden. Fader Avraam, munk från Rumänien, och Jackie Kurozumi, journalist från Korea, läser det internationella masterprogrammet på Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund. text: marie bosund hedberg

4 uppdrag mission nr 3 2011: lund

foto: martin olson

uppdrag mission nr 3 2011: lund 5


D

en rumänske studenten Adrian Ganju kom till Lund för ett och ett halvt år sedan. Idag är han fader Avraam, munk i den rumänska ortodoxa kyrkan och präst i en medeltida kyrka utanför Köpenhamn. Han tycker inte att hans asketiska liv i en klostercell skärmar av honom från andra människor. – Jag är fortfarande ett socialt djur – klädd i svart, ler han.

Han visar mig in i den vackra S:t Andreas kyrka i samhället Ordrup norr om Köpenhamn. Han gör korstecknet med blicken fäst på krucifixet, han lägger sig framstupa framför altaret tre gånger och kysser kyrkgolvet innan han reser sig, går fram och kysser ett hörn av altaret.

Munklöften styr hans liv 6 uppdrag mission nr 3 2011: lund xx

Sedan berättar han med låg röst om symboliken, om att de tre prostrationerna han gjort är för att visa respekt för de tre reliker som finns i kyrkan av helgonet S:t Andreas. Han är tacksam för att den katolska församlingen lånar ut kyrkan, som byggdes som ett kloster på 900-talet, så att medlemmarna i den rumänska ortodoxa kyrkan kan ha sina liturgier här. Han visar med generösa gester var det nya korskranket ska sättas upp och sedan prydas med handmålade ikoner med Jesus och Maria som motiv. De stillsamma, inrutade dagarna i Ordrup känns långt ifrån det glammiga studentlivet i Lund. Fader Avraam, som är Abraham på rumänska, har liksom de andra på masterprogrammet bara några månader kvar till examen men han säger att han nog inte hinner skriva klart sin uppsats i tid. Det känns mera angeläget att utföra sina sysslor i klostret och kyrkan.

dessutom dela sitt nya liv mellan klostret och kyrkan. – Även om jag inte har ett schema har jag alltid mycket att göra, säger fader Avraam. Fyra dagar i veckan arbetar jag i församlingen – onsdagar, fredagar och söndagar leder jag gudstjänsten, den fyra timmar långa liturgin. Jag arbetar med mission, jag håller på att starta en kyrkokör och jag bjuder in församlingsborna till filmvisningar. Förra året arrangerade han dessutom en pilgrimsresa till Jerusalem och nu i juli är han en av ledarna vid en pilgrimsresa till fjorton olika rumänska kloster. Jag kan inte låta bli att fråga om han inte längtar tillbaka till det liv han levde med sina jämnåriga kamrater. Han skakar bara på huvudet och förklarar att när han utsätts för en frestelse så ber han. – Jag har levt ett socialt liv med mycket fester och snygga tjejer, jag har rökt och jag har druckit vodka, men jag behöver inte det livet längre. Guds nåd gör mig trygg.

Han hittade Religious Roots of Europe på nätet när han sökte en ny inriktning på sina teologiska studier som han genomfört i Rumänien och England. Terminsavgifterna är höga i England men i Sverige är det gratis och det lockade. Han ville jämföra sin kyrkas tankar med det som sker inom kristendomen och judendomen idag. – Vi är en grupp fylld av individualister, säger han medan han serverar te och skorpor i församlingssalen intill kyrkan. Bland annat en baptist från Uganda, en muslim från Pakistan, Jackie från Korea och så jag. Vi har träffat några av studenterna som läser programmet på de andra campusen och det har alltid uppstått en massa intressanta samtal. Men det var intellektuella diskussioner, jag saknade den metafysiska nivån där vi kunde tala om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Beslutet att bli munk växte fram och från början hade Adrian, som snart fyller 27 år, tänkt hoppa av studierna i Lund och bara arbeta i klostret. Men biskop Macarie, biskop för den rumänska ortodoxa kyrkan i Norden, tyckte att han skulle fortsätta programmet och

När han växte upp tillbringade han mycket tid hos sina farföräldrar på den rumänska landsbygden. Farmor var aktiv kommunist men samtidigt troende och det var hon som lärde honom att be och han fick vandra med henne till ett kloster som låg en bit ifrån farföräldrarnas gård. Det han

J

upplevde där, gudstjänsterna med rökelse och sånger, gjorde ett starkt intryck på honom. Hans morföräldrar var också ortodoxa, gjorde egna vaxljus och genomförde ritualer varje morgon. De – och även hans föräldrar – gladde sig åt att han gick med på att börja på ett teologiskt seminarium när han var fjorton år. – Men de tyckte att jag tog god tid på mig med mina studier, berättar han. Ska du aldrig bli präst? brukade de fråga. Han fortsatte att läsa teologi men blev också intresserad av filosofi och psykologi, som han läste både på universitetet i Iasi i västra Rumänien och i England. Tillbaka i Rumänien fick han en praktikplats på en psykiatrisk avdelning för alkoholister och han kände att han ville arbeta bland människor och hjälpa dem. Men i England besökte han också ett kloster i Essex och det var när han återupptäckte den ortodoxa liturgin som hans tankar på att bli munk blev starka. •

ackie Kurozumi sticker ut lite grand bland studenterna som går sista terminen på Religious Roots of Europe i Lund. Hon är äldre än de andra, hon har inga teologiska studier att falla tillbaka på och hennes plan är att starta ett internationellt företag med sina nya kunskaper som grund. – Det här angår ju även kommande generationer, säger hon. De ska leva på samma jord och det blir ett problem om de inte känner till sina rötter. Jackie Kurozumi är definitivt på upploppet av sina studier och erfarenheterna hon har gjort har ruskat om

affärskvinna med knäppta händer uppdrag mission nr 3 2011: lund 7


hennes tankevärld rejält. I mitten av maj ska hon lämna in sin masteruppsats och hon har börjat oroa sig för att hon inte ska kunna tolka och använda de texter som trots allt finns på latin och grekiska och som kan ge underlag till hennes uppsats. Hon ska beskriva kvinnornas roll i den tidiga kristendomen, innan den romerska kejsaren Konstantin gjorde kristendomen till en statsreligion på 300-talet. Det fanns både diakoner och diakonissor i synagogorna fram till dess – men ”vilken av de senare kyrkofäderna bestämde att det inte kunde vara en kvinna som tog befälet”?

Religious Roots of Europe Tvåårigt masterprogram Undervisningsspråk: engelska Undervisningen sker på campus på universiteten i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap), Köpenhamn, Århus, Oslo, Bergen och Helsingfors med sammanlagt 36 studenter i varje årskull. Programmet belyser de tre abrahamitiska religionerna – judendomen, kristendomen och islam – som härstammar från Mellanöstern men som blivit det nutida Europas religiösa rötter. Studenterna besöker de olika campusen och även platser i Medelhavsområdet. Programmet är öppet för studenter med en bachelor/kandidatexamen med inriktning på teologi, religionsvetenskap, klassisk filosofi, klassisk arkeologi, historia eller motsvarande. Det krävs också minst 20 poäng i något av de klassiska språken, grekiska, latin, hebreiska eller arabiska. www.teol.lu.se/rre

40-åriga Jackie Kurozumi är född i Korea, utbildad journalist i USA och senare konstcurator i Tokyo. Hon har bott sex år i Malmö tillsammans med sin japanske man Kichiro. Han är systemutvecklare på Sony Ericsson i Lund och pappa till den framgångsrika smartphonen Xperia. De träffades på ett universitet i Iowa och de har följts åt i sina karriärer i Tokyo, Lund och snart är de på väg till San Fransisco. För att komma ur en hemmafrutillvaro under den första tiden i Sverige valde Jackie att plugga på Malmö högskola. Hon läste om EUs historia och kultur och hon slogs av att medlemsländerna så ofta hamnade i konflikt med varandra men att man hade så svårt för att öppet diskutera problemen. Hon ville studera vidare och hittade masterprogrammet Religious Roots of Europe i Lund. – Jag fick börja trots att jag inte hade de grundkunskaper i klassiska språk som krävdes och det är jag oändligt tacksam för, säger hon. Det har varit extremt svårt ibland för mig men jag är en fighter. Det var likadant när jag skulle lära mig japanska. Min man hade övertygat mig om att alla i Japan talade engelska men det var inte riktigt sant. Jag kämpade från noll och lyckades till slut få jobbet i Tokyo som jag ville ha. Vi träffas på ett kafé i Malmö en vecka efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshaveriet i Japan. Mycket av hennes

