REVERSEN DECEMBER HT23

DECEMBER 2023

TEMA

TESTAR

UPPSALAEKONOMERNAS MEDLEMSTIDNING

INNEHÅLL 5. Redaktörskrönikan

16. Hur mycket testar du?

6. Chefredaktören har ordet

17. Old Bob

7. Ordförande har ordet

18. Stockholm i Uppsala testar Lund

8. Reversen testar: Vintern på

19. Den sista nationen

systemet

20. Nora nyfiken

10. Testar att rota sig

22. Testar besvikelse

12. Det improviserade testet som

23. Det ofrivilliga testet

slutade i improvisation

24. Bakar testar julbak

14. Nobel

26. Reversenkorsord 27. Terminens pristagare 28. Fifteen minutes of fame 30. Föreningskalendern

Wilma Svanberg Eriksson Redaktör

Rut Bruse Chefredaktör

Pontus Jönsson Grafiker

Elias Nyqvist Skribent

Emilia Ohlsson Skribent

Adam Paulsson Skribent

Majken Bergström Skribent

Ellen Giertz Skribent

Julian Seddon Skribent

Sandra Silfverswärd Skribent

Kristian Wulfert Skribent

Mathilda Ståhl Skribent

Elina Bakar Skribent

Edgar Taube Skribent

Fredrik, Oskar & Jamal UE-poddar

REDAKTÖRSKRÖNIKAN Det är märkligt att kunna frossa i valmöjligheter. Att ha en bank med alternativ borde i många situationer ses som en tillgång och ett privilegium, men det ger också upphov till en paradox. För ju fler val man har, desto svårare och jobbigare blir det också att ta ett beslut. Det är just därför terminens sista reversentema “testar” både är givmilt och utmanande.

Egentligen är hela livet ett enda stort test, och det enda vi människor gör i våra tidslinjer från födsel till död är att testa oss fram. Descartes hade helt fel när han myntade sin filosofiska sats “Jag tänker, alltså finns jag.” Jag vill påstå att en korrekt sats lyder: “Jag testar, alltså finns jag”.

Hos en oroväckande stor andel av mina vänner kvalificerar nyår sig som den minst populära högtiden att fira.

Anledningen är alla förväntningar som finns på kvällen och den starka pressen på att ha kul. Ribban är hög och därmed även fallhöjden. Men för mig är nyår viktig eftersom det är en naturlig brytpunkt som ger upphov till reflektioner och summeringar. En tid att blicka tillbaka på tiden som gått och tiden som kommer. Vad man har testat, och vad man inte har testat. Precis som att man inte blir ett helt år äldre just på dagen som man fyller år, blir man naturligtvis inte automatiskt en ny människa för att datumet övergår från 31 december till 1 januari. Det är förminskande att ens antyda att människor på blodigt allvar tror det.

Jag förstår trots det mina vänner som är skeptiska till årsskiftets löften om förändring och förbättring. Redan den andra fredagen i januari kommer 80% av befolkningen ha brutit sina nyårslöften påstår forskning. För mig ter sig anledningen vara rätt självklar. När människor konstruerar sina löften för det nya året bestämmer de sig inte för att bli bättre – de bestämmer sig för att bli bäst. Kraven de sätter på sig själva befinner sig så långt bort i horisonten att de tjocka januarimolnen direkt skymmer sikten för vägen mot målet.

Det finns därför ändå en konkret sak som jag vill uppmana er till att testa. När man nu i slutet av december arbetar med sitt årliga utvärderingsbokslut, men också naturligtvis i sin ständigt löpande självutvärdering, uppmuntrar jag er till att att vara mer nöjda och förlåtande. För allt ni gjort och inte gjort. Det kan vara en av de största utmaningarna som finns i en prestationsinriktad samtid som ständigt uppmuntrar en till att vara så flitig som möjligt. När man arbetar ska man vara produktiv, och på fritiden kan man, istället för att vila, med fördel utnyttja tiden för att lära sig ett nytt språk på duolingo, läsa en riktigt smart bok eller ta ikapp alla sysslor

som man inte hunnit med under vardagspusslet. Självfallet kan man må bra av dessa aktiviteter också. Min poäng är att man också måste få bara vara. Att man inte ständigt behöver uppnå något. Att ligga på soffan och beställa hämtmat som avviker från kostcirkeln kan vara precis lika hälsofrämjande som att springa milen eller att dricka en grön smoothie.

När stressen började äta upp mig under den mest intensiva perioden i höstas avbröt jag alla åtaganden jag hade för att designa en poster i trygg bolibompa-estetik till mig själv. Mitt i bilden skiner en stor sol vilken omges av den cirkulära frasen som mina föräldrar ständigt påminner mig om: “Man kan bara göra sitt bästa”. Det är ett så simpelt men vitalt budskap för att inkorporera större självacceptans. Man kan inte alltid vara bäst – tänker man efter inser man snabbt att man väldigt sällan kan vara bäst av alla. Att försöka är en bragd i sig. Den påminnelsen sitter nu inramad på min vägg.

Jag och Rut har inte heller varit perfekta redaktörer i år. Vi har alltid i efterhand grämt oss över någon grafisk detalj eller över för sent upptäckta korrfel i publicerade nummer (förlåt Kristina Wulfert). Men vi har verkligen gjort allt vi kunnat utifrån rådande omständigheter. Förra reversennumret klipptes från mitt håll ihop på en Flixbus mellan Bordeaux och San Sebastian med ett skakigt spanskt wifi och en dator vars skärm inte går att böja bakåt i mer än 90 grader utan att skärmen svartnar. Det blev inte min starkaste reverseninsats just den gången – men ack vad jag gjorde mitt bästa.

När vi nu äntrar julledigheten hoppas jag att det blir en tid för vila, kärlek och uppskattning för alla som man håller kära.

Stressfällorna lurar vid planering av sammankomster och julklappar, men även här vill jag slå ett slag för att sänka kraven och tillåta sig själv att nöja sig med mindre av det lönsamma och en större tacksamhet för gemenskapen.

WILMA SVANBERG Det viktigaste vi har är varandra. ERIKSSON Och reversen.

Redaktör

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET För ungefär exakt ett år sedan började jag skriva på min första redaktörskrönika. Jag satt och pillade med den över hela julen – den skulle bli perfekt. Den framförhållningen höll i sig i exakt ett nummer, och sedan dess har jag skrivit alla mina krönikor med max tio timmars marginal, och denna gång är inget undantag. Denna gång är det särskilt svårt att få ihop den här sidan; vad skriver man egentligen när man skriver för allra sista gången? Egentligen finns det en massa saker jag vill skriva om, men ingenting känns värdigt att fylla min allra sista redaktörskrönika med.

Wilma och påklivande redaktör Majken har lovat mig en plats som skribent i vår, och tur är väl det eftersom att jag har massor av texter uppe i huvudet jag aldrig skrivit under det gångna året. Texter med slagkraftiga titlar (men inte mycket mer än så) som ”The devil works hard but FOMO works harder” och ”Tänka rätt är stort men tänka fritt är större” har ännu inte fått se dagsljuset. Inte heller krönikan ”I got scammed by Clas”, en rafflande historia om hur jag köpte en snabbladdare på Clas Ohlsson som visade sig vara långsammare än en vanlig. Inte visste väl jag att det tydligen är adaptern som måste vara snabb och inte sladden, och inte heller att de uttag Apple har på sina produkter kallas för “lightning”. Den spännande historien slutade därmed med att jag insåg att den lightning-kabel jag köpt till min laddare inte var “snabb som blixten”, utan en dålig kinakopia av en vanlig iphoneladdare. Wilma sa att hon skulle bli imponerad av mig om jag lyckades fylla en hel sida med denna historia. ”Hah” sa jag och insåg att hon hade rätt. Undrar vad hon säger när hon ser att jag istället valt att lägga in den i min allra sista redaktörskrönika.

