Synapsis nr 3-4 2018

Läkarprogrammets tidning | Nr. 3-4 November 2018 | Årgång 20

SYNAPSIS

LED ARE November är dissonans i mig. Tankarna blir staccato-lika i kylan. Strängarna på stråkinstrumentet i min bröstkorg spänns, brister. Mina fingrar blöder mot tangentbordet. Om jag kunde, skulle jag skriva.

Om jag kunde, skulle jag skriva. Om Carolina Redivivas mjuka golv, lukten av böcker, cigaretter. Om hemliga historier hastigt skrivna med blyerts inuti lampskärmarna. Om hans pianofingrar som knappt kan spela Für Elise.

Om jag kunde, skulle jag skriva. Om löpbandets väsande under mina fötter. Om hur man gråter utan tårar. Om hur hans ögon är resor genom tiden. Jag är tretton, sjutton, tjugotre.

födelsemärken på hans rygg, som jag räknar när jag inte kan somna. Om hans tysta, mjuka andetag. Jag räknar dem också.

Om jag kunde, skulle jag skriva. Om hur ljuset från min spruckna mobilskärm blir ett kalejdoskop av ljusskärvor i taket. Om hur tiden tycks böjas, brista. Blodet torkar in i skårorna bredvid tangenterna. Av mina ord blir ingenting.

Bästa läsare! I Synapsis höstnummer utforskar redaktionen läkarrollen och ensamheten. Både tillsammans, och var för sig. Kan man vara människa först och läkare sen? Jag hoppas detta nummer bjuder både tankeställare och läsglädje.

Om jag kunde skulle jag skriva. Om hur han gör lakanen i sängen alldeles sömntrassliga och varma. Om galaxerna av

Eyla Mohlin Chefredaktör

SYNAPSIS I DETTA NUMMER

28

Axel Kockum om ensamheten

04 | Tack för samtalet

Krönika av Matilda Häggström

11 | Läkardöttrars löften

04

Tack för samtalet

05

Tema: #utantystnadsplikt

11

Läkardöttrars löften

13

Den depraverade doktorn

16

Sommarjobbsguide

20

Tinder för läkarstudenter

22

En brödberättelse

24

Stick?!

28

Min ensamhet

30

Så skapas Synapsis

32

Poesi

34

Aktivitetsguide

35

Avslutningsvis

Novell av Johanna Bungerfeldt

13 | Den depraverade doktorn Reflektion av Elin Forsgren

22 | En brödberättelse

Krönika av Celina Lindgren

REDAKTION synapsistidning@gmail.com CHEFREDAKTÖR Eyla Mohlin ANSVARIG UTGIVARE Johanna Bungerfeldt BILDREDAKTÖR Eyla Mohlin LAYOUT Eyla Mohlin Matilda Häggström

ILLUSTRATÖRER Johanna Bungerfeldt Eyla Mohlin OMSLAGSBILD Eyla Mohlin TEXTREDAKTÖRER Johanna Bungerfeldt Matilda Häggström Sofia Sundin

SKRIBENTER Matilda Häggström Anton Ericsson Eyla Mohlin Johanna Bungerfeldt Elin Forsgren Axel Kockum Celina Lindgren Sofia Sundin Alma Englund

UTGES AV Föreningen Synapsis KONTAKT Synapsis Akademiska sjukhuset Ing. 14, Medicinarcentrum UAS bv 751 85 UPPSALA TRYCK: Exaktaprinting 2018 För åsikterna i tidningen står respektive skribent. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera i insänt material.

S | K RÖNIKA

TACK FÖR SAMTALET TEXT: MATILDA HÄGGSTRÖM

En droppe av svett färdas nedför hennes rygg. Het augustidag, inställt tåg.

Klockvisaren rör sig oändligt långsamt. Sammanbitna samtal, en ersättningsbuss till Vimmerby. Något klöser inifrån. Det är en hård bänk. Det är det verkligen. ”Hej. Ursäkta.”

En okänd röst att lokalisera, en tveksam blick mot mannen, han med kryckan.

Han ser sliten ut. Mjukisbyxor. Sneakers. Främling till främling i ett tabubelagt Sverige; varför bygga denna verbala brygga? ”Jag ville bara berätta att min bok blivit utgiven idag. En poesisamling.”

En förvåningens tystnad. ”Den finns att köpa. Om du går in i en bokaffär, så finns den där.”

Hela han är en stilla glädje. En ödmjuk stolthet. ”Åh. Vad roligt, grattis!”

Något lossnar, mannen skiner. ”Jag skriver mycket poesi. På sex olika språk.”

