Reversen Mars

MARS 2025

ÅRS JUBILEUM UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

SEDAN 1975

TEMA

RÄTTVISA

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

Sedan 1975

INNEHÅLL

6. FÖRORD 7. ORDFÖRANDE HAR ORDET 8. REDAKTÖRSKRÖNIKAN 9. CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET 10. MIN DAGBOK AV ORÄTTVISA 11. KORSORD

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

12. NÄR RÄTTVISA KÄNNS OMÖJLIGT ATT SKRIVA OM

14. PLÖTSLIGT HÄNDER DET 16. BARNENS SYN PÅ RÄTTVISA 18. DISTANSPLUGG I ETT NÖTSKAL 20. TRILLINGNÖTEN 22. BEAR VS MAN 24. VISOR OM RÄTTVISA 26. VÄNTA PÅ DIN TUR 28. RÄTTVIS SEGER...

30. SMETSAMVARO 33. VÅREN KOM TILLSLUT 34. KVINNOR SOM SKREV HISTORIA 36. EN RÄTT VISA 38. RÄTTVISA TILL ALLA NÖRDAR 40. FÖRENINGSKALENDERN

Olivia Psarris Chefredaktör

Emma Runhem Redaktör

Stina Gustafsson Skribent

Lucas Nyman Skribent

Anna Orrenius Skribent

Ebba Drangel Skribent

Emma Ståhl Skribent

Tove Hernquist Skribent

Ida Bjelfvenstam Skribent

Sara Salemyr Skribent

Wilmer, Paula & Theo UEpoddar

Jacob Nordström Andersson Skribent

Jamila Mian Skribent

Stella Dannemann Skribent

Nikki Ollinen Skribent

Frida Witt Skribent

Hannah Lidner Skribent

Alma Holmberg Skribent

Fredrik Beck-Norén Skribent

Lidia Fernandez Skribent

FÖRORD ÅRS JUBILEUM

Hela femtio år har passerat för denna redaktion. Femtio år fyllda av kreativitet, reflektioner och gemenskap. Från Upekon Nytt, till Upekon Reversen, till Uppsalaekonomernas Reversen.

Genom åren har tidningen reflekterat ungdomens syn på världen och studentlivet; allt från gripande berättelser, till komiska reflektioner. Tillsammans banar vi väg för kreativt skapande i den akademiska världen och fortsätter axla rollen som Uppsalaekonomernas kreativa forum. Att skriva om rum, avslut och kärlek kanske inte fyller en större samhällsnytta, men det skapar mening.

Vi vill därmed rikta ett stort tack till samtliga. Tack till er skribenter. Tack till tidigare redaktörer och chefredaktörer.

Tack till alla ansvariga utgivare. Tack till er som månad in och månad ut läser våra nummer. Utan er vore Reversen ingenting.

Tack, Reversen Vårterminen 2025

ORDFÖRANDE HAR ORDET

Kära Uppsalaekonomer,

Värmen har dundrat in och varenda gågata, uteservering och promenadstråk är fyllt av människor som njuter av vårsolen. Även Observatorieparken har fått sin beskärda del av soldyrkare. Livet har helt enkelt blivit lite mer njutbart de senaste veckorna, och det finns något alldeles speciellt i att kunna avnjuta sin mediokra matlåda på finanstaket. För mig är april ofta en månad av uppväxling. Det är nu saker börjar ta fart på riktigt – idéer som växte fram i januari har landat, tempot ökar och kalendern börjar se ut som ett abstrakt konstverk.

Rättvisa är ett av de där orden som är både självklart och komplext på samma gång. Självklart vill vi alla ha den. Komplicerat i att det inte alltid är lätt att avgöra hur den bäst uppnås. Rättvisa betyder inte alltid att alla får samma sak – ibland betyder det att vissa får lite mer, för att startsträckan inte varit densamma. Ibland innebär det att kliva åt sidan och ge plats. Ibland innebär det att stå kvar och säga ifrån.

I en förening som Uppsalaekonomerna blir rättvisa något väldigt konkret. Det handlar om att se till att alla våra medlemmar – oavsett vem man är, var man kommer ifrån, hur mycket man engagerar sig eller vilken termin man går – känner sig välkomna.

Det handlar om representation: i utskott, på scen, i våra beslut. Det handlar om att säkerställa att det finns en stol vid bordet för alla.

Men kanske allra mest handlar det om stämningen vi skapar tillsammans – den där känslan av att "jag hör hemma här".

Under mars arrangeras också Equal March – en vecka där vi sätter jämlikhet och inkludering i centrum. En vecka som påminner oss om att rättvisa inte är en självklarhet, men något vi aktivt kan bygga. Det sker inte bara genom föreläsningar eller event, utan i det lilla: när vi lyssnar in någon annans perspektiv, lyfter en röst som annars inte hörs, eller helt enkelt hur vi behandlar varandra i vardagen. Alla dessa handlingar räknas.

Som vanligt är det mycket på gång inom föreningen – och det är jag otroligt glad för. Det säger något om styrkan i vårt engagemang.

Oavsett om du är den som driver ett projekt från grunden eller bara dyker upp för en kopp kaffe i loungen: du är en viktig del av Uppsalaekonomerna. Tillsammans gör vi skillnad, och det är tillsammans vi bygger den gemenskap som präglar vår förening. En gemenskap där rättvisa inte bara är ett ideal, utan en praktisk riktning. Tack för att du är med och formar den.

Som sagt växlar vi upp i april. Det är en hektisk månad, med otroligt mycket roligt att se fram emot. Redan på fredag är det dags för tävlingen SEB Investment Challenge att nå sitt avslut och kora vinnaren. Detta sker på en storslagen gasque på anrika Norrlands nation. Dagen därinnan släpps äntligen biljetterna för Uppsalaekonomernas Vårbal, som även i år kommer att hållas på Uppsala slott. Veckan efter är det återigen dags för tävling, men denna gången är det Unifejden som står för vinnarandan - vår fotbollsturnering där skolor från landets alla hörn ges möjlighet att visa att just de är bäst. Detta är bara ett litet axplock av allt som kommer ske för en Uppsalaekonom i April, och vill du veta mer rekommenderar jag starkt att besöka vår Facebook och Instagram för mer kontinuerliga uppdateringar.

Sist men inte minst vill jag verkligen slå ett slag för att komma och göra just din röst hörd på föreningsstämman den 15e och 16e april.

Där ska vi bland annat besluta om propositioner, motioner och val till förtroendeposter. En ypperlig möjlighet att vara med och påverka framtidens Uppsalaekonomerna!

Ta hand om er, vi ses på Borgen!

Rättvisa vårhälsningar,

Personligen är rättvisa något jag ofta funderar på i min roll som ordförande. Hur tar vi beslut som gynnar fler än bara de mest aktiva? Hur ser vi till att även de tysta rösterna får utrymme? Och hur fortsätter vi att utvecklas – som kår, som individer, som studenter – i en riktning som inte bara känns rätt, utan också är det?

Mars är också en påminnelse om tiden vi befinner oss i. Våren är en period då många känner av en viss trötthet. Kurserna blir tuffare, energin svajar. Kanske har du redan börjat fundera över sommarjobb, framtid eller till och med examen. Just då är det extra viktigt att vara rättvis – inte bara mot andra, utan mot sig själv.

Sänk ribban ibland. Prioritera det som ger dig energi. Våga be om hjälp. Det är också rättvisa, på ett lite mer personligt plan.