Under förra veckan gick överlämningen av Uppsalaekonomernas förtroendevalda av stapeln, och avklivande höll traditionsenligt ett tal för att tacka av föreningen. Jag, som inte ville hålla något tal, förkunnade att ”Jag är a woman of my words i text men inte i tal, så jag sparar mina ord till nästa veckas nummer av Reversen”. Nu sitter jag här, tio timmar innan släpp och min hjärna är ett svart hål. Det har visat sig att jag nog är en woman of my words i både tal och text, men att jag snarare brister i uttryckandet av min tacksamhet. Kanske, förmodligen, beror det på att jag är så rädd att vara klyschig. Men jag gör ett försök. Allra främst vill jag rikta ett otroligt

stort tack till den fantastiska redaktion jag fått den enorma äran att leda – likt en självsäker kapten som med fast hand navigerat det ståtliga skepp som i allmän mun benämns som Reversen. Tänkte jag. Redaktionen har nämligen visat sig vara oerhört självgående, och min insats som redaktör denna termin bör därmed snarare liknas vid en bilförare bakom ratten på en sådan där fräsig, självkörande bil. Herregud vad ni är bra; ni är bäst! Under mitt avstämningsmöte med ordförande Viktor förra veckan frågade han mig vad jag lärt mig under mitt år som förtroendevald i kåren. ”Att Uppsalaekonomerna inte är sämst, utan snarare tvärtom”, svarade jag. Därför vill jag givetvis även rikta ett stort tack till Uppsalaekonomerna, både för mitt år som redaktör för Reversen men även för att jag från det gångna året tar med mig både otroliga minnen – vissa suddigare än andra – och fantastiska vänner.

I min första krönika citerade jag Jörn Donner, som sa ”Jag skriver, därför lever jag”. Tidigare redaktör Saga sa att det var lite klyschigt, men vi kom överens att ha med det ändå.

Därför måste jag givetvis avsluta min tid som redaktör för Uppsalas, Sveriges, Världens bästa tidning med samma klyscha. Men den här gången har jag inte ett år av krönikor framför mig, utan skriver istället min allra sista. Därför låter jag mina sista ord på den här sidan bli: Jag har skrivit, därför har jag levt.

RUT BRUSE Chefredaktör

ORDFÖRANDE HAR ORDET

det är något jag har lärt mig det här året så är det att testa nya saker verkligen sätter guldkant på tillvaron.

Kära Uppsalaekonomer, Julpyntet är (äntligen) framme på Borgen! I år har julpyntet kommit upp ovanligt sent på terminen, men jag vågar påstå att det kompenseras med att det också är osedvanligt fint just i år. Att vi redan står här i december och att terminen snart är över är aningen svårsmält.

Men vilken termin vi har haft! Tillsammans har vi välkomnat nya studenter till Sveriges bästa studentstad, arrangerat en mängd olika evenemang för kårens medlemmar, påverkat våra medstudenters utbildning, hjälpt en och annan student att skapa sig lite klarhet i vad hen vill göra efter Uppsala – och framförallt skapat minnen för livet. Uppsalaekonomer har även haft förmånen att läsa Sveriges bästa studenttidning. Detta hade inte varit möjligt utan en fantastisk redaktion, med radarparet Wilma Svanberg Eriksson och Rut Bruse i spetsen. Jag vill ta tillfället i akt att uppmärksamma avklivande chefredaktör Rut Bruse för hennes outtröttliga engagemang och passion för Reversen.

Oftast är det när vi vågar gå utanför vår comfort zone och testa något nytt som de mest spännande sakerna i livet händer. Det kan vara att prata med någon man kanske vanligtvis inte hade pratat med, eller ta en annan väg hem från Eko. Vem vet vart livet tar en när man fattar mod att testa något nytt? Om det är något jag ändå kan skriva ner som nyårslöfte inför året 2024 så är det just det, att våga testa något nytt.

Den som lever får se vad 2024 för med sig. Kanske innebär det nya året utbytesstudier, examen, omtentor, nya vänner, kärlek, sorg, glädje eller något helt annat.

Vad det nya året än erbjuder just dig så hoppas jag att du antar samma nyårslöfte som mig. Du kan komma att tacka dig själv när vi står inför 2025.

Jag önskar alla läsare och Uppsalaekonomer en riktigt god jul och ett gott nytt år.

Ta hand om er och varandra, vi ses nästa termin!

Jag blir rörd och stolt när jag ser alla engagerade medlemmar som lägger ner själ och hjärta i sina roller.

Om jag ska avrunda terminen med ett ord så vill jag säga: tack. Tack till dig som deltar på kårens evenemang, tack till dig som hänger på Borgen och framförallt tack till dig som är engagerad. Ni gör skillnad för många.

Stort tack till varenda en av er.

Något som jag har varit sämre på under terminen är att koppla dessa brev till månadens tema. Vad passar då bättre än att göra just det, terminens sista nummer till ära? Månadens tema är testar, ett mycket spännande tema tycker jag! Nu när årsskiftet börjar närma sig reflekterar många över året som varit, men kanske framförallt smider planer, förväntningar och skriver nyårslöften för året som kommer. Jag har aldrig varit någon som tar nyårslöften särskilt seriöst. Däremot tycker jag att månadens tema passar perfekt, inte bara som nyårslöfte, utan även som allmän livsregel. För om

VIKTOR LENNERBRANT Ordförande Uppsalaekonomerna

1

Ett så kallat äpple Barley Wine. Det är den enda drycken på den här listan som jag själv inte har hunnit prova. Jag har dock hört från säkra källor att det ska vara något utanför det vanliga. Får du möjlighet – köp hem en burk. Det är i vart fall vad jag kommer göra under mellandagarna.

Stigbergets Winter Wine, 10%, 330ml, Nr. 88601, Pris. 55kr

2

Mörkret, kylan och blåsten har återvänt till vår nordliga lilla värld. Folk går med händerna i fickorna, väntandes på tentasvar och julmiddagar. Det är en tid då jag tror att vi alla kan behöva något extra trevligt i våra glas och muggar. Vi gör därför ett försök att i alla fall för en stund säga hejdå till ljummen bärs på Stocken – vi prövar istället vinterns intåg på Systembolaget. Jag har på eget bevåg testat ett antal produkter som man kan hitta på hyllorna i monopolbolaget. Här är urvalet och mina tips på lite roligare vinterdrycker som man kan tänkas pröva i vinter.

Blossa trestjärnig silver, 21%, 500ml, nr 96518. 129kr

Blossa, Sveriges största glöggtillverkare, behöver nog ingen större introduktion. De är mästarna på marknadsföring som år efter år expanderar svenskarnas uppfattning om vad glögg egentligen är. Istället för att här snacka om deras nya årgångsglögg (för er som undrar så smakar den hallon) vill jag istället slå ett slag för en gammal tungviktare, nämligen deras trestjärniga silver. Varför den är trestjärnig och varför de har valt att kalla den silver orkar jag ärligt talat inte bry mig om. Det här är glöggen för dig som kan snegla på annat än rödpangsklassikern och som kanske vill ha lite mera ”punch” i mellandagarna. Glöggen är gjord på en bas av rom, ackompanjerad av klassiska julkryddor med tydliga toner av vanilj och aprikos. Det här är en varm och skyddande famn i vinterns kyla och blåst. En sprakande brasa i en timmerkåk.

Rekommenderas såklart att serveras varm men kan även funka som en kall aperitif.

3 4 Gotlands Bryggeri, Winter Bulldog, 6.2%, 330ml, Nr 11301, pris 19.90kr Varje år känns det som att det släpps hundratals nya julöler.

Samtidigt som jag verkligen tycker att det är härligt med variation och nya produkter, kan det nästan bli lite utmattande. Tidigare år har jag med vänner prövat en hel del ny julöl, men i år bryter vi den traditionen. Vi har haft annat för oss. Istället kommer vi nog bara sätta oss ned, snacka skit och dricka en och annan winter bulldog. En god allround-ale som platsar. Svårare än så behöver det inte alltid vara.