8 uppdrag mission nr 3 2011: lund

energi har gått åt för att nå svärföräldrarna i den hårt drabbade staden Sendai. De har förlorat sitt hem och bor i bilen. Jackie lyfter fram den japanska mentaliteten att tänka på och offra sig för alla andra innan man tar hand om sig själv. Helst skulle hon och hennes man vilja resa dit och hjälpa till men eftersom det är omöjligt kan hon, som hon uttrycker det, bara be och donera pengar till hjälpinsatser. Jackie kommer aldrig att glömma de intensiva diskussionerna mellan studenterna som har varit en del av masterprogrammet. Hon poängterar sprängkraften som blir när man läser de tre religionerna parallellt. När man bara studerar en religion kan gruppen ofta bli homogen och det är den inte i det här fallet. – Jag är kristen och hade många fördomar om judendomen och islam, erkänner hon. Men nu kunde jag fråga Ali direkt om islams syn på kvinnor bland annat. Och han gav mig en lektion! Jackie växte upp i en familj som inte var särskilt religiös. Hennes pappa förlitar sig på en blandning av Konfucius och Buddhas tankar men när han satte upp en bild med en kvinnlig Buddha på hennes sovrumsvägg blev hon arg. – Jag följde med en klasskamrat till en gudstjänst i katolska kyrkan när jag var i 13-årsåldern, minns hon. Det var i juletid och jag fick en massa fina presenter. Jag blev döpt året därpå. När pappa, som var egen företagare, förlorade allt, sökte mamma tröst i den presbyterianska kyrkan och blev döpt där. Min bror döpte sig också för att få träffa sin blivande fru. Det var bland annat den brokiga bakgrunden som gjorde Jackie nyfiken på vad Bibeln egentligen säger. Men hon tycker det är märkligt att det finns många olika översättningar av Bibeln medan Koranen bara finns på ett språk. – Det här kursprogrammet behövs verkligen. Jag har fått svar på mycket efter att ha fått lyssna på verkliga och engagerade människor och jag vågar säga att jag har blivit mera vidsynt. Det är viktigt att komma ut ur sin låda och se på andra människor. •

Min lovsång måste alltså börja med fotsteget. Vilken lycka att gå på jorden! Den mänskliga gången är rent av så ofattbar att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse Varje steg, ett sjungande fotsteg till din ära, o Gud!

jesper svenbro, poet och författare Stol nr 8 i Svenska Akademien Ur Inget andetag är det andra likt Albert Bonniers förlag 2011

uppdrag mission nr 3 2011: betraktelse 9


Rini Ralte fick lära sig att ”tystnad är en dygd för kvinnor” när hon växte upp i Indien på 1960-talet. Det provocerade henne och hon bestämde sig för att studera feministisk teologi. Idag är hon professor på ett teologiskt college i Bangalore och utbildar både de manliga och kvinnliga studenterna utifrån kvinnors perspektiv och liv. – Förändringarna går långsamt och vi behöver stödet från våra kollegor i väst, försäkrade hon när hon föreläste i Lund nyligen. text marie bosund hedberg

rini ger kvinnors perspektiv i teologutbildningen

Rini Ralte, teolog, pedagog och feminist från Indien, föreläste i Lund om kvinnliga teologers villkor i tredje världen.

10 uppdrag mission nr 3 2011: bangalore

foto martin olson

uppdrag mission nr 3 2011: bangalore 11


d

– Jag har också doktorerat i Indien, där jag har lärt mig så mycket om makten och kontrollsystemen inom kyrkan, teologin och i missionens namn.

et är en engagerad eldsjäl som

promenerar bredvid mig på väg till Lunds domkyrka. Under hela sitt yrkesverksamma liv har Rini Ralte jobbat målmedvetet i olika kvinnorörelser för att stärka utsatta kvinnors roll i Indien och hon är också engagerad i det burmesiska folkets kamp för de mänskliga rättigheterna. Det märks att hon har haft sin egen bakgrund som utgångspunkt, det hon fick uppleva ska inte drabba de kommande generationernas kvinnor. Hon är i Sverige, inbjuden av bland annat Forum, en organisation för kvinnliga präster i Svenska kyrkan, för att föreläsa om kvinnor, teologi och tredje världens kyrka. – Jag är mycket tacksam över att få komma hit och berätta om min kamp, min tankar och även glädjen. Jag vill också få lära mig av de svenska kvinnliga prästernas erfarenheter, säger hon. Jag vill inte påstå att feministisk teologi är svaret på alla problem, det är det verkligen inte, men den ger utrymme för kvinnors frigörelse. Rini Ralte, som förkortat sitt långa förnamn Lalrinawmi, växte upp i en by i Mizoram, en delstat i nordöstra Indien. Hon beskriver sin hemtrakt som unik på två sätt – 92 procent av invånarna är kristna och 85 procent kan läsa och skriva. – Vi har vårt ursprung i den walesiska presbyterianska kyrkan och de första missionärerna kom 1894. Det är fascinerande att tänka sig hur fort kristendomen växte. Efter fyrtio års mission var de flesta i Mizoram kristna. Kunde inte gå i skolan – 1966, när jag var nio år, startade en underjordisk rörelse som protest mot den hemska hungersnöden. Vi hade det tufft, med svält och ockupation och jag kunde inte gå i skolan på två år. Men 1986 kunde proteströrelsens ledare skriva under ett fredsavtal med den indiska regeringen och livet blev mycket bättre efter det. Men absolut inte enkelt... Rini Ralte berättar vidare om hur imponerad hon var över hur stark kyrkan är i sådana situationer, aktiv och villig att bedriva

12 uppdrag mission nr 3 2011: bangalore

Elisabet Johansson, församlingspräst i Brålandabygden i Dalsland och intresserad av asiatisk teologi ur kvinnors perspektiv, hade arrangerat Rini Raltes besök i Sverige.

När vi fick svaret ”Ni sparkar på fel dörr” insåg vi på riktigt att kvinnorna stod utanför huset, bildligt talat. vad jag skulle göra. Att bli missionär i Bhutan var en dröm långt borta från verkligheten. Rini Ralte är van vid att berätta sin historia men det märks att hon fortfarande är upprörd över svårigheterna hon mötte.

välgörenhet genom att sända ut tusentals missionärer. – Jag tog intryck av missionen i Guds namn, och jag förstod varför mina två äldre bröder bestämde sig för att läsa teologi. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk, och att låta ännu ett barn läsa teologi på universitetet var inte självklart. Egentligen ville min pappa att jag antingen skulle hitta ett jobb eller bli gift. Jag jobbade på regeringskansliet som sekreterare i fem år, samtidigt som jag skötte mina högskolestudier på nätterna. – Efter det fick jag Guds kallelse att bli missionär i Bhutan, men min pastor rådde mig att läsa teologi först. Jag började läsa på United Theological College, utc, i Bangalore, samma skola som jag undervisar på idag. Jag minns mina teologiska studier inte bara med glädje. Det var första gången i hela mitt liv som jag blev diskriminerad. Jag var inte lika accepterad som mina två bröder, och mina manliga klasskamrater satt bara och väntade på att bli utplacerade på bra tjänster. Jag var i den situationen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen eller

Ingen genusrättvisa – Kyrkan gjorde mig utan röst och min familj var bland de första att försöka tysta mig när jag var arg för att jag diskriminerades. De trodde att ”tystnad är en dygd för kvinnor”. Då fanns det ingen som kunde tala om rättvisa ur ett genusperspektiv. Vi var sju kvinnliga teologer som 1987 skrev ett gemensamt brev till kyrkan och bad om att få bli prästvigda. När vi fick svaret ”Ni sparkar på fel dörr” insåg vi på riktigt att kvinnorna stod utanför huset, bildligt talat. Så småningom erbjöd den centrala kyrkoorganisationen National Council of Churches henne att arbeta och sköta Fredscentret i Nagpur, och det var där hon förstod att hon behövde fördjupa sina studier i teologi. Hon for till USA och pluggade och

blev bland annat doktor i teologi för kvinnlig frigörelse. – Jag har också doktorerat i Indien, där jag har lärt mig så mycket om makten och kontrollsystemen inom kyrkan, teologin och i missionens namn. Jag är fortfarande engagerad i de frågorna, antingen det handlar om kyrkan, politiken och även religiösa sammanhang. Hur vi definierar makt och hur den används och missbrukas. – Mot den här bakgrunden är jag mest intresserad av ett teologiskt liv som ger något och som bekräftar något. Det har jag hittat i feministisk teologi. Sedan nästan tjugo år undervisar Rini Ralte i ”Women’s studies” (Studier om kvinnors utsatthet) på United Theological College i Bangalore, ett program hon själv har startat. Hon engagerar sig i de nya frågorna som nu är aktuella genom feministteologi samt teologi för stamfolk och daliter. – Min teologiska uppgift är att söka en ny mening hos Gud, i kyrkan och i bibeln liksom genom livgivande aktiviteter, förklarar hon.  •