ALEXANDER ENGDAHL Ordförande Uppsalaekonomerna

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Livet är inte rättvist. Det vet jag ju nu, men Emma sju år

Idag finns så mycket större orättvisor. Som barn kändes

gammal? Nej, det konceptet hade hon inte köpt.

omvärlden gigantisk, men ens egen värld är så liten. Du har inte förståelsen för andras upplevelser eller att det,

Ordet rättvisa väcker mycket barndomsminnen för mig.

tro det eller ej, faktiskt finns personer som har det värre.

Jag är nummer två i syskonskaran, bestående av totalt

Då grundade sig orättvisan i avundsjuka mot det andra

fyra syskon. Som ni kan tänka er har det skett en hel del

fick, men som man själv blev utan. Sitt sätt kändes alltid

diskussioner, bråk och tävlingar. Vi alla har lite olika syn

rätt. Barn är fyrkantiga, men vem kan klandra dem?

på vad rättvisa faktiskt betyder. För mig var det rättvist

Uppväxten är väl till för att slipa på kanter och runda ut

så länge jag fick som jag ville! Tyvärr hade jag inte några

hörn så att motgångar känns lite, lite lättare längre fram.

starka konkurrensfördelar mot mina syskon, så jag fick skapa egna. Konceptet blev helt enkelt att “jag är äldst”

Orättvisor finns stora som små, för stora och små

fick räcka som förklaring. Jag kan tänka mig att dessa

personer. Och att jag ska få sitta fram i bilen? Ja det, det

uttryck skavde lite hos mina syskon, för jag är ju inte

är fortfarande rättvist.

äldst, men det handlar om inställningen - det vet alla.

Självklart ska jag sitta fram i bilen. “Äldst” vet mest och borde få bestämma. Inget snack om saken!

Vem som tänkte ha på sig den tröjan först, vem får sista kakan eller vem som får välja låt inför uppträdandet i vardagsrummet. Ja, så fort det fanns ett val skapades utrymme för brutal orättvisa. Som barn hade man egentligen en helt galen syn på vad som var rättvist eller inte. Ju mer man upplever i livet, desto fler “orättvisor” utsätts man för. Och så inser man någonstans på vägen att denna “orättvisa” sällan är riktad mot en själv. Att lillasyster hade sparat mer av veckopengen och kunde köpa mer lördagsgodis: orimligt. Ett helt sjukt påhopp.

Hela världen var emot en. Idag förstår man ändå, någonstans, att det är ens egna fel. Eller så är det slumpen.

EMMA RUNHEM Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Ibland känns världen så stor. Ibland så liten. Vissa gånger känns den nära. Andra gånger avlägsen. Det händer så mycket runtom oss, konstant. Samtidigt är vi bäst på att stänga av, gå in i vår lilla bubbla och hitta trygghet i det familjära. Är det vårt enda sätt att överleva det utomstående kaoset? Vår enda väg till att hitta lugnet bland tumulten av världens orättvisa? Eller behöver vi öva på att lyfta blicken? Bemöta gårdagens, dagens och morgondagens orättvisor. I så fall - i vilken ände ska man börja?

Jag kan inte prioritera. Välja vilken orättvisa som har första tjing i min korta krönika. Eller vilken rättvisa som ska få skina. Tanken av världens alla problem får mig att känna mig maktlös. Tung. Hopplös. Hur kan det vara rätt att jag får sitta här? En 23-årig tjej som får utbilda sig gratis, leva fritt och ha oändligt med möjligheter framför sig. Medan en annan 23-årig tjej, någonstans där ute i världen, har fått alla sina rättigheter tagna från sig. Det blir överväldigande. Dessa tankar. Känna dessa känslor.

Solen skiner. Våren är här. Jag sitter med en kopp kaffe i solen och skriver för vår underbara tidning. Samtidigt sitter mina vänner i ett litet klassrum och lär sig om obligationer och dess marknadsvärde. Finansieringen.

Inte för att ta studierna för givet. Men just för att jag har möjlighet att prioritera en dag i solen istället för i ett klassrum. Något bara en student kan göra.

Våren är här. Kalendern fylls med vårbal, valborg och inplanerade LUS:er på nationernas innergårdar. Vi behöver inte stressa för att bli av med alla To Do:s på jobbet så att vi kan ta sommarledigt. Vi kan njuta. Hitta på saker. Sedan när sista tentan är över, ja då kan vi klappa igen böckerna och inte tänka på det i tre hela månader innan vi är tillbaka i skolbänken igen. Något bara en student kan göra.

Världen är inte rättvis, men våren är här. Man får uppskatta det lilla i livet. Snart kommer skatteåterbäringen.

Men, för att citera min kära mormor, tror jag lösningen till ondska är att förstärka det goda. Lyfta det som fungerar. Leva på i tacksamhet. Inte blunda för världens orättvisor, men samtidigt njuta av den frihet vi har. Lyft blicken och gör det du har makt att förändra. Allt för att skapa en bättre framtid, en bättre värld. För idag och för imorgon. För sig själv och för sina medmänniskor.

Så ta mig med en nypa salt. Kommande rader är inte till för att klanka ner på andras rättigheter, utan till för att påminna oss om hur bra vi har det här i Uppsala.

Studentens förmåner.

OLIVIA PSARRIS Chefredaktör

dagbok Jag bläddrar igenom gamla dagböcker på jakt efter orättvisa. Vilken jävla klyscha jag är, bläcket fyller bladen som flytigast när det handlar om min egen hjärtesorg. Det är orättvist när den man älskar river kontraktet och man tvingas plocka upp bitarna av relationen på egen hand. Det är orättvist att en person har makt att bestämma ens eget värde, trots att det är jag som från första början ger dem makten att göra så. Jag bläddrar vidare. Jag har skrivit en del om orättvisan som följts av min ADHD-diagnos. Min favoritnitlott, om jag får säga så. Frustration, övergivenhet och tillslut, en slags acceptans. Man har väl kanske inte så mycket val.

Rätt så orättvist. Övriga sidor i dagböckerna fylls av mindre orättvisor, vars betydelse idag inte längre existerar. Det kanske inte var så orättvist som det i stunden kändes. Det kanske bara handlade om en otur som trots allt blev kortvarig. Det jämnade ut sig tillslut.

Var det ens orättvist från första början?

Dagboken är till för att reflektera och växa, men inte minst för att tycka lite synd om sig själv och få vara en aning mer självisk än vad man är i vanliga fall. Man är rå och ärlig, och logiken kanske springer ifrån en när känslorna är som starkast. Vad är orättvisans drivkraft?

Kan orättvisa leva kvar utan jämförelse? Jag jämför mig med andra hela tiden, och det ser jag till att skriva om i dagboken. Är min upplevelse bara orättvis i jämförelse med andras? Jag funderar över hur ofta det snarare är jag som är orättvis mot andra. Det kanske jag inte skriver lika mycket om. Jag undrar hur många gånger jag varit någon annans Palermo-vakt?

Förlusten byttes ut mot en vinst. Jag blev dumpad och sen kär igen på nytt. Mejlet sa “Vi har valt att gå vidare med andra kandidater”, sen på ett annat jobb träffade jag vänner för livet. Palermo-vakten nekade mig och jag blev en aning god natts sömn rikare. Jag kanske till och med slapp ta beslut jag dagen efter skulle få sota för.

Orättvisan som följer med den sistnämnda är tuff i stunden, men det händer även de bästa. Varje nej blev ändå ett ja. Och blev det inte ett ja, tvingade jag nejet att inte se lika fult ut.

