Reversen December

TEMA

BEST OF REVERSEN

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

Sedan 1975

INNEHÅLL

6. REDAKTIONENS BEST OF 2024 7. REDAKTÖRSKRÖNIKAN 8. CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET 9. ORDFÖRANDE HAR ORDET 10. FÖRVÄNTNINGAR PÅ GLÖGG & GRÖNA GARDINER

12. HÄR HAR NI EN BRA MÄNNISKA

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

14. PÅ SISTONE - EN VISA 16. NYTT ÅR - NYTT JAG? 18. JULKOLA 20. ETT MÖTE MED EN NY KONTINENT 22. ETT MÖTE SOM VÄNTAR - DITT ÅRSHOROSKOP 2025

24. FÖRVÄNTNINGAR OCH SPANINGAR PÅ 2025

26. JULSAGOR 28. JULFESTEN 2024 29. PEPPARKAKSCHEESCAKE MED DAIM 30. JULEN SOM EN MORALISK BERÄTTELSE 32. HUR SER DU PÅ TID? 34. FÖRENINGSKALENDERN

Olivia Psarris Redaktör

Majken Bergström Chefredaktör

Ines Edholm Grafiker & Skribent

Max Colliander Skribent

Stina Gustafsson Skribent

Emma Runhem Skribent

Emma Ståhl Skribent

Anna Orrenius Skribent

Lucas Nyman Skribent

Thilde Glimt Skribent

Mathilda Ståhl Skribent

Ebba Drangel Skribent

Oskar Holm Skribent

Julia Ramm-Schmidt Skribent

Tove Hernquist Skribent

Ebba Almgren Skribent

Wilmer, Paula & Theo UEpoddar

Majken Bergström - Alla Olivia Psarris - Mötet Ines Edholm - Rum

Max Colliander - Klyschor Stina Gustafsson - Klyschor Emma Ståhl - Förväntningar

REDAKTIONENS

BEST OF 2024 REDAKTIONENS FAVORITTEMAN FRÅN DET GÅNGNA ÅRET I REVERSEN

Emma Runhem - Sagor Anna Orrenius - Värme Lucas Nyman - Förebilder Thilde Glimt - Tid

Mathilda Ståhl - Förväntningar Ebba Drangel - Tid Oskar Holm - Mötet

Julia Ramm-Schmidt - Sagor Tove Hernquist - Tid Ebba Almgren - Värme Wilmer, Paula & Theo - Best Of Reversen

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Vid fönstret sitter fyra små barn. Ivrigt trycker de sig mot det frostade glaset och blickar ut mot den snötäckta trädgården. Träden glittrar av guld iklädda små, små ljusslingor. I fönstren tvärs över gatan skymtas liv och glädje. Bakom de fyra små barnen hörs viskande. De vuxna måste vänta på farbrodern, han har tydligen åkt och köpt någon viktig tidning. Tråkigt, tänker de fyra små barnen. Varför skulle man vilja missa det viktigaste ögonblicket på hela året? “Där!”, utbryter det yngsta barnet. Han pekar bort mot den lilla upplysta stigen. Ögonen tindrar. De fyra små barnen trycker sig så hårt mot fönstret att imma börjar sprida sig. Den äldsta tar sin stickade tröja och gnuggar mot fönsterytan så att alla kusiner ska få se. Ingen får missa detta. Inte någon. Lite längre bort börjar det röra på sig. Gatulampan lyckas fånga upp det vita, fluffiga skägget. Efter sig släpar det en stor, fylld, tygsäck. De fyra små barnen håller andan och slänger blickarna mot varandra. Nu kommer han.

Att ha svårt att somna, inte på grund av dånande bomber eller en för full förälder, utan för att något alldeles magiskt rör sig någonstans där ute. En lycka och känsla jag önskar alla världens barn. För en värld med krig, oro och misär hör aldrig hemma i barnens verklighet.

Jultomten är så mycket mer. Trots att man som äldre kanske har tappat tron på den röda, magiska, mannen så är det något befriande med att föreställa sig honom flygandes i himlen. Kanske är det inte bara de små barnen som behöver drömma sig bort. Kanske är det dags även för oss att ta en paus från verkligheten och vara lite “orimliga”. Om alla tog sig tid att hitta sitt inre barn tror jag att världen hade blivit en mycket bättre plats.

För ett möte med jultomten är mer än bara klappar.

Jag minns lyckan som igår. Dagen man fick möta honom. Dagen man fick möta jultomten. Iklädd rött från topp till tå, med sin fluffiga kappa och sitt långa skägg, fick han oss att känna något alldeles särskilt. En lycka. En längtan. Ett hopp. Visst kunde han vara något skräckinjagande ibland. Men mystiken kring honom var minst sagt lika spännande. Och det hindrade aldrig lyckan man fick uppleva. En känsla jag saknar något enormt.

I en värld fylld av mörker och elände kan ett möte med jultomten kännas irrelevant. Men kanske är det viktigare än någonsin då. Barn förtjänar att vara barn. De förtjänar att fyllas av hopp och längtan. Att få drömma sig iväg till en magisk plats, där tomtar, nissar och flygande renar är vardag. Att få en varm kram av den fluffigaste människan på denna jord.

OLIVIA PSARRIS Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Vi står utanför ett rosa hus och trampar i snön. Många blickar far fram och tillbaka, vet inte riktigt vart de ska fästa sig. Vi fryser och alla axlar har höjts någon centimeter av kylan, och nervositet.

Personer i konstiga utklädnader hoppar runt mellan grupperingarna som formats för att kallprata. Ingen har något att säga mer än att förväntningarna på kommande veckor är höga. Jag kan mest tänka på att mina tår börjat domna bort.

Allt jag vill är att fly in i värmen, men denna termin har jag lyckats hyra en lägenhet som ligger på andra sidan stan. När kvällen är slut känns det som att lägenheten ligger på andra sidan jorden. Det visar sig att en tjej som heter Emma också bor där. Emma har en tjock jacka på sig och jag, som inte känt mina tår på några timmar, är avundsjuk. Vi påbörjar den första av många långpromenader hem.

Jag hade ingen aning om att den första promenaden med Emma skulle ge mig en ny bästa vän.

Jag känner mig löjlig i min outfit och försöker övertala mina fadderkollegor om att jag ska få hålla i flaggan för att slippa kallprata med de grupperingar som formats. Jag svettas under kepsen och vill in i kylan. Många blickar far fram och tillbaka, vet inte riktigt vart de ska fästa sig. Nervösa personer står med höjda axlar och jag frågar vad de har för förväntningar på kommande veckor. Ingen säger något mer än att förväntningarna är höga.

Det är Olivias sista nummer som redaktör. Det är mitt sista nummer någonsin. Det är mina sista dagar i Uppsala. Jag hade ingen aning om att jag skulle vakna med halsfluss dagen efter, obenägen att ta mig till Borgen.

Jag skriver till Emma att jag är sjuk. Det finns få personer som är lika bra som att tycka synd om en som sig själv, och ens bästa vän.