– Min teologiska uppgift är att söka en ny mening hos Gud, i kyrkan och i bibeln liksom genom livgivande aktiviteter, förklarar hon.

uppdrag mission nr 3 2011: bangalore 13


Hon kämpar för Indiens ovälkomna döttrar

text och foto: stina linde

Hundratusentals flickfoster aborteras varje år i Indien. Ultraljud och annan teknologi hjälper föräldrarna att ta reda på vilket kön deras väntade barn har. Mitu Khurana är den första indiska kvinna som vågat anmäla sin man och sin svärmor för att de försökt tvinga henne till abort på tvillingflickorna hon väntade.

D

en 30-åriga Mitu Khurana kliver in i huset igen efter att ha burit ut en av sina fyra månader gamla tvillingdöttrar i taxin. Nu har hon bestämt sig. Hon tänker lämna sina svärföräldrars hem och det arrangerade äktenskapet. Hennes egna föräldrar väntar på henne hemma hos sig. De är också övertygade om att trakasserierna av deras dotter och båda barnbarn måste få ett slut.

Känd i hela Indien Den scen som spelas upp framför Mitu när hon kommer in genom ytterdörren för att hämta sin andra dotter har förföljt henne allt sedan dess. Svärmodern har ställt spädbarnet i bilbarnstolen på översta trappsteget. Med full kraft sparkar hon stolen nerför trappan.

14 uppdrag mission nr 3 2011: new delhi

Sedan händelsen i december 2005 har barnläkaren Mitu Khurana från New Delhi i Indien blivit vida känd. Hon har synts på tv, i tidningar, på bloggar och till och med i Indiens motsvarighet till Guinness rekordbok. Orsaken: hon är den första person någonsin i Indien som har polisanmält sin make och sina svärföräldrar för att ha försökt tvinga henne till könsselektiv abort. – Att gå ut i media är det enda sättet för mig att komma någonstans med mitt fall. Dessutom gör det mitt liv säkrare. Jag är hotad från flera olika håll och att bli en offentlig person ger mig och mina döttrar större skydd och stöd, berättar hon.

uppdrag mission nr 3 2011: new delhi 15

Mitu Khurana, läkare i Indien.


När sexton veckor av graviditeten hade gått, hade Mitu Khurana fått veta att hon bar på tvillingar. Men hon vägrade fortfarande att ta reda på barnens kön. En dag blev hon bjuden på efterrätt av sin svärmor, som mycket väl visste att Mitu är svårt allergisk mot ägg. Hon hade därför medvetet tillsatt ägg i kakan hon bjöd på och Mitu fick en allvarlig allergisk reaktion. Hon fördes till sjukhus för undersökning. Läkaren tog henne till förlossningsavdelningen och förklarade att han skulle göra ett ultraljud på hennes njurar. – Jag anade att något var galet när jag togs till förlossningsavdelningen. Men det var inte förrän senare som jag hittade bevis på att det var då som de tog reda på könet på mina tvillingar. Mina svärföräldrar och min man hade betalat läkaren att göra det i samband med att han undersökte mig för allergichocken. Att svärföräldrarna och maken nu visste att Mitu bar på två flickor innebar stor stress för henne. Hon blev trakasserad både fysiskt och psykiskt.

Vid sidan om denna förkärlek för söner finns ett förakt mot döttrar, vilket leder till mångsidig diskriminering.

I Indien, främst i de norra delarna, råder så kallad Son-preference. Det betyder att söner har mycket högre status än döttrar på alla plan. Vid sidan om denna förkärlek för söner finns ett förakt mot döttrar, vilket leder till mångsidig diskriminering. Det är ett gammalt mönster som har flera orsaker. Kulturella skillnader Besattheten av söner i Indien beror delvis på kulturella traditioner. Ett exempel är att bara söner anses kunna föra vidare familjenamnet, eftersom döttrarna tillhör sin makes familj efter att de har gift sig. Därför tycker de flesta familjer att de behöver åtminstone en son. En annan tradition är att sonen är den enda som kan tända elden när deras föräldrar begravs. Söner är därför starkt förknippade med status. I vissa fall kan en kvinna som bara har fött döttrar betraktas som barnlös. Även den ekonomiska faktorn är starkt bidragande till föraktet mot döttrar. De anses

16 uppdrag mission nr 3 2011: new delhi

Barnen överlevde En dag när graviditeten pågått i ungefär 20 veckor började hennes man tjata på henne att göra abort. Mitu förklarade för honom att hon inte tänkte gå med på det. Hon älskade redan sina barn och det faktum att de var flickor spelade ingen som helst roll. Men maken gav sig inte, det blev bråk och han kastade henne nerför trappan som ledde till bottenvåningen. Mitu fick kraftiga blödningar av fallet och fördes till sjukhus, livrädd för att ha förlorat sina barn. Lyckligtvis hade båda två på ett mirakulöst vis klarat sig. Men svärföräldrarna och maken slutade inte försöka provocera fram ett missfall. När hon kom hem från sjukhuset låste de in henne på ett rum utan mat och vatten. I augusti 2005 tvingades Mitu, som då var i sjunde månaden, att förlösa sina döttrar genom kejsarsnitt. Flickorna klarade

vara en ekonomisk börda för föräldrarna, främst på grund av den hemgift som de måste betala när hon gifter sig. Men även för att hon enligt traditionella synsätt inte kommer att kunna försörja sina föräldrar när de blir gamla. Det är sonens plikt. Han är ett socialt skyddsnät för föräldrarna, medan dotterns alla plikter är gentemot hennes svärföräldrar. Mitu Khuranas äktenskap var arrangerat, som så många i Indien, och efter giftermålet flyttade hon hem till sin makes föräldrar. Hon och hennes man, som även han är läkare, träffades knappt alls före bröllopet. Det dröjde inte länge förrän Mitu Khurana blev gravid. Mitus man och hans mor pressade henne att gå till en klinik för att ta reda på om hon väntade en pojke eller flicka. Mitu vägrade. Hon är själv uppvuxen i en familj där man aldrig gjort skillnad på pojkar och flickor och hennes föräldrar gav henne och systern lika stora möjligheter att utvecklas som om de hade varit söner.

sig bra, men själv blev hon medtagen av förlossningen och bodde hemma hos sina föräldrar de första månaderna efteråt. När flickorna blivit fyra månader gamla beslöt hon sig dock för att flytta tillbaka till sina svärföräldrar. – Jag ville fortfarande till varje pris rädda mitt äktenskap. Det är svårt att förklara så här i efterhand, men jag älskade faktiskt fortfarande min man. Jag tänkte också att de borde acceptera flickorna nu när de var födda, förklarar hon. Men efter fyra dagar med fortsatta trakasserier ringde Mitu Khurana sin mamma, som ordnade så att en taxi skulle komma och hämta henne. – Min svärmor visste om att jag tänkte ge mig av med flickorna. Hon erbjöd sig att bära ner en av dem till taxin men jag kunde ju aldrig ana att hon hade tänkt ta livet av sitt barnbarn. Tack vare barnstolen av hårdplast som fyramånadersflickan satt fastspänd i och att hon hade ett bälte runt sig, så klarade hon sig utan större skador. Det var efter att hennes svärmor hade sparkat dottern nerför trappan som Mitu Khurana kontaktade polisen.