Stigbergets Vinterbloss, 5%, 440ml, Nr 11842. 32.90kr

Rauchbier, tyska för rököl. Bryggt av Göteborgs kanske hippaste bryggeri, Stigberget. Detta är bärsen för dig som vill imponera på din beaniebärande, hipsteraktiga kusin vid julbordet. Precis som namnet antyder så är det här en rökig historia. Det första som kommer till huvudet efter första sippen är något i stil med ölkorv – dock inte så ovälkommet som det kanske låter. Den är svårbeskriven och bör därför prövas hands-on. Kanske dela en burk med ett par vänner? Att blint byta ut den mot all annan öl är dock inget jag skulle rekommendera. Är den värd att prova?

Absolut.

Smak för dina studentstålar utan minsta tvivel.

5

Bryggeriet Oppigårds från Dalarna har under de senaste åren tagit den svenska ölvärlden med storm, och det är ingen slump. Här levererar de en alkoholfri ale som slår många av konkurrenterna med hästlängder, i alla fall i min värld. Perfekt till julmaten såväl som i soffan framför Kalle.

Oppigårds Winter Ale, Alkoholfri, 330ml, Nr. 13095, Pris.18.90kr

Två ord: Bra starkvinsglögg.

6

Tegnér & Son, Wilckens Fat Starkvinsglögg, 14.5%, 750ml, Nr.96002, Pris 99kr

7

Stockholms Bränneri, Winter Negroni, 0,5 el. 22%Nr 1958, 79kr För er som fått uppdraget att agera chaufför (och som planerar att genomföra det lagligt) eller er som föredrar ett alkoholfritt alternativ men som ändå uppskattar en bittrare cocktail, har Stockholms Bränneri levererat en flaska med ”good stuff”. Winter No-groni är precis som det låter en färdig alkoholfri batch av Negroniliknande substans som smakar gott som aperitif. Kryddningen är kanske inte överdrivet julig men det är ändå en välgjord buteljering som jag menar kan platsa i vinterns salonger. Drycken finns även att köpa med alkohol, men jag vill nog hellre slå ett slag för den alkoholfria varianten. Serveras bäst som alla negronis med en stor isbit och en tunn skiva apelsinskal.

8 9 Nygårda Julmust, på Bourbonfat, Alkoholfri, 750ml, Nr. 1972, Pris. 43kr.

Julmusten är nog bland det första som kommer till huvudet när jag tänker på vintern och framförallt julen här i norr. Det är pulkaåkning, julklappar och förväntningar.

Det är för mig smaken av att vara ett barn på julafton, men bara för att julen tillhör barnen så behöver inte det innebära att julmusten enbart hör hemma vid barnbordet.

Nygårdas lagrade julmust slänger in drycken i en annan smakmässigt tyngre kontext och gör det enligt mig med bravur.

Oceanbryggeriet, Ocean Red IPA, 5.2%, 330ml, Nr. 35330, Pris. 28.90kr.

För dig som vill ha en IPA till vintern så har Oceanbryggeriet bryggt en redigt bra bärs. Här är det tal om självklara grapetoner, humle och beska. En välgjord IPA helt enkelt.

Text: Edgar Taube

Det är morgonen efter studenten och efter en klunk kaffe får hjärnan modet att ställa mig den tidlösa och tillika ångestbringande släktträffsfrågan: Vad ska du göra nu? Pulsen stiger.

Svarsalternativen pendlar mellan ”inte ett dyft” eller ”absolut allting”. Tankarna vandrar tillbaka till rektorns sista ord i det långdragna avslutningstalet tillägnat åt den vilsna studenskaran. Hitta er passion i livet. Som att min passion är någon hemlig skatt som gömmer sig någonstans bland livets alla tänkbara möjligheter. Jag suckar, sänker den sista kaffeslatten och börjar googla på hur man börjar göra allting i livet.

Skattjakten börjar lovande. Jag trivs med att utforska nya passioner, i nya sammanhang, i nya miljöer. Men när den förväntansfulla ovissheten övergår till förutsägbar vardag, börjar mitt undermedvetna ifrågasätta om jag verkligen valt rätt. Det är ett vanligt symptom av den moderna pesten s.k FOMO; fear of missing out.

Symptomen intensifieras, och jag övertygar mig själv om att min passion kanske finns någon annanstans. Till slut ger jag vika till hjärnspökena och kastar mig in i nästa äventyr. Smärtan lindras av den nya ovissheten, men återvänder gradvis med vardagligheten. Jag har utvecklat ett endorfinberoende

som endast tycks stillas av nystartens kick.

I kampen mot abstinsen att fly till det nästa nya, förlorar jag alltid mot samma resonemang.

Det finns oändligt många versioner av livshistorier som kan berättas från dödsbädden.

Trots privilegiet av obegränsade valmöjligheter finns det en överhängande ångest, som i mitt fall utvecklats till grava commitment issues. För tänk om jag har valt fel version? Borde jag ha valt något annat? Det blir som att alla småval i livet förvandlas till stora vattenledare. Att välja någonting blir snarare att välja bort allt annat.

När jag fick reda på att temat för numret var att testa något nytt blev jag helt pirrig. Jag började direkt skriva ner allt det nya jag ville testa och mina endorfinnivåer exploderade.

Men sen sa min otroligt kloka vän Rut den mest obehagliga kombinationen av ord jag hört i mitt liv: ”Du kan ju kanske ska testa att rota dig”.

Med tanke att jag efter studenten står här med två backpackresor, tre testade yrken, fyra påbörjade utbildningar i två olika

med varken någon examen eller funnen passion, kanske det inte är en sån dum idé. Paradoxalt nog kanske den bästa detoxen för mig är att testa att inte ständigt testa det nya.

Att slå rot och stanna upp innebär inte nödvändigtvis en fullständig förlust av frihet; det handlar snarare om att skapa en stadig grund från vilken man kan utforska och växa. En etablerad stabilitet i sammanhanget möjliggör för att faktiskt skapa snarare än att jaga passioner. Ständig rörelse garanterar inte alltid personlig tillväxt. Ibland är det i de mer stabila perioderna i livet som de mest meningsfulla insikterna och reflektionerna inträffar.

Då kommer frågan, hur har det gått då? Rent praktiskt har det inneburit att jag behövt ta bort tidsfaktorn från mitt nuvarande sammanhang: det vill säga Uppsala. När folk frågar mig vad jag pluggar, testar jag att bara svara på frågan utan att lägga till ”men jag ger det bara ett halvår”. Istället försöker jag lita på att april-versionen av mig ändå hade lite baktanke när jag satt där framför antagning.se.

Likt andra beroende, behöver nedtrappningen ske i små steg.

Exempelvis genom att sluta leta lägenheter i nya städer, sluta läsa andra utbildningars studieplaner, sluta hoppa på vänners sammanhang för att se om de har hittat rätt där – kanske det också fungerar för en själv. Men sen kommer de där stunderna när det undermedvetna skriker efter känslan av att testa något nytt. försöker jag göra något nytt i mitt lilla Uppsalasammanhang, som att plugga på EP en dag eller ta en öl på valfri ickenations-bar. Förhoppningsvis med tiden kanske insikterna och beteendena når passionsrelaterade nivåer, men då måste man nog hålla i lite till.

Sammanfattningsvis kanske det ändå finns en poäng att stanna upp och byta ut FOMO mot sin trevligare kompis JOMO; joy of missing out. Ett direkt citerat uttryck från en t-shirt jag fick av min kompis i studentpresent.

Kanske borde jag tagit hinten redan där. Och om du som läser detta relaterar till dessa tendenser är det här din hint nu.

JOMO over FOMO!

Text: Sandra Silfverswärd

DET IMPROVISERADE TESTET SOM SLUTADE I IMPROVISATION

Att månadens tema är ”Reversen testar” kan tyckas enkelt och banalt. Vadå, man kan ju testa vad som helst? Kanske är det just det. Att det går att testa (nästan) allt. Här kommer en utvärdering av ett improviserat test som slutade i precis det; improvisation.