Efter en varm dusch kryper jag ner under två täcken i soffan för att påbörja skrivandet av min sista krönika som chefredaktör för Reversen. Håkan Hellströms röst smyger sig fram ur högtalaren.

“Och ingen vet om det, men jag ska berätta om allt för dig” sjunger han. Jag vill berätta om allt för Reversen. En sista gång.

Men det mesta kanske redan är sagt.

Imorgon kommer jag stå utanför det rosa huset och trampa i snön en sista gång. Jag ska lämna över min post till Olivia. Axlarna kanske kommer att höjas någon centimeter av kyla, men inte nervositet. Jag känner mig tryggast i världen med Olivia som efterträdare. Samtidigt börjar sorgen över att lämna Uppsala krypa sig nära inpå. Sorgen över att kapitlet Reversen tar slut för mig. Det är nog bäst att jag ringer Emma för att ventilera.

När kvällen är över har jag en bultande huvudvärk av vätskebrist och den tighta kepsen på mitt huvud. Jag svänger förbi Emma på vägen hem för att ventilera att jag nog inte är gjord för att vara fadder. Hon säger inte emot, hon känner mig för bra nu. Jag får i mig några glas vatten innan jag beger mig hem. Efter en kall dusch sätter jag mig i soffan för att påbörja skrivandet av min första krönika som skribent för Reversen. Jag frågar mig själv hur jag som personalvetarstudent plötsligt hamnat med dubbla engagemang i ekonomernas kår. Jag hade ingen aning om att jag bara befann mig i början.

Vi står utanför ett rosa hus och trampar i snön, jag och Olivia. Vi har precis korrekturläst alla texter i detta nummer och ska skiljas åt.

Vi ska ses imorgon igen och börja klippa själva tidningen. Vi fryser och våra axlar har höjts någon centimeter av kylan, och möjligtvis lite nervositet.

MAJKEN BERGSTRÖM Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, Äntligen har jag börjat få lite julkänsla. Under gårdagen besökte jag tillsammans med andra Uppsalabor den årliga julgudstjänsten arrangerad av universitetskyrkan. Det var en otrolig tillställning med fina tal, sorlande körsång och vackra psalmer. Julen är här!

Vilken termin det varit. Vi har välkomnat nya studenter, gjort Uppsalastudenternas röster hörda och mycket, mycket mer.

Personligen har jag också fått äran att arbeta tätt med redaktionen för världens bästa studenttidning, Reversen. Den hade inte varit hälften så bra utan dess enastående ledning, Majken Bergström och Olivia Psarris. Decembernumret råkar också vara Majkens sista nummer, något som sörjer oss alla. Jag vill rikta ett stort tack till dig Majken, det har varit fantastiskt att få jobba med dig, men ännu mer fantastiskt att få lära känna dig. Vi ses i hufvudstaden min vän. Även om Borgen snart bommar igen i några veckor för julledighet är det spring i korridorerna in i sista sekund. Terminerna må skifta, men engagemanget består. Det gör mig varm om hjärtat att se alla medlemmar, nya som gamla, lägga ned tid på att göra studietiden speciell för andra. Tack. Tack till dig som hänger på Borgen och förgyller dagarna. Tack till dig som deltagit på Uppsalaekonomernas evenemang. Men framförallt, tack till dig som engagerat dig och bidragit till andra studenters studietid. Du gör skillnad.

Sist men inte minst vill jag önska dig ett stort lycka till. Oavsett vad 2025 kommer innebära för dig, gör det till ditt. Kanske är det ett utbyte på schemat, eller kanske ska du börja jobba. Kanske kommer vi att ses ute på nation även nästa termin. I vilket fall, stort lycka till.

Ta framtiden i dina egna händer och våga. Det kommer i alla fall vara mitt nyårslöfte.

Jag önskar alla läsare och Uppsalaekonomer en riktigt god jul och ett gott nytt år. Om du vill vara med och bidra för att alla ska få fira en varm och glädjefylld jul kan jag starkt rekommendera Jul på Uplands. Du kan antingen bidra med en slant eller hjälpa till inför och under julen.

Ta hand om er, vi ses på Borgen (i januari).

Later, skater.

Terminens sista tema, Best Of. I min mening ett mycket passande tema att knyta ihop säcken för året. Under terminen har mycket varit uppe och nosat på topplistan. Recceveckorna, Gräddgasquen, Kontaktdagarna och allt däremellan, men jag måste nog välja något annat. Något som inte kräver en inträdesbiljett eller massa förberedelser. Det bästa i år var alla relationer som byggts. Att gå ned i trappan på Borgen och mötas av skratt och glädje. Alla de stunder som gjort Uppsalaekonomerna, och vardagen, till något alldeles speciellt. Alla Uppsalaekonomer.

ALEXANDER ENGDAHL Ordförande Uppsalaekonomerna

Det är något speciellt med julen. Inte bara för att det är en högtid som lyser upp de allra mörkaste dagarna på året, utan kanske framförallt för att den bär med sig ett löfte om något beständigt i en värld som i övrigt är föränderlig. Julen är för mig starkt förknippad med traditioner. Under hela december finns en rad traditioner som hör till för att julstämningen ska infinna sig. För vissa kanske det låter något enformigt att vara med om samma upplevelse år efter år. Jag håller inte med.

Just dessa jultraditioner är något av det finaste jag vet. Det finns framförallt två personer som jag har att tacka för att traditionerna är så djupt rotade i mig, och det är min farmor och farfar.

Under min barndom har jag spenderat julafton på olika håll, i olika släktingars hem, och i olika familjemedlemmars sällskap. Men vissa saker har alltid varit desamma. Farmor och farfar hade en förmåga att få julen att kännas som en trygg famn. Deras traditioner gjorde att jag alltid visste hur julen hemma hos dem skulle se ut. Det första tecknet på julens nalkande var julgardinerna som varje år plockades fram lagom till första advent och sattes upp i köksfönstren.

De blev ett skyltfönster som avslöjade för grannar och förbipasserande att december anlänt. De där gröna gardinerna med det röda mönstret var det första man möttes av när man gick upp för trappan till deras ytterdörr.

Genom fönsterrutan kunde man skymta farmor i köket som förberedde adventsmiddagen och farfar vid spisen för att värma säsongens första kastrull med glögg.

Första advent har ofta spenderats hemma hos farmor och farfar i deras radhus. Glöggen drack vi alltid i deras finrum, där en blandning av hyacinter och hempysslade juldekorationer från min pappas och farbrors barndom prydde fönsterbrädorna. Samma glöggmuggar, år efter år, och alltid samma tilltugg. Farfar tände röda stearinljus och såg till att ingen lämnade rummet utan att ha fått påfyllning minst en gång. Det var inget märkvärdigt egentligen, men just därför var det så värdefullt. Man visste alltid vad man kunde förvänta sig.

