Från nybliven shibaägare till fullfjädrad utställare på 2 år!
och för att hundägandet skulle bli en glädje för oss. När vi gick därifrån stod vi i kö för att, så småningom, få köpa en shibavalp. Vilken glädje!
Av Annette Wilén i Malmö ägare till Chonix ChiyuuAito och Chonix Peko-Toya.
Så gick det till när vi blev en shibafamilj. Aito är idag en självklar medlem av hushållet. Den viktigaste, om han får säga det själv, och det får han nog allt som oftast. Han är nämligen väldigt medveten om sin betydelse och en ganska mallig liten hund!
Julaftonen 2006 var en speciell dag, inte bara för att det var julafton, utan också för att det hände sig vid den tiden att tre små shibavalpar föddes. Inte i Betlehem, men väl på Kulladal i Malmö, närmare bestämt hos kennel Chonix. En ljuvlig liten flicka och två härliga gossar. Den ene gossen hamnade sedermera hos oss och fick namnet Chonix ChiyuuAito.
Det var dock varken någon strålande stjärna eller några tre vise män som visade oss vägen, utan sökandet efter den perfekta hunden hade börjat långt tidigare. Vi gjorde som så många andra före oss, nämligen läste i böcker, gick på valputställning och frågade runt i bekantskapskretsen. Det vill säga 3/4 av familjen gjorde så, den yngsta fjärdedelen, tonårsdottern, surfade runt i cyberspace och det visade vara det rätta. En dag ropade hon på resten av familjen och visade oss just den perfekta hunden, SHIBAN! En katt i hundkropp stod det och det kändes ju bra för katter hade vi haft några stycken. Hund, däremot, hade vi aldrig haft varken i nutid eller i dåtid, ingen av oss.
Aito växte till sig och visade vara en ganska vacker hund. Annika tyckte att vi gott kunde visa upp honom för fler och introducerade oss till utställningarnas förtrollade värld. Med tanke på att jag knappt hållit i ett koppel förr, så är vår karriär i ringen ett litet mirakel i sig.
Vi skrev ett mail till Annika på kennel Chonix och hon svarade nästan omgående. Vi var välkomna till en träningsträff, där vi skulle få träffa både henne, hennes valpköpare och, framförallt, shibor i alla former och färger. Vilket äventyr! Vi glömmer aldrig synen då vi gick över gräsmattan: fullt med vackra hundar överallt som fullkomligt förtrollade oss! Jaja, hussarna och mattarna var inte så dumma dom heller. Trevliga och tillmötesgående, vilket vi ju insett med tiden att shibaägare är!
Sagt och gjort, vi började träna. Vid första tillfället var Aito ute och gick med matte istället för tvärtom, till Annikas fasa! Hur det var möjligt med tanke på hans storlek, och min, är en gåta men så var det i alla fall! Han är inte bara mallig, utan otroligt envis också. Det blev bakläxa, både på att gå fint! Och att visa tänderna! Vid sex månaders ålder gjorde utställningssammanhang. Det var brukshundsklubb och konkurrent var Cho-Nixa. Det gick som smort och
Rätt som det var satt vi i Annikas kök och pratade om vad det innebär att ha hund i allmänhet och shiba i synnerhet. Hon ställde frågor för att vi skulle inse vad det skulle krävas för att hunden skulle må bra
Aito debut i i Trelleborgs syrran, Chonix vi fick mycket
beröm. Cho-Nixa blev BIR och Aito BIM! Första rosetten var bärgad, vilken lycka!
I somras blev Aito SVENSK UTSTÄLLNINGSCHAMPION! Helt fantastiskt, med tanke på hur vår entré på Sofiero artade sig. Eller, snarare, urartade! Det här visar att det är möjligt. Jag hoppas att vi kan inspirera er, som inte ännu vågat ställa ut, att göra det. Kanske uppmuntra er som kämpar för att få hunden att stå rätt, röra sig rätt och allt annat som hör utställning till. Kunde vi, så kan alla!!
Stärkt av framgångarna ställde vi upp i vår första officiella utställning på Sofiero. Då var Aito ungefär 8 månader gammal. Lätt som en plätt, tänkte vi, ända tills matte fick fullständigt hjärnsläpp och höll på att ramla ihop av nervositet. Aito blev livrädd och försökte backa ur kopplet. Uppe på bordet vägrade han att visa tänderna och allt var en enda röra! Puh! Det var en mardrömsupplevelse, inte alls så lugnt och mysigt som i Trelleborg!
Vi ses i ringen! Jag med Aito längst till höger på en av våra träningsträffar
Hur vi ens tänkte tanken att ställa upp igen övergår mitt förstånd, men det gjorde vi alla fall. Vi har gjort både succé och misslyckats flera gånger sedan dess, men vi har lärt oss längs vägen. Tillsammans. Aito är en klipsk kille och han vet precis vad han ska göra, ibland är det jätteroligt och ibland en plåga, men han ställer alltid upp. Vi har åkt, hopträngda i Annika baksäte, kors och tvärs i halva Sverige (nästan). I alla fall ända till Stockholm, vilket är långt om man är skåning! Vi har delat stuga med fyra andra shibor och en GIGANTISK maremma, ibland våldgästat andra shibaägare på våra äventyr. Aito ställer alltid upp för att hans matte tycker att detta är jätteroligt! Själv får han leka med andra hundar, får massor av godsaker och får uppleva nya roliga ställen. Kan inte bli bättre!