Reversen Jubileumsnummer

JUBILEUMSNUMMER 2025

ÅRS JUBILEUM

1

JUBILEUMSNUMMER

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

Sedan 1975

INNEHÅLL 6) FÖRORD

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

7) ORDFÖRANDE HAR ORDET 8) REDAKTÖRSKRÖNIKAN 10) CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET 12) ORDFÖRANDE SPALT UPEKON URKLIPP 1975 14) 5 SAKER DU MÅSTE HA GJORT INNAN DIN EXAMEN FRÅN

GLÖM MIG SÅ SENT DU BARA KAN (48

UPPSALA UNIVERSITET

STUDENTSTUMPAN &

18) KONTAKTDAGARNA -

VALBORGSVALSEN (50

URKLIPP 1998

BILDUPPSLAG (54

22) EN HÄLSNING FRÅN 2025

VALBORGSKORSORDET (56

24) ALEX & SIGGE - URKLIPP 2014

ANDREAS CERVENKA - URKLIPP 2024 (58

28) HÄLSNINGAR FRÅN EKOPARKEN

VALBORG FIRAS MED KÖRSÅNG

30) UE & REVERSEN QUIZ

PÅ UPPSALA SLOTT (62

34) INSIKTER FRÅN EN ICKE-STUDENT 36) TRE GENERATIONER: SÅ HAR .

STUDENTLIVET FÖRÄNDRATS

38) BILDUPPSLAG 40) VÄLKOMMEN TILL 2075 42) ÅRETS STÖRSTA STUDENTHÖGTID: VALBORG 44) FÖRRÄDARNA GÖR LINJÄR TV GREAT AGAIN! 46) BILDUPPSLAG

HENRIK SCHYFFERT - URKLIPP 2006 (64 .

BILDUPPSLAG (66 TUR ATT DET INTE BLEV LUND (68 JOURNALISTIKEN DÖR INTE (70 URKLIPP FRÅN 1975 (72 STIL FASHION & SHOW URKLIPP 2009 (74 BILDUPPSLAG FRÅN 2024 & 1993 (76 DAGBOK FRÅN 1975 (78 LIVET EFTER NOLLNINGEN URKLIPP 2009 (80 FEM FINA TEXTER (82 BILDUPPSLAG (84 TIDSLINJE (86 FACIT VALBORGSKORSORDET (88

Olivia Psarris Chefredaktör

Emma Runhem Redaktör

Stina Gustafsson Skribent

Lucas Nyman Skribent

Anna Orrenius Skribent

Ebba Drangel Skribent

Emma Ståhl Skribent

Tove Hernquist Skribent

Ida Bjelfvenstam Skribent

Sara Salemyr Skribent

Wilmer, Paula & Theo UEpoddar

Jacob Nordström Andersson Skribent

Jamila Mian Skribent

Stella Dannemann Skribent

Nikki Ollinen Skribent

Frida Witt Skribent

Hannah Lidner Skribent

Alma Holmberg Skribent

Fredrik Beck-Norén Skribent

Lidia Fernandez Skribent

5

FÖRORD ÅRS JUBILEUM

Härmed presenterar vi det officiella jubileumsnumret för 2025.

Hela femtio år har passerat för denna redaktion. Femtio år fyllda av kreativitet, reflektioner och gemenskap. Från Upekon Nytt, till Upekon Reversen, till Uppsalaekonomernas Reversen. Vi har valt att lyfta nya såväl som gamla krönikor, reportage, grafik och fotografier. Det bjuds på urklipp från 1975, Stilreportage från 2009, intervjuer från en tidigare Reversenredaktör till prisad journalist och tolkningar av årets valborgsfirande.

Målet är att spegla vad Reversen har varit och alltid kommer att vara; en tidning som reflekterar ungdomens syn på världen och studentlivet. Allt från gripande berättelser, till komiska reflektioner. Tillsammans banar vi väg för kreativt skapande i den akademiska världen och fortsätter axla rollen som Uppsalaekonomernas kreativa forum. Reversen kanske inte fyller en större samhällsnytta, men vi skapar mening. Av studenter, för studenter.

Vi vill därmed rikta ett stort tack till samtliga. Tack till er skribenter. Tack till tidigare redaktörer och chefredaktörer. Tack till alla ansvariga utgivare. Tack till er som månad in och månad ut läser våra nummer. Utan er vore Reversen ingenting.

Wordcount: Uppsala nämns 65 gånger Valborg nämns 33 gånger

Tack, Reversens Redaktion 2025

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, I år är ett speciellt år. Ett sådant år då historien känns lite närmare, traditionerna väger lite tyngre, och framtiden bär spår av något större än bara våra egna förväntningar. I år fyller Reversen 50 år - ett halvt sekel av studentröster, idéer, humor, kritik, analys, kreativitet och gemenskap.

Att få äran att skriva detta inslag som ordförande för Uppsalaekonomerna, i just detta jubileumsnummer, är ett stort privilegium. Det är en påminnelse om det ansvar vi bär - inte bara att förvalta, utan att också inspirera till nästa kapitel. För Reversen är levande. Den är aldrig färdig. En historia utan slut.

Det är nästan svårt att greppa vad femtio år har inneburit. Det är en annan tid, ett annat Uppsala, andra åsikter och andra utmaningar. Men bläddrar man igenom gamla nummer - från svartvita tryck till färgsprakande moderna deisgnval - så är det ändå något som förblir oförändrat. En ton. En nyfikenhet. En vilja att spegla samtiden och dela med sig av sina egna reflektioner om den värld vi lever i.

Till dig som läser detta: tack. Tack för att du är en del av vår historia, vår samtid, och vår framtid. Till alla redaktörer, skribenter, fotografer, illustratörer och formgivare genom åren - tack för att ni lagt ner er tid, er röst och er passion i något som har kommit att betyda så mycket för så många. Det går inte att sätta ett pris på det engagemang ni lagt ned och det värde ni gett till Uppsalas studenter.

Reversen är inte bara vår medlemstidning - den är ett fönster in i vår kultur. Den visar vad vi bryr oss om, vad vi skrattar åt, vad vi ifrågasätter. Tidningen har varit en arena för de första stapplande stegen in i ett liv av skrivande och en plats där idéer och kreativa uttryck har fått gro. Med humor, relevans och självdistans har den följt och dokumenterat vår historia – år för år, termin för termin, nummer för nummer. Inte minst har Reversen varit en plats där nya vänner har träffats och tillbringat sena nätter på Borgen eller på nationspubar.

Den har blivit en symbol för något sant och äkta i en allt mer ytlig värld.

Jag kan inte säga hur Reversen kommer att utvecklas under de nästkommande 50 åren - men en sak är jag säker på. Reversen kommer ALLTID att vara ett andra hem för Uppsalas studenter, där de trivs, växer och frodas.

Tack,

ALEXANDER ENGDAHL 7

Ordförande Uppsalaekonomerna

Som barn var det bästa jag visste

Elsa, en överintelligent, lillgammal

Nu visar det sig vara ganska så

att somna på soffan när mamma

och mobbad sjuåring vars bästa vän

jättemånga fler “min mormor

och pappa hade vänner över. Att

är sin mormor. En helt onormal

hälsar och säger förlåt” än vad

somna

glada,

77-åring med obotlig cancer som

Elsa kanske tänkt från början,

skrattande människor. Tryggt. Idag

styr ratten med knäna medan hon

men det blir ett äventyr.

däremot, i avsaknad av mina

röker och äter kebab. Det här är,

föräldrars middagsbjudningar, har

som ni kanske förstår, inte en helt

Under resans gång blir bilden av

sorlet bytts ut mot något annat

normal bok. En sån här bok kan

som får mig att sova gott - böcker.

vid första anblick ha ett otydligt

Böckerna jag läser kan variera. I

budskap. Den handlar egentligen om döden, vilket

min bokhylla hittar ni allt från

kanske

deckare till dramatiska romaner.

tilltalar en. Men den

Allt har sin plats där, men vissa

handlar också om en

böcker är mer tärda än andra.

mormors

villkorslösa

Omslagen blekta, sidorna vikta och

kärlek

för

tomrummen

barnbarn.

till

sorlet

av

fyllda

med

anteckningar. Det är de böcker som jag gång på gång vet att jag kan vända mig till. Det är de som följer med, långt efter man vänt det sista bladet.

En

av

dessa

böcker

plockade jag ur bokhyllan för första gången i femman, och den känns lika givande att plocka upp nästan tio år senare. Det är en sagobok för alla som en gång varit barn, fortfarande är det eller vuxna som håller kvar i barnasinnet. Det är en bok där du blir fullkomligt insugen i glädje, förtvivlan, kärlek och sorg. Det är Min mormor hälsar och säger förlåt.

“Alla

har

rätten

att

vara

annorlunda och alla sjuåringar har rätt till superhjältar och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet”.

inte

Mormor tydligare. Vem hon faktiskt var, hur hennes liv såg ut, varför hon var så älskad och, av en viss Britt-Marie, hatad.

alltid

sitt

För Elsa är Mormor både ett svärd och en sköld - hon är någon man tar med sig ut i krig. Mormor berättar sagor om

Redaktörskrönikan

min mormor h oc

landet-nästan-vaken och Miamas.

kungadömet Mormor

röker i sjukhussängar och gör inbrott på zoo. Man skulle kunna säga att hon är Elsas något dysfunktionella superhjälte.

Den här delen av boken tror jag

Men inte ens superhjältar vinner

var författarens budskap när han

alltid striden mot cancer.

skrev den. När jag var elva förstod

Så där lämnas Elsa kvar, ensam och med ett enda uppdrag - att leverera brev till de människor som förtjänar ett förlåt. Där Mormor får be om förlåtelse för allt hon gjort och inte gjort i livet.

jag inte riktigt poängen, men för varje gång jag vänder det sista bladet förstår jag mer och mer.

Som barn eller barnbarn, flickvän,

Sedan kommer den där insikten.

Elsa är annorlunda, klipsk och

pojkvän eller förälder till någon är

Den andra personens perspektiv

rädd. Orädd och ensam. Jag kan

det lätt att glömma bort att även

visar sig och ilskan övergår till

inte sätta ord på varför den här

de bara är människor. Personer

sympati och förståelse. Med varje

boken har satt sig hos mig. Jag

runt dig som har egna tankar,

förlåt-brev kommer det en historia.

pratar gärna om den så fort jag får

upplevelser och syften som inte

En historia bakom de människor

chansen och beskriver den som

cirkulerar kring en själv.

som Elsa redan trodde sig veta allt

tidigare - en sagobok för vuxna. En

Som man brukar säga, det är viktigt

om.

sagobok om riddare, Ikeakassar,

att komma ihåg att det är första gången de också lever livet.

döden, Renault, typsnitt och Trappuppgången som hon vuxit upp i blir en berättelse .... om

krig,

sorg

förlåtelse. En berättelse där ett barn försöker acceptera att alla

och

man älskar, en gång ska dö. Det är

havsänglar. Alla runt

inte en helt normal bok, men aj

Elsa bär en ryggsäck som

vad mitt hjärta ömmar för den.

väger tungt - fylld av dåliga

hälsar ch säger förlåt

samveten

och

ånger.

Alla

sjuåringar

har

rätt

till

superhjältar. De som skjuter med paintballgevär på helt vanliga

Sagan berättas av Elsa, ur en sjuårings perspektiv.