Ett annat tydligt tecken på julens framtåg var julkortet som trillade ner i brevlådan några dagar innan jul. Fotografiet föreställde alltid årets julgran, prydd med ljusslingor som spred små ljusstrimmor över sjön vid vårt landställe där farfar placerat den. Ljusslingornas glimmer, som han de senaste åren lärde sig att använda photoshop för att förstärka, såg ut som små stjärnor. Fotografiet skickades som en julhälsning till alla adresser som under en hel livstid samlats i farmors telefonbok.

FÖRVÄNTNINGAR PÅ GLÖGG & GRÖNA GARDINER De år julafton tillbringades i radhuset var det full fart. I matsalen dukades det fram festliga fat med julens alla rätter och i TV-rummet trängdes vi barn för att se Kalle Anka.

Från hallen hördes sporadiskt plingande från pianot när ett av oss barnbarn gjorde tappra försök att spela en jullåt från en av farmors notböcker. Kvällen spenderades i finrummet där farfar ännu en gång värmde en kanna glögg.

När vardagen är hektisk och ständigt i förändring är det skönt att veta att det finns vissa saker man ändå kan lita på.

Att julen hos farmor och farfar alltid skulle smaka glögg, dofta gran och se ut som en scen ur en julkalender kunde man räkna med. Traditioner för mig är synonymt med trygghet. Så om någon säger att traditioner är gamla och dammiga håller jag inte med. Istället får de mig att minnas farmor och farfar och värmen och tryggheten i deras sätt att vårda traditionerna. Det skulle kunna liknas vid ett ovärderligt arv som jag vill värna om länge. I år kommer jag att påminnas om värmen i radhuset när jag ser de gröna gardinerna med det röda mönstret, men denna jul istället uppsatta av mamma i vårt hus på landet.

TEXT: EMMA STÅHL

HÄR HAR NI EN BRA MÄNNISKA Ett begravningstal till sin mormor är antagligen för privat för att publicera. Ändå gör jag det – fler förtjänar att veta hur fantastisk hon var.

”Det finns vissa minnen som är kollektiva för oss. Många minns säkert var de var och vad de gjorde vid en del storartade sportögonblick eller tragiska dödsfall. Bland de minnen som är mer personliga minns jag vad jag gjorde när min morfar gick bort, precis som när min bonusfarfar förlorade kampen mot cancern, alldeles för tidigt.

Tyvärr är jag även smärtsamt medveten om vad jag hade för mig när min mormor dog för en månad sedan.

På regementet Livgardet utanför Stockholm hade klockan slagit lunch och ja hade placerat mig vid några av mina närmaste vänner i plutonen. Som många med mig gör lite för ofta, tog jag reflexmässigt upp telefonen efter en stunds lunchande. Jag nåddes då av ett sms från min mamma: hon bad mig att ringa henne. Jag anade vad det handlade om.

När jag senare ringde upp henne visade det sig vara som jag trott. Min mormor hade somnat in i sitt hem. I samma hem som mina kusiner och jag tagits omhand, min morfar pysslats om, i samma hem som stormiddagar styrts upp. Ni förstår vad jag far efter. Det har varit en samlingsplats som inbegripit mycket. Precis som livet självt.

Jag avbröt lunchen och åkte dit. Under den resan bestämde jag mig för att jag ville säga något under den begravning som vi är på just nu. Det finns några skäl till det.

Jag vill ta avstamp i att min mormor var löjligt nutidsorienterad. Utan att överdriva för effektens skull kan jag säga att jag aldrig träffat en människa som hade så bra koll på det som händer just nu i Sverige, men även det viktigaste på den utrikespolitiska dagordningen. Mormor och jag har allt oftare de sista åren träffats och druckit te. Vi har under de stunderna dissekerat framförallt den röriga svenska inrikespolitiken.

Det kan låta skinntorrt, men med mormor blev det aldrig det. Jag visste vad jag skulle säga för att få igång henne och hon var ofta befriande frispråkig. Hon var aldrig reserverad eller, om jag ska vara helt uppriktig, för den sakens skull politiskt korrekt, hon tyckte som hon gjorde och skämdes inte för det. Det gillade jag. Och därmed utgjorde hon en spänstig samtalspartner, kanske för att vi inte höll med varandra alla gånger.

Min mormor, med sina övertygelser, har fått mig att bli mer förstående inför de som delar åsikter som jag själv inte har. Hon har bjudit in till en typ av samtal som inte kommer tillbaka. Det gör mig just nu ledsen. Men tiden läker alla sår heter det, så om ett tag känner jag kanske mest tacksamhet över det som varit och som nu inte längre finns. Vi får väl hoppas på det i alla fall.”

TEXT: MAX COLLIANDER

PÅ SISTONE – EN VISA

Melodi: Tomtarnas julnatt Denna månad fick jag anledning att

Ica Folkes, tentasnacks i korgen,

gå tillbaka och kika i de nummer

av Reversen jag läst innan jag blev skribent. Ur numret med tema Tid, som

snacks i korgen.

Plånkan sinar, kaffet finns på Borgen,

publicerades i april, har jag att tacka Matilda Ståhl, som i

sin artikel den månaden skrev om Valborgstips. Med den

finns på Borgen.

lyckades hon dämpa min ångest över att inte ha stått i

tick tack, tick tack,

kön för valborgsbiljett. Nu med facit i hand kan jag

ticke-ticke-tick-tack,

intyga att hon hade helt rätt, något jag bara vågade hoppas på då. Efter april kom maj och

tick, tick, tack.

Tenta–plugga, bara då vi stressa´,

då också Reversen med tema Rum.

Jag lyckades visst bara ta mig igenom halva numret i maj för redan i mitten av numret hittade jag denna gång en mycket underhållande

då vi stressa´.

In i bunkern, sitta där o´ pressa,

artikel med ett antal bilder tagna hemma hos folk. Alltid

där o´ pressa.

kul att se vad folk har i kylskåpet och få fantisera ihop

tick tack, tick tack,

vad som döljer sig hos de som inte vill visa. Tack för

ticke-ticke-tick-tack,

underhållande läsning Kristian Wulfert.

Med tid och rum som favoriter

tick, tick, tack.

Ladok plingar, vågar knappast kika,

från vårens teman var det dags att bestämma vad jag skulle skriva om denna gång. Jag har snuddat vid tema rum när jag skrev om

knappast kika.

Hallelujah, G jag lyckats spika,

förväntningarna på korridorslivet tidigare denna termin.

lyckats spika.

Inte så mycket har förändrats på den fronten, jag bor

tick tack, tick tack,

kvar på samma 18 kvadratmeter. Så jag började fundera över hur jag tillbringat min tid de senaste veckorna. Med det i åtanke och med juletider på ingång, har jag i en kort visa

försökt

fånga

vad

den

genomsnittliga

Uppsalaekonomen potentiellt gjort med sin tid på sistone. Detta är tänkt att sjungas till melodin av tomtarnas julnatt och med 4 cl valfri dryck till hands.

Med viss brist på takt- och tonkänsla har jag alltså knåpat ihop en egen version av en befintlig julvisa som förhoppningsvis

känns

något

relaterbar

och

ticke-ticke-tick-tack, tick, tick, tack.

