REVERSEN MAJ VT24

MAJ 2024

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

6. Redaktörskrönikan 7. Chefredaktören har ordet 8. Ordförande har ordet 10. Visst gör det ont 12. Andreas Cervenka: Från Reversenredaktör till prisad journalist 16. Home is where the bed is 18. Det finns alltid rum i efterrättsmagen 20. 16 kvadrat 22. Space 24. Hela Uppsala är numera ett enda stort vardagsrum 26. Vilken heltidare bor här?

30. Min rumskamrat 32. Rum för studier 34. Elefanten i rummet: Jocke Berg och det rosa bubblet 36. Tack Uppsala 38. Rummens makt och bländande storslagenhet 40. Borgen, 20:e maj, 2024 42. Föreningskalendern 43. Terminens vinnare

Wilma Svanberg Eriksson Chefredaktör Favoritrum: Kontinenten

Majken Bergström Redaktör Favoritrum: Skogen

Pontus Jönsson Grafiker Favoritrum: Loftrum

Ellen Giertz Skribent Favoritrum: Andrum

Emilia Ohlsson Skribent Favoritrum: Bastun på landet

Sandra Silfverswärd Skribent Favoritrum: Min mammas kök

Emma Ståhl Skribent Favoritrum: Balkongen

Anna Orrenius Skribent Favoritrum: Trädgården

Edgar Taube Skribent Favoritrum: Ett med stort fönster

Kristian Wulfert Skribent Favoritrum: Deloitteloungen med gratis kaffe

Mathilda Ståhl Skribent Favoritrum: Vardagsrummet

Julian Seddon Skribent Favoritrum: Captain morgan

Elina Bakar Skribent Favoritrum: Centrum

Ines Edholm Skribent Favoritrum: Monicas lägenhet i Friends

Rut Bruse Skribent Favoritrum: Mellanrum

Elias Nyqvist Skribent Favoritrum: Vallokalen

Fredrik, Oskar & Jamal UEpoddar Favoritrum: Poddrummet

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter barndom. Det hänger en rosa lampa på väggen och den är formad som en blomma. Pappa har köpt den till mig för att han tänker att det är en sådan en tioårig flicka vill ha. Han har rätt. Jag sover på ett loft. Jag har förklarat tydligt att jag vill ha en säng så högt upp som möjligt; kanske kommer inga monster åt mig då. Skulle jag däremot vakna av en mardröm mitt i natten gör det inte så mycket, för jag har en rosa lampa som är formad som en blomma som lyser upp rummet. Och jag sover högt upp, nära taket, så jag kan höra pappas snarkningar på övervåningen. Jag vaknar i ett rum. Det här rummet är tryggt.

Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter Barbro. Min blick är sömnig. Hennes med. Hon tvekar ett tag men hoppar sedan med trötta leder upp i sängen. Ett dundstande ljud ekar i rummet. Hon smyger fram och slickar mig i ansiktet för att få mig att förstå att det är morgon och dags att besöka solljuset.

Vi kramas en stund innan vi beger oss ner för trappan och ut i dagen. Barbro är min hund och min bästa vän. Hon springer i vårsolen så långt hon orkar. Sedan lägger hon sig på gräset och väntar in mig, så att vi kan traska vidare tillsammans. Jag vaknar i ett rum. Det här rummet är lurvigt och fullt av kärlek.

Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter tjejerna. Vi går vårt tredje år på gymnasiet och har hängt ihop sedan början. Vi sitter i cafeterian på rasten och går på hemmafest på kvällen.

De individuella problemen diskuteras i grupp och blir till gemensamma problem. De är inte lika tunga att bära då. Vi konstruerar gemensamma framtidsdrömmar, dit alla ska med.

Sedan tar vi studenten och skiljs åt. Vi sprids ut över landet, lämnar fysiskt varandras sidor, men inte psykiskt. Jag vaknar i ett rum. I det här rummet är det sommar och tjejerna kan fysiskt återförenas ännu en gång.

Men någonstans i månaderna som går och i det blixtrande ljuset som är nationernas dansgolv så kliver han tillbaka.

Tillbaka till ett cringe beteende och till en långvarig kram. Han är inte bara den ordförande som påpekar att Reversen kan bli det jag och Wilma vill. Han är även den ordförande som är en fin vän. Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter Uppsalaekonomerna och det tackar Viktor för allt hans hårda jobb.

Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter Reversen. Jag vaknar i en välkomnande miljö, full av kreativa själar som vill dela med sig av sina tankar. Jag står plötsligt bredvid en person som heter Wilma. Hon säger åt mig att köra. Hon säger att det är okej om jag kör fel, tar några varv för mycket i rondellen, bara jag fortsätter köra. Hon har en cool jacka på överkroppen och en ännu coolare basker på huvudet. Jag undrar hur fan vi ska kunna enas om saker, hitta gemensamma intressen att prata om. Men det visar sig gå bra. Det visar sig gå riktigt bra. Jag hittar inte bara en cool inspirationskälla i denna Wilma, jag hittar en vän. I detta rum finns också en Rut. En Rut som var den som öppnade dörren till rummet åt mig. Som bjöd in mig i den värme som är Reversen och som fick mig att söka den redaktörspost jag först var tveksam mot. Jag vaknar i ett rum.

Det här rummet är fyllt av tacksamhet. Tacksamhet över att jag fått ha världens bästa redaktörskollega och redaktion.

Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter Bergström i efternamn. I det här rummet finns min familj. Vi skrattar ganska mycket men tröstar också när det behövs. Tre personer har nyligen öppnat dörren och kikat in. Sedan har de tagit ett jättekliv in i rummet och skakat om alla som redan befann sig här inne. De springer runt, klättrar på möblerna och får oss andra att kasta oss på soffan av skratt och utmattning. Jag vaknar i ett rum som växer och det rum som för alltid kommer vara mitt favoritrum.

Jag vaknar i ett rum. Det här rummet heter Uppsalaekonomerna. Och det heter Viktor. Jag skäller ut Viktor. Jag påpekar att vi känt varandra sedan början på gymnasiet. Att han inte är för cool för att prata med mig; bara för att han pluggat här sedan urminnes tider.

MAJKEN BERGSTRÖM Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Varje gång är det samma sak. Jag, som trots allt har bestämt tema tillsammans med Majken (eller Rut) för varje nummer av Reversen, lyckas aldrig veta vad jag ska skriva om i min krönika. När de tio första orden väl är formulerade i skrift inleds feberdrömmen, och en timme senare när jag infogar texten på min sida i tidningen finns det istället inte tillräckligt med rum för alla ord. Så har det varit varje gång i åtta nummer.

Vi får se hur det går nu i det nionde och sista.

Klockan är 19 när jag får ett sms från Reversens grafiker Pontus. Han är på en gemensam releasefest för två nya tidsskrifter, Brödtext och Pastej, och han ber mig att släppa allt jag gör för att komma dit. Efter viss tveksamhet ger jag mig själv kvällsledigt från att korrekturläsa alla skribenters texter och ansluter till minglet. När jag kommer dit värmer kvällssolen innergården till Litteraturens hus. Folk dricker öl som man kan köpa för 12 kr och några bläddrar i tidningarna som också går att köpa på plats. Mjuka toner av musik från högtalaren bryts emellanåt av med poesiuppläsning. Vid slutet av kvällen pausas spellistan en sista gång för att ersättas med livemusik. En dragspelsmusiker äntrar scenen och redan när han ställer sig på trappan utstrålar han att Gud tillgav honom dragspelandet som enda syfte i livet. Han spelar med en passion som bara kan vara medfödd, och innan varje anförande dras en lång och detaljerad anekdot om visan näst på tur; om dess ursprung, uppkomst och vilken typ av dans som dansades till varje musikaliska berättelse i Sveriges nordliga socknar på 1700- och 1800-talen.

Vad skönt det ska bli att inte vara engagerad i höst, tänker jag när jag sitter med månadens nummer och grämer mig över att jag för mitt liv inte kan hitta ett passande typsnitt till Elias rubrik. Det är sant. Det ska bli skönt. Lika mycket är det falskt.

För ett engagemang innebär inte bara färre rum i kalendern för fritid och ledighet, det fyller samtidigt ett annat rum. Rummet i hjärtat. Jag vet med säkerhet att jag i höst, två veckor in på terminen när jag redan har tröttnat på att plötsligt ha ”tid över”, kommer att kliva in i ett annat rum. Tomrummet.

Jag sitter en sista gång med Reversen och jag har även denna gång misslyckats med att få plats med allt innehåll i min krönika på sidan; denna gång fick ett helt stycke offras till skärselden. Kanske är det lika bra att jag balanserar på mållinjen för mitt uppdrag. Då slipper jag dessutom fortsätta terrorisera Majken med min typsnittsfacism och andra mindre karismatiska utvecklade egenskaper under året.

Kontrollrummet är nu ditt (och du kommer hantera det på det mest exemplariska av sätt). För, som Kristian önskade att jag skulle avsluta min sista redaktörskrönika med; Det är dags att tänka på Reversen.

Dagen efter är jag på Uppsalaekonomernas vårfest. Det är precis lika varmt och folk är precis lika exalterade, men det är samtidigt ett helt annat sammanhang. Här finns inga litteraturvetare eller poeter. Temat är Sture-P 2010 och det bländande vaxet, de laxrosa skjortorna och kritvita byxorna ter sig vara anledningen till alla stekiga brillor snarare än solens starka strålar. Här finns inga litteraturvetare eller poeter, och de medvetna loafers som bars av kulturfolket under gårdagen jämförs idag mer lämpande med glassiga seglarskor. I båda rum finns mina vänner, och jag värderar båda sammanhang högt, om än på helt olika sätt.