En kollega beskrev mig en gång som ”han som alltid läser instruktionerna först – bara testa att läsa instruktionsboken i efterhand istället”. Inför månadens reversennummer fanns det ingen bruksanvisning att tillgå. Jag bestämde mig för att söka inspiration i vardagen och testa något som skett, eller som jag varit med om den senaste tiden. Då blev jag påmind om att årets varmaste och snällaste vecka på hela året inföll förra veckan. Jag pratar självklart om Musikhjälpen.

En vecka om året som fylls av glädje, värme och medmänsklighet när vi tillsammans sluter upp för att pytsa in det vi kan för att göra världen till en lite bättre plats. För mig brukar det innebära att min skärmtid når nya höjder och jag har lätt att stuva om planer i kalendern eftersom jag skyller på att jag är upptagen – med att följa allt som händer i glasburen.

För er som inte följer Musikhjälpen lika slaviskt som jag är det ett radio- och TV-program producerat av Sveriges Radio och SVT som går av stapeln i december varje år. Programmet går ut på att tre programledare låses in i en glasbur på ett torg i en stad och samlar in pengar till Radiohjälpen under 144 timmar. I år var temat ”Ingen ska behöva dö av hunger”.

Först tänkte jag att det var klockrent; jag testar att följa programmet 144 timmar i sträck. Sen förkastade jag den idén när jag insåg vad det skulle kosta mig i sömnbrist, och jag började genast längta efter frisk luft bara några timmar in i experimentet.

I onsdags kväll var det som att idén bara kom till mig som ett skänk från ovan. En av programledarna för Musikhjälpen, Sofia Dalén, som jag för övrigt har insett är sjukt kvick och bra på att inte låta det bli tyst i etern (fenomenal egenskap som radiopersonlighet!), sände programmet tillsammans med nattkompisen och komikern Robin Berglund. De gästades av My Gudmundsdotter och Erik Broström från improvisationsteatern Presens Impro. Stilen Impro Comedy kommer från USA och handlar om att skapa humor på scen i dialog med varandra, allt improviserat. Ett perfekt test för torsdagens AW, tänkte jag. Sagt och gjort, jag började fundera på hur jag skulle ta mig an testet och bestämde mig för att sätta upp några kriterier.

Testet skulle inte avslöjas för några av mina vänner på AWn, för att det inte skulle vara riggat på förhand.

Testet skulle utgå från en improvisationslek som kallas för ”mytomanen”, vilket innebär två regler. Motparten, alltså jag, får bara svara ”jaha” eller ”nähä”, för att på så sätt styra personen och testa hur den andra personens reaktioner påverkas i samtalet.

Om ett samtal skulle röra sig mot en mer känslig karaktär, där det kanske skulle upplevas olämpligt att endast svara “jaha” eller “nähä”, eller skulle riskera att testet avslöjas, pausas eller avbryts testet tillfälligt.

Torsdagen kom, den stora testdagen, och ingen var bättre förberedd än jag. Vi sa hej och checkade läget och efter första rundan dryck bestämde jag mig för att starta testet. Hjälp. Jag fick lägga band på mig själv för att ”hålla mig till manus”. Bland det första samtalsämnet som dök upp handlade om hjärtekross och jag bollade med mig själv när det var lämpligt med en positiv reaktion eller en negation. För en kort sekund hann jag också fundera över hur mina vänner skulle reagera på mina reaktioner. Har han inget mer än jaha att säga? Hallå? Tala ur skägget.

Efter ungefär tjugo minuter kom jag på mig själv med att svara och reflektera högt kring det som sades runt bordet, och hade helt glömt bort att jag var mitt i ett pågående test. Där och då bestämde jag mig för att avsluta testet. Med facit i hand var det bra mycket svårare än jag trodde. Men det var lite kul också. Vissa samtal tog säkert en annan vändning än vad de hade kunnat göra. Jag började reflektera över hur mycket jag som en part i ett samtal påverkas av hur någon annan svarar och reagerar när jag själv berättar något.

Om jag ska utvärdera mitt test kort inser jag att jag missade en väldigt viktig parameter i mina kriterier. Jag hade ingen referensgrupp. Hur kan jag veta att samtalet enbart påverkades av testet? Vi kanske hade landat i samma slutsats oavsett mina reaktioner. Sen tänkte jag, men hur skulle jag ha löst en testgrupp? Såvitt jag vet har mina vänner inga tillhörande kloner. Var testet misslyckat? Kanske. Men jag testade!

Avslutningsvis finns det säkert mängder med forskning på hur samtalsdynamik påverkas av hur båda personerna interagerar i ett samtal. Det låter jag vara osagt, och kommer inte publicera mina testresultat mer än här i Reversen.

Tack till mina lyckligt ovetande testdeltagare. Tack Musikhjälpen för inspirationen. Testet slutfört.

Text: Adam Paulsson

Det var de sista timmarna av söndagen den 10e december. Det råkar vara min älskade mammas födelsedag, men för de flesta är dagen desto mer känd som Nobeldagen. Ett hyllande av världens främsta prestationer i Alfred Nobels minne och en TV-sänd festlighet, fylld med divertissement, kungligheter och politiker stod på agendan. Vi som studerar i Uppsala vet att en fest inte är bra om den inte har en efterfest.

Undertecknad testade därför på Nobel Nightcap, eller SNNC, Nobelbankettens efterfest.

Arrangemanget av SNNC är Stockholms studentlivs exklusiva kronjuvel och roterar mellan Stockholms olika lärosäten. Tursamt för mig var efterfesten på KTH detta år, där jag har lyckan att ha en nära vän, som var med och arrangerade samt jobbade på evenemanget.

Jag och en annan vän åkte gemensamt med tåg från Eskilstuna till Stockholm och pitstoppade på Bishops vid TC. Att vi bar frack gav upphov till en del härliga konversationer med stammisarna som undrade vad vi gjorde där i den klädseln. Jag kan varmt rekommendera att barhoppa i högtidsdräkt. Efter diskussion av norska, engelska och svenska demokratiska system (där vår nya kompis drev tesen att alla politiker är idioter), supporterkultur och studentliv, var det dags att ta röda linjen mot Tekniska Högskolan.

Vi kom fram och möttes av ungefär en timmes lång kö in till efterfesten. Min fördom mot Stockholms studentliv var att den skulle vara subpar Uppsalas i alla bemärkelser.

N O B E L

Redan här blev jag motbevisad. Visserligen var det en asocial kö där ingen pratade med någon de inte redan kände, vilket är sorgligt då kötjötet ibland kan vara det roligaste på kvällen. Men stockholmarna kan det här med produktplacering och sponsring. Varm choklad från det där bolaget utan marknadsandelar som ändå lyckas sponsra Marcus Ericsson och Bajen, brandade värmelampor och ett par demonstrationer gjorde att köandet gick både fort och var behagligt trots kalla stockholmare och en ännu kallare stockholmsnatt.

Efter garderob, tydliga anvisningar om fotoförbud och att ta det lugnt trots den öppna baren samt fria maten fick man ett “passport” innehållandes karta över evenemanget, hålltider för spex, sångframträdanden och ljusshower. Det förklarades dessutom att det fanns ett slags minispel där man skulle samla “resestämplar” i olika barer för att få tillgång till ett hemligt rum.

Temat på efterfesten var ”The great escape”, med två delteman, “Real World/Fantasy World”. I den verkliga världen fick vi t.ex hänga i det redbullsponsrade rymdrummet ”escape earth”, på kårhuset Nymbles terrass fanns det lokala restauranglivets kalla men värmefläkt-/grilltäta ”escape fire and ice” samt ett escape room. Fantasin hade rum som t.ex ”escaping gravity”, som tog oss till ett vitt himmelsliknande rum med harpspelande änglar och amaretto sours, eller ”escaping bitterness”, med chokladfontän, appletinis och en sötad

tequila med smak av artificiell jordgubb.

