alltså ett mer målande framförande än vi idag tycker passande. En jämförelse mellan två versioner för manskör av Sverges flagga visar diametralt olika uppfattningar. Alfvén dirigerar Kempekören på SCD 1036 (Hugo Alfvén) och Robert Sund dirigerar OD på BIS CD 633 (OD sings Alfvén). Alfvéns version ligger nära en taktfast marsch, där särskilt eftertryck ges åt begrepp som låg Alfvén om hjärtat och var anledning till att han komponerade en ”alternativ nationalsång”: ”Sverges, sjunger, tappra, stråla, flagga, ära, Gud, starkt, svenska folk”. I Robert Sunds version är det det melodiska flödet och välklangen som står i förgrunden och det patriotiska innehållet är nedtonat fram till allargandot i slutet. I det här fallet utfaller jämförelsen inte enbart till Alfvéns nackdel. Han förekommer som kördirigent på SCD 1036 även i Champanjevinet med Kempekören och i Vallvisa från Älvdalen med Hanser Lina Göransson och Siljanskören, här i ett betydligt långsammare tempo och med innehållet mer framhävt än i de versioner vi brukar höra i våra dagar. Siljanskören var ju Alfvéns instrument framför andra när det gällde framföranden av hans folkvisebearbetningar. Det vilar något teatraliskt över fram-
förandet som påminner om skådespeleri och övertydliga uttal i 1930talets svenska filmer. Orgelrörelsens mer avskalade klang och madrigalkörens numerär samt tillgången på kvinnliga körsångare avlöste Alfvéns mångröstade ”vokalorkester” och ledde till de n nya svenska körklangen som i sin tur har firat triumfer. Tidigare publ i Körledaren 4/2004
Bara i beväringsvisor Dirigenten Hugo Alfvén är fortfarande en ganska okänd person. Det är som att tonsättaren Alfvén står i vägen för att dirigenten Alfvén ska få berättigad uppmärksamhet. Carl-Gunnar Åhlén har några mindre artiklar pekat på orkesterdirigentens eminens – se bl a Åhléns artikel i boken ”Hugo Alfvén, en vägvisare”. Hugo Alfvén som kördirigent, däremot, är ett nästan oskrivet kapitel, detta trots att han i decennier ägnade sig åt den konsten och var en minst sagt aktad körledare. En litet bidrag till historien om Hugo Alfvén som kördirigent ger ett brev som kyrkomusikerna i Johannes församling i Stockholm haft för ögonen och som kommit till Alfvénianas kännedom. Brevet är skrivit till Knuts Anders Olsson (19141989), prästman, under lång tid verksam i Aspeboda. Den musikintresserade Knuts Anders skrev tydligen till Alfvén och frågade om uttalet av personliga pronominas objektsformer. Brevmottagaren tvekade inte om svaret: Käre Knuts Anders Olsson! Här följer ett vänskapligt råd, som gäller alla sångare: Sjung aldrig ”mej”, ”dej”, ”sej” och ”dom” annat än i beväringsvisor och liknande populära sånger! Den, som i folkvisan och annan musik med högre syftning använder ovanstående citerade pronomenformer – vilka ju tillhöra talspråkets tarvligaste och vulgäraste vardagsord – han gör sig skyldig till en stilbrytning, som i fråga om fulhet och smaklöshet svårligen kan överträffas. Din tillgivne Hugo Alfvén Tibble 8/9 1941
Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se
23