Rummens sociala kontraster är studentstädernas styrka. Det finns ett rum för alla, oavsett om du är uppvuxen i staden, någon annanstans i Sverige eller flyttar hit som internationell student. Det är en fritidsgård för nyfikna, för sökare, för folk i rörelse. Ändå kan man, i Uppsalas uråldriga och historiska rum, stanna upp och känna tillhörighet under studenttidens korta stund. Och när folk lämnar fortsätter väggarna att minnas.

WILMA SVANBERG ERIKSSON Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, Kalenderbladet visar i skrivande stund 22a maj och snart är terminsslut ett faktum. Det är med blandade känslor som jag sitter vid datorn i mitt korridorsrum och skriver mitt sista “Ordförande har ordet” för Reversen. Månadens tema är just rum och det som slog mig under skrivandet av denna text är hur lite tid jag faktiskt har spenderat i mitt korridorsrum det gångna året. Istället har jag haft förmånen att ha fått spendera mina timmar på Borgen under mitt arbete med den bästa av kårer. Äntligen har det blivit dags för terminens sista nummer av Uppsalas främsta medlemstidning – med tema rum!

Jag behöver nog inte berätta för någon hur månaden inleddes.

Kvalborg, Skvalborg, Valborg och (för de som orkade) Finalborg passerade högljutt i vanlig ordning. För medlemmar i Uppsalaekonomerna blev det dock inte mycket tid för att vila.

Redan den 3e maj stod den årliga Brännbollsturneringen på schemat- och oj vilken turnering det blev! Solen lyste hett på närmare 200 brännbollsspelare som tog lyror och sprang frivarv. Jag kan dessvärre inte skryta med min egen insats. Efter en lyckad turnering vankades det slabb på Stockholms nation i sann UE-anda med dans inpå småtimmarna. Jag vill passa på att rikta ett extra stort tack till projektgruppen som gjorde denna dag och kväll till den succé som det blev.

Den observante läsaren kanske minns från förra numret att jag då hade 73 dagar kvar som ordförande. Nu är siffran nere på 40 dagar. Det är svårt att greppa att min tid som engagerad inom Uppsalaekonomerna nu avslutas efter tre års tid; tre år som inte går att sammanfatta i utrymmet i denna spalt. Men om jag ska försöka så vill jag avsluta min tid i Uppsalaekonomerna med ett ord: tack. Tack till alla som har varit med och gjort den här tiden till helt oslagbar, ingen nämnd ingen glömd. Det är dock fyra personer som förtjänar att tackas lite extra, nämligen mina kära heltidarkollegor: Emelie, Frida, Maria och Oskar. Ni har gjort tuffa dagar lättare och det finns inga i hela världen jag hellre skulle dela ett på tok för litet (och varmt) kontor med.

Allt gott har ett slut och vem vet, det kanske är en bra sak? Nu börjar utrymmet i detta brev ta slut och det gör även min tid som ordförande. Jag vill tacka alla er Uppsalaekonomer för den här tiden och för ert förtroende. Det har verkligen varit mitt livs stora ära.

Ta hand om varandra – vi ses på Borgen!

Dixi.

Kontaktdagarnas mässa må fortfarande vara några månader bort, men arbetet har redan dragit igång med full kraft.

Kontaktstarten gick av stapeln med de bästa av förutsättningar.

Mängder av studenter tog sig till Borgen för gratis pizza, att delta i tävlingar och mingla med årets samarbetsföretag. Missa inte chansen att engagera dig som medarbetare i Uppsalaekonomernas största projekt under hösten!

Maj är inte bara månaden då värmen på allvar gör intåg i vår stad, utan det är också månaden som Uppsalaekonomerna intar slottet för att fira vårbal. Hela 550 (!) festsugna Uppsalaekonomer belägrade rikssalen under en kväll fylld av tal, spex, sång och påskrivning av historiska fredsavtal med LundaEkonomerna. Efteråt väntade givetvis styrdans och det var en fröjd att se sparsamt använda högtidsdräkter knuffa in i varandra på dansgolvet. Kvällen avrundades vid 04-snåret och de som inte åkte Lennakatten kunde avnjuta körsång när solens första strålar kysste fasaden vid Carolina Rediviva. Jag vill rikta ett stort tack till projektgruppen som gjorde balen alldeles… alldeles underbar.

VIKTOR LENNERBRANT Ordförande Uppsalaekonomerna

Visst gör det ont För ungefär två veckor sedan gick jag förbi Borgen och pratade lite med Viktor Lennerbrant. Han övade då på sitt tal inför vårbalen, där han skulle citera Karin Boyes "Visst gör det ont" – en av världens bästa dikter. För ett år sedan skrev jag min sista redaktörskrönika i Reversen, och citerade likväl Karin Boyes “Visst gör det ont”. För herregud, visst gör det ont när knoppar brister? Jag skrev om rädslan inför att vara kvar i ett Uppsala som mina bästa vänner flyttat ifrån, och om de förändringens vindar som våren så ofta innebär.

För några timmar sedan drack jag och Wilma ett glas vin på min balkong. Wilma, min Wilma. Tänk om jag, för ett år sedan när jag skrev min sista redaktörskrönika om min rädsla inför ett Uppsala utan tryggheter hade vetat att Wilma stod och lurade runt hörnet, redo att bli en av mina närmaste vänner. Då hade jag nog inte varit så rädd. Fem minuter efter att hon hade gått cyklade punchkoppen förbi och sjöng för en balkong mitt emot mig. Den starkaste vågen av nostalgikänslor sköljde över mig, den där känslan man bara upplever på våren när knoppar brister och hjärnan inte kan bestämma sig för om den ska fokusera på den stundande sommaren eller vårterminen som snart är över.

Igår hade Reversenredaktionen säsongsavslutning. Det var idylliskt; middag ute i ekoparken, kubb och lite dunken (eller “dunkgömme”, som Wilma kallar det.

Typiskt skåningar). När jag gick hem slogs jag av ännu en våg av oförklarlig nostalgi.

Runt bordet hade Majken, Sandra och Mathilda suttit. Majken som jag känt sedan vi tjuvrökte tillsammans i gymnasiet, Sandra som jag känt sedan vi konfirmerades tillsammans i åttan och Mathilda som jag de senaste tio åren hört så mycket gott om av en av mina bästa vänner. Alla tre som jag känner från tidigare vårar i mitt liv, när jag varit säker på att allt det goda varit över och att det enda som väntat mig varit ett avgrundsdjupt, svart hål av ovisshet. Ändå satt vi där igår, tillsammans runt ett bord i ekoparken. Vad knäppt livet kan vara.

Temat för terminens sista nummer är förvisso “Rum” och inte “Rut”, varvid jag förmodligen borde börja skriva om någonting mer relevant för temat snarare om mina personliga erfarenheter av årets upplaga av tiden mellan hägg och syren.

Men när jag tänker på “rum” tänker jag på “hem”, och Uppsala är ju mitt hem? I ett par veckor till. I mitt kök har jag en vägg där jag mätt mina vänner, precis som man gjorde som barn. Den inrättades någon gång under 2021, har växt stadigt sedan dess och innehåller nu uppemot ett fyrtiotal namn med tillhörande längdmarkörer. Minst en gång om dagen stannar jag vid väggen och

ser över alla namn, jämför några längder, ställer mig mot väggen och mäter mig själv en extra gång. Det har jag gjort så länge nu att jag inte ens tänker på det; när jag väntar på att mitt morgonkaffe ska bryggas klart eller när jag funderar på om jag ska gå och lägga mig. Snart måste jag flytta ut ur min lägenhet, och imorgon ska jag sudda ut alla namn och måla över blyertsfläckarna som kommer att vara kvar. Radera allt.

Aj, varför gör det så ont nu när knoppar brister? Kanske för jag måste lämna mitt rum. Men den här gången är jag säker på att ännu någonting gott väntar runt hörnet.

Allt blir bra till slut.

Text: Rut Bruse

Andreas Cervenka Från Reversenredaktör till prisad journalist

Med stora förhoppningar skickades förfrågan ut en tidig lördagkväll från Reversens mailadress. Redan under den följande arbetsdagen fick vi ett muntert svar i inkorgen. ”Hej Wilma och Majken!

Självklart gör jag gärna en intervju för Reversen!”

Dagen före vår bestämda träff publicerades ett intervjureportage i brittiska BBC med honom.

Efter vår intervju skulle han tacka av Lena K. Samuelsson, chefredaktör och VD på Aftonbladet.

Det bestämda mötet var inte med vem som helst, utan med den hyllade författaren, sommarprataren, flerfaldigt prisbelönta ekonomijournalisten, och inte minst – den tidigare redaktören för Reversen.

Vi har träffat honom och han heter Andreas Cervenka.

Allt började där vi befinner oss. Nästan. När vi ses sitter vi på hans arbetsplats på Aftonbladets kontor i Stockholm. Andreas är på tillfälligt besök i staden från sin nuvarande boendeort Lund. Däremot är han född och uppvuxen i Uppsala, samma stad som han senare kom att studera i och engagera sig i för bland annat Reversen. Redan innan vi hinner sätta oss med varsin kopp kaffe börjar frågorna flöda – från Andreas. Det börjar dels undersökas gemensamma referenser i Lund, men främst vill han veta hur det går för Reversen och hur verksamheten ter sig nu för tiden. Vi diskuterar tidningen en stund och jämför hur den var då till skillnad från nu innan jag ursäktar mig och ber om att få ställa några frågor mer inriktade på honom. Under följande 30 minuter guidas jag igenom en kronologisk kortversion av Andreas 50 år i Uppsala, Stockholm, USA och Lund.