Jag vet inte hur nobelpristagarna ser ut, så jag har svårt att avgöra huruvida jag sprang in i några av dem. Men trots kungafamiljens och partiledarnas inbjudan var det åtminstone inga av dem som nappade – Ebba Busch syntes tydligen på Max istället. Det var många intryck att ta in, ett flertal dansgolv med dansare i tematiska utstyrslar, lampor och färger och olika musikgenrer.

Dessa såg till att alla rum blev minnesvärda men att kändisspanet blev desto svårare. Det var nog mest studenter och andra akademiker som var där, trots att jag trodde mig ha sett Magnus Uggla, som i efterhand bara visade sig vara en otrolig lookalike.

Arrangörens drag med att man skulle samla stämplar var dock suboptimalt. Det märktes lite att man inte var i en riktig studentstad – många var ovana med att hålla dessa typer av evenemang. Stressade bartenders, bristfällig logistik där barer fick slut på glas och ett kaosinducerande system där vissa köade för att få stämplar och andra för att beställa i baren. Stämplarna var delvis förgäves om man inte är en regelryttare som jag – efter ett tag hade de flesta listat ut vart det hemliga rummet låg trots att de inte samlat alla stämplar.

Efter flera timmar i häftigt inredda rum, med öppna barer innehavande drinkmenyer satta med hjälp av hela Joseph Cartrons spritbibliotek, ett stort urval av ölsorter, ostronbarer, glass och andra delikatesser, lyckades vi äntligen samla ihop alla stämplar. In genom en omärkt dörr hittade vi ”escaping into secrecy”, en speakeasy inspirerad av 1920-talets New York-barer. Min polare stod bakom baren, och i sann prohibition-anda blev det en del Old fashioned och Aviations till “”crackers and cheese” samt livemusik och öl från ett lokalt mikrobryggeri. Det var skönt att fly intensiteten och stressen i de andra rummen, för att här komma till ett skönt lugn. Även här var det mesta sponsrat och produktplacerat. Wasa med tre sorters delikatessknäcke, Agitator med whiskey och återigen Cartron med likören.

Jag och min kompis hittade plats i en soffa och tog varannan tur till baren för att se till att glasen aldrig blev tomma. Vi diskuterade utformning av public service med någon slags PR-chef på SR (som passade på att döda mina journalistdrömmar innan de hann födas då han hävdade att jag är för politisk för att bli anställd apolitiskt), entreprenörskap med en kryptisk person som sade att han jobbade med just ”entreprenörskap” och festens utförande i övrigt med en medelålders kvinna som var mest berusad av alla i hela rummet.

beståendes av ca 60% viollikör. Vi satte oss på tåget mot Eskilstuna vid 06 med storslagna planer om fyllefrukost och bubbel, men somnade båda två innan vi rullade från Stockholm. Väl på plats i Eskilstuna insåg vi att det absolut inte var läge för mer sprit, utan jag fick istället dra en löpning till tåget som stod på den andra perrongen för att hinna med mot Uppsala. Jag vaknade till i Stockholm av att en snäll morgonpendlare väckte mig och jag förstod att tåget hade tagits ur trafik på Stockholm C. Klockan var nu strax innan 08 och jag spenderade min tid i sällskap av en french hotdog från Pressbyrån och ett helt gäng nya kompisar: gymnasieelever som skulle upp till fjällen. De vinkade av mig på perrongen efter att någon sagt att de vill vara lika fulla som jag klockan 08 på deras studentmorgon. Skönt att vara en förebild. Efter ett par timmar var jag tillbaka på Kantorsgatan och orkade precis hänga upp mina kläder innan jag sussade gott och länge.

Nobelefterfest: Pro’s and cons

+ Öppen bar! + Häftig, högtidlig aura! + Hög klass på festupplevelse,

uppträdanden och stämning!

+ Prisvärt tack vare många sponsorer!

- Öppen bar.

- Glasen tog slut.

- Stressade Stockholmsstudenter ovana med evenemang.

- Dåligt kösnack på 08orna.

Klockan slog 05:00, och det började bli dags att röra sig hemåt – tänkte arrangörerna! Efter-efterfest, tänkte vi, Text: Elias Nyqvist

Att vara student i Uppsala kan vara svårt. Då syftar jag inte nödvändigtvis på plugget eller att få CSN:et att räcka, utan på att hinna testa alla olika saker som erbjuds. Hur mycket testar du egentligen? Sätt ett kryss för varje sak du testat och få reda på vilken testare du är!

0–8: Stannar i comfort-zonen Att testa nya saker är inte riktigt din grej, men är man nöjd med sin tillvaro är det ju ingen vits med att ändra något! Kanske har du redan hittat dina kompisar och din approach till studentlivet, och är nöjd med den? Då kan det vara skönt att kunna bortse från pressen att hinna med orimligt mycket under sin studietid. Men skulle det vara så att du känner dig sugen på att ta dig ut mer, kan listan ovan kanske användas för att få inspiration!

8–16: Out and about-studenten Här har vi någon som tycker att det är kul att testa nya saker ibland. För en student i Uppsala tycks möjligheterna att pröva nya grejer som sagt aldrig ta slut, så det låter lovande att du försöker ta vara på det! Känner du fortfarande att nyfikenheten flödar – varför inte betrakta listan ovan som en bucketlist för vårterminen? Byt bara ut luciatåg mot valborgsfirande så kommer du garanterat få ännu fler nya erfarenheter nästa år!

16–24: Mäster-testaren Oj, det är imponerande hur mycket du hunnit testa under terminen som gått!

Förhoppningsvis har du hunnit njuta under tiden också. Antingen är du en riktig våghals, eller så avtar inte törsten efter nya bekantskaper och erfarenheter någonsin för din del. I bästa fall har du kanske fastnat lite extra för något du hunnit testa och fortsatt ägna tid åt det, för även om det är kul att ständigt testa runt kan det ju vara skönt att hitta sin grej och hinna andas lite ibland också!

Text: Ellen Giertz

old bob Bob had many friends. He had friends in his old neighbourhood, Steve and Liz. Together they always managed to get into trouble over some shenanigans.

Bob was born 32 years ago and the oldest of the trio.

He usually didn't make phone calls to the others because they got the idea before him. Everyone wanted to be around Bob.

He had a medium-sized belly and was somewhat tall. Occasionally he did something crazy with his beard, but usually it was clean-cut. The car he drove was a shitty car that broke down every other month.

“But it’s not about the car you drive”, said Bob to the mechanic and continued. “It’s all about how nice the boat is”.

At Bob’s workplace, the old Sherford power plant, Bob had one very good friend. Arnold. He also had five alright friends and one girl he fancied very much indeed. Her name was old Betty and she was the mother of Steve and Liz. She was not really the mother, but sometimes she wished she was. The kids’ father was in fact old Bettys high school prince. He had gotten lost in this other woman, Betty told herself. Little Lily they called her.

Little Lily liked her neighbour a lot. Mostly because he could hang out with the kids when she and her husband were tired or needed some time for themselves. As a matter of fact, it was Bob that taught Steve and Liz how to ride a bike, and him who brought them on their very first apple burglary over at old Mr. and Mrs. Woods' big old garden.

Moving away from his childhood home had always seemed odd to Bob. He had therefore stayed put his entire life. The old friends of his that had gone away for studies all managed to get tangled up in these big-shot careers in the Big-City.

Bob did not like this one bit, but kept it to himself. He did see them not too seldom, as the old crew still played in their amateur band, Bob’s Hot Cakes.

Bob was everything but a lonely man. His barbeque parties in summertime were a great deal to the people of the small town of Sherford. On this very early summer afternoon he was starting to plan the big event. The event would be the 10 year anniversary of Bob’s old shindig. Everyone were even more excited than they used to be.

“My name is Bob. I need to place an order for 20th of May. I would like the same as last year, only double it”, he shouted into the phone. The cost of the freshly cut meat did not matter. He had invited all the local business owners and they would be foolish not to give him a decent discount. Now it would be reasonable to mention that this could possibly go wrong. Bob had invited 24 people. That many mouths to feed could initiate a stress induced heart attack.

