REVERSEN VT 24 - JANUARI

JANUARI 2024

TEMA

MÖTET

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

5. Redaktörskrönikan 6. Chefredaktören har ordet 7. Ordförande har ordet 8. Engångsmöten 10. När Alandh mötte Sverige 11. Meet me at our spot 12. Möt Max 14. Dom som försvann 16. The bbq 17. Weak Ties or: The Friendship Paradox 18. Mötet med det nya året 20. Det ofrivilliga mötet 21. Hon gör det intressant 22. Mötet med att vara ytlig 24. Recension: Gästföreläsningar 26. The person I first met 28. Meet the sound of the editorial team 30. Föreningskalendern

Wilma Svanberg Eriksson Chefredaktör

Majken Bergström Redaktör

Pontus Jönsson Grafiker

Emilia Ohlsson Skribent

Rut Bruse Skribent

Elias Nyqvist Skribent

Ellen Giertz Skribent

Julian Seddon Skribent

Sandra Silfverswärd Skribent

Kristian Wulfert Skribent

Mathilda Ståhl Skribent

Elina Bakar Skribent

Edgar Taube Skribent

Fredrik, Oskar & Jamal UE-poddar

REDAKTÖRSKRÖNIKAN För två år sedan började jag på mitt första heltidsjobb. Jag stod, då 21 år ung, plötsligt mitt i ett kontorslandskap omringad av människor som var dubbelt så gamla som jag. ”På måndagar har vi tre återkommande möten”, sa min nya chef. Huden på mina armar knottrade sig. En 21-åring kan inte gå på möten tänkte jag; det är för vuxna människor som har koll på livet.

Det visade sig att mötena inte var mycket mer komplicerade än att sitta på en stol och prata som vanligt, men att försöka hålla sig till ett bestämt tema. Det enda som spräckte mitt kamouflage i vuxenvärldens möten var att jag hade varm choklad istället för kaffe i min kopp, men det handlade snarare om kaffeallergi än åldersskillnad. Det visade sig att man inte behövde vara särskilt vuxen eller ha bra koll på livet under det som kallades möten. Även någon som jag kunde välkommet delta. Men nervositeten för det okända, för mötet med möten, var oändlig i den sekund när jag stod mitt i ett kontorslandskap en första gång. Känslan liknade lite den som uppstod när jag skulle sätta mig för att skriva min första redaktörskrönika. Det är för vuxna människor som har koll på livet. Nervositeten för mötet med det okända knackade på igen.

Reversens redaktionsmöten liknar de jag hade på jobbet. Vi sitter på varsin stol och pratar som vanligt men försöker hålla oss till månadens tema. Åldersskillnaden är inte lika stor i redaktionen som på mitt jobb, men trots det är jag den enda som inte har kaffe i min kopp. På våra möten behöver man inte heller vara vuxen eller ha koll på livet. Ni ska nu inte tro att hela detta tidningsnummer uteslutande kommer att handla om möten i form av möten på en arbetsplats eller Borgen, skribenterna är självfallet mer kreativa än så.

Finns det ytterligare ett typ av möte jag vill, eller snarare bör, nämna är det mötet med skrivandet. Jag kommer inte ihåg när det ägde rum eller vad som skrevs ner, men jag vet att jag tyckte om det. Det kanske är en lögn, troligtvis kom kärleken för skrivande betydligt senare än vid de första stolpiga raderna jag skrev ned med penna på papper. Men det låter onekligen fint att säga att det var kärlek vid första meningen.

En av mina första texter har min mamma tatuerat in på sin arm. Då måste du ha skrivit något fint, tänker ni kanske. Nej, svarar jag. Texten som bor permanent på mammas arm

MAJKEN BERGSTRÖM Redaktör handlar om havsuttrar, eller “havs utrar”, som jag i texten tjusigt benämnde djuret. Den tatuerade texten är formaterad i min handstil och med mina stavfel.

En sjuårings poesi om havsuttrar, oretuscherad. Det var tyvärr länge sedan jag skrev något min mamma anser är värt att tatuera in. Kanske avskyr hon texter som stavats rätt, eller så beror det på att jag inte skrivit något om havsuttrar på väldigt många år.

Likt hur huden på mina armar inte längre knottrar sig vid tanken på jobbmöten var en redaktörskrönika kanske inte så farlig heller. Skrivandet är ju någonting jag tyckt om sedan de första stolpiga raderna jag skrev ned med penna på papper.

Kanske. Detta är ju faktiskt inte ett möte med någonting okänt, det är ett fortsatt möte med Reversen. En lång kram där jag inte kommer vara den första som släpper. Kanske får jag under kommande år utrymme att skriva ytterligare någonting värt att tatuera in. Kanske någonting om havs utrar.

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Himlen är grå och temperaturen negativ. Tvättkorgens innehåll kämpar med ytspänning för att inte rinna över och seminarieartiklarna börjar bli irriterade över att ännu inte ha blivit öppnade. Det är januari och åter vardag. Och trots det känns tillvaron oförskämt lustfylld. Reversen har inte på många år släppt ett januarinummer, men varken jag eller Majken är här för att sätta ribban lågt. Vi har däremot lovat varandra att hantera januariutgåvan som ett pilotnummer. För att hinna testa olika tidningsmässiga koncept, grafiska idéer, och inte minst hur många timmar i rad vi förmår oss att jobba med varandra sida vid sida utan att vilja slå ihjäl den andra (hittills verkar vi kunna avverka oförskämt många). Vi avsäger oss alltså helt från ansvar i detta nummer som härmed är friskrivet från kritik. Förutom om kritiken är bra, det vill säga.

Det finns något fint, om än något osexigt, med att komma tillbaka till rutiner efter en stunds ledighet. Att kasta ut granen, lämna familjehemmet och resa tillbaka till Uppsala. Att åter möta sina vänner från skolan, att vässa kreativiteten när man ska få ihop en studentikos middag i ett småskaligt kök och med ett ännu småskaligare bankkonto. Till och med föreläsningar i Lokis hörsalar tycker jag inledningsvis har sin charm. Och bara för att livet åter har övergått till vardag betyder det ju inte att man har dragit ett svart streck över hela ens nyss lämnade ledighet. Tillbaka bär man alltid med sig upplevda möten, intryck, lugn och kaos.

Det fick jag själv ett kvitto på i form av musik.

timmar in hamnade vi i en diskussion om Per Gessle och hans krydda av slisk i rösten när han sjunger. Jag skrattade i samförstånd, för jag har tidigare noterat samma sak. Därefter började någon i sällskapet imitera honom när han sjunger Här kommer alla känslorna: ”Vi möttes mitt i vintern när mitt hjärta var tömt… Jag ska bygga mig ett skepp o segla tills det blir vår…” Jag blev tyst, men log brett inombords. Aldrig trodde jag att treåriga Wilma skulle få möta Reversen. Men det du har mött tidigare har en tendens att mötas av dig igen under nya omständigheter. En maträtt kan föra dig tillbaka till ditt barndomshem, doften av en parfym kan påminna dig om en betydande person och gamla återfunna ägodelar under en grovstädning av ditt rum kan ta dig tillbaka till en gammal semesterresa eller skolgård.