Hur var din tid och uppväxt i Uppsala?

– Den var fin! Det var under 80-och 90-talet, det var en trygg och oskyldig tid. Nu bor jag i Lund sedan några år tillbaka, men jag känner mig väldigt hemma där nu och jag tror det beror på att det också är en lärdomsstad. Jag kommer ihåg hur det var coolt att kunna saker under min uppväxt. Det märktes att Uppsala var en universitetsstad på samma sätt som jag märker det nu i Lund. Samtidigt delar ju universiteten upp städerna i två delar, och det var väldigt annorlunda att växa upp jämfört med att plugga i staden.

Precis. Du fortsatte så småningom att plugga i Uppsala?

– Ja. Eller, plugga är väl ett starkt ord... Jag började på samvetarprogrammet och läste nationalekonomi och statsvetenskap, men sedan började alla engagemang. Jag gick med i ÖG tillsammans med mina vänner, mest eftersom de hade ett så fint hus.

Sedan började jag jobba för Reversen och det blev ju som ett heltidsjobb. Studierna kom att hamna rätt mycket i skuggan då. Efter det blev jag redaktör för Framtidsföretagen som rankar olika arbetsgivare.

Det blev också som ett jobb, så då bestämde jag mig för att stanna i Stockholm. I samband med det lades även min akademiska karriär ned.

Hur kom det sig att du blev engagerad i just Reversen?

– Jag var intresserad av att skriva från en ung ålder; jag hade redan skrivit för en skoltidning i gymnasiet.

Vidare på universitetet blev min kompis ihop med en tjej från Stockholm och de båda pluggade ekonomi i Uppsala. Carolina Dybeck Happe heter hon, och hon var redaktör för tidningen -94. Det har för övrigt gått väldigt bra för Carolina och hon har haft en riktig superkarriär – hon är finanschef för General Electric!* Hon hade i alla fall hört av min vän att jag var duktig på att skriva, så hon tog med mig på ett redaktionsmöte. Jag fick direkt ett uppdrag för tidningen, och på den vägen var det. Året därpå blev jag vald till redaktör tillsammans med en annan kille.

Att skriva om just ekonomi var däremot inte alltid självklart.

– Jag kom egentligen mer från journalistikhållet än från ekonomihållet, men det var väldigt kul med Reversen eftersom det var tidningen som hade mest resurser. Vi hade så fint papper, foto och färg; man fick verkligen göra en riktig tidning. Dessutom var ekonomföreningen livaktig och tidningen var relativt välläst. Samtidigt fick det mig att verkligen börja intressera mig för ekonomi och hela den världen.

Reversen bidrog verkligen till att väcka det intresset.

Jag fick sedan sommarjobb på Finanstidningen -97, med lite hjälp av att jag kände en kille som jobbade där, Thomas Pettersson. Han hade också varit redaktör för Reversen – året innan Carolina.

“Vi vill ju att människor ska göra alla möjliga saker som bidrar till välfärden.

Om det bara handlar om pengar kommer det bli jättesvårt att få ihop.”

Det låter som att det fanns ganska många möjligheter inom det journalistiska fältet?

– Verkligen, det här var ju i slutet på 90-talet.

Ekonomi- och börsintresset ökade i samhället och många redaktioner satsade på ekonomifältet. Jag upplevde däremot att många redaktioner på den tiden tyckte att ekonomi verkade svårt, så det var ganska tacksamt att komma in i från ekonomihållet.

Det var liksom att åka gräddfil på den tiden. Är det något under din studenttid som du är mindre stolt över?

– Oj, massor. Nej, men… Det var ju väldigt mycket festande. Jag var också klubbverkare på ÖG. Det var väldigt kul, men det blev nästan också ett jobb som gick ut rätt mycket över studierna. De hamnade sekundärt. Hade jag gjort om studietiden så hade jag nog satsat mer på själva studierna.

Hade du verkligen det? Det är väl engagemangen som är det roliga med att vara student?

– Det har du ju rätt i, det kanske är lätt att hävda nu.

Men studentåren är en så bra tid för att inte behöva jobba. Nu har jag jobbat så himla länge och jag känner att man inte måste ha så himla bråttom. Det finns något väldigt lyxigt i att få fördjupa sig så mycket i ett ämne när man är student. Jag har istället lärt mig om ekonomi på egen hand och visst har jag väl ändå lyckats snappa upp ett och annat. Jag vet förresten inte hur det är på festfronten i Uppsala nu?

Det låter jag vara osagt.

– Helt torrt? Synd. Skämt åsido, att engagera sig i nationen och i föreningen var fantastiskt, det var ju i Reversen som jag lärde mig om journalistik.

Vi hoppar fram lite i tiden. Du har nyligen skrivit en bok som heter Girig-Sverige, som handlar om ökade inkomstklyftor och att Sverige har blivit ett skatteparadis för rika. Vad fick dig att skriva boken?

– Jag hade varit i USA i två år som korrespondent för Dagens Industri och skrev om Silicon Valley.

Det var intressant att vara i USA för då fick man en

spegling av amerikaners bild av Sverige. De hade bilden av att vi har jättehöga skatter och mycket socialism; nästan ett halvsovjetiskt samhälle. Men sedan nämnde jag att vi inte har någon fastighetsskatt som de har i Kalifornien, vi har ingen arvsskatt, jag förklarade skolsystemet med friskolor och att man kan tjäna pengar på skattefinansierade medel. De fattade ingenting. Då insåg jag att Sverige verkligen hade förändrats. Jag började undra – hur många miljardärer har vi egentligen? Och det var startskottet för boken.

Boken blev ju väldigt uppmärksammad och hyllad. Du fick sommarprata förra året och senast igår publicerades en intervju om GirigSverige på BBC. Samtidigt har boken mötts av motreaktioner från annat håll. Hur reagerade du själv på all respons?

– Det blev trots allt otroligt mycket mer uppmärksammat vad jag hade tänkt mig. Lite tur hade jag nog också med timingen. När jag skrev boken var det fortfarande superhögkonjunktur.

Bakslaget kom sedan precis när boken kom ut. Jag har märkt att det alltid är först när ekonomin vänder nedåt som man börjar ifrågasätta saker och en diskussion skapas. Jag tror det är bra, det var min förhoppning med boken.

Vad tror du är den absolut viktigaste makroekonomiska förändringen som Sverige behöver genomgå idag?

– Jag tror det är, och det är detta jag försöker sätta fingret på, mentaliteten i samhället om att allting har kommit att handla om pengar. Man märker det i undersökningar bland unga som är mycket mer pengafokuserade idag. Man märker det i svensk förvaltning som blir allt mer vinstdrivande och man tror nästan att vissa institutioner och regioner har uppfört ett börsbolag. Hela det tänket – där tycker jag att man får fundera på om det verkligen är rätt väg att gå. För vart tar samhället vägen då? Vi vill ju att människor ska göra alla möjliga saker som bidrar till välfärden. Om det bara handlar om pengar kommer det bli jättesvårt att få ihop.

FYRA (OCH EN HALV) SNABBA Om vi blickar lite framåt, vad har du för ambitioner för ditt fortsatta yrkesliv som journalist och författare?

– Jag ska fortsätta skriva fler böcker har jag tänkt.

Det kommer ut en bok i höst om bostadsmarknaden.

Men jag är också ganska ny på Aftonbladet. Det är kul att ha en stor publik, man skriver verkligen för alla. Det är en fälla man annars lätt kan falla i, att bara skriva för experter. Men här är det verkligen läsaren i fokus. Och det tycker jag är fantastiskt bra.

När jag tackar och konstaterar att jag har fått svar på alla mina frågor vill Andras sitta kvar en stund till och prata om Reversen. Han berättar att han än idag är god vän med Carolina och Henrik som valde in honom i redaktionen från första början. Namnet på deras gemensamma messengergruppchatt?

Reversen. Såklart. Jag tar tillfället i akt att lämna över en gåva från redaktionen; en reversenmerchtröja med texten “I <3 reversen”.

Efter det är jag för en andra gång beredd att runda av mötet, men då frågar Andreas om jag har lust att se kontoret på Aftonbladet innan jag går. Efter en rundtur i lokalen skiljs våra vägar slutligen åt och jag lämnar, förundrad över Andreas ödmjuka och jordnära karaktär. När Andreas säger att han vill skriva journalistik för läsaren och lättillgängliga böcker för alla så tror man på honom, för han ser och uppmärksammar individen. Han gör inte skillnad på en Reversenredaktör eller en före detta Reversenredaktör som nu arbetar för Sveriges största dagstidning.

*När tidningen publiceras har Cecilia Dybeck Happe precis meddelat sin avgång från General Electric.

Favoritnation i Uppsala?

– Jag måste säga ÖG då. Jag vet inte hur det är nu, men Uplands, eftersom jag ju är från Uppsala, var bara svartrockar och synthar på den tiden.

Stockholm var lite sådär stekigt… Men V-dala har kanske ändå det finaste huset.

Vad lyssnar du helst på?

– Jag lyssnar på en del poddar. Men musik… Jag har kommit in i en fas med Americana. Och jag har varit och lyssnat på ett band i Malmö som heter The Roseline. Ett litet band från en stad i Missouri.

Om du var miljonär, vad skulle du göra då?

– Oj, miljonär. Det är inte så mycket nu för tiden.

Okej, säg miljardär då.

– Miljonär, då skulle jag lägga om taket på huset.

Miljardär, då vet jag inte. Jag skulle ändå vilja göra något vettigt med pengarna. Skapa stipendier, för journalister kanske. Basketklubben som jag och min fru är aktiva i gör en massa bra saker. Jag vill stötta sådana initiativ.