TEXT: LIDIA FERNANDEZ

2. En känsla av samhörighet och delaktighet 4. Motsatsen till förakt 6. Person som dömer rättsliga tvister 8. Att vara utan begränsningar eller hinder 9. Konflikt mellan nationer eller grupper 11. Någon som är likställd med andra i rättigheter och värde 13. Att kunna sätta sig in i någon annans situation 14. Rätten att fritt kunna uttrycka sina åsikter 15. En samhällsstruktur där vissa har mer makt än andra 16. Social position eller anseende 17. När någon missbrukar sin makt på fel sätt

1. Något som är korrekt enligt lag eller moral 3. Relationen mellan bröder och systrar 5. En stark känsla av tillgivenhet eller omsorg 7. Rättvisa som handlar om fördelning av miljöresurser 10. Något som tillkommer en individ enligt lag eller moral 12. Värdeenhet som används vid handel

TEXT: STINA GUSTAFSSON

NÄR RÄTTVISA KÄNNS OMÖJLIGT ATT SKRIVA OM När jag först hörde att temat för det här numret var rättvisa tänkte jag: Perfekt. Det är ett högaktuellt ämne och vi har alla en relation till det. Jag började fundera på vad jag skulle skriva om. Jag funderade och funderade lite till och nu sitter jag fortfarande här i elfte timmen och funderar över vad rättvisa ens betyder.

Det borde vara enkelt. Men mina tankar går hela tiden till orättvisa. Det vi själva har upplevt. Känslan av att ens tenta var svårare än tidigare terminer, att syskonet behandlas annorlunda av föräldrarna, att någon får en roll baserat på kontakter snarare än kompetens, eller den där “freeridern” i grupparbetet som bara glider med. Det finns otaliga exempel som vi alla sannolikt känner igen. Kanske vågar man till och med erkänna för sig själv att man faktiskt fick den där fördelen tack vare kontakter när någon annan kanske egentligen var bättre lämpad, eller att man var den i gruppen som inte bidrog lika mycket.

Sen har vi också de orättvisor vi ständigt påminns om på nyheterna. De får mig att tänka: "Vem är jag att skriva om orättvisor när jag, jämfört med många andra i världen, är så privilegierad?" Jag behöver aldrig oroa mig över att ha tak över huvudet eller mat på bordet. Jag bor i ett land där jag har rätt till utbildning, abort, att uttrycka mig fritt och älska vem jag vill.

Ju mer jag försöker skriva om rättvisa, desto mer inser jag hur svårt det är.

Rättvisa är inte svart eller vitt. Det är inte alltid en tydlig gräns mellan rätt och fel. Det handlar om känslan av att något är rättvist eller inte, och den är svår att beskriva när den är så olika för alla.

Det är just det som gör ämnet så frustrerande. Vad jag än väljer att skriva känns det antingen för stort eller för litet. För klyschigt eller för filosofiskt. För politiskt eller för personligt. Jag kan skriva om orättvisor i världen, men jag får inte vara för politisk. Jag kan skriva om orättvisor i vardagen men det känns som petitesser i jämförelse med ett större perspektiv. Så vad gör man?

Kanske är det just det här som är poängen. Kanske är rättvisa ett ämne som är svårt att skriva om för att det är svårt att uppnå. Vi har alla olika uppfattningar om vad som är rättvist. Vissa saker som känns självklara för mig kan kännas helt ologiska för någon annan.

Det som gör mig hoppfull är de tecken som fortfarande visar på att rättvisa skipas, som när man glömmer säga att man vill ha studentrabatt på Johannesgrillen och blir erbjuden att ta en gratis dryck istället.

TEXT: EBBA DRANGEL

DIN TURDAG IDAG!

T G I L S T Ö PL T E D R E D HÄN SKRAPA & VINN

Plötsligt händer det. Inte bara i morgonsoffan när någon körkortslös skrapar fram en sprillans ny elbil. Nej - plötsligt händer det på riktigt. Bussen glider in just innan paraplyet ska upp, nån vinner gratisbiljetter till valborg och en ledig plats i biblioteket gestaltas. Frågan är: rättvisa eller tur? - inte den blekaste aning. Jag drar bara ut stolen och sätter mig tyst, hukar under slumpens radar, antar att jag förtjänar det. Säga något annat vore som att vinka hit oturen - vips skulle den tomma platsen fyllas av ett föräldralöst datorfodral.F Vi älskar att säga hur hårt arbete lönar sig, “som du bäddar får du ligga”. Men hur mycket av det är egentligen bara efterkonstruktioner? Ett tröstande mantra designat för att ge vårt slit en smak av hoppfullhet. Vi vill ju inte kämpa i onödan. Det måste ju finnas en nedförsbacke någonstans - annars är allt bara ett evigt traskande uppåt, utan paus, utan pris.

Det kallas rättvisa. Något prydligt. Något förtjänat. En kalkyl: den som förtjänar det mest ska få det. Men vem är det som räknar? Kanske är det ingen. Kanske är det bara slumpen, utklädd till domare med ögonbindel och okunskap om reglerna. Tillfällen när turen dömer och resultatet namnges rättvisa. En form av tröst vi klänger oss fast vid när övre makter väljer att göra någon annan till vinnare. Otur. Orättvisa. Dovt mutter efter 3 varv i biblioteket, högljudd suck när sista lediga platsen just paxats av en vattenflaska. Vi intalar oss att vår möda inte varit förgäves. En kosmisk revisor samlar in kvitton på våra ansträngningar, nästa gång är det vår tur.

Vår rättvisa.

Men när oturen råkar blunda just den morgonen jag halkar in på biblioteket efter nio, då passar turen på att kika fram. Livet kommer ihåg mitt namn och dammar äntligen av min historia. Ledig plats i bibblan. Dubbla hjärtslag. Gratisbiljetter till Valborg. Trippla. Rättvisans illusion där vår egen tur blir rättvist, medan andras tur blir orättvisa (läs: personligt påhopp).

Vi älskar ju rättvisa - framförallt när den klär oss. En skräddarsydd krona vi bär med stolthet, ibland för överklädd, ibland högt eftertraktad. Rättvisa är välförtjänt. Ett osynligt diplom för alla gånger vi stått kvar utan att prisas. Ett tyst förlåt för de ögonblick vi trodde att något fint skulle hända. När vi godtroget log, kämpade i blindo och höll tummarna för tur.

Resultatet? Ösregn. En buss som aldrig kom. Ett paraply som vek sig med ett tyst hån från himlen själv.

Ingen plats i bibblan. Inga biljetter. Går det att byta domare? Oklart. Men kanske spelar det ingen roll. För det fina med att kalla det tur eller otur är att vi slipper ta ansvar. Vi behöver inte rannsaka våra val, våra insatser eller våra paraplyer som viker sig i motvinden. Slumpen dömde. Vi råkade bara stå på fel sida. Eller rätt. Plötsligt händer det - platsen är ledig, biljetterna är våra och bussen tajmar regnet. Slumpen har dömt mig till vinnare. Rättvisa i den smutsigaste formen.

Skräddarsydd, tvivelaktig och exakt i min storlek.

TEXT: HANNAH LIDNER

Rättvisa. Jag tror jag har upprepat ordet i mitt huvud 1000 gånger de senaste veckorna. Rättvisa.

Vad är rättvist?

Jag har brottats, stretat och svurit lite i smyg över månadens tema i Reversen. Det är ju ett superviktigt ämne - men också klurigt. För världen är full av orättvisor, det är bara att blunda och peka så har man något att skriva om. Men ändå har jag gått runt och dragit fötterna efter mig.