”Nej, ge inte upp! Du måste föra den här kampen. Det är för vår skull också”.

indien Huvudstad New Delhi Största stad Bombay språk Hindi, tamil, sanskrit, engelska samt 20 andra Statsskick Federal republik Yta 3 287 590 km2 Folkmängd 1 210 193 422 Religion Hinduer 82%, muslimer 12%, kristna 2%, sikher 2% Språk Engelska dominerar som affärsspråk. Hindi talas som förstaspråk av 30%. källa: wikipedia

uppdrag mission nr 3 2011: new delhi 17


– Jag har faktiskt gett upp många gånger. Men sedan tittar jag på mina döttrar och minns plötsligt varför jag gör det här. De ger mig självförtroendet tillbaka.

Olagligt ultraljud Även om Mitu nu flyttat ifrån svärföräldrarna, så besökte hon dem två gånger i veckan. Det var när hon gick igenom sina och sin makes gamla saker i deras före detta hem som hon hittade ett dokument från sjukhuset där hon togs in för den allergiska reaktionen. Där stod det att ett ultraljud hade gjorts. Men inte varför. – När man gör ultraljud så måste man fylla i ett formulär där man anger exakta orsaker till undersökningen. Det saknades i det här dokumentet. Nu hade Mitu bevis på att hennes svärföräldrar, make och läkaren hade brutit mot lagen om könsbestämning av foster och 2008 anmälde hon dem för det brottet. Hon skaffade sig en advokat och började lägga fram bevisen. Därmed blev hon den första personen någonsin att faktiskt använda lagen som hade funnits i fjorton år. De två senaste åren har varit tunga för Mitu Khurana. Hon har tvingats säga upp sig från sitt jobb som barnläkare. I stället läser hon en collegekurs i Hospital and health management. När hon för några månader sedan bröt ihop på grund av pressen ville hon avsluta fallet. Men då protesterade hennes klasskamrater. – De är tio, tolv år yngre än jag och har så mycket energi. De säger ”Nej, ge inte upp! Du måste föra den här kampen. Det är för vår skull också”.

Nu driver klassen en kampanj med hjälp av namninsamlingar på gator och torg. På kort tid har runt tio tusen personer skrivit på för Mitu Khuranas kamp. – Jag har faktiskt gett upp många gånger. Men sedan tittar jag på mina döttrar och minns plötsligt varför jag gör det här. De ger mig självförtroendet tillbaka. – Pappa tar hand om mina döttrar och ger mig fullt stöd i allt jag gör. Jag tackar mina föräldrar, mina döttrar och mina klasskompisar. Och jag tackar min man för att han har fått mig att starta den här kampen! Än är Mitus fall långt ifrån avgjort och kommer att tas upp i högre instanser. Hon har blivit hotad av alla möjliga, inklusive polisen. – Mitt fall är korrupt på alla plan. De allra flesta är emot mig, det är inte många som vill att jag ska få rätt. Men jag hoppas att fler utsatta kvinnor ska följa mitt exempel. Mitus make kämpar å sin sida för att få rätt till vårdnaden om barnen. Samtidigt har han ifrågasatt att de verkligen är hans barn. – När de var nyfödda gjorde han ett dnatest för att kontrollera att han var fadern. En astrolog hade sagt till honom att han bara skulle få söner. Han vill ha vårdnaden bara för att han vet att tvillingarna är mitt liv, de är allt jag har, säger Mitu. •

Lärare på skolbänken om nya abortlagen Bijayalaxmi Nanda tittar ut över gruppen med lärare som sitter uppradade på röda plaststolar i källarlokalen bredvid skolbiblioteket. Hon är kvinnorättsaktivist och en av grundarna av organisationen capf, Campaign against Pre-birth elimination of Females. Det var här Mitu Khurana för första gången kände att hon kunde få hjälp med sitt fall. I dag håller Bijayalaxmi i en workshop för lärarna på grundskolan Vidya Niketan i södra Delhi. I åhörarskaran sitter ett tjugotal kvinnliga lärare, men bara två män. I Indien är det ovanligt att män arbetar som grundskollärare, det anses som ett kvinnligt yrke. Som en av flera föreläsare är det Bijayalaxmi Nandas uppgift att berätta för lärarna om den indiska lagen mot könsselektiv abort. – Det är inget fel på lagen som sådan. Den är välskriven och innebär totalt förbud mot både utförande av och reklam för könsselektiv abort. Problemet är att lagen inte följs, och den som bryter mot den straffas inte, säger hon.

Fakta Preconception and Prenatal Diagnostic Techniques act Det var under 1970- och 80-talet som sjukhus och kliniker i Indien började erbjuda könsbestämning av foster med hjälp av ultraljud eller fostervattensprov, och därtill abort om det skulle visa sig att fostret var kvinnligt. Fenomenet började kallas för Female foeticide. Sedan 1971 är abort lagligt i landet, men den nya teknologin bidrog till att det nu nästan bara aborterades kvinnliga foster. I början av 1980-talet ökade de kliniker som specialiserade sig på könsbestämning och abort lavinartat och de tjänade stora pengar. En del erbjöd kombinerat könstest och abort till ett reducerat pris. Tio år senare fanns det runt 2 000 kliniker bara i huvudstaden Delhi. Regeringen insåg då att missbruket av ultraljud skulle få allvarliga konsekvenser. 1996 trädde därför en lag mot könsselektiv abort i kraft. Preconception and Prenatal Diagnostic Techniques act, PCPNDT, som lagen heter, förbjuder all form av könsbestämning av foster. Kliniker och läkare får inte informera om könet på ett ofött barn och föräldrarna får inte fråga om det. Det är också förbjudet att göra reklam för dessa tjänster och enligt lagtexten är straffet upp till fem års fängelse. Sjukhus som har ultraljudsmaskiner måste registrera dem och de får bara användas till kontroller av fostrets hälsa. Dessutom är det lag på att ha en väl synlig skylt, som både på engelska och det lokala språket förklarar att könsbestämning är olagligt och straffbart.

18 uppdrag mission nr 3 2011: new delhi

capf bildades i början av 2000-talet och hade då ambitionen att vara ett moraliskt stöd för kvinnor som utsätts för press att göra abort eller könsbestämma fostret. När Mitu Khurana kontaktade Bijayalaxmi Nanda hade varken hon eller någon annan i organisationen tidigare försökt driva ett rättsfall. – Det är en offentlig hemlighet att selektiv abort pågår i stor skala och att massor av kvinnor pressas till det. Alla vet vilka kliniker som utför det illegalt, fast det inte talas högt om det. När Bijayalaxmi Nanda har berättat om Mitus fall finns det en sista punkt på programmet innan dagens workshop är slut. Hon delar in lärarna i fyra grupper och ger dem i uppgift att komma överens om hur de på bästa sätt ska få skolbarnen medvetna om diskrimineringen av döttrar och flickor. – Det viktigaste för er, i rollen som lärare, är att berätta för barnen hur det står till i vårt samhälle. Vi måste fånga upp dem innan de får samma syn på flickor och pojkar som de flesta människor i Indien har i dag, säger hon. •

Stina Linde är nyutexaminerad journalist från Lund. Hon har tidigare studerat Mänskliga rättigheter och att få skriva om dessa frågor ligger henne varmt om hjärtat. En ingift släkting kommer från Indien och Stina har besökt landet flera gånger. Det var under arbetet med en uppsats i Mänskliga rättigheter som idén att skriva om Indiens ovälkomna döttrar kom till.

uppdrag mission nr 3 2011: new delhi 19


Det är elva år sedan Svenska kyrkan skildes från staten och under de första åren minskade medlemsantalet tydligt. Men nu har trenden vänt – och alltfler väljer också att återkomma som medlemmar. Kanske mera aktiva i församlingsarbetet och som kyrkobesökare än tidigare. Men kan kyrkan möta förväntningar och krav från unga och gamla i ett intensivt, mångkulturellt och internationaliserat samhälle?

Kyrkans viktigaste fråga är att öppna ögonen för folk, att visa att det finns en verklighet som ligger utanför oss själva. Att denna verklighet som vi kallar Gud är svaret på människans innersta längtan och en kärleksfull spegel att spegla oss i.

Missionen i Europa, med både tron och förnuftet som verktyg: för att bekämpa relativismen (det vill säga föreställningen att jaget är den enda måttstocken för både mening och moral), och den dödens kultur som, med en syn på frihet som impulsernas autonomi, reducerar människovärdet hos de allra mest svaga och utsatta – i livets början och dess slutskede - till ett medel för andra syften.