Hon förstår sig inte på allting

och

berättar

därför utifrån det hon känner till - sagor och fantasikungadömen.

Hon

mäter

tid

kärringar. Den som smugglar in sprit i böcker. Hon som röker inomhus på polisstationen.

Mormor som dör i cancer.

Mormor som var annorlunda.

Mormor som älskar Elsa.

i

kolibrivingslag, beskriver personer som “worsar” eller “molndjur” och är Alla gör misstag, snedsteg eller

.. rädd för monster och skuggor. Än

felberäkningar.

förstår

idag har jag fortfarande inte klurat

någonstans på vägen att Mormor

ut hur hennes fantasi tolkar

inte var perfekt. Snarare långt,

situationerna. Även för mig är han

långt (långt) ifrån. Först blir hon

en skugga och hon en havsängel.

Elsa

arg och besviken, ifrågasätter hur någon kan vara så elak och korkad som Mormor.

9

EMMA RUNHEM

Redaktör

Chedredaktören har ordet I stormens öga finns en plats där både du och jag förenas. Där minnena är densamma. Från samma stad. Samma känslohav. Samma upplevelse. Du har varit där jag är nu. Eller så är du den som kommer vara här, där jag en gång varit. Men vi möts. Oavsett tid, oavsett ålder, oavsett avstånd - återförenas vi i minnena. Från vårt alldeles egna Uppsala.

Vi traskar upp och ned från samma trappor. Omringas av samma ljus från nationernas kristallkronor. Virvlar runt i samma salar långt in på småtimmarna.

Sjunker in i körens sång efter balens eviga natt. Slukas upp av kurslitteraturens lärdomar. Skålar över vita dukar och porslin. Skrapar upp stämbanden i tidlösa visor. Skymtar hur den vi en gång höll kärt, går vidare i folkhavet. Strosar hem i ensamhet. Spenderar illamående mornar efter gårkvällens minnesvärda brus. Ventilerar till våra nya vänner. Viker oss av skratt till nattens berättelser. Omfamnas av det fuktiga gräset när våren hälsar på. Promenerar längs med Fyrisåns grönska. Möter soluppgången bakom det rosa slottet. Går förlorad bland bibliotekshyllor. Hamnar vilse i livets oändliga val. Ser hur framtiden ligger som ett tomt blad framför en.

Promenerar osäkert till insparkens allra första dag. Blir säkrare ju längre tiden går. Klär ut oss till dårar. Irrar runt på stortorget. Minglar i matbutiker. Rör om i veckans storkok. Cyklar raskt i morgonljuset, jagad av den akademiska kvartens flyende tid. Trängs i varma pubkällare. Träffar sin livskärlek. Hittar kärleken till sig själv. Släpper spärrarna i spexens virvelvind.

Sliter i engagemangets tempo. Möter dem vi annars aldrig skulle träffa.

Skapar nya minnen, dag in och dag ut. Somnar med ett leende på läpparna, för trots gårdagens motgångar finns det alltid något kul att plocka av morgondagen.

Nu är du där och jag är här. Livets väg tar olika riktningar. Vardagens virvelvind fångar oss. Tiden innan och efter skiljer oss åt. Men mitt i stormens öga finner vi varandra – i minnena av vårt Uppsala.

Viiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

vi möts i vimlet.

vi möts i vimlet.

11

OLIVIA PSARRIS Chefredaktör

13

URKLIPP FRÅN REVERSEN 1975

5 saker

du måste ha gjort innan din examen från Uppsala universitet - enligt veteranerna

s

om en relativt ny student på Uppsala universitet, med knappt ett år på nacken, satt jag och funderade över hur man under sin studietid får ut det absolut mesta av Uppsalas studentliv.

Erbjudandena här är ju oändliga! Ska man åka flotte ner för Fyrisån? Gå på taken i klänning?

Jobba på nation? Åka Lennakatten i balklänning?

Alternativen tar aldrig slut och jag inser ganska snabbt att det blir svårt att hinna med allt. Trots det är jag fast besluten om att göra mitt absolut bästa för att bocka av så många studentupplevelser som möjligt. Ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag: Vad måste man ha hunnit med innan man lämnar Uppsala med sin examen i handen?

I jakt efter svar på min fråga har jag hört mig runt bland riktiga veteraner. Jag har tagit tempen och snokat runt bland Uppsalastudenter som härjade på våra nationer långt innan vi föddes för att ta reda på vad vår egentliga studentplikt är. Allt var inte lika bra förr, men mycket må vara tidlöst kul. Efter samtal med veteranerna om deras minnesvärda upplevelser har jag nu sammanställt deras ”Topp 5-lista” över saker du måste göra innan din examen från Uppsala. Läs, analysera och gå i väg och agera!

Delta i ett studentspex En av Uppsalastudenternas mest älskade tradition är studentspexen som anordnas av nationerna. Ett studentspex innehåller allt möjligt – teater, musik och improvisation. En grupp studenter framför en teater och under spexets gång får publiken vara med och påverka utspelet. Genom olika typer av kommandon, såsom ”Omtagning!” eller ”Baklänges!”, måste studenterna som framför spexet improvisera om teatern.

Du kan delta i ett studentspex på en mängd olika sätt – som skådespelare, arrangör, musiker eller publik. Det är stora produktioner som ofta helt och hållet görs av studenter, så chanserna att hitta något som passar dig är stora.

Bal på slottet Du får inte lämna Uppsala universitet utan att medverka på en bal på slottet. Uppsala slott har varit en plats för mycket, inte minst baler, där både kungligheter och studenter dansat vals sedan år 1762. Baler på slottet anordnas av studentnationer eller kårer, ofta på våren och kallas därför vårbaler. På balen gäller klädkoden högtidsdräkt och du ser studenter i frack och balklänning.

Dagen efter balen, på söndagen, anordnar vissa nationer en åktur med det gamla ångtåget Lennakatten. På färden bär studenterna fortfarande sina högtidsdräkter och firar in våren tillsammans.

15

Bli serenad natten till balen En av Uppsala universitets mest romantiska traditioner är serenadnatten som sker natten till stadens alla vårbaler. Det är en tradition som sträcker sig flera hundra år tillbaka och som än idag går att hitta, allra främst bland nationernas studentkårer. Under serenadnatten cyklar manliga studenter i högtidsdräkt runt bland studenthemmen och sjunger serenader till sina käraste baldejter, en gest av uppvaktning. Som tack för sången ska den som blir serenerad vira ner något drickbart till de manliga körerna, så att de sedan kan föra vidare sin serenad till nästa käresta.

Vare sig du är en del av nationernas manskörer, den som blir serenerad eller någon, utanför en kör, som vill visa uppskattning till din baldejt - är serenadnatten något du inte får missa. Dra ihop ett gäng och åk runt och sjung för era kärestor och passa på att kräva något drickbart i utbyte!

Forsränningen Den 30 april varje år kan man se studenter på flottar färdas ner längs Fyrisån i Uppsala. Det är nämligen då en av Uppsalas mest omtalade traditioner äger rum, den så kallade Forsränningen. Sedan 1975 har Forsränningen arrangerats och idag är det Uppsalas Tekniska Naturvetarkår som ligger bakom spektaklet. Det utlovas utsmyckade flottar och studenter i roliga utklädnader, både på flottar och i vattnet.

Veteranerna uppmanar alla att åtminstone kolla på forsränningen och heja på alla deltagande studenter, och om chansen kommer – bygg din egen flotte och delta!

Vråla ut din frustration i Flogstavrålet Mitt i all pluggstress och ångest kan du som bor i Flogsta vråla ut din frustration tillsammans med andra studenter i samma obekväma sits. Denna tradition kallas Flogstavrålet och inträffar klockan 22:00 för att ventilera ångest på grund av allt möjligt, allt från tentaplugg till existentiell förvirring.

D

enna knasiga tradition är något vi måste föra vidare och som alla studenter borde uppleva. Är du inte bosatt i Flogsta rekommenderar veteranerna dig att ta en kvällspromenad till området och skrika ut din stress. Eller varför inte starta upp ett eget Flogstavrål i ditt studentområde? Allt är accepterat under tentaperioder, även att skrämma dina grannar i ett enda kollektivt ångestvrål.

17 TEXT: NIKKI OLLINEN

URKLIPP FRÅN REVERSEN 1998

URKLIPP FRÅN REVERSEN 1998

en hälsning

från 2025

Reversen fyller 50! Det är ganska otroligt när man tänker på det. Jag har ägnat de senaste timmarna åt att gå igenom hemsidans alla nummer från de senaste fyra åren vilket har fått mig att inse hur många studenter som varit involverade i Reversen och hur många olika teman och texter som skrivits under åren. Det är fint att tänka att så många olika individer har bidragit med helt olika innehåll till en och samma tidning, och att alla har varit med och färgat en liten del av Reversens arkiv. När jag till exempel läste några av texterna från studenter som skrev under pandemin så blev det extra tydligt att mycket har hänt, både i Uppsala och i världen. Med tanke på hur mycket blandat som har skrivits under de 50 år som passerat, blir jag sjukt nyfiken på vad som kommer att skrivas under de nästkommande 50 åren.

Tänk år 2075. Då blir det hundraårsjubileum, en svindlande tanke. Jag skulle vilja skriva till framtidens läsare. Lite som en flaskpost som tar en vända i ett världshav och sen når sin slutdestination: Borgen 2075.

Hej framtida reversenläsare jag skriver till dig från 2025

Just nu pågår Valborg och Uppsala visar sig från sin allra bästa sida. Studenter flockas i Ekoparken, på takterrasser och på nationer i vanlig ordning.

Det är många saker som jag undrar om de kommer att vara sig lika om 50 år, men just Valborg känns som att det kommer att förbli detsamma. Det är det fina med traditioner, att man vet att vissa saker alltid kommer att bestå.

Firas varenda utbetalning från CSN fortfarande med utgång? Spelas fortfarande Stad i ljus vid stängning? Äger varenda student fortfarande en brassestol som plockas fram ur förrådet när det ska vankas kö inför biljettsläpp till olika evenemang? Har någon till slut förstått exakt vad Uppsalas ekonomer gör, utöver att sälja in sig själva som “framtidens ledare” på LinkedIn?

Det finns andra saker som jag funderar kring ifall de kommer att vara annorlunda om 50 år.

Kommer alla studenters bästa vän fortfarande att vara ChatGPT?

Hur ser Reversen ut år 2075? Kanske presenteras varje nummer som ett hologram i Lokis. Eller har den kanske tagit form i tryckt format i syfte att uppnå en retro känsla. Förhoppningsvis är det i alla fall fortfarande ett forum för kreativitet och reflektion där både skribenter och läsare kan dela funderingar om högt som lågt.

Jag vet inte om den här flaskposten når framtidens hundraårsfirare. Troligtvis inte. Men oavsett är den nu en del av arkivet. Och att få vara en del av ett femtioårsfirande är inte helt dumt heller. Grattis Reversen!

23

TEXT: EMMA STÅHL

24

URKLIPP FRÅN REVERSEN 2014

27

URKLIPP FRÅN REVERSEN 2014

Hälsningar från

EKOPARKEN

Här ligger jag. Inte för att synas. Bara för att finnas.

Ett evigt underlag för era ögonblick. Uppsala stads personliga liggunderlag.

Gräs, jord, rötter – och tonvis med skratt.

Varje vår slår ni ut som traditionsmättade blommor klädda i glädje.

