Reversen Maj

MAJ 2025

ÅRS JUBILEUM UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

SEDAN 1975

TEMA

JORDEN RUNT

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

Sedan 1975

INNEHÅLL

6. FÖRORD 7. REDAKTÖRSKRÖNIKAN 8. CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

10. ORDFÖRANDE HAR ORDET 12. PÅ SPÅRET 14. DEN SVENSKA JANTELAGEN I USA 16. GRÖNA LINJEN MOT SKARPNÄCK 18. FINLAND I FICKFORMAT 20. BARN AV VÅR VÄRLD 22. EN HIGHFIVE I ETT LAND AV KINDPUSSAR 24. BYRON BAY 26. MINA DRÖMMARS STAD 28. SPANIENS STORA M 32. FACIT - PÅ SPÅRET 33. FÖRENINGSKALENDERN

Olivia Psarris Chefredaktör

Emma Runhem Redaktör

Stina Gustafsson Skribent

Lucas Nyman Skribent

Anna Orrenius Skribent

Ebba Drangel Skribent

Emma Ståhl Skribent

Tove Hernquist Skribent

Ida Bjelfvenstam Skribent

Sara Salemyr Skribent

Wilmer, Paula & Theo UEpoddar

Jacob Nordström Andersson Skribent

Jamila Mian Skribent

Stella Dannemann Skribent

Nikki Ollinen Skribent

Frida Witt Skribent

Hannah Lidner Skribent

Alma Holmberg Skribent

Fredrik Beck-Norén Skribent

Lidia Fernandez Skribent

FÖRORD ÅRS JUBILEUM

Hela femtio år har passerat för denna redaktion. Femtio år fyllda av kreativitet, reflektioner och gemenskap. Från Upekon Nytt, till Upekon Reversen, till Uppsalaekonomernas Reversen.

Genom åren har tidningen reflekterat ungdomens syn på världen och studentlivet; allt från gripande berättelser, till komiska reflektioner. Tillsammans banar vi väg för kreativt skapande i den akademiska världen och fortsätter axla rollen som Uppsalaekonomernas kreativa forum. Att skriva om rum, avslut och kärlek kanske inte fyller en större samhällsnytta, men det skapar mening.

Vi vill därmed rikta ett stort tack till samtliga. Tack till er skribenter. Tack till tidigare redaktörer och chefredaktörer.

Tack till alla ansvariga utgivare. Tack till er som månad in och månad ut läser våra nummer. Utan er vore Reversen ingenting.

Tack, Reversen Vårterminen 2025

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Doften av sommarregn, känslan av knastrande snö,

Efter den där vinterdagen har Koppars varit

sorlet av forsen och vyn av kala trädtoppar.

mittpunkten i många minnen. Födelsedagar har firats,

Hem, hem till lilla Järvsö.

nära och kära har känt sig som hemma och det är platsen där mina föräldrar har lovat varandra livet.

Där Ljusnan breder ut sig och slingrande delar upp byn

Deras bröllopsdag i Järvsö kyrka satte mina egna

i två. Där grusvägarna kantas av lupiner och prästkragar.

förväntningar på ett framtida giftermål högt. Vi har

En plats fylld av ängsmarker och fält som jag sprungit

anordnat fester, bröllop, midsommarfiranden och

barfota genom sedan barnsben. Om du följer älven

middagar jag sent kommer glömma. Det stora röda

uppströms från kyrkan kommer du så småningom hitta

huset längs älven kommer för evigt sätta avtryck hos alla

den Hälsingegård jag håller kär. Röda timmerstugor

som hittar dit.

med inglasade punschverandor. Här har jag fått vara sommarbarn så länge jag kan minnas. Här verkar sommaren oändlig, gruset under fötterna känns mjukt och lätt att springa på och älven - perfekt för ett dopp trots iskalla temperaturer. Här viner sången av en hälsingevind, med toner av fiol och dragspel.

Järvsö för mig är hemma. Det fångar känslan av ett livat

Pehr Pehrsson, eller Koppar-Pehr, lade grunden för det som jag 150 år senare kan kalla mitt hem. För mig är det Norrlands glimmande guld i goda vänners lag. Där stigarna visar vägen över fälten, Ljusnan skimrar och vinden viner i björkarna. Där finns mitt barndomsland, dit min längtan tar mig. Jag vet att jag alltid kommer kunna vända hem igen, hem till lilla Järvsö [JÄRS-e].

lugn - huvudet tystnar, stressen dämpas och ett djupt andetag av frisk luft fyller lungorna. Samtidigt möts du av skrattande vänner, livade sånger och en värme.

Oavsett om du anländer i den kallaste vintern eller en strålande sommardag sprids värmen av jarsefolket som tar emot dig med öppna armar. Alla känner alla. Eller, rättelse, känner alla ens pappa så känner de inte dig, du blir istället Koppar-Anders-dotter.

Vår Hälsingegård, Koppars, har stått ståtligt längs älven i Säljesta sedan 1870-talet. Jag minns fortfarande den där vinterdagen 2009 när mina föräldrar tog med oss dit för första gången. Trots min unga ålder ifrågasatte jag om pappa kanske råkat ut för en medelålderskris. Där trampade vi runt i meterdjup snö och inspekterade en förfallen spökgård. Inte kunde jag veta att det bara krävdes lite kärlek (och en hel del jobb) för att få husen att kännas som en saga.

EMMA RUNHEM Redaktör

CHEFREDAKTÖR 22 februari 2022.

Solen bränner mot det zink-insmorda ansiktet. Den vaxade brädan ligger klistrad mot bröstet medan händerna sveper igenom det stora blå. Bredvid mig paddlar min bästa vän. Vi sätter oss upp på brädorna, låter det ljumma vattnet omfamna våra bara ben medan ögonen blickar ut över horisonten. Himlens tavla har aldrig varit så vacker som idag. Efter tre månader hade Costa Rica blivit till ett andra hem. Idag är det slutet på ett kapitel. Ett kapitel jag inte vill lämna.

8 mars 2022.

Vinden fångar mitt hår medan jag sluter ögonen mot hans axel. För två veckor sedan trodde jag mig vinka hejdå till mitt andra hem. Ta farväl av vår drömmiga vardag, våra nya vänner och min danska semesterflört. Men med en vaskad flygbiljett hem och en förändrad relationsstatus senare sitter jag nu på en färja vidare mot Costa Ricas östkust. Jag har valt att stanna, utan min bästa vän. Valt att våga se vad framtiden har att erbjuda. Våga ta saker en dag i sänder.

Våga leva i nuet. Starta ett nytt kapitel.

31 maj 2022.

Minnena färgas av gröna palmtoppar och den stillsamma tystnaden bakom vågornas brus. Rave djupt inne i Costa Ricas djungel och levande korallrev längs med Panamas kust. Vilsna sengångarungar, bergsvandringar och forsande vattenfall. Sena grillkvällar i en (icke-engelskatalande) guatemalansk värdfamilj och matsafari mitt bland Antiguas kulturella arv.

Miamifester långt in på småtimmarna och avokadoplockning bland Nerjas oändliga plantager.

