Det sa bara klick! Av Beth Lundmark, kennel Mazzametass
Att välja hund och hundras är ett delikat, om än nöjsamt, problem. Efter att ha levt med hundar i olika omgångar sedan 1971 hade vi bestämt i familjen att vår lilla flock bestående av en långhårscollieherre i sina bästa år och en bouviertik skulle utökas. Rasen vi sökte skulle uppfylla en mängd krav såsom: att vara modell mindre, lättskött päls, vara en frisk och sund ras, inte alltför skällig och INGEN JAKTHUND! Alla böcker luslästes, Internet trafikerades flitigt, samtal med uppfödare och diskussioner med allehanda hundinsatta vänner och bekanta pågick under en längre tid. Till stora Stockholmsutställningen 2004 hade jag med mig en lista på 15 raser som skulle studeras mer noggrant. Shiban fanns med men det var ju faktiskt en jakthund så ett litet frågetecken fanns noterat. Oj, det var inte lätt! Alla företrädare för de olika raserna i de olika montrarna lovordade sina raser. ALLA var friska och sunda, alla var modell mindre, alla hade lättskött päls, ingen skällde i onödan minsann och de flesta var inte jakthundar. Eller rättare sagt; nästan alla var ju jakthundar. Egentligen. I en monter såg jag en shiba på ett bord. En besökare ställde en mängd frågor och jag tjuvlyssnade. Jag tog en broschyr och gick vidare. Och kom tillbaka. Men, det var ju en jakthund! På något konstigt sätt så missade jag ett flertal raser som jag tyckte var högintressanta men till shibamontern kom jag hela tiden. Jag åkte hem ännu mer förvirrad än jag var när jag kom. På Örebromässan i januari 2005 gick jag och en god vän förbi några shibor. Jag hejdade min vän och sa; där går min hund! Exakt en sådan vill jag ha! Det visade sig vara Susie Larsson med sin fina ChonixPujo-Kinhoshi-Kane. Efter viss efterforskning och ytterligare några samtal så hamnade jag och Annika Mårtensson, Kennel Chonix, i ett längre samtal som resulterade i ett besök i Malmö i februari. Att få träffa Daiou, Kazai, Gogo och Toya var en upplevelse för både mig och min man Roland. Vilka härliga hundar och att det var rätt hundras för oss pratade vi om hela vägen hem. Annika hade lovat att vi skulle få stå på hennes väntelista och det var vi både tacksamma och förväntansfulla inför.
Mikans spaningsuppdrag passar hennes karaktär: POLIS!
Aksa, Mikan och Eko samtalar?
Den 11:e augusti 2005 föddes vår lilla Mikan. Vi visste inte då att hon var vår eftersom det föddes två kullar på två dagar och det fanns tre tikar att välja mellan. Vi visste att Annika skulle välja ut en valp åt oss så det var en lång väntan innan vi visste vilken som var vår. -Bara det inte blir den tjocka, sa Roland. Och det blev det! Att leva med Chonix Zuiko-Mikan har varit lätt och behagligt från dag ett. Lugnt, kärleksfullt och otroligt tryggt har hon trampat in i våra hjärtan med sin ”kanelbulle” till svans och säg den som inte har smält när hon hoppar upp med sina små tassar på alla hon möter. Hade våra bouvierer gjort det samma så blir det inte lika uppskattat, vill jag lova! Men, JAKTHUND är hon! Fyra månader gammal tog hon sin första mus som katten hade burit in och sedan har liken varit av varierande sorter. Värst var när en ekorre tog det helt felaktiga beslutet att kampera i hundgården! Frid över dess minne! Och, inkallning fungerar, men med 2 1/2 minuts fördröjning. Ska jag? Varför? Nu????? Nästa hund planerades. Vi stod utan hanhund och vi ville ha en shibahane denna gång. Efter en lång väntan, igen, så föddes vår Chonix Eko Masato i januari i år. Han är inte bara olik Mikan i färgen, han är så olik henne att det gott kunde vara en helt annan ras. Vi kallar honom för ettermyran och vissa dagar även för pestråttan. Fast han blir lugnare för var dag och snart kommer han att heta Eko hela tiden, tror vi! Han är intensiv och kommer som ett spjut på inkallning. Jakt är inget som han sysslar med men om katten skänker en död mus så kan han bolla med den en stund. Den är ju mjuk och gullig! Vi gick på valpkurs och det var verkligen underbart roligt med en sådan alert och lättlärd hund! Båda våra shibor har ändå gemensamma drag: båda ÄLSKAR människor och mat. Dessutom leker de med varandra på samma sätt. De föser varandra med kropparna till skillnad mot bouviererna som tacklar varandra med bröstet och ”boxas”. Mikan var deprimerad när Eko kom och var riktigt elak mot den lilla söta tandförsedda varelsen som kavat rusade fram i vårt hem i 120km/timmen hela tiden. Nu är läget annorlunda och ibland verkar de båda njuta av varandras sällskap långa stunder. Tills det vankas mat, vill säga! Då ryker de ihop riktigt ordentligt
men hitintills har de inte krökt ett endaste hårstrå på varandras huvuden så det är nog mest kärleksgnabb. Tror vi! Med facit i hand kan vi säga; allt som vi önskade av vår nya hundras har infriats med råge och alla våra farhågor har varit ogrundad oro. Vi tycker att shiban är en underbar hund att leva med men kanske inte för alla. Men, definitivt för oss! Beth Lundmark Roland Nilsson Stolta ägare av Chonix Zuiko- Mikan, Chonix Eko Masato, Stenlunda Äbba-Lill och Mazzametass AksaLill
Kan hundar kallas för fartdårar?