Monica Lövestam-Adrian Ögonläkare, lund

Thomas Idergard samhällsdebattör och katolik, stockholm

Här i Malmö möter jag människor som upplever att de inte duger som de är. De lever i ett utanförskap som kan bero på att de är utstötta, utförsäkrade och inte känner sig hemma i en gemenskap här. Det handlar inte bara om människor som har invandrat hit utan lika mycket om dem som är födda i Sverige. De måste få en plats i samhället och kyrkan kan erbjuda ett sammanhang som inte samhället i övrigt kan. Vi bär med oss en historia som sträcker sig mer än två tusen år tillbaka och vi har en tro som betyder att alla duger. Maggie Signäs kyrkoherde Husie och Södra Sallerups församling, Malmö

Svenska kyrkan ser sig fortfarande som en stor viktig röst i samhället, inte som en av många fria kyrkor som den nu är. Jag kan drabbas av en ”helig avund” när jag ser Missionskyrkans, Baptistkyrkans och Metodistkyrkans arbete med att hitta möjligheter att inkludera och känna samhörighet och Svenska kyrkan kunde genomgå samma process. Svenska kyrkan går inte i polemik och i framtiden måste vi bli tydligare med vad vi brinner för. Vi kan fortsätta att vara en dialogröst med andra kyrkor och religioner internationellt. Jag har lång erfarenhet som diakon och det är den diakonala, sociala rollen jag vill ta med mig in i arbetet som präst. Thore Rosenberg prästkandidat, Pastoralinstitutet, Uppsala

Det är att vara nära människor och att vara till nytta. Jag har varit aktiv i kyrkan i hela mitt liv och det är självklart att kyrkan finns där för mig, speciellt när jag av olika anledningar särskilt har behövt den. Många människor i Sverige uppfattar inte Svenska kyrkan som ett alternativ att uppsöka när livet inte blir som man tänkt sig, när man hamnat i kris eller känner sig utsatt. Samtidigt är jag övertygad om att alla människor vill vara med i sammanhang, där man kan få del av något som man behöver och som man upplever är till nytta. Mina egna viktigaste och mest avgörande upplevelser i kyrkans regi har varit och är enskilda samtal. Jag kan tänka mig en kyrka som ”befriar” sig från att tänka i olika verksamheter för unga och äldre och istället inrikta sig på helheten i arbetet, att vara budbärare och levandegöra den teologiska reflektionen i mötet mellan människor.

–Vilken är den viktigaste frågan för Svenska kyrkan just nu?

Birthe Wallin direktor, Skåne Stadsmission, malmö

20 uppdrag mission nr 3 2011: enkäten

uppdrag mission nr 3 2011: enkäten 21


En ko skulle göra Yeshis jordbruk mera lönsamt text anna jonasson foto magnus aronson

Etiopien är ett av världens fattigaste länder. För miljontals människor är det en kamp bara att skaffa mat för dagen. Samtidigt är förutsättningarna ideala för jordbruk och allt fler länder investerar i jordbruksmark i Etiopien. 45-åriga Yeshi Demke bor med man och sex barn i en liten by och i sin vardag slits hon mellan skördar som ger överskott och statligt livsmedelsstöd.

N

är Yeshi Demke kommer hem ifrån mötet med byns kvinnoförening är klockan nästan tolv. Hon slår sig för pannan och säger att det är hög tid att börja med maten. Lite stressat sätter hon sig utanför hyddan där hon bor med sin familj och börjar hacka rödlök. Snart kommer hennes ungdomar hem ifrån skolan. Och då är de hungriga. En angenäm doft sprider sig snart över gården. De torra eukalyptusbladen knastrar i elden och två jamande kattungar stryker sig kring Yeshi. Hon viftar bort dem varpå de lägger sig på ett getskinn och börjar spinna i solgasset. Det hela ter sig mycket rofyllt och när jag frågar Yeshi om hon tycker om att laga mat skrattar hon så att de raka, vita tänderna blixtrar. – Det är vårt liv. Jag har inget att välja på.

Liksom åttio procent av Etiopiens befolkning är Yeshi och hennes familj beroende av jordbruket för sin huvudsakliga försörjning. Precis utanför hyddan odlar Yeshi

22 uppdrag mission nr 3 2011: etiopien xx

kål, tomat, kaffe och blomkål. Någon Någon kilometer utanför byn äger familjen en bit mark där de odlar korn, kikärtor, sorghum och teff (etiopiska sädesslag som används bland annat för att göra injera – basfödan i etiopisk kost). Det mesta konsumerar familjen själv men under skördesäsongen räcker det ibland till att sälja på marknaden. Resten av året kan det dock vara kärvt. Sex månader om året är de beroende av livsmedelsbistånd. Det statliga stödet ges i form av pengar som tas emot i utbyte mot att Yeshis man arbetar som vakt för ett naturskyddsområde under halva delen av året. – Om min man hade ett annat arbete som gav inkomster skulle saker och ting vara lättare, säger Yeshi, som efter att barnen fått mat sätter sig för att rosta de egenodlade kaffebönorna.

uppdrag mission nr 3 2011: etiopien 23


Annat var det i Yeshis familj. När hon var tolv tvingade föräldrarna henne att gifta sig med en man hon inte kände.

Kaffeceremonin hålls inomhus i det rum som fungerar både som vardagsrum och sovrum. Väggarna kantas av bänkar gjorda av lera, gräs, kogödsel och trä – samma material som hyddan är gjord av. Trots enkelheten har Yeshi lyckats skapa en trivsam atmosfär i sitt hem. När hon slår sig ned för att koka kaffe pustar hon ut. Det här, förklarar hon, är den enda lugna stunden hon får under dagen. Hon tänder en rökelse medan det nyrostade kaffet kokas i ett svart lerkärl över elden. Sedan häller hon upp kaffe i de små kaffekopparna. – Jag kan dricka hur mycket kaffe som helst. Utan kaffe blir jag sjuk och får svår huvudvärk. Några sömnproblem av för mycket kaffe har hon inte hört talas om. – Tvärtom – om jag dricker för lite kaffe får jag svårt att sova. Yeshi är snabb med att fylla på kaffekopparna. Minst tre gånger, förklarar hon, måste en gäst få påtår innan han eller hon går hem. Annars betraktas det som oartigt. Hon skrattar igen.

– Om jag jämför mitt liv med hennes har hon det mycket bättre på flera sätt. Hon har en månadslön, hon bor i ett fint hus inne i stan, hon har råd att skicka sina barn till skolan och ändå arbetar hon mindre hårt än vad jag gör. Istället för att samla ved själv kan hon köpa det på marknaden. Orsaken till att hennes och väninnans liv utvecklades så olika, tror Yeshi, är att väninnans familj värdesatte utbildning. Annat var det i Yeshis familj. När hon var tolv tvingade föräldrarna henne att gifta sig med en man hon inte kände. – De ansåg att det var det bästa för mig, säger hon utan bitterhet i rösten. Jag kan inte säga att det var bra eller dåligt. Det var bara så det var. Genom åren har Yeshis arbetsbördor ändå minskat något. För fyra år sedan fick hon en energisnål ugn, som förbrukar hälften så mycket bränsle som när man lagar mat över öppen eld. Ugnen gör så att Yeshi bara behöver samla in halva mängden ved och kan baka injera mer effektivt.

När skrattet tystnar dröjer sig leendet kvar. Ansiktet strålar och det är svårt att tro annat än att Yeshi är en glad människa. Men när hon berättar om sitt liv säger hon att hon är olycklig. Livet som jordbrukare, menar hon, är slitsamt, och arbetsfördelningen mellan män och kvinnor ojämn. – När min man kommer hem ifrån åkern tvättar han sina fötter, äter och sätter sig. Sedan gör han inget mer. Själv måste jag gå upp tidigt varje morgon för att servera frukost åt alla. Jag hämtar vatten, samlar ved, hjälper min man ute på åkern, maler korn, lagar mat… Yeshi önskar att de kunde dela mer jämnt på sysslorna. Men det är inte lätt. – Jag har försökt säga till men det hjälper inte. Min man är alldeles för fast rotad i de traditionella strukturer som präglar vår kultur. Hon ser fundersam ut och berättar sedan om en jämnårig väninna som hon gick i skolan med. Istället för att bli jordbrukare, som de flesta andra, blev väninnan lärare.