Tussilago i overall, glittrande kinder, bubblande skratt som överröstar billig prosecco. Det är sista april.

Det är Ekoparken.

Det är tusentals unga liv som försöker pausa tiden.

Ni har försökt bevara det. Förlänga ögonblicket.

Filtar breds ut och väskor tappas bort. Ni hittar varandra och möjligtvis er själva (och kanske även väskan om ni har tur).

Här möts de som nyss landat i stan, och de som aldrig riktigt lyfte.

De som inte vet vad som väntar, och de som vet exakt vad de kommer sakna.

Det kallas tradition –jag kallar det återkomst.

På 70-talet låg ni på trasmattor och läste tenta stenciler.

På 80-talet hånglade ni under tuperat hår och låtsades att framtiden var någon annans problem. På 90-talet kom plasten. Chipsen.

Engångskamerorna som aldrig hann framkallas.

28

Sen kom bluetoothhögtalaren.

Gyllene Tider blev Hov1.

Korv i termos blev halloumiburgare.

Radioaktivitet blev till glutenintolerans.

Gräset är numera nedtrampat redan till frukost. Solen har knappt hunnit logga in, men någon har redan bränt sig på näsan och glömt var de ställde sin integritet.

Och ja –jag hörde om urinet.

Ni samlar kiss i lådor och kallar det framtid.

Det som förr släpptes ut i panik är nu ett steg mot framtidens mikrobryggda moral.

Miljöångest har blivit fermenterad.

Men jag dömer inte –jag är jord.

Ni har alltid velat rädda världen. Och nu gör ni det –via kissamaja, elbilar och veganska wraps med hållbarhetsprofil.

Och ändå, mitt bland glitter och ekologiskt skräp –finns det något rent.

En urkraft.

Det är i det gemensamma skräpet det händer.

I filtens fransar. I någon annans högtalarlåt.

Det är märkligt, det där med er.

Ni går genom nya faser, nya frisyrer, nya förälskelser.

Ni hör inte ihop, men ni är alltid samma.

Ni kallar det picknick. Jag kallar det hemkomst.

För även om ni bara stannar en stund, lämnar ni alltid något kvar.

Ett skratt, en längtan, en glömd filt.

Och jag?

Jag ligger kvar.

Inte för att synas. Bara för att finnas. Finns som plats för era ögonblick, era vänskaper, er framtid ni ännu inte vet om.

finnas för er.

29

TEXT: HANNAH LIDNER

testa dina kunskaper

UE &

Reversen

QUIZ

Vilket år grundades Reversen? (mjukstart, den här borde sitta) a. 1960 b. 1950 c. 1975

Reversen är som känt en del av Uppsalaekonomerna, vad kallades Uppsalaekonomerna tidigare? a. UPEKON b. Ekonomisektionen Uppsala c. Uppsala studentekonomer

I ett gammalt nummer från 1985 kan man läsa om föreningens lag i Solastaffeten som gjorde succé, men vad innebar egentligen Solastaffeten som anordnades mellan 1968-1998? a. Stafett mellan alla sektioner på Uppsala universitet där varje sträcka avslutades med att springa uppför Carolina Rediviva backen b. 800-meter stafett mellan alla ekonomiprogram i Sverige som turades om att hållas i Uppsala, Stockholm och Göteborg c. Stafett mellan alla studentföreningar i Sverige där den gemensamma löpsträckan var från Göteborg till Karlstad

Vilket år började Reversen att producera podden “UEpoddar”? a. 2018 b. 2020 c. 2022

31

1986 firade hela föreningen 15-års jubileum på slottet där denna man var kvällens huvudtalare.

Vem är han?

a. Percy Barnevik

b. Jacob Wallenberg c. Leif Östling

Vilket trycktekniskt format använde Reversen under de första åren? a. A5-häftning med spiralbindning b. Stencilmaskin med svartvitt tryck c. Många artiklar skrevs för hand och senaste numret fanns tillgängligt på Borgen

Vad var ett stort fokus i tidningen Reversen under 80-talet? a. Börsens upp- och nedgång b. Matlagningstips c. Politik i omvärlden

Vad har det varit för teman under jubileumsåret 2025? a. Värme, Motivation, Mönster b. Förebilder, Rättvisa, Kärlek c. Rättvisa, Mönster, Relationer

32

I ett nummer av Reversen från 2011 skildras hur en dag som minister kan se ut, genom att en skribent följer med en politiskt aktiv person som tog sin ekonomexamen vid Uppsala universitet mellan 1985 och 1988. Vem var denna person? a. Magdalena Andersson b. Ulf Kristersson c. Jonas Sjöstedt

Hur många finns i redaktionen för Reversen idag? a. 15 b. 18 c. 22

TEXT: SARA SALEMYR

FACIT: c, a, c, b, a, c, a, b, b, c

Som studerande vid Uppsala universitet, inser jag hur mycket vi studenter tar för givet. Man vet vad en öl på nation kostar, man vet vad en slabb innebär och man vet hur studentlivet fungerar. Men hur ser det ut för dem som inte studerar? För dem som ännu inte klivit in i föreläsningssalarna, kårlivet eller valborgsköerna. För dem som kanske aldrig kommer göra det?

Vad är en recce? Hur fungerar en gasque? Och hur mycket kostar egentligen kaffet på borgen? Som svar på tal har jag tagit tillfället i akt och intervjuat min lillasyster Johanna för att ta reda på hur mycket en ickestuderande egentligen vet om Uppsala.

Jag inleder starkt med “Vad är en nation?”, en fråga lika tråkig som den är självklar. Det hörs ett konstant fnissande från andra sidan telefonlinjen innan Johanna, något tveksamt, börjar förklara att en nation är ett ställe man kan gå till och “göra saker på”. “Eller naaae jag tror nog mer det är en speciell grupp av människor som gör saker tillsammans” övergår sedan tankarna i.

Lysande förklaring tycker jag och frågar om hon har några tankar över vad en sådan nation hade kunnat tänkas heta. “Taylor Swift-nationen såklart” blir svaret.

Sakta men säkert jobbar jag mig igenom mitt väl förberedda manus, och drar snabbt slutsatsen att det, som befarat, är väldigt svårt för någon som inte studerar att kunna svara på mina frågor. Än mindre en tolvåring som går i mellanstadiet. Trots denna, något självförklarande analys, tycker jag att intervjun går bättre än förväntat.

En slabb visar sig, enligt Johanna, vara "en grupp ekonomer som känner sig viktiga och ibland bestämmer saker.". Borgen är, med samma självklarhet, "ett ställe där man kan dansa, ha party och äta chips.". Om hon själv varit stammis i baren hade favoritbeställningen utan tvekan varit "en godisdrink som ser ut, och smakar, som den blåa-rosa godisen Fizzypop".

Kanske behöver vi ibland se vår värld genom ett par tolvåriga ögon som föreslår godisdrinkar på Borgen och nationer döpta efter Taylor Swift, för att påminnas om att det som är självklart för vissa, kan vara helt obegripligt för andra.

Så vad blev slutsatsen av det hela?

För mig, och antagligen för många av er, känns tiden innan man börjar plugga avlägsen och ibland som ett helt annat liv. Vardagen som student har en tendens att hålla oss upptagna med egna rutiner, uttryck och sociala sammanhang. Och även om det är en helt fantastisk tid i livet, kan det nog ibland vara nyttigt att inte låta den 35 definiera hela tillvaron.

TEXT: FREDRIK BECK-NORÉN

har gått sedan Reversen föddes.

FEMTIO ÅR Under tiden har generationer av studenter suttit på samma föreläsningar, gått samma trappor i Ekonomikum, druckit samma billiga vin på samma smutsiga gasquegolv, och ändå upplevt helt olika världar.

Vissa saker förändras aldrig. Man pluggar, stressar, går på fest, hittar sina människor och försöker lista ut vad man ska göra med sitt liv. Men när jag intervjuar två tidigare Uppsalastudenter – en som började läkarlinjen 1976 och en som kom hit för att läsa ekonomi 1984 – blir det tydligt att mycket också har förändrats.

GENERATIONER.

Inte bara att de skrev tentor för hand eller att betygen sattes upp på väggen utanför institutionen med namn.

Utan att festen ibland innebar att kasta ut TV:n genom fönstret. Och att engagemang kunde betyda att man byggde ett flygplan av pappkartong och täckte Stockens dansgolv i sand.

BOENDE

FRÅN KORRIDORSGEMENSKAP TILL PARTYDUBLETTER

SÅ HAR

Annas pappa fick ett korridorsrum direkt. Han minns det som tryggt och enkelt, alltid någon att prata med, och ville man vara i fred stängde man bara dörren.

Henriettes mamma började i Flogsta, och beskriver det som “deppigt men fullt av liv”. Alla bodde där. Alla åkte till Ikea. Alla killar hade samma möbler: säng, skrivbord, och inget mer.

Det fanns också en tjej i korridoren som hade en orm.

En strumpebandssnok.

FÖRÄNDRATS

“Den är jättekelig”, sa hon. Ibland släpptes den ut i köket. En dag var den borta. Ingen verkade särskilt chockad.

Sen flyttade hon till en dubblett på Studentvägen, där hon bodde resten av studietiden. Dubbelt så bra, om man frågar henne. Korridoren var ökänd, varje gång det var fest kastade någon ut TV:n genom fönstret. Det var tradition.

36

TEXT: ALMA HOLMBERG

FEST BANANLIKÖR, FÖRFESTER OCH SERENADER MED STEN

PLUGG

Och för att bjuda någon till vårbalen räckte det inte med ett DM. Man skulle sjunga en visa utanför deras fönster.

“Allt analogt. Inget inspelat. Och kunde du inte anteckna, ja, då var det synd.”, säger Annas pappa.

På sittningar halsade folk bananlikör från scenen. Det var högt, stökigt och opretentiöst.

“Om hon inte tittade ut, kastade man en sten på rutan.”

Det låter som något ur en romantisk film, men det var bara så det gick till.

Henriettes mamma minns fördrink på stan, klubbar som stängde 01 och köer till biljettsläpp. Göteborgs vårbal var den mest eftertraktade. Alla ville dit.

ENGAGEMANG

KÖRFESTER, LUNCHPASS OCH TROPISKA ÖAR

Annas pappa engagerade sig i V-Dalas kör. Körfester, rallyn, gemenskap. “Man var både en röst och en vän.”

Henriettes mamma var mer aktiv på Stocken. Hon jobbade som lunchverkare och höll i spexgruppen. Hon minns särskilt en dammiddag med temat “Alpresa”: “Vi byggde ett flygplan av papp. Min kompis hade gjort en alptopp som hatt. All personal var utklädda till flygvärdinnor, och vi täckte hela dansgolvet i sand.

Planet ‘landade’ på en tropisk ö.”

Svårt att föreställa sig idag, när vi blir tillsagda för att slå lite i borden.

VALBORG

INGA BAND, INGA SPÄRRA, BARA BUBBEL

Sillfrukost. Mösspåtagning. Champagnegalopp nerför Carolinabacken. Inget var bokat. Inget var spärrat.

“Man gick bara in på Stocken. Det flödade champagne.

Det vaskades inomhus. Sen gick alla och köpte pizza.”

De som jobbade samlade in inträdeslappar, tjugolappar och tryckte ner dem i sopsäckar.