Jag har velat skriva något som gör ämnet rättvisa, men istället för att börja skriva har jag ägnat orimligt mycket tid åt att bara tänka på orden rättvisa och orättvisa. Det finns stora orättvisor i världen som vi måste ta ansvar för och kämpa emot. Men så finns det de där orättvisorna i livet som vi, hur frustrerande det än känns, kanske bara måste acceptera. Orättvisor som vi alla, mer eller mindre, lär oss leva med.

Rättvisa är också ett ord vars anknytning skiftar i betydelse allt eftersom man växer upp, och det finns något fint i det. Så jag bestämde mig för att fråga några yngre stjärnor hur de ser på rättvisa och orättvisa.

TEXT: SARA SALEMYR

DISTANS PLUGG

05:30 Innan jag började plugga var jag rädd för att fastna. Inte i studierna, utan på platsen. Jag såg framför mig tre år på samma bibliotek, samma mikrorum, samma cykelväg i regn.

Det kändes som att studentlivet skulle pausa allt annat.

Sen kom jag till Uppsala. Och blev kvar. Ett helt år.

Mina vänner var chockade. "Du? På samma plats i ett år?"

Men Uppsala var allt jag inte visste att jag behövde.

Fester, tentaångest, falafelrullar och vänner som kändes som gamla fast vi just träffats. Jag trivdes. Jag hade kul.

Jag kände mig hemma.

Men den här terminen ville jag testa på något annat. Så jag började plugga på distans. För att resa, få variation och se nya saker, utan att pausa studierna.

Och ja, det är frihet. Men också konstant kaos.

Visst, jag kan skriva en inlämning från ett café i Lima med risigt wifi och bra kaffe. Jag kan vandra i bergen med kurslitteratur i ryggsäcken, surfa i soluppgångar innan Zoom-lektionen drar igång och äta frukost på hostels med främlingar som blir till vänner.

Men det som också händer är Zoom-seminarier klockan tre på morgonen svensk tid, hostels med wifi som funkar lika bra som nationstoaletter under gasquer och att försöka plugga samtidigt som någon i sängen ovanför har matförgiftning.

Att plugga på distans är kanske inte alltid så glamoröst, men det är allt annat än tråkigt och framförallt väldigt fritt. Ibland fungerar det förvånansvärt bra. Ibland inte alls. Men man lär sig att lösa saker, lite överallt.

Ibland kan det se ut så här:

TEXT: ALMA HOLMBERG

Vaknar i ett tält 3 800 meter över havet. Väckarklockan?

En tupp. Utsikten ser ut som ett vykort: snötäckta toppar, blå himmel, solen precis på väg upp. Jag fryser om näsan, drömmer fortfarande om Canvas-deadlines och försöker hitta min pannlampa. Snart ska vi vandra vidare i Salkantay-bergen – men först: gruppmöte på Zoom. Täckningen är halvtaskig, men jag hittar en plats vid en sten med signal. Det är min tur att leda diskussionen. Jag gör det klädd i dunjacka och pannlampa. En i gruppen undrar varför det blåser så mycket. "Jag är utomhus", säger jag. Ingen reagerar.

Distansplugg i ett nötskal.

10:00 Vi vandrar i fem timmar. Under tiden försöker jag formulera en opposition till ett PM jag läste ungefär samtidigt som vi klättrade över ett halvt jordskred.

Multitasking? Absolut. Effektivt? Diskussionen är öppen. Jag antecknar i mobilen medan jag försöker att inte halka ner för en stenig sluttning. Rimligt.

17:00 Framme vid nästa tältplats. Alla är trötta, solbrända och dyngsura. Jag också – men jag har en deadline. Kryper in i sovsäcken, öppnar datorn. 19 % batteri. Inget wifi.

Räddningen? En guide med satellit-router. Jag betalar honom i Snickers. Laddar upp oppositionen via Canvas. Det tar tolv minuter. Symbolen snurrar. Den går igenom.

23:00 Ska sova, men måste förbereda en PowerPoint till morgondagens seminarium. Ingen el, låg energi men mobilen räcker till för några stödord under pannlampans sken. Inte exakt den studiehörna man drömmer om. Men ändå: stjärnklar himmel, tystnad, några ynka plusgrader och en ganska stolt känsla i magen.

Innan jag började plugga var jag rädd för att fastna. Nu har jag fått plugga från platser jag tidigare bara drömt om, och ändå få komma tillbaka till Uppsala och uppleva allt det där också. Frihet, helt enkelt. Det bästa av två världar.

MELLANBARNETS

DILEMMA MITT I SYSKONSKARAN

Det började med en trillingnöt. Eller rättare sagt - den sista trillingnöten. Den som låg kvar i Aladdinasken när alla hade fått varsin. Den sista var den viktigaste, för den blev liksom en måttstock för rättvisa. Och min lillebror fick den, såklart. "För att han är yngst."

Men alltså, det var inte bara orättvist. Det fanns något tryggt med att vara tre också. Man visste alltid var man hade varandra. Och om man rök ihop med en, kunde man alltid alliera sig med den andra.

Politik i sin renaste form.

Ja, det är han. Och det kommer han ju alltid att vara. Jag försökte protestera med en sur blick. Mamma svarade något i stil med "Ibland får du den, ibland din syster."

Fast det kändes inte riktigt så. Det kändes som att det alltid var någon annan som fick sista biten. Och jag tror att det var där någonstans som min bild av rättvisa började ta form.

Och även om jag sällan fick sitta i framsätet, så fick jag växa upp med två personer jag både bråkat och skrattat med tills jag gråtit. De har lärt mig så mycket, som jag vet att jag har nytta av idag. Jag vet hur man förhandlar, kompromissar och hittar en lösning alla kan leva med.

Sånt man snappar upp som mellanbarn - livets egen konfliktkurs. De har också lärt mig att man ibland får ta en för laget. Ibland får man ge bort den sista chokladbiten. Och ibland, om man har tur, får man ett tack för det. Fast oftast inte.

Jag tänker att den där trillingnöten var som min första politiska erfarenhet. En tidig insikt om att världen inte alltid fördelar saker jämt - och att den som får mest inte nödvändigtvis är den som behöver det mest.

Rättvisa blir liksom ett ständigt projekt. Som mellanbarn vet man vad jag menar. Det handlar om vem som får fjärrkontrollen, vem som får sitta fram i bilen och vem som slipper bära matkassarna. Äldst betyder frihet. Yngst betyder ansvarsbefrielse. Och mitten? Mitten får lära sig att kompromissa. Och, typ… dammsuga.

Så ja, min syster fick vara ute längre. Min lillebror slapp disken. Men jag? Jag fick bli mellanbarn. Och det är faktiskt inte så dumt som jag kanske får det att låta. För man lär sig att se båda sidor, och att alltid hålla ett öga på den sista trillingnöten.

TEXT: ANNA ORRENIUS

“Kvinnor! Vad skulle ni helst stöta på i skogen: en okänd man eller en björn?”

“En björn, alla dagar i veckan!” svarar majoriteten av kvinnorna på internet.

Den här frågan blev en omtalad diskussion för en tid sen och har följt med mig sedan dess. Vid första anblick kan frågan nästan verka humoristisk. Men svaret rymmer en djupare innebörd och säger något viktigt om vår verklighet.