Den är oväntat, denna konversation på tågstationen i Nässjö. Hon nickar lite med en nyfikenhetens gnista. ”Hur bestämmer du vilket språk du ska skriva på?” ”Jag tar det jag känner för, det som passar det jag vill skriva.”

Mannen slår sig ner på kanten av bänken och hon fylls av försiktighet vid invasionen av det egna. ”Det är min tredje bok!”

I den meningen finns inget uppblåst, där finns inte ett spår av skrytsamhet. Det är en genuin önskan om delad lycka om så för en kort stund. Hon slappnar av. Han fortsätter att berätta, orden faller som studsbollar. Om hemlandet, om skrivandet, om språket. Hon lyssnar, nickar. Kan ändå inte hjälpa att undra om bussen snart kommer.

Kanske märker mannen med kryckorna det, eller så tar studsbollarna till sist slut. Han ler lite. ”Tack för samtalet.” Han reser sig mödosamt och haltar vidare mot järnvägsspåren, kanske i jakt på fler lyckodelare. Hon sitter kvar, milt omskakad.

Tack för samtalet.

Hon har ju knappt sagt ett ord. Mer av en monolog än ett samtal.

Hon inser att hon har mött ren lycka, men en ensam lycka. Ett enda fyrverkeri på den mörka natthimmeln. Det sorgligt vackra i att vilja dela med sig av den till andra. Att inte ha någon att prata med förutom främlingar med insidesklös på hårda hårda bänkar i Nässjö. Kanske måste någon ibland bara få prata. Kanske måste någon ibland bara lyssna. ■

4 | Synapsis

TEMA| S

me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. m e too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me t o o . me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too. me too.

Synapsis | 5

S | TEMA

Ett år utan tystnadsplikt Hösten 2017. I efterdyningarna av #metoo-vågen släpptes #utantystnadsplikt, ett upprop med 10 400 påskrifter från kvinnliga och icke-binära läkare och läkarstudenter. Uppropet vände sig mot trakasserier, osynliggörande och sexism inom läkaryrket, och släpptes tillsammans med vittnesmål från över 400 personer. När artikeln publicerades i Svenska Dagbladet satt jag på golvet i ett omklädningsrum. Med darrande fingrar scrollade jag i en till synes oändlig namnlista. Jag läste mitt eget namn, min mammas namn, mina kursares och mina kvinnliga handledares namn. Det är snart ett år sedan.

TEXT: EYLA MOHLIN

Februari 2017

”Godmorgon, mina herrar.”

I föreläsningssalen sitter 14 kvinnor och 8 män. Jag vet, för jag vänder mig om och räknar. Ingen säger något.

Mars 2017

Det är i mars månad det händer. Det där som, hastigt och inte det minsta lustigt, delar mig mitt itu. Som skapar ett så tydligt Före och Efter.

Det är en kirurgklinik i Mellansverige där den råa stämningen tycks inkorporerad i operationssalens väggar. Överläkaren sterilklär sig. Beklagar sig över hur mycket den nya sjuksköterskan på avdelningen sminkar sig. Över att det ser horigt ut. Han tittar mig rätt i ögonen när han säger det. Jag vänder bort blicken.

Under de sista flämtande minuterna av operationen skäller han ut mig på ett sätt som jag aldrig blivit utskälld på förut. Det är en kvart som jag inte kan redogöra för. Jag vet bara att han upprepat frågar mig om jag är dum i huvudet. Om jag vet om att jag är värdelös. Det är första gången jag syr på operation.

Efteråt ligger jag på en bänk i ett omklädningsrum och gråter tills jag knappt kan andas. Det tar en vecka innan jag känner igen mitt ansikte i badrumsspegeln igen.

Depersonalisation till följd av en akut stressreaktion.

Jag träffar honom i fikarummet redan dagen efter.

6 | Synapsis

TEMA| S

September 2017

Han är en bra handledare. Han är en bra handledare tills han säger att han är gammal nog att vara min pappa, och följer upp den meningen med att fråga om jag älskar min pappa? Om jag brukar krama honom? Mina svar fastnar i halsen. Han vill att vi ska kramas hejdå.

Jag hamnar i situationer som skaver i mig. Situationer där mina manliga handledare blir tagna i hand, och jag blir kramad - för att unga flickor kramar man. Jag berättar om händelsen för några kursare. De tittar frågande på mig. Varför sa jag inte bara nej till kramen? Varför hamnade jag ens i situationen? Det måste vara något med mig. Jag måste bjuda in till kramandet på något sätt.

Jag. Var min kjol för kort?