Malmö eller Stockholm?

– Jag säger nog Malmö faktiskt. Jag gillar Malmö, och med Lund och Köpenhamn får man nästan tre städer i en. Och när man åker över till Danmark, då är man ju i Europe, liksom.

Text: Wilma Svanberg Eriksson

HOME IS WHERE THE BED IS Mjölksyran strömmar genom mina armar när den sista flyttlådan landar tungt på marken.

Jag tittar upp mot min utmattade familj som ivrigt viftar i luften efter ett glas vatten.

Vägen mellan mig och kökets vattenkran är blockerad av en möbelhinderbana, samma möbler som bara för några timmar sedan stod så prydligt i mitt gamla hem. Tillslut räcker jag vattenglaset till pappa och möts av en blick som ber: “Snälla, inte en tolfte gång.”

Därefter bryter vi ut i skratt över det absurda i att jag har flyttat elva gånger sedan jag tog studenten 2019.

Efter att ha vinkat av min familj, trötta på att leka flyttfirma, vänder jag mig mot havet av hyllor och lådor som har lagt sig över det en gång tomma rumsgolvet som en heltäckningsmatta. Jag blir imponerad över att vi har lyckats få in innehållet av en lägenhet i ett korridorrum och förtvivlad över hur jag ska förvandla detta skjul till ett slott.

När jag drar bokhyllan över golvet kan jag nästan höra den sucka. Jag tänker på

leksakerna i Toy Story, som mot sin vilja tvingas byta hem bara för att Andy flyttar. En underlig skam sköljer över mig, som att jag inte har tagit hänsyn till mina möblers känslor. De har inte valt att för elfte gången lämna sina tidigare trygga väggar för dessa okända med ölfläckar. Jag drar bokhyllan mot fönstret så den får direkt solljus och intalar mig själv att den aldrig stått så feng shui som nu. Den blir nog lycklig här.

Två dagar senare står rummet klart. Jag tänder mitt Voluspaljus, sätter albumet “19” på shuffle och sjunker ner i min omfamnande säng. Jag vänder mig sidleds för att få en bättre överblick över mitt nya rum och slås av den familjära hemkänslan direkt. Det luktar, det låter och det ser likadant ut som det gjorde i mitt förra hem. Jag ligger i samma säng, bland samma kuddar och ser ut över samma möbler som alltid funnits där.

Kanske är det inte fyra väggar som gör ett rum till ett hem, utan det man fyller rummet med.

Man talar ofta om safespace, men jag har aldrig riktigt haft en fysisk plats som är min egen. Med skilda föräldrar som delade på mig veckovis, har jag egentligen växt upp i en stor resväska. Jag har vuxit upp och numera ihop med mina ägodelar, som en extrainsatt familj. Mina kuddar som alltid har tröstat mig, min matta som alltid har lyft upp mig, min gardin som alltid har skyddat mig. Mina möbler som alltid har varit mitt hem.

Jag sätter mig i min nya fåtölj och scrollar igenom Facebook. Pappa har lagt ut ett inlägg där han skriver att han hoppas på att mina möbler kan bära sig själva uppför trapporna nästa gång. Jag fnissar och kommenterar att det är en löjlig sak att skriva.

Mina möbler har viktigare saker för sig.

Men jag är inte helt stängd heller, nya möbler välkomnas gärna. Veteranmöblerna fostrar in reccemöblerna så de är redo att ta över stafettpinnen när de går i pension.

De äldre lär de nya att suga åt sig doften av Voluspaljus och att inte bli arga när dammet på toppen torkas av för sällan. Tillslut har de lärt sig att leva med mig, förstå mig och slutligen bli en del av mig.

Text: Sandra Silfverswärd

DET FINNS

ALLTID RUM I

EFTERRÄTTSMAGEN Terminen lider mot sitt slut och Midsommar närmar sig med stormsteg. Vad är då mer lägligt än ett recept på buffébordets stjärnspelare,

JORDGUBBSTÅRTA! *Just denna variant är dessutom helt glutenfri, perfekt när hela tjocka släkten och kompisgänget dyker upp med femtioelva önskemål om specialkost.

INGREDIENSER Tårtbotten:

Vaniljkräm:

Lemon curd:

3 ägg

2,5 dl mjölk

3 citroner

Jordgubbar till fyllning

2 dl strösocker

1 vaniljstång

1,5 dl strösocker

Jordgubbar till topping

2 dl glutenfri mjölmix

0,75 dl strösocker

50 g smör

Grädde till topping

1 dl potatismjöl

3 st äggulor

2 msk majsstärkelse

50 g rumsvarmt smör

2 tsk bakpulver

2 msk majsstärkelse

2 ägg

3 msk fiberhusk

2 äggulor

Lemon Curd Blanda zest från tre citroner med saft från två och koka upp med strösocker och smör.

Vaniljkräm Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägg både stången och fröna i en kastrull och låt koka upp tillsammans med mjölken. Ta bort från plattan.

Sila vätskan.

Blanda ut majsstärkelse med saften från den tredje citronen och rör ner i den varma vätskan.

Vispa samman äggen och rör ner dem, ställ tillbaka på spisen och sjud under konstant omrörning tills krämen tjocknar.

Häll över krämen i en ren burk eller skål och låt svalna i kylskåp. Tips: Lägg plastfolie över skålen så att den nuddar krämen för att undvika att det bildas en hinna när den svalnar.

Tårtbotten

Vispa strösocker, äggulor och majsstärkelse för hand, den ska inte bli för fluffig. Häll sedan detta över mjölken samtidigt som du rör om.

Fortsätt sedan värma försiktigt på låg/medelvärme under fortsatt omrörning. Ta bort kastrullen från plattan när krämen börjat tjockna.

Tillsätt smöret och låt smälta i krämen samtidigt som du rör. Häll sedan över krämen i en skål.

Ställ skålen i kylskåpet för att kallna. Tips: Lägg plastfolie över skålen så att den nuddar krämen för att undvika att det bildas en hinna när den svalnar.

Montering

Sätt ugnen på 200 grader.

Ta fram en springform som är 24 centimeter i diameter. Spänn fast ett bakplåtspapper i botten. Klipp en remsa bakplåtspapper och fäst med hjälp av smör längs med kantens insida så att den sticker upp en aning.

Knäck äggen i en bunke och tillsätt strösocker. Vispa smeten ordentligt så att den blir vit och luftig med en elvisp eller en köksassistent i ca 5 minuter.

Dags för montering! Använd tårtbottens översta lager längst ner och bottenlagret högst upp. Glöm inte att dra av bakplåtspappret.

Lager 1: Bre ut lemon curd över botten och fördela mosade jordgubbar i ett jämnt lager ovanpå.

Blanda alla torra ingredienser i en skål.

Lager 2: Lägg försiktigt mittendelen av botten över jordgubbarna. Fördela vaniljkräm i ett tjockt, jämnt lager ovanpå.

Sikta ner de torra ingredienserna i äggsmeten och använd en slickepott för att vända runt till en jämn smet.

Placera sista delen av tårtbotten högst upp.

Vispa grädde och bre ett så slätt och jämnt lager över hela tårtan som möjligt.

Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter.

Skiva jordgubbar och placera skivorna i ett fint mönster ovanpå tårtan och runt kanterna.

Känn med en sticka, tårtbotten ska vara helt torr.

Tårtkalas!

Låt bottnen svalna helt innan du delar den i tre jämntjocka lager. text: Emma Ståhl

16 KVADRAT

En ung kvinna står på tröskeln till ett nytt kapitel i sitt

fram ett paket nudlar. När vattnet har kokat klart och

liv. Hon är fylld av förväntan och längtan då hon

nudlarna börjat värmas upp går hon med snabba steg

äntligen ska få ta steget ut i vuxenvärlden och lämna

tillbaka till sitt rum och sätter sig vid skrivbordet för

föräldrahemmet

att avnjuta sin enkla måltid. Imorgon ska hon ta itu

med

dess

påfrestande

krav

och

ständiga närvaro. Friheten att få bo själv, att få råda

med att städa köket.

över sitt eget liv, lockar henne med en oemotståndlig kraft. Hon drömmer om att få inreda sin lägenhet,

Månaderna går och köket förblir lika äckligt trots

bjuda över sina vänner på middagar och inte behöva

hennes ständiga försök att städa. Ingen i hennes

oroa sig över att lämna disk i diskhon.

korridor verkar ta något ansvar – de föredrar tydligen att leva i en röra. Hennes korridorsgrannar är inte

Hon har hela livet planerat att hon ska börja studera i

heller några sociala typer och när de möts i köket är

Uppsala.

positiva

det knappt så att de hälsar på varandra. Det är som att

antagningsbeskedet slutligen kommer fylls hon av en

en osynlig mur av tystnad har byggts upp mellan dem.

Hon

söker

in

och

när

det

överväldigande eufori. Nu är det äntligen dags att börja leta bostad. Men drömmen om den perfekta

Hon känner en ständig rastlöshet och en desperat

lägenheten visar sig snabbt bli en utmaning. Uppsalas

längtan att komma bort. Varje dag letar hon efter saker

bostadsmarknad visar sig vara en snårig djungel av

att göra, vad som helst för att slippa vara hemma i sin

långa kötider och skyhöga hyror. Efter en lång och

ensamhet. Hemma är det bara ångest som väntar.

frustrerande jakt hittar hon till slut ett korridorsrum.