Old Betty, 24 guests, including Liz, Steve, Little Lily and the high school prince. His name is not that important, what was important is that he ate a lot of hotdogs. The whole logistical problem of the shindig loomed over Bob. How was he going to be the man everyone was expecting? Flipping burgers, chugging beers from glass bottles, talking about the big old power plant, how things used to be different in Sherford and at the same time making a move onto old Betty? This would turn out to be the biggest test of Bob’s old gloomy heart.

NEEEEEXTime we shall visit the big old barbeque and check in on this Bob fellow to see how everything is going.

Text: Julian Seddon

Jag är en född och uppvuxen Stockholmare som efter några år i huvudstaden flyttade hela vägen till Uppsala efter studenten, och nu självklart är en notorisk förespråkare för att detta är den enda studentstaden värd att uppleva.

Men! För någon månad sedan hoppade jag ändå på ett gravt försenat tåg för att spendera helgen närmare kontinenten. Lund kallade. Här följer en typ av äventyrsberättelse om några saker som jag, en stereotyp stockholmare som älskar Uppsala, testade i Lund!

Jag ankom till staden sent på natten och när morgonen grydde fanns det bara en enda sak som kunde tänkas släcka min hunger – falafel såklart! Jag ska vara helt ärlig och säga att det här var den största besvikelsen på hela resan – 80 kronor för en tallrik må vara billigare än Rosa Pantern men bara hälften så god och en tredjedel av känslan.

Jag provade väl antagligen fel hak men besvikelsen var dessvärre total och jakten på den perfekta tallriken fortsätter.

stockholm i uppsala testar lund

Kvällen fortgick och det hade blivit dags att ge sig ut och testa studentlivet som man har hört ska kunna mäta sig med det vi håller så kärt i Uppsala. Väninnan som jag var där för att hälsa på hade inte nämnt ett ord till mig om att jag var tvungen att skaffa mig ett gästleg (och ja, man kan tänka sig att jag borde förstått det själv, men tanken slog mig verkligen inte). Jag blev varse om problemet när vi kom fram till Lunds VG där vi skulle äta middag men blev nekad i dörren pga just uteblivet gästkort. Tydligen gäller samma regler i Lund som här.

Jag lyckades, på något sätt, i alla fall komma in i källaren som var matsalen på Västgöta nation, och tur var väl det – för wow! Det smärtar mig att erkänna men maten jag testade där är bättre än allt nationskäk och gasquemat som jag har provat i Uppsala. Vinet var godare det med. Vilken kväll!

Jag hann fortsättningsvis även testa ett antal spännande förfester innan det var dags att ge sig av för att testa klubben på Göteborgs nation. Kön var toppen eftersom den gick snabbt, och dessutom var vakterna trevliga som släppte in mig trots uteblivet nationskort (hur det gick till kan jag tyvärr inte gå in närmare på). Sedan följde några timmar där vi testade två dansgolv, att dansa under lågt tak och att bara kunna köpa en enhet per person. Överlag ger jag nationsklubbupplevelsen en stadig fyra av fem men tycker såklart att våra egna Snerikes, Värmlands och Stocken överträffar Lunds motsvarigheter utan tvekan – nationerna i Lund kan behöva fundera på att allt inte måste vara i en källare.

Jag avslutade den fantastiska helgen genom att göra något jag inte gjort än under min resa - träffa en riktig lundensare (hittills hade det enbart dykt upp stockholmare). Wilma bjöd mig på en underbar frukost hemma hos henne och jag fick för första gången under helgen testa att ta det lugnt. Jag väljer att tala för hela Reversen när jag säger att Lund ändå hade något! Alla borde testa att spendera en helg i en systerstad närmare kontinenten!

Text: Mathilda Ståhl

den sista nationen Bortom bankomaten vid Alvar Aaltos skrytbygge skymtar jag i decemberkylan en kö. Till min förvåning leder den fram till något. V-dalas pub står likt den sista dronten på skälvande ben inför det vakuum som julhelgen försätter Uppsalas studentliv i.

Den som likt mig (naivt nog) spenderat två somrar i Uppsala, vet med sig den icke-verksamhet som drabbar Uppsala under sommaren. Sommarens stängda nationer, en förorenade Fyriså och kraftigt airconditionerade Ekonomikum utan folk, kan lätt få en att tro att apokalypsen är stundande.

Stundtals är sommarens studentliv i Uppsala så enfaldigt tråkigt att en Lonki på tapp (long drink för den oinvigde) blir den största nyheten för månaden. Men sommarens tomrum sträcker sig inte i närheten av det svarta hål som julen lämnar.

Mirakulöst nog har V-dala annonserat på nationsguiden att puben trots det är öppen hela vägen till 23:e (!) december, men jag misstänker starkt att någon klickat fel. Jag känner dock, trots eventuell pub på V-dala, en tacksamhet över tillflykten till familjen som julen erbjuder. Då kan det där rosiga skimret fortsätta lysa över studentlivet utan att sången blir förstämd.

som inte har den tillflykten till sin familj under julhelgen. För givetvis gör jag det. Men den här gången tänkte jag sträcka mig längre än så. För när jag passerar kolossen som är V-dala nation, tänker jag istället på alla de som en gång hade tillflykten hem men inte kunde ta sig dit. Sedan 1477 har studenter kommit och gått här. Att sätta sig in i deras tillvaro är i mångt och mycket en omöjlig uppgift. Att komma som student till en stad så främmande att du direkt söker dina landsmän i närmsta nationsbyggnad som stöd för allt det där som är obekant. Att studera i en smittohärd där malaria sprids under det charmiga namnet ”Uppsalafebern”, får utan problem reccepesten att framstå som en klackspark. Att ha en resa hem så evinnerligt lång över hela landet, eller än värre för de studenter som tillhörde Livlands-Tysklands nation.

I vilket fall känner jag en ganska udda tacksamhet över att vara student här just 2023. Att slippa färdfäktningen, att ha ett pendeltåg som går hela vägen hem och att kunna borsta av reccepesten på en eftermiddag. När V-dala stänger den 23:e, finns det trots allt goda möjligheter för nästintill oss alla att ta oss hem. Och för den som inte har något att återvända till, brukar Uppsalas verkliga sista Nu har vi kommit till den punkten i krönikan då nation Palermo öppna igen redan på juldagen. jag ska förklara hur innerligt jag känner med de

Text: Oskar Holm

Klockan är 18.00 när vi träffas i december.

Utomhus kyler minusgraderna och himlen mörknade för över två timmar sedan. Trots det vibrerar värme och ljus inne på Ekonomikum, och det har vi varken lokalens kämpande element eller unkna lysrörsbelysning att tacka för.

Förklaringen sitter parkerad på soffan mittemot mig, och hon heter Nora Lawlor. Det går snabbt på en träff med Nora upp för en att det krävs mer än negativa temperaturer eller skrala soltimmar för att rubba hennes utstrålande entusiasm och munterhet.

När vi slår oss ner vid ett av många bord på Ekonomikum har Nora nyss deltagit på Uppsalaekonomernas extrastämma. Denna gång var Nora endast åhörare, men några veckor tidigare på ordinarie höststämma var Nora en av flera kandidater för förtroendevaldsposten som ledamot i Uppsalaekonomernas styrelse. Några timmar in på stämman stod det klart att hon röstats igenom och kliver på

posten vid årsskiftet, men innan det ska hon hinna kliva av som ordförande för det internationella utskottet. ”Det är väldigt intensivt med dubbelarbetet att både lämna över min post i Internationella utskottet, samtidigt som jag ska introduceras till styrelsearbetet.

Men mest av allt är det kul! Jag tycker att uppstarter alltid är den roligaste delen av en verksamhet, man lär sig så mycket ny kunskap och lär känna nya människor. Och generellt älskar jag bara att testa nya grejer.”