Den vetskapen kan få en att orka fortsätta i vintermörkret när nykärleken till rutinerna har svalnat, vintern orimligt ter sig ännu mörkare i februari än i januari och längtan gror. Att upplysas om allt det vackra som du har mött och kommer möta igen. Att för en stund uppleva ett känslomässigt möte med hjälp av en doft, maträtt eller låt. Eller med hjälp av en välskriven text. Det är vårt uppdrag denna termin. Reversen har byggt en båt, vi är Noas ark i vinteroceanen, och vi ska segla er tills det blir vår. När mitt i vintern är över, när hjärtat är fyllt. Här kommer alla senslorna på en och samma gång.

Under julledigheten fann jag en nygammal låt som sedan kom att spelas av mig oavbrutet i några veckor framåt. Det måste ha varit flera år sedan som jag självmant faktiskt lyssnade på låten sist, men år 2003 släpptes Här kommer alla känslorna med Per Gessle och mitt treåriga jag blev besatt. Jag gick runt och sjöng på låten jämt och ständigt, trots att mina språkliga förmågor då inte sträckte sig längre än att jag förmådde mig att sjunga ”här kommer alla senslorna på en och samma gång”. Detta vet jag inte för att jag själv minns det, utan för att mina föräldrar jämt och ständigt påminner mig om det. Men vad jag insåg under låtens nyupptäckt i julas är att den treåriga Wilma redan då såg sig själv i låten. Redan då kände jag alla känslor på en och samma gång, och det gör jag fortfarande.

Jag mötte mitt yngre jag, och insåg att vi är ett.

Tillbaka i Uppsala rev Reversenredaktionen igång verksamheten illa kvickt för att hinna med månadens nummer. Efter vårt uppstartsmöte vandrade vi vidare till nation för att sällskapa tillsammans med sällskapsdrycker och varandra. Redaktionen fick för övrigt beröm av ordförande Lennerbrant för att det är väldigt ”on brand” Reversen att gå till just Kalmars av alla nationer. Några

WILMA SVANBERG ERIKSSON Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET Kära Uppsalaekonomer, Min mest flitigt använda app är min kalender. Google calendar, mer specifikt. Så fort något dyker upp, vad som helst, så läggs det in i kalendern. Varje aktivitet blir ett rosa block i en lista med dygnets 24-timmar. De senaste två veckorna har kalendern varit väldigt rosa. Ovanligt rosa, till och med. Många av de rosa block som staplas på hög likt ett långsamt parti Tetris är möten av olika slag.

För sanningen är den att jobbet som ordförande innebär att man går på en hel del möten. Somliga långa, somliga korta. Men om det är något jag har lärt mig av min tid som heltidare är det att begreppet “möte” innefattar mycket mer än det formella och stundvis tråkiga mötesrum som tankarna lätt dras till. Därför är det extra roligt att terminens första nummer av Reversen uppmärksammar just detta. Äntligen är vi igång igen!

Jobbet som ordförande innebär att man går på en hel del möten.

Somliga långa, somliga korta. Men mina bästa möten är utan tvekan mötet med alla er Uppsalaekonomer. Att träffa er på något evenemang, på Eko eller på Borgen gör det värt att ha en väldigt rosa kalender med inte alltid fullt lika roliga möten.

Jag hoppas att ni, precis som jag, är redo för ytterligare en fantastisk termin tillsammans.

Ta hand om er, vi ses på Borgen!

Ny termin innebär nya studenter och dessa ska givetvis välkomnas på bästa sätt. Välkomstutskottet, med Anton Nilsson och Fredrik Beck-Norén i spjutspetsen, anordnar terminens Recceveckor och Homecoming Weeks i vanlig ordning. Taggade generaler, faddrar och buddys välkomnar reccar och homies till den bästa av städer och till den gemenskap som är Uppsalaekonomerna. Jag vill passa på att varmt välkomna alla nya studenter till Uppsala och till kåren, ni har den bästa tiden i livet framför er!

Vårterminen erbjuder, precis som höstterminen, en bred skara evenemang och möjligheter till engagemang. Kontaktdagarna 2024 startar redan nu arbetet med höstens mässa och arbetar med tillsättningen av projektgruppen. Idrottsutskottet erbjuder fortsatt veckoträningar för den sportintresserade och anordnar även den årliga skidresan som i skrivande stund är i full gång. På tal om aktiviteter utanför Sveriges gränser så förbereder internationella utskottet den stundande karriärresan som denna termin bär av till Dublin.

Den som håller koll på kårens sociala medier kommer inom kort att se de så kallade tillsättningsperioderna, där du som medlem har möjligheten att engagera dig i ett av kårens projekt. Den observante läsaren minns möjligtvis det nyårslöfte jag proklamerade i höstterminens sista nummer: våga testa något nytt. För den som är sugen på att haka på mitt löfte men är osäker på var man ska börja är ett nytt engagemang ett utmärkt tips. Man vet aldrig vart ett engagemang kommer att leda en, lita på mig.

VIKTOR LENNERBRANT Ordförande Uppsalaekonomerna

Engångsmöten UPPSALA, JANUARI 2024

En kortvarig flört med en annan människas tillvaro Det är en sen eftermiddag någon gång i november.

Folk är påväg hem med trötta ansiktsuttryck och axlar tyngda av vardagsbestyr. Jag sitter inne i värmen med ljudet av en espressomaskin som går på högvarv i bakgrunden. I handen har jag den bok jag fått i uppgift att läsa i kursen Svenska 2. Frankenstein, den obehagligt mästerliga klassikern skriven av Mary Shelleys otroliga fantasi.

Boken är spännande, men så här dags på dagen är det svårt att koncentrera sig.

Ljuden runt omkring är alltför distraherande. Jag lägger ifrån mig boken och kollar upp. Där står, till min förvåning, en äldre man i Vegamössa. “Bli inte för fascinerad av den där boken”, säger han.

Förvirring uppstår. Jag frågar vad han menar med en tillbakadragen och skeptisk attityd.

Han förklarar att han har en djup fascination för allt som är ockult.

Frankenstein är hans favoritroman.

Han sätter sig på stolen mittemot mig. Efter att vi diskuterat romanen berättar han om sitt yrke

som medium. Han arbetar med att hitta andar och vilsna själar i folks hem.

Mitt 16-åriga jag är djupt fascinerad. Efter att också ha behandlat kristaller och deras helande egenskaper reser han och säger, ”Tack för samtalet”.