Hennes hem, som borde vara en plats av trygghet och

"Hur illa kan det vara?" tänker hon.

ro, känns mer som ett fängelse. Väggarna som omsluter henne är kalla och främmande och hon längtar efter att

Någon månad senare står flyttbilen packad och redo

fly från den kvävande tystnaden. Plötsligt saknar hon

utanför hennes barndomshem. Resan mot Uppsala

föräldrarnas närvaro och det trygga föräldrahemmet.

påbörjas och hennes hjärta bultar av förväntan. Dagen

Hon drömmer om en plats där hon kan känna sig

hon längtat efter är äntligen här. Men när hon anländer

välkommen och fri, en plats där ångesten inte förföljer

till

henne varje gång hon kliver innanför dörren.

sitt

nya

hem

möts

hon

av

en

obehaglig

överraskning. Redan i trapphuset slår en unken lukt emot henne, en lukt så ingrodd att inget städmedel i världen skulle kunna rå på den. När hon kliver in i korridoren möts hon av ett bombnedslag. Köket ser ut som ett råttbo med överfulla sopor och ett diskberg så högt att porslinet längst ner i högen har börjat mögla.

Detta är långt ifrån vad hon hade föreställt sig.

Hon öppnar dörren till sitt rum och en känsla av lättnad sköljer över henne. Här inne är det annorlunda och hon kan åtminstone glädjas åt att ha en egen toalett och dusch. Med en djup suck bestämmer hon sig för att göra det bästa av situationen trots den oväntade och nedslående starten på hennes nya liv i Uppsala.

Hon börjar packa upp sina kartonger och snart känns rummet faktiskt ganska mysigt. När allt är på plats är det dags för hennes föräldrar att åka hem. De kramas vid dörren och hon ser deras bil försvinna i fjärran. Nu är hon verkligen ensam, alldeles, alldeles ensam Varför känner hon inte den glädje som hon så länge sett fram emot att känna? Klumpen i magen växer sig allt starkare. Kanske är hon bara hungrig? Hon går ut i det illaluktande köket, sätter på tekokaren och tar

Text: Ines Edholm

S P A C E

Space is the most important key on the keyboard. It separates one word from another and makes a string of words that grows into a sentence. Lots of information can be conveyed in sentences. We have seen that space takes a very central role on the keyboard, but one might be surprised when identifying other areas where space asserts its dominance.

Seeds need water, sunlight may need some soil, but most of all seeds need space to grow. Some seeds can sprout up from the asphalt. In doing so, disrespecting the very nature of space limitation.

Most of the time, actual growth can’t happen without there being space to grow into. Take my sourdough for example. If one wants the bacteria and wild yeast culture to consume the flour and multiply, one has to leave some space for it to also grow. Too much sourdough in relation to fresh flour and water will leave the culture crowded by the lack of space. Let’s investigate if this growth dependency is also present in other context of the world.

But the very density of the emptiness embedded in

space makes it full of potential to be utilized.

I suppose a space in many ways constitutes the very separation of objects. The actual space, space as in the universe, is what is between stars, planets, comets and galaxies.

More precisely it is the lack of things between these objects. Space is emptiness.

Emptiness can be a source of deep agony and despair. But the very density of the emptiness embedded in space makes it full of potential to be utilized. Space is ever expanding.

Should one fill the space? Growth requires some space to be consumed, if one extends the space at the same rate one consumes it, the amount of space will be constant.

The human brain has a limited space. Sure, the cranium limits the physical growth of brain cells. More striking is our mental capacity to deal with stuff. Some ambiguous studies show one can only handle having five close friends. Any entity, such as school or business, can only have roughly 100 people before any face cannot remember every face.

How many relationships, hobbies and interests the individual really can have before space is consumed and emptiness eliminated is therefore constrained. Although space is ever expanding, scientists theorize that at a certain point it will reach its limit and contract. If one wants to grow in a certain direction or on a specific dimension there will always be a compromise.

Text: Julian Seddon

Hela Uppsala är numera ett enda stort vardagsrum När jag flyttade till Uppsala, sommaren 2021, var min

Jag ställde ett halvvisset palettblad i en ful kruka på

förhoppning - och förväntan - att hela staden skulle

fönsterkarmen och lyckades hålla den vid liv tills nästa

kännas som en varm kram. Som att äntligen kliva in i

termin. Var med på en c****a-inspark, träffade typ

ett varmt rum efter att ha varit ute i minusgrader. Så

åtta nya personer och började känna att jag inte helt

blev inte riktigt fallet för mig. Hösten blev kall och

hatade att komma hem till min lilla lägenhet. I alla fall

mörk utan minsta tillstymmelse till det varma rum som

när det var snöstorm ute och man hade kört parkrunda i

jag längtat efter.

fem timmar, då var den till och med helt okej.

Dessutom började jag känna mig något mer bekväm i

Som en den rastlösa person jag var, med en tendens att

den stad som nu tydligen skulle vara mitt hem.

fly så fort saker inte gick min väg,

Promenaden genom staden mot eko kändes nästan

undersöka

vilka

andra

alternativ

som

började jag fanns

till

trevlig och efter varje dag hade jag samlat på mig det

studentstaden jag så länge drömt om. Göteborg kanske

ena och det andra som hjälpte till att pigga upp mitt

skulle vara kul? Eller bara dra till Umeå, så långt bort

lilla vardagsrum.

som möjligt. Det blev aldrig så, men den hösten så kände jag att det inte fanns ett enda rum för mig i

Så fruktansvärt mycket kan hända på tre år och när jag

Uppsala, och absolut inte något vardagsrum. Jag satt i

minns tillbaka på den första tiden i Uppsala kan jag

min nyinförskaffade lägenhet och kände mest “jahopp,

knappt förstå att jag inte kände mig hemma här.

då vart man en student.”

Jag går nu längs Fyrisån och tanken på att den här staden en dag inte kommer att vara mitt vardagsrum

Jag stannade dock, men enbart för att smällen jag hade

känns orimligt svår att komma till freds med. Från en

behövt ta för att ge upp bostaden som jag hade lagt alla

matmarknad på Vaksala torg, till ett varv på nationen

mina hårt ihoparbetade besparingar i, hade varit för

jag tycker om så mycket, förbi Borgen, plugg på eko

outhärdlig. Ettan i Fålhagen kändes dessvärre som ett

och sen hem till min lilla, lilla lägga igen. Kanske är

Airbnb med ungefär två och en halv

det lyxproblemens lyxproblem att inte känna att man

stjärna och resten av Uppsala

trivs i sin studentstad. Men med den känslan i det

var knappast bättre.

förflutna och en allt kortare tid kvar här,

känns det

inte bara skönt med ett litet rum i Fålhagen, utan även som att hela Uppsala numera är mitt stora, varma Text: Mathilda Ståhl

vardagsrum.

VILKEN HELTIDARE BOR HÄR?

Det är redan maj. Solen är framme och agerar ledstjärna för alla som är sugna på att få tillbaka förra årets bränna. Ekoparken fylls till bredden varje dag. Vid uteserveringarna längs Sysslomansgatan nordostliga väggar är det proppfullt så fort solen har stigit tillräckligt högt över V-dalas högt belägna tak. I blå saccosäckar på “finanstaket” precis utanför Borgen samlas Uppsalaekonomer. Ja, näst intill alla som har möjlighet är utomhus mellan nio och fem varje dag. Men det finns fem personer som nästan gör raka motsatsen. Ni har under snart ett år fått bekanta er med dem. Jag talar såklart om heltidarna. Eftersom det här är det sista numret som släpps under deras mandatperiod tänkte jag ge er en sista chans att få lära känna dem och få en extra inblick i hur deras privatliv kanske ser ut. Jag har, med mina högst tvivelaktiga fotokunskaper, fått en privat rundvandring hos var och en av de fem. Nu är det er uppgift att lista ut vem som bor var. Kan du gissa vem som inreder hur? Blir det tydligare genom att veta vad de har i kylskåpet? Är det något speciellt som gömmer sig i bilderna som avslöjar vem som bor där? Det ska vi nu ta reda på!

Mitt andra besök tar mig endast några gator längre söderut. Den här gången har jag välkomnats till en korridor där kärleken till jul tydligen är så stark att

Reversen 1988:5

En sen tisdagsafton beger jag mig mot mitt första studieobjekt. Redan när man sätter första foten över tröskeln inser man att det är ett mycket karaktäristiskt hem med intressanta och vågade inredningsval.

Personen som bor här verkar ha fattat tycke för att hänga saker upp och ner för att skapa en intressant image. Till och med spegeln står upp och ned. I hallen står det också en möbel som skriker egensnickrat.

Vilket hantverk, tänker jag! Tänk igen, svarar personen som bor här. Byrån är nämligen inte ett bevis på personens fantastiska förmåga i finsnickeri. Istället är det en klassisk IKEA-möbel där lådorna mer eller mindre frivilligt har placerats utanför dess ordinarie gängor. I vanlig ordning i detta hem är det matlagning igång på spisen. Idag bjuds det på tacos. Dessvärre helt utan ankfett som i vanliga fall nyttjas flitigt i hushållet.

Till måltiden erbjuds jag att dela på en flaska rött som personen tar fram från sin vinkyl, som är noggrant inställd på 15 grader för de röda vinerna och åtta grader för de vita. Jag passar på att spana in bokhyllan medan min värd noggrant väljer dagens flaska. I bokhyllan finns det ett flertal klassiska verk som hen hävdar att den har läst samtliga av. Särskilt intressant är Karl Ove Knausgårds böcker som personen själv anser är bäst, trots att de är starkt bidragande till en personlig depression. I bokhyllan vilar även en av de flera posters som finns i lägenheten. Just den i bokhyllan är tecknarens Albert Engström verk “Nej! Kräftor kräva dessa drycker!” som propagerade mot att införa ett rusdrycksförbud år 1922.

både julbelysning och gran fortsatt dekorerar hallen.

