Page 1

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 5, 2017 • ÅRGÅNG 171 • 45 KR

Samlevnad MYMENSINGH INTERRELIGIÖS DIALOG 18 KRÖNIKA FÖRSTA MÖTET MED SVÄRMOR 4 MALMÖ ARBETSKAMRATER MED OLIKA TRO 14


MISSIONS UPPDRAGET I VÅR TID BYGGER PÅ DIALOG OCH INTERRELIGIÖSA MÖTEN. LÅNGT FRÅN DOKTRINER OCH REGELVERK MEN NÄRA TRON PÅ MÄNNISKOR OCH DERAS FÖRMÅGA. DET ÄR DE RÖRELSERNA VI FÖLJER I UPPDRAG MISSION.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Anna Braw Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Lars Micael Adrian, ordförande Anneli Dennersten Mika Vähäkangas Lennart Hamark Agneta Hansson Almut Bretschneider-Felzmann Anna Martinengo Grafisk form sjunde.nu Prenumeration pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan ISSN 2001-0087 Omslag Shutterstock.com

Ett mote blir flera VI HADE BILAT några timmar från den sydindiska tempelstaden Madurai, där Tamilnadu Theological Seminary var vårt hem och vår studieplats under 1985–86. Det började skymma när vi gick in i ett enkelt stenhus i en landsortsstad inte långt från Sydindiens ostkust. Min hustru Lis, vår indiske lärare Thomas Thangaraj och jag slog oss ner bland dem som redan hade samlats: den muslimske imamen med bisittare från stadens moské och ett par brahminer från det lokala hinduiska templet. Slutligen kom också ortens två katolska präster. Mötet kunde börja. En enda fråga stod på dagordningen på detta interreligiösa dialog-möte: noise pollution. Det gällde ljudföroreningar i staden. Vår protestantiske vän Thangaraj var kallad som opartisk moderator. Problemen hade börjat knappt ett år tidigare med att hindu-templet skaffat sig en ny och kraftigare högtalaranläggning. Den katolska kyrkan var inte sen att följa efter, och inte moskén heller. Nu ljöd varje kväll öronbedövande musik och raspiga tillkännagivanden från tre väldiga högtalare som konkurrerade om dominansen över stadens centrum. Bygdens tiotusentals människor, som sedan generationer självklart bekänner sig till någon av de tre världsreligionerna, hade fortsatt som alltid att besöka varandras heliga fester. Men det upptrappade ”ljudkriget” orsakade alltmer irritation och innebar en ökad risk för allvarliga konfrontationer mellan grupperna. Med Indiens många blodiga religionskonflikter i färskt minne ville religionsledarna stämma i bäcken. Det ovanliga och konkreta interreligiösa mötet fick ett gott resultat: alla ledarna var angelägna om att tillsammans lösa problemet. Och under den rättframma dialogens gång röjdes fler konflikthärdar som de beslöt sig för att tillsammans ta tag i. Nya dialogmöten bestämdes således innan vi skildes åt sent i natten. Under våra fortsatta arbetsår sedan dess, såväl i Asien som i Sverige, har jag många gånger tänkt på de kloka och orädda religiösa ledarna och samhällsledarna som vi mötte i Tamilnadu för drygt trettio år sedan. Deras metod för ett friskare samhällsklimat är lika högaktuell i våra stadsdelar och samhällen i Sverige idag som någonsin i Indien. Ja, redskapen för all sund samlevnad heter dialog, välvilja och tillit.

JA, REDSKAPEN FÖR ALL SUND SAMLEVNAD HETER DIALOG, VÄLVILJA OCH TILLIT.

lennart hamark Ledamot i styrelsen för Lunds Missionssällskap och medlem i redaktionsrådet för Uppdrag Mission Präst i Bjuv

2 UPPDRAG MISSION NR 5 2017

FOTO: MIRANDA HAMARK


Alltid 4 KRÖNIKAN

6

22 RECENSIONERNA 23 BETRAKTELSEN 24 STIPENDIERAPPORTEN

I SAMMA HUS Ingrid och Mikael ville leva tillsammans med andra. Nu innefattar deras boendegemenskap tolv personer, fem av dem en tidigare hemlös familj som har flytt från Irak. Huset i Lindbacka nära Örebro är nästan fullt, och i trädgården hjälps alla åt.

12

VEM LEVER DU MED? Samlevnad – vad kan det innebära i vardagen? En rad människor berättar om vilka andra människor de delar sina liv med och vad det betyder för dem.

30 STIPENDIATEN 31 OM LMS

En söndagskväll för några veckor sedan satt jag vid köksbordet i det stora huset i Lindbacka och åt soppa tillsammans med Lotta, Lilly, Mikael, Ingrid och Olle. Det är därför som sex sopptallrikar syns på bilden fastän bara fem personer är med och berättar om boendegemenskapen. Marie satt vid ett konferensbord på Stensjögatan 3 i Malmö och lyssnade när några i personalen på Hyllie Park Folkhögskola berättade om hur det är att arbeta tillsammans i ett kollegium där många nationaliteter och religioner är representerade. Barnkören Nova från Jönköping reste i mer än ett dygn och kom till slut fram till sin vänförsamling i Katare. Vad hände? De sjöng och blev bjudna på fantastisk mat.

14

ARBETSKAMRATER MED OLIKA TRO Hyllie Park Folkhögskola i Malmö startades för 20 år sedan av medlemmar i en församling. Sfi-undervisningen har vuxit mycket, och nu består lärarkollegiet av människor från många länder och med olika tro. Hur fungerar en sådan arbetsgemenskap?

Nu bjuder vi in dig till ett nummer om samlevnad – om att leva tillsammans med andra människor. Välkommen! Anna Braw, redaktör

18

VÄNNER FÖR LIVET I Mymensingh i Bangladesh lever en liten grupp bröder från den ekumeniska kommuniteten i Taizé. Broder Johannes berättar om den ständigt pågående interreligiösa dialogen som en nödvändighet.

26

RINGMÄRKNING PÅ VÄSTBANKEN I Beit Jala nära Betlehem finns EEC, ett miljöcenter som har blivit en tillflyktsort både för fåglar och för palestinska tonåringar med drömmar om en framtid med fred.

UPPDRAG MISSION NR 5 2017 3


FÖRSTA MÖTET MED SVÄRMOR Det är en rikedom given av Gud själv att vi kommer från skilda sammanhang och kulturer, en unik möjlighet att verkligen lära känna varandra”, skriver Lena Fassali som har sin svärmor Khaddousj i Marocko.

Ingen vet med säkerhet hur gammal min svärmor Khaddousj är. Tiden flyter fram i lugna fåror i de marockanska Atlasbergen där hon föddes, och det var troligen någon gång i början eller mitten av 1940-talet. I vad som kan ha varit de tidiga tonåren blev hon gift med en betydligt äldre man som redan hade en fru. De båda makarna hade levt tillsammans under decennier, men deras enda barn – en dotter – hade dött, och med henne framtiden. Khaddousj kom nu med hopp om liv, trygghet och släktens fortbestånd. Under de följande tjugo åren födde hon inte mindre än elva barn, men de äldsta uppfostrades nästan helt av den första frun, en kompensation för hennes barnlöshet. Ingen kom någonsin på tanken att Khaddousj skulle gå i skolan. Hon behövde kunna arbeta med sina händer, inte läsa eller skriva. Detsamma gällde min svärfar, en man som hade gott rykte och lyckades väl med nästan allt han företog sig. Nej, odla oliver, föda upp boskap, väva mattor – det var sådana färdigheter som kunde upprätthålla livet, men dem lärde man sig inte i skolan. Nyheter färdades fortfarande långsamt i den värld där Khaddousj födde sina barn. På marknadsdagarna kom det en budbärare som läste upp de viktigaste kungörelserna på arabiska. De som förstod vad som sades fick förklara för de andra byborna, eftersom många bara kunde sitt modersmål, berberspråket tamazight.

4 UPPDRAG MISSION NR 5 2016

Intill denna dag talar Khaddousj ungefär så mycket arabiska som behövs för att kunna förrätta de fem dagliga bönerna. Tiden har ännu en gång bytt tempo, och varje bönetillfälle verkar förflyta långsammare än det förra. Med kärlek och trofasthet fortsätter hon att böja sig i bön, fast lederna är stela och gör ont. FYRA AV HENNES söner gav sig ut i världen, bortom

Atlasbergens horisont. En av dem, Ali, kom tillbaka hem med en småländsk prästdotter. Vi hade då redan varit gifta några månader och hade hunnit smaka de första utmaningarna i ett äktenskap där kulturer och nationer möts. En del är utsökt triviala: Ali, varför har du bara satt fram en tallrik på bordet när vi är två som ska äta? Lena, varför envisas du med att ha separata bestick i alla pålägg? Andra rör själva förmågan att kommunicera. Vilket språk ska vi göra till vårt? Hur förmedlar vi vår kärlek, ångest och ilska på ett språk som ingen av oss har som modersmål? Världen runtomkring påverkade också livet på sätt som vi överhuvudtaget inte hade funderat över när vi träffades. Jag var van att segla igenom passkontroller med mitt vinröda EU-pass i högsta hugg, trygg i förvissningen att ingen skulle hindra min framfart. Alis gröna pass däremot väckte automatiskt misstänksamhet, även om alla visum och uppehållstillstånd var i sin ordning. Redan före första resan till Marocko hade jag börjat bli van att vänta på andra sidan passkontrollerna, redo att svara på alla frågor om huruvida vi verkligen var gifta och om varför vi hade valt just den här destinationen.