Om ni, av förståeliga skäl, inte vill sjunga just min visa vid julbordet kan det vara en rolig idé att sätta ihop ett eget litet sånghäfte med personliga visor. En idé från vår redaktör Olivia var att bara byta ut namn i visan till någon i sällskapets namn. Perfekt tips till den som vill bidra till underhållningen men har ont om tid!

God Jul!

underhållande.

TEXT: EBBA DRANGEL

NYTT ÅR NYTT JAG?

Varje år när vi närmar oss slutet på december kommer snacket om nyårslöften. “Vad har du för nyårslöfte?”.

Jag tänker efter och börjar räkna upp en rad dåliga vanor som jag mer än gärna skulle vilja ändra på: skjuta på plugget till sista minut, ta sovmorgnar varannan dag eller skippa för många föreläsningar. Klyschan av att vi varje nyår måste bli den bästa versionen av oss själva.

Håller den oss på tårna eller ger den oss bara ångest över att vi varje år, i mitten av februari, inser att vi redan misslyckats?

Jag ska inte förneka att det är lite bekvämt att hålla sig till gamla vanor. Det handlar inte bara om lathet, utan också om att hjärnan älskar automatiserade mönster.

Tanken på att det bara tar 66 dagar att ändra en vana är frestande, men sanningen är att det sällan går så smidigt.

Det är snarare en resa som går upp och ner. Som när jag bestämde mig för att i år minska skärmtiden på kvällarna och göra något annat som att läsa eller måla. Ändå fastnade jag framför Love Island UK klockan 23:50 hela januari.

Varje år lovar vi oss själva att bli nya människor, lite bättre på det ena eller det andra. En uppgraderad version. Men tron på att några nyårsraketer ska få oss att ändra våra vanor och rutiner är väl ändå ganska naiv. Jag blir personligen ganska överväldigad av tanken att jag ska ändra mina vanor över en natt. Ändå står vi där varje januari och försöker komma på olika sätt att bli bättre.

Men det finns ju en anledning till varför nyårslöften är en grej. Kanske behöver vi pushen av att det är just ett nytt år? Tanken av ett nytt kapitel, en helt blank sida.

NU har jag chansen att ändra allt dåligt jag gör. Det ger hopp om att kunna gå in i det nya året som en ny person, att sudda ut alla misstag man gjort under det gångna året. Självklart lockar tanken av att det skulle fungera, men om vi ska vara ärliga med oss själva så gör det ju sällan det - i alla fall för mig.

Vad händer om vi släpper tanken att förändring måste ske just från den 1 januari och istället börjar se livet som en cykel av möjligheter? Om vi leker med tanken att förändringen inte behöver ske enligt kalendern, utan istället accepterar att den inte är linjär? Det kan vara en torsdag i mars, eller en söndag i oktober, när tanken att en vana som kanske inte är så bra för oss faktiskt ska förändras. Tänk om vi istället för att bli helt nya personer varje nyår, sätter små veckomål - oavsett datum? Små steg är ofta lättare än stora hopp.

Så ska vi kanske skippa klyschan om att vi alla ska bli bättre versioner av oss själva just detta nyår? Istället tänker jag försöka bli lite bättre när som helst, hur som helst. Oavsett om det handlar om att värna om mina relationer eller att springa en extra kilometer.

Förändring är ingen sprint, det sker inte över ett tolvslag på nyårsafton, utan är oftast en lång och ganska krokig väg. För i slutändan handlar det kanske inte om att bli en ny person, utan om att bli lite snällare mot den vi redan är.

TEXT: STINA GUSTAFSSON

JULKOLA Stilla sötsuget med julens bästa kola

Julens många förväntningar ligger i luften och snart fylls köket med doft av smält smör, socker och sirap. Baket hemma den tjugotredje december har varit en jultradition så länge jag kan minnas. Så låt mig bjuda in er till värmen i mammas kök där jag ska vägleda er i att baka julens bästa godis: mammas julkola.

INGREDIENSER (för ca 50 stycken) 3 dl vispgrädde 50 g smör 3 dl strösocker 1,5 dl ljus sirap 0,5 dl kakao 2 msk vaniljsocker Flingsalt

GÖR SÅHÄR Börja med att slå på valfri låt med Peter Jöback och klä en liten form (ca 16x24 cm) med bakplåtspapper, eller använd dig av små ischokladformar. Ta fram en kastrull med tjock botten, som rymmer 3 liter. Mät upp grädde, smör, socker, sirap, kakao och vaniljsocker i kastrullen och koka på hög värme. När det bubblar, sänk till medelhög värme och låt smeten sjuda. Rör om försiktigt med en träsked så att det inte bränner fast.

När smeten börjar tjockna, använd en kökstermometer (120–125°C för mjuk kola eller 130°C för hård kola). Om du inte har en termometer så går det lika bra att göra ett kulprov. Det gör du genom att droppa i lite av smeten i ett glas med kallt vatten och forma till en kula. Går den att forma så är den färdig att ta bort från spisen.

Häll den färdiga kolasmeten i formen, låt svalna och toppa med flingsalt. När kolan har stelnat, skär den i fyrkantiga bitar med en vass kniv eller klipp den med en sax. Klipp bakplåtspapper i små rutor, linda in kolorna i pappret och snurra på sidorna. Förvara i en glasburk och bjud alla sötsugna! Jag kan garantera att en bit kommer att bli två, och sedan många fler.

TEXT: ANNA ORRENIUS

Jag tror Chile har slutit en pakt med djävulen. Landet fick bli det rikaste i Sydamerika (Uruguay och Guyana behöver vi för sakens skull inte räkna), i utbyte fick Chile en skenande ekonomisk ojämlikhet. Allt privatiserades, allt såldes ut. I Chile är vatten, motorvägar och pensioner privatägda. Nyliberalismen är både statskyrka och modus operandi. Samhället beskrivs bäst genom att likna det med mobilspelet Clash of Clans som jag och mina vänner var besatta av under högstadiet. Det var fullt möjligt i teorin att nå town hall 10 genom att spela länge och ofta, men den som klickade hem sig ett gäng gems med hjälp av sina föräldrars kreditkort hade utan någon större ansträngning nått spelets högsta nivå.

Min termin i Chile kom att innebära en ordentlig semester, vilket föranledde mitt livs mest intensiva resa.

Det blev ett möte med en ny kontinent, inte enbart ett nytt land. Chile är världens längsta land, norr till syd motsvarar sträckan Lissabon till Moskva. Det gör att allt från Patagoniens oändliga berg och fjordar, till Atacamaöken - världens torraste plats, inryms. Under terminen hann jag kasta mig ut på åtta resor, mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Utbytet tog mig till allt från Påskön, Buenos Aires till Machu Picchu. Jag hann gå igenom både matförgiftning och höjdsjuka under mina eskapader. Var och en av dessa platser förtjänar sin egen bok. Den låga kravställningen för utbytesstudenter på Universidad Adolfo Ibáñez, i kombination med det utökade CSN:et, bidrog nog starkt till att jag kunde agera som Phileas Fogg.