Genom att delta i inkomstgenererande projekt har Yeshi också lärt sig nya kostvanor som gör att hon orkar mer, hon har byggt en kompost och fått kunskaper om olika ekologiska metoder för gödsling och hur man skyddar växterna mot skadedjur och sjukdomar. Ett grundläggande problem för jordbrukare i Etiopien i största allmänhet är den svåra torkan som drabbat landet i olika omgångar och som orsakar stora svängningar i jordbruksproduktionen. På ett sätt tycks det märkligt, eftersom Etiopien är ett bördigt land med goda förutsättningar för jordbruk. De senaste åren har alltfler både privata investerare och stater investerat i jordbruksmark i Etiopien. Indien, Kina och Saudiarabien hör till dem som köper upp enorma arealer för att odla och exportera mat för att säkra livsmedelsförsörjningen i sina egna länder. Men människor på landsbygden saknar beredskap och anpassningsmekanismer för att möta torkan. De flesta småjordbrukare har

24 uppdrag mission nr 3 2011: etiopien

inte tillräckligt mycket mark för att kunna producera livsmedel så att det räcker till att försörja familjen. Dessutom saknas teknik och infrastruktur. På senare år har läget förvärrats genom klimatförändringar och globala prisökningar på livsmedel och gödningsmedel. För Yeshis familj yttrar sig klimatförändringarna främst i oregelbunden nederbörd. Ett sätt att hantera problemet är växelbruk och nya grödor som är anpassade till att regnet kommer senare. Enligt Yeshi är kvaliteten på de nya grödorna lite sämre – de blir inte lika stora och starka. Yeshi ser klimatförändringarna som en utveckling som inte går att påverka. Men det finns också saker som gör henne hoppfull – till exempel hennes sex barn. De två äldsta har flyttat ifrån byn och har fått anställning som lärare och polis.

– Mina barn har helt andra möjligheter än vad jag hade, säger hon med stolthet i rösten. De får bestämma själva över sina liv. De har utbildning och kan mycket mer om allt, till exempel familjeplanering. Yeshi hoppas att alla hennes barn ska få arbeten där de har en månadslön, både för deras egen och hennes skull. På så sätt kan de hjälpa henne när hon blir äldre. Men hon har också tankar om hur hon själv kan förbättra sin tillvaro och bättre hantera perioder av matbrist. Att försöka leva sparsamt och inte överkonsumera under perioder då det finns mat är ett sätt. För att öka sina inkomster skulle hon behöva en ko – något som kan bli verklighet genom ett lån från kvinnogruppen. Hon kan också köpa grödor på marknaden när det är billigt för att sälja dem till ett högre pris när priserna går upp. – Och så kan jag undvika att bli med barn igen, säger hon och ler.  •

Magnus Aronson är fotograf, församlingspedagog och folkbildare – och den gemensamma nämnaren är den enskilda människan. Han vill ha samma förhållningssätt i mötet med människor oavsett var de finns på jorden. Alla har sin egen historia som Magnus försöker förmedla i ofta korta möten, och där är blicken viktig.

uppdrag mission nr 3 2011: etiopien 25


stipendierapport

familj Coimbatore Music School och välkomnar oss i sitt hem. Uma är en medelålders kvinna som bor med sin mamma, Vathsala, och pappa, N.R. Shankar, på ”the Farm” i utkanten av staden. Vathsala är en strikt troende hindu och Shankar är en ansedd man i området. Till skolan kommer barn med olika förutsättningar, både rika och fattiga. Undervisningen sker antingen i Umas hem eller på annan plats, till exempel på barnhemmet Meher som vi fick besöka. Uma undervisar i blockflöjt och piano. Det gör också Charles som dessutom håller i körövningen. Vineet är den yngste bland lärarna med sina 22 år. Han är en mycket begåvad pianist och charmig ung man som gav oss alla många härliga skratt. Vineet bodde liksom vi hemma hos Uma vilket han gör en gång i månaden och under större tillställningar eftersom han annars bor i delstaten Kerala. Sedan har vi Manoj, en 30 årig gitarrlärare.

Konsertkväll på Cosmopolitan Club i Coimbatore.

En mycket ödmjuk och skojig man. När vi så här i efterhand tänker tillbaka på vår vistelse hos Uma så är det starkaste minnet känslan av att alla var som en enda stor familj och vi blev välkomnade in i deras gemenskap på ett sådant naturligt sätt. Detta var något vi tänkte på även när vi var på plats. Vi pratade ofta om hur man kan känna sig så hemma på en sådan annorlunda plats så långt hemifrån. Vilket vi tror till största delen beror på familjen. Under dessa sju dagar blev deras hem också vårt. Efter långa dagar med repetitioner och andra upplevelser kändes det verkligen som att man kom hem. En väldigt häftig känsla som är svår att sätta ord på.

Cecilia Öhrwall arbetar med barn och ungdomar i Brännkyrka församling och hon har tidigare drivit projekt med två musikskolor i södra Indien. Nu ville hon göra om det i Coimbatore i delstaten Tamil Nadu.

Musiken en genväg Vi har mycket att tacka musiken för. Från allra första början var det ju den som fick oss med på den här resan. Musiken är även något som gav oss en ”genväg” till kontakt. Den gav oss

–När man sjunger ihop suddas gränserna ut I höstas reste nio 18-åriga tjejer från Brännkyrka församling till Indien. De sjunger i Youth Group, en av församlingens sånggrupper. De musikaliska mötena blev ett framgångsrikt utbyte åt båda håll. På musikskolan i Coimbatore sker mycket av undervisningen under hemlika former, till stor del hemma hos Uma, som driver skolan. Också gästerna från Sverige blev en självklar del av familjen under några minnesvärda dagar.

”Efter en sju timmar lång tågresa från Bangalore är vi framme i Coimbatore. Något lättade och en upplevelse rikare kliver vi av på perrongen och möts av ett myller av 26 uppdrag mission nr 3 2011: stipendierapport

människor. Mitt i all förvirring ser vi att vår ledare Cecilia fått fatt i några hon verkar känna. Av ren trötthet orkar vi inte reflektera över situationen utan följer bara efter henne och hennes vänner som tar täten. Dessa människor visar sig vara Uma, Charles, Vineet och Manoj, lärare på skolan som vi ska lära känna. Att känna sig så hemma Här i Coimbatore driver Uma och hennes

Sofie Odén gillar sin sari.

ett samband med de människor vi mötte och gjorde det enkelt och lättsamt att prata med varandra. Första kvällen vi kom till Uma satt vi i vardagsrummet och spelade och sjöng i flera timmar och även om vi inte hade hunnit prata med varandra så mycket än så kändes det inte som att det var första gången vi satt där tillsammans. När det var dags att lämna familjen blev det ett väldigt känslosamt avsked och vi tror att vi pratar för alla när vi säger att ingen av oss hade trott att vi skulle fästa oss så mycket vid en grupp människor på en sådan kort tid. Vi lämnade Coimbatore med minnen och vänner för livet som vi förhoppningsvis ser snart igen.” • Text och foto: Elin Carnmarker och Sofie Andreason uppdrag mission nr 3 2011: stipendierapport 27


notiser

Lars Gerdmar (Red)

läst sedan sist

Ikonen – närvaro och källa Essäer om ikonen som liturgisk konst och personlig dialogbild

Med erfarenheter ur familjelivet, vänskapskretsen och från arbetsplatsen berättar Ortberg om tillkortakommanden, om tillfällen där han gjorts uppmärksam på en självupptagenhet som hindrat honom från att vara ”till välsignelse för andra”. Boken kan kortfattat beskrivas som ett bidrag till ”livscoachlitteraturen”. Ortberg vill uppmuntra och leda. Till sin hjälp har han Bibeln och en stor mängd citat som han resonerar kring. Återkommande är också visualiseringar av det slag man möter på konferenser, diagram och ”mindmaps”. Man får lätt känslan av att boken skrivits utifrån anföranden som John Ortberg hållit, i sin församling, i föreningar och på olika företag. Budskapet är genomgående att man som människa alltid kan prestera mer, komma till sin ”blomning” och därigenom vara till större glädje för sig själv, för sin omgivning och på jobbet. Kanhända riskerar Ortberg att betona viljan och dess styrka alltför mycket. Mer än en gång associerar jag till idrottsprestationer under läsningen av boken. Även om Ortberg har ett resonemang om vikten av att ”anstränga sig lite mindre” är likväl intrycket av boken att den i huvudsak framhåller målmedvetenhet och disciplin som framgångsfaktorer. Citaten, vare sig de är från kyrkohistorien eller vetenskapen är väl många. Var för sig är de laddade med betydelse, och nog med kraft för att få en människa med öppet sinne att omvärdera sitt liv. Bokens ansamling av visdom och uppmaningar reduceras tyvärr till en slags hejarop under en tävling. Min uppfattning är att vi som människor redan är i mål. Problemet är att vi har så svårt att förstå det. Aldo Iskra Konsult inom kultur och mångfald, Malmö