KRÖNIKA

Nog är det väl alltid nervöst att träffa svärfamiljen för första gången, men jag gissar att den känslan blir ännu intensivare när man kommer från så skilda bakgrunder. Min svärmor och jag hade ju inte ens ett gemensamt språk, så Ali hade lärt mig en viktig fras på tamazight som jag lovat att säga: Argazinu ahiodh. När hon hörde detta log hon stort och omfamnade mig. Jag hade just anförtrott henne att ”min man är galen”, något som hon uppenbarligen inte betvivlade. Glömde jag nämna att svärmor Khaddousj har en rejäl dos humor? HUR MYCKET JAG än försöker kommer jag aldrig att bli

det mest exotiska inslaget i familjen. En av mina svågrar är nämligen gift med en japansk kvinna som även hon välkomnades med öppna armar. Svärmor Khaddousj skulle inte veta hur man hittar vare sig Japan eller Sverige på en karta, men hjärtats planritningar, dem känner hon utan och innan. När jag såg hennes öppenhet mot oss främlingar mindes jag en evighetsstund något år tidigare. Det var senhöst, och jag hade tagit några dagar ledigt från mitt dåvarande arbete i den georgiska staden Zugdidi, nära Svarta Havet. Ibland är det gott att få vara ensam, så jag packade några böcker och tog mig upp till ett gästgiveri långt bortom vägs ände. På kvällen satt jag framför kaminen och läste Koranen, medan vinden vårdslöst lekte mellan bergskammarna därute.

Därefter föll mina ögon på en vers långt tidigare i boken, ord som har återkommit i mitt medvetande nästan varje dag sedan dess: ”Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt.” När jag står där i Marocko tillsammans med svärmor Khaddousj förstår jag att detta är ord som hon medvetet eller omedvetet gjort till sina. Det är en rikedom given av Gud själv att vi kommer från skilda sammanhang och kulturer, en unik möjlighet att verkligen lära känna varandra. Men det kräver mod, för vi kommer samtidigt att tvingas se oss själva från nya och okända vinklar.

Först läste jag om hur allt det vi betraktar som självklart en dag kommer att oåterkalleligen försvinna – ”när solen lindas in i mörker och stjärnorna mister sitt sken, och bergen sätts i rörelse, och de dräktiga kamelerna lämnas utan tillsyn, och de vilda djuren tyr sig till varandra”.

Lena Fassali kommer från Berg nära Lammhult i Småland och har under de senaste åren arbetat som Reporting Officer på European Union Monitoring Mission i Georgien. I höst börjar hon arbeta på Sida Partnership Forum i Härnösand.

UPPDRAG MISSION NR 5 2017 5


HUSET I LINDBACKA NÄRA ÖREBRO RYMDE FRÅN BÖRJAN MÅNGA SMÅ ARBETARBOSTÄDER OCH HÖRDE TILL BRUKET I NÄRHETEN.

6 UPPDRAG MISSION NR 5 2017


SÖNDAGSSOPPA OCH AFTONBÖN Bygga gemenskap – det är en av vägvisarna för livet i boendegemenskapen i Lindbacka. – Att vi ber tillsammans och arbetar tillsammans betyder jättemycket, säger Mikael Andersson. intervju: anna braw

foto: privat (exteriörbild) och anna braw (reportagebilder)

telefonen. – Olle skriver att vi ska duka med djupa tallrikar, säger hon till Mikael. Han har kokat soppa! Några sekunder senare hörs det steg i trappan, men de är lite väl ivriga. Det är Lilly och Lotta som kommer, och de hämtar det stora lejonet som de tycker om att leka med och kryper in under soffbordet i vardagsrummet. När Ingrid tänder ljusen på matbordet i köket kommer Olle med soppan. Vad det är för sort vill han inte säga, men han har med sig chiliflingor, tabasco och brödkrutonger. Och så en nybakad limpa som han skär upp. Det är söndagskväll i trevåningshuset i Lindbacka nära Örebro, och det betyder INGRID TITTAR PÅ

gemensam kvällsmat för familjen Andersson och familjen Cedersjö, som bor i varsin av husets just nu fyra lägenheter. Ikväll är det Olle, Lilly och Lotta som kommer ner till Mikael och Ingrid. Mamma Karin kan inte vara med. Nästa söndag ska Ingrid och Mikael gå uppför alla trapporna. Ibland är familjen på mellanvåningen, en irakisk trebarnsfamilj, också med.

– FÖRST VAR DET HELHETSSYNEN PÅ DET KRISTNA LIVET SOM VI TYCKTE OM, SÄGER HAN. DET KÄNDES SÅ GENUINT.

GEMENSAMMA TRÄDGÅRDSMÖBLER

Varje söndag äter de tillsammans och har en andakt som passar Lilly och Lotta. En annan kväll under veckan samlas de till gemensam bön. De delar trädgård och utemöbler och stämmer ibland träff i trädgården för att arbeta med något tillsammans. Annars har de sina egna vardagsrutiner UPPDRAG MISSION NR 5 2017 7


SOPPGEMENSKAPEN DEN HÄR SÖNDAGEN: INGRID (BARA HÄNDERNA SYNS PÅ BILDEN), MIKAEL, LOTTA, OLLE OCH LILLY.

UNDER EN PERIOD VAR HUSET EN VILLA MED KERAMIKATELJÉ PÅ MELLANVÅNINGEN.

INGRID DUKAR TILL SÖNDAGSSOPPA.


också: Mikael är bokhandlare nära Centralstationen i Örebro, Olle studerar igen efter sin pappaledighet, två av barnen i den irakiska familjen går i skolan, Karin är anställd på Örebro Stadsmission och Ingrid är sfi-lärare. – Karin och jag gjorde ett försök med kommunitetsliv i Vingåker för några år sedan, berättar Olle. Vi hade ett missionshus och ytterligare ett hus och mycket trädgård – vi tycker om att odla. Men det var svårt att hitta andra som ville leva i kommunitet och göra det just där. De som var i vår egen ålder och singlar tvekade att flytta dit. Och när det var par var den ena ofta mycket mer intresserad än den andra. När vi pratade med Mikael och Ingrid för första gången hade vi bott i lägenhet inne i Örebro ett tag. Lilly och Lotta provar olika sätt att äta och inte äta soppan, och Lilly vill ha lejonet bredvid sig på kökssoffan. Mikael och Ingrid har två vuxna barn som hade flyttat hemifrån redan före flytten. – Men de säger ofta att de känner sig så hemma här, de också, säger Ingrid. Det är jag glad för. De kommer gärna hit. FYRA VÄGVISARE

”Leva enklare” är en av de fyra vägvisarna i Korsvei-rörelsen, en ekumenisk rörelse som har funnits i Norge i många år och som sedan ett tiotal år finns i Sverige också. De andra vägvisarna är ”Söka Jesus Kristus”, ”Främja rättfärdighet” och ”Bygga gemenskap”. Mikael upptäckte rörelsen när han läste ett reportage från en Korsvei-festival, arrangerad av svenskar som tidigare hade deltagit i den mycket större norska festivalen. När det bjöds in till en träff för Korsvei-vänner och kristna kollektiv och kommuniteter på Örebro Missionsskola lite senare åkte han och Ingrid dit. – Först var det helhetssynen på det kristna livet som vi tyckte om, säger han. Det kändes så genuint. Efter hand har jag upptäckt mer och mer som jag uppfattar som positivt: att rörelsen är så ekumenisk, att människor möts över generationsgränserna, att det är samma

längtan vi har, att det känns okomplicerat och att det inte är upptrissat. Nu är han ordförande i Korsvei Sverige sedan några år, och hans och Ingrids dröm har blivit verklighet: de bor i det stora huset på landet och lever kollektivliv med gemensamma måltider, bön och trädgårdsarbete. ”Leva enklare” – det kanske inte är det första man tänker på när man hör om en familj som har flyttat från en hyreslägenhet i stan och köpt sig ett hus. Men Mikael och Ingrid möttes i ett kristet lägenhetskollektiv i Skåne på 1980talet, flyttade norrut för Mikaels arbetes skull och har i flera år letat efter olika sätt att leva tillsammans med andra.

– DET HAR SINA POÄNGER ATT PRATA OM SIN VERKLIGHET MED ANDRA, SÄGER MIKAEL. DET HJÄLPER TILL ATT SORTERA TANKAR OCH ATT SE EN DEL SAKER KLARARE.

ETT SLAGS KOMMUNITETSREGEL

– Vi köpte Korsveis lilla röda bok efter den första träffen, och lite senare när vi skulle berätta om vår dröm i vår församling blev det så att vi använde de fyra vägvisarna som ett slags ram, en kommunitetsregel. De hade talat med olika vänner och undersökt olika alternativ. Ett tag var det aktuellt med ett hus i närheten av kyrkan, och det blev inget. Så dök huset i Lindbacka upp. Det hade byggts som arbetarlägenheter till ett bruk i närheten. Mikael och Ingrid köpte det och blev hyresvärdar åt en barnfamilj som de hade träffat i Korsvei-rörelsen. När den familjen behövde något större flyttade Karin, Olle och Lilly in. Lotta kom lite senare – hon är två år nu. För tre och ett halvt år sedan behövde en av Mikaels vänner från löparklubben någonstans att bo, och han har stannat. LÅNA UT EN VÅNING

– Olle och Karin hade pratat om att vi kanske kunde använda mellanvåningen till något, berättar Ingrid. Den hade varit den förra ägarens keramikateljé och stått tom ett tag. Deras tanke var att vi kanske kunde låta några romer bo här. – Sedan pratade vi med några i vår församling om att vi funderade på att göra den i ordning och låna ut den till någon som behövde den, säger Mikael, och då fick vi höra

KORSVEI Korsvei är en ekumenisk rörelse med rötter i Norge – den finns också i Danmark och Sverige. Varannan sommar arrangeras en Korsveifestival i Seljord i Norge, varannan en mindre festival i Sverige. Se www.korsvei.se och www.korsvei.no

UPPDRAG MISSION NR 5 2017 9


– Det har sina poänger att prata om sin verklighet med andra, säger Mikael. Det hjälper till att sortera tankar och att se en del saker klarare. – Jag är faktiskt glad att det är en boendegemenskap vi är med i nu, och inte en kommunitet, säger Olle. Och jag tror att det är bra att vi inte är lika gamla allihop. Vi är på olika ställen i livet. Det kan bli något slags konkurrens när flera som är i samma ålder ska bygga något tillsammans. TRÄDGÅRDSAVKOPPLING

BOKTIPS ”Det var Shane Claibornes bok Den oemotståndliga revolutionen som fick igång Ingrid och mig”, säger Mikael. ”Den innehåller så mycket. Odling också!”