Ett möte m konti

Atlanten 12:e december 2024 Brit London, på väg hem efter ett h Adolfo Ibáñez - Viña del Mar Chil

med en ny inent

tish Airways flyg 250 Santiago till halvår på utbyte på Universidad le.

Att bli utkastad på en ny kontinent utan några åtaganden, vänner eller tider att passa stod i bjärt kontrast till mitt liv efter sju terminer springandes som en yr höna i Uppsala. Stundtals var dötiden för stor i sin omfattning. Under terminen plockade jag därför upp två nya hobbys - löpning och rökning. Jag vill inte förespråka dessa tvås kombination, men en av mina bättre dagar i Chile var när jag sprang 25 km längs stranden, utblickandes mot ett turkost stilla havet i försommaren, för att efteråt sätta mig på balkongen och kedjeröka till solnedgången.

När jag lämnade Sverige för ett halvt år sedan, var jag övertygad om att jag skulle sakna sådant som ordentligt vattentryck i duschen, uppvärmda lägenheter och att kunna ta en promenad mitt i natten utan att behöva oroa mig för min säkerhet. Sanningen är att jag klarar mig alldeles utmärkt utan detta. Det jag i själva verket saknar är föreningsliv, tredjeplatser och det ideella engagemanget i Sverige. I Chile var jag ständigt konsument. Jag saknar verkligen; pissljummet kaffe i en idrottshall, föreningsdemokrati som tar frustrerande lång tid och att få vara medskapare till den vardag jag deltar i.

C.J.L Almqvist skrev en gång att blott Sverige svenska krusbär har. Kanske har jag spenderat några terminer för mycket i Uppsala - överliggare som jag är. Men jag är övertygad om att blott Sverige svenskt föreningsliv har.

TEXT: OSKAR HOLM

Väduren 21/3 – 19/4 2025 inleds med en omtumlande start vilken riskerar att vända upp och ner på din tillvaro. Det du tidigare tagit för givet känns plötsligt osäkert och du tvingas nu navigera utan några tydliga spelregler.

Utmaningar kan uppstå i dina relationer, där yttre faktorer ställer saker på sin spets. Familj eller vänner kan påverka och det krävs eftertanke för att avgöra om det handlar om något tillfälligt eller ett större problem.

Håll ut – mot årets andra halva finner du balans, även om det kan dröja ända till 2026 innan allt faller på plats.

Oxen 20/4–20/5 Du har aldrig varit någon som välkomnar förändring, men i år är det dags att omfamna den. Livet tar en ny vändning, kanske med en flytt eller en ny livsstil. Även om det känns ovant i början är det en chans att växa.

Att blicka framåt är det enda rätta. När det gäller relationer kan gamla känslor komma att bubbla upp, särskilt i februari och maj, och det kan kännas frestande att gå tillbaka till något bekant. Men i maj står det klart att framtiden ligger i att släppa taget och gå vidare.

Tvillingarna 21/5–20/6 Detta år handlar om övergångar och möjligheter, vilket du älskar! 2025 blir början på en större period av förändring, en tid som kan bli avgörande för resten av ditt liv. Ta vara på de chanser som uppstår och våga omfamna det oväntade.

I ditt privatliv finns det en stark attraktion till någon, men vissa skillnader mellan er kan skapa obalans. Förnuftsmässigt vet du att situationen inte är bra, men ditt hjärta säger något annat. Till hösten ser ni ut att nå fram till en lösning som fungerar för er båda.

Kräftan 21/6–22/7 2025 blir ett befriande år fyllt av nya möjligheter för dig.

Gamla begränsningar försvinner, och du vågar ta steg du tidigare tvekat inför.

Det är en tid att våga, testa och lita på din egen förmåga.

Om du är i en relation präglad av osäkerhet inser du att det är dags att sluta tveka och istället agera. I slutet av sommaren tar du reda på var ni står – och om det inte känns rätt, är du redo att gå vidare.

Du vet vad du vill ha och är fast besluten att skapa en framtid som passar dig.

Lejonet 23/7–22/8 Det nya året kommer att skänka dig en klarare syn på framtiden.

Tidigare osäkerheter försvinner och du får nu möjlighet att fokusera på det som verkligen betyder något.

Det blir ett år av förändring och fördjupning.

Vissa relationer kan kännas mer distanserade – inte på grund av dig, utan för att tiden gör sitt.

Samtidigt öppnar året för nya, starka band och kanske till och med en romans i november. Lärdomen?

Anpassa dig till det som förändras och uppskatta det som förblir.

Jungfrun 23/8–22/9 2025 blir ett spännande år där du får möjlighet att ta stora kliv framåt.

Det är dags för livet att avancera och accelerera på alla plan. Kreativiteten flödar, och om du siktar högt kan du förverkliga mycket av det du längtat efter. Det är ett år av förändring och reflektion i dina känslomässiga relationer. När gamla tyngder släpper får du chans att utveckla eller ompröva ditt förhållande. Oavsett om du väljer att stanna kvar eller gå vidare har något viktigt förändrats till det bättre.

Vågen 23/9–22/10 Det nya året är präglat av utveckling och förändring för dig, särskilt i dina relationer. Det är dags att släppa taget om det gamla och våga öppna dörren för nya möjligheter. Du får under det nya året möjlighet att reflektera över vem du är och vilken riktning du vill ta i livet, och en längtan efter djupare och mer meningsfulla relationer kommer att väckas. 2025 är året då du kan ta ett steg närmare det liv och de relationer du drömmer om – om du vågar släppa taget och följa med strömmen.

Skorpionen 23/10–21/11 2025 handlar om stabilitet och långsiktiga beslut för dig. Du får chansen att bygga en hållbar grund för framtiden, med stora och långvariga beslut som kan handla om nytt jobb, nytt boende eller förändrade relationer.

En nära relation kan behöva omvärderas, särskilt om den saknar den gnista du söker. Under årets gång kan du behöva släppa taget, men innan året är slut återfinner du balans och uppskattning för det ni har tillsammans, även om det inte blev som du tänkt dig.

Skytten 22/11–21/12 Du ser alltid framåt och 2025 ger dig all anledning att göra det med förväntan och hopp. Jupiter fyller dig med ny framtidstro, medan Neptunus hjälper dig hitta en trygg grund att stå på. Det som känts osäkert och tungt börjar äntligen klarna – ljusare tider väntar. Våren bjuder på en pirrig romans, full av passion och ovisshet. Du pendlar mellan viljan att satsa på relationen och att prioritera din frihet och dina drömmar.

Stenbocken 22/12–19/1 2025 kan bli året då allt förändras för dig – om du vågar tro på dig själv och tänka nytt. Lämna gamla mönster bakom dig och hitta din egen väg framåt, fri från andras förväntningar.