Sedan min vaskade flygbiljett hem har jag hunnit upptäcka mer än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Nu blickar jag ut över Aarhus från takterrassen. Bakom mig hörs sorlet av främmande människor, i ena hörnet spelar en saxofonist och bredvid mig sitter min pojkväns farfar. Hans nyfikna blick följer ivrigt mina handrörelser medan jag berättar om vår resa, på halvknackig danska. Hur hamnade jag här?

20 september 2022.

Jag lämnar Aarhus. En sista gång. Distansförhållandet kommer att fortsätta, men djupt inne förstår jag att detta är slutet på ett kapitel.

Ett kapitel som färgat mitt liv, men som jag numera är redo att lämna.

25 november 2023.

Bokens sidor sveper förbi, himlens dova färger blir allt starkare och den halvuppätna mangon ger avtryck på stengolvets hetta.

Efterlängtad egentid - precis i min smak. Bakom mig ekar tystnaden av tio stycken sovandes tjejer. Det har snart gått två veckor sedan vi landade i de extravaganta backpackarnas mekka: bali. Mina danska vänner från Costa Rica, Nicoline och Mathilde, hade hört om relationsuppbrottet och valt att bjuda in mig till deras tjejresa. Trots att konstellationen var främmande, var känslan det motsatta. Det blev startskottet för ett nytt kapitel. Vänskapen trotsade nationsgränserna och blev starkare än något annat. Men distansen däremot, den ville jag inte förlika mig med. Jag måste flytta till Köpenhamn.

23 februari 2023.

Huset strömmar av studenter. Bredvid mig går Nicoline och Mathilde. De visar, tålmodigt, den vilsna svensken runt. Den lilla trion slukas upp av nyfikna människor, gigantiska salar och ståtliga tavlor stora som fönster. Vi slår oss ner i en av hörsalarna. Rektorn börjar prata, snabbt och på danska. Överraskande nog förstår jag vad han säger. Nästintill varenda ord. Kroppen fylls av eufori. Det här är mitt kall. Jag måste komma in på Copenhagen Business School. Fast besluten om att det är här jag ska starta ett nytt kapitel.

21 juli 2023.

Brevet ligger som ett dödsbesked på matbordet. Magen kvider.

Andningen upphör. Tankarna svämmar över. Med darrande händer öppnar jag sakta men säkert upp kuvertet och läser antagningsbeskedet. Total tystnad. … “Tyvärr”. Hjärtat sjunker.

Drömutbildningen på Copenhagen Business School har gått förlorad. Jag orkar inte läsa vidare. Istället sneglar jag över på Antagning.se som står öppet på datorn. “Uppsala universitet Antagen”. Suck. Sverige i all ära, men jag hade ju lovat mig själv.

Lovat att studera utomlands. Lovat mina vänner att komma till Köpenhamn. Och framförallt, lovat mig själv att inte göra mig hemmastadd i någon trött studentstad. Jag tittar upp på mamma och tvingar henne att ge mig ett löfte - hon måste tvinga mig att söka om till CBS nästa år igen. Mamma tittar på mig med ett varmt leende. “Hjärtat, du kommer att stormtrivas i Uppsala”, svarar hon. Struntsnack. Ännu ett kapitel stängs, omedveten om att ett bättre kommer ta fart.

REN HAR ORDET 17 april 2024.

Snart ett år har gått sedan jag för första gången satte min fot i Uppsala, och jag skäms. Skäms över att någonsin ha tänkt illa om denna stad. En plats jag numera inte skulle kunna föreställa mig utan. En plats där jag förstod något jag inte kunnat sätta ord på tidigare. En plats som har förändrat mitt liv, till det bättre. Men jag var stolt. Stolt att jag, trots min skepticism, valde att gå all in i studentlivet. Och för det är jag tacksam. Nu sitter jag bland folkhavet i Hörsal 3 och har precis hållit ett tre minuter långt tal inför 100 personer. Jag har sökt till vice ordförande i Uppsalaekonomernas marknadsföringsgrupp. Om fem minuter läses resultatet upp. Om tre minuter. Om en minut. Nu. Total tystnad. … Hjärtat sjunker. Ett annat namn läses upp. Jag blev inte vald. Återigen stängdes ett kapitel, omedveten om att ett bättre kommer ta fart.

20 februari 2025.

Jag har många bollar i luften. Majken har lämnat över stafettpinnen som chefredaktör, och nu är det min tur att styra rodret för Reversen. Vi har haft en fantastisk termin tillsammans och nu vill jag skapa en lika värdefull tid för min nya redaktör Emma. Men idag ligger fokuset på något annat. Innan årsskiftet bestämde jag mig för att återuppta min jorden runt-resa. Jag har sökt utbyte till Paris. Min längtan var ett faktum, men något vemodig. Vill jag verkligen lämna Uppsala? Det plingar till i mobilen. Ansökningsresultatet har kommit. Magen kvider. Total tystnad. … “Tyvärr”. En känsla av misslyckande sköljer över, men till skillnad från sist var det något i mig som log. Djupt där inne förstod jag att det här var mitt tecken. Jag ska stanna i Uppsala.

Stanna i Uppsala och våga följa en dröm jag länge haft, men som jag låtit hjärnspöken tysta. Jag ska söka till ordförande för Uppsalaekonomerna. Återigen stängdes ett kapitel, men jag var fast besluten om att kämpa för att starta ett nytt.

De senaste åren har präglats av oväntade kapitel och att få avsluta min tid som chefredaktör med temat “Jorden Runt” känns som ett riktigt full circle moment. Jag är så tacksam. Tacksam för att jag fått resa jorden runt. Tacksam för att jag inte kom in på Copenhagen Business School. Tacksam för att jag märkte att jag inte behövde ta mig längre bort än 70 km norr om Stockholm. Tacksam för att jag inte blev vald till marknadsföringsgruppen. Tacksam för att Majken valde att ta tag i mig på stämmohänget och berätta om Reversen. Tacksam för att jag vågade söka om på nytt. Tacksam för att jag blev vald. Tacksam över att ha fått sitta med en ovärderlig redaktion. Tacksam för att jag inte kom in i Paris. Tacksam för att jag vågade söka till ordförande. Tacksam för att jag blev vald.

Tacksam för att ha fått förtroendet att leda Uppsalaekonomerna framåt. Tacksam för att jag får möjligheten att stötta andra i att våga upptäcka nya kapitel. Tacksam för att jag får fortsätta skriva för Reversen, i ett helt år till, bara under en ny rubrik.

Framtiden och till dig som läser detta.

Känn tacksamhet för gårdagen, men våga ge tillit till det som ännu inte är. Dörrar stängs, men nya fönster öppnas alltid.

Fönster som kan bli startskottet för nya kapitel. Kapitel som kan förändra ditt liv. Förändra ditt liv till det bättre.

3 juni 2025.

Nio krönikor, tjugofem skribenter och två redaktörsvänner för livet senare (kram på er Majken Bergström och Emma Runhem), stänger jag nu kapitlet som chefredaktör för Reversen. Jag är oändligt tacksam för den här tiden. Ord kan inte beskriva hur mycket Reversen har betytt och betyder för mig. Ett kapitel jag egentligen inte vill stänga, men som jag vet alltid kommer att vara med mig.