10 UPPDRAG MISSION NR 5 2017

om den irakiska familjen som hade släkt i Örebro men ingenstans att bo här i stan. Händiga vänner kom och renoverade så att lägenheten blev beboelig – allt gick fort. Så kom familjen inflyttande i december 2015, och plötsligt hörde Mikael och Ingrid fotsteg och spring genom sitt tak igen. Nu kommer både tredje och andra våningens barn ner för att prata och läsa bilderbok och leka en stund ibland. – Jag tycker ofta att det är så att man kan berätta om en idé för de andra, och så blir det inte den idén, men det blir något annat som också är bra, säger Ingrid. Mikael och Ingrid är med i Hagakyrkan, som tillhör Equmeniakyrkan. Olle och Karin är med i Mikaelskyrkan, som tillhör Svenska kyrkan. När de kör in mot stan på söndagsmorgonen – annars cyklar de ofta – ser de till att någon av dem har frågat Abbas, pappan i den irakiska familjen, om han vill följa med, eftersom han gärna deltar i gudstjänsten i Hagakyrkan. Med ”sin” förra barnfamilj bad Ingrid och Mikael completoriet tre gånger i veckan – med Olle och Karin har de utvecklat en annan och lite egen böneform som passar dem allihop. Mikael skrattar och kallar den Lindbackaliturgin. – Annars pratar vi ganska mycket om allt möjligt när vi ses, säger Olle.

Ett gammalt hus kräver sin omvårdnad, och trädgården också. Alla i huset hjälps åt, och när pumpen kärvar kommer snälla grannar och hjälper till, de också. Olle har flätat pil och byggt saker på flera ställen i trädgården och odlar både där och i en åkerkant tillsammans med Karin, Ingrid skördar squash och annat, Mikael ansvarar för veden. Grannarna har ställt ett växthus till förfogande, och där växer det bland annat tomater. Blir allt gjort? – Det enda jag kan bli lite stressad av ibland är gräsklippningen, men Abbas hjälper till med den. Annars är det faktiskt hundra procent avkoppling med trädgården. Vedhanteringen också. Hur går det att hålla fast vid ”söka Kristus”-vägvisaren? Är det inte lätt hänt att mycket i vardagen börjar kretsa kring det praktiska? Sopptallrikarna dukas undan, muggar och hembakade bullar dukas fram. – Vi läser inte vägvisarna för varandra varje dag, säger Mikael, men de påverkar oss. Ingrid berättar om den dagsretreat som hon, Mikael, Karin och Olle hade tillsammans i juni. Den var inbokad sedan länge – alla var lediga på Nationaldagen. – Att vi ber tillsammans och arbetar tillsammans betyder jättemycket, säger Mikael. – Och nu i sommar har vi träffats helt spontant många gånger och suttit och tittat på solnedgången, säger Ingrid. •


INSAMLINGAR FÖR HJÄLP TILL SVÄLTDRABBADE Biståndsarbetare och andra varnade tidigt för den svältkatastrof som kom närmare och närmare i flera afrikanska länder och Jemen, men responsen från de högsta instanserna och från givarna dröjde. Det har gjort att läget på många håll har blivit värre än det hade behövt bli. Enligt fn är svältkatastrofen den värsta humanitära krisen i världen sedan andra världskriget. Nu har många stora och mindre biståndsorganisationer insamlingar för hjälp till de svältdrabbade. Dagstidningen Dagen har samarbetat med efs om en insamling, Afrika svälter, som har tre miljoner kronor som mål. Avaaz gör en särskild kampanj för hjälp till de ungefär 500 000 jemeniter som utöver svälten har drabbats av en koleraepidemi, den största kända i världshistorien enligt organisationen. Svenska kyrkan utökade sin insats i Somalia med 2,3 miljoner kronor i början av september. I norra Somalia (Puntland, Badhandistriktet) samarbetar Svenska kyrkans internationella arbete med Diakonia och i söder (Kismayo-distriktet) med Lutherska Världsförbundet. Källa: Dagen, Svenskakyrkan.se och nyhetsbrev från Avaaz

FOTO FRÅN SOMALIA: IKON/HÅVARD BJELLAND /KIRKENS NØDHJELP FOTO BOSSEY: WCC

BYGGA FRED – SOMMARSKOLAN I BOSSEY Unga från hela världen och från judiska, kristna och muslimska bakgrunder samlades till den tre veckor långa Interreligious Summer School på Kyrkornas Världsråds ekumeniska institut i Bossey i Schweiz i juli. Temat för årets sommarskola var ”peacebuilding”, alltså att bygga fred, och studenterna fick tillgodoräkna sig veckorna som universitetsstudier på ett universitet i Genève – namnet på det de hade genomfört blev det pampiga The Ecumenical Institute’s Certificate of Advanced Studies in Interreligious Studies. Benjamin Simon, som är professor i ekumenisk missionsvetenskap och ledde sommarskolan, skriver: ”Det här är en underbar möjlighet för unga judiska, kristna och muslimska studenter från hela världen att leva och studera tillsammans i en trygg atmosfär med glädje och ömsesidig respekt.” Nästa års sommarskola i Bossey

ANAFORA BJUDER IN TAIZÉ Johanna Frostensson, radiojournalist från Simrishamn och just nu student i Paris, befinner sig den 26 september–1 oktober i år tillsammans med andra unga vuxna från flera världsdelar i Egypten. Den ekumeniska kommuniteten i Taizé i Frankrike har blivit inbjuden att lära känna Anafora och unga kristna från länderna i Mellanöstern, människor som arbetar med olika biståndsprojekt och dominikanbröderna på Institute of Oriental Studies i Kairo. Bröderna från Taizé tar med sig ett hundratal vänner. En av dem är alltså Johanna. Volontärer från Anafora brukar arbeta i Taizé på somrarna, och där har många svenskar mött dem. Två av dem var med och sjöng när en ny skiva spelades in i Försoningskyrkan i somras. Johanna Frostensson har tilldelats ett resestipendium från Lunds Missionssällskap för sitt deltagande i Anafora-mötet. UPPDRAG MISSION NR 5 2017: I KORTHET 11

I KORTHET

äger rum 23 juli–10 augusti. Det finns också ett läsårsprogram, The Ecumenical Study Program, som börjar varje år i september. Sista dag för ansökan till år 2018/2019 är i slutet av november i år. Se www.bossey.ch eller skriv till Bossey_Admissions@wcc-coe.org


Jag lever med min dotter Elsa, som är nio år. Vi har också två katter, Kattis och Tigris. Vi bor i en lägenhet i ett stort kollektivt hyreshus i Malmö. På sommaren bor vi i vår kolonistuga. Både i kollektivhuset och på kolonin umgås vi mycket med andra familjer, och min dotter har andra barn att leka med. Det är en stor anledning till att vi trivs på båda ställena. I kollektivhuset finns det dessutom gemensamma aktiviteter som att laga och äta mat tillsammans, eller se film. Sådana saker gör det extra roligt att bo där. För fem–sex år sedan hörde jag talas om att huset skulle byggas. Vi flyttade in strax efter att det stod klart för snart tre år sedan. JENNY ERIKSSON JOURNALIST OCH SFI-LÄRARE, MALMÖ

Jag bor i Hakkas, en by på drygt 300 personer, och lever med Annika, min sambo, och två hundar. Lever med hela byn. Lever med församlingen där jag arbetar. Med människor från Malmberget, Eritrea, Syrien, Finland, Afghanistan, Serbien, med dem som jag mött: en pappa och hans son från Bagdad, en armenisk kvinna som kommer från Libanon och som kan sju språk, en stor serbisk familj som älskar att duka till fest.

Min arbetsplats, Center Dardedze, fungerar lite som en kommunitet. Vi arbetar och lever med barn, föräldrar och lärare och med andra människor som möter barn. Mitt arbete är att undervisa barnen om deras personliga trygghet och säkerhet, till exempel hur de kan tacka nej om en främmande vuxen vill bjuda dem på godis. Vi pratar också om personlig integritet och om att varje människas kropp tillhör henne själv.

Jag lever med de trogna i alla tider, med väckelsens folk och med den världsvida kyrkan, med dårar och helgon. Vi hör ihop – som årsringar, pusselbitar, nervtrådar. Allt under norrsken och midnattssol.

Det är en liten del av vad vi gör på min arbetsplats, och vår stora uppgift är att vi är en isbrytare i det lettiska samhället eftersom vi talar om barns rättigheter i alla sammanhang, om alla situationer där barns rättigheter kränks, om ämnen som inte alltid är så lätta att ta upp.