Livet öppnar upp för spännande möjligheter, och det är upp till dig att välja vilken riktning du vill ta. Mod och självförtroende blir nyckeln. På kärleksfronten kan en oväntad relation dyka upp, som trots initiala tvivel känns rätt. Lyssna på ditt hjärta – det här kan vara början på något stort.

Vattumannen 20/1–18/2 Det här året handlar om att hitta din inre styrka och låta den forma din väg framåt. Du upptäcker dolda förmågor och vågar satsa på det som verkligen betyder något för dig, både privat och i hur du tar plats i världen. Livet blir mer flexibelt, och du får chansen att skapa en tillvaro som passar just dig – med fokus på frihet och självständighet. Om du är i en relation kan vardagens små problem behöva adresseras för att ni ska hitta balansen igen. Det kräver att ni båda vågar vara ärliga och tänka nytt.

Fiskarna 19/2–20/3 Det här året markerar slutet på en era och början på något nytt. Du har växt mycket de senaste åren och nu är det dags att använda dig av det du lärt dig. En intensiv och passionerad relation kan komma att dyka upp, där ni trots dispyter och utmaningar har svårt att släppa taget om varandra. Det här året handlar om att vara ärlig mot dig själv och ta de steg som krävs för att föra dig närmare det liv du längtar efter.

TEXT: THILDE GLIMT

FÖRVÄNTNINGAR PÅ 2

R & SPANINGAR 2025 2025 låter som ett påhittat år när man säger det högt, eller till och med läser det. Det låter som ett år som borde användas i en science fiction-film som utspelar sig i en tid så långt fram att man knappt kan föreställa sig det. Då är det år 2025. Nej, tydligen är det 2025 om mindre än tre veckor och jag har inte hängt med.

Nu när framtidsåret 2025 står för dörren tänkte jag dela med mig av vad jag personligen förväntar mig av året som kommer. Kalla det trendspaningar om ni vill, men jag tror stenhårt på dem.

Först och främst förväntar jag mig ingenting annat än att alla typer av AI verktyg kommer att bli accepterade och vedertagna för oss stackars studenter. Nu ska jag ju i och för sig sluta plugga det här året, men för er andra krigare som är kvar - att inte kunna använda Chat eller Notebook (ja, first name basis) är utdaterat och är ingenting som jag kan acceptera i mitt 2025. Lös någonting, this is the world we live in now.

På tal om världen vi lever i just nu så förväntar jag mig att matpriserna går ner så pass mycket att dyr mat blir inne igen. Om det någonsin har varit det? Ser jag ett enda recept till för studenter som innehåller en baljväxt så vet jag inte vad jag gör. Och nej, jag förstår att man inte har råd att käka chark och entrecote varje dag. Det har verkligen inte jag heller. Men ska man kunna romantisera sin vardag lite och hålla sina förväntningar för 2025 höga så tycker jag att lyxmat till middag är key (även om det innebär nudlar till lunch, oops).

Alla pengarna som jag tidigare lagt på scandi fashion och Djerf Avenue kommer dessutom att kunna användas till entrecoten eftersom att jag förväntar mig en global bojkott av märket under 2025. Behöver väl inte riktigt förklara mig mer på den punkten?

Några övriga förväntningar är att korsord kommer att vara det nya svarta, RBV kommer att vara vår go to drink och att plastpåsen blir mer vedertagen till skolan än tygpåsen. Jag personligen förväntar mig att min sorti från studentlivet kommer att behandla mig lika fint som Uppsala har gjort de senaste fyra åren.

Med min sista krönika i Reversen någonsin så lämnar jag inte bara tidningen utan även min studietid bakom mig, och jag har aldrig haft högre förväntningar på ett år.

TEXT: MATHILDA STÅHL

Mångas morgonrutin är förmodligen just nu att mysa i soffan och titta på årets julkalender. Varje år presenterar SVT en ny, ofta magisk och snöig, julsaga som passar för både gamla och små - men visst är det något speciellt med de äldre kalenderna? Varje år faller jag tillbaka till äldre favoriter och tänker därför, utan inbördes ordning, tipsa om min topp tre julkalendrar som förtjänar en tillbakablick.

Dieselråttor och Sjömansmöss, 2002 Vid återblick visar det sig att den här julkalendern är lika märklig som jag minns den med obehagliga råttkostymer och en rätt absurd handling. Det är verkligen en av de julkalendrar som har stuckit ut mest för mig. Självklart finns det många som under åren gjort sig förtjänt av en plats på topp tre men just Dieselråttor & Sjömansmöss är en så pass konstig kalender att jag tycker om att prata om den. Här får vi följa barnen Philémon och Ofelia som är ombord på ett fartyg med deras pappa när de en dag blir krympta till mus-storlek av dieselråttan Lucky Closett. Mössen och råttorna lever i båtens maskinrum och barnen blir där tillfångatagna av ett gäng dieselråttor. Målet blir att tillsammans ta sig tillbaka till normal storlek och samtidigt navigera i en helt ny omgivning bland både sjömansmöss och dieselråttor. Ni förstår kanske att den inte är en helt normal julkalender fylld av snö och julstämning, men spännande är den. Den bryter mot normen för vad vi förväntar oss, istället för snö och tomtar bjuder den på ett äventyr i en mörk och fantasifull värld. Det må hända att detta är ett udda val att sätta på min topplista, men än idag är det med skräckblandad förtjusning som jag väljer att titta på den gång på gång.

Pelle Svanslös, 1997 Som nyinflyttad Uppsalabo är det nästan omöjligt att göra en lista utan att nämna Pelle Svanslös. För precis som många av oss studenter har vår svanslöse vän Pelle precis flyttat hit till Uppsala och försöker hitta sin plats bland nya vänner. Maja Gräddnos, elake Måns, Trisse, Bill och Bull, ja de här katterna har alla en stor påverkan på Pelles ankomst till Åsgränd. Det är något så mysigt med snöklädda takåsar och vuxna personer iklädda kattnosar och svansar som strosar runt bland Uppsalas kullerstensgator (konstigt nog).

Till skillnad från många andra julkalendrar så är det inte mycket magi i Pelle Svanslös, denna bjuder istället in till en lekfull och mer realistisk miljö men lyckas samtidigt fånga julens magi på ett helt annat sätt. Stämningen är tidlös och ger en blandning av värme, spänning och tillhörighet, precis vad en julkalender ska göra.

Trolltider, 1979 Trots att jag tidigare skrev att jag vill framföra dessa utan någon inbördes ordning så har ju alla en favorit. Jag måste erkänna att orginalupplagan av Trolltider är den kalender som spelas hos mig varje december. Det är något med den som är så starkt kopplat till barndom och den sagovärld som speglas är som hämtat ur ett barns fantasihistorier. Trolltider är en saga som är byggd på folktro och magi där vi får följa ett gäng småtroll. En vätte med osynlighetsmössa, trollsystrarna Tova (Daisy) & Kleva (Gloria), den goda fen Dorabella och den elaka häxan Mara är bara några av de otroliga karaktärerna vi får följa. Med bergatroll, julbak och soldans går det inte att undgå julkänslan. Många av er har med säkerhet sett omtolkningen på Trolltider som sändes förra året, även jag kan erkänna att den var bra. Men det finns en sådan charm i de äldre kalenderna - med de enkla filmteknikerna, set-designerna och hur skådespelarna pratar. Den här har varit min nummer ett sedan jag hade den på DVD hemma som barn och kommer förmodligen fortsätta vara det ett tag till, stort tips!