OLIVIA PSARRIS Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET

Kära Uppsalaekonomer,

Om man kisar lite (och ignorerar sin tentaångest) känns maj i Uppsala nästan som att resa jorden runt - utan att någonsin lämna Borgen, Ekonomikum eller valfri nationspub. Vi har tropisk hetta i biblioteket, ösregn från ingenstans på väg till Borgen och en evenemangskalender som får T-centralen att framstå som ett avkopplande retreat.

Och nu står jag här - i passkontrollen ut ur mitt uppdrag som ordförande. Resväskan är tung av minnen, möten, eufori, deadlines, total förvirring och varma skratt. Jag vet inte exakt när det slog mig att jag faktiskt skulle skriva den sista “Ordförande har ordet”, men det var nog när jag senast tömde diskmaskinen i Borgens pentry (för tredje gången på en dag) som jag insåg att... det här kommer jag att sakna.

Att få leda Uppsalaekonomerna har varit lite som att vara kapten på ett skepp där alla både ror, styr, lagar, ifrågasätter kartan och ibland hoppar i plurret. Det är kaotiskt, vackert och väldigt, väldigt levande. Och det funkar - tack vare er.

Och nu är det dags att kliva av. Det känns både vemodigt och lite märkligt - som när man drar iväg på en spontanresa och inser först när man tar steget från flygplatsens luftkonditionering ut i värmen att man glömt lösa en plats att sova på också - vad händer nu?

Det som händer är att ni fortsätter. Ni som precis klivit in genom dörren, in i värmen. Ni som varit med längre än jag. Ni som vågar ställa frågorna, vågar driva förändring, men håller fast vid det som är viktigt och samtidigt har roligt längs vägen. För det är ni som är motorn. Kompassen. Kartan och kaoset i symbios.

Så: tack. För förtroendet. För tålamodet. För alla samtal, skratt, utvärderingar och sprängda budgetar. Det här har varit min livs resa - och det är ni som gjort den värd att minnas.

Så, för sista gången; Au Revoir. Adiós. Arrivederci. Auf Wiedersehen. Adjö.

Vi ses på Borgen. Eller någon annanstans.

Under året har jag fått se idéer växa från skiss till succé.

Jag har hört fler pitchar än jag kan räkna (från hela skalan - TED Talk till reality-TV), sett utskott förvandlas till kompisgäng och bevittnat hur vår förening aldrig slutar vara nyfiken.

Så, temat Jorden Runt känns inte helt långsökt. För även om vi inte bokstavligen korsat ekvatorn tillsammans (gänget som åkte på SM i ekonomi på Gotland kom nog närmast), så har vi rest. Genom projekt, genom vårbalen, genom budgetmöten och brännbollsturneringar. Genom nya perspektiv. Genom varandra.

ALEXANDER ENGDAHL Ordförande Uppsalaekonomerna

JORDEN

RUNT

PÅ SPÅRET PÅ SPÅRET vart är vi på väg?

10 Poäng 10 Poäng

Ge upp på jobbet efter 45 dagar och slå rekord.

Det går i cirklar, aj, aj, aj.

8 Poäng 8 Poäng

Kryddor i grupp, det osar 2012.

Man kan tro att allt drama slutar i väst, men det sker även på slottet.

6 Poäng 6 Poäng

Gillar du inte ostron kan du åka buss med utsikt.

ABBA-arvet lever vidare här.

4 Poäng 4 Poäng

Oroa dig inte, här kan du ringa någon i varje hörn.

Vinhus föddes här, men du kan även beställa en pint.

2 Poäng 2 Poäng

Den stora klockan tickar och vad ska man säga, “Bend it like Beckham”. - I denna stad gillar de T, framförallt på eftermiddagarna.

Var är Var är vi? vi?

Förklaringar och facit på sista sidan.

TEXT: EBBA DRANGEL

TEXT: FRIDA WITT

DEN SVENSKA

JANTELAGEN I USA

"No Sara, you can’t sit there, it’s only for the guys in Lambda Chi." Jag vände mig förvånat mot min nyfunna kompis från USA. Vad menade hon? Varför skulle vi inte få sitta vid det stora bordet längst fram i matsalen? Innan jag hann ställa frågan tog hon tag i min arm och ledde mig till ett mindre bord längre in.

"Here isis ourour table, this isthis for athletes us," like us," "Here table, is for like athletes

sa hon medan vi satte oss. Jag sjönk ned på stolen, fortfarande förvirrad.

Bara någon vecka senare förstod jag att jag hade varit ett hårsmån från att begå socialt självmord första dagen på college i USA. Jag hade säkerligen återhämtat mig och blivit förlåten när killarna i Lambda Chi hört min knackiga svengelska men jag är fortfarande osäker på om tjejerna i skolans coolaste sorority “Kappa Kappa Gamma” hade varit lika förlåtande. Om jag istället hade satt mig längst bak i matsalen hade det också väckt uppmärksamhet. För att som atlet sätta sig tillsammans med NARPS:

Jag vet att det låter som att jag överdriver. Att jag förväxlat mitt collegeliv med en amerikansk high schoolfilm. Men tro mig – det här var min vardag under mina två år på college.

Första månaden var jag väldigt skeptisk till allt det där med hierarkier. Jag tog varje chans att förklara för amerikanerna hur galet deras sociala system var. Med viss språkbarriär försökte jag beskriva den jantelag som finns i Sverige och hur mycket sundare det systemet är.

De flesta amerikaner nickade instämmande och svarade något i stil med: “Yes, we hear you. The system here is totally messed up. But it’s so deep in our culture, there’s not much we can do.” Och där någonstans gav jag upp kampen.

Jag slutade ifrågasätta och började istället anpassa mig.

För hur mycket jag än ville leva som en rebellisk Janteambassadör, så var det enklare att bara hitta sin plats i systemet – och sitta vid rätt bord i matsalen.

(non-athlete regular person) var inte heller enligt skolboken.

TEXT: SARA SALEMYR

GRÖNA LINJEN MOT SKARPNÄCK Året är 2009.

Det är lördag förmiddag och jag och min syster hoppar på cyklarna för att åka till Bagarmossen centrum och köpa lördagsgodis. Vi har fått varsin tjugolapp av mamma och pappa. Vi plockar godisbitarna varsamt, det är viktigt att välja rätt. Min syster äter upp halva påsen på vägen hem. Hon sträcker sig över styret för att nå godispåsen som ligger i korgen. Jag håller på mina. Jag vill helst att de ska räcka hela veckan, så att jag kan äta godis varje dag fram till nästa lördag.

Året är 2012.

Jag och några klasskompisar ligger på stranden vid Brunnsviken. Det är egentligen ganska kallt - det blåser och solen har gått i moln. Men vi försöker göra det mesta av sista sommarlovsveckan. Vi har köpt thaimat från den lilla kiosken. Vi pratar om att vi bara är dagar från åttan och det känns så stort. Jag slår på ett av sommarens sista Sommar i P1, med Seinabo Sey. Hon inspirerar mig.

Året är 2012.