Han tar sikte på dörren och försvinner. Kvar sitter jag med min bok och minnet av en excentrisk och lite udda man i Vegamössa som jag en gång träffade på ett café.

Längs Barcelonas gator njuter människor av morgonen.

På små cafébord står cappuccinos.

I folks händer vilar den obligatoriska ciggen. Min uppmärksamhet skiftar mellan Google Maps och kvarterna jag passerar.

Allt ser exakt likadant ut.

Till slut hittar jag fram till hostelet. Jag checkar in och hälsar på den andra personen som också precis anlänt.

Vi bestämmer oss för att ge oss ut och också njuta av den soliga morgonen. Hon kommer från Mexico City.

Urhäftigt, tycker jag.

Dagen tillbringas med att bekanta oss med den nya staden och med varandra.

Vi äter en halvdan tapas vid lunch, anser att 30€ är för dyrt för att besöka Sagrada Família, men konstaterar ändå att Antoni Gaudí visste sin grej.

På kvällen utforskar vi stadens nattliv med gänget från hostelet. Mot slutet av kvällen står vi utanför en bar och pratar.

Vi säger saker som ”Vad fantastiskt livet är”, ”Vad kul det är att resa” och ”Gud vad du är trevlig”.

Morgonen efter måste vi checka ut alldeles för tidigt. Vi försöker sova bort gårdagens storslagenheter på ett par saccosäckar i det allmänna utrymmet. De två sofforna är redan upptagna av de tyska brorsorna. En doft av svett fyller hela rummet.

Vi börjar skratta. Det ganska lökiga och absurda i situationen griper tag i oss. Allt blir plötsligt extremt roligt.

Tyskarna som snarkar i takt, väggkonsten utan logik, märkliga händelser från gårdagen. Vi skrattar så att tårarna rinner. En timme senare kramas vi hejdå för att antagligen aldrig ses igen.

Det som finns kvar är några suddiga bilder från en blöt utekväll.

Det finns något alldeles speciellt med denna typ av möte. Engångsmöten.

De är nästintill drömska och så otroligt lätta att romantisera. En kortvarig flört med en annan människas tillvaro. Ett möte på en klubbtoalett som etsar sig fast i medvetandet. Eller den extremt trevliga kunden som livar upp passet på Ica. Minnen som kommer med ett nostalgiskt leende. De är en källa för sämre och bättre anekdoter att berätta för de mer långvariga personerna i livet. Eller att ta fram när temat för månadens Reversen är ”möten”.

Text: Emilia Ohlsson

Foto: Paulina Selmani

Vi lever i en värld av dokumentärer, i alla fall jag. Det nya året på Sveriges television har bjudit på en lång radda dokumentärer. Allt ifrån den episka berättelsen om Killinggängets uppgång och fall till fortsättningen på Simons Bergers Historien om Sverige. Har du tid däremellan så kan du ju också slänga in 37-minutaren anal extas men det är på eget bevåg.

Mitt i denna djungel av Schyfferts och influensers har en lugn och sammansatt panter smugit sig in till det vattenhål som vi kallar SVT Play.

Jag talar om tredelars Dokumentären “Hej och tack för mig” som handlar om dokumentärfilmaren Tom Alandh. Titeln i sig ger intrycket av en lugnare, inte särskilt högtravande produkt. Vissa kanske skulle avfärda den på direkten och i stället söka vidare efter nåt med större fasad, det kanske passar er bättre. För faktum är att det här är en lugn dokumentär, precis som det mesta andra Tom Alandh gjort så kryper berättelserna fram i ton av hans egen stämma. Det är lite farfar-TV, absolut, men högklassig sådan.

Tom Alandh är dokumentärfilmaren vars röst och filmer varit med i den svenska TV-rutan i nu 50 år. Lägligt nog väljer han att pensionera sig, men inte utan att säga adjö. I tre delar får vi följa med Tom genom karriären, dokumentärerna och framför allt människorna. Allt ifrån mötet med konungen till samtal med människor i samhällets botten.

Missbrukare, äldreboenden och direktörer, för att inte glömma Håkan Juholts tid på Island. Tom Alandh skulle nog kunna göra en film om vem som helst och göra den bra. I hans repertoar med över hundra filmer så kan man nog just också hitta lite vad som helst.

För mig som varit bekant med honom under en längre tid så var den här dokumentären kanske inget som ändrade min uppfattning särskilt mycket, det var snarare en påminnelse om hur duktig han och hans medarbetare varit genom åren. De har levererat dokumentärer som verkligen skildrat människan i Sverige. Allt ifrån rumlaren som flyr Skatteverket till den kåkfarande missbrukaren. Mäklaren på Strandvägen och Monica Zetterlund. Listan känns nästan oändlig. Oavsett vilken film man tittar på så är en sak säker, Tom kommer dra fram humanism och medmänskligheten likt en fiskare drar upp sin fisk.

Orättvisan och smärtan, tillika vardagskampen vi alla människor för, den kan Tom i dokumentärerna likväl visa med bravur. Det som är att rollerna för en stund försvinner och vad som återstår på skärmen är en människa inte så långt bort från en själv.

Tillsammans med den här dokumentären finns nu de mesta av Alandhs filmer på SVT Play. Filmer som gjorda för att värma sig framför, mitt i ett kallt januari.

Text: Edgar Taube

Sandra Silfverswärd

MÖT MAX ”Fråga mig vad som helst, jag är ett öppet protokoll”. Han parkerar kaffekoppen framför sig, tar fram snusdosan ur fickan och slänger upp båda benen på bordet. När jag inleder med att det här intervjumötet är informellt och att han gärna får göra sig så hemmastadd som möjligt uppenbarar sig inte det minsta tvivel på att Max tolkar min uppmaning bokstavligt. Och det är väl precis det som är en sekreterares uppgift.

Det är en munter men trött Max som jag träffar en eftermiddag på Borgen. Sömnboven i dramat är morgonföreläsningen klockan 08 från imorse som Max, i en aktiv handling att trotsa sin naturliga impuls att hoppa över, faktiskt närvarade på. Inte minst är det imponerande med tanke på att han lyckades närvara på exakt noll föreläsningar förra terminen. I efterhand reflekterar han att det trots allt var ett mycket klokt beslut att gå på morgonens föreläsning. ”Inte för att jag direkt lärde mig något nytt i kursen, utan snarare för att jag hann med att göra en massa kårarbete under tiden. Jag zonar alltid ut när föreläsaren pratar och jag gillar inte heller att anteckna under tiden.”

När jag frågar honom hur det går ihop med att sitta som sekreterare i Uppsalaekonomernas styrelse kontrar han däremot med inlevelse i rösten och en uppriktig blick med: ”Det är jätteroligt att vara sekreterare!”. Max berättar hur han för protokoll på utskottsmöten, styrelsemöten och stämmor.

Som en del av styrelsen, men utan rösträtt, får han vara med att bedriva utredningar. Just nu sitter han på tre stycken.

