Temakväll: Smärttillstånd efter cancerbehandling Jens Draiby är läkare på Bragée kliniker. Det är en privat Rehabklinik som arbetar inom Vårdval Stockholm för patienter med långvarig smärta och utmattning. Den ligger på Karlavägen och till den kan man komma med sk egenremiss. Jens är specialist på rehabilitering och smärtlindring och har arbetat många år med smärtpatienter av olika slag. Ett väsentligt inslag i det arbetet är hur man som person hanterar smärta som är så kraftig att den sänker livskvaliteten.
N
är det gäller bröstcancer visar en dansk undersökning att knappt hälften av de 3 200 kvinnorna som deltog i studien fortfarande upplever smärta trots att det gått två år efter operationen. Det innebär omkring 1 500 kvinnor och av dessa hade 13 % svår smärta, 39 % medelsvår smärta och 48 % lätt smärta.
Jens Draiby Viktigt för förståelsen av smärta är att man utgår från att patientens upplevelser är sanna för henne och därför inte ska ifrågasättas, likaså är det väsentligt att patientens närstående har förståelse för smärtan. Kunskap om smärtan behövs, och om läkaren och patienten reder ut vad det är som påverkar smärtupplevelsen öppnar sig också möjlighet att behandla den. Smärta kan delas upp i akut och kronisk smärta. En akut smärta varar högst tre månader, och har oftast en konkret orsak. Om man exempelvis slår tån i en sten går en signal till ryggmärgen och sedan upp till smärtcentrum i hjärnan. Först då upplever vi att det gör ont. Den nervbana som leder smärtan från tån går in i ryggmärgen vid en bestämd ryggkota, och där finns också en ”grind” som reglerar insläppet. Alla har en inbyggd förmåga till att dämpa smärtan, men den kan vara försvagad av depression, stress, oro, trötthet eller tidigare dåliga erfarenheter av en viss situation eller händelse. Är man exempelvis rädd för tandläkaren och har varit med om många smärtsamma behandlingar är det således större risk att det gör ont varje gång tandläkaren är i farten. Med långvarig smärta avses sådan smärta som varat mer än 3 månader. Själva upplevelsen av smärta kan då sprida sig till ett större område och hjärnan får svårare att tolka vad det egentligen är som gör ont. Smärtan kan komma även i vila och den blir ofta mer intensiv i den ena kroppshalvan. Efter några år kan man också börja få ont i de små lederna som finns i händer och fötter.
18
Långvarig smärta aktiverar kroppens stresspåslag, vilket gör att blodtryck och tarmar påverkas och kan också leda till ett behov av att kissa oftare. Smärtsignaler kan liknas vid toppen av ett isberg. Endast en liten del syns ovanför vattnet, men vad döljer sig under ytan? Långvarig smärta kan också ge en sjukdomskänsla med feber och halsont, men inte för att man drabbats av bakterier eller virus, utan för att immunförsvaret börjar gå på högvarv. Har man långvarig smärta blir man överkänslig mot det mesta, (t ex höga ljudnivåer), man får kort stubin, man plågas av att vara beroende av andra för att kunna utföra vissa saker och dessutom kan man uppleva att man står i tacksamhetsskuld till dem som hjälper. Minnet och koncentrationen sviktar och man kan känna sorg, oro och depression. Smärtkänsligheten ökar av stress, depression, oro, sömnbrist men också av att man inte är aktiv. Katastroftankar förbättrar inte heller situationen – men det kan vara lättare sagt än gjort att skaka av sig sådana. Har man ont är det lätt att hamna i svarta tankebanor. Ett sätt att mota dessa är att delta i olika sociala aktiviteter och vara fysiskt aktiv. Det tränar in nya banor i hjärnan - man får bättre ”spår i hjärnan”. Vad gör man då för att må bättre? Ett första steg är att få en diagnos, och en sådan ger vanligtvis trygghet och en förklaring till de besvär man upplever. Utan diagnos är det ju svårt att hitta rätt lindring och ta eget ansvar. Det andra steget innebär rehabilitering, där man lär sig att använda olika tekniker eller redskap för att hantera smärtan. Det ger en förutsättning för bättre egenkontroll, men kräver en hel del, t ex förändringsvilja. Allt detta kan innebära en kamp, men det är viktigt att inte fastna i detta steg utan försöka gå vidare. Det tredje steget är att skaffa sig en acceptans. Att gilla läget och inte ge upp. Hjälper läkemedel? Ja, men rätt hanterade. Det man som lekman vanligen menar med värktabletter är dels de receptfria medlen som t ex paracetamol, dels de många varianterna av morfinsläktingar. Numera finns också läkemedel som verkar specifikt mot nervsmärta och dessa är ett bra alternativ för knappt hälften av patienterna.
Amazonabladet nr 3-2017