Varför väljer så många kvinnor björnen? Är det verkligen rimligt att ett stort, vilt rovdjur känns som ett tryggare alternativ än en människa? Spontant borde svaret vara självklart, en björn är ju helt oberäknelig och väldigt farlig. Ändå uppfattas den som mindre skrämmande än en ensam man i skogen. Det handlar förstås inte om att kvinnor ser varje man som ett hot, utan om en inlärd försiktighet som blivit en del av vår vardag.

Vi lever i en värld där kvinnor tidigt lär sig att vara på sin vakt. Vi får höra att vi inte ska gå ensamma i mörkret, att vi ska hålla nycklarna mellan fingrarna och skicka hemkomst-sms till vänner. Om något ändå händer, är det inte ovanligt att frågor ställs om vad vi hade på oss, varför vi var där eller om vi verkligen sa nej tydligt nog. Det är en verklighet som vi lärt oss att förhålla oss till och som gör att en björn, trots sin styrka och vildhet, kan kännas som ett mindre osäkert möte än en främling av vårt eget släkte.

Det mest intressanta är att även män verkar förstå detta.

I en TikTok-video fick de en liknande fråga: “Om du hade en dotter, vad hade du helst velat att hon mötte i skogen: en okänd man eller en björn?” Flera svarade faktiskt björnen. De gjorde en snabb riskanalys och insåg att en ensam kvinna ofta befinner sig i en mer utsatt situation när hon möter en främmande man än när hon möter ett djur.

Här uppstår en tankeväckande paradox. Om både kvinnor och män förstår den här problematiken, varför är det fortfarande främst kvinnor som förväntas anpassa sig? Varför är det vi som ska bära rädslan, planera våra vägar hem och hålla oss vaksamma, medan samhället i stort tycks acceptera situationen som den är?

Den här frågan är mer än en viral diskussion. Den belyser en obalans som vi länge vetat om. Och även om den kan verka som en oskyldig fundering på ytan, avslöjar svaret något mycket större, en struktur som fortfarande behöver förändras.

TEXT: IDA BJELFVENSTAM

VISOR OM RÄTTVISA

I en tid som denna, präglad av politiska osäkerheter och konflikter, är det svårt att oberört passera dagens orättvisor i världen. I en sådan värld har musik alltid varit ett verktyg för att kritisera, sprida hopp och ena människor över världens alla gränser. I linje med månadens tema, rättvisa, vill jag uppmärksamma artister och låtar, i deras kamp för en rättvisare värld. Det är låtar som påminner oss om vad vi kämpar för och inspirerar oss att bidra till förändring. Kanske är de värda att lyssna på för att öka motivationen i tentaplugget…?

Power To The People - John Lennon (1971)

Smalltown Boy - Bronski Beat (1984)

Artisters politiska engagemang reflekteras ofta i deras verk, något som John Lennon än idag är välkänd för.

Med låtar som Imagine (1971), Give Peace a Chance (1969) och Power To The People (1971) uppmärksammar Lennon vikten av fred i världen.

Power To The People släpptes som singel år 1971 och uppmanar människor att ta makten och stå upp mot orättvisor. Än idag återfinns låten i samband med aktivism och protester för en rättvisare värld.

Det brittiska synthpopbandet Bronski Beat blev mycket uppmärksammade efter att de släppte Smalltown Boy. Låten beskriver hur en ung man tvingas lämna sitt hem på grund av rädslan för att inte bli accepterad för sin sexuella läggning. Genom sina många låtar speglade bandet de orättvisa upplevelser som hundratusentals homosexuella människor upplevde, samtidigt som de bidrog till en mycket angelägen debatt i samhället.

Talkin’ Bout a Revolution - Tracy Chapman (1988)

Black Boys on Mopeds - Sinéad O’Connor (1990)

Talkin’ Bout a Revolution kom till när Tracy Chapman som tonåring skrev ner sina tankar om orättvisor och hur svårt det är att skapa förändring när ingen lyssnar: “Talking about a revolution? It sounds like a whisper”.

Det är en låt med stillsam melodi men med ett slagkraftigt budskap i hopp om att fylla människor med styrka och förtröstan.

Sångaren, låtskrivaren och aktivisten Sinéad O’Connor har ett flertal låtar fyllda med kritik mot omvärlden. En sådan låt är låten Black Boys on Mopeds, en motreaktion på polisbrutalitet mot svarta i Storbritannien. I låten kritiserar O’Connor den brittiska regeringen, som framställer sig som rättvis samtidigt som rasism och orättvisa frodas i samhället.

You are the Problem Here - First Aid Kit (2017) Efter att #MeToo-rörelsen uppmärksammades år 2017 och systrarna i First Aid Kit läst otaligt många fall om sexuella övergrepp valde de att skriva låten You are the Problem Here. Budskapet här är tydligt - begår du övergrepp är du problemet, inte offret. Det är en låt som ställer sig bakom de kvinnliga offren och belyser samtidens könsrelaterade orättvisor.

Stand Up (From Harriet) - Cynthia Erivo (2019) En kvinna som är otroligt aktuell just nu, med en av huvudrollerna i den nyligen släppta filmen Wicked (2024), är skådespelaren och sångaren Cynthia Erivo.

Erivo fick redan stor uppmärksamhet år 2019 när filmen Harriet släpptes, med Erivo i huvudrollen. I samband med filmen släpptes låten Stand Up som snabbt fick stor spridning på sociala medier. Låten har inslag av teman som hopp, styrka och frihet.

Oavsett om budskapet handlar om att kritisera omvärlden, inspirera människor eller sprida hopp är det tydligt att musik är en slagkraftig pjäs för att höja röster och skapa förändring. Det är låtar fyllda med berättelser om en värld som fortfarande har så mycket kvar att lära, för att en vacker dag bli mer rättvis.

TEXT: NIKKI OLLINEN

Väntapå

din

tur!

Jag och min familj går in på bilfirman i den gamla fiskebyn på Kanarieöarna. Vi hälsar glatt på kvinnan som sitter i receptionen, tar en kölapp och sätter oss bekvämt i väntrummet. Det sitter många människor längs väggarna med kölappar i händerna och väntar.

En del börjar bli otåliga. De går fram till receptionen, klagar på väntetiden och frågar hur många timmar de ska behöva sitta där. Efter tre minuter ropar kvinnan i receptionen ut att det är vår tur….

Efter besöket på bilfirman frågade jag en familjevän som är uppvuxen i staden om hur det kunde komma sig att vi kunde få gå före i kön när det satt så mycket folk och väntade. Han förklarade att den plats man får i kön påverkas av hur trevlig man är. Har du en oskön attityd får du vänta betydligt längre än om du är trevlig.

Hur vardagliga kösystem i matbutiker, på bilfirmor och i klädbutiker fungerar och varierar mellan länder är något som fascinerar mig. I Sverige finns det oskrivna regler för hur kösystemet fungerar och det är så inrotat hur det ska gå till. Det finns helt enkelt en tydlig ordning om vem som är först vs sist i kön. På Kanarieöarna, eller i alla fall den staden som jag bodde i, finns det en helt annan syn på kösystemet som avgörs beroende på hur du uppför dig.

Man kan ifrågasätta om ett kösystem, som inte baseras på hur länge du har väntat, verkligen kan vara rättvist.

Men är det mer rättvist att ha ett kösystem som inte värdesätter hur man beter sig mot andra människor?