Ett återkommande tema bland samtliga jag har besökt är att det spenderas mindre tid i hemmet än tidigare.

Det är inget undantag för den här personen. Hen har ett rum till vänster i korridoren med fönster mot den vackert gröna gräsmattan på innergården. Trots detta brukas den inte alls särskilt flitigt av personen jag besöker. I och med personens ledord “i en korridor lagar man mat i köket, men äter i rummet”, som hen flitigt följer samt uppmanar fler att ta efter, tillbringas den största delen av tiden i rummet antingen sovandes eller ätandes. I de undantagsfall det faktiskt finns utrymme för fritid står dock en fåtölj välplacerad, utrustad med hörselkåpor likt de vid bandsågen på träslöjden, för att kunna läsa. Personen har som mål att alltid ha två böcker igång samtidigt. En bokReversen som1989:1 läses sittande och en bok som läses liggande. Den sistnämnde gärna en skönlitterär bok som man får bli trött och somna till. Den boken som läses sittande ska dock gärna kräva mer tankekraft. Till exempel finns det en tanke om att läsa Bhagavadgita. När vi började bli klara med rummet gjorde den här personen det väldigt tydligt för mig att jag inte fick ta några bilder på köket eftersom det inte var representativt för just hen. Det är tydligen “de andra” i korridoren som är stökiga, personen själv är inte alls bidragande till maten i slasken eller de sju påsarna med pant. Jag fick däremot ta en snabb titt på hyllan i kylen som tillhör mitt studieobjekt. Här hittar vi en flaska ketchup, en burk pesto, en tonic water samt en utgången Proviva som kvickt hälldes ut i vasken. Livet som heltidare är glamoröst.

Reversen 1988:5

Den tredje heltidaren, tillika det tredje besöket jag gör, bjuder välkomnande in till ett slående stilrent boende.

På väggarna hänger det härligt färgglada tavlor, TVskärmen är placerad på vad som ser ut som en platsbyggd rottingbyrå och på hyllplanen på väggen står märkesglasen noggrant uppradade bland ljusstakar och utsmyckande vykort. Det är pricksäkert inrett där det modigaste inredingsvalet i den här bostaden är gosedjurssköldpaddan som gömmer sig över golvbrunnen i duschen. För den uppmärksamme går det här också se att den här personen inte bara har ett, inte två, utan tre insignier – ni vet det där fina halsbandet heltidarna har till sina högtidsdräkter, liggandes på sitt skrivbord.

Men bara två av dem är Uppsalaekonomernas insignier. Det tredje verkar personen på något vis ha kommit över under LundaEkonomernas besök på vårbalen. Det märks direkt att det är en person som gillar fest som bor här eftersom outfiten för festen personen ska besöka om över en vecka, vid mitt besöks tidpunkt, redan är upphängd på utsidan av garderoben. I jämförelse med besöket hos mitt förra studieobjekt framstår här kylskåpet välorganiserat och också någorlunda välfyllt med varierad kost som är väl innanför utgångsdatumet.

Reversen 1989:1

Reversen1989:1

Reversen1989:1

Den fjärde bostaden som jag besöker är faktiskt belägen endast några meter längre bort i samma trappuppgång. Här får ni se till att kolla särskilt noggrant eftersom lägenheterna inte bara är identiska i planlösningen – de är också nästan identiska i inredningen. I badrummet hittar vi exakt samma hylla i exakt samma hörn. I vägghyllan i den här lägenheten står det, likt i förra lägenheten, vackra dricksglas prydligt uppradade bland, återigen; ljusstakar, en växt och en utsmyckande glasburk med bubbelkorkar. Det är dock inte vilka korkar som helst. Det är nämligen så att det på varje kork står ett datum och anledningen till att flaskan dracks. Till exempel kan jag avslöja att den här personen drack bubbel då den tog studenten den 5 juni 2019. Mycket mer var det faktiskt svårt att utläsa av personens inredning. Jag fick inte ens möjligheten att kolla i personens kylskåp för att kolla vad som gömmer sig där inne. Vad det beror på vet jag faktiskt inte. Kanske skäms hen för att den är helt tom eller kanske för att den snarare är proppfull av mögliga matlådor som lagades innan hen klev på som heltidare.

Mitt sista besök för mig en liten bit bort från de övriga heltidarna. Precis i början av Flogsta kliver jag in genom dörrarna för mitt sista studiebesök. Man möts direkt av… typ ingenting. Det är ett fint hem såklart.

Vackert ljusinsläpp, ett fint palettblad och en

Reversen 1989:1

fin orkidé. Det hänger en häftig tavla på väggen. Men sen händer det inte så mycket mer. Kylskåpet ser nästan ut som vilket kylskåp som helst fyllt med det som en student kan tänkas behöva. Diverse burkar med dryck och ett par konserver. Bristen på färska råvaror förklaras med att det är slutet av månaden. Det som är mest av en giveaway om vem som bor här är möjligtvis den lille grisen i lurvigt tyg som ligger nerbäddad i sängen. Grisen heter Hugo för “den är ba hu go som helst”. Man undrar ju vem av heltidarna som har en förkärlek till liknande skämt.

Text: Kristian Wulfert

1. Oskar Holm 2. Viktor Lennerbrant 3. Emelie Nilsson 4. Maria Idrén 5. Frida Andersson

MIN RUMSKAMRAT

Serotonin kallas ibland för “lyckohormonet”

Efter ett tag i varsitt korridorsrum kom vi på

och ger en känsla av lugn och välbefinnande.

den briljanta idén att flytta ihop. Sommaren

Hjärnan frodas i miljöer som främjar balans

började lida mot sitt slut och det var dags för

och harmoni, vilket gör att man känner sig

flyttlasset att gå knappt 300 meter från

avslappnad och tillfreds.

Rackarberget

till

Luthagsesplanaden.

Lägenheten kändes långt ifrån hemma med Tea är mitt lyckohormon.

sitt trista linoleumgolv och fläckiga väggar av spackel och smuts. Men med ett lass

Tea och jag träffades för första gången i

möbler

korridoren

gamla

ihopslagna prylar från här och var lyckades vi

byggnadens stengolv och höga tak. Mellan

fylla de tomma rummen i lägenheten. Känner

plåtskåp

förväntansfulla,

man oss kan man nog ana vems rum som är

tonåringar. Året var 2017 och Tea och jag

vems. Tea har prytt sitt utrymme med färger

började i samma gymnasieskola. Våra vägar

och sin säng med ett hav av kuddar. Mitt

gick mer och mer ihop under de tre åren.

består av trämöbler och vita detaljer.

mellan och

den

141

nyfikna,

år

Nästan sex år senare flyttade jag till Uppsla där Tea redan hade bott i en termin och fått testa

på

studentlivet.

Hon

tipsade

om

bostadsköer att gå med i och insparkar att söka. Redan då blev Tea en trygg punkt för mig i den främmande staden.

från

Teas

pappas

kontor

och

“Jag längtar till att kliva in genom dörren och mötas av dubbletter av post.”

Lägenheten på andra våningen gick från

Det är en av de egenskaper jag beundrar

att vara fyra väggar och ett tak till att bli

hos Tea, samtidigt som det även innebär

vårt gemensamma hem, och Tea blir

att hennes rum står tomt oftare än jag

personen jag längtar efter att komma hem

hade önskat.

till varje dag. Jag längtar till att kliva in genom dörren och mötas av dubbletter av

Men, när hon är hemma finns hon alltid

post.

två

där för mig, oavsett om jag känner mig

reklamblad från ICA och dubbla upplagor

sällskapssjuk, vill kolla på finalen av

av

Sveriges mästerkock eller behöver input

Inte

en

månadens

utan

två

fakturor,

medlemstidningar.

Att

komma hem till en liten post-it lapp på

på en Reversen-artikel.

byrån i hallen där det står “Välkommen hem, hoppas du har haft kul ikväll! Älskar

Jag tittar ut från våra fyrkantiga, smutsiga

dig” skrivet med Teas karaktäristiska

fönster och funderar - vad är egentligen

handstil. Och framförallt att komma hem

ett hem? I samma sekund hör jag nyckeln

till Tea som oavbrutet berättar om sin dag

i ytterdörren och Tea kommer in med ett

i en takt som gör att jag ibland inte hänger

leende på läpparna och med sprudlande

med.

energi som smittar av sig, och jag inser att där är mitt hem.

Det finns däremot en nackdel med att ha Tea som rumskamrat. Hon är den mest upptagna personen jag känner. Det finns ingen som har så många bollar i luften samtidigt,

som

pluggar

till

ingenjör

samtidigt som jobbet i Stockholm väntar, och mycket annat fart och fläng.

TEXT: ANNA ORRENIUS

RUM FÖR

STUDIER Slutspurten på terminen kan för de flesta studenter likställas med tentaperiod. En viktig pusselbit för att komma igång med plugget kan vara att hitta en bra studiemiljö. Har du tröttnat på att sitta på eko varje dag och behöver förslag på andra pluggplatser Här kommer några tips i ett försök att utvärdera ett antal studieplatser här i Uppsala. Vissa av dem är välkända, men några kanske är okända för dig och kan testas framöver!

CAROLINA REDIVIVA

EBC OCH BIOLOGIBIBLIOTEKET

Först ut har vi en klassiker: Carolina Rediviva, Carro, Universitetsbiblioteket – ja, kärt barn har många namn.