TOMAS ÅBERG FÖRSAMLINGSASSISTENT I MALMBERGET, IKONMÅLARE OCH RETREATLEDARE

ELIZABETE LIEPINA MENTOR I JIMBA-PROGRAMMET PÅ CENTER DARDEDZE, RIGA, LETTLAND

Samlevnad är den röda tråden i det här numret. Vilka människor är det vi delar våra vardagar med? Vilka människor bor närmast våra hjärtan? Här kommer svar från olika håll. intervjuer: anna braw

foto: privata bilder

Vem lever du tillsamma 12 UPPDRAG MISSION NR 5 2017: ENKÄTEN


ENKÄTEN

Jag lever tillsammans med de människor jag delar upplevelsen att leva med. Min familj … vår tid tillsammans, våra internskämt, vår sorg och glädje och alla överlappningar mellan våra liv. Min stad … på alla de platser där jag har med andra att göra och vi arbetar tillsammans för att bygga ett levande, mer rättvist, mer blommande samhälle. Mina vänner … oavsett om våra vägar korsades under en vecka i Taizé eller om vi har haft år av telefonsamtal och träffats jämt så förädlar vi varandra, och utmanar varandra, och gläds med varandra. Jag lever tillsammans med människor som vill dela sina liv med mig, och jag deltar i deras liv. JOEL DANIEL HARRIS PASTOR I KVÄKARSAMFUNDET, ARBETAR MED UNGDOMAR I PROJEKTET TOM TOD IDEAS, CANTON, OHIO, USA

Jag bor i lantlig miljö tillsammans med min man Ingvar hundra meter från huset jag föddes i för 75 år sedan. Vi har fyra utflugna söner och sju barnbarn. I livets berg och dalar har det blivit en vinst att hålla ihop relationen med tålamod, den ger grunden till harmoni i familjen och även utrymme för personlig utveckling. Jag är fortfarande aktiv och sedan fem år delaktig i arbetet med att med allvar, lek och fantasi utveckla en rörelse, Sticka för fred. Invandrare ligger mig varmt om hjärtat, och jag har i många år vetat att jag är en brobyggare. Jag vill tacka bönelivet: tro trots allt, nåd över alla gränser. GERD PERSSON PENSIONÄR I BROBY

Efter 33 rika år i Broby bor vi nu i Malmö. Broby kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Vi lämnar bakom oss en församling som har öppnat sin famn för den som lider nöd. Människorna på Alltmöjligt-verkstaden, ungdomarna i prästgården, alla som har kommit till Alpha-kvällarna, asylsökande och nyanlända, frivilligarbetare i olika verksamheter, arbetslag och kyrkobesökare, kyrkoråd och kyrkofullmäktige och många andra har berikat våra liv. Vi ser med glädje och spänning fram emot hur Gud kommer att leda oss i framtiden. ANDERS O JOHANSSON OCH MAGGAN JOHANSSON PRÄST OCH NOREA-MEDARBETARE, MALMÖ

Jag bor i Lüneburg, fem mil från Hamburg, med min fru Angelika. Hon är sångerska och sång pedagog, och vårt hus är ofta fullt av musik. Jag blir glad när musiken blandar sig i det jag skriver. Våra barn, Finnja och Jannis, bor fortfarande med oss. De studerar på universitet i Hamburg. Vi är glada att deras unga tankar och åsikter blandar sig med vårt liv. Vi har kontakt med, och lever i gemenskap med, kristna som är mycket olika och har olika bakgrunder. Det gör vår tro och våra hjärtan större och vidare. Vi är tacksamma för mångfalden! RAINER HAAK FÖRFATTARE OCH PRÄST, LÜNEBURG, TYSKLAND

ns med?

BAKGRUNDSBILD: KRISTINA STRAND LARSSON

UPPDRAG MISSION NR 5 2017: ENKÄTEN 13


”VI SKA VÄRNA OM VÅR FRIHET” SFI-UPPDRAGET SKAPAR ARBETSGEMENSKAP ÖVER MÅNGA GRÄNSER

14 UPPDRAG MISSION NR 5 2017


Personalen på Hyllie Park Folkhögskola i Malmö kommer från världens alla hörn. Precis som kursdeltagarna som tar sina första steg till ett nytt liv. – På skolan blir vi en länk mellan samhället och eleverna, säger Layla Ahmed från Irak. Det är viktigare att hitta gemensamma punkter än att lyfta fram det som skiljer oss åt. text: marie bosund hedberg

foto: martin olson

UPPDRAG MISSION NR 5 2017 15


ADEL

LAYLA

börjar lite trevande. Maria, Abdul, Arne, Layla och Adel är eniga om att religion är ett känsligt ämne – ”man måste visa förståelse för dem som inte tänker likadant som man själv”. Genom att lärare och annan personal visar kursdeltagarna att man kan arbeta tillsammans och visa respekt trots olikheter blir de förebilder. Det är politiken som skapar konflikter, inte religionen. Media fokuserar på skillnaderna, inte på det som förenar människor. – Det är enklare att diskutera religion med andra troende än med människor som inte tror, säger Layla Ahmed. Men jag får negativa kommentarer från andra muslimer för att jag inte bär sjal, inte från andra grupper. Det är kritik från människor som tidigare levt i ett land med bara en statsreligion. – När det är ramadan blir det tydligt vem som har muslimsk bakgrund, säger Maria Nyang-Jörgensen. Nu senast var det en elev från Somalia som undrade varför jag inte fastade. Då kunde jag berätta för honom att jag som kristen också fastade – under de fyrtio dagarna före påsk. Det hade han aldrig hört talas om tidigare. Hyllie Park Folkhögskola är en skola med kristen grundsyn. Avdelningen för svenska för invandrare, sfi, har vuxit under de senaste åren. De fem runt bordet vill gärna betona hur viktigt det är för kursdeltagarna att få undervisning inte bara i svenska och sitt modersmål AMTALET KRING KONFERENSBORDET

16 UPPDRAG MISSION NR 5 2017

ARNE

ABDUL

utan att också få praktiska och teoretiska kunskaper som hjälper dem att komma in i det svenska samhället. RELIGIONSFORUM

– I början hade vi tid för och resurser till att fira de olika religionernas högtider, men det hinner vi inte nu, säger Arne Mörnerud. Vi har ett bönerum, och det anses vara lite ovanligt för en sådan här skola. Vi har också ett forum där vi kan diskutera religiösa spörsmål. Vi blir små tillsammans när det inträffar stora händelser, vi ropar tillsammans när katastrofen har inträffat. För några månader sedan var hela personalen, 60 personer, på en studieresa till Jerusalem. Syftet var bland annat att få se hur konflikten där påverkar människor på båda sidor, att se hur de lever i vardagen. De kristna och muslimska deltagarna besökte också varandras heliga platser, och i klippmoskén kunde de shia- och sunnimuslimska männen be tillsammans. – Tänk att vi alla, trots olika hudfärg och ursprung, kunde stå på samma plats och be, säger Adel Daabas. Vi kände oss så nära varandra som aldrig förr. Enligt profeten Mohammed motsvarar en bön i Al-Aqsamoskén 500 böners belöningar. För Adel, som är palestinier, uppvuxen i Libanon dit hans föräldrar flydde från Palestina 1948, blev resan en dröm som gick i uppfyllelse.


av det mesta. För mig blev övertygelsen om att mötet mellan Gud och människan inte är platsberoende ännu starkare. INTE TA KONFLIKTER TILL SVERIGE

MARIA

– Att komma dit var som att ha hittat ett borttappat barn efter många år. Då börjar man krama hårt, pussa och lukta på, förklarar han. Men att träffa palestinier och höra dem berätta om hur det är att leva utan rättigheter och förlora sin mark till judiska bosättningar var tungt. Det blev också en besvikelse att vi inte fick inresetillstånd till Hebron och Betlehem, vi var en alltför stor grupp. GEOGRAFISK NÄRHET

– Det var fantastiskt att se den geografiska närheten mellan de olika platserna, säger Abdulkhadir Mohamed. De kristna vallfärdade till Uppståndelsekyrkan, som ligger intill den judiska klagomuren, och sedan var köerna till Al-Aqsa-moskén inte långt därifrån. Jag kan tänka mig att det är som när människor vallfärdar till Mekka. Men resan fick mig att sluta tro på en tvåstatslösning för Israel-Palestina. – Det blir mera laddat när man åker till ett land i konflikt, säger Maria. Att få uppleva det i verkligheten påverkar hur vi talar om det. Det märktes inte minst när vi berättade för eleverna om vår resa efteråt. Som troende kristen var jag nyfiken på hur jag skulle känna när jag besökte de olika heliga platserna. När jag väl var där kände jag inte alls så starkt och stort som jag hade trott att jag skulle göra. Det kändes nästan som om jag stod vid sidan av och observerade allt. Jag tyckte att staden var så kommersiell, man hade gjort business

– Vi måste samarbeta för att förhindra att konflikterna i Mellanöstern flyttas hit, säger Layla. Samtalet får ett nytt tonläge. – Här på skolan har vi kursdeltagare från Syrien, fortsätter hon, både de som stöttar Assad och de som är emot honom. De har alla flytt hit, och de sitter bredvid varandra i klassrummet. Jag har frågat dem om de måste fortsätta strida mot varandra. Men jag tycker inte att det är rätt att staten Qatar har fått finansiera en moské i Malmö. Utländsk finansiering kan inkräkta på vår frihet, den ska vi värna om. Vi ska inte be på villkor från Qatar. – Trosfrihet gäller i Sverige, och muslimer har rätt att bygga en moské här, säger Abdul. Svenska staten bekostar inga moskéer, och därför måste vi hitta pengar på andra håll. Det går att kontrollera att allt går rätt till. – Jag håller med er båda, säger Adel. Det är viktigt att kunna kontrollera vad pengarna används till, att de verkligen bekostar det som avtalet gäller. IMAM FRÅN SKÅNE?