Varannan vecka förbereder han dagordningar, skickar ut internt och externt material till och från styrelsen, och närvarar och protokollför allt som sägs. Allt inom ramen för strikta deadlines! ”Egentligen borde det kanske tala för att rollen som sekreterare inte passar mig med tanke på att jag är en prokrastinerare av rang. Deadlines är ju the Antidote till prokrastinering.”

För en andra gång ställer jag honom frågan hur det kommer sig att han trots allt sitter på sin post, även om just diverse deadlines hittills har hållits. ”Egentligen är jag väl bara en UE-tönt… Jag älskar att vara killen som sitter på Borgen och som kan hjälpa till med stort som smått. Att fixa, dona och se till att saker klaffar. Jag skulle säga att jag är hälften sekreterare och hälften UEfunktionär. Men inte minst älskar jag såklart att skriva protokoll och det högst kreativa utredningsarbetet!”

Att Max började engagera sig i kåren från första början är föga förvånande med sin sociala karaktär och som föreningsmänniska i hjärtat. I sina yngre dagar var han aldrig den som var bäst i laget på fotboll, men han var däremot den som närvarade på alla träningar. Innan han klev på posten som sekreterare satt han först som vice och sedan som ordförande i Idrottsutskottet. Blott en kort lucka i början av Max studietid var helt fri från engagemang, och idag kan han för sitt liv inte förstå vad han gjorde om dagarna då. Hade han inte varit engagerad nu hade han definitivt haft bättre betyg, men också varit spritt språngande galen. Helt och hållet hans egna ord.

Jag frågar honom därför hur han idag spenderar sin tid utanför plugget och Uppsalaekonomerna. Svaret går helt i linje med hans profil. ”Jag är dålig på att ta vara på egentid, så jag ser till att ha så lite av det som möjligt.” Hans likasinnade UE-kollega och sambovän Oskar Holm brukar mellan andetagen därför ha igång diverse middagsprojekt i hemmet. ”På senaste har det varit mycket hela fåglar.” Max beskriver hur både kycklingar och kalkoner har äntrat den gemensamma bostaden och blivit hedersobjekt i det kulinariska studentköket.

Max är mötets man, både i bemärkelsen med föreningsrelaterade möten som Uppsalaekonom, men också i det allmänna människomötet. När han inte träffar redan bekanta möter han nya människor. Ett extra intressant sådant upplevde han när deadlinen Julafton närmade sig och han tvingades ut på stan för att införskaffa klappar att lägga under granen. ”Det var den 22a december och jag hade inte köpt en enda julklapp. Men det var åtminstone inte den 24e, så jag är bättre än Wilmas farsa!” När julklapparna var inhandlade mötte han upp vännen och tillika Uppsalaekonomernas intendent Malte för att second hand-shoppa, vilket raskt övergick till ett barhäng. Väl på baren fanns ont om sittplatser och en äldre man till eftersläntrare vid namnet Kaj fick inte plats vid hans sällskaps bord.

”Jag, Malte och hans lillebrorsa tog honom under våra vingar och hängde resten av kvällen.

Han delade generöst med sig av historier om sitt förflutna som yrkeskriminell och speltorsk, och gav oss några pokertips längs vägen. Några timmar och glas in kom vi också in på de djupa samtalen. Mycket om familje- och syskonrelationer. Innan han tackade för sig för att gå hem snodde han med sig några shotglas från puben. Kaj var verkligen en toppengubbe.”

Trots många imponerande anekdoter om ovanliga människomöten finns det ännu möten som Max inte erfarit, eller heller kan uppleva. Finns det något personmöte som han idag önskar kunde inträffa? När Max får frågan blir han tyst en stund och får den mest allvarsamma blicken hittills under intervjun. “Nu blir det här lite mer seriöst, men jag önskar verkligen att jag hade fått möta min farfar igen.” Max målar beskrivande och entusiastiskt upp bilden av sin farfar som en sann karaktär och som alltid lyckades hålla omgivningen på tårna. Han gick bort 2012, men hann med att leva ett rikt liv fram tills dess. Bosatt i Boden arbetade han heltid som musiker – mer specifikt trumpetist.

“Tyvärr blev min farfar sjuk i MS i en ung ålder. Så fort han fick diagnosen skiljde han sig från min farmor för att hinna leva ut ett singelliv innan han blev för sjuk.” Vid detta lag hade han redan hunnit bli förälder till Max pappa. “Han var en jävla lirare… Jag tror vi hade kommit riktigt bra överens. Han var nog lite bättre med damerna än mig dock. Enligt farsan lyckades han även få sin vårdare i hemtjänsten på fall.”

Vi rundar av vårt möte och jag konstaterar efteråt att jag inte bara har mött Max, utan även historier och personer från hans liv. Vill man själv möta Max i egen hög person är det bara att svänga förbi Borgen när som helst. Om han inte sitter på ett möte springer han högst troligen runt och fixar, donar och ser till att saker klaffar.

Och berättar parallellt en underhållande anekdot eller två.

Text: Wilma Svanberg Eriksson

DOM SOM F

Jag sitter i min mammas nya lägenhet en lördagseftermiddag och försöker skriva ihop den här texten.

Skrivandet är min flykt från verkligheten, och precis när jag lyckats bestämma mig för någon form av outline, rycks jag upp ur mitt skrivande. Där ute i den kalla verkligheten knackar någon på dörren.

Det är min mamma. Hon berättar att det har blivit dags för min lillebror att träffa hennes nya kille, och att det hade varit bra för honom om jag följde med. Jag hade åkt hem för att fly tentor och studier, för att ladda om batterierna med mina kompisar och äntligen få vila. Istället skulle jag ställas inför en av de tuffaste mentala prövningarna på länge.

Efter en blöt hemmafest (Jägermeister på pump, vilken grej!) där jag trots umgänge med några av de bästa jag vet aldrig lyckades slappna av får jag skjuts hem med en vän.

Min kompis har nyss återvänt hem från ett försök att hitta sig själv i Sydostasien och brukar vanligtvis kunna hjälpa mig att komma till insikter om mig själv. Idag är jag dock en dålig samtalspartner. På resan spelas 016-grabbars enda band, Kent, och jag vaggas till tonerna av 747 och Dom som försvann. Någonstans mellan det femte och sjätte “man blir så trött på ditt jävla gnäll” kliver jag ut ur bilen för att sova på min mammas soffa.