Det är en oktobermorgon och jag står i spärrarna till tunnelbanan och får min bussremsa stämplad. Jag går på tunnelbanan mot Hässelby Strand. Det är rusningstrafik, och vid Gullmarsplan fylls vagnen på, precis som alltid. I lurarna, kopplade till min alldeles egna iPhone 4 som jag fått ärva av pappa, spelas “Be Alright” från Justins nya album Believe.

Jag nynnar tyst med tills jag hör “Nästa, Rådmansgatan” i högtalarna. Jag hoppar av och möter min bästa vän Wilma på perrongen. Vi har matchande kläder, likadana hoodies från Hollister och väskor i olika färger. Jag ger henne en av lurarna och vi lyssnar vidare medan vi går mot skolan vid Tegnérlunden. Innan lektionen skyndar vi ner till caféet längst ner i skolans byggnad och köper varsin Yoggi Yalla. Vi skrattar åt att vi är sena, som alltid.

Året är 2017.

Det är min första dag på gymnasiet.

Byggnaden känns stor och ståtlig. Jag är lite nervös, men försöker att inte visa det utåt. Alla ser så gamla ut, tänker jag. Vi går in i den stora aulan och jag sätter mig bredvid en tjej som ser trevlig ut. När vi presenterar oss märker jag att hon är lika nervös som jag. Det känns tryggt. Vi pratar hela dagen, och när skoldagen är slut går vi till Non Solo Bar med de höga barstolarna på Odengatan och dricker kaffe. Vi sitter kvar länge, det känns som att vi redan vet att vi kommer bli vänner.

Året är 2020.

Igår tog jag studenten. Stockholm blommar utanför fönstret i Monica Zetterlunds park.

På vardagsrumsbordet står tomma glasflaskor från gårdagens studentmottagning. Min vita mössa är inte längre särskilt vit, och hälsningarna i den har suddats ut av bubbelstänk. Jag byter om och går ut på Roslagsgatan, där partybussar fulla av glada studenter åker förbi. Inga flak i år, vi är mitt i en pandemi. Men just i den här stunden känns stan nästan som vanligt.

Året är 2025.

Det är en lördag i maj och jag sitter på pendeln från Uppsala mot Södertälje. Jag köper en SL-biljett i appen. I mina AirPods spelar Seinabo Seys nya låt “Hitta någon”. Jag stiger av på Odenplan, åker upp för rulltrappan och möts av Wilmas smittsamma leende, precis som när vi var små. Hon får en av AirPodsen och vi lyssnar vidare medan vi går. Vi slår oss ner på Tennstopet. Jag beställer en öl och hon en cider. Jag älskar det här stället - att sitta och titta ut över människorna på gatan och i Vasaparken.

Vissa platser i den här stan ser inte längre ut som de gjorde. Slussen, som fortfarande är ett byggprojekt, trots att det skulle vara klart för länge sen. Och från Vanadislunden ser jag nu två höga torn skymma den utsikt jag minns. Men även om det ibland känns som att jag vuxit ifrån Stockholm, tror jag att Stockholm har vuxit med mig.

TEXT: ANNA ORRENIUS

Mitt Finland är inte ett land. Det är två par raska skor med bra sula och reflexer. Det är en extranyckel i fickan, ett paraply i väskan och givmildhet som livsfilosofi. Det är tyst kärlek, serverad med memma, strösocker och ovispad grädde.

Jag är halvfinsk. Det betyder inte så mycket för mig. Jag kan inte språket, jag bastar ogärna och har aldrig känt någon plötslig dragning till varken mumin-muggar eller tango.

Men jag har min farmor och farfar.

Genom dem har jag vuxit upp i ett sorts litet Finland, min version av Finland.

Inte flaggviftande, inte nationalromantiskt, inte Kaj - utan praktiskt, varmt och konstant.

Det finns få människor jag känner samma tillit till som min farmor Seija och min farfar Juhani. Paret som kom instegandes i ett 1970-tals Sverige med ett allt för krångligt efternamn. “Pöysä” var inte så lätt att stava, så de bytte. Sakta men säkert trycktes de in i den svenska normen, Pöysä blev till Lidner. Finska blev till svenska.

Tillsammans har vi varit på nästintill alla museer i hela Stockholm. Inte för att de älskade museer, utan för att de älskade mig (och kanske för att museer är tysta och gratis - två av Finlands absoluta kärnvärden).

Farmor och farfar har aldrig haft bråttom. 152 museum, 431 lekplatser och 34 badhus senare känns det nästan som att det var deras ständiga hobby. Jag var bara ett lyckligt alibi.

FINLA FINLA FICKFO FICKFO

AND II AND ORMAT ORMAT

De är inte högljudda människor. De förklarar inte vad kärlek är - de dyker bara upp med den. I form av en köttfärssås i toppklass, ett insisterande på att köra mig hem, ett sms om hur det gick på jobbet.

Alltid där.

Alltid redo.

Och det är det jag menar med det lilla Finland. Inte ett land jag längtat till. Utan personer jag längtar till att bli. Ett sätt att vara. Ett sätt att ge. Med en så stadig närvaro att man först i efterhand förstår hur mycket den betytt.

För hur tackar man någon som alltid kommit, alltid stannat, alltid sett?

Hur tackar man någon som gav så mycket av sin tid att man nästan tog den för given? Är det så att “Finland är Finland och Finland är bäst”?

Jag vet inte hur man säger “jag älskar dig” på finska. Men jag vet exakt hur det känns. Det är en extra femma i handen när favoritglassen på fotbollslägret var för dyr. Det är en ständig närvaro, oavsett om vinden ven, planen förvandlats till en gyttjepöl eller himlen tappat allt sitt hagel. Det är ett barnbarn som aldrig kände sig till besvär.

Det är mitt Finland i fickformat -den finaste gåvan jag kunnat få.

Kiitos farmor och farfar.

TEXT: HANNAH LIDNER

Vi lever i ett globaliserat och mångkulturellt samhälle. Vi kan stöta på människor med ursprung från hela världen i vårt lilla Sverige, men ändå är det svårt för folk att förstå att dessa också är svenskar.

People of colour är dagligen utpekade. I kommentarsfält, inom politiken, på nyheterna, i samtal runt middagsbordet -

vår självaste existens är ständigt ifrågasatt.

Enligt de flesta som frågar är det en omöjlig tanke att jag är svensk, jag måste alltid vara något annat, och ingen nöjer sig förrän de får svaret på gåtan - “Var är hon ifrån egentligen?”. Ibland svarar de på sin egna fråga genom att, väldigt märkligt, berätta för mig var jag är ifrån. Som exempel råkade jag sätta mig bredvid en kille under valborgshelgen, varpå han kollade på mig, pekade och yttrade “Iranie”. Chockad kollade min kompis på honom och sa “Hon har faktiskt ett namn”.

Jag är jag född i Förenta Arab Emiraten och under mina sex första år i livet bodde jag i Pakistan, men majoriteten av mitt liv har jag bott i Solna. De första språken jag lärde mig var Urdu och Engelska, men jag började prata felfri Svenska ju fort vi flyttade in i lägenheten som mamma hade kvar här i Sverige. Det svenska språket har alltid funnits inom mig. Som liten flicka var det svårt att förstå varför ingen såg ut som mig, varför inga av mina kompisars föräldrar såg ut eller betedde sig som min pappa.