Sekel 2011

Anna Davidsson Bremborg

Pilgrimsvandring på svenska Arcus förlag 2011 Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd – skrev Karin Boye. Religionssociologen Anna Davidsson Bremborg har gjort en studie av svenska pilgrimsvandringar som resulterat i boken Pilgrimsvandring på svenska. I boken beskriver Bremborg mångfalden när det gäller utformningar av pilgrimsvandringar. Läsaren får en bred bild av fenomenet, bland annat beskriver hon de gemensamma nämnare som oftast ingår i vandrandet: långsamhet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, frihet, delande och andlighet. Bremborg diskuterar vandringarna tematiskt utifrån kultursociologiska och antropologiska begrepp och tar bland annat också upp hälsoaspekter. Bremborg beskriver hur pilgrimsvandringar förbjöds i Sverige under reformationen. Under 1900-talet blev pilgrimsvandringen något mer rumsren igen bland annat genom ärkebiskop Nathan Söderblom som uttryckte att dessa vandringar är viktiga resor med teologiskt innehåll. Men det är under de senaste decennierna som pilgrimsvandringen fått sin renässans. Många församlingar i Sverige anordnar vandringar som skräddarsys efter sammanhang. Man kan gå långt eller kort, ha ett mer eller mindre tydligt mål, övernatta eller åka hem, vandra under tystnad eller föra angelägna samtal. Att vandra tillsammans är

ett viktigt teologiskt grepp, vilket kan hjälpa oss människor att tolka livet. Teologin konkretiseras i pilgrimsvandringen. Våra andliga behov är också fysiska – att röra oss tillsammans, uppleva naturen, vara tysta ihop eller samtala. För dem som vandrar är vägen viktig, både den inre och yttre. Att söka gemenskap genom att vandra ihop blir en viktig kontrast till vardagslivet. Vem är det då som vandrar? Studien visar att den svenskkyrkliga trenden gäller även här – det handlar mestadels om kvinnor i övre medelåldern. Anna Davidsson Bremborg har gjort en intressant studie och skrivit en angelägen och mycket läsvärd bok. Den kan få församlingarna att utveckla ett viktigt redskap för dagens människor med olika åldrar att söka och uttrycka sin tro och andlighet. Boken ger intressanta beskrivningar och relevanta teologiska synsätt som inspirerar. Dock saknar jag i boken fördjupade personliga berättelser från dem som deltagit i vandringar. Jag skulle vilja att den sociologiska studien kompletterades med en psykologisk. Frågan vad som händer med oss i de intersubjektiva mötena är avgörande för självförståelsen och utvecklandet av formen pilgrimsvandring. Albin Davidsson gymnasiepräst, Malmö

Jag har fått en vacker bok i min hand. Bilderna är många. Formatet inbjuder till läsning. ”Ikonen – närvaro och källa” innehåller fem essäer som är relativt olika till sin karaktär. Samuel Rubenson lyckas förmedla en aning om trons bildspråk bortom orden. Bibels texter är mer målande än beskrivande, menar han. Ikonerna är bilder med berättelser som ger en inbjudan till betraktaren att tolka sitt eget liv. ”I betraktandet av ikonen möts bild och betraktare i en ordlös gemenskap kring det som är det grundläggande mänskliga, i mötet mellan himmelskt och jordiskt, liv och död, kärlek och smärta.” Här kan bild och avbild mötas med hjälp av en tradition som sätter gränser mot privata påhitt eller hejdlös individualism. Rubenson lyckas göra en tradition från öst angelägen också för mig som är så fast rotad i en västlig ordtradition. Per Beskow skriver om ansiktets betydelse: den som bär mask döljer sin identitet. Motsatsen gäller kristen tradition där Gud vänder sitt ansikte mot människan genom Kristus. Det är detta Kristusikoner vill förmedla. ”Avbild och likhet” kallar Beskow sitt bidrag som tydligt tar utgångspunkt i en västlig tradition. Här är tankarna utgångspunkten och bilderna blir illustrationer, inte meditationer. Britt-Inger Johansson tar upp frågor om kyrkorummet och heligheten. Hon menar att avskiljandet från världen och vardagen konstituerar heligheten. Trivialisering är det stora hotet mot heligheten. Här finns utrymme för samtal om olika kyrkotraditioners sätt att tolka helighet. Lars Gerdmar låter oss följa med i tillblivelsen av en ikon. Han menar att skapelseprocessen måste genomströmmas av ett gudomligt ljus och lyfta sig över

det närsynt individualistiska. Här finns en gudomlig aspekt som saknas i den profant präglade konsten, säger han. Men, undrar jag, vart tar ansvar och rättvisa vägen? Anspråken är stora i denna samling essäer. Det stör att den inte på något sätt vidrör ambivalensen i tillvaron. All konst har förmodligen inte kallelsen att påtala orättvisor. Men om ikonen blir en sanktion för en hållning där våld och orättvisa totalt osynliggörs, kan ikonmåleriet i värsta fall bli till en sanktion. Inte bara trivialisering utan också likgiltighet hotar människans helighet. Karin Boberg Teolog, stiftskonsulent för undervisning, Lund

John Ortberg översättning Maria Store

Den jag vill vara Libris Media förlag 2011 Med ett enkelt språk och med exempel hämtade ur vardagen vill John Ortberg få läsaren att uppleva de möjligheter en människa har till sitt förfogande för att utvecklas till en mer harmonisk individ. I Den jag vill vara uppehåller sig den svenskättade pastorn även vid hindren för andligt växande. Författaren inte bara listar mänskliga svagheter. Han ger också råd om hur bristerna ska överkommas. I boken finns dessutom ett större antal övningsexempel, frågor som läsaren kan besvara och reflektera över. John Ortberg är verksam vid Menlo Park Presbyterian Church i Kalifornien. Han delar med sig generöst av händelser i vardagen som fått honom att tänka efter och att försöka bli den människa Gud vill att han ska vara, en människa ”som flödar över av liv”.

28 uppdrag mission nr 3 2011: läst sedan sist

illustration denna sida charlotte swidén

Tro och tolerans i Malmö och världen Migrationsströmmarna de senaste decennierna har förnyat och förändrat det religiösa livet i Malmö. En förändring som sällan belyses på djupet. Väldigt många malmöbor lever ett religiöst färgat vardagsliv, utan att vara i närheten av rubrikskapande fanatism eller terrorism. Att samtala om denna förändring och att respektera människor av olika tro, och icke-troende människor, är att se mångfalden som en resurs. Det är utgångspunkten för nätverket Tro och tolerans i Malmö, som genomför en samtalsserie på Malmö Stadsbibliotek. Den 17 maj kl 17.30 möter publiken Mandaleshvarî devî dasî, som representerar hinduismen, Margareth Lagerstedt, Baha’i, Daudhero Khan, som representerar islam, och Sten Högberg från Missionskyrkan. Aldo Iskra är moderator.

Sydafrikaseminarium i Lund Den 23 maj genomförs ett öppet seminarium på temat ”Kyrkornas sociala roll och ekumeniskt ansvar i Sydafrika”. Föreläsarna kan berätta om ett lättare politiskt klimat för kyrklig verksamhet men däremot kan bristen på anslag begränsa utvecklingen. Bland föreläsarna finns Reggie Nel, unisa, Pretoria, Elina Hankela, Helsingfors Universitet, Lennart Henriksson och Anders Göranzon. Nelus Niemandt,University of Pretoria och Kristina Helgesson Kjellin, skr/Uppsala Universitet, är moderatorer. Det är Centrum för teologi och religionsvetenskap, ctr, som arrangerar seminariet och det pågår mellan kl 13 och 17 i ctrs lokaler på Allhelgona Kyrkogata 8 i

Lund. Föreläsningar och diskussion sker på engelska.