De allra flesta har nog pluggat på det här biblioteket, vilket är förståeligt med tanke på de fina miljöerna och den riktiga jag-går-på-universitetet-känslan som lokalerna utstrålar. Ett plus att det nästan alltid finns plats i de tysta läsesalarna. Är du däremot ute efter grupprummen gäller det att svälja stoltheten och tränga sig fram vid öppning, och trängseln är vad som drar ner betyget för Carro. I tentaperioder är det nästan alltid knökfullt – det har till och med hänt att jag fått äta lunch ståendes i brist på matplatser. Bäst är alltså att plugga här under lågsäsong. Ett annat tips är att ta sig bort från entréplan. Ta hissen upp några våningar och knip ett bord med utsikt över Drottninggatan i stället för att trängas!

Den här terminen tog jag mig för första gången till Evolutionsbiologiskt centrum för att plugga, och det blev snabbt en favorit när det gäller pluggplatser! EBC är beläget precis bakom Engelska parken. Den riktiga pärlan är Biologibiblioteket, med sina två våningar med bord och soffor och garanterat mysig stämning. Det ska dock sägas att platserna snabbt fylls upp så det gäller att vara där i tid. Har du tagit dig till EBC rekommenderar jag också att passa på att ta en pluggpaus i form av en promenad i Botaniska trädgården som ligger strax intill.

NATIONERNA

ÅNGSTRÖMLABORATORIET Näst på tur är ett kanske lite mer outforskat område för ekonomistudenter: Ångan. Så länge man inte bor i Rosendal krävs det förmodligen en cykeltur i uppförsbacke för att ta sig hit, men klarar man det möts man av en sprillans ny och stor byggnad, med en generös mängd mikrovågsrum och studieplatser. Mitt tips är att boka grupprum på Ångan och plugga med sina kompisar.

Det finns stora grupprum som ofta är lediga! Dock rekommenderas att använda MazeMap-verktyget för att hitta till grupprummet för att inte tappa bort sig.

Nu tänkte jag ta tillfället i akt att lyfta några av de mest bortglömda studieplatserna: nationerna. Flertalet nationer har öppet dagtid och där kan man hitta såväl bibliotek som stora, lugna läsesalar att plugga i. Dessutom är det inte helt omöjligt att det finns fika och kaffe att köpa för en billig peng. Ett guldkorn är läsesalen i källaren på Norrlands nation. Där är det alltid lugnt och som upplagt för fullt fokus. Dessutom finns mycket kurslitteratur tillgängligt på nationsbiblioteken, både för hemlån och att bläddra i på plats!

(…Ryktet säger att humanioraoch samhällsvetenskapsdelarna av universitetet kompenserades med Humanistiska teatern respektive Tryckeriet, när TekNat fick sitt ståtliga nya hus 10 på Ångan. Ta dig till Ångan själv så kan du avgöra om byggena är i motsvarande kaliber…).

Text: ELLEN GIERTZ

ELEFANTEN I RUMMET

Jocke Berg och det rosa BUBBLET Jocke Berg har gjort sin första heltäckande intervju på 15 år. Den släpptes häromveckan, givetvis i poddformat. För att skapa längtan (eller bara lyssnarsiffror) så släpptes den i två delar med en veckas mellanrum. Jag spenderade en förmiddag med att lyssna igenom bägge och jag saknar ännu svar på många frågor.

I ”Back to the Music With Ingrid” befinner vi oss i nån slags studio i Stockholm. Med oss är Sarah, en musiker tillika lekledare för projektet. Det är hon som med sin softa engelska sköter snacket. Björn från Peter Bjorn and John (Indiepopbandet med hiten Young Folks) är också där av någon anledning. Efter en snabb sökning visar det sig att han äger Ingrid Studio.

I den tredje, som jag ser framför mig, välsnidade designfotöljen sitter Eskilstunasonen Jocke Berg – låtskrivaren och frontmannen som under herrans massa år dominerade den svenska indierock/pop-scenen. I närmare en och halv timme sitter de och pratar om Jockes och Kents karriärer. Det talas bara engelska, ett språk som Jocke visserligen behärskar, men som ändå sätter gränser.

Ibland när Jocke ska börja referera till gamla svenska popdängor får Björn flika in och hjälpa till att förklara för Sarah, som för övrigt i avsnittet inte verkar ha någon större relation till svensk popmusik mer än att hon känner till Håkan och ABBA. Det är som att man skickat in Peter Jihde för att intervjua Obama – visst fattar han jobbet, men kanske fanns andra mer lämpade.

Men..

Jocke Berg är inte Obama. Sarah är en charmig engelsktalande musiker, inte en svensk kulturjournalist.

Det är ju faktiskt inte heller tal här om någon större nyhetskälla där det ska ställas krav på stelbent journalistisk prestation, utan det är en nöjespodd som Jocke Berg själv har valt att ställa upp i. Det måste jag bara acceptera.

Det som skaver är bara att jag kan behöva vänta i 15 år tills nästa möjlighet uppdagar sig igen. Nästa möjlighet att få svar på de frågor som jag har grubblat över. Av alla dessa frågor (såsom Jockes ställningstagande till Kentgrisch-fenomet), finns en som särskilt naggat sig fast det senaste året. En monumental rackare, som podden inte ens kom i närheten att besvara.

Vad är grejen med Jocke Bergs fascination för rosa bubbel?

Fröet till min fundering blir sått något år efter att Kent splittrats. Jocke Berg har då alltmer börjat agera låtskrivare och producent åt andra svenska popstjärnor, däribland Maggio som år 2019 släppte plattan Fiender är tråkigt. Majoriteten av skivans tio låtar blev samskrivna med J.Berg, däribland spår åtta, Rosa Drinkar och champagne. Det är en popdänga som tycks handla om en relation som spricker för Veronica. Det verkar dock bara vara låtens första vers och titeln som ens nämner något om rosa alkohol. En klatschig titel? Jocke Berg har hursomhelst börjat botanisera i sitt rosa träsk.

Rosa drinkar och champagne Höll varandra hårt i hand Du var med på allt jag sa Var så snäll att du sa Ja Något år efter plattan med Maggio, som för övrigt blir succé, har herr Berg tagit tag i sin solokarriär. Inför sommaren 2022 släpper han ”Jag fortsätter glömma”, sin debutskiva som soloartist. Nu verkar det som Jocke en sista gång för alla associerat sig bort från synt-lugg och depeche-covers, det är mjuk svensk fin-pop. På skivans 11 spår nämns bubbel och champagne inte bara en gång.

Det hinner knappt gå en vers i den första låten med samma titel som Nationalteaterns mästerverk innan Jocke serverar ”Champagne på is, en sista drink”.

Det tar bara en låt däremellan innan Jocke, på skivans bästa låt Aniara åter korkar upp buteljen.

Vi visste inte ett skit om rosa champagne Way back in '86 Vi köpte två stora stark men betalade för en Vi längtade långt därifrån Längtade varsomhelst

har du bara börjat fastna i ett rosa-mousserande limbo?

Finns det fler utav er? Har färgen rosa och mousserande gått och blivit symbolen för popstjärnor födda utanför Stockholm och deras respektive framgångssaga?

Det tar dock inte slut här.

Efter soloplattan blir Berg tillfrågad att agera producent åt Lars Winnerbäck. Samarbetet resulterar i hösten 2023 i ”Neutronstjärnan”. En förvånansvärt munter Winnerbäck berättar i en intervju att det var längesen han var så nöjd med en platta. Sångerna ska han ha skrivit helt själv medan J.Berg agerat producent. Det sjunde spåret, Rosor och champagne fick följande vers:

Här kommer rosor och champagne Här kommer 90-talsmusiken Älskling, det är du och jag Håll mig genom kvällstrafiken Nu är det ju så att rosor visserligen inte är samma sak som rosa men i min värld är det nära nog. Vem vet?

Kanske har Lasse också följt med på bubbel-jippot.

Kanske är det allt dessa popfarbröder och popdrottningar hållit på med under de senaste åren – korkat bubbel i sentimentalitetens anda. Allt medan de fortsatt leverera hit efter hit.

Vem vet?

– Om någon, en viss Joakim Berg …

Det är ungefär vid det här stadiet som man verkligen kan börja fundera …

Säg Mr. J.B, hur mycket ”skit ” vet du egentligen om rosa champagne? Har du blivit skadad efter rockbjörnens alla efterfester eller

TEXT: EDGAR TAUBE

TACK UPPSALA

EN KRÖNIKA OM ATT FÖRSÖKA HA PLATS I SÅ MÅNGA RUM SAMTIDIGT, DRÖMMEN OM EN KORRIDOR OCH DRÖMMEN OM ADHD. Uppsalaekonomer, Reversenläsare, vänner! Jag har

Jag fick hem ett tjockt formulär att besvara och min

gett upp. Handduken är inkastad. Jag har stängt

psykolog konstaterade därefter att jag har en massa

dörren

symtom på ADHD. Både idag men även under min

till

rummet

som

är

högre

studier

(åtminstone tillfälligt).

barndom. Trots att jag inte blev diagnostiserad där och då så har det ändå hjälpt mig att förstå mig själv

När jag kom hit gjorde jag det till en poäng att det var

mycket bättre.

viktigt att bibehålla min fot i så många rum som möjligt. Inga dörrar skulle stängas, då det som skulle

När jag insåg att jag nog aldrig skulle klara av att

maximera min karriär och mitt liv var att dela mig

plugga utan medicinsk hjälp, försökte jag få en

själv på mitten och fortsätta mitt liv hemma samtidigt

diagnos. Men trots att jag inte klarar av att plugga,

som jag byggde ett nytt i en ny stad. Jag skulle

anser vården mig för högpresterande för att få statligt

fortsätta göra allt som jag tyckte var roligt och på detta

finansierad hjälp. Det är visserligen rimligt när Region

göra nya, roligare, saker.