Det var konstigt att leva i ett land som representerades av vita, blonda och ljusögda.

Det är det än idag. För jag är ju svensk, men jag ser inte ut som de som anses vara svenskar “på riktigt”, och när jag hälsar på familjen är jag inte Pakistanier heller. Tyvärr påverkar det min självbild, mer än vad många någonsin kommer att förstå, och det är något som alltid kommer att följa med mig. Samtidigt gör det mig unik - något som värderas högt i vår samtid, speciellt i vår generation. Många tycker att det är coolt och fascineras när de får höra om min bakgrund, om hur mina föräldrar träffades och om hur det var att växa upp i Sydasien. Många menar väl - men det är orättvist att det är alla andra som får bestämma om det är positivt eller negativt.

Om det gör mig till exotisk och intressant, eller om det gör att jag tillhör en grupp som inte riktigt hör hemma bland vita, blonda, ljusögda svenskar.

Det är svårt att leva i en värld som alltid ska kategorisera en. En värld där andras uppfattning och bild av en tydligen spelar roll, eftersom att det konstant påpekas. Jag är inte svensk, inte heller pakistanier, jag är båda! Men om ingen kan förstå vad det innebär, vad är jag då?

Ett barn av vår värld.

En liten flicka som inte förstår varför folk ser på mig och min familj som annorlunda, som vill se ut som askungen och törnrosa, som längtade efter att bli gammal nog att få blondera sig, som aldrig fick se någon som en själv i rollen som den vackra tjejen på film.

Idag är jag en ung kvinna som ser hur min omgivning inte speglar mitt inre, den jag är, den jag alltid varit och alltid kommer att förbli.

Min omgivning är svartvit fastän jag vet hur färgglad världen är.

Vi som kan relatera till det är barn av vår värld. Barn som vet hur det känns att inte känna sig hemma någonstans, hur det känns att bli utpekad och ifrågasatt, hur det känns att tvivla på sin förmåga och sitt värde. Men nu är vi också unga vuxna som vet hur givande det är att vara bekanta med världen på ett helt annat sätt än vad många av de som sitter bredvid en i föreläsningssalen är. Vi är stolta över våra föräldrar som vågat gå emot normen, som lämnat sina liv bakom sig, som gjort uppoffringar för att vi ska få ett bättre liv.

Jag kommer nog aldrig kunna förlika mig med min tillvaro i vissa rum, eller med känslan av att inte vara välkommen, men jag ska göra mitt bästa för att inte gömma de delar av mig som jag så länge hatat, bara för att de inte är idealet. För min skull, för min familj, för mina framtida barn och för alla de som känner sig som den lilla flickan jag en gång varit - ett barn av vår värld.

TEXT: JAMILA MIAN

URUGUAY En high five i ett land av kindpussar

Jag var sex månader gammal när jag fick hål i öronen i Montevideo. Det var mitt första besök i Uruguay, min mammas hemland, och jag minns såklart ingenting. Men kroppen minns. Små guldringar, ett par korta gråtsekunder, en varm famn och kanske doften av asado från någon innergård.

Sedan dess har Uruguay funnits där i bakgrunden. Som grillad majs på stranden. Som ljudet av applåder när min lillasyster en gång tappade bort sig på stranden och folk började klappa händerna tills hon hittade tillbaka.

Jag har alltid varit den halva uruguayanen. Halv i språket, halv i höftrörelsen när någon försöker få mig att dansa. Men hel när det gäller hur maten smakar, och hur människor möter varandra. Uruguay är landet där ingen får gå hungrig från en asado. Där även en förlorad unge på stranden blir allas ansvar. Och där jag, varje gång jag återvänder, känner igen mig i doften av kol, hav och den stilla rytmen som alltid påminner mig om att jag är långt ifrån Sverige.

Kindpussar var länge mitt kulturella trauma.

Jag var ett barn, på besök från Sverige, och försökte förstå varför jag plötsligt skulle pussa 27 av mammas barndomsvänner rakt på kinden. En? Två? Skulle jag börja? Och om de redan hade hunnit före, vad gör man då? I ett tidigt försök att modernisera hälsningskulturen sträckte jag fram en hand för high five. Det flög inte.

Mina kusiner bodde i ett barrio privado - ett slags gated community med vakter, bommar och cyklar i raka led.

De gick på privatskola, hade skoluniform och blev skjutsade överallt. Jag minns att jag som barn tyckte det var konstigt att de inte bara kunde ta bussen. Själv satt jag varje vecka på en SL-buss till modersmålslektioner i vad som kändes som timmar, något jag hatade då, men är så tacksam för idag. Det var en annan vardag för oss alla, men lika självklar där som här.

Det tog några år, men till slut blev det nästan automatiskt, puss på höger kind, gärna med en liten “¿todo bien?” i samma andetag. I Sverige är det jobbigt att möta grannar i trapphuset. I Uruguay säger man hej till folk på trottoaren även om man aldrig sett dem förut. Och stannar. Och pratar. Om vädret, om fotboll, om politik.

Det finns en självklar öppenhet jag älskar där, vänskaper som vecklas ut och vecklas in. En ny vän blir inbjuden till söndagens lunch efter fem minuter. Och min moster, som i princip sitter fastklistrad vid sin termos, häller upp mate till alla, alltid. Den cirkulerar som en fredspipa, med delat sugrör och allt. Som barn försökte jag lära mig att tycka om den bittra smaken. Jag lyckades nästan.

TEXT: ALMA HOLMBERG

Asado är ett kapitel för sig. Det är inte en måltid, det är en ritual. En ceremoni. Det tänds långsamt.

Någon utses till asador. Köttet vänds med omsorg.

Diskussioner om koltyp, innertemperatur och korvens exakta lutning på gallret kan ta timmar. Det är nästan omöjligt att komma därifrån hungrig, eller utan att ha fått minst tre nya släktingar.

En sommar åkte vi till Punta del Este; Uruguays semesterstad med stora stränder, solblekta hus och och basen från sydamerikansk reggaeton dånande ur varje bilruta. Det var självklart att min mosters vänner följde med. De hyrde grannlägenheten, bar på kylväskor med vattenmelon och pratade högt genom väggarna. Jag förstod inte riktigt hur alla hörde ihop. Vem var kusin, vem var kompis, vem var någons ex? Men det spelade ingen roll. De var bara där. Vid varje måltid, varje bad, varje julklappsutdelning.

Det är kanske det jag gillar mest. Omtanken. Att människor pratar med varandra. Att barn inte bara är sina föräldrars ansvar. Att man fortfarande tror att en grill och en mate-termos räcker för att hålla ihop ett helt kvarter.

Samtidigt är det märkligt att ha rötter i ett land man aldrig bott i. Att känna sig halv när man är där, halv i språket, i gesterna, i hur man beställer en empanada.

Men också halv här hemma i Sverige, när man försöker förklara vad mate är och någon säger “jaha, så typ som örtte då?”

Och även om jag aldrig bott där, så finns landet kvar, i språket jag fortfarande brottas med, i smaken av grillad majskolv, i kindpussarna jag till slut lärt mig hantera. Och i örhängena från när jag var sex månader. Två små guldrringar som fortfarande hänger i mina örsnibbar. Två små bevis på att jag hör hemma där, och här, åtminstone litegrann.