ÖRSVANN Efter mötet flyr jag och min lillebror till mormor. Jag berättar om mina skuldkänslor över att jag inte är där för min lillebror och att jag känner att jag borde flytta tillbaka och ta något år för att bara andas med honom. Han fyller snart fjorton och jag och vår mellanbror har flyttat från honom. Allt det nya som jag påminns om när jag åker hem ibland är hans vardag. Med mormors visdomsord och en bulle rikare och min älskade brors tårar på min axel tyngre, har det blivit dags för oss att åka hem. Lillebror ska till pappa och mitt riktiga hem, Kvicksund. Jag ska bort från alla jag vill träffa men inte hinner, bort från de som behöver mig och de som jag nog också behöver. Efter att vi skiljs åt är det jag som gråter. Jag har lyckats fly från staden precis som jag alltid velat, men ingen, förutom Jocke Berg, har talat om att det gör ont att vara en av dom som försvann.

Som att min dag inte var svår nog; tågstrul. Jag fastnar på den enda platsen som är deppigare än den här texten, Läggesta. Min pappa ringer för att berätta att min lillebror sagt att det betydde mycket för honom att ha mig där, och att det var skönt för honom att äntligen få prata med en av oss bröder om detta. Intentionen är att jag ska känna mig som en bra storebror, bli rakryggad och trygg med att inte flytta hem, men jag bryter istället ihop och gör den trista miljön ännu lite gråare. Om det är bra för honom att jag är nära, borde jag vara det oftare.

Foto: Jana Paegle När morgonen åter gryr, med ett fåtal timmar av berusad sömn och ett alkoholrus som inte riktigt avstannat, har det blivit dags. Lika out of the blue som när mina föräldrar för några månader sen berättade att de ska separera står det en främmande man utanför dörren. Jag hälsar, aningen motvilligt. Min lillebror hälsar, väldigt motvilligt, och vi börjar röra oss mot bowlinghallen.

Att lära känna någon över bowling känns omöjligt, men det är inte heller målet. Jag och min bror ska sitta där, bli totalt krossade i bowling och samtidigt acceptera normaliseringen av en person som kan anklagas för att ha ryckt ifrån mig min främsta trygghet här i livet, min familj. Det värsta av allt? Det fungerade nog ganska bra.

Text: Elias Nyqvist

När jag kliver av tåget har jag till råga på allt missat veckans höjdpunkt, UE IFs innebandy. På promenaden hem hinner jag fråga mig själv om det är värt det. Jag är en ganska misslyckad uppsalastudent. Jag kuggar allt som oftast mina tentor och har inte direkt hittat någon att hänga med. Den ensamheten som ständigt varit inneboende hos mig har övergått från en ensamhet i ett vimmel, till att för första gången i mitt liv vara en outsider. När jag kommer hem slocknar jag direkt.

Den mörka natten har blivit till morgon, och jag går och handlar.

På vägen hem går min papperspåse sönder, och veckohandlingen läcker ut över ett slaskigt Kantorsgatan. En främling kommer förbi och erbjuder sig att hjälpa till. Det är långt till min port, så av ren svenskhet tackar jag vänligt nej, men han insisterar. Jag ber honom ställa ner allt utanför porten, men han tvingar in sig för att bära upp allt till min lägenhet. Jag är pank, men jag erbjuder honom en Trocadero som symbolisk ersättning för mödan. Han lägger sin hand på samma axel min bror grät mot, och ler varmt men avfärdande innan han går ner för trappan. Jag har blivit helad.

Mötet med den goda främlingen skänker ett välbehövligt framtidshopp. Jag kommer hinna möta nästan oändligt med människor. Människor tenderar att vara nästan lika snälla som främlingen, och snart lär jag träffa någon på samma våglängd som jag. Inom loppet av bara några oväntade möten kommer livet att bli bra igen, jag kommer hitta mig själv och en plats för detta jag att vara. Min familj kommer att kännas som en familj igen, jag kommer hitta hem till ett hem som känns som ett hem.

the bbq Greetings dear Reversen readers. Welcome to the mesmerising part two of the story of Old Bob, “The BBQ”.

The sun was shining happily into the nicely treated garden of Old Bob. Some trees gave away shadows which the guest could cool off in with a beer. One of the guests that saw to exploit the opportunity of the shadow to its fullest, was of course Old Betty. She was wearing a long summer dress and let her curly brown hair hang loosely.

Her fingers were twitchy and the beers were flowing through her system, Bob noticed.

Big Old Bob had already taken the responsibility of the grill as if it was his life mission. The burgers were flipped to the left, right and centre, while simultaneously rolling the dogs as often as the mechanical wheels at the local gas station. Whenever he had a spare moment, he looked for the woman of his fantasies. During the first hours of the BBQ, she was usually parked next to the beer supply supplying herself, but disguising her heavy drinking by inbetween bringing beer to multiple people.

No one seemed to notice the ridiculous amount of alcohol for a small woman like her to drink on her own.

In one of the shadows later at the party, Bob found her alone. The grill was largely emptied, and he had let Liz and Steve tend to the rest of hotdogs. This also implied that the sausagehungry father of them would be occupied giving them directions. “Hello dear”, said Bob. Old Betty had seen him coming from a long way and was already mentally prepared for their meeting.

“There is a space in the back of my trunk for your luggage. I have saved that space for two years now.

Whenever I put my groceries in the car, I leave that space free. Why have you never laid your big old belly in there? Everytime I get home and open the trunk there’s no one there. I’m all alone in my lil old House. I am aware that the trunk is not that big, and you are probably used to larger trunks to lay down in, but it’s still a decent and above average lucrative trunk.

When I see you on that grill with Peter and Liz, my darling children, I see a cold beer in my hand.

I hear the water pouring into my bathtub and I can smell the vanilla scent from the candles. It’s almost as if I am back in my childhood garden, running around picking flowers. The only problem is that I am here, and you are there. It feels as if I just ran and stepped on a wasp. Add the fact that I’m allergic to wasps and we have a Hail Mary, or a Hail Old Betty as I like to put it.

Life is not meant to be fair to everyone, but God has kept me lingering for a better life. A sweet and wonderful life with you and the kids. I sometimes pray for a terrible thing to happen to their parents. I want them dead, Bob. That is actually the only thing that keeps me sane; imagining Peter, Liz, you and me at the funeral of their parents. The four of us starting a new life by driving until the old car of yours breaks down one last time”.

What a predicament, thought Old Bob. The man beloved by so many would suddenly become a murderer? In the name of love there are no rules, but there is still the law.

Murdering two people, getting away with it and then adopting their children seems like a difficult plan to execute. Once again, we have to consider Bob’s unique position in the local community. One of the guests of the great BBQ is the Chief of the Police, and everyone knows he is close to Peter and Liz. Yet, most of the guests have realized his love for Old Betty. The thing most people did not know, and the fact that connects the dots, is that Betty sees herself as the mother of the children. The plan might work in theory.

“Oh dear favourite of all Women of my knowledge, Old Betty. I am merely an average guy living a very average life. How do you expect me to deal with this new information? We don’t need both Peter and Liz under our roof. We can meet them whenever I wish”, responds Bob. “ But think about what I want, big belly man”, she said. Bob conflictingly left the party early. He walked towards the cars after entering his tool shed, and laid down in the trunk of the car.