November 2017

Vi bär facebook-gruppens hemligheter om halsen som stora, guldskimrande medaljonger. Nu. Nu. Nu. Det händer nu. Vi berättar för varandra. Om händer på låren, oönskad massage, tvångskramar och olämpliga kommentarer. Någon stryker en hårslinga bakom örat, skrattar generat, säger under ett andetag. ”Ingen har någonsin lagt sin hand på mitt lår. Jag är väl inte tillräckligt snygg.”

Oktober 2017

Vid cementering av en höftprotes blir cementen varm när den lödar fast i benhålan. Han tar mina händer och lägger en bit cement mellan dem. Han tar sina händer om mina, och kramar åt. ”Det här kallas kandidat-testet”. Cementen blir allt varmare, bränner mina handflator genom de sterila handskarna. Jag möter envist hans blick tills han släpper taget.

Och nu?

Redan en månad efter uppropets publicering kommer artiklarna. Besvikelsen över frånvaron av reaktioner. Frånvaron av konsekvenser. Och nu - ett år senare?

Uppropet #utantystnadsplikt handlade om att belysa att det rör sig om ett strukturellt problem. Det handlade om frigörelse från tystnaden. Konsekvenserna kommer tids nog. Tills dess måste vi bara våga berätta. Igen, igen och igen.

Synapsis | 7

S | TEMA 

TEXT: ANTON ERICSSON

Nationellt centrum för kvinnofrid NCK har visserligen sina lokaler på Akademiska sjukhusets område men som namnet antyder är uppdraget större än Region Uppsala. NCK är hela landets expertcentrum och jobbar på uppdrag av regeringen för att höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Synapsis ringer upp Malin Eriksson, informatör och utbildare, som reder ut för oss vad NCK:s olika instanser gör.

Samarbete är något som är genomgående för arbetet på NCK. Polisen, kommuner och olika avdelningar på sjukhuset är bara några exempel på myndighetssamarbeten som funnits sedan länge. Mäns våld mot kvinnor berör hela samhället och därför krävs det också att samhället jobbar tillsammans med problemet. Det bedrivs både kliniskt arbete, metodutveckling, forskning och utbildning på NCK. Den kliniska delen består av kvinnofridsmottagningen och Kvinnofridslinjen medan universitetsdelen bland annat består av en informationsenhet och en utbildningsenhet.

NCKs kunskapsbank Här presenteras forskning och publikationer från myndigheter och institutioner på ett tydligt sätt.

Det går att hitta texterna i originalform men också sammanställda kortare faktatexter som är lättare att ta till sig. Syftet är bland annat att de som jobbar inom vården enkelt ska kunna ta del av forskning på området.

På kunskapsbanken finns även webbstöd för kommuner och vården. Om du klickar in på webbstöd för vården kan du bland annat finna texter om praktiska råd för omhändertagande efter sexuella övergrepp, hur du kan ställa frågor om våld och hantera svaret.

8 | Synapsis

Kvinnofridslinjen (020-50 50 50) Kvinnofridslinjen är en stödtelefon för hela landet.

Hit kan en ringa anonymt och få professionell hjälp.

Den bemannas på plats i Uppsala av sjuksköterskor och socionomer med specialkompetens inom våld i nära relationer.

"Att kunna ringa anonymt är viktigt. Det kan vara oerhört svårt att prata om att man blivit utsatt för våld, inte minst om det sker inom en nära relation.

För många är det allra första gången de berättar.

Vissa behöver ett bollplank och för andra kan det vara viktigt att få veta att det de har utsatts för räknas som våld. Normalisering av våld är vanligt", säger Malin.

Normaliseringsprocess kallas den psykologiska mekanism som inträder när en person försöker att få tillvaron att fungera trots att det är något i personens liv som är helt ohållbart. För att orka med vardagen måste det ohållbara hanteras på på något sätt. Att då normalisera våldet skapar en möjlighet att lyckas överleva. Problemet är att det kan osynliggöra allvaret i situationen för den drabbade.

För Kvinnofridslinjen är ingen fråga för liten eller för stor. Vissa behöver någon som lyssnar på vad de har att berätta. Andra behöver akut hjälp efter att ha blivit utsatta för ett övergrepp eller våldtäkt.

Trots att linjen är nationell har de som svarar bra information om var kvinnor kan få ytterligare stöd och hjälp på lokal nivå.

Du kan även ringa som privatperson för att få råd om hur du kan hjälpa andra som du vet eller som du misstänker utsätts för våld i en nära relation. Även vårdpersonal kan ringa för praktiska tips när de ska eller har träffat en patient som är utsatt.