Sådär, här var några tips för att ytterligare prägla era decembermorgnar! Oavsett om man föredrar att spendera morgonen med troll, katter eller dieselråttor så finns det något för alla.

Julkalendern har alltid tillfört en stor del av julkänslan och då spelar det ingen roll om du väljer att följa årets upplaga eller återvänder till gamla favoriter. Egentligen handlar det om att hitta den känslan som bara kan träda fram i en tidig, mörk, decembermorgon där du lever dig in i julsagornas värld.

TEXT: EMMA RUNHEM

I veckan var det äntligen dags för Uppsalaekonomernas årliga julfest. Som traditionen lyder så anordnades det en slabb för alla oss som under hösten varit med och gett vårt hjärta och själ till föreningen. Oavsett om du slitit under Kontaktdagarna, bidragit till ett projekt, är förtroendevald eller, som vi skribenter i Reversen, levererat artiklar och innehåll, var kvällen till för oss alla. Och årets tema? "Disco Inferno"! Vi snackar glittrande discolampor, glammiga paljetter och färgstarka skjortor som hade gjort självaste John Travolta stolt. Stockholms nation förvandlades till en vibrerande 70-talsklubb där känslan av Saturday Night Fever genomsyrade varenda hörn.

När sittningen närmade sig sitt slut var det dags för kvällens stora klimax – släppet. Och vilket släpp det blev! UE Jammar intog scenen och levererade den ena bangern efter den andra.

Golvet fylldes snabbt av danssugna Uppsalaekonomer och vi alla gick verkligen all in på discovibbarna. Svetten lackade, glitter yrde och det kändes som om vi dansade rakt in i 70-talet.

Det var en kväll fylld med skratt, sång och glädje – en perfekt avslutning på terminen! Ett stort tack till hela projektgruppen som såg till att varje detalj satt som en smäck och skapade en magisk kväll som vi sent kommer glömma!

Kvällen började storslaget med en huvudrätt som satte ton för hela sittningen. Det doftade himmelskt och smaken var minst lika ljuvlig – en perfekt start! Men det var när kvällens toastmasters, Oskar och Dominik, klev upp på scen som festen verkligen tog fart. Deras kombination av kvick humor och spännande tävlingar fick oss alla i publiken att skratta och det blev inte en tråkig stund. Men kvällen hade bara börjat. Styrelsen fick sedan ta rodret när de bjöd på ett otroligt uppträdande med en egenskriven låt. Direkt in i sångboken tycker jag! Det bjöds även på ytterligare sång i vanlig ordning där traditionella klassiker som "Helan går" varvades med nya sånger som i alla fall jag aldrig hade hört innan. Självklart avslutades kvällen i klassisk Uppsalaekonomanda med Jesus lever.

TEXT: INES EDHOLM

Pepparkakscheescake med daim

i glas

(unna dig & tre väldigt speciella personer) Instruktioner 1. Krossa pepparkakorna i en matberedare eller lägg dem i en plastpåse och få ut all frustration från senaste tentan. Blanda ihop de krossade pepparkakorna med smält smör och fördela i fyra glas. Ställ sedan in i kylen.

2. Vispa färskost med vaniljsocker tills den blir fin och fluffig. Tillsätt sedan florsocker och rör av någon anledning “försiktigt” runt. Vet inte vad som skulle hända om du rör aggressivt men om du känner dig lite wild n crazy så testa gärna!

3. Vispa sedan grädden i en separat skål, förhoppningsvis har studentkassan räckt tillräckligt långt för dig att förskaffa dig mer än en skål. Vänd sedan ner grädden i fyllningen. Hacka daimen lite fint och häll ner den i resten av fyllningen. 4. Ta ut de fyra glasen ur kylskåpet och häll fyllningen jämnt fördelat i varje glas.

5. Häll i den karamelliserade mjölken i en skål och micra den i cirka 30 sekunder. Rör runt försiktigt och låt svalna. 6. Det sista och viktigaste steget är att hälla över den karamelliserade mjölken över cheesecaken, och låt svalna i kylen en liten stund. Ju längre tid i kylen desto godare blir den. Men om du, likt mig, inte är en finsmakare så skulle jag rekommendera att äta den så snabbt som möjligt för att undvika att någon annan i hushållet äter upp den.

Ingredienser till fyllningen 300 g färskost 1 tsk vaniljsocker 1 dl florsocker 2 dl vispgrädde 1 paket dubbeldaim (56 gram)

Ingredienser till botten 15 st pepparkakor 25 g smält smör

Toppa med

(om du vill vara lite vågad och spendera ditt sista CSN på något annat än alkohol) 1 dl karamelliserad mjölk Några lingon TEXT: EBBA ALMGREN

J U L E N

S O M E N M O R A L I S K B E R Ä T T E L S E :

Bortsett från drakar, tomtar, älvor och prinsessor är karaktärsdrag som mod, värdighet och generositet vad som kännetecknar sagor. Detta fungerar både som ett sätt att göra sagor mer underhållande, samtidigt som det onekligen är ett viktigt verktyg för att lära oss om rätt och fel. Den modiga hjälten är inte bara spännande att beakta i en sagobok eller tv-rutan, den är även en förebild som inspirerar oss kring vad vi kan sträva efter att vara.

Julen skulle för vissa kunna ses som en saga. En slags berättelse som har blivit inspiration för en mängd böcker, filmer och serier. När jag var liten följde jag ivrigt julkalendern som sändes på TV varje morgon.

Och i många år nu har det blivit en slags tradition att kolla på vissa julfilmer när julen närmar sig. Några av mina personliga favoriter är The Holiday och Ensam Hemma. Båda dessa lättsamma filmer handlar om hur viktigt det är att prioritera relationer och gemenskap ett av julens viktigaste budskap.

Nu när julen närmar sig med stormsteg inser jag dess fina moraliska budskap. När vi var barn fick vi lära oss att vi skulle bete oss bra och vara snälla under året för att tomten och nissarna såg allt vi gjorde. Jag minns också hur vi i skolan hade olika insamlingar kring julen där vi exempelvis donerade julklappar och olika nödvändigheter. Det lades även ett extra stort fokus på att bilda gemenskap genom olika julrelaterade aktiviteter i december månad.