Jag slår upp ögonen och hör havets brus.

Solen lyser in i rummet. Huden bränner lite efter gårdagens starka sol. På platsen där stranden är ens vardagsrum och havet en stor lekplats.

Vi befinner oss på Australiens östkust, närmare bestämt så långt österut som det går att ta sig. Här är livet lite långsammare, på ett bra sätt. Vid första anblick kan saker verka främmande; alla barfota människor, banan-mannen som står och sjunger utanför matbutiken och de färgglada skyltarna. Men under ytan gömmer sig en lång kulturhistoria och en stark stolthet över den lilla kuststaden.

När jag kom till Byron Bay för första gången hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Tanken var bara att resa igenom, för att sedan röra mig vidare. Men under min första dag möttes jag av lokalbefolkningen som gärna berättade om stadens historia. Jag fick lära mig om hur Byron under 1970-talet attraherade hippies på grund av myten om kristallådror under marken och områdets starka energi, av stadens avslappnade aura och starka gemenskap.

Något annat som fångade mitt intresse var lokalbefolkningens starka koppling till vildlivet i Byron. Runt om i staden kan man se målningar av .

valar, delfiner och sköldpaddor

på väggarna. Knölvalarna migrerar förbi Byrons kust två gånger per år och stränderna blir fulla av personer med kikare som spanar efter att se skymten av en val. Jag minns själv första gången jag fick se en. Det var en septemberkväll och solen höll på att gå ner, jag tittade ut mot havet och såg plötsligt en fontän av vatten ute på havet. Jag ville inte få upp hoppet men spände ögonen för att kolla extra noga. Kort därefter såg jag en stjärtfena slå mot vattenytan. Det var en mamma och en unge, på väg ner för kusten. Fram till november simmade de förbi, varje dag.

Vågorna var perfekta och vattnet skimrande i kristallblått. Efter att ha trängts med alla andra surfare, som precis som oss såg hur perfekta vågor det var denna dag, såg jag plötsligt en fena ute i vattnet.

En skräckblandad förtjusning spred sig i kroppen.

Tanken på att möta en vithaj kändes inte alltför kul. Men så plötsligt såg jag flera fenor, och sedan en delfin som hoppade i vågen.

Det var inte bara från land man fick uppleva djurlivet. En varm decembermorgon åkte jag och mina vänner till en av de populära surfstränderna,

Wategos.

BYRON

Snabbt ropade jag på min kompis och vi paddlade närmre. Helt plötsligt satt vi där, på våra brädor, med en svärm av delfiner som lekte runt oss. Jag minns hur jag slogs av tanken över hur man kunde föreviga denna stund, men ibland räcker det med att bara få minnas.

Byron gav inte bara mig vänner för livet, utan även fina minnen som jag bär med mig.

Som natten då jag och mina kompisar släpade madrasser och kuddar ut på en klippa, fast beslutna att sova under bar himmel. Där låg vi, insvepta i filtar för lite värme, lyssnade till vågorna och fladdermössens lätta svirrande ovanför oss. Vid femtiden .väcktes vi av .

de första solstrålarna som målade himlen.

Vi låg där tysta, och såg solen stiga upp över havet. Eller alla mysiga kvällar på hippiehostelet Arts Factory, som en gång i veckan öppnade upp sina dörrar för resterande backpackers i staden.

Här samlades vi för att ta del av en talangshow med folk från alla olika delar av världen. Det spelades musik, dansades, bjöds på poesi och annat kreativt. Ibland blev det en flopp, men oftast var det magiskt. Oavsett var det alltid en stämning som är svår att fånga med ord, utan en känsla som behöver upplevas.

När jag var liten drömde jag om att bo på ett varmt ställe. I en skoluppgift om framtiden, målade jag mig själv boende i ett hus på landet med en pool i trädgården där jag skulle ha mina egna delfiner. Inte visste jag som 10åring att den drömmen skulle bli sann.

Kanske är det just det som gör Byron Bay så speciellt för mig.

Istället för att stanna där i bara några dagar fick jag spendera 9 otroliga månader i staden, och även om jag nu befinner mig på andra sidan jorden så bär jag alltid med mig en liten del av den platsen. Trots att myterna om kuststadens höga spirituella energi antagligen inte stämmer, så är det definitivt något speciellt med Byron Bay. Min lyckliga plats.

By ron Ba y N SW

ByronbeBaachy

Aus

trali a

from greetings

N BAY

TEXT: STINA GUSTAFSSON

I femman hade vi våra första lektioner i moderna språk, som prova-på tillfällen i varje språk innan man behövde göra sitt val inför sexan. Jag visste direkt vilket jag ville välja, inte för att jag hade några rötter i landet eller någon annan koppling dit, men jag var ändå övertygad. .

Jag skulle plugga franska.

Av någon anledning fick jag för mig, på ett sådant sätt som trettonåringar oförklarligen kan få för sig saker, att jag älskade Frankrike.

De där franskalektionerna när vi tragglade glosor, läste texter, lyssnade på musik och tittade på film kom sedan att bli anledning för mig att resa till Frankrike. Jag tror att det är landets stora variation som lockat mig, det har allt.

Romantiska Paris med sina boulevarder och små caféer, Atlantkusten i väst med vågor som bjuder in till surf och solnedgångar, och Pyrenéerna i söder där man kan vandra bland toppar mot oslagbara vyer. Och sen alla de otaliga små pittoreska byarna av stenhus som gömmer sig mellan bergoch dalbanor av vinodlingar, och alla de smultronställen längs medelhavet där vågorna slår likt ASMR mot stenstränder och vattnet sträcker sig mot horisonten som hamrat guld.

Så, när det förra året var dags att söka utbyte såg jag mitt tillfälle att testa på att flytta till Frankrike och ta reda på ifall det verkligen skulle bli lika idylliskt att bo där som jag alltid föreställt mig. Sagt och gjort bar det av till Bordeaux. Jag får erkänna att jag inte hade någon som helst uppfattning om staden innan jag satte min fot där i januari, men vad alla förväntningar överträffades!

Från första stund kändes staden som hemma. Att på varenda litet torg hitta uteserveringar som gång på gång överträffade varandra, att varje morgon få köpa en nygräddad chocolatine i skolcafetérian för 50 cent, att på kvällarna (eller varje dag och kväll) kunna beställa rödvin producerat på någon av gårdarna bara stenkast bort för enstaka Euro, att i varje gathörn känna doften av nybakt bröd och att konstant omges av sorlet av människor i rörelse, är de saker som fick min tidigare föreställda bild att få färg.

TEXT: EMMA STÅHL

Att omges av språket jag kämpat med att lära mig under så många år var tillfredsställande. Jag försökte använda min skolfranska så gott det gick. Ibland gick det bra, och då kunde jag få till en konversation med någon charmig servitör.

Ibland gick det mindre bra, och då fick jag nöja mig med att le och nicka i hopp om att det var precis det svar som önskades av mig. Men varje litet samtal, varje skylt jag kunde tyda eller konversation mellan främlingar på spårvagnen som jag lyckades överhöra kändes som en liten framgång. Och sakta men säkert började jag förstå varför jag hade känt den där märkliga dragningen till Frankrike redan som trettonåring.