Text: Julian Seddon

Under hösten läste jag introduktionskursen i sociologi och blev introducerad till begreppet ”weak ties”. Dessa svaga länkar innebär i sammanhanget en del av det nätverk vi i folkmun kallar vårt sociala kontaktnät, bestående av alla människor vi på ett eller annat sätt har kontakt med. De starka länkarna består naturligtvis av de vi har närmast; familj och vänner. Allt detta står för en student under introduktionskursen i sociologi givetvis redan relativt klart, men jag blev förvånad när föreläsaren berättade att våra svaga länkar ofta kan ge oss mer än vad de starka kan. Inte emotionellt såklart, men svaga länkarna är betydligt fler i antal än de starka och kan därmed ge fler möjligheter i form av fördelar och arbetserbjudanden.

De svaga länkarna innebär att vi, i mycket större utsträckning än de starka, får ingångar till andra sociala nätverk.

De starka länkarna erbjuder inte dessa möjligheter i samma utsträckning då ni med största sannolikhet redan befinner er inom samma nätverk. ”Hade du hellre haft många halvbra vänner eller en jättenära”? blev jag ofta tillfrågad som liten. Enligt ovanstående teori om svaga länkar inom sociala nätverk blir det sociologiska svaret många halvbra – de ger mig helt enkelt ”mer” än en jättenära.

Detta leder mig in på det fenomen som ofta benämns som ”the friendship paradox”: dina vänner tenderar att ha fler vänner än vad du själv har. Inledningsvis framstår det något ologiskt, då den rimliga slutsatsen bör vara att dina vänner har lika många vänner som du. Men icke!

Den kortfattade förklaringen till paradoxen är att det är större sannolikhet att du är vän med en person med många vänner, än med en person med få. Detta grundar sig i att en person med få vänner helt enkelt har få vänner, och därmed finns med i betydligt färre sociala nätverk än personer med många vänner. Det skapas därmed en statistisk ojämlikhet, som resulterar i att dina vänner tenderar att vara mer socialt aktiva, och därmed har fler vänner än du.

Trots att introduktionskursen i sociologi stundtals resulterade i att jag snarare snurrade in mig i egna tankar om mitt sociala nätverk än att jag faktiskt lärde mig någonting, gav den mig onekligen perspektiv på min omgivning. Allra främst gav den mig en välbehövlig spark i baken. Det främsta jag tar med mig från hösten är teorin om svaga länkar, och jag var därmed tvungen att en gång för alla ta tag i att skaffa LinkedIn.

Text: Rut Bruse

MÖTET MED DET NYA ÅRET

2024 är tyvärr inte veganismens år.

Det är köttätarnas! Jag har inte skrivit reglerna!

More is more!

Minimalismens år är förbi och mönstrade färgstarka plagg kommer klä alla coola tjejer och killar som springer runt på stan. Inte minst leoprintet. Är leopardtrenden kanske den som räddar oss från den rådande “Stockholmsstilen” som vi blundar för, men som vi alla vet är en alldeles för stor våg?

DANS BAND Vad är egentligen en förfest 2024 utan lite dansband?

De charmigt svängiga låtarna har fått nytt liv och det tackar vi Lucianoz för.

Analog radio

KÖTT

Att bara läsa samma tidning, följa samma influencers och att ha ett ganska enformigt nyhetsintag, det är tyvärr väldigt inne. Det är ingen idé att försöka kämpa mot algoritmer – filterbubblan är nästintill oundviklig.

Inte minst är den alldeles för bekväm.

INNE

LEOPARD MÖNSTER

FILTER BUBBLOR

Nytt år, nya möjligheter, nya dagar att fånga. För att förbereda sig inför mötet med det nya året bör man läsa en och annan trendspaning.

Först blev det trendigt att samla på vinylskivor. Nu ska airpodsen bytas tillbaka mot klassiska sladdhörlurar. 2024 är året då radio blir populärt igen, som konkurrent till producerade poddar (utom UEpoddar såklart). Ännu bättre är det att ha en analog fysisk upplaga! Buda hem en från tradera illa kvickt!

AVOKADO DEJTING APPAR

VARA UPPTAGEN

Vi har redan varit inne på det, men det tål att upprepas.

Kan det vara av ekonomiska skäl? Hälsoskäl?

Eller bara att man vill testa att inte vara en slav för nikotinet?

Vilken anledningen än är så vet vi i alla fall att snusets bortgång ligger framför oss.

EPADUNK

SNUS

UTE

Det säger nog sig självt. 2024 markerar slutet på epadunkens era och det är vi glada för.

Att ha ett fullspäckat schema och en kalender som vet om exakt vad du ska göra på en exakt tid, osexigt. Att optimera tid kan vi gott lämna bakom oss. Det nya året handlar om att ta det piano, gå lite på känn och göra saker som infaller lite mer spontant.

Den är för omogen eller för mogen.

Den är för dyr för studenternas ansträngda plånböcker.

Den är ett hot för vår planet.

Framförallt är avokadon överexploater ad efter att i år ha prytt varje influencers frukostmacka .

Det är fantastiskt med ett oändligt utbud – tills det inte längre är det. Klart dejt efter dejt blir grådassig när båda parter bara går in halvhjärtat, med medvetenheten i bakhuvudet om att det alltid finns någon annan att träffa om den nuvarande träffen skiter sig. Inte minst dödar regin spänningen. 2024 är året då vi åter låter ödet styra över oväntade, organiska möten med nya potentiella romanser!

Text: Elina Bakar

Det ofrivilliga mötet Det hände den 31 december 2023 klockan 23.59 på ett överbefolkat berg. Anfådd efter den ograciösa sprinten (tänk bambi med klänning och uggs på is) mot fyrverkerierna och nyårets första andetag. Men vid nedräkningens slut andades jag istället in en flaska prosecco som grabbgänget bredvid oss generöst vaskade på alla inom en fem-meters radie. Årets första ofrivilliga möte var mellan min nyårssminkning och prosecco pizzolato.

Ingen är bekväm med att falla offer för möten som diskret lyckas förpesta tillvaron. Alla står vi lika inför den följande översköljningen av skam och frustration. För att överleva dessa vedervärdiga incidenter behöver vi vetskapen om att vi alla har varit där. Alla känner vi till dem, alla fruktar vi dem, alla har vi upplevt dem.

De ofrivilliga mötena.

Mellan fistbumpen och kramen Mellan dig och grannen som precis lyft ut dina underkläder ur torkmaskinen i tvättstugan Mellan temafesten och din egna feltolkade utklädnad Mellan din hand och handen som redan håller i busstången Mellan skrattattacken och våning 6 på carro Mellan smygfotot och blixten Mellan screenshoten av konversationen och konversationen i screenshoten Mellan jägern och luftstrupen Mellan ditt finger och viruslänken i instagram DM Mellan slasken och dina adidas zambas Mellan motorvägen och mopeden Mellan din bakisångest och dina instagramstories

Det finns ingenstans att gömma sig. Det enda man kan göra är att acceptera och svälja proseccon.