Idag? Festivalarmband, timslånga köer och champagnegalopp med DJ och blinkande brillor. Det är samma tradition, men i plastmugg.

TERMOS, HANDSKRIVNA TENTOR OCH OFFENTLIGA BETYG Båda pluggade med papper och penna. Inga datorer.

Inga slides att ladda ner.

Henriettes mamma beskriver sin första tenta som en picknick: “Man tog med kaffe i termos och mängder av snacks.

Men man hann ändå inte klart.”

Och när resultaten kom? Då satt de på en lista utanför institutionen. Med namn.

“Man gick dit. Kollade listan. Alla andra såg också.

Någon kunde ropa ‘du fick G!’ innan man ens hunnit fram.”

Idag loggar vi in på Ladok. Ser vårt resultat. Ensamma.

VAD SOM BESTÅR

Idag pluggar vi på Canvas. Vi engagerar oss i föreningar, utskott och redaktioner. Vi stressar över inlämningar, går på fulsittning på fredagen och finsittning på lördagen. Vi firar Valborg i Ekoparken, dansar till technoremixer av ABBA och postar på BeReal mitt i ett champagnevask.

Det är nytt. Men också exakt som förr.

Vi letar efter balans. Efter tillhörighet. Efter något att minnas.

OCH VAD DE SKULLE SÄGA TILL OSS

Jag frågade dem om de hade något råd till oss som pluggar idag.

“Gå med i en kör. Det ger mer än du tror,” sa Annas pappa.

“Hitta en balans mellan plugg och socialt, och njut av båda,” sa Henriettes mamma.

Två ganska enkla saker. Men kanske är det precis det vi behöver höra.

Att den här tiden inte måste vara så CV-vänlig.

Att våra minnen inte måste vara perfekta.

Bara äkta.

075

l

Vä

til

k l

m m e n o

2

40

TEXT: EBBA DRANGEL

V

älkommen till 2075! Eller rättare sagt, hur det skulle kunna se ut då.

Vad mer är självstyrande än bilar? Eller snarare, vad är det som inte är självstyrande vid det laget?

Kanske kämpar vi fortfarande för klimatet eller så är det redan för sent. Problemet med ekonomistudenter som är för dåliga på matte lär vara oförändrat, kanske till och med värre… Hur ska egentligen 0,5 avrundas? Studenterna använder väl ChatGPT version 27.0 för att besvara frågan.

Förhoppningsvis har universitetet byggt fler tentamenslokaler, kanske till och med närmare än halvvägs till Knivsta, så att man slipper cykla 25 minuter för att skriva en ordinarie tenta en lördag eftermiddag.

När man är ny i Uppsala känns allt väldigt nytt.

Men i själva verket är det mesta väldigt gammalt.

Byggnaderna, nationerna, traditionerna och till och med en del av lärarna. Det är spännande att tänka på vad som kommer fortsätta leva vidare och vara ännu äldre om 50 år. 50 år i Uppsala är egentligen inte mycket tid. För oss som är här i tre till fem år låter det länge men pratar man med släktingar som pluggade här på 80-talet eller tidigare märker man hur mycket som faktiskt är sig likt trots tiden som passerat. Vissa saker förändras dock. Min mamma, som var väldigt engagerad på Göteborgs nation, blev förvånad när jag berättade att jag knappt satt min fot där.

Hur många dagar kommer Valborgsfirandet omfatta om 50 år? Kommer det finnas något före Skvalborg, kanske Preskvalborg? Hur kommer gasquerna se ut? Och vilka andra universitet kommer fortfarande vara välkomna på Gräddgasquen?

Vad är det som håller traditionerna vid liv?

Gemenskap. Något alla studenter intensivt får ta del av under sina år här.

Det är något vi bär med oss resten av livet och samtidigt lämnar vidare till nästa generation.

Kanske slipper man i framtiden häcka under en presenning i snöblandat regn för att få biljetter eller sitta med hjärtat i halsgropen medan Orbi kraschar vid ett biljettsläpp. Men viljan att ta del av studentlivet kommer leva vidare i allra högsta grad.

En liten spaning för nationerna då. Snerikes känns fortfarande väldigt traditionsenliga med sina krav på anknytningsbevis, men vågade ändå vara tidigt ute med biljettsläpp på Orbi. Kanske är de våra digitala pionjärer. Om 50 år kanske du inte längre kan fejka en bild på en släktings pass nu är det ett digitalt släktträd via BankID som måste fram utanför Brundisium. Stockholms nation erbjuder Kubik med smaker av frukter som ännu inte existerar. Norrlands nation erbjuder korridorsrum i skyskrapor på Studentvägen. V-Dala har äntligen en takterrass som är öppen medan studenterna faktiskt är i Uppsala. Studenterna har upptäckt att Gotlands nation finns. Göteborgs nation lever fortfarande på billigaste ölen och bästa humorn men vi kommer inte bli chockade om våra barn inte är engagerade där heller. På Kalmar är det fortfarande omöjligt att få en sittplats på pub Kronan om du inte hänger på låset 17:59. På Uplands är allting sig likt, du går fortfarande vilse på väg till toaletterna i Svantes källare.

Wermlandskällaren är oförändrad sedan medeltiden. Smålands har under 50-årsperioden flera gånger testat att ha klubb på tisdagar för att fånga upp de som inte orkar stå kvar i “en ut - en in” kön till Snerikes redan 21:00. De har dock gång på gång tvingats återgå till att vara den pub där man kan titta på kön till Snerikes istället.

Tack till alla studenter som genom sitt engagemang införlivar nya traditioner men också får de gamla att leva vidare, från generation till generation, oavsett hur mycket resten av världen förändras.

ÅRETS STÖRSTA STUDENTHÖGTID Dagarna innan Valborg. Det känns i luften.

Nationerna hålls stängda för att ladda upp, fyllekäket inhandlas i förväg och systembolaget ser ut som en zombieapokalyps. Även den första forsränningen ägde rum för 50 år sedan detta år. 1975 måste ha varit ett riktigt starkt år.

Det var två ingenjörsstudenter som antog ett vad huruvida de skulle lyckas åka genom fyrisån på gummibåtar, spoiler: det gick. I år arrangeras forsränningen av Uppsalas teknolog- och naturvetarkår och strax över 70 000 Uppsalabor kommer och kollar på.

Uppsalastudenternas viktigaste högtid har precis passerat, och det pratas redan om vilka nästa års artister kan vara. Samtidigt fyller Reversen 50 år. Det fick mig att fundera: hur har man firat Valborg i Uppsala genom åren? Och hur kommer det egentligen sig att vi började med dessa, smått knäppa, traditioner?

Förutom champagnegalopp och att spela kubb i ekoparken, är mösspåtagningen kanske det mest ikoniska ögonblicket av Uppsalas valborgsfirande.

Speciellt för just Uppsala är att alla, oavsett ålder, kan springa runt med studentmössan den sista april. Prick klockan 15:00 höjer universitetets rektor sin studentmössa utanför Carolina Rediviva - en signal för resterande att springa ner för Carolinabacken under jubel. Traditionen sägs ha startat på 1950-talet.

Ifall du på Valborgskvällen mot förmodan är trött på att lyssna på Bolaget och inte känner dig så sugen på korridorsfest vid triangeln, eller att trängas på Värmlands - då erbjuds möjligheten att re-connect med naturen. Det är bara att gå upp till Slottsbacken för att kolla på brasan och lyssna på “Våren är kommen” framsjungen av en kör. En gammal tradition som sträcker sig till tidigt 1800-tal.

Maria Billow Bergendahl,

Just champagnegaloppen föddes ur denna tradition.

Champagnegaloppen gick till en början ut på att studenterna sprang från mösspåtagningen till nationerna för att skåla med champagne. Idag handlar det istället om att bli duschad i billigt bubbel medan Bolaget dånar i högtalarna. Även champagnegaloppen har 50-års jubileum, då det infördes av två studenter på Stockholms nation år 1975 - något vi tackar dem innerligt för!

En annan viktig del i Valborgsfirandet är förstås forsränningen. När man på Valborgsmorgonen cyklar igenom Uppsala på väg till en champagnefrukost, efter 4 timmars sömn och med illamåendet i halsen - då är det något alldeles magiskt med att se enhörningsformade flottar guppa sig genom Fyrisån.

som var student i Uppsala mellan åren 1988 och 1994, berättade för mig om Valborg under hennes studietid. Dagen började traditionsenligt med sillfrukost och tillhörande snaps, avnjuten på en gräsplätt vid Studentvägen. Maria minns särskilt ett år när sommaren verkade ha kommit tidigt och man var tvungen att sitta i skuggan för att inte få solsting, medan ett annat år var marken helt snötäckt.

42

Hon fortsatte med att de framåt tre-tiden samlades vid Carolina Rediviva för att delta på galoppen ner för backen mot Stockholms nation. På den tiden behövdes inget köande till biljetter eller att ha koll på några artister, man betalade bara en 20-lapp för inträde i dörren. Pengarna samlades i stora svarta sopsäckar som snabbt fylldes. Resten av dagen spenderades inomhus på nationen, där hela byggnaden dränktes av bubbel. Idag är inträdet snäppet dyrare, och vi alla gör vårt bästa för att bevara nationernas antika inredning.

I och med att detta faktiskt är ett jubileumsnummer kunde jag inte låta bli att fråga Uppsala Universitets prorektor Coco norén om hennes bästa Valborgs-minne, var på hon svarade: “Jag kommer ihåg när Rector Magnificus och jag åkte forsränningen våren 2022. Jag ville visa mig på styva linan och hoppade i vattnet sista biten. Tänkte inte på att overall och gympaskor gjorde mig jättetung. Det kändes som en timme att simma fem armtag.”

SLOTTSBACKEN GALOPP KVALBORG FINALBORG FORSRÄNNING FYRISÅN MÖSSPÅTAGNING SKVALBORG UPPSALA NATIONER STUDENTER VÅREN

Det fick mig att reflektera över hur minnena från studentlivet och Valborg kommer att följa med oss en lång tid framöver.

När du läser detta kommer årets upplaga av Valborg att vara över. Men oavsett ifall du bara firade Valborg, eller om du körde på hela sju stegs-programmet med Prevalborg, Skvalborg, Kvalborg, Valborg, Finalborg, Katastrofalborg och Brutalborg - så är det något särskilt som händer i Uppsala under Valborgsveckan. En påminnelse om varför studentlivet, i just Uppsala, är så fantastiskt.

TEXT: STINA GUSTAFSSON

Förrädarna UPPSALA, APRIL, 2025

GÖR LINJÄR TV GREAT AGAIN! 626 000

De första avsnitten bjuder direkt på ett smakprov av

svenskar sätter sig i soffan varje torsdag och tittar på årets upplaga av Förrädarna – och jag är en av dem.

Maria Montazamis storhet.

Tittarsuccén är tillbaka med en tredje säsong, där 20 svenska “kändisar” tävlar om en rejäl prissumma.

Konceptet är briljant. Vuxna blir barn igen när deltagarna delas upp i förrädare och trogna.

TV4 ska ha cred för att de tänker till.

Castingen är nästintill perfekt. Några är välkända ansikten från tv och sociala medier.

Trygga framför kameran och bekväma med att sätta ord på sina känslor i en synk. Andra är mer anonyma, men valda med en tydlig logik: de har yrken som i teorin borde ge dem ett psykologiskt övertag.

Kroppsspråksexperter, kriminologer och mordutredare.