Här är vardagen lite härligare, allt går aningen långsammare, men alla njuter aningen mer av livet. Varje dag är spårvagnen sen, det är omöjligt att handla på söndagar, alla restauranger har stängt under eftermiddagarna och på mataffärerna är det nästan beundransvärt hur långsamt kassörskorna scannar varor. Det kan nästan verka nonchalant ibland, men jag upplever att de har en ständigt närvarande känsla av att inget är på så stort allvar att det är värt att stressa över. Ganska sunt egentligen.

Samtidigt som att fransmän bevisligen inte stressar och inte verkar främmande för att ta saker i sin takt, är människor ständigt i rörelse och man blir hela tiden påmind om stadens puls. Varje natt ekar ljudet av berusade ungdomar som skriksjunger till en gammal schlagerhit nere på gatan utanför fönstret, och var femte minut plingar spårvagnen högt två gånger för att annonsera sin ankomst till perrongen utanför porten. Dessa saker kan först verka störiga, men jag har kommit att börja älska dem. Ljudet av spårvagnen i kombination med människor som får staden att leva har börjat kännas som en trygg vaggvisa.

Nu sitter jag med min väska packad och ska snart åka hem igen. Det är en konstig känsla, för på ett sätt känns det som att jag lämnar något bakom mig. Samtidigt vet jag att det inte är något jag lämnar, utan massor som jag tar med mig. Språket, erfarenheterna och minnen med människorna jag mött. Även om mitt utbyte här är slut, vet jag att jag kommer tillbaka. Kanske inte snart, men någon gång. För jag älskar fortfarande Frankrike. Inte längre på det där oförklarliga sättet som när jag var tretton, utan nu för vad jag faktiskt vet att det är. Så det är inget hejdå, för vi ses igen.

SPANIENS

STORA M MALAGA MADRID SPANIENS STORA M: SKRIBENTERNAS RESEGUIDE

MITT MÁLAGA. Finns det en ljuvare förnimmelse än eftersmaken av att något fimpat på ens fördomar? Jag flyttade hit i tron om att Uppsala saknar vardagsspänning. Men här sitter blonda killar på bänkar och ringer folk i andras sängar för att prata om döden och diagnoser. Här knackar främmande kostymklädda män på dörren när klockan närmar sig midnatt och ger en vita rosor. Här sitter man för att stämma sin bas i ett öppet Flogstafönster och slänger ner en tändsticksask till grabbarna nedanför, som ursäktar sig och frågar om det inte råkar vara så att man har lite eld?

Jorden runt i all ära, men om man inte har någonstans man faktiskt vill, är det inte så att man ger vika för flykttendenser? Det grönare gräsets frestelse. Sirensången. Jag tänker på det där med vardagsspänning. För visst är det väl ändå så att varje hörn, varje vrå, krypin, skymundan, varje världsligt litet veck är någons vardag, någons banalitet? Varför är det bara på bortaplan vi upplever lysten mött? Går inte äventyret att hämta i förmågan att upptäcka den där lilla kicken av att susa hem på cykeln med en ny EP i lurarna för den trehundrade kvällen i rad? Man behöver sällan dyka djupare än grundet i sin självrannsakan för att inse att en stor del av tristessen och rastlösheten är ett avskärmningssymptom. Skygglapparnas bedövning. Att vi stänger in oss, stänger ute. Kan hända att det delvis rör sig om en kulturell biverkning. Det något inrutade, skygga, ifrågasättande. Så för er som inte riktigt fått puls i alldagligheternas äventyrsådra, här får ni något att längta efter: Spaniens stora M.

DESAL CAFÉ.

DAILY KOFFEE & BOLO.

Brunch i en kullerstensgränd. Runda vågslipade stenar, iordninglagda i böljande svartvita mönster. Solen smiter förbi Obispado de Málagas klocktorn och strömmar in mellan bleka fasader. Fönster från golv till tak, råa tegelväggar, färskpressade medelhavsapelsiner och kepsprydda servitörer som bjuder med en till reggaetonklubbar.

Hål-i-väggen kaffe! Blaskigheten är ett minne blott hos de bägge baristorna vid Plaza de la Merced. Doften av nybakt bolo do caco och vitlökssmör slingrar över torget vid klockan nio och hänger kvar i luften tills restaurangsorlet börjar sjuda efter siestan.

LA RECOVA. En spartansk frukost för morgonmänniskorna som hinner dit innan kön ringlar sig bortom Iglesia de San Juan. Spinkelbenta bord i en undangömd gränd, rostat bröd, kaffe med mjölk och äggkartong med marmelader, chokladkräm och smör.

POLIFONÍA CAFÉ.

Inklämt mellan fotbollsplanen och musikkonservatoriet med väggarna täckta av diverse stråkinstrument och omaka fåtöljer. Puffiga kanelpudrade cappuccinos på den skuggade, något upphöjda, lilla terrassen.

MIA COFFEE & TAYBO. I varsin ände av stan, Mia nere vid hamnen, Taybo vid Jardin de los Manos, hittar man Málagas mysigaste kryp-in fik. Så små att ugnen står på bänken bakom glasmontern och ägaren har fingrarna i nästa omgång dulce de leche kladdkakor.

BICO DE XEADO. Det finns glass och så finns det helado de granja.

Hemmagjorda smaksammanställningar som ricotta med karamelliserade fikon möjliggörs av gårdsmjölken från korna i inlandshorisontens berg.

LA POLIVALENTE.

FERMENTO.

Livemusik till billig peng.

Gyllene empanadas ett knappt stenkast från stranden.

Surdegsbrödet säljs efter vikt och skivas intill kassan i din föredragna tjocklek.

ANCÁ ER MEJILLÓN, CORTIJO DE PEPE, LA TRANCA, COLMADO 93 & CASA DE GUARDIA. Inled tapasrundan i barrio Olletas lugn. Under blårandiga markiser ligger Mejillóns avskalade uteservering utspridd på ett gatuhörn bland lägenhetshusen med dörrarna på vid gavel ända in mot småtimmarna. Strosa ner längs Calle Cristo, Calle Victoria, stanna en stund under Plaza Merceds ljusslingskrönta träd, fortsätt in i den krökta sluttande gränden. Cortijos mjukkantade gula neonskylt vilar med blicken över pulpo a la brasa, gambas al pil-pil och en avokado-ensaladilla som får en att smälta. Traska längs Calle Álamos tills den svänger åt vänster. La Tranca: servettprydda golv i enlighet med övertygelsen om att ”ju mindre golv som syns – desto godare är mat”.

Vinyltapetserade väggar, kritinristade notor direkt på bardisken, spenattortilla, rökt tonfisk och manchego på spett. Korsa gatan till Colmado. Snedda igenom hela centro histórico, passa på att strosa runt ett tag i kringelikrok-kvarteren. Avsluta med några av Guardias dessertviner på fat, där personalen ringer i en klocka ju fort någon dricksar.

BAR URBANO. Taket är draperat med bh:ar... stället talar för sig självt.