Och på temat ”testar” är Nora onekligen ansiktet utåt just för att testa. Bakom den fläckfria svenskan döljer sig en engelskspråkig uppväxt på irländsk mark. Nora är född och uppvuxen i en helirländsk familj i Dublin, och bodde där fram tills hon var 18. Likt många andra innan mig undrar jag naturligtvis vad som fick henne att styra om och starta ett helt nytt liv i Sverige.

När jag skulle ta studenten i Irland var det mitt i pandemin. Det fanns inget att göra och jag var hemskt uttråkad. En dag satt jag på en zoomlektion och kände

bara att jag inte kunde fortsätta såhär på universitetsnivå. Jag började därför kolla på internships utomlands, främst hos advokatbyråer, eftersom jag var övertygad om att jag skulle bli advokat då. Det var egentligen slumpen att jag fastnade för flera tjänster i Stockholm. Jag slängde iväg flera ansökningar för att se vad som hände utan att säga något till mina föräldrar. They would’ve freaked out… Jag fick först flera nej, men efter några intervjuer fick jag en tjänst på byrån som jag helst av alla ville jobba på. Då freakade jag ut. Men helt ärligt tänkte jag bara: Jag får väl testa och ser hur det går.”.

Tanken var inledningsvis att bara stanna ett år i Sverige och sen börja studera juridik på Trinity i Dublin, men flera oförutsägbara saker fortsatte ske efter flytten till Stockholm. ”Jag blev beroende av kaffe, kanelbullar och Solsidan här i Sverige. Fan vad jag älskar en fikastund, jag brinner för det.” Med den nyfunna kärleken till Sverige och kaffekoppen i handen ändrades ansökan istället till Uppsala Universitet, och resten är historia.

I Uppsala, och inte minst i Uppsalaekonomerna, har Nora redan gjort ett stort avtryck. I recceveckorna hann Nora både delta som recentior och som fadder innan hon sökte sig till INTU - Internationella utskottet. Att söka just den posten kändes inte bara naturligt utan lockade också på grund utvecklingspotentialen som Nora såg i utskottet. Och nog har det utvecklats under hennes år där. ”En stor del av arbetet har handlat om att överbrygga gapet mellan internationella arbetsmarknaden och studenter men också mellan och internationella studenter och den svenska arbetsmarknaden. Rent praktiskt har vi hunnit med en massa nya lyckade projekt som arbetar mot det målet. Bland annat hölls det helt nya evenemanget Starting Point Stockholm nyligen denna höst, vilket blev väldigt lyckat. Vi hade en heldag i Stockholm med besök hos internationella företag – European Investment Bank, EF och HM. Kvällen avslutades sen med en middag. Allt var så himla givande och trevligt!”.

Flera spännande företagsbesök har också ägt rum utanför Sveriges gränser – i våras anordnade Internationella utskottet London Business Trip. Deltagarna spenderade fyra nätter i London och hann utöver ett flertal företagsbesök bland annat även ett besök på Cambridge, en träff med Scandinavian Society, och naturligtvis en klassisk pubrunda! Det kommer anordnas en ny Business Trip även denna vår. Mer information om resan kommer annonseras inom kort, så håll utkik!

Det är uppenbart att Nora ständigt är på tårna och tar sig an nya åtaganden.

Men är det något som hon har hunnit testa avsides skolan 2023? Efter en stunds fundering får jag ett svar: ”Jag har testat spela golf. [Pojkvännen] Malte älskar golf, så jag får inte säga att det var tråkigt… Kan du snälla skriva att jag tyckte det var kul?”

Nora ger ifrån sig ett varmt skratt innan hon förklarar sig. “Alltså, jag är verkligen ingen sportig person, men det var ju roligt att testa som en personlig utmaning. Jag är lite av en perfektionist, så jag gillar att tävla mot mig själv. Testar jag något måste jag bli bra på det!

Finns det något nytt som hon ska testa nästkommande år? Svaret kommer snabbare denna gång. ”Jag ska testa att få VG. Skoja! Ärligt talat är jag dålig på att sätta mål för privatlivet. Förändringar i mitt liv sker mer spontant. Om jag får feeling och plötsligt vill göra något så gör jag det, men jag sätter sällan konkreta

mål i förväg. Jag vet att jag kommer testa en massa nya grejer nästa år, men tiden får avslöja exakt vad jag får lust att testa. Är det något som INTE skall testas 2024? “Folk säger ofta att man ska ha ett öppet sinne. Jag håller med och tycker det här särskilt viktigt när det kommer till kulturer, och det har jag verkligen försökt göra i mitt eget liv, inte minst efter flytten till Sverige. Jag har provat sill, snaps, dansat runt en midsommarstång, deltagit i ett luciatåg och mycket mer. Jag fick även uppleva min första kräftskiva tack vare UE, som på traditionsenligt vis innefattade mycket skaldjur och många snapssånger. Men när det kommer till den berömda surströmmingen, där drar jag gränsen. Om en fisk kan användas som ett slags biologiskt vapen håller jag mig gärna långt ifrån den.”

Vi är på väg att avsluta intervjun när Nora utbrister i extas att hon aldrig har åkt skidor – Irland är ju så platt, men hon vill hemskt gärna testa det nästa år! ”Jag har dock ingen balans alls. Och risken är att det bara är jag och femåringar i de enklaste backarna. Det hade verkligen varit en mardröm! Jag hörde dock i UEpoddar att Jamal också är en nybörjare i backen – jag får nog höra av mig till honom så kan vi åka tillsammans.”

Text: Wilma Svanberg Eriksson

testar

När jag inför gymnasiebalen skulle hyra en smoking blev jag imponerad av hur duktiga skräddare är. Eskilstunas mästare, Mäster Skoog, drog fram ett måttband, lät mig prova olika modeller och tyger och fick mig att känna mig som the only girl in the world. Balen peakade för mig hos skräddaren. På balkvällen förfestade min dejt för hårt. En självkonsumerad flaska minttu och en hel del bubbel på vägen till balen ledde till ett skämmigt framträdande på röda mattan inför mina föräldrar. Detta följdes av att hon sedan aldrig kom upp till middagen på våning tre, då hon fastnade på toagolvet på våning två.

Dubbel mat och en snackis var ju faktiskt roligt, men det är klart att jag hade önskat en kväll av ett mer elegant slag.

besvikelse

Jag kliver därför in hos Arnes med någon typ av revanschlust. Jag blir välkomnad, och butiksbiträdet tar mitt namn (vilket han senare kommer att glömma). Det är en annan kund i butiken samtidigt som provar smoking inför ett bröllop. Bollandet av butikens två kunder är suboptimalt, och det dröjer ett par minuter innan jag får någonstans att hänga av mig och att min medföljande väninna får en plats att sätta sig vid.

Det är tre stycken som arbetar idag.

Skräddaren, butiksbiträdet – som verkar driva stället med själva skräddaren – samt deras son/brorson, som nyss börjat jobba där. Butiksbiträdet säljer aggressivt. Här ska inget provas innan jag bundit mig till ett köp. Hierarkin är otydlig mellan de två seniora parterna, men den yngre är märkbart nervös över att göra fel. Jag sympatiserar med honom, butiksbiträdet berättade att det var hans första dag, och det förklaras inte alls hur han ska göra när han ska prova hur saker sitter på mig, vilket gör honom stressad. Han är dock trevlig, hävdar att han håller på Häcken som reaktion på min Blåvitthoodie (rolig banter då ingen hå Text: Elias Nyqvist

håller på Häcken), och var den enda som kom ihåg mitt namn hela vistelsen.

Min stora dag, det högtidliga köpet som jag med “girl math” rationaliserat att göra, är inte högtidligt alls. Som på ett löpande band beordras jag att sätta på byxor, får en snabb blick på mig, ett “nej, annan storlek” och sedan på med nya byxor. Jag förväntade mig stilråd, att få höra få höra hur saker ska sitta och ett mätande på millimeternivå för att få känna mig som Pingvinen i Batman. Istället står jag där likt en riktig pingvin som flyter iväg på ett avbrutet isblock, ensam, förvirrad och livrädd.