Människor som helt enkelt är tränade på att läsa andra. Och när de hamnar i samma rum som Samir Badran (det vill säga: personer som älskar sig själva lite för mycket?) då har du underhållning på hög nivå.

Andra säsongen blev Niklas Källner, journalist till vardags, en tittarfavorit. I ett spel där han var omgiven av en del idioter lyckades han vara en av få som behöll sin heder. Han förlitade sig på logik, ett koncept som tycktes vara helt främmande för många andra, och med social kompetens och charm lyckades han dessutom framstå som den mest rationella personen i rummet.

Hon är definitionen av folkkär. Hon är inte blyg när hon intar ett rum och jag älskar skiten. Alla deltagare får mig inte att känna så.

Tvärtom. Flera relativt stora personligheter, som jag tidigare åtminstone respekterat, blir blottade när de ska resonera om vem som är förrädare och inte. Sunt förnuft, logik och basal rimlighet verkar vara få förunnat. Det blir någon form av ett vuxet Paradise Hotel, utan den intima delen, där människor beter sig på ett sätt jag knappt kan begripa.

Dragomir Mrsic, i folkmun numera “Gago”, tar rollen som programledare vilket knappast har passerat obemärkt.

Deltagarna verkar ha ingått en tyst överenskommelse om att avguda honom. Oavsett vad han säger möts det av jubel, eller åtminstone går det ett kollektivt sus genom rummet. Med bakgrund som skådespelare och känd för sina roller i Snabba Cash- filmerna trivs han med den uppmärksamhet som riktas mot honom. I de utmaningar som gruppen genomför tillsammans, ska saker och ting oftast sprängas, skjutas eller rånas – något Gago presenterar med inlevelse.

Förra säsongen var det Filip Dikmen som blev föremål för tittarvreden och jag tror inte att det är helt omöjligt att även denna säsong av Förrädarna kommer att väcka starka reaktioner.

Förrädarna är inte bara ett spel.

Det är något som lockar fram det sämsta i människor och vi får se det i närbild. Trots att många av deltagarna gör en mörkrädd finns det guldkorn. Första säsongens vinnare, Katia Mosally, spelade spelet i princip felfritt – utan att få en enda misstanke riktad mot sig.

Kalla det vad du vill men den powerkvinnan imponerade stort.

44

Misstolka mig inte, jag gillar Gago, men att det ska jublas vid varenda framträdande, eller sjungas “Arrivederci” i kör, får mig att vilja vända bort blicken.

Det blir till slut någon form av pågående onani som jag har svårt att stå bakom.

Men jag antar att det är en del av programmet som både deltagarna, och tittarna, måste köpa.

Förrädarna får en att känna något jag har saknat i linjär TV de senaste åren. Säga vad man vill om programmet, men underhållningen tummas det inte på.

Dramat, spänningen och den psykologiska nakenheten gör formatet kreativt väldigt rent. Och som Emma Molin beskrev det så väl i senaste avsnittet “Det är läskigt med gruppdynamik”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

20:00 på torsdagar vet ni var ni hittar mig.

Arrivederci!

TEXT: JACOB NORDSTRÖM ANDERSSON

45

glöm du En sju år gammal flicka i ett vimmel av vuxna, drygt en halvmeter kortare än alla andra. Där nere hörs dån av skratt och prat. Det skålas i varenda glas och för henne känns världen enorm. Det pirrar i magen när bästa kompisen till hennes pappa lyfter henne upp och ner, gungar henne fram och tillbaka, så som han alltid brukar.

Hennes pappa fyller 50.

Det är fest hemma och huset är fullt av vänner och familj. Pappa är klädd i sin finaste skjorta, hon i sin finaste kjol. Hon förstår att pappa fyller år men inte vad det innebär att han är 50. Hon vet bara att hennes pappa är just det, hennes pappa. Ålder är ännu ett obegripligt koncept för henne och alla som inte är hon själv, hennes syskon eller kompisar är bara "gamla" .

För den sjuåriga flickan är tiden här och nu. Hon förstår att hon en dag ska bli stor, kanske längtar hon till och med efter det, men att hennes pappa också ska fortsätta bli äldre, är bortom hennes förstånd.

mig så sent bara kan Plötsligt är hon inte längre det barnet, utan en snart fullt utvecklad vuxen. Vart tog all tid vägen för den lilla flickan?

Tid är, för den nu vuxna flickan, ett mycket begripligt koncept. Den är knapp, den är värdefull och den bör fyllas med så mycket kärlek som det bara går. Det kanske inte är så dåligt att världen gungar? Den gungar i takt med att nya minnen skapas, som ersätter de gamla. Är det kanske så att vi delar på utrymmet? Det finns inte oändligt med plats för minnen. Vi kanske måste dela på dem precis som vi delar på vår värld.

Pappas bästa kompis gungar henne inte längre upp och ner och skratten dånar inte i det stora huset.

Tiden blev helt plötsligt knapp. Pappan som en dag tog hand om henne, behöver nu själv tas hand om. Är det så det känns att bli vuxen? Det är nu världen vänds upp och ner och gungar henne på riktigt. Men denna gång pirrar det inte så där härligt som när hon var sju.

Ett nytt minne för henne, ett mindre för pappa.

Så väljer jag att se på det. Att du en dag inte minns din 50 års fest, innebär kanske att jag i framtiden ska få fira och minnas min. Men om du nånsin glömmer mig,

Hon funderar på om pappa tänker på henne som flickan som en gång var halva hans längd och om han saknar att vara 50? Hon funderar på varför just hennes pappa behövde vara den som glömmer, som fortsätter glömma och som en dag kanske glömmer dagen han fyllde 50.

glöm mig så sent du bara kan.

49 INSÄNDARE: IRIS HEIKE

OCH VALBORGSVALSEN

Ännu är jag nykläckt. Så känns det i alla fall. Jag tappar bort mig och upptäcker och förvånas. En arm liten T2a på vift i småstadsdjungeln. Stumpen av vad som komma skall: en studentstumpa.

Nyligen, under min senaste utlandsresa, inspirerad av Lars Noréns dagbokstexter, fick jag för mig att dokumentera. Att låta levandet landa på pappret i all sin avskalade, kronologiska, sakliga enkelhet. Intrycken av en ny kontinent avlöste varandra i en sådan hastighet att jag hölls fången i en forsande flod av förnimmelser jag inte kunde få tag i, bara låta strömma mig igenom. Jag försattes i ett, för mig, obekant stadie: den konstaterande observatören. Loggboksföraren. Det här läsåret har fortlöpt i liknande stuk, präglat av kavalkadartade sekvenser firsts jag inte fått omforma, bara vara med om, bara nedteckna. De har likt giriga tvättsvampar sugit upp det utrymme jag i vanliga fall har till övers för att smälta ner min tillvaro i melerad textmassa. Att månaderna inte sprucket av allt som hänt än får mig fortfarande att förundras. För närvarande är april i färd med att tacka för sig och våren trevar sig tvekande fram. Det nalkas valborg i Uppsala, en högtid som virvlar runt med en likt en yvig vals.

50

Lämnar sängen ifred.

Spänner åt festivalbandet lite för tight. Äter en halv banan, stående.

Cyklar till Snerikes i osamlad trupp.

Glider raka vägen in.

Vinner en popsocket med Plicklogga. Avstår. Blir erbjuden ett klistermärke istället.

Väntar i toalettkön. 20 minuter.

Väntar på macka. 3 minuter.

Telefonen dör.

Dansar till namn jag aldrig hört förut och därav inte minns.

Väntar i toalettkön. 40 minuter.

Dansar så att vänster skosula knäcks. Ångrar att jag varken satte upp håret eller tog på mig en bh.

Omvägslånar en laddare. Får ladda i baren. Äter okokt majonäsindränkt potatis i mörkret.

Dansar i regnet.

Cyklar till en korridorsfest.

Letar efter någon borttappad.

Står under en smockfull spiraltrappa och stirrar på myrstigsslingrande människor. Känner hur jag sakta men säkert tappar förståndet.

Cyklar hem.

Sträcker ut ryggen i utegymmet.

Täcker för fönstret med en filt. Läser. Somnar.

00:47

Yoga i Flogsta. Spelar Nicos These Days på lägsta volym för att inte väcka resten av lägenheten.

Duschar kallt.

Täcker för fönstret med en filt. Läser. Somnar.

09:30

Tre skopor kaffepulver ur ziplockpåsen jag fick av mamma igår. Låter det blomma i enkoppspressen.

Karbinhakar fast allt som går att karbinhaka.

Resterande hamnar i fickor.

Arbetsbyxor, Adidas sip-up, regnjacka.

Cyklar förbi engelska parken till första brunchen.

Skippar en föreläsning.

Lyckas pricka regnet. Himlen har samma färg som spökvatten. Äter nätmelon och jordgubbar.

Pratar om vändstekta SD kepsar och diskuterar konceptuell sexualitet. Det går trögt.

Cyklar förbi botaniska trädgården till brunch två.

Skipper en till föreläsning.

Prickar regnet igen.

Pillar på ett mixerbord utan att ens vara i närheten av att se ut som att jag vet vad jag gör.

Lämnar mixerbordet ifred.

Hamnar i en hög med folk i en säng.

Blir visad en lapdancevideo som ägde rum i samma säng innan jag kom.

51

10:30

Blommar två skopor kaffepulver ur ziplockpåsen.

Dricker orimliga mängder kamomillte.

Bh och uppsatt hår.

Skippar en brunch.

Cyklar till Ekoparken.

Ringer farmor. (Hon fyller år.) Äter pizza på gräset. Äter pizza som blåst ner i gräset.

Agerar ölkubbssupporter. Matchen utspelar sig till tysk techno.

Får lite souvlakibröd med sås.

Cyklar till Snerikes.

Glider inte in. Hamnar i en kö som sträcker sig längs två hela fasader.

Väntar i toalettkön. 40 minuter.

Får något att fundera över.

Tappar bort fler människor än vad jag hade att tappa bort till att börja med.

Väntar inte på mackan. Brödet är slut.

Spanar på evighetskön till hamburgarna. Ler över att jag är vegetarian.

Blir frågad vilka som ska spela. Inser att jag inte har den blekaste aning.

Skottlossning på Vaksala torg!

Telefonen dör.

Dansar.

Har med mig en laddare. Får inte ladda i baren. Äter en powerbar.

Väntar på tvål. 20 minuter.

Moshpit…

Stannar längre än planerat.

Cyklar hem.

Sträcker ut ryggen i utegymmet.

Täcker för fönstret med en filt. Läser. Somnar.

07:45

Blir meddelad att Ekoparken ligger öde. Får order om att stanna i sängen.

Somnar om.

Vaknar med halsflussblåsor. Äter en halv deciliter finriven ingefära med lime.

Blommar en och en halv skopa kaffepulver ur ziplockpåsen.

Ullpolo, regnjacka, regnponsho.

Cyklar till ”brunch”.

Shottar äppelcidervinäger.

Blir lyst i halsen med ficklampa.

Mängden blåsor har halverats.

Spänner galoppbandet lite för löst.

Cyklar till Snerikes.

Halvglider in. ”Arbetar” ner barkön från 40 till 20 minuter. Äter en powerbar.

Duschar i mousserande vin med ansiktet dränkt i sol.