– Vi ska inte fastna i en stor diskussion, säger Maria och ser allvarlig ut. Nu skapas det klyftor. Jag är en del av er, och jag känner hopp. Jag tycker att vi står närmare varandra nu än innan vi åkte till Jerusalem. Om vi tror på det goda kan vi rätta till det som är fel. Hon drar ut en ny tråd i samtalet: att det skulle behövas en skånsk imam. Efter vårt samtal stannar Abdul och Adel kvar i dörröppningen och fortsätter diskussionen. De är helt eniga med Maria om att Malmö behöver en svensk imam. Någon som är född och uppvuxen här, som kan språket, kulturen, traditionerna och reglerna som gäller i Sverige. Imamen hjälper familjer både i glädje och sorg, och då måste man veta vilka ”koder” som fungerar i Sverige. •

ADEL DAABAS, 49 ÅR IT-support- och lokalansvarig Palestinier, född i Libanon Bott 32 år i Sverige Sunnimuslim LAYLA AHMED, 48 ÅR Modersmålslärare Född i Irak Bott 24 år i Sverige Shiamuslim ARNE MÖRNERUD, 64 ÅR Sfi-lärare, arbetar med ”grön sfi” i samarbete med Skogsvårdsstyrelsen Född i Sverige, har arbetat i Tunisien Kristen, medlem i Hyllie Park frikyrkliga församling ABDULKHADIR MOHAMED, 39 ÅR Samordnare och modersmålslärare Född i Somalia Bott 23 år i Sverige Sunnimuslim MARIA NYANGJÖRGENSEN, 35 ÅR Samordnare och utbildningsadministratör Född i Norge Bott 12 år i Sverige Kristen, medlem i United Öresundskyrkan, Pingst Sverige

UPPDRAG MISSION NR 5 2017 17


I ett fattigt område i Mymensingh lever en liten grupp bröder från den ekumeniska Taizékommuniteten med både kristna och muslimska vänner och grannar. Broder Johannes berättar om den interreligiösa dialogens förutsättningar och möjligheter. text: broder johannes av taizé

foto: jonas egfors

EN GRUPP BARN SOM BOR PÅ GATORNA I MYMENSINGH HAR ÅKT MED TAIZÉBRÖDERNA PÅ EN UTFLYKT UT PÅ LANDET.

18 UPPDRAG MISSION NR 5 2016


INTERRELIGIÖS DIALOG

VIKTIG OCH RISKABEL – ETT PÅGÅENDE SAMTAL MELLAN VÄNNER

kan låta som något som specialister ägnar sig åt, men det är det inte. En sådan dialog är inte reserverad för intellektuella. Inte heller är den särskilt komplicerad. Alla med god vilja kan delta i den. Det kan rentav vara så att vem som helst som tror och vill allas goda faktiskt bör göra det. Men det betyder inte att interreligiös dialog är någon enkel sak. Låt oss göra en snabb analys av de två orden för att förstå dess komplexitet. Dialog betyder att tala med och lyssna till varandra, att ge och ta emot utan att veta vart samtalet kommer att leda. De flesta vet av erfarenhet att detta är svårt. Något som är avsett som dialog eller börjar som en sådan förvandlas lätt till argumentation, parallella monologer eller försök till att övertyga motparten om det korrekta i ens egna åsikter. ”INTERRELIGIÖS DIALOG”

För att dialogen skall bli interreligiös måste deltagarna förstås också tillhöra olika religioner. Det går inte att vara neutral. Icke-troende kan bara tala om religionen som ett mänskligt fenomen.

DIALOG BETYDER ATT TALA MED OCH LYSSNA TILL

MINST TVÅ SOM TROR, OLIKA

I den interreligiösa dialogen deltar därför alltid representanter för minst två olika religioner, och deltagarna måste bekänna sig till den religion de representerar. Till att börja med kan detta kännas skrämmande: ”Jag är inte säker på att jag tror – kan jag delta i dialogen?” Om du inte är alldeles säker på att du inte tror är svaret ”ja”. Religion är nämligen i sig självt ett invecklat fenomen. Det är många saker i ett – översinnlig tro, men också intellektuell övertygelse, ett kulturellt uttryck och stommen för en historisk identitet, en kanal för starka känslor och källan till mycket av den

VARANDRA, ATT GE OCH TA EMOT UTAN ATT VETA VART SAMTALET KOMMER ATT LEDA.

UPPDRAG MISSION NR 5 2017 19


Broder Guillaume arbetar tillsammans med två pojkar från en fattig del av Mymensingh. Bröderna har länge arbetat för att ge fler barn och unga i området möjlighet att studera.

dolda strukturen i vårt tänkesätt. I detta sammanhang är ingen neutral. En indisk materialist kommer att reagera (och ofta tänka) som en hindu, medan en västerländsk ateist delar många impulser och instinktiva känslor med kristna. Intellektuellt kan vi ta avstånd, men kulturellt? Att särskilja det kulturella, det etiska och det politiska från det religiösa i våra multikulturella samhällen kan vara väldigt svårt. Det är lika svårt att skilja de olika trådarna av känslor, kulturell tillhörighet, vana och tro inom oss själva. Men det är kanske inte heller nödvändigt till att börja med. Tvivel och tveksamhet kommer alltid att finnas inom oss, och klarheten växer bara om vi engagerar oss, hur lite vi än känner att vi förstår. Interreligiös dialog är något som sker mellan människor som tror eller vill tro, som tillskriver religionen positiv betydelse och som har en religiös identitet. SJÄLVMOTSÄGELSE?

Vissa kommer nu att protestera och säga att en sådan dialog inte är realistisk. För dem verkar själva principen bakom den interreligiösa dialogen vara en självmotsägelse. För den som tror att Kristus räddar den som tror på honom och att icke-troende går förlorade, eller som är övertygad om att den enda vägen till frihet är Buddhas ädla väg eller om vilket öde som väntar alla som nonchalerar det slugiltiga

20 UPPDRAG MISSION NR 5 2017

ordet givet av Gud i Koranen, är dialogen meningslös. En sådan attityd har ofta varit dominerande. Men det stämmer inte att interreligiös dialog är något som kan föras bara på villkor att vi överger alla våra anspråk på att veta sanningen. Troende förr i världen ägnade sig inte bara åt att slåss och försöka omvända varandra, som vi ofta tenderar att tro. Redan på medeltiden fanns det människor som reflekterade över formerna för en sann dialog med troende från andra traditioner, samtidigt som de var fullt övertygade om sanningen i sin egen. Vad är då en levande interreligiös dialog? Den kan liknas vid tre ringar som är sammankopplade och leder till varandra. Dialogen inbegriper oundvikligen tankar och ord, men handlar inte bara om tankar och ord, utan också om gärningar. Den handlar inte heller bara om gärningar, ord och tankar, utan också om kontemplation och tystnad. Den är i själva verket inte mycket värd om den inte, vid vissa tillfällen, liksom samlar alla dessa inom sig på en och samma gång. EN ANNAN BILD

Den första bild som kommer till oss när vi hör begreppet ”interreligiös dialog” är troligen en av lärda personer runt ett bord – de diskuterar detaljerna i någon doktrin. Om det är den enda bild vi har kommer vi emellertid att ha en snedvriden uppfattning om interreligiös dialog. Låt oss byta ut den mot en annan, till exempel bilden av en muslimsk man som kör en förlamad, kristen kvinna i en rullstol. Detta är en bild av livets dialog (den första ringen). Vi kan ta bilden av de lärde och ändra den något: människorna runt bordet är inte akademiker utan vänner, vanliga människor som du och jag, med en vardaglig kunskap om trosfrågor. Låt oss säga att vännerna har kommit tillbaka från något gemensamt arbete tillsammans, kanske från ett center för handikappade eller ett härbärge för hemlösa. Några är muslimer, andra är kristna, och de


BRODER JOHANNES.

sätter sig ned för att dricka en kopp te. Det kan vara ett tillfälle till att göra något djupt mänskligt: förklara för sig själva och varandra vad de gör och varför, och hur det hänger ihop med tron. Det är tankarnas dialog (den andra ringen). Lägg märke till att deltagarna känner varandra och är vänner. Det är viktigt. NÄRA CENTRUM, IN I CENTRUM