Text: Sandra Silfverswärd

Hon gör det intressant Våra vägar har gått parallellt ett tag utan att tidigare ha korsats. Ibland har vi av en slump stannat till vid samma rastplats, men vi har aldrig riktigt konverserat med varandra.

Nu står jag, rakryggad som en lyktstolpe, och väntar på henne på torget utanför centralstationen. Idag är dagen våra vägar äntligen möts.

Det är fortfarande tillräckligt kallt utomhus för att jag ska kunna se min egen andedräkt och det ligger ett tunt lager snö kvar över den frostkylda marken.

Den sköna marssolen lyckas trots allt skänka några värmande strålar som tillåter oss att ta vårt första glas på uteserveringen. Vi lindar in oss i varsin filt och slår oss ned på det mjuka fårskinnet som skyddar oss från metallstolens bitande kyla. Vi börjar samtala försiktigt. Jag lyssnar flitigt på varje ord hon säger men måste stålsätta mig för att inte tappa bort mig i det universum som gömmer sig i hennes vackra blåa ögon. En vindpust fångar en slinga av hennes gyllenblonda hår och jag slits tillbaka till verkligheten. Äntligen har våra vägar mötts.

När solen sakta rör sig ner bakom Kungsgatans hustak har vi inget annat val än att fly innanför de skyddande väggarna. Det trivsamma sorlet från andra glada människor som har valt att mötas på restaurangen får mig att glömma kylan och slappna av igen.

Den nervositet som fanns i början har släppt nu. Vi trivs i varandras sällskap. Vi pratar om de mest banala sakerna.

Samtalen handlar om sådant som egentligen inte alls borde vara intressant, men jag vill veta mer om henne. Hon gör det intressant. Jag får lära mig hennes favoritfrukter. Hon får lära sig om mina favoritlåtar. Tålmodigt väntar jag på henne medan hon går till baren för att köpa mer.

Inte en enda tanke slår mig om att ta upp mobilen för att fördriva den tid som hon är borta. Jag tänker på henne och följer henne med blicken när hon rör sig tillbaka till bordet. Jag känner mig tacksam att våra vägar har mötts.

Efter någon timme har vår törst släckts och hungern istället vaknat.

Vi tar följe till min cykel.

Jag sätter mig på sadeln.

Hon

sätter sig sidledes på pakethållaren och håller om mig. Jag känner mig trygg av hennes omfamning. Vi cyklar längs ån som slingrar sig genom stan och slukar i oss det sista ljuset från solnedgången. Cykelns däck håller på att ge vika av våra kroppsvikter, men det går lätt för mig att trampa. Att få dela den här stunden med henne ger mig styrka att fortsätta framåt. Oannonserat cyklar vi hem till våra vänner för att äta upp deras rester. Vi behöver ingen lyxmåltid för att ha det trevligt. Vi behöver inget mer än varandra. Våra vägar har gått parallellt ett tag. Den här gången är det annorlunda. Våra vägar har mötts. Jag har mött henne.

Text: Kristian Wulfert

Mötet med att vara ytlig Upplägget för realityserien Love is blind är ju egentligen inget nytt, och samma fråga ställs i program som Gift vid första ögonkastet - är kärleken blind?

Det enkla svaret hos de flesta är väl egentligen nej. Jag känner själv att jag vill skrika och kasta min dator från balkongen när deltagarna beskriver sina översvallande känslor för människor som de aldrig har mött. Och när det första mötet väl sker är det såklart det värsta man skådat.

Jag är en manisk realitytorsk och har sett alla tidigare säsonger av Love is blind USA. När det blev klart att serien skulle släppas i svensk tappning tänkte jag verkligen att det här aldrig skulle kunna genomföras, just med anledning av bristen på det fysiska mötet mellan personerna i serien. Min tanke var att amerikaner är helt tossiga och så pass överromantiserande att ett koncept som i Love is Blind kan fungera just i USA. Men i stela “hälsar-inte-på-sina-grannar” och “tittar-ner-i-mobilen-när-man-ser-nån-man-känner-på-lutis”Sverige trodde jag att det här programmet skulle bli en total flopp. Ack så fel jag hade! Det är mer underhållande än någonsin och bristen på det fysiska mötet är kanske exakt det som vi stela svenskar behöver för att kunna bli kära och vara känslomässigt öppna med varandra. Det i sig är såklart sorgligt på något sätt, men vad som blir ännu värre är när paren som blivit kära utan att se varandra faktiskt möts.

Man ser besvikelsen i deras ansikten när de möts och inser att bilden som de skapat i huvudet inte speglar den verkliga person som nu står framför dem. Och här kommer vi till det mest smärtsamma av allt, i alla fall för mig som tittare, och det är när deltagarna desperat försöker övertala sig själva om att fysisk attraktion är sekundärt och inte alls spelar någon roll. Den naturliga ordningen för en relation är väl ändå att man träffas, tycker att den andra personen är attraktiv (eller i alla fall inte motbjudande) och sedan utvecklar någon form av djupare kärleksrelation?

Det faktum att bristen på attraktion vid det fysiska mötet ses ner på och bagatelliseras är den exakta anledningen till varför jag fick spel av att titta på den amerikanska förlagan. Nej, det är inte fel av deltagarna att känna avsmak för sin partner när de ser dem i verkligheten. Och nej, det är inte fel av tjejerna i serien att känna att de är objektivt snyggare (och smartare) och därmed förtjänar bättre. Varför är det så fel att känna att fysisk attraktion är en vital del av en relation? Det är en fråga som både jag och andra tittare nog ställer i och med den här serien.

Jag kan liksom inte förlika mig med att det är så jävla fel att vara lite ytlig.

Text: Mathilda Ståhl

Foto: Paulina Selmani

“Vad lingvistik är och inte är” Föreläsare: Mikael Parkvall Var: Humanistiska teatern, Engelska parken Lingvisten Mikael Parkvall tilldelades Arguspriset 2023 och hade därför bjudits in att hålla en gästföreläsning här i Uppsala. På torsdagskvällen 18 januari klockan 18.16 kliver mitt sällskap och jag in i Humanistiska teatern med andan i halsen. Ganska snabbt visar det sig däremot att vi rusat i onödan, då föreläsaren sitter på ett försenat tåg från Stockholm. När konferenciern meddelar detta blir vi förvånansvärt glada, för i samma veva säger han också att de fixat vin i foajén som vi i publiken får ta del av medan vi väntar. Efter föreläsningen slår han till igen genom att meddela att det bjuds på snittar, och ännu mer vin! För en stund glömmer vi bort att Matikumgate är en grej när de levererar en så trevlig catering.