Skriver lägenhetskontrakt* inför hösten på Messenger i kön till bajamajorna. *Kontraket: ”Du och jag baby!” ”Påguuuudddd!” ”Säg till dem!”

Går loss till Bad Bunny mot ett staket.

Skriksjunger Nirvana i en skog av lyktstolpslånga dudes.

Häller vatten på en grabb i glasögon.

Knäcker höger skosula.

Lämnar Snerikes.

Vandrar till Slottsparken, klibbig och med byxorna fulla av pappersgrötsfläckar.

Dansar på gatan.

Dansar i ett korridorsrum.

Lägger mig i en säng.

Spelar oklara kortspel. Återkommer över telefon om männen på lager.

Cyklar hem. Fryser arslet av mig.

Sträcker ut ryggen i utegymmet.

Upptäcker boken jag har i bakfickan. Den mår lagom.

Träffar en kusin. (Inte min.)

Charmar en mamma.

Köper en bok. Den hamnar i bakfickan. Äter mango sticky rice för första gången.

Försöker hämta min cykel. Blir istället neddragen för gatan till Palermos för att låna toaletten. Äter langos i Ekoparken.

Hamnar på en hemmafest.

Fortsätter äta (kall) langos på balkongen medan en nybliven bekant twerkar i kvällssolen på innergården.

Någon undrar om jag har några män på lager. Ber om att få återkomma.

Fotar abstrakta sardiner.

Folk ska tydligen på rave.

Köket. Sätter mig ner. Debatterar huruvida man kan vara mystisk eller inte.

Blir erbjuden en blåbärshutt i ett shotglas med bröst.

Blir erbjuden stekt korv. Samtalet övergår till gränsen mellan growers and showers.

Dansar i ett vardagsrum.

Försöker övertyga en pojkvän om att det inte finns något bättre än tunnbrödsrullar med hemmagjort potatismos, sojakorv, dijonsenap och vårlök. Möter framgång.

Slänger banden i soptunnan.

Slänger banden i soptunnan.

Skippar att cykla hem och duscha.

Solnedgång i Ekoparken.

Väntar på någon annans souvlaki. 20 minuter.

Letar efter vatten. Äter indiskt.

Cyklar till en kompis som ska duscha. Dricker ingefärste i soffan. Lyssnar på Fleetwood Mac. Cyklar till Rackarberget.

Fler folk ska på rave.

Får ett sms om Värmlands.

Får ett till sms. Om ravet. Känner kortslutning.

01:50

Står i underkläder med tandborsten i munnen. Får ett samtal om att det finns pizza på Rackarberget. Stannar hemma.

Täcker för fönstret med en filt. Läser. Somnar.

02:30

Vaknar till av att min rumskompis A Street Car Named Desire-vrålar mitt namn i hallen. Somnar om.

Blommar en knapp skopa kaffepulver ur ziplockpåsen.

Tio minuter senare är koppen fylld med vad som ser ut som penselvatten.

Ifrågasätter mina ransoneringsförmågor.

Blickar ut över mitt rum.

Allmänna ytor är belamrade med diskfort i varierande storlekar. Nycklar, krämer, läppglans, handsprit, regnponchon, söndertrampade byxor, klistermärken, powerbars, solglasögon och dylikt ligger utspridda över golvet.

Lyser med ficklampa i halsen. Blåsorna är kvar.

Sitter på balkongen med fötterna utanför räcket, äter burkhonung med sked och ser framför mig cigaretterna jag alltid tänker på innan jag ska skriva men som jag aldrig röker.

Dokumenterar.

53 TEXT: STELLA DANNEMAN

EN MYSIG STUND ATT FÖRGYLLA TIDEN MED NÄR DU ÅTERHÄMTAT DIG FRÅN VALBORGSDAGARNA!

56

1. Flaskan som förvandlas till en dusch 4. Studentikosa festmåltid med fisk och nubbar 6. En plats där både änder och ingenjörer simmar 9. Dagen före dopparedagen 11. En fest för den riktigt tappre 12. Alla vägar bär till…

2. Uppsalabo som förvandlade tonår till tonart

15. Gemensamt för studenter och hästar

3. Uppsala är full av dem, särskilt i april

18. Dit man går efter ett misslyckat champagnegalopp

5. Två dagar före men redan för mycket 7. Stadens nationaldag

20. Festlig törstsläckare i storbehållare 8. En kladdig sittning med smak av havet

22. Ett sinne man förlorar under champagnegaloppet 23. Middagens melodimanus

9. Det ultimata tålamodstestet 10. Ett tillstånd där kroppen värker och minnen smärtar

24. Tiden där allt blommar inklusive alkoholkonsumtionen

13. En fiktiv figur men ett verkligt ställe

26. Studentlivets inofficiella klubb

14. Varannan…

27. Liten men stark

16. Nödvändig men oglamoröst inslag på festival

28. Flytande race genom stadens hjärta

17. En grön scen för picknick och otillåten alkoholkonsumtion

29. En stor samling vita hattar 19. Sommar i ett glas 21. En ofrivillig kollektiv kram 25. Drycken som omvandlar frukost till fest

FACIT HITTAR NI PÅ NÄST-SISTA UPPSLAGET TEXT: LIDIA FERNANDEZ

Andreas Cervenka Från Reversenredaktör till prisad journalist

58

Med stora förhoppningar skickades förfrågan ut en tidig lördagkväll från Reversens mailadress. Redan under den följande arbetsdagen fick vi ett muntert svar i inkorgen. ”Hej Wilma och Majken!

Självklart gör jag gärna en intervju för Reversen!”

Dagen före vår bestämda träff publicerades ett intervjureportage i brittiska BBC med honom.

Efter vår intervju skulle han tacka av Lena K. Samuelsson, chefredaktör och VD på Aftonbladet.

Det bestämda mötet var inte med vem som helst, utan med den hyllade författaren, sommarprataren, flerfaldigt prisbelönta ekonomijournalisten, och inte minst – den tidigare redaktören för Reversen.

Vi har träffat honom och han heter Andreas Cervenka.

Allt började där vi befinner oss. Nästan. När vi ses sitter vi på hans arbetsplats på Aftonbladets kontor i Stockholm. Andreas är på tillfälligt besök i staden från sin nuvarande boendeort Lund. Däremot är han född och uppvuxen i Uppsala, samma stad som han senare kom att studera i och engagera sig i för bland annat Reversen. Redan innan vi hinner sätta oss med varsin kopp kaffe börjar frågorna flöda – från Andreas. Det börjar dels undersökas gemensamma referenser i Lund, men främst vill han veta hur det går för Reversen och hur verksamheten ter sig nu för tiden. Vi diskuterar tidningen en stund och jämför hur den var då till skillnad från nu innan jag ursäktar mig och ber om att få ställa några frågor mer inriktade på honom. Under följande 30 minuter guidas jag igenom en kronologisk kortversion av Andreas 50 år i Uppsala, Stockholm, USA och Lund.

Hur var din tid och uppväxt i Uppsala?

– Den var fin! Det var under 80-och 90-talet, det var en trygg och oskyldig tid. Nu bor jag i Lund sedan några år tillbaka, men jag känner mig väldigt hemma där nu och jag tror det beror på att det också är en lärdomsstad. Jag kommer ihåg hur det var coolt att kunna saker under min uppväxt. Det märktes att Uppsala var en universitetsstad på samma sätt som jag märker det nu i Lund. Samtidigt delar ju universiteten upp städerna i två delar, och det var väldigt annorlunda att växa upp jämfört med att plugga i staden.

Precis. Du fortsatte så småningom att plugga i Uppsala?

– Ja. Eller, plugga är väl ett starkt ord... Jag började på samvetarprogrammet och läste nationalekonomi och statsvetenskap, men sedan började alla engagemang. Jag gick med i ÖG tillsammans med mina vänner, mest eftersom de hade ett så fint hus.

Sedan började jag jobba för Reversen och det blev ju som ett heltidsjobb. Studierna kom att hamna rätt mycket i skuggan då. Efter det blev jag redaktör för Framtidsföretagen som rankar olika arbetsgivare.

Det blev också som ett jobb, så då bestämde jag mig för att stanna i Stockholm. I samband med det lades även min akademiska karriär ned.

Hur kom det sig att du blev engagerad i just Reversen?

– Jag var intresserad av att skriva från en ung ålder; jag hade redan skrivit för en skoltidning i gymnasiet.

Vidare på universitetet blev min kompis ihop med en tjej från Stockholm och de båda pluggade ekonomi i Uppsala. Carolina Dybeck Happe heter hon, och hon var redaktör för tidningen -94. Det har för övrigt gått väldigt bra för Carolina och hon har haft en riktig superkarriär – hon är finanschef för General Electric!* Hon hade i alla fall hört av min vän att jag var duktig på att skriva, så hon tog med mig på ett redaktionsmöte. Jag fick direkt ett uppdrag för tidningen, och på den vägen var det. Året därpå blev jag vald till redaktör tillsammans med en annan kille.

Att skriva om just ekonomi var däremot inte alltid självklart.

– Jag kom egentligen mer från journalistikhållet än från ekonomihållet, men det var väldigt kul med Reversen eftersom det var tidningen som hade mest resurser. Vi hade så fint papper, foto och färg; man fick verkligen göra en riktig tidning. Dessutom var ekonomföreningen livaktig och tidningen var relativt välläst. Samtidigt fick det mig att verkligen börja intressera mig för ekonomi och hela den världen.

Reversen bidrog verkligen till att väcka det intresset.

Jag fick sedan sommarjobb på Finanstidningen -97, med lite hjälp av att jag kände en kille som jobbade där, Thomas Pettersson. Han hade också varit redaktör för Reversen – året innan Carolina.

“Vi vill ju att människor ska göra alla möjliga saker som bidrar till välfärden.

Om det bara handlar om pengar kommer det bli jättesvårt att få ihop.”

Det låter som att det fanns ganska många möjligheter inom det journalistiska fältet?

– Verkligen, det här var ju i slutet på 90-talet.

Ekonomi- och börsintresset ökade i samhället och många redaktioner satsade på ekonomifältet. Jag upplevde däremot att många redaktioner på den tiden tyckte att ekonomi verkade svårt, så det var ganska tacksamt att komma in i från ekonomihållet.

Det var liksom att åka gräddfil på den tiden. Är det något under din studenttid som du är mindre stolt över?

– Oj, massor. Nej, men… Det var ju väldigt mycket festande. Jag var också klubbverkare på ÖG. Det var väldigt kul, men det blev nästan också ett jobb som gick ut rätt mycket över studierna. De hamnade sekundärt. Hade jag gjort om studietiden så hade jag nog satsat mer på själva studierna.

Hade du verkligen det? Det är väl engagemangen som är det roliga med att vara student?

– Det har du ju rätt i, det kanske är lätt att hävda nu.

Men studentåren är en så bra tid för att inte behöva jobba. Nu har jag jobbat så himla länge och jag känner att man inte måste ha så himla bråttom. Det finns något väldigt lyxigt i att få fördjupa sig så mycket i ett ämne när man är student. Jag har istället lärt mig om ekonomi på egen hand och visst har jag väl ändå lyckats snappa upp ett och annat. Jag vet förresten inte hur det är på festfronten i Uppsala nu?

Det låter jag vara osagt.

– Helt torrt? Synd. Skämt åsido, att engagera sig i nationen och i föreningen var fantastiskt, det var ju i Reversen som jag lärde mig om journalistik.