TEATRO CERVANTES. Livemusik till mindre billig peng, men med influgna musiker som Mulatu Astatke är det utan tvekan värt plånbokens kvidande.

LA POLIVALENTE. Livemusik till billig peng.

MERCADO CENTRAL DE ATARAZANAS och MUSEO CARMEN THYSSEN. För de dagarna man bara vill folkskåda, flanera runt, ta ett glas och några kroketter i förbifarten, köpa en frukt man inte kan uttala namnet på och mumla något svårfångat om en tavla på halvknackig spanska.

MITT MADRID. Trots att jag tillbringade majoriteten av min uppväxt i Gävle är jag i grunden en storstadstjej. Det var först i tioårsåldern som jag och min mamma packade ner livet i en resväska och flyttade flera tusen mil norrut. Innan dess var Madrid allt jag kände till. Om jag tänker efter är det ganska lustigt; varje gång jag återvänder till den platsen jag en gång kallade mitt hem känner jag mig som en främling. Varken jag eller Madrid fick någonsin chansen att lära känna varandra på djupet. Ändå är det staden jag för alltid kommer längta tillbaka till. Kanske är det värmen hos människorna, den välkomnande omfamningen man möts av, den kulinariska upplevelsen eller helt enkelt det faktum att det alltid kommer att stå Madrid i mitt pass, som gör att staden betyder mycket för mig.

För den som drömmer om att resa bort i sommar och ännu inte bestämt resmål vill jag varmt rekommendera Madrid. För att kunna samla några av stadens pärlor har jag tagit hjälp av min mamma, Begoña. Medan jag och Madrid bara fick en barndom tillsammans och några korta besök i vuxen ålder, omgavs hon av stadens liv och stillhet i nästan 30 år.

MIN MAMMAS MADRID “En av de saker jag njuter mest av är att gå vilse i en stad, skapa min egen karta och upptäcka de gömda vrår som staden bär på”

KONST “¿Qué me gusta de Madrid?” Mamma upprepar frågan högt för sig själv och sedan fortsätter med, “du vet att jag alltid har tyckt om museer väldigt mycket. Och Madrid har ju väldigt vackra museer.”

Slår hjärtat lite extra hårt för konst får du inte missa Paseo del Prado, eller som det också kallas, Paseo del Arte, bokstavligen konstpromenaden. Stråket börjar med Reina Sofia-museet och leder dig vidare till det berömda Museo del Prado, vilket för övrigt är mitt favoritmuseum. I Prados övervåning vilar statyerna från Los Jerónimos - ett av stadens viktigaste kloster. De står där stilla och tålmodiga, “När du går upp för trapporna och står där, då infinner man sig i en ro genom att bara titta på dem. Att stå där och tänka på hur hela klostret flyttats dit, sten för sten, upp för dessa trappor”.

Till sist leder konstpromenaden fram till ThyssenBornemisza - det gamla palatset som, enligt min konstälskande mamma, har blivit en plats för enastående konst. Ytterligare ett måste för konstälskare är El Barrio de las Letras, beläget i närheten av Paseo del Prado. Längs dessa gator slingrar sig orden från välkända spanska författare som små fragment av historia och berättelser. Det är verkligen en litterär skatt under fötterna.

STADENS KLASSIKER Byggnaderna i centrala Madrid har alltid fascinerat mig.

Trots att stadens puls ofta bjuder på trängsel och folkvimmel kan man ändå hitta en sorts stillhet genom att bara låta blicken vandra uppåt och ta in alla vackra byggnader. I stadens hjärta, Puerta del Sol, som markerar Spaniens kilometer noll, möts den stillheten med stadens ständiga rörelse. Denna plats är inte bara en magnet för turister, utan även en samlingspunkt för Madridborna själva. Varje nyårsafton fylls torget av människor som tillsammans välkomnar det nya året genom att äta tolv vindruvor, en för varje klockslag, för att bringa lycka i det nya året. Även längs Gran Via kan du njuta av alla otroliga byggnader som ger staden så mycket liv.

Ytterligare en madrilensk pärla är Parque del Retiro, Retiroparken. Just nu, för den som har turen att befinna sig i Madrid, bjuder parken på den årliga bokmässan, Feria del Libro. Min mamma har en stor kärlek för böcker och litteratur, så hennes bästa tips är enkelt: vandra runt bland alla bokstånd och hitta något nytt och oväntat.

STROSA OCH BÄRSA! Livet i Spanien handlar mycket om att vara ute och umgås. Att avnjuta en kaffe eller en bärs på en uteservering är även det något som ligger mamma varmt om hjärtat när vi pratar om Madrid: “Det finns inget bättre än att beställa en kaffe, en frukost, churros kanske, och bara njuta”. Är det soligt är det givetvis en bärs, eller en Clara, som gäller. En Clara är öl med soda eller med citron: “Una clara con limón, ärligt talat handlar det bara om att njuta.”

MÁLAGA

MADRID

TEXT: STELLA DANNEMAN

TEXT: LIDIA FERNANDEZ

Facit

PÅ SPÅRET PÅ SPÅRET

10 Poäng 10 Poäng

Den brittiska premiärministern Liz Truss satt bara i 45 dagar vilket är rekordkort tid för en premiärminister i Storbritannien. “Det går i cirklar, aj, aj aj” syftar på pariserhjulet London Eye vid Themsen.

8 Poäng "Kryddor i grupp” syftar på 90-talsgruppen Spice Girls som är från London. 2012 hölls OS i London, därav “det osar 2012”. (Dessutom hade Spice Girls en återförening på OS 2012). “Drama i väst” syftar såklart på området West end i London som är särskilt känd för professionella teaterföreställningar och musikaler. Att det har varit drama och skandaler inom den brittiska kungafamiljen på slottet Buckingham Palace i London har väl ingen missat.

6 Poäng

8 Poäng

6 Poäng

London har ett av världens största tunnelbanesystem och resekortet kallas Oyster card. Har man inget sånt kan man istället åka i en ikonisk röd dubbeldäckare och njuta av utsikten runt om i staden. I London lever det svenska ABBA-arvet vidare genom ABBA Voyage där man kan få uppleva en digital konsertupplevelse som återskapar hur det såg ut på 70-talet.

4 Poäng 4 Poäng

London behöver du aldrig oroa dig, med alla ikoniska röda telefonkiosker kan du ringa någon i varje gathörn. Vinhus syftar på den brittiska sångerskan Amy Winehouse som är född i London. Beställer du en pint på en engelsk pub får du en halvliter öl.

2 Poäng 2 Poäng

Den stora klockan som tickar är självklart Big Ben. David Beckham är ytterligare en kändis från London och uttrycket “Bend it like Beckham”, som också är en film, kommer från hans skicklighet att skruva bollen vid frisparkar. Att engelsmännen gillar te, specifikt afternoon tea, kommer inte som en överraskning för någon.

Av: Ebba och Frida

London

London

JUNI 1

2

3

4

5

6

12 V O L R 18 17 13 14 15 16 A M M 19 O 20 21 22 23 24 S 7

8

9

10

11

25 26 27 28 29 30

Vi hoppas att du har uppskattat detta nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Olivia & Emma