I Gamla testamentet beskriver ordet ”hjärta” människans kärna, det levande centrum där sanningen om henne bor. Tankarnas dialog kommer, om den är sund, att föra deltagarna mycket nära detta centrum, och då kommer orden att upphöra. Oavsett vilken vår religion är står vi alla med vördnad och förundran inför tillvarons mysterium. Vi förnimmer det andliga djupet i skapelsens skönhet. Inför födelsen och döden är vi alla lika. Om vi försöker dela denna erfarenhet och bygga på den deltar vi i hjärtats dialog (den tredje ringen). Kan vi be tillsammans? Det är en känslig fråga. När vi ber och mediterar går vi in i centrum för vår religion, in i helgedomen. Muslimen bekänner alltid sin tro när han sätter sig ned för att be. Den kristne vänder sin inre blick mot Kristus. Till det yttre kan de framstå som lika, men i sitt inre accentuerar de skillnaderna. Bön hör också ihop med den kollektiva

gemenskapen. Om bönen inte är helt privat och ordlös är den liturgisk, vilket betyder att den följer ett bestämt mönster som är fastställt av traditionen. Den använder sig av särskilda och mångfacetterade ord som går tillbaka till de heliga skrifterna eller till traditionen och som uttrycker det väsentliga i vår tro. Det är svårt att föreställa sig att vi skulle kunna bjuda in någon som inte delar samma tro att delta i en sådan gemensam upplevelse. Att hävda att det inte finns någon gemensam grund är emellertid minst lika svårt. Vi kan vara överens om att människor kan bli offer för illusioner eller okunnighet, och kanske är det så vi förklarar den förvillande mångfalden av religioner i världen för oss själva. Samtidigt har alla större religioner försökt förklara det faktum att det finns helighet och rättvisa också utanför deras egen sfär, alltså i det andliga livet hos människor som har en annan tro. Vi står här inför en paradox, och det är bäst att låta den förbli olöst. Den interreligiösa dialogen utmanar oss. Den är oerhört viktig, men samtidigt, och i synnerhet i vår polariserade och identitetsbetonade tid, full av risker. Idag är det viktigt att lägga tonvikten på vänskap och personliga relationer, på socialt engagemang och värnande om de utsatta. Den interreligiösa dialogen blir paradoxalt nog mer relevant ju mindre den ägnar sig åt religion.  •

INTERRELIGIÖS DIALOG ÄR NÅGOT SOM SKER MELLAN MÄNNISKOR SOM TROR ELLER VILL TRO …

fotnot Artikeln bygger på ett av häftena i serien Småskrifter från Taizé. Det finns på svenska, engelska och franska på Taizékommunitetens webbplats, www.taize.fr. UPPDRAG MISSION NR 5 2017 21


LÄST SEDAN SIST

GERT GELOTTE M FL FOTO: MIKAEL RINGLANDER M FL

EN SLANT I MUGGEN – OCH SEDAN?

GEIR GULLIKSEN ÖVERSÄTTNING: URBAN ANDERSSON

BERÄTTELSE OM ETT ÄKTENSKAP Weyler förlag

”TÄNK OM DET VAR JAG” Att ge eller inte ge – det är frågan. Många är vi som har ställt oss den när vi sett någon som tigger utanför mataffären. Osäkerheten på vad som händer med pengarna efter att vi gett dyker upp, och ibland är den nog för att vi helt ska avstå från att lämna ifrån oss våra mynt. Men är misstänksamheten befogad? Och på vilket sätt är det bäst att hjälpa om vi vill arbeta mot misären? Den har ju funnits så länge, men först för några år sedan blev den synlig, smärtsamt uppenbar, på våra egna gator. Om det skriver Gert Gelotte tillsammans med en rad medförfattare. De gör det i fyra avsnitt som tillsammans ger läsaren en bred bild av hur romer i Östeuropa har det, vad orsakerna till detta är, vad som redan görs och vad som kan göras. Genom att författarna skildrar romernas historia fram till idag ger de också läsaren en djupare insikt i hur denna folkgrupp har blivit förbisedd på olika sätt. Det påminner om hur människor idag ibland går förbi dem på gatan utan att ge dem så mycket som en blick. Vi får möta många människor som berättar: eldsjälar som ideellt engagerar sig i romernas situation, politiker, socialarbetare och inte minst människor som tillhör den romska befolkningen i Rumänien. Vi får möta personligheterna bakom muggarna och ta del av deras drömmar, rädsla och ensamhet men också deras viljekraft, framtidshopp och arbetsvilja. Den viktigaste frågan är kanske inte: ”Vad händer med pengarna jag lägger i muggen?” Den viktigaste frågan kan istället vara: ”Vad händer med mig när jag tänker ’tänk om det var jag’ och vågar se min medmänniska i ögonen?” Josefine Hagby

LAGER PÅ LAGER GRIPER TAG Den är exakt skildrad, historien om Jon, Timmy och kärleken. Jon, mannen i relationen, är berättaren som i något slags självterapi vill ge Timmy, kvinnan, en röst och visa hennes perspektiv. Han försöker låta henne berätta om varför det blev som det blev, om hur det omöjliga ens kunde hända. Gulliksen sätter ord på det där som alla förälskade par tror: Jon och Timmy beskriver sin kärlek som unik, självklar och, för andra, omöjlig att komma emellan. De hade något som andra inte hade eller förstod. Det kunde inte finnas någon annan, inte någon i hela världen, som förstod deras förhållande. Egentligen är berättelsen ganska enkel. Ett medelålders par som mitt i livet (ett, enligt Jon, perfekt liv) skiljer sig på grund av att en av dem har träffat en annan. Ändå känns det som om fenomenet kommer till min kännedom för första gången. Jag får ta del av lager på lager av detaljer och försök att rädda något fastän Jon innerst inne vet om att det inte går att rädda. Det gör något med mig. Det påverkar mig djupt och innerligt. Det som gör det här till en bok som varken går att lägga från sig eller glömma är språkets indirekta tilltal, präglat av en lätthet såväl som av en brustenhet. De två motsatserna GEIR passar perfekt ihop, GULLIKSEN och resultatet blir i allra högsta grad BERÄTTELSE levande och autentiskt. OM ETT Makarnas livsöde ÄKTENSKAP berör oss alla och ställer stillsamma frågor till läsaren: Vad tar vi för givet och inte i våra liv? Är kärleken i tvåsamheten så självklar som vi kan känna att den är? Berättargreppet är ovanligt och samtidigt tilltalande, och kanske vittnar försöket till förståelse om försoning. Berättelse om ett äktenskap är imponerande och öppnar mina ögon. Jag vill säga något om den till alla jag möter, hela tiden. Jag vill fråga om den jag möter läst den, säga att den borde vara obligatorisk läsning. Hur ofta händer det? Elena Sörbrand

22 UPPDRAG MISSION NR 5 2017: LÄST SEDAN SIST

WHEN SWAN LAKE COMES TO SARAJEVO Den brittiska violinisten Ruth Waterman fick ett udda uppdrag: att leda en liten orkester med musiker från det sönderbrutna Jugoslaviens olika delar i en rad teater- och konsertprojekt. Hon landade med sin fiol och sina noter 2002 och började repetera men blev snart också den som alla ville berätta för. I boken When Swan Lake Comes to Sarajevo (Canterbury Press, 2008) skickar hon musikernas vittnesbörd vidare ut i världen: ”Kriget kommer alltid att vara närvarande här, men det är freden också.” FOTO: MALIN ARNESSON

Göteborgs stift och Verbum

Mer

OKLAHOMA! om När BBC sände sina Promsleva t at konserter i höstas var en av många höjdpunkter en tillsammans halvscenisk, halvkonsertmässig uppsättning av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II:s musikal Oklahoma! (titeln skrivs alltid med ett utropstecken). Den hade premiär under andra världskriget, byggde på en pjäs som hade haft premiär drygt tio år tidigare och utspelar sig strax efter förra sekelskiftet i Oklahoma där nybyggare och boskapsskötare konkurrerar om mark och resurser. En lantbrukardotter, Laurey, blir förälskad i en cowboy, Curly. Resultatet är känt som ett av musikalhistoriens bästa, mot en rad odds och låga förväntningar, och en av många sånger som har blivit klassiker är Aunt Ellens ”The Farmer and the Cowman Should Be Friends”, som inleder andra akten. Konserten finns på BBC:s webbplats.

roman

»En vanlig, samtida, sårbar, jämlik man. Det borde inte kännas så originellt som det gör att möta honom i en roman.« kulturnytt, sr

»… en bok man vill prata med andra om, i timmar …« aftonbladet

w e yl e r

SPELMAN PÅ TAKET På Malmö Opera hade musikalen Spelman på taket premiär i slutet av augusti. Philip Zandén spelar huvudrollen som Tevje, en judisk mjölkvagnsdragare i pogromernas Tsarryssland. Tre av hans fem döttrar är redo att gifta sig, och konflikten mellan traditionerna och nya, radikala idéer skakar honom gång på gång. Anatevka är den lilla by där familjen ”alltid” har bott – kan den ryska befolkningen verkligen tvinga alla judiska invånare på flykt? Malmö Operas uppsättning innehåller några glimtar av 2000-talets flyktingströmmar. Föreställningen spelas hela hösten och en bit in på år 2018.


BETRAKTELSEN

KALLADE IN I GEMENSKAP Den moderna världen tar individen som utgångspunkt. Människor i vår tid har en tydlig känsla för jämlikheten, eller till och med likheten, mellan alla människor, och därför har de inget tålamod med alla naturliga eller kulturella skillnader. Var och en av oss ska ha möjligheten att göra allt, vara fri att skapa sitt eget liv. (…) Det är inte förvånande att en sådan vision inte gynnar samhället. Vad är ”limmet” som kan binda samman alla de identiska och separata enheterna? Och så kommer det sig att vi i kyrkan upphöjer en mångfald av perspektiv och angreppssätt, medan enheten förblir något enbart teoretiskt. Och sedan, som en reaktion på detta, försöker en del införa enhetlighet och utesluta allt som inte passar in i den gemensamma formen. Det bibliska perspektivet visar oss en väg ut ur denna återvändsgränd. Det börjar inte med den enskilde utan med en kärleksfull Gud som kallar varelser att finnas till (se Romarbrevet 4:17). Och Gud kallar inte dem en efter en, utan snarare till en gemensam strävan.