Vi hoppar fram lite i tiden. Du har nyligen skrivit en bok som heter Girig-Sverige, som handlar om ökade inkomstklyftor och att Sverige har blivit ett skatteparadis för rika. Vad fick dig att skriva boken?

– Jag hade varit i USA i två år som korrespondent för Dagens Industri och skrev om Silicon Valley.

Det var intressant att vara i USA för då fick man en

spegling av amerikaners bild av Sverige. De hade bilden av att vi har jättehöga skatter och mycket socialism; nästan ett halvsovjetiskt samhälle. Men sedan nämnde jag att vi inte har någon fastighetsskatt som de har i Kalifornien, vi har ingen arvsskatt, jag förklarade skolsystemet med friskolor och att man kan tjäna pengar på skattefinansierade medel. De fattade ingenting. Då insåg jag att Sverige verkligen hade förändrats. Jag började undra – hur många miljardärer har vi egentligen? Och det var startskottet för boken.

Boken blev ju väldigt uppmärksammad och hyllad. Du fick sommarprata förra året och senast igår publicerades en intervju om GirigSverige på BBC. Samtidigt har boken mötts av motreaktioner från annat håll. Hur reagerade du själv på all respons?

– Det blev trots allt otroligt mycket mer uppmärksammat vad jag hade tänkt mig. Lite tur hade jag nog också med timingen. När jag skrev boken var det fortfarande superhögkonjunktur.

Bakslaget kom sedan precis när boken kom ut. Jag har märkt att det alltid är först när ekonomin vänder nedåt som man börjar ifrågasätta saker och en diskussion skapas. Jag tror det är bra, det var min förhoppning med boken.

Vad tror du är den absolut viktigaste makroekonomiska förändringen som Sverige behöver genomgå idag?

– Jag tror det är, och det är detta jag försöker sätta fingret på, mentaliteten i samhället om att allting har kommit att handla om pengar. Man märker det i undersökningar bland unga som är mycket mer pengafokuserade idag. Man märker det i svensk förvaltning som blir allt mer vinstdrivande och man tror nästan att vissa institutioner och regioner har uppfört ett börsbolag. Hela det tänket – där tycker jag att man får fundera på om det verkligen är rätt väg att gå. För vart tar samhället vägen då? Vi vill ju att människor ska göra alla möjliga saker som bidrar till välfärden. Om det bara handlar om pengar kommer det bli jättesvårt att få ihop.

FYRA (OCH EN HALV) SNABBA Om vi blickar lite framåt, vad har du för ambitioner för ditt fortsatta yrkesliv som journalist och författare?

– Jag ska fortsätta skriva fler böcker har jag tänkt.

Det kommer ut en bok i höst om bostadsmarknaden.

Men jag är också ganska ny på Aftonbladet. Det är kul att ha en stor publik, man skriver verkligen för alla. Det är en fälla man annars lätt kan falla i, att bara skriva för experter. Men här är det verkligen läsaren i fokus. Och det tycker jag är fantastiskt bra.

Favoritnation i Uppsala?

– Jag måste säga ÖG då. Jag vet inte hur det är nu, men Uplands, eftersom jag ju är från Uppsala, var bara svartrockar och synthar på den tiden.

Stockholm var lite sådär stekigt… Men V-dala har kanske ändå det finaste huset.

Vad lyssnar du helst på?

– Jag lyssnar på en del poddar. Men musik… Jag har kommit in i en fas med Americana. Och jag har varit och lyssnat på ett band i Malmö som heter The Roseline. Ett litet band från en stad i Missouri.

När jag tackar och konstaterar att jag har fått svar på alla mina frågor vill Andras sitta kvar en stund till och prata om Reversen. Han berättar att han än idag är god vän med Carolina och Henrik som valde in honom i redaktionen från första början. Namnet på deras gemensamma messengergruppchatt?

Reversen. Såklart. Jag tar tillfället i akt att lämna över en gåva från redaktionen; en reversenmerchtröja med texten “I <3 reversen”.

Om du var miljonär, vad skulle du göra då?

– Oj, miljonär. Det är inte så mycket nu för tiden.

Okej, säg miljardär då.

– Miljonär, då skulle jag lägga om taket på huset.

Miljardär, då vet jag inte. Jag skulle ändå vilja göra något vettigt med pengarna. Skapa stipendier, för journalister kanske. Basketklubben som jag och min fru är aktiva i gör en massa bra saker. Jag vill stötta sådana initiativ.

Efter det är jag för en andra gång beredd att runda av mötet, men då frågar Andreas om jag har lust att se kontoret på Aftonbladet innan jag går. Efter en rundtur i lokalen skiljs våra vägar slutligen åt och jag lämnar, förundrad över Andreas ödmjuka och jordnära karaktär. När Andreas säger att han vill skriva journalistik för läsaren och lättillgängliga böcker för alla så tror man på honom, för han ser och uppmärksammar individen. Han gör inte skillnad på en Reversenredaktör eller en före detta Reversenredaktör som nu arbetar för Sveriges största dagstidning.

Malmö eller Stockholm?

– Jag säger nog Malmö faktiskt. Jag gillar Malmö, och med Lund och Köpenhamn får man nästan tre städer i en. Och när man åker över till Danmark, då är man ju i Europe, liksom.

*När tidningen publiceras har Cecilia Dybeck Happe precis meddelat sin avgång från General Electric.

TEXT: WILMA SVANBERG ERIKSSON 61

FRÅN REVERSEN 2024

VALBORG FIRAS MED KÖRSÅNG PÅ UPPSALA SLOTT

Vad är en bal på slottet om inte alldeles, alldeles underbar

Vi kan väl ändå vara överens om att Valborg är en av årets höjdpunkter i Uppsala! Under flera dagar förvandlas staden till en fest där man får umgås med vänner och träffa nya människor. Efter Skvalborg och Kvalborg kommer Valborg som börjar med picknick i ekoparken enligt tradition, och som sedan fortsätter med forsränning och mösspåtagning.

Många studenter spenderar sedan kvällen på en nation långt in på småtimmarna, men långt ifrån alla. För på Uppsala slott samlas människor från hela Sverige, studenter och veteraner, för att tillsammans fira valborg i köranda tillsammans med Allmänna sången.

Trots att det regnar rör sig människor i frack och långklänningar mot Uppsala slott för att gå på Allmänna sångens vårbal. Två av dem är studenterna Elias och Alva som firar sin första valborg i Uppsala.

Elias studerar teologi här i Uppsala medan Alva studerar gastronomi i Umeå, men valde i år att fira Valborg här.

När klockan närmar sig 17:00 rör sig folkmassan till bords för att hälsa på bordsgrannar och invänta körsång från Allmänna sången. Alva berättar att hon tidigare har varit med i olika körer medan Elias hellre vill beskriva sig som åhörare. På borden i slottssalen finns sånghäften till alla deltagare med både unisona sånger och noter med stämmor. Både Elias och Alva beskriver senare att variationen av låtar och stämsång bidrog till att alla kunde vara med sångmässigt under kvällen, oavsett körbakgrund.

De går in genom slottsportarna och säger glatt:

- Det är nästan lite drömmigt!

Häftigt att man är på slottet på riktigt.

Elias instämmer: - Högtidligt, man känner historiens vingslag!

62

Kvällen bjöd senare på trerätters middag mer sång och efter att Gunillaklockan ringt fortsatte festligheterna med pardans i slottssalen som nu omvandlats till ett dansgolv.

Både Alva och Elias hade i slutet av kvällen svårt att endast välja en höjdpunkt med vårbalen på slottet. Alva säger att det finns flera självklara vinnare men tillägger att det helt klart var upplevelsen, den högtidliga känslan och atmosfären. Hon ler stort, fortsätter och säger att det såklart också har varit roligt att få klä upp sig. Elias vill också dela med sig av flera höjdpunkter från kvällen men med lite eftertanke säger han helt klart helheten och skrattar. Han fortsätter och poängterar att middagen som han fick spendera med sina bordsgrannar var mycket trevlig.

Alva tillägger: - Men hursomhelst är det ju nästan ett måste att gå på vårbalen åtminstone en gång i livet!

Kvällen avslutade studenterna Elias och Alva trötta men glada. De kan absolut tänka sig att komma tillbaka även nästa år!

TEXT: FRIDA WITT

64

65

URKLIPP FRÅN REVERSEN 2006

URKLIPP FRÅN REVERSEN 1998

TUR ATT DET Alla vi som är här har fått låna en plats i staden, tillfälligt, under en tid. Generationerna går och personerna byts ut. Men Uppsala kvarstår och studentlivet fortsätter, även fast det förflyttas från en person till en annan.

Valborgsdagarna har klingat av och gett en plats åt maj.

Uppsala känns aldrig så levande som nu. Det är som om allt vänder över en natt under detta månadsskifte.

Helt plötsligt är gräset lite grönare och all tentastress känns lite mer avlägsen, för en stund.

Det måste alltid varit så här, tänker jag. Att Uppsala är staden som aldrig sover på Valborg. Men traditionerna måste ju ha börjat någonstans. Vem var den första som satte sig i en frigolitbåt i Fyrisån på Valborgsafton, och vem var det som bestämde att alla ska ta på sig sina studentmössor utanför Carro?

Jag bestämmer mig för att fråga farfar. Han var student här på 50-talet, och om någon kan reda ut Uppsalas gamla mysterier, så är det han.

Farfar läste juridik i Uppsala mellan 1955 och 1959.

Han var, precis som vi, mitt uppe i studentbubblan med valborgsfiranden och gasquer. Men med skillnaden att världen såg annorlunda ut då.

Studentlivet var kanske lite enklare, under det som ibland kallas för Sveriges guldår.

Det dröjer inte länge innan vi hamnar i samtal om Östgöta nation. Han älskar att prata om det, det ser man på hela honom.

- Jag var klubbmästare ett tag och sen fick jag äran att bli förste kurator. Det var det finaste man kunde bli inom nationen, och det förgyllde verkligen mina studieår.

“Du borde spendera mer tid på ÖG Anna”, säger han.

Jag vet att han tycker det, för han säger det varje gång vi träffas.

Nationerna var den självklara samlingspunkten, fortsätter han. Farfar berättar hur man på dagarna gick dit för att läsa tidningar, lösa korsord, och på kvällarna kom man dit för att dansa förstås. Vi hade en stor sal på Östgöta, det var många som ville dit.

Vi anordnade tre stora gasquer om året. Det var inte så som du berättar att det är sittning var och varannan vecka, säger han. Det var högtidligt, och väldigt fin stämning.

- Hade du frack då? frågar jag.

- Nej, ingen frack, men på julgasquen hade man mörk kostym. Det räckte gott.

Jag ber honom berätta mer. “Vad gjorde ni, förutom att spendera tid på Östgöta?”, frågar jag.

Jag frågar farfar hur det blev just juridik.

- Egentligen ville jag läsa historia eller litteraturhistoria, säger han, men pappa tyckte det var bättre med juridik.

Han sa: "Annars blir du bara lärare". Och då blev det juridiken, säger han med ett flin.

- Jag pluggade mycket, men jag hade väldigt kul också.

Spelade mycket tennis och tävlade för Uppsala. Jag var väldigt aktiv.

“Under min första tid hyrde jag ett rum hos en trevlig tant, men senare flyttade jag in på Östgötagården.”

T INTE BLEV Han berättar utan att skynda.

- Jag älskade att bo där. Vi blev som en enda stor familj.