Med konstaterandet att byxorna som passar bäst skulle behövas sys upp, är det dags för nästa plagg. Jag är först i min familj att plugga på ett riktigt universitet och att ha en anledning att bära frack, så det hade varit klädsamt att få hjälp kring hur man bär den. Jag får aldrig ha på mig hela fracken, utan endast delar åt gången. Jag får frågan “hur ser det ut” och “hur känns det” ett flertal gånger, men det är omöjligt för mig att svara, dels då jag inte har någon aning om hur det ska se ut, och dels att det är svårt att avgöra hur delarna sitter isolerat. Mästers USP bör ju vara att de ska lära mig hur det ska se ut, annars hade jag kunnat höfta ihop något från valfri skum sida online.

Det enda som gör mitt besök minnesvärt är blippet av kortet. En hyra försvann med ett viftande, och den redan smala decemberbudgeten är nu söndersprängd.

Reserverna är snart slut, och det börjar bli dags för mig att klippa mig (klipptid kommer dock behöva belasta januaribudgeten) och skaffa mig ett jobb, alternativt slipa på mina budgetteringsskills. God jul till er alla, förutom Mäster Arnes. Hoppas ni likt min privatekonomi går i konkurs.

Julen närmar sig med stormsteg och kroppen varvar ner i takt med att föreläsningarna blir färre likt antalet studenter som är kvar i Uppsala. Efter en hektisk termin får vi nu, trots tentor i januari, några sekunder att andas ut och vila upp oss. Eftermiddagarna spenderas på julfika med vännerna och efter x antal lussebullar blir kroppen seg – tur att man då har tid för att ta en nap.

Att låta kroppen slappna av innebär också att sjukdomar sipprar upp till ytan och behovet av naps blir ännu större och feberdrömmarna fler.

Jag vaknar från min nap hemma i min säng. Jag tittar ut över rummet och ser en svartklädd man. Att någon ska bryta sig in i min lägenhet när jag sover tillhör mina värsta rädslor och kroppen fylls av lätt panik. Paniken ökar ytterligare när jag ser vad mannen gör. Plast rullas ut över mitt golv. Alla som sett något avsnitt av serien Dexter vet vad detta innebär. Jag kommer att mördas kallblodigt i mitt eget hem. Jag vill skrika på mannen så att någon av grannarna hör, men jag vågar inte ens försöka. Jag vill ställa mig upp och springa ut i trapphuset men varken vågar eller kan röra mig. Sedan slår det mig. Jag drömmer bara. Jag har ännu en feberdröm. Men jag vet att det inte stämmer, för jag är vaken och jag hör ljud. Jag hör tydligt ljudet från plasten som rullas ut. Jag hör att jag inte drömmer.

Jag blundar och vaknar till igen. Mannen är borta och har tagit med sig all plast. Jag reser mig sakta ur sängen och kliver upp för att titta om ytterdörren är låst. Det är den. Detta var min första sömnparalys - och förhoppningsvis min sista. Att tro att du är helt vaken, att höra ljud och kunna resonera men samtidigt se något som dina drömmar konstruerar; det hade jag inte önskat för min värsta fiende. När jag skulle gå och lägga mig på kvällen var alla lampor jag äger tända och jag kunde inte tillåta mig själv att somna. Det blev en lång natt.

Sömnparalys får 1 av 10 i betyg.

Jag rekommenderar det inte.

Text: Majken Bergström

näckknäckknäckknäckknäckk

BAKAR Till detta nummer har jag givetvis testat att julbaka.

Två otroligt klassiska och enkla recept som ni själva kan testa och imponera med hemma under jul!

Jag har av någon anledning inbillat mig att baka knäck är svårt att få till. Men till min förvåning består det otroliga julgodiset endast av 4 ingredienser! (5 om man gillar dem med mandlar i). Knepet är att röra om ordentligt när det kokar upp.

3 dl vispgrädde 3 dl ljus sirap 3 dl strösocker 1 dl skållad, hackad mandel 2 msk smör

1. Hacka mandlarna 2. Blanda grädde, sirap och socker i en tjockbottnad kastrull.

3. Koka upp utan lock, rör om då och då tills temperaturen är 124°, ca 20-35 min. Har man ingen termometer kan du testa om smeten klarar kulprovet för knäck eller kola – dvs. doppa lite av smeten i en kopp med kallt vatten.

Går smeten att forma till en kula är knäcksmeten färdig.

4. Tillsätt mandel och smör.

5. Fördela smeten i knäckformar. Låt stelna och förvara svalt!

(JUL)

Den absolut godaste kakan som julen har att erbjuda. Lika busenkelt som att göra en vanlig kladdkaka – fast mycket roligare!

200 g vit bakchoklad 150 g smör 2 dl strösocker 2 tsk vaniljsocker 0,5 g saffran 0,5 krm salt 1,75 dl vetemjöl 3 ägg Florsocker att pudra med

3 dl vispgrädde 250 g hallon

Text: Elina Bakar

1. Sätt ugnen på 175 grader (över- och undervärme).

2. Grovhacka den vita chokladen och smält den över ett vattenbad.

3. Smält smöret i en kastrull på medelvärme och låt det svalna.

4. Blanda samman alla ingredienser, inklusive smöret och den vita chokladen, i en bunke. Använd försiktiga rörelser bara precis tills allt går ihop till en jämn smet.

5. Häll upp smeten i en form, ca 23 cm i diameter.

6. Grädda kladdkakan i mitten av ugnen i ca 20 minuter.

7. Ta fram hallonen en stund innan så att de hinner tina lite om du använder frysta bär.

8. Vispa upp grädden och vänd försiktigt ner hallonen i den.

9. Låt kladdkakan svalna helt och hållet i kylskåpet innan du toppar med florsocker och hallongrädde.

saffranskladdkakasaffranskladd

BAKAR

1. Skita i det blå...

2. Julkrydda 3. Tar det piano 4, Osis!

5. Bäst genom tiderna 6. Borta över helgen

8. Traditionell gasque under HT 9. Korridor på eko 10. Tänker killar på ofta 11. Party 12. Julgodis

13. Kalle…

14.Liten presentbox 15. Er för längesen 16. Juldryck 17. Pappersblad 18. … Anka

Text: Elina Bakar

1. skåpet 2. saffran 3. lugnt 4. attans 5. get 6. weekend 8. lucce 9. catwalk 10. romarriket 11. fest 12. knäck 13. anka 14. ask 15. eder 16. glögg 17. ark 18. kalle

TERMINENS NYKOMLING MAJKEN BERGSTRÖM

TERMINENS INITIATIVTAGARE FRIENDS & FINANCE

TERMINENS PROJEKTGRUPP KPMG OPEN

TERMINENS MARKNADSFÖRINGSINSATS ALEXANDER ENGDAHL

TERMINENS KONTAKTERIST NOAH DEW

TERMINENS REVERSENARTIKEL KRISTIAN WULFERT

TERMINENS PROJEKT GRÄDDGASQUEN

TERMINENS UTBILDNINGSPRESTATION SARA OLSSON

TERMINENS FÖRENINGSHJÄRTA DOUGLAS WASS

TERMINENS UPPSALAEKONOM RUT BRUSE

fifteen minutes of fame

Text: Kristian Wulfert

Nyfiken på vad som händer inom Uppsalaekonomerna?

Se hit!

JANUARI MÅN

TIS

1

ONS TORS

LÖR

SÖN

3

4

5

6

7

10

11

12

13

14

17

18

19

20

21

Terminsstart

16 Inskrivning Recceveckorna

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

1

2

3

4

8

15

2

FRE

9

Vi hoppas att du har uppskattat terminens sista nummer av Reversen. Har du några frågor, förslag eller synpunkter - tveka inte på att höra av dig till oss! reversen@uppsalaekonomerna.com

Redaktörerna Rut & Wilma