Som titeln antyder är syftet med föreläsningen helt enkelt att förklara vad lingvistik är. Tack vare det känns innehållet lättillgängligt och inbjudande även för en som varken pluggar lingvistik eller ens humaniora. När Mikael Parkvall kommer in, bärandes på en Ikeakasse och med långt tovigt hår och huvtröja, slår han hål på bilden av en präktig akademiker. Han kryddar med anekdoter och har nära till fyndiga kommentarer – när han blir ombedd att ha mikrofonen på höger sida kontrar han med ”men tänk om jag är vänstermunnad?”. Han är heller inte rädd för att göra kontroversiella uttalanden. Överlag är det alltså lärorikt, underhållande, och lika gott som oväntat med tilltuggen.

Pros & cons + Vin! Och snittar! + Inte för långt. + Lätt att förstå för den oinsatte.

– Försenat.

– Gubbar som ställer (måånga) frågor efteråt.

“Så hanterade vi bankkrisen på 90-talet, så ser det ut idag” Föreläsare: Stefan Ingves Var? Hörsal 3, Ekonomikum Stefan Ingves, certified RB-boss och så vidare, har bjudits in av ekonomisk-historiska institutionen för att prata om 90-talskrisen. Fredag morgon till trots är det ganska stor uppslutning i hörsal 3. Det är spännande när en relativt känd person ska föreläsa, och mycket väl sprider sig en starstruckstämning bland åhörarna. Publiken tystnar självmant redan innan han börjar prata.

Ingves har många roliga historier på lager, om sena förhandlingar och hur han har valt vilka människor som han ska jobba med (när han ville ha de bästa juristerna och ekonomerna ville han inte ha sina före detta studenter, för de kunde ju inget). Och det är kanske tur att man får skratta lite ibland, för i övrigt är det ganska hög teoretisk nivå på föreläsningen. Själv är jag glad att jag har tagit mig igenom grundkurser både i nationalekonomi och i ekonomisk historia, för när han drar igång med olika begrepp och kurvor är det emellanåt svårt att hänga med.

En annan utmaning är att försöka sätta fingret på hans dialekt. Emellanåt låter det som renodlat stockholmskt ekensnack, men efter fem minuter svänger dialekten åt ett finlandssvenskt håll (han kommer ju ursprungligen från Närpe). När han byter till engelska förvandlas han till amerikan. Helhetsbedömningen lyder: lärorikt och ganska coolt.

Pros & cons + Kul med starstruckstämning i salen. + Roliga historier. + Lärorikt (speciellt för en ekonomistudent)!!

-Emellanåt svårt.

-På fredagsförmiddagen.

Text: Ellen Giertz

Foto: Paulina Selmani

the person I first met I heard the other day about missing a previous version of oneself. That version of yourself that met people for the first time. When no previous associations and opinions about you were established. It's magical.

To be able to present exactly the version you want, with completely blank slates. But with each individual and every group, you only get that opportunity once. Some may perhaps look back on that one time at that one party when I was on a roll. Everything I said and did was just so elegant. But a moment of smooth operation rarely lasts a lifetime. The universe doesn't allow anyone to be the best version of themselves constantly. And when the next party rolls around, you might start off on a bad note. The first joke didn't quite land. Was it the audience or was it you? Perhaps a combination of both.

One thing is certain, and that is that you're going to have good and bad evenings – or performances, as I call them. A bit like a football game. You may have prepared well, but sometimes the ball just doesn't play along. Yin and yang ensure balance in the universe, and there are forces that a simple individual never can handle.

Then there's the magic of the first impression. Often, I don't look back to that one party where I performed well, but precisely the time I met a person and had the freest rein. I wasn't bound by myself. That is, my own influence from previous encounters. One is the architect of one's own success, and one's success in one moment can become one's downfall in the next.

First of all, it's often difficult for a one-hit wonder to release their next song with the same success.

Secondly, in the next meeting with someone, you are a slightly more restrained version of yourself. You are no longer undisguised; now the other person has opinions and thoughts about you. You are fully aware of this and will therefore influence your behaviour and your general view. Another point here is that some of the magic of a first meeting is gone. Now you know the other person, and maybe you're not as interested in them. You personally relate to them in a different way because they have lost their magic. A bit like a new pair of shoes that gradually become the worn-out pair you look forward to replacing.

What you are left with is a golden opportunity to build further on the positives from the last encounter.

You now know the person a bit better and can use this as a springboard to an even closer bond. Even though the element of surprise now is gone, there is still room to surprise yourself. To challenge the strong human psychological need for consistency. It's worth noting that one cannot live a life solely on first impressions. People will form opinions that often fit, but not always, with who you are. This is, of course, essential to forming friendships or romantic relationships. This culminates in some of the most important aspects of human life – social relationships.

Now I don't miss the version of the person I first met; I miss myself who met the person for the first time.

What I want to encourage above all is to be aware of my declaration of love for the first impression, and therefore try to recreate it in encounters with my established relationships.

Text: Julian Seddon

Foto: Paulina Selmani

MEET THE SOUND OF THE EDITORIAL TEAM Come together, The Beatles - Kristian You´re Beautiful, James Blunt - Emilia See you again, Miley Cyrus - Elina Can’t Hardly Wait, The Replacements - Edgar Meet me halfway, The Black Eyed Peas - Sandra Gypsy, Fleetwood Mac - Rut Möt mig i gamla stan, Magnus Carlsson - Mathilda The Sicilian Clan, Ennio Morricone - Julian Meet me in the hallway, Harry Styles - Ellen Logiskt, Petter (feat. Säkert) - Elias Meet me in the Bathroom, The Strokes - Wilma Gårdakvarnar och skit, Håkan Hellström - Majken Such Great Hights, The Postal Service - Pontus Upside Down, Jack Johnson - UE-poddar

Scanna i Spotify-appen för att lyssna!

Foto: Jana Paegle

Nyfiken på vad som händer inom Uppsalaekonomerna?

Se hit!

Februari MÅN

TIS

ONS

29

30

RV: Mix it up

RV: Lagmiddag Viral Victors

5

12

13

1

8

14

15

Alla hjärtans dag

RV: Uppslutningsmiddag

21

22

20

LÖR 2

3

4

RV: Lagmiddag Sport Stars

9

10

11

RV: Slädrace + Prevalentines party

16

17

18

23

24

25

HCW final banquet

27

28 Mid term kickoff #1

29

SÖN

HCW: Amazing race RV: Ekonomiska spelen + slabb

RV: Lagmiddag Fictional Favourites

RV: Toga

RV: Recce´s got talent

26

FRE

RV: Lagmiddag Cinema Celeberties

7

RV: Lagmiddag Music Masters

19

31

6

RV: PwC Back to School

Ansökan till SEB investment challenge öppnar

TORS

Reccegasque

1

2

3

Vi hoppas att du har uppskattat terminens första nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Majken & Wilma