Trots att barndomen nu är förbi kan jag ändå konstatera att julens moraliska budskap fortfarande når mig, fast kanske på ett annat sätt. När man var liten och bestämde sig för att vara extra snäll i december var det kanske mestadels för att öka chansen att man skulle få riktigt många fina julklappar. Nu ser jag mer på tiden kring jul som en tid att lägga lite extra fokus på relationer, släppa onödiga konflikter och vara lite snällare mot mig själv. Jag märker även hur generositet blir allt viktigare för varje år som går. Ju äldre jag blir desto viktigare, och roligare, känns det att få ge tillbaka till nära och kära. Antingen genom att hitta en uppskattad julklapp eller genom att vara lite extra hjälpsam och omtänksam. Ytterligare en värdering som jag upplevt som extra viktig kring julen är tacksamhet.

Julen kan ibland kännas som en tid där det läggs mycket fokus på vad man önskar sig, vad andra ska få, dekorationer, mat, med mera. Trots att en stor del av julen kretsar kring detta strider det samtidigt mot många av julens budskap. Därför tror jag att det är extra viktigt att man mellan shoppingen och önskelistorna tar lite tid att påminna sig om vad man faktiskt är tacksam över att man redan har.

Om julen är en saga kan julafton ses som slutet på sagan. Det lyckliga slutet där man samlas och fokuserar på det goda, och väljer att släppa onödiga konflikter för att försonas. Tiden då man reflekterar över allt som hänt under året och påminner sig själv om vad man ska vara tacksam för att man fått vara med om, samt vad man har överkommit.

L Ä R D O M A R O C H V Ä R D E R I N G A R TEXT: JULIA RAMM-SCHMIDT

HUR SER D Har du någonsin funderat på hur du ser på tid? Då menar jag inte om du tycker att tiden går för snabbt eller långsamt, eller något om rymden och existentiella frågor. Snarare - när du tänker på begreppet tid, hur ser det ut då? Den frågan har jag diskuterat med människor i min omgivning sedan jag var ett barn. För att försöka förstå hur andra ser på tid. Eftersom det här är något jag bevisligen lagt otaliga timmar på att fundera över, och otaliga gånger ställt samma fråga till mina föräldrar, har jag finslipat en tydlig bild i mitt huvud. En bild som däremot bara verkar vara tydligt för mig. När jag var liten introducerade jag ofta denna konversation i hopp om att någon skulle säga “Ja exakt, så tänker jag också!” eller “Men sådär tänker väl alla?”, vilket många gånger (alla gånger) visade sig inte vara fallet.

Sättet jag kommer att presentera dessa tankar på liknar lite det sätt som berättar att det är självklart för mig att veckodagen måndag är färgen röd, att tisdag är gul triangel och att vissa siffror ger ett “snällare” intryck än andra (3=snäll, 4=ond osv). Om du har kommit så här långt och fortfarande inte förstår vad jag pratar om eller kanske tillskrivit mig någon oidentifierbar diagnos, så är det nog rätt av mig att hänvisa dig till att vända blad.

Från och med nu kommer det bara att gå utför. Men för de som läst så här långt som kanske inte tror att jag är helt galen (än), så finns det faktiskt visst belägg för dessa saker. Därför ska du få genomföra ett test, men först lite historia.

År 1929 utförde den tyska psykologen Wolfgang Köhler ett experiment som syftade till att undersöka hur universella perceptioner och synestetiska kopplingar i hjärnan fungerar hos människor. Detta gjorde han genom att undersöka sambandet mellan ljud och form, och varför vår hjärna har förmågan att koppla ihop dessa två sinnesintryck.

I experimentet presenterade Köhler två stycken former för deltagarna, och bad dem sedan att matcha ihop dessa former med ljuden “Takete” och “Baluba”, som är ord utan någon som helst mening. Detta experiment reviderades sedan på 2000-talet och figurerna fick de nya namnen “Kiki” och “Bouba”. Experimentet fortsatte dock att ge samma resultat som tidigare. Så, utifrån bilderna nedan: Vem heter Kiki och vem heter Bouba?

DU PÅ TID? Om du har läst så här långt antar jag att du också är en person som tycker att det här är ett fullt rimligt sätt att tänka på, och kanske behöver jag inte berätta för dig vad svaret är. För er andra som inte ser att Kiki är den kantiga och Bouba är den rundade formen, så är jag ledsen att berätta att ni tillhör den minoritet på ca 2-5% som inte klarade experimentet. Ni har antingen något synfel eller en hörselskada.

Skämt åsido, så antar jag att ni i alla fall förstår poängen med det här. När det gäller färger, veckodagar och ämnen i skolan, så vet jag faktiskt inte om det finns någon rimlig förklaring till att vi människor associerar dessa saker med varandra. Varför det skiljer sig så mycket från person till person och varför det kan leda till så polariserade åsikter. Jag skulle tro att det kanske är kopplat till något man sett i skolan när man var liten.

Vad jag däremot hört talas om är begreppet synestesi, som är en typ av medfödd egenskap som gör att vissa människor har förmågan att koppla samman två eller flera sinnen, genom att förknippa färg och ljud eller färg och veckodagar.

Oavsett vad, låt oss gå tillbaka till utgångspunkten: Tid. Jag kommer att göra ett försök att presentera och visualisera några exempel på sätt folk i min omgivning förklarat hur de ser tid, specifikt hur de ser ett år uppdelat i månader och årstider. Jag kommer uppenbarligen att hålla det här anonymt, inklusive min egen åsikt, just eftersom det bidragit till många intensiva diskussioner.

Alternativ 1 - Tidslinjen : Som en långsmal rektangel uppdelad på 12 delar, där linjen börjar i januari och slutar i december. Uppdelat i olika storlekar eftersom olika månader känns olika långa. Den här tidslinjen ser ungefär ut som något man sett i en lärobok i lågstadiet och är uppdelad i olika “säsongsenliga färger”. Ett annat liknande exempel som är värt att nämna är tidslinjen, men som är “kurvad” vid den tiden på året man befinner sig, det ser liksom ut som en liten våg.

Alternativ 2 - Klockan : Som en klocka. En rund cirkel uppdelad i 12 delar, med januari högst upp vid “klockan 12” osv. Alla delar är lika stora, och har ingen specifik färg men den del på året man befinner sig är på något sätt markerad. Jag tror att detta är det vanligaste sättet som folk ser på tid.

Alternativ 3 - Den snedvridna färgglada klockan : Som klockan men med en tjock ram runt sig, som i sin tur är uppdelad i 12 delar, där varje del har en egen färg som matchar de andra månaderna inom samma årstid.

Januari börjar på vänster sida, ungefär vid kl.9, mars är rakt upp vid kl.12. De olika månaderna är olika långa och av någon oklar anledning är juni-augusti de längsta månaderna.

Så, hur ser du på tid?

TEXT: TOVE HERNQUIST

JANUARI 2

1

3

4

5

6 11

8

9

10

13 14

15

16 17

7

19

20

21

22

12

18 23

24

B O R G E N S A F T O N R V

R E C C E V E C K O R N A B Ö R J A R

25 26 27 28 29 30 31 L A G M I D D A G R V

L A G M I D D A G R V

Vi hoppas att du har uppskattat terminens sista nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Majken & Olivia