Något värt att fundera över. Rättvisa är subjektivt; vad som är rättvist beror uppenbarligen på var man befinner sig, vilka människor man träffar och vad som värdesätts. Jag kan inte bestämma mig för vilket kösystem som jag själv föredrar. Jag menar, ska man behöva vänta i evigheter bara för att man har en dålig dag och inte orkar småprata och hälsa? Är det verkligen så rättvist? Vi är ju trots allt människor. Vem som avgör hur och om du är trevlig är också subjektivt, det baseras alltså på hur någon annan person upplever dig. Men är det mer rättvist att människor som beter sig illa inte ska få möta motstånd utan behålla sin plats i kön oavsett hur de beter sig?

Som sagt så vet jag inte riktigt vilket kösystem av dessa två jag anser är mest rättvist, vad tycker du?

TEXT: FRIDA WITT

Det finns inget som provocerar mig mer än när någon säger: “Det var en rättvis seger”.

Som om det skulle ge mig någon tröst. Som om jag skulle svara, le och acceptera att jag förlorade eftersom allt gick till på ett “schysst” sätt. Jag kanske är en rätt dålig förlorare. Och kanske är det för att jag aldrig riktigt köpt idén om att sport alltid är rättvis.

Idrott marknadsförs ofta som en av få platser där rättvisa råder. Alla spelar efter samma regler, med samma förutsättningar, så det bästa laget borde vinna. Men stämmer det verkligen? Absolut inte, menar jag. För den som förlorar känns det sällan som att allt gick rättvist till. Ofta finns det något att skylla på - domaren, marginalerna eller oturen. Kanske är det bara en naturlig reaktion, ett försök att hantera besvikelsen. Eller så är det ett tecken på att sport, precis som livet, sällan är så rättvist som vi vill tro. Men tänk om sport alltid hade varit rättvist? Tänk om det alltid var det bästa laget som vann en fotbollsmatch, eller den snabbaste bilen som tog hem Formel 1-segern. Rättvist? Ja. Men skulle det vara lika kul att titta på? Knappast. Det är väl just osäkerheten och de oförutsägbara ögonblicken som gör sport så otroligt fängslande. Och det är väl just orättvisan som gör att även jag, teoretiskt sett, fortfarande har en chans att bli världens bästa fotbollsspelare (även om just den chansen är rätt så liten). Om allt alltid hade varit rättvist, om den som förtjänade att vinna alltid skulle göra det, så skulle ju hela spänningen med sporten försvinna.

Jag hatar att förlora. Och jag kommer alltid att göra det. För när jag förlorar känns det aldrig riktigt rättvist - det finns alltid något att klaga på. Men trots att jag och förluster har en riktigt dålig relation, har jag ändå börjat inse charmen i sportens orättvisor. Jag kommer aldrig acceptera en förlust, och jag kommer aldrig se orättvisorna som någon tröst. Men kanske är det just bristen på rättvisan som ger oss möjligheten att åstadkomma det orättvisa och storslagna. Kanske är det just orättvisan som gör det möjligt för oss att drömma om något större. Det som med rättvisa hade varit helt omöjligt.

TEXT: FREDRIK BECK-NORÉN

SMETSAMVARO Rättvisa. Somliga åtnjuter den villkorslösa självklarhetens obryddhet. Resten av oss känner bara till viss rätt, närvaro med villor. Följande text kommer förankras i det till synes eviga hack-i-skivan exemplet: den unga kvinnan.

För ynka tio dagar sedan låg jag på en stenstrand i Peru, omgiven av hybersexualiserande you-name-it reklam där representationer av min kropp täcktes av några kvadratcentimeter tyg, när en man med vandrande ögon informerade mig om att det är bötfällande att sola utan topp. Där låg jag alltså, med synfältet drypande av dessa vidsträckta planscher täckta av inoljad utfläkt nakenhet, och det rörde mig knappt. Är det verkligen så mörkt att jag vid 24 års ålder förlikat mig med de facto att min kropp tillhör alla utom just mig, att de enda restriktionerna kring hur den får användas appliceras på de faktiska innehavarna av kroppen? Eller har jag det fortfarande i mig att känna vidden av denna orätta vishet, ovisa rätt, denna… orättvisa?

Rättvisan snärjs ofta in i berövandet eller givandet av den ändliga resursen ”frihet” och har närt en snedfördelad symbios där den primära väljer och den sekundära anpassar eller förlikar sig. Men innan jag trasslar in fingrarna i alltför tvetydiga tangenter och flyktiga formuleringar tänker jag låna en rad av Molly Sandén för att illustrera den belysta problematiken. ”Luften är fri, men jag vill andas din”.

Konceptet frihet blir en oundviklig fråga om övertag: du har den luft du behöver men kippar ändå efter andras. För friheten är inte något man kan expandera på egen hand utan existerar i begränsad mängd mellan parter. Den är en balans, en jämvikt om man så vill.

Total frihet finns alltså bara om den uppnås på bekostnad av någon annans verklighet: om den andra går utan. Är det kanske så att detsamma går då att hävda om den så kallade rättvisan? Att det i själva verket är rättvisan, och dess polariserande natur, som ställer till det för oss när den ena får rätt, mer än rent språkligt, och den andra placeras i en fel position. Om rättvisan inte utgår ifrån, eller åtminstone är förenlig med, förmågan att beakta respekt för den andra, om den i sin riktning inte söker en symbios som upprättar den sekundära, vad ska vi då med den till? Frihet bör vara en nyans i vår verklighetsutformning, inte en heltäckande färg. För luften är inte fri, den är delad.

Filosofiska trevanden i alla ära men ibland sitter det rätt fint att vända sig till det tillgängliga, det kroppsliga. Inte minst i sådana här sammanhang. Att vada omkring i någon annans upplevelse är som bekant det effektivaste sättet att förstå något man själv inte varit med om. Så låt oss ta en breather från det svårfångade och istället flyta ut i den outgrundliga smet som utgör en ung kvinnas samvaro.

Min låga är en låga lika flammande som slickad isglass, rödare än cellklumpen i ett kokt befruktat ägg. Den är vass och akut, öm och överkompenserande.

Min låga slammar mig i mattan, håller i mitt hår när jag spyr, tuggar min mat när jag ligger lamslagen och har inget att erbjuda annat än oförmåga. Den nafsar i mina tår, vittrar sönder mina naglar, fräter mina läppar och karamelliserar min blick.

Min låga är håret som snyftar i golvbrunnen efter ytterligare en sömnlös natt, kallduschen som haglar över mig när hjärtslagen vägrar domna, vattenångan när den river i mina andnödda, stillastående, lungor.

Jag sups ner genom toalettens spolfunktion tills snurrandet, tumulten, stressen, överförts till min omgivning; pressats in i den, får den att omsluta mig. Lämnar mig illamående, skakig, färglös: likt en inlagd, porös sill, eller ett kaukasiskt russinfinger.

Jag är livrädd för att bli läst: vara stor och väldig och förevigad.

Rädd åt mitt psykes, min stabilitets, vägnar. Jag är rädd att ingen kommer välja att läsa mig så som jag skriver, inte vilja, utan ta första bästa chans att befästa mig i nidbilden. Tugga i sig min verklighet och spotta ut den, fullkomligt demolerad, dränkt i deras saliv: så pass skarpt blänkande att det sticker i ögonen när jag, i den klibbiga smeten, behöver leta rätt på mig själv igen.

Jag känner mig suspenderad, som om omvärlden utanför mitt synfält kröker sig efter deras narrativ.

Rädd för att hittepå:t ska sippra in och gro, gräva ett dike runt mig.

Jag är rädd för att de är majoriteten, de som är så få. Att de väger tyngst, eller snarare minst.

Att de ska sväva upp, fångas av vinden, och sänka sig över alltet.