Ny internationell chef på Svenska kyrkan Erik Lysén är ny internationell chef för Svenska kyrkan. Han har de senaste åren ansvarat för Svenska kyrkans internationella påverkansarbete. Under tjugo år har han arbetat med internationella frågor och han har lång erfarenhet av nätverksarbete inom det civila samhället i Sverige och inom eu. Han har dessutom arbetat mycket med opinionsarbete.

Humanitära insatser i krisområden När en konflikt tvingar människor på flykt rycks allt det välkända och självklara bort. Genom act-alliansen kan Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, snabbt gå in och ge stöd i en katastrof. Libyen och Elfenbenskusten är två aktuella exempel. Både Tunisien och Egypten har tagit emot ett stort antal flyktingar från Libyen. I Liberia har arbetet varit igång sedan januari för att hjälpa de människor som flytt på grund av konflikten mellan Gbago och Ouattara i Elfenbenskusten. De byar i Liberia som tagit emot flyktingarna från Elfenbenskusten är mycket fattiga. Därför är också de i behov av stöd för att hantera situationen. Svenska kyrkans internationella arbete, tillsammans med sina partner inom act-alliansen, är beredd att gå in och arbeta inne i Libyen men än så länge är gränserna stängda för internationella organisationer. 

 www.svenskakyrkan.se uppdrag mission nr 3 2011: notiser 29


Lunds missionssällskap: Ett globalt nätverk stöder ekumeniskt arbete

Jerusalem och Malmö. Vi lånar erfarenheter från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Johannesburg, Hong Kong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och frågor kan Malmö bidra med. I Hong Kong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de små minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Johannesburg bidrar vi till finansieringen av en professur avsedd att främja ett arbete i Desmond Tutus anda. I Jerusalem stöder vi Svenska Teologiska Institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religionsteologi. I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom.

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. Verksamheten står på tre bärande pelare: Övertygelsen om att vi som kristna fått ett uppdrag, beredvilligheten att dela med oss av vår tro och våra liv, samt en önskan att lära sig av mötet med andra. – Lunds Missionssällskap har alltid varit fristående och varken varit styrt av kyrka eller stat även om stadgarna fastställts av kung Oscar I, förklarar Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Biskopen i Lund är hedersordförande och det finns ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi.

Vill du prenumerera på Uppdrag Mission?

Ekumenisk prägel – Det är viktigt att få verka självständigt och redan från början har sällskapet betonat den ekumeniska och interreligiösa prägeln på verksamheten. Vi ger bidrag till andra kyrkliga samfund och organisationer och det är inte allt som kopplas till Sverige. Det har hänt att stipendier från oss knutit ihop studenter från Etiopien och Hongkong via Jerusalem. Pastor Manese och Jarle Furali utanför kyrkan i Voi.

stipendiaten Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Jarle Furali, församlingspedagog i Kropps församling utanför Helsingborg, har fått 160 000 kronor för en volontärresa med 20 ungdomar till staden Voi i Kenya i oktober. Varför har du och församlingen startat det här projektet? – Våren 2009 skulle en stor grupp ungdomar konfirmeras. Men vi kände att vi inte var färdiga med dessa ungdomar då vi upplevde en utbredd främlingsfientlighet i gruppen, förklarar Jarle Furali. Den nonchalans som fanns över världens fattigdom och krig fick oss att fundera över hur vi skulle kunna engagera dem till att fortsätta ”det goda

samtalet” som vi försökt med. Vi bestämde oss för att ta hit en präst från Kenya, och Manase Mkofira från den lutheranska församlingen i Voi kom hit sommaren 2009. Ungdomarna bjöds in och vi blev förvånade över att alla kom för att lyssna på hans berättelse. Dessa träffar ökade förståelsen för andra kulturer och ledde till att vi startade en helt ny ungdomsgrupp som etablerade en kontakt med ungdomar i Manases församling. Hur har projektet utvecklats? – Förra våren besökte jag Voi, där jag varit flera gånger tidigare, bland annat som volontär efter gymnasiet. Det var en kulturkrock att sitta utanför Manases lilla hus med sin dator och samtala med Sverige via Skype. Redan från början hade vi planerat utbytesresor och de kostar pengar. Så våra ungdomar har bland annat delat ut församlingsblad, genomfört loppisar, sålt lotter och sålt fika vid en musikalföreställning i Frillestads kyrka. När

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kr inom Sverige, 300 kr inom Europa och 350 kr i övriga världen. Du kan anmäla dig antingen genom att maila till red@uppdragmission.se eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 3. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen på 0733-60 87 54.

– Sällskapet satsar främst på utbildning och på olika former av möten och dialog, allt som bidrar till att människor växer och frimodigt på djupet vågar möta och lära av varandra. En annan viktig del är opinionsbildning och att ge röst åt dem som är nedtystade.

vi fick stipendiet från Lunds Missionssällskap var hela ekonomin i hamn.

Tidskriften hette tidigare Hela Jorden och dess prenumeranter får automatiskt Uppdrag Mission tills prenumerationen upphör och påminns sedan i god tid om fortsatt prenumeration via ett inbetalningskort.

Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till några av de många sökande från hela landet.

– Vi har bland annat lärt oss missionshistoria, vi har pratat om rättvisemärkt och om hur vi kan påverka och lärt oss enkel swahili. Vad ska volontärerna göra? – Vi kommer att engagera oss i staden Voi under de två veckor som vi är där. Pastor Manase har kontakter inom skola, sjukvård och kriminalvård. Dessutom håller man på att bygga upp en ekologisk farm som ska bli ett kunskapscenter. Vi ska också besöka Ngamwanza som är ett arbete bland föräldralösa barn.

Ungdomar viktiga – I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson. Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film.

Blir det en fortsättning? – Ja, nästa år kommer en grupp ungdomar från Voi till oss för att se hur vi lever här.

Lunds Missionssällskap har dessutom fyra noder över världen – Hongkong, Johannesburg,

De övriga stipendiaterna hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet. Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps hemsida, www.lundsmissionssallskap. se/stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 september och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

Samarbetspartner

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

en tidSkr ift från lundS miSSio nSSäl

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt)

Resans budget (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

lSkap nr 3 • 2011 årgån g 166

1 (2)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

nr 2 • 2011 årgång 166

Missionssäl lskap en tidskrift från lunds

g 165 nr 1 • 2011 årgån

missio nssäl från lunds en tidskr ift

Stipendiater våren 2011

Så söker du Lunds Missionssällskaps stipendier

lskap 

Studenter utfo rskar sina rötter

I AbrAhAms fotspår

Mittens rike i världen

IndIen De ovä lkomna Dött rarna 14 etIopIen Yesh is jorDbruk blir lönsamt KrönIKAn joha meD en ko 22 n ehrenberg: religionens inställDa DöD Ktor i Kina

Yalla Trappan KyrKorna växande maKtfa

Vill du annonsera i uppdrag Mission? kontakta Anneli Dennersten 040-30 67 77, 0704-81 80 85 annons@uppdragmission.se

3

Tra

arkvinnor kläT

ndr hjälper inva

ionen 8 Kina Den kyrkliga revolut gästarbetare 16 16 Hong Kong en fristaD för vågar kritisera kina? 3 KröniKan ola Wong: vem

30 uppdrag mission nr 3 2011: stipendiaten

uppdrag mission nr 3 2011: lunds missionssällskap 31

a för global

förståelse 10


posttidning b Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 320Göteborg

4� 1� 1� 1� 8� 6� 3� 0� 0�

Är du svaret på en medmänniskas drömmar om en bättre framtid? som månadsgivare tar du ställning för utsatta människor i hela världen. Genom vårt unika nätverk av kyrkor och organisationer når ditt stöd människor som nästan ingen annan når. Var med och ge medmänniskor världen över möjlighet att förändra sin framtid. Som ett bevis på ditt engagemang får du rockslagsängeln! Bli månadsgivare idag på: www.svenskakyrkan.se/givare Tel 018-16 96 00

Uppdrag Mission #3 2011  

Det här numret handlar mycket om kommunikation över gränserna. Rini Ralte, feminist och teolog som startat utbildning för kvinnliga teologer...

Advertisement