Underlivsbesvär vid antihormonell behandling och sexualitet efter cancerbehandling Sexualiteten är en väsentlig del av livet – oavsett om man är gammal eller ung och oavsett om man har en partner eller inte. Theodora Kunovac Kallac, med dr och forskare vid Uppsala Universitet belyste vad som händer med slemhinnorna i underlivet och Boel Larsson Bahr, pensionerad gynekolog med lång erfarenhet av att hjälpa personer med sexuella problem, tog upp den tabubelagda frågan om kvinnors sexualitet.
T
heodoras doktorsavhandling handlar om hur vaginalslemhinnan är uppbyggd och vad som händer när kvinnan tar antihormonella tabletter, och då speciellt aromatashämmare (anastrozol, letrozol och exemestan). Aromatashämmare ges enbart till kvinnor som passerat klimakteriet, och de hindrar att det testosteron som finns i muskler och fett omvandlas till östrogen. Tamoxifen däremot blockerar receptorer (”lås”) på cellernas yta. Det gör att ”nyckeln” dvs östrogenet inte kan påverka cellen - ”dörren” till cellen går då inte att öppna. Skillnaden mellan dessa två verkningsmekanismer är således att den som ordinerats aromatashämmare, i princip inte har något östrogen som cirkulerar i blodet. Vid en tamoxifenbehandling cirkulerar östrogen i blodet, men hormonet kommer inte åt att påverka cellerna. En viktig skillnad! Yngre kvinnor kan ordineras goserelin (Zoladex) i stället för tamoxifen, och skillnaden mellan dessa är att goserelin ”lurar” hypofysen uppe i hjärnan att sluta beordra äggstockarna att producera östrogen. Detta läkemedel gör således också att det inte cirkulerar något östrogen i blodet.
lerna har sämre kontakt och färre vatten- och glyceroltransportörer gör dessutom att de inte kan hålla kvar fukten i slemhinnan. Olika behandlingar ger olika besvär i underlivet. Hos yngre personer ger tamoxifen oftast torrhet och smärta. Äldre besväras mer av flytningar. Aromatashämmarna ger vanligen bekymmer med torra och sköra slemhinnor samt klåda (vilket också är vanligt hos friska äldre kvinnor). Cytostatika verkar genom att hindra celldelningen, och påverkar därför både vaginalslemhinnan och äggstockarna. Jaha, men vad gör man åt saken? Kliniska prövningar pågår för ett antal nya behandlingsalternativ med mer eller mindre lovande resultat, men det lär dröja innan dessa är tillgängliga för den vanliga sjukvården. Än så länge finns östrogenpreparat (Vagifem, Ovesterin och Blissel), fuktighetshållande medel (Repardina och Replens) samt glidmedel (t ex neutral olja).
Vaginalslemhinnan, dvs den hud som finns i slidan består av ett antal olika skikt. I det understa lagret finns understödjande vävnad, blodkärl och nervtrådar. Därefter kommer ett lager av celler som reglerar slemhinnan och som i sin tur ska mogna, växa och vandra upp mot slemhinnans yta. Nästa lager består av celler som bildar ett skyddande lager och som hålls ihop av små ”stift” för att hålla tätt så att bakterier, svampar och andra mikroorganismer inte kan tränga djupare ner i slemhinnan. Vaginalslemhinnan fungerar på samma sätt som vår hud, nämligen att celler bildas i botten, mognar och vandrar uppåt för att så småningom stötas bort. En välmående vaginalslemhinna ska vara tjock och ha ett slemlager. En atrofisk (förtvinad) slemhinna har färre celler som mognar och vandrar uppåt. Det Theodora visat i sin avhandling är att låga östrogennivåer gör att cellerna delar sig mindre frekvent, att de mognar sämre och att det är dålig kontakt mellan cellerna. Den nödvändiga och kontinuerliga återuppbyggnaden fungerar sämre. Att cel-
20
Boel Larsson Bahr Sexualitet sitter i hjärnan, sa Boel och började med att visa en händelsekedja som gäller för kvinnor. Den börjar med känslan av emotionell närhet, vilket övergår till sexuell upphetsning utifrån sinnesintryck som syn, hörsel (rösten väsentlig) och lukt. Nästa fas innebär sexuell lust med slemhinnor som blir fuktiga, ett ökat blodflöde och ett kvinnligt ”stånd” nämligen att klitoris och blygdläpparna svullnar och styvnar.
Amazonabladet nr 3-2016