Skölja fram likt radioaktivt regn och fästa sig i min paranoia, min rädsla, min skräck. Tänk om de aldrig har något bättre för sig än mig?

Den nästan sprutar ur öronen, erfarenheten. Vräker ut sig i min hals, min mun, som en kvällning; en sur uppstötning. Och fan vad den svider. Fräter hål i min frid, spräcker den. Slår ut i min närvaro, likt ivriga, vidriga blomknoppar. Över erfarenheten vill jag välta ett träd. Hugga ner en varm, fet, pulserande stam som jag kan sätta mig ner och vila på. Men jag vet att rotvältan inte hade frigjort eller lättat, inte sprätt bort något. Inte än. Bara snärtat, slagit bakut, rispat min hud: mitt skinn.

Ändå är det vad jag vill, i väntan på att kådan ska sega till sig. Tätna.

Glänsa: gyllene och ogenomtränglig. I väntan på att rötterna ska svepa sina tentakler om kupolen över mitt innersta: vittra sönder kupan och väva in luft, rymlighet, ljus.

Inför viljan lägger jag mig platt och låter radioaktiva droppar strö över mig, tills de runnit av. Jag orkar inte svepas med längre. Jag tänker ligga kvar här. Tänker sluta bygga på höjden: på prestation, bedrifter … utsida. Jag tänker ligga här och svälla: breda ut mig, expandera.

En svag ström som från en djupsömnsdröm sjuder i pannlobens fetthinna. Jag vaknar med fångar i huvudet: som klöser på sina cellväggar, ristar streck i taken med trubbiga, kalla, föremål.

Som skakar sina galler.

Ensamheten skyr jag. Den som brukade vara mitt rum.

Jag börjar få ont om hål att fly in i. Ont om… plats.

Mitt hjärta småspringer ständigt på stället, trampar vatten, väntar på att få sticka i väg -i väg från denna förbannade jävla oro - dessa ögonhålor som flänger med min blick, aldrig låter den vila. Alla utrymmen i mig har täppts igen, fyllts, vällt över av den stril finkornig, matt sand som rinner in genom sprickan jag som spädbarn hade i huvudet. Ner i ett andrum tar den sig, sedan ett till, och ett till, och så nästa, och nästa … som en livstidslång orm: långsam, inpiskad, oundkomlig.

Mina tankar går varv på varv på varv i överhettande hög fart, och jag undrar hur lång tid jag har på mig att hitta bromsen innan jag når punkten där inget längre finns att göra: då inga tårar längre svalkar. Lungorna smakar vinäger. Min hals, min röst, min underbara röst, är stel, tillbakadragen, krympt, hopkurad. Mitt bröst, min mage, de som förut räddade mig från mig själv, jäser nu i en förfluten glasburk: fermenteras till oigenkännlighet. Tårarna som spiller ut, som faller ner från mina ögon, de jag inte längre kan urskilja: såsom nu. Har försökt gråta ikapp så länge att krampen börjar göra sig påmind. Trögflytande kämpar de sig över mina kindben, ner längs med kinderna, tills de stupar halvvägs och stelnar i utdragna sträck, som troll i solen. Är det där jag kommer upphöra? I en karg, rå, minneslös massa: en sten?

Jag vill känna mig … satt, som en deg. Avgränsad och självklar. Kompakt och plastisk. Som en lång, lugn, välavvägd inandning. Genomsyrande.

Oförutsägbar, fulländad, föränderlig. Mjuk. Sval.

Vibrerande. Skapad, skapande: skapandet.

Hur slutar det? Kommer man till andra änden?

Man kommer till ett hörn.

TEXT: STELLA DANNEMAN

VÅREN KOM TILLSLUT Dagarna är varmare, ljusare, färggladare. Våren är äntligen på ingång och jag borde vara överlycklig över att den kalla vintern Sverige bjuder på år efter år närmar sig sitt slut. Men jag är avundsjuk.

Avundsjuk på vårsolen som får skina på dina rosiga kinder, när vi kommit överens om att jag aldrig mer ska få se dem. En kall vind blåser förbi och det känns som hemma, för du fick det alltid att kännas som vinter. Jag fryser och blir påmind om känslan av att ge dig all min värme men inte få något tillbaka. Det tycker jag är orättvist.

När jag går längs Fyrisån, på väg till föreläsningen, kollar jag på alla människor som lever sina egna liv.

Jag tänker på hur varenda person som går förbi har känt sorg. Jag tänker på all sorg du väckt hos mig.

Jag tänker också på att någon av alla dessa människor fått uppleva mer sorg än sina kompisar och bekanta. Jag blir påmind om hur vissa drar nitlotten, hur det verkar som att olyckan följer dem i varje steg. Kan livet verkligen vara så orättvist?

Nu är den långa vintern över. Jag har träffat någon som är varmare än vårsolen. En sån person som får en att känna sig varm inifrån och ut, även fast man står ute en kall januarinatt i ett tunt, litet linne och borde frysa. Även i snöstorm försvann inte värmen, den blev bara starkare. Jag har haft tur som hittat någon som alltid får det att kännas som vår. Någon som inte är du. Sen tänker jag på orättvisan, jag tänker på de som förföljs av oturen, av sorgen. Du påminner mig att jag nog är en av dem. Jag kommer vara avundsjuk på solens varma strålar nästa vår igen, för att de kommer få värma den som höll mig varm genom vintern, medan jag tvingas lämna värmen och gå vidare.

TEXT: JAMILA MIAN

Kvinnor som skrev historia

Varje år, den 8 mars, uppmärksammas Internationella Kvinnodagen. Denna dag är till för att hylla alla kvinnor – både de historiskt viktiga som varit med och förändrat världen, men även de kvinnor som vi möter varje dag. Denna dag belyser och påminner oss om de stora utmaningar som fortfarande kvarstår i frågor kring jämställdhet och rättvisa, framförallt i länder där kvinnor är extra utsatta.

Genom århundraden har kvinnor från hela världen bidragit till att förändra historiens gång – vare sig det rör sig om att utveckla banbrytande uppfinningar, driva kampen för kvinnors rättigheter eller bana nya vägar inom vetenskap, konst och politik. Men hur mycket vet vi egentligen om dessa kvinnor? I detta quiz kommer vi att fördjupa oss i och lära oss mer om några historiskt viktiga kvinnor vars insatser och mod på olika sätt har haft en avgörande påverkan på världens utveckling.

År 1903 hände något historiskt inom vetenskapsvärlden. Marie Curie blev den första kvinnan någonsin att vinna ett Nobelpris. I partnerskap med sin man Pierre Curie upptäckte de något enastående, men vad var det egentligen?

A. Penicillin B. Radioaktivitet C. Magnetism D. Gravitation

Tennislegendaren Serena Williams gjorde historia när hon vann sin första Grand Slam som tonåring. Vilket turnering var det hon vann år 1999?

A. Wimbledon B. Franska öppna C. Australian Open D. US Open

Rosa Parks är en av historiens mest inflytelserika kvinnor och i hennes kamp för medborgarrättsrörelsen under 50-talet kom hon att spela en stor och avgörande roll. I vilken delstat var det som Parks vägrade att ge upp sin sittplats på bussen, som kom att symbolisera hela rörelsen?

A. Georgia B. South Carolina C. Alabama D. Tennessee

Malala Yousafzai blev uppmärksammad och hyllad för sin kamp för flickors rätt till utbildning, och vann år 2014 Nobels fredspris för hennes gärningar. I vilket land är Malala född?

