TRÄNING AV MIN MAREMMANO ABRUZZESE Av Annika Mårtensson ägare till Guardiano Karlac Elize, Zzaffa
Jag hann lära mig en del under den tid jag hade min första maremmano, även om den tiden blev kort, så denna gång har jag försökt använda mig av den erfarenheten när jag har tränat Zzaffa. Jag utgår både från Cesar Millans sätt att tänka och mixar det med cirka 30 års erfarenhet av allt från brukshundar till shibor. Med tanke på att jag bor i Malmö så måste jag vara extra noga med både socialisering (som jag skrev om i förra numret) och lydnad. Så jag har ända från början tränat Zzaffa att kunna springa lös på sådana platser där jag anser det är lämpligt. Jag var mycket noga med att träna in olika ljud, handrörelser och kommandon efterhand som de behövdes. Så Zzaffa lärde sig snabbt att man inte går på cykelbanan utan på trottoaren och att man väntar på matte innan man går över till nästa trottoar. Buskarna intill trottoaren är också förbjudna, vilket Zzaffa ändå måste testa ibland. Efter ett par diskussioner om detta så insåg hon att det inte var lönt att prova mer. Zzaffa går lös vissa sträckor på denna runda. Min tanke när jag har fostrat Zzaffa och lärt in olika kommandon och ljud är att eftersom en maremmanos natur är att tänka ut saker själv och lösa problem själv så har jag i många fall varit snabb och berömma henne när hon har tagit rätt beslut utan att jag har blandat mig i. Jag har ju inte så stor erfarenhet av just maremmano abruzzese, men desto större av brukshundar och shibor. Shibor är också mycket ursprungliga, liksom maremman, så när jag jämför raserna så har de vissa likheter och en av dem är att det de en gång har lärt in det sitter där. Därför måste man vara mycket noga med inlärningen. En shiba liksom en maremma måste man samarbeta med och ställa rimliga krav på. Ställer man för stora krav så använder de hela intelligensen mot sin ägare istället för att arbeta med sin ägare. En brukshund som du ställer för stora krav på tycker inte att det är roligt att lyda men den lyder ändå, för det mesta i varje fall. Gör du likadant med shiban eller maremman då börjar den trotsa även om den inte är i trotsåldern och börjar fundera på hur den ska komma undan istället. Jag kan se på Zzaffa hur stolt hon är när hon och jag ska gå ut själv och träna. Vi tränar sällan ”vanlig lydnad” utan jag lägger in olika kommandon allt utifrån att de behövs under vår runda. Zzaffa är mycket noga med att visa att hon vet hur hon ska uppföra sig och jag visar hur imponerad jag blir över att hon vet. Så varje gång Zzaffa går lös och själv väljer att kontrollera var jag är så har jag berömt henne. Detta har jag även gjort om hon har tagit beslut som att stanna eller tagit ögonkontakt med mig.
Missförstå mig nu inte; det går inte att bara samarbeta med Zzaffa utan jag måste även kräva vissa saker av henne. Allt sådant som är absolut nödvändigt att kunna eller göra precis när jag begär det sådant SKA hon lyda oavsett vad hon själv tycker. Men där jag kan invänta att hon gör rätt av sig själv där gör jag det.
Jag försöker tänka så här: 1. Det som är livsnödvändigt att kunna. Där kräver jag absolut lydnad. 2. Det som är bra att kunna. Här samarbetar jag med Zzaffa och låter henne tro att hon själv har kommit på det. 3. Överkurs – sådant som är bra att kunna men inte nödvändigt. Det tar vi när båda är på humör och allt stämmer. Varje morgon går vi alla – 4 shibor, Zzaffa och jag – en långrunda på ca 7-8 km och när vi är ute på fälten så springer Zzaffa lös. Hon jagar en och annan hare, vilket jag låter henne göra så länge hon inte springer för långt. Om hon gör det så hojtar jag ”nu räcker det, häråt”. Om Zzaffa avbryter jakten med en gång får hon massor av beröm men om hon väljer att jaga någon minut till så ser jag inte henne när hon kommer. Det är mycket sällan hon inte kommer nu för tiden. För Zzaffa tycker om att få beröm. Jag använder mig inte så mycket av kommandot ”hit” mer än i yttersta nödfall utan jag säger istället ”Zzaffa här”. Då vet hon att det är dags att närma sig och följa mig. Jag står däremot aldrig kvar och väntar utan går vidare och kallar sällan mer än en gång. På detta sätt finns det inget att trotsa. Även ute på fälten utnyttjar jag de situationer där Zzaffa själv väljer rätt genom att då passa på att berömma henne och höja henne ”till skyarna”. Så när det är dags för uppkoppling väljer ofta Zzaffa själv att komma och få sin frolic och bli kopplad. Det är sällan jag kallar på henne, men de få gånger jag kallar Zzaffa ”hit” då kommer hon i princip direkt för då vet hon att hon annars är i onåd. Det händer sällan att jag behöver ”ta tag” i Zzaffa så när jag väl gör det så minns hon det väldigt lääänge.
Eftersom jag vet att tonåren är på väg med allt vad det innebär så har jag varit mycket noga med att lägga en bra grund. Det är mycket lättare att ta sig igenom trotsåldern om man har lagt en bra grundlydnad där hunden hela tiden är med på noterna. Under trotsåldern är det dags att luta sig tillbaka och inte ställa allt för många nya krav utan enbart använda sig av det som redan är inlärt.