UR EN MEDITATION FRÅN DEN EKUMENISKA KOMMUNITETEN I TAIZÉ I FRANKRIKE (2012) WWW.TAIZE.FR/SV

UPPDRAG MISSION NR 5 2017: BETRAKTELSEN 23


Barnkör satsar på vänskap SVENSKA JÖNKÖPING OCH TANZANSKA KATARE I SÅNGUTBYTE

– Vi sjöng för varandra, berättar Edward Eklöf som åkte till Tanzania med barnkören Nova i juni. Där, i Katare, finns Kristina-Ljungarums och Sofia-Järstorps församlingars gemensamma vänförsamling. text: edward eklöf (redigerad av kicki alm och anna braw)

VI PRATAR MYCKET om

integration i kören och har varit med i olika integrationsprojekt. En del av mitt arbete som kantor och körledare i Gräshagskyrkan är att bygga en plattform för både kultur och integration. Jag vill ha med barnen, redan från början, och jag tror att nätverk är nyckeln. Sedan 2014 har Kristina-Ljungarum och Sofia-Järstorps församlingar en vänförsamling i Katare i Tanzania. Det innebär en ömsesidighet, ett utbyte av erfarenheter genom mail och förböner. Det innebär också hjälp till självhjälp – vi skickar medel till inköp av getter eller grisar som församlingen placerar hos kvinnor som har blivit änkor och är fattiga. Varje kvinna får ”leasa” ett djur som ger avkomma,

24 UPPDRAG MISSION NR 5 2017: TANZANIA

foto: privata bilder

och på det viset kan hon försörja sig. Vi hjälper till med med skoluniformer till föräldralösa barn, för utan utbildning blir det ingen utveckling, och undervisningen är gratis, men skoluniformer måste barnen ha. En liten lön – ungefär 250 svenska kronor per månad – skickar vi via församlingen till evangelisterna som närmast arbetar som socialassistenterna hos oss. De gör ett stort arbete med att köpa djur, kontrollera djurhållningen och registrera föräldralösa barn. Vi har också stöttat inköp av solcellslampor som barnen och ungdomarna behöver för att kunna läsa sina läxor. När vänförsamlingssamarbetet skulle utvecklas såg vi en möjlighet för Novakören. Vi hade intäkter från olika projekt där vi hade blivit anlitade, vi fick stöttning av Svenska kyrkan Jönköping, och vi sökte och fick ett bidrag från Lunds Missionssällskap. Och vi fick en guide med oss från Sverige, Daudi. Det gjorde att vi kunde komma iväg. Vår resa startade den 19:e juni – vi reste via Göteborg till Entebbe i Uganda och sedan med buss vidare mot Katare, en resa på nästan 36 timmar. Vägarna var fulla med människor, motorcyklar och cyklar.


Väl framme vid vårt hotell i Bukoba kom nästa skrämselhicka. Miljontals lakeflies! Små flugor i mängder precis överallt! Det gick nästan inte att andas eller att titta utan att få flugor i munnen och i ögonen. Som tur var är de helt ofarliga, men det blev lite av en chock. Vi fick ett storartat välkomnande i Katare. Flera församlingars körer började sjunga redan när bussen kom inom synhåll för dem. Standarden i Katare är visserligen långt från den svenska, men församlingsmedlemmarna var otroligt gästvänliga, och maten de bjöd på var fantastisk. Vi sjöng för varandra. Vi förstod inte varandras sånger, men det gjorde ingenting, för den glädje och känsla som förmedlades gick inte att ta miste på. Vi åkte också till en skola i Ilemera. Precis som i Katare blev det mycket välkomnande och representation. Vi hade med oss bland annat block, böcker, fotboll och pennor. Det känns bra att kunna bidra med något som verkligen gör skillnad. Också här sjöng vi tillsammans och blev bjudna på fantastisk mat.

Under två lediga dagar hade vi möjligheten att åka på safari, och det var en stor upplevelse. Sedan var det dags att åka till Katare igen, och den här gången var vi med på en gudstjänst. Det blev mer sång och mer utdelning av praktiska gåvor. Under vår sista dag åkte vi till Tumaini, ett barnhem för föräldralösa. Tumaini betyder hopp. Det blev ett kort men mycket fint möte. De som arbetar där gör ett fantastiskt jobb med barnen, och vi hade med oss en del praktiska gåvor som blev uppskattade. Vilken upplevelse. Så mycket glädje och härliga människor det finns på vår jord. Vilken resa! •

UPPDRAG MISSION NR 5 2017: TANZANIA 25


Kyrkans satsning ger tusen flyktingar ny chans i Italien text: anna martinengo foto: anna martinengo och federazione delle chiese evangeliche

26 UPPDRAG MISSION NR 5 2017: PALESTINA


MILJÖCENTER FÖR FREDLIGT MOTSTÅND I Beit Jala i Palestina växer vindruvor, träd och andra växter av arter som är på väg att försvinna. Vardagen kantas av våld och konflikter – miljöcentret EEC är ett oväntat motdrag. text: sara holmberg

ÖVER 30 ÅR har

miljöcentret The Environmental Education Center i Beit Jala, eec, som stöttas av Svenska kyrkan, arbetat för att öka miljömedvetenheten hos det palestinska folket. – Syftet med vår verksamhet är mångfacetterat, berättar Simon Awad som är en av eldsjälarna. Förutom att arbeta för miljön och den biologiska mångfalden är vårt mål att skapa förutsättningar för långsiktig fred. Och för att uppnå fred krävs ekologisk rättvisa. Ekologisk rättvisa innebär, förklarar han, att palestinier får samma rätt till naturresurser, näringsrika livsmedel, rent vatten och hållbar försörjning som israeler.

foto: magnus aronson/ikon

– Vi vill göra fredligt motstånd mot den israeliska ockupationen, säger han. Vi vill bygga fred genom att hjälpa människor att förstå problemen som omger dem och ge dem verktyg att ändra på sådant de tycker är fel i sin omgivning. Centret driver sitt arbete genom en mängd olika aktiviteter där utbildning, ickevåld, konflikttransformering och mänskliga rättigheter är hörnstenarna. – Genom att vi samarbetar med skolor, organisationer, beslutsfattare och olika grupper runtom i Palestina når vi många människor i olika åldrar och samhällsgrupper, berättar Simon Awad. Vårt fokus ligger på miljön och på identitetsstärkande aktiviteter.

– OCH FÖR ATT UPPNÅ FRED KRÄVS EKOLOGISK RÄTTVISA.

UPPDRAG MISSION NR 5 2017: PALESTINA 27


MAHD KHAER ÄR ORNITOLOG PÅ MILJÖCENTRET. – JAG ÄLSKAR FÅGLAR, SÄGER HAN. JAG TILL OCH MED DRÖMMER OM DEM! GENOM ATT STUDERA FÅGLARNA FÅR VI MÄNNISKOR VIKTIG INFORMATION BÅDE OM DERAS HÄLSA OCH OM MILJÖN I STORT.

SIMON AWAD ARBETAR PÅ MILJÖCENTRET OCH ÄR SEDAN LÄNGE ENGAGERAD I ARBETET FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER.

OLIVER ÄR EN VIKTIG INKOMSTKÄLLA FÖR MÅNGA PALESTINIER, OCH TRÄDET SYMBOLISERAR FRED. MARIAM WAHBEN, 14 ÅR, STUDERAR PÅ DAR AL-KALIMA

VARJE ÅR NÄR OLIVERNA SKA SKÖRDAS UPPSTÅR

LUTHERAN SCHOOL I BETLEHEM. HON ÄR ENGAGERAD I ETT

SVÅRIGHETER FÖR MÅNGA PALESTINIER NÄR

AV DE PROJEKT SOM MILJÖCENTRET DRIVER I SAMARBETE MED MÅNGA SKOLOR.

DE INTE KAN KOMMA IN PÅ SIN EGEN MARK FÖR ATT SKÖRDA.


Den politiska situationen i kombination med bristande miljömedvetenhet i Palestina har lett till miljöförstöring och undermåliga livsmiljöer, även för växter och djur. Men det är svårt att prioritera miljöfrågor för ett land som lever under ockupation med en hög arbetslöshet och utbredd fattigdom som följd. ATT ARBETA MED MILJÖFRÅGOR UNDER KONFLIKT

– Israels kontroll över de palestinska grundvattentillgångarna är ett av hoten mot ekologin här, berättar Simon. Att Israel fortsätter konfiskera palestinsk mark och att otaliga hundraåriga olivlundar förstörs är två andra. Och det palestinska samhället är splittrat, precis som den nationella identiteten. Traditionella värderingar och seder har börjat blekna och glömmas bort i en vardag som kantas av våld och konflikter. Därför arbetar eec med projekt som ska stärka den palestinska identiteten. – Vi vill att palestinier ska gå från att vara ett splittrat folk till att vara ett enat folk, säger han. Genom att förstå värdet av vår natur och vårt kulturarv, och genom att se på landet som en del av vår gemensamma identitet, arbetar vi för långsiktig fred. BEVARA URSPRUNGLIGA ARTER

På centrets område finns en botanisk trädgård med träd från området och växter från både bibliska och moderna tider, bland annat inhemska vindruvor som nästan inte förekommer längre. En avgörande orsak till att druvsorter försvinner är att israeliska bosättare, som har tillgång till vatten och kemikalier, kan odla andra sorters druvor i helt andra volymer. De konkurrerar ut de inhemska druvorna. – Det är viktigt att bevara lokala träd och växter, för de har ju utvecklats med befintliga förutsättningar och i befintliga ekosystem, säger Simon Awad. Trädgården ger oss möjlighet att berätta om olika ursprungliga arter och varför de är så viktiga utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Här finns också ett av arabvärldens första naturhistoriska muséer och en ring- och övervakningsstation för flyttfåglar. – VI VILL ATT FÅGLAR SOM MILJÖINDIKATOR

Mahd Kaer är ornitolog på eec och berättar att vi människor kan lära oss mycket om miljöns tillstånd genom att studera fåglar. Han plockar upp en liten talgoxe ur en tygpåse och drar med fingret över dess fjäderdräkt. Sedan väger han den, mäter den och antecknar. Slutligen sätter han en ring runt dess fot innan han släpper den tillbaka ut i friheten. – Fåglarna är mycket viktiga, säger han. Om vi kommer till ett område där det är många fåglar, då vet vi att området inte har några luftföroreningar. Det är som en försäkran om att området är rent. Fåglarna är också bra för den biologiska mångfalden eftersom de äter insekter och andra smådjur.