A. Indien B. Pakistan C. Afghanistan D. Bangladesh

Halle Berry blev den första svarta kvinnan att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation i filmen Monster's Ball. Vilket år vann hon denna historiska Oscar?

A. 1992 B. 2002 C. 1995 D. 2000

Denna pionjär inom flygning blev känd som den allra första kvinnan att flyga ensam över Atlanten. Ledtråd: Hon var även en av huvudkaraktärerna i filmen Natt på museet 2! Vem var hon?

A. Bessie Coleman B. Jacqueline Cochran C. Harriet Quimby D. Amelia Earhart

Genom att lära oss mer om dessa kvinnor, deras prestationer och deras mod, påminns vi om hur viktigt det är att än idag fortsätta kämpa för jämställdhet och rättvisa. Deras historier har och kommer att fortsätta bryta barriärer, driva förändring och skapa en mer rättvis värld. Kvinnor förtjänar att hyllas varje dag – inte bara den 8 mars – oavsett om det handlar om de historiska kvinnor som förändrat världen, eller de kvinnor vi möter varje dag.

Facit: 1 - B, 2 - D, 3 - C, 4 - B, 5 - B, 6 - D

TEXT: TOVE HERNQUIST

En rät

Rättvisa är ett ord som direkt får mig att tänka på dess motsats, orättvisa. Mina tankar förs till orättvisor i världen och att det är oförklarligt hur ödet ibland sviker och låter universum orsaka förödande livsöden, utan någon tillstymmelse till rättvisa. Ordet får mig också att reflektera över händelser och personer som genom historien kämpat för att göra världen till en bättre plats genom att skipa rättvisa. Rättvisa är ett ord som egentligen saknar en självklar definierad betydelse, men vars innebörd gör ordet slagkraftigt. Jag tycker att rättvisa är något som kan bekräftas av magkänsla. När man ser inslag på nyheterna om människor som lever sina liv under förhållanden som är allt annat än rättvist så får man en klump i magen. Men den klumpen kan krympa lite när man i inslaget efteråt ser människor som ägnar sig åt att bekämpa den orättvisan.

Jag diskuterade månadens tema med en kompis och vi försökte komma fram till tolkningar som är lite lättsammare och hon kom då på att man kan tolka temat som “rätt visa”. Det fick mig att tänka på hur musiken har makten att påverka så många världen över och att den genom historien har använts som medel för att stå upp för mänskliga rättigheter. Det är häftigt hur musik har en förmåga att, utöver att underhålla, också kan påverka och förena människor. Rätt låt vid rätt tillfälle kan bli startskottet för förändring. Det har visat sig flera gånger att rätt visa kan leda till rättvisa.

tt visa

Ett tydligt exempel på att en låt kan vara ett steg mot rättvisa är We Are the World. En låt som enade några av världens största artister i en gemensam insats för att bekämpa svältkatastrofen i Etiopien. När Quincy Jones samlade den enastående skaran musiker så skapade de tillsammans inte bara en låt, utan en hel rörelse. Den spelades världen över och samlade in miljontals dollar för att bekämpa orättvisan. En annan låt som väckt starka känslor vid en specifik händelse är U2s Sunday Bloody Sunday som belyste konflikten i Nordirland. Syftet med låten var att sätta ord på orättvisan som utspelade sig under Bloody Sunday-massakern.

Det finns även vissa låtar som inte är knutna till en specifik orättvis händelse, men som är symboler för fred och rättvisa i världen. Blowin’ In The Wind av Bob Dylan är en sådan låt, eller Imagine av John Lennon. Det är låtar som inspirerar till att mänskligheten gemensamt bör leva för att göra vår värld till en bättre plats, där alla som bor här lever under rättvisa förhållanden.

Onekligen finns det många låtar med starka budskap som haft betydande kraft i kampen mot rättvisa genom tiderna. Jag undrar om det kommer att släppas nya låtar som vi om trettio år fortfarande kommer att lyssna på och reflektera över hur stor inverkan de hade för världens rättvisa. Vilken kommer att bli vår tids "rätta visa"?

TEXT: EMMA STÅHL

RÄTTVISA T

Till alla nördar - den här texten är tillägnad er. Det här kommer låta trivialt, men min tes är ändå denna: att plugga mycket är synonymt med hög intelligens. Det tog mig lång, kanske lite för lång tid att inse. I åratal har jag kommit med bortförklaringar och snickrat på alternativa förklaringsmodeller – inte för att de var sanna, utan för att jag mådde bättre av att tro på dem. Men nu är jag där. Vid den smärtsamma, men ändå lite befriande, insikten: ju mer man pluggar, desto smartare är man.

"Wow." Stående ovationer.

Jag vet. Det här är knappast revolutionerande. Men jag skriver det inte för att förbluffa er – jag skriver det för att alla nördar där ute ska få den rättvisa de förtjänar.

NÖRD

Jag har själv gjort mig skyldig till att nedvärdera folk som pluggar mycket. Som om det bara är därför de får höga betyg – inte för att de besitter någon "riktig" intelligens.

Smått narcissistiskt har jag resonerat i stil med: “Jag behöver inte plugga så mycket. Jag lär mig snabbt.” Det kanske gäller ett fåtal.

Einstein, till exempel, hade förmodligen bättre förutsättningar än vad jag hade haft för att komma på relativitetsteorin. Men för gemene man – inklusive mig – är det nog bara att inse att man måste lägga ner den tiden. Dessutom finns det något skönt med att vila i den tanken när tentaresultaten släpps i Ladok. Gick det dåligt? Då handlar det förmodligen mer om hur mycket (eller lite) du pluggade, snarare än att tentan var taskigt uppbyggd. Detta kan ge en känsla av att man fortfarande har kontroll, vilket åtminstone lugnar mig.

Det ironiska är att jag påstår allt detta i skrivande stund, men själv är jag inte alltid så rationell. Nu har jag dock skrivit det, så när jag är vid mina sinnes fulla bruk är det här min faktiska åsikt.

Så här sitter jag nu, med ett bitterljuvt erkännande: det är inte jag som är unik. Det är ni. Ni som pluggar. Ni som gör det tråkiga.

Ni som faktiskt lägger ner den nödvändiga tiden. Och även om jag fortfarande vill tro att jag är snabblärd, så vet jag innerst inne att det inte riktigt räcker. Att intelligens inte är något man har, utan något man gör. Med allt detta sagt håller teorin – tills man möter den där till synes rätt osmarta jäveln som ändå kammar hem ett väl godkänt på tentan som man själv kuggade. Och då… då måste jag förneka allt jag just skrivit. För alternativet – att hen faktiskt är smartare än jag – är för tungt att bära.

TILL ALLA

DAR

TEXT: JACOB NORDSTRÖM ANDERSSON

APRIL 1

2

3

4

S T R I K E Y O U R F U T U R E M E D E Y

7

8

13

14 T E N T A P L U G G M E D G T

19 P Å S K D A G E N

20

B U B B E L

S E B I N V E S T M E N T C H A L L E N G E G A S Q U E

9 &

B Ö R S

15

5

10

F Ö R E L Ä S N I N G M E D S A S V D

16

V Å R S T Ä M M A

21

22

6 11

12

U N I F E J D E N

D E L O I T T E C A S E K V Ä L L

17

A N S Ö K A N Ö P P N A R T I L L E X T R A S T Ä M M A # 1

18

23

K P M G D E A L A D V I S O R Y

25 26 27 28 29 30

V A L B O R G

24

Vi hoppas att du har uppskattat detta nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Olivia & Emma