Uppsala har sex års kö för NPF-utbildningar, det är klart att någon som behöver vården för att den inte

Strategin, om det ens var en sådan, var såklart

klarar av livet alls ska prioriteras. Men jag tog det

skitdålig.

trygga

väldigt hårt. Jag var nära att kasta mina principer och

punkter, för dessa fanns redan i min hemstad. Att inte

Jag

behövde

inte

bygga

några

vända mig till de kriminella gängen, men efter att sett

ha några trygga punkter i Uppsala utöver spel och

vad lite centralstimulerande kostar på deepweb (hur

sprithyllor i mitt deppiga korrerum gjorde att jag

har folk råd att knarka?) har jag bestämt mig för att

hamnade i en ond cirkel där jag ofta åkte hem. Att se

spara ihop till en privat utredning.

texten “Välkommen hit, välkommen hem” provocerar mig fortfarande, för jag kommer aldrig lyckas göra

Ni som tar era högskolepoäng, hörs och syns inom

Uppsala till mitt hem.

studentlivet, och lever ert bästa liv; jag ser upp till er.

En dag ska jag bli som er. Min livslånga dröm om ett

Trots att jag går miste om friheten som medföljer med

korridorsrum i en levande korridor har återupplivats.

att vara student, känns det som att jag har vunnit total

En dag ska jag åter flytta till en studentstad, bygga ett

frihet. Så länge pengar rullar in kan jag göra precis vad

nytt socialt nätverk, ha kul som fan och samtidigt fixa

som helst, både imorgon, men även i mitt liv på lång

en utbildning. Men först ska jag slicka såren och bli

sikt. Visst, jag grämer mig över att jag inte klarade av

lite mer vuxen.

det här. Det skaver konstant att ingenting gick som jag hade velat. Jag kom hit för äventyr. Jag skulle lämna

Allt har såklart inte varit förgäves. Dessa tre terminer

det gråa, tråkiga, E-tuna för en stad fylld med

har haft fina höjder. Nationslivet, att vara inlindad i

möjligheter, ta högskolepoäng samtidigt som jag skulle

tejp under inspark och att skriva för mitt älskade

få testa på min livslånga dröm om att få bo i korridor.

Reversen (I <3 Reversen!!!) har varit svinkul. Jag

Möjligheterna är fortsatt oupptäckta, avsaknaden av

hoppas detta inte är att stänga dörren för Reversen, utan hoppas på att komma tillbaka

högskolepoäng har tagit mig till personlig konkurs och

efter någon termin som endast läsare.

korridorskamraterna var skittråkiga utbytesstudenter.

Jag har nu fått hjälp att kartlägga varför jag suger.

Men tillsvidare, Uppsala - tack.

Text: Elias Nyqvist

Rummens makt och bländande storslagenhet Människor med makt har ofta manifesterat sin auktoritet genom att skapa storslagna boningar och rum att bo i. Syftet har varit att befästa sin självbild hos sina underordnade och att imponera.

Men att vistas i grandiosa rum och sova i en överdimensionerad säng påverkar även oss själva psykologiskt och kan ytterligare förstärka övertygelsen av storhet.

Rummen vi lever i påverkar hur vi

Att på heltid bo i ett palats är kanske

tänker, känner och uppfattar oss

en annan sak än att besöka det för en

själva. Att blanda ihop rummens

kväll.

grandiositet med sin egen är farligt.

sammanblanda sin person med de

Under

senaste

rum som man lever sitt liv i. Den

valborgsmässoaftnarna har jag tagit

otroliga takhöjden, som i början var

tillfället i akt att dansa på slottet.

slående, börjar sedan verka som en

Första året slogs jag av pampigheten

passande metafor för hur högt det

och

Uppsalas

egna geniskapet kan nå. Man börjar

Följande år

ta sig friheter eller anse sig själv stå

de

hur

sektliknande

studentliv kan vara.

vande jag mig. Det föll sig sedan som en normal aktivitet att ta sig upp för slottsbacken och avsluta kvällen med att släcka törsten under ett

stort

porträtt

av

drottning

Kristina. Men att hävda att det skulle bero på att man själv blivit lika grandios som Uppsala slott vore en aning stöddigt.

Det

är

över diverse regelverk.

lättare

att

För drygt ett år sedan flyttade Anna Kinberg Batra in i det Tessinska palatset,

när

hon

tillträdde

som

landshövding i Stockholm. I våras kom

en

ström

av

artiklar

och

vittnesmål om hur två nyrekryterade medarbetare

eventuellt

inte

hade

blivit anställda helt enligt reglerna.

Att bo och kalla ett barockpalats, som

har

Stockholms

slott

som

granne, för hem kanske spelade en roll i detta.

Om du någonsin har googlat bilder på Kreml möts du av interiörer med överdådiga guldutsmyckningar och av alldeles för stora rum. Vid Putins och Macrons möte från 2022 sitter de mittemot varandra vid ett bord som

skulle

rymma

minst

tjugo

personer till. Att vandra upp och ner för korridorerna i Kreml eller att vistas i sitt grandiosa palats vid Stilla

havet

påverkar

nog

en

människas övertro på sig själv och sin plats i världen.

Det

finns

en

koppling

mellan

storslagna rum och människor som verkar, medvetna om det eller inte, sammankoppla storslagenheten med sig själva. Rådet brukar lyda att: ”Omge dig med rätt personer”. Ett klyftigt råd som jag skulle vilja omformulera till: “Befinn dig i rätt rum!”

TEXT:EMILIA OHLSSON

BORGEN 20:E MAJ 2024

Slitna, glada och med humöret utanpå. Några av oss går med lite söligare steg upp för Borgens trappa än för tio månader sedan, någon annan skuttar fortsatt lätt upp. Ett år har passerat i Uppsalaekonomernas tjänst. Vi fem som har haft förmånen att följa det här året som heltidsarvoderade för Uppsalaekonomerna vill därav passa på att uttrycka några ord.

För knappt ett år sedan ringde Borgens fasta telefon för första gången. Övertygad om att det bara var en leksakstelefon valde Emelie att inte svara. Sedan dess har vi fem insett att det faktiskt är en riktig telefon. Likt det mesta det här året har vi sakta men säkert kommit till insikten att det här sker på riktigt.

I augusti månad, när vi heltidare spenderade tiden alldeles ensamma på Borgen, undrade vi alla vad vi faktiskt gett oss in på. Ska det vara såhär tomt? Ska Deloitte-loungen verkligen eka? Någonstans i slutet av augusti trycktes det på en knapp.

Borgen gick från öde och tyst till full av liv. Likt leksakstelefonen som blev till en riktig, blev tanken på ett fullt och stimmigt verksamhetsår så också till verklighet. Sedan den där knappen trycktes på i augusti har inget varit sig likt.

Mycket har hunnit ske, och både Uppsalaekonomerna, men framförallt vi har nog hunnit förändras en del. Som heltidare har vi haft förmånen att se en fullspäckad höst, som sprack ut i alla höstens färger med Kontaktdagarnas 40-årsjubileum.

Föregående helgs storslagna vårbal fick sedan våren att komma till sin fulla blom. Ett visst mått av sentimentalitet mötte alla oss heltidare. Synen av en praktfull rikssal fylld med 550 Uppsalaekonomer var i sig värdig en tår, men den påminde också att det mest unika året i våra liv snart når vägs ände.

Vad är det då som gjort det här speciellt? Vad är det som gjort ett heltidsår i just Uppsalaekonomerna till att verkligen vara ett privilegium? Vi är alla fem rörande överens om att det är engagemanget. Både andra kårer och nationer runtom i Sverige må ha gasquer, företagsevent och studiebevakning. Men det outtröttliga engagemang som genomsyrar Uppsalaekonomerna är unikt för hela studentsverige.

Engagemanget syns hos medlemmen som var engagerad 1980 och nu vill köpa merchandise och förhör sig kring “Hur det går för reversen numera?”. Likväl hos recentioren som med glada steg studsar upp för Borgens trapp och frågar var en finansintresserad student kan engagera sig. Den passion som finns för Uppsalaekonomerna är oerhörd, och kommer leva kvar i många år framöver. Det är just det som förvandlat alla sena slitsamma nätter av städning och långtråkiga dagar där Borgen stått tom - från uthärdliga till meningsfulla.

I och med skiftet av verksamhetsår lämnar vi fem över fanan till Alexander Engdahl, Iris Heike, Fanny Långström, Svante Brundin och Malte Gustafsson. Vi kunde inte varit stoltare, håll fanan högt!

Trots att utbyten, masterexamen och diverse olika livsöden nu väntar oss fem, kan ni nog vara säkra på en sak. En dag ses vi på Borgen igen. Från botten av våra hjärtan, tack!

Heltidarna 2023/2024: Viktor Lennerbrant, Emelie Nilsson, Maria Idrén, Frida Andersson och Oskar Holm

Nyfiken på vad som händer inom Uppsalaekonomerna? Se hit!

TERMINENS NYKOMLING NATHALIE NOGHABAI

TERMINENS PROJEKTLEDARE PORTFÖLJFÖRVALTARE UEAM

TERMINENS PROJEKTGRUPP DUBLIN BUSINESS TRIP

TERMINENS MARKNADSFÖRINGSINSATS DAVID HÖGLUND

TERMINENS KONTAKTERIST TRINE ÖSTERMAN

TERMINENS REVERSENARTIKEL MAJKEN BERGSTRÖM

TERMINENS PROJEKT BRÄNNBOLLSTURNERINGEN

TERMINENS UTBILDNINGSPRESTATION FREDRIK KNUTSSON

TERMINENS UPPSALAEKONOM PAULA UNGHANSE

Vi hoppas att du har uppskattat terminens sista nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Majken & Wilma