PALESTINIER SKA GÅ FRÅN ATT VARA ETT SPLITTRAT FOLK TILL ATT VARA ETT ENAT FOLK, SÄGER HAN.

ARBETET GER RESULTAT

Miljöcentret står inför många utmaningar och hinder, men arbetet där ger resultat. Miljömedvetenheten har ökat i samhället på senare år, särskilt bland yngre och kvinnor. Och oavsett mätbara resultat har centret blivit en mental och fysisk tillflyktsort för palestinska ungdomar, en plats där de kan komma undan ockupationens dagliga våld. Mariam Wahben är 14 år och går på Dar al-Kalima Lutheran School i Betlehem. Hon berättar att hon har lärt sig mycket genom skolprojektet som handlar om identitet. En av de viktigaste lärdomarna är att alla människor är lika mycket värda. – Jag har också lärt mig att nationell identitet inte bara handlar om det gröna eller blåa kortet vi måste ha med när vi åker någonstans, utan om vilka vi är som personer. Och att olivträdet är en symbol för fred för oss palestinier. •

UPPDRAG MISSION NR 5 2017: PALESTINA 29


STIPENDIATEN TEXT: ANNA BRAW FOTO: MAGNUS ARONSON/IKON

Bilden av Charle, Abdul och Clever är tagen i en annan del av Tanzania, i byn Nzega West i distriktet Nzega, i samband med det Ko-kalv-projekt som Svenska kyrkans internationella arbete har deltagit i.

”VAD HAR VI GEMENSAMT?” Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. HEJ ULLA LUNDSTRÖM! VILKA ÄR NI TVÅ SOM HAR FÅTT STIPENDIUM FÖR ATT ARBETA SOM VOLONTÄRER I KONDESTIFTET I TANZANIA? Göran och jag är på väg att avsluta våra långa arbetsliv. Båda har vi arbetat inom den offentliga sektorn, ganska många år i Söderköpings kommun. Göran är utvecklingsstrateg, och den senaste tiden har han arbetat med ensamkommande ungdomar. Jag har arbetat som sjuksköterska under hela mitt yrkesliv – det är snart 40 år sedan jag blev legitimerad. Jag är distriktssköterska och vårdlärare i grunden. Vi har fyra vuxna och utflugna barn, men inga barnbarn än. VAD ÄR DET SOM GÖR ATT NI ÅKER DIT? Vår ena son arbetar i Svenska kyrkan, och det var han som berättade för oss att

30 UPPDRAG MISSION NR 5 2017: STIPENDIATEN

Luleå stift har ett utbyte med Konde-stiftet i Tanzania och att det finns en kurs på Älvsbyns Folkhögskola som ligger några mil från Luleå, Volontär i den världsvida kyrkan. Vi har gått kursen på distans under våren 2017. Under en vecka vid två tillfällen har vi varit på skolan, och så har vi fått uppgifter att göra hemma. Kursen handlar mycket om omvärldsförståelse, kulturförståelse och krishantering, och vi läser swahili.

det vi kan inom respektive yrkesområde, så gott det nu går utan att behärska swahili. Vi vill bekanta oss lite med människor, se hur de lever och hur deras vardag ser ut. Vad har vi gemensamt och vad skiljer oss åt? Kanske, men bara kanske, har vi något att bidra med bland människorna vi möter. Det är just mötet med människorna som vi ser mest fram emot, trots att vi inte kan göra oss förstådda på deras eget språk.

VAD SKA NI GÖRA I KONDE-STIFTET? Inför vår resa till Tanzania har vi fått beskriva oss själva och våra yrkeserfarenheter i personliga brev till Konde stift. Vi har fått framföra våra önskemål, och de försöker att placera oss så ”rätt” som möjligt.

HUR KOMMER NI ATT DELA MED ER AV ERA ERFARENHETER? Under månaderna i Tanzania kommer vi att ha en blogg. Det ingår som redovisningsmetod i kursen som vi har gått. Vi kommer också att ha uppföljningsdagar på folkhögskolan efter hemkomsten. Göran och jag har ett Instagram-konto där vi på ett enkelt sätt kan berätta lite om vårt Tanzanialiv för vänner och bekanta. Och så har vi lovat Linköpings stift att vi berättar om resan i deras olika forum.

Platsen som Göran och jag ska till heter Matema. Jag ska vara på sjukhuset där, och Göran ska vara på en bibel- och yrkesskola. Jag har dessutom fått löfte om att se en del biodling! Som volontärer kommer vi inte att ha några egna uppdrag eller ersätta någon på plats. Våra arbetsuppgifter blir just att bidra med

STIPENDIATER Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se


GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet. Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda. Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap. Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete och har biskopen i Lund som hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt utifrån de breda nätverk som Svenska kyrkan och styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. UNGDOMAR VIKTIGA Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren. – I första hand stöder vi ungdomar och deras utbildning för tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och utbyten av olika slag, bidrag till projekt med inriktning på bland annat utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, inklusive musik, konst och film.

Kina, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape. I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi, bland annat genom medfinansiering av en professur i religionsteologi. I Malmö stöder sällskapet olika projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom. www.lundsmissionssallskap.se

VILL DU BLI MEDLEM? Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (5 nummer/år) som speglar sällskapets arbete. Du får också kallelser till givande årsmöten där du är med och väljer ordförande och styrelse. På det viset kan du påverka inriktningen på styrelsens arbete och vilka projekt som ska få stöd. Medlemsavgiften är 50 kr/år alternativt en engångssumma på 500 kr för livslångt medlemskap. Skicka ett mail till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se om du vill bli medlem och ange namn och adress.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION? Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen. Du kan anmäla dig genom att maila till red@uppdragmission.se. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen, 073-998 23 27.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet. Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps sida, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning och interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

VILL DU MEDARBETA?

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

Vill du recensera en bok, göra en intervju eller bidra till Uppdrag Mission på något annat sätt? Hör av dig till red@uppdragmission.se!

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

VÅRA TEMANUMMER:

NÄSTA NUMMER UTE 15/12 EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKA P • NR 4, 2016 • ÅRGÅNG 170 • 45 KR

en tidskrift från lunds missionssällskap

nr 4 • 2011 årgång 166

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2015 • ÅRGÅNG 169 • 45 KR EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2017 • ÅRGÅNG 171 • 45 KR

Halva sanningen finns på den andra sidan

KR 4, 2014 • ÅRGÅNG 168 • 45 MISSIONSSÄLLSKA P • NR EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS

llskap lunds missionssä en tidskrift från

166 • 45 kr • nr 4 • 2012 • årgång

Kapstaden

–detta är mit t mal mö! ann ilmar nils per martin sHifaa

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

andreas sonja CeCilia lina riCHard BoB

jeHosHua karin tony marie jonas sandra

Birgit Bo rafael elsie kristina

HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10 HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30 INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36 FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38

6 sin kärlek till malmö 16 ilmar reepalu om d är en del av malmö per Brinkemo somalilan 20 är olika i malmö BoB Hansson alla 39 om framtidens malmö kristina olsson

BLIR DET SOMMARTEMA: FÖR KRISTNA I DET GODA MÖTET MELLANÖSTERN?

SKALAN 10 PAKISTAN LÄNGST NER PÅ ÄR INTE ÖVER 30 EGYPTEN OROLIGHETERNA 40 ANALYS EMIGRATIONEN FORTSÄTTER

MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4 LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26 1 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DET GODA MÖTET HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

Vattenlinjer DÄRFÖR ÄR VATTEN EN KYRKLIG RITUAL 10 HOLLAND VÄXER UPP UR HAVET 12 DE MARSCHERAR FÖR RÄTTEN TILL VATTEN 36

KONTAKTA ANNA BRAW 073-998 23 27 PREN@UPPDRAGMISSION.SE

Hur mår Europa?

+ ENKÄT 10 EUROPÉER STÄLLER DIAGNOS 20 + KRÖNIKA EUROPAS KRACKELERANDE SJÄLVBILD 6 + REPORTAGE EUROPAS GLÖMDA KRIG 38 1

UPPDRAG MISSION NR 4 2017: HUR MÅR EUROPA?

UPPDRAG MISSION NR 5 2017: LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31


POSTTIDNING B Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

TA S R Ö ST N I S R 5 Ö 4 F 9 N 1 I N R A Å T D S E S pien. N o i S E t I E VÄRLD NITÄR A KR sudan, Somalia och A i Sy d M v i l U a d H d a t t rä

v i fö r r a t e u arb Just n

SMS:a SVÄLT till 72 905 och ge 100 kr. Din gåva går bland annat till rent vatten och mat! Läs mer på: svenskakyrkan.se/svält

foto: håvard bjelland/nca

4 1 1 1 8 6 3 0 0

Uppdrag Mission #5 2017  

Samlevnad En söndagskväll för några veckor sedan satt jag vid köksbordet i det stora huset i Lindbacka och åt soppa tillsammans med Lotta, L...

Advertisement