Det kändes som hemma att bo med andra östgötar.

Man åkte inte hem så mycket till familjen då, inte som ni gör nu.

Farfar växte upp i Motala, så resan hem var inte särskilt lång. “Men bestämde man sig för att flytta, då stannade man.”, säger han.

- Men vi hade brevkontakt ibland, jag och mina föräldrar. “Inte Facetime, alltså?” säger jag och ler. Han skakar på huvudet och ler tillbaka.

Vi kommer in på Valborg. Jag berättar för farfar att jag är lite trött, det är första maj idag.

- Uppsala är den bästa staden att fira Valborg i. Det var fest på alla nationer även då. Och vi satt i Ekoparken och drack öl.

Det låter… bekant.

- Det var fina år, fortsätter han. Sverige gick framåt, industrin växte, nya företag startades. Det fanns så mycket framtidstro, så mycket möjligheter. Det var en fantastisk tid att vara student på.

Han berättar att det mest var killar i juristklassen.

- Bara någon enstaka tjej. Det är annorlunda nu. Tjejer har ju bättre betyg idag, det är de som kommer in på juristprogrammet.

När vi pratar om vad han minns mest, blir han tyst en stund.

- Varje gång jag är tillbaka i Uppsala känns det likadant, som att resa tillbaka sjuttio år i tiden.

Det är något i hans röst när han säger det. Kanske mest tacksamhet.

- Jag tänker ofta på min tid där. Jag blir nästan lite avundsjuk på dig som får vara mitt i det nu. Alla människorna framför allt. Värna om dina vänskaper, säger han. Det är de som gör tiden värdefull.

Jag frågar om han ångrar något.

- Nej. Jag är bara väldigt tacksam. För människorna.

För Uppsala. För åren där.

- Vilken tur att det inte blev Lund Anna, som du pratade så mycket om, säger han. Det hade ju inte varit bra alls.

Jag skrattar.

- Nej, det hade varit ett svek. Hela pappas släkt har ju pluggat här.

Det slår mig hur mycket vi delar, farfar och jag, trots att sjuttio år gått mellan oss. Han lämnade Uppsala för länge sedan. Jag är mitt i det. Och en dag är det någon annan som går på samma kullerstenar.

Men staden, den står kvar.

- Och tentorna då? Skrev ni för hand?

- Ja, det gjorde vi förstås, och ibland var det muntligt.

Datorer fanns ju inte i närheten.

TEXT: ANNA ORRENIUS

70

INTE

DÖR

JOURNALISTIKEN

N

är Reversen såg dagens ljus för 50 år sedan, rullade nyheterna fortfarande ut från tryckpressar.

Journalistik var då ett hantverk. Att skriva var att kunna. Och att läsa en tidning var att kliva in i ett rum av allvar och bildning.

Och samtidigt som mycket går fort märks det en ny hunger efter fördjupning - efter något som dröjer sig kvar längre än en pushnotis.

Podcastformatet växer, långläsning får nytt liv i digital form och även den yngre publiken visar tecken på att vilja förstå snarare än bara scrolla.

Så vad har hänt?

Framtiden då? Kanske skriver AI våra nyheter. Kanske skriver vi inte alls, kanske berättar vi dem i hologram, memer eller interaktiva simuleringar.

Men en sak står kvar - behovet av sanning och berättelser som får oss att förstå vår tid.

Vi har gått från trycksvärta till tumavtryck. I dag sprids nyheter i stories, olika trådar, klipp, flöden.

Språket har muterats, emojis bär känslor där ord tidigare fick brottas.

Punkttecknet har nästan blivit passivt aggressivt. Och ordspråkens tid? Den verkar snart förbi, speciellt när tvtittare tvingas förlita sig på undertexterna för att ana vilket uttryck som egentligen försökte sägas.

Journalistiken dör inte. Den byter skepnad.

Och vi som skribenter, redaktörer, studenter, får följa med. Med lite tur leder vi vägen.

Men detta är inte en klagosång.

Det är en väderrapport. Språket förändras, alltid. Det är bara att journalistiken, för första gången på länge, springer efter snarare än leder.

Den digitala tidsåldern kräver något nytt : snabbhet, anpassning, men också en ny sorts integritet.

71

TEXT: IDA BJELFVENSTAM

72

73

URKLIPP FRÅN REVERSEN 1975

75

URKLIPP FRÅN REVERSEN 2009

URKLIPP FRÅN REVERSEN 2024

77

URKLIPP FRÅN REVERSEN 1993

vad gör det om 50 år?

Est. 1975

DAGBOK 07:00

Jag vaknar av min analoga väckarklockas öronbedövande ljud som rasslar och tjuter, även denna tidiga morgon. Jag tar på mig den gamla rutiga morgonrocken och smyger ut i korridoren där jag delar dusch med fyra andra studenter.

Vad de heter vet jag inte, jag vill kanske inte veta, eftersom någon av dem, även denna morgon, tagit slut på varmvattnet. Efter min uppfriskande dusch sätter jag på mig ett par mörkblå utsvängda manchesterbyxor och en färgglad kortärmad piketröja. Håret är som vanligt uppsatt i hästsvans och med ett svart hårband. Håret är lockat.

Byxorna släpar i marken trots de höga platåskorna, och de är nog enligt mamma lite för långa, och tröjan är nog lite för kort. Vilken tur då att jag inte bor med min mamma längre.

08:00 Jag sätter mig ner vid Oboyen och två mackor med leverpastej. Jag slår upp DN och läser om Vietnamkrigets slut, om Discoboomen och om oljekrisen. Det är även ett helt uppslag om två unga amerikaner som startat något techbolag som heter Microsoft, vad nu det ska vara bra för. Jag har liksom inte ens råd med en färg TV som student, och kommer säkert aldrig att ha råd med varken det eller någon dator.

Jag springer ner från femte våningen till min gamla ljusblå cykel med sadel i brunt skinn.

Kastar mig på och börjar trampa för att hinna fram till min föreläsning kl 08:15. Vi har föreläsning i företagsekonomi och den triste gråhåriga 100 årige professorn pratar om det nya trendiga akademiska ämnet; marknadsföring. Bla bla bla. Jag kan inte tänka på något annat än de rysningar jag får av den vita kritan som sveper över den svarta griffeltavlan.

5 maj 1975

11:30

14.00

Föreläsningen är slut. Jag sätter mig utanför byggnaden i en park med några andra från samma kurs. Jag öppnar min lunchlåda innehållande Flygande Jacob. Jag vänder mig på bänken mot de andra. Ingen pratar. Alla röker. Jag sitter kvar en liten stund och frågar tillslut nervöst om de hört Pink Floyds nya låt? De skakar på huvudet och säger att det enda man ska lyssna på nu är Bee Gees nya album eller eventuellt Bowie, annars får det vara. Pinsamt, borde bara varit tyst.

20.00

Väl på mötet sitter vi i en halvmörk källare. Det är bara killar som är med i redaktionen. Nervöst försöker jag hitta min plats i rummet och slår mig ner vid en skrivmaskin. Perfekt, den är trasig.

Det är två killar som är redaktörer för tidningen, Oliver och Emil.

Båda har blont hår, bra stil och pratar med pondus och engagemang framför studenterna i källaren. De vill att temat på nästa nummer ska ha något med Disco att göra, någon annan tycker kärnkraft. En tredje tycker Star Wars. Jag sitter tyst.

På cykeln igen! Framhjulet gnisslar som vanligt. Jag stressar iväg till Stockholms nation men tvingas stanna till vid ett rödljus. Fan, där står en kille jag pluggar med. Han ler och jag skrattar nervöst till och kollar bort. Jag cyklar snabbt iväg så fort det slår om till grönt. Jag möter upp mina vänner på nationen och beställer in fem Tom Collins. 100 kr för fem känns som ett rån, men mellanöl dricker ju bara killar. Vi pratar i timmar, röker gula blend och skriksjunger till ABBA. Jag borde nog hem snart.

13.00 Jag är hemma igen en snabbis men måste sticka iväg snart igen. Jag ska på mitt första möte med Reversen.

Jag är nervös och börjar ifrågasätta vad jag har gett mig in på, vad vet jag om att skriva? Måste dra nu.

16.00

Jag smiter ut från mötet.

Ifrågasätter återigen vad jag gör där men tänker att det säkert kommer att kännas bättre med tiden. Jag kanske också lär mig skriva med tiden.

79

00.00 Flertal Tom Collins senare och jag vinglar ut från nationen och mot cykeln. Perfekt. Punka. Kanske lika bra. Jag börjar rulla hem cykeln under den stjärnklara himlen.

Studenter skrattar och fåglar kvittrar. Och jag inser att jag har glömt min tenta imorgon. Men vad spelar det för roll om 50 år?

TEXT: TOVE HERNQUIST

80

81

URKLIPP FRÅN REVERSEN 2009

FEM FINA TEXTER I år firar vi inte bara Reversen, utan vi firar skrivandet. Vi firar alla tidigare redaktörer som gjort det möjligt för skribenter att få sina åsikter och innersta tankar hörda. Vi firar alla olika texttyper som fyllt Reversen i flera decennier nu.

Reportage, intervjuer, krönikor, recept, debattartiklar och mycket mer.

Något som ligger mig lite extra varmt om hjärtat är poesi. Därför har jag samlat ihop fem olika texter som jag vill dela med den som läser detta. Allt från dikter till urklipp från vackra sångtexter och manus från film.

82

01

Call Me by Your Name (2017)

02

“We rip out so much of ourselves to be cured of things faster, that we go bankrupt by the age of thirty and have less to offer each time we start with someone new.

But to make yourself feel nothing, so as not to feel anything what a waste.”

Kristina Lugn “Hej då, ha det så bra” (2003).

“Jag behöver tystnad och ensamhet och en språkdräkt med god passform.

Jag behöver en hemlighet och ett stlitstarkt verklighetsunderlag.

Min arbetsuppgift just nu är att försöka ta mig ut ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbetea att leva.

Om man inte förstår det blir man aldrig glad”.

03

Monica Mac “Till Slutet Av Augusti” (2019)

04

“Visst är det lite sorgligt att fastän du har ett val, inte ser min godhet som någonting du vill ha kvar.

En dag ska du sitta och se hur livet drog förbi.

Då kommer du ångra att livet inte blev ett vi.”

Olivia Sundberg “I mitt rosa rum” (2023) .

“Han hämtar mig, klockan är mitt på dagen och vi har klätt ut oss till vuxna.

Han håller om mig, kysser mig löften om en enkelhet, lär mig hur det egentligen ska vara.

Hela han ser så lycklig ut och han ler så stort att jag kan inte låta bli att tänka, kan det vara jag som givit honom det leendet?”

05

Simone de Beauvior “The second sex” (1993) “Her body is getting away from her, it is no longer a straightforward expression of her individuality; it becomes foreign to her.

And at the same time she becomes for others a thing.

On the street men follow her with their eyes and comment on her anatomy. She would like to be invisible, it frightens her to become flesh, and to show flesh.”

83 TEXT: JAMILA MIAN

BILDER FRÅN REVERSEN 1998

BILD FRÅN REVERSEN 1993

86

TIDSLINJE 1975

1979

1988

1989

1990

1996

2000

2003

2007

2008

2013

2014

2017

2022

2025

FACIT

88

Vi hoppas att du har uppskattat detta nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Olivia & Emma

90