"Det absolut viktigaste är att ställa frågan. Det är lätt att tro att kvinnor tar illa upp av att få frågor om våld. I studier har det visats att det är någon eller några få procent som uppfattar det som negativt eller obehagligt, men den absoluta merparten av kvinnor tycker bara att det är bra att någon frågar. Om vi inte frågar är det sällan det tas upp."

TEMA| S

Kvinnofridsmottagningen Kvinnofridsmottagningen är en del av Akademiska sjukhusets verksamhet. Hit kommer kvinnor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp, som utsätts för våld i relationer och de som har brutit sig fria från en våldsam relation och behöver hjälp med att gå vidare.

På mottagningen finns allmänläkare, psykiater och sjuksköterskor. Sjuksköterskorna tar hand om samtalsstödet och har utbildning i detta. De samverkar också med kommunerna, polisen, kvinnojourerna och rättsväsendet för att kunna erbjuda ett helhetsstöd som kan anpassas till varje kvinnas behov. När det gäller sexuella övergrepp samarbetar NCK med kvinnokliniken på Akademiska Sjukhuset.

Det går att få tid till mottagningen via Kvinnofridslinjen eller genom egen kontakt direkt till mottagningen. Dessutom samverkar de med andra delar av sjukhuset. Mottagningar och av-delningar kan ringa och be om att få hjälp om de har en patient de misstänker är utsatt för våld. Personal från kvinnofridsmottagningen kommer då till patienten och kan prata direkt med henne, eller så bokar de en tid.

Efter #metoo, har något ändrats för er?

"Vi har märkt en ökning av samtal till Kvinnofridslinjen. Just nu har vi ett snitt på ca. 97 samtal per dygn, en ganska stor ökning jämfört med förra året.

Vissa har aldrig pratat om det under årens lopp men känner att nu har de ork och mod att göra det."

"För oss var det ju ingen nyhet att detta är ett så stort problem som det nu visats för allmänheten men vi blev självklart också överväldigade av alla berättelser som kommit upp i ljuset. Det är väldigt bra att det nu blir tydligare att detta inte är ett isolerat problem för några få utan ett verkligt samhällsproblem. #Metoo har satt frågan om strukturellt våld mot kvinnor på agendan."

Utbildningsenheten Personal från NCK föreläser på bland annat läkarprogrammet och sjuksköterskeprogrammet. Läkarstudenter får föreläsningar på termin 5 om våld i nära relationer och på termin 9 om spårsäkring efter sexuella övergrepp.

I samarbete med Socialstyrelsen och länsstyrelserna har de även utvecklat en webbutbildning om mäns våld mot kvinnor som över 30.000 personer har gått. Den går att hitta på NCKs hemsida och på www.webbursomvåld.se. Den är öppen för alla, tar 3-4 timmar att genomföra och det går att spara och fortsätta när det passar en.

Dessutom finns en kvällskurs, Mäns våld mot kvinnor (7,5 hp), som går varje termin. Den är öppen för alla som går en ämnesmässigt relevant utbildning, inte bara de medicinska.

Utbildningsenheten träffar även yrkesverksamma.

De anordnar tvärprofessionella utbildningar om mäns våld mot kvinnor för personal inom exempelvis vården, socialtjänsten och rättsväsendet. Tillsammans med Polisen håller de också i en universitetskurs för poliser som ska utreda våldsbrott mot kvinnor.

Avslutande tips från Malin 1. Våga fråga.

Som sagt är det få kvinnor som tar illa upp utan det uppskattas. Frågar vi inte är det väldigt få som berättar spontant.

2. Webbstöd för vården.

Det finns många bra och sammanfattande texter som är väldigt relevanta för oss som snart kommer träffa dessa kvinnor i vårt arbete. För vi kommer möta dessa kvinnor överallt i vården, inte bara på kvinnofridsmottagningen.

Synapsis | 9

S | TEMA

ILLUSTRATION: EYLA MOHLIN

10 | Synapsis

NOVELL| S

LÄKARDÖTTRARS LÖFTEN TEXT: JOHANNA BUNGERFELDT

Hon ville inte ljuga. Men hon visste aldrig riktigt vad hon skulle svara när folk frågade varför hon var här. Många av hennes vänner hade alltid drömt om att bli läkare. De hade lekt med doktorsväskor och opererat på nallar. Inte hon.

Hon hade i och för sig många andra minnen.

Hon hade älskat att leka med reflexhammaren när hennes mamma tog med den hem från jobbet. Att få knät att hoppa av sig själv var som ett trolleritrick. Hon hade lekt med sterila plasthandskar i handfatet, punkterat hål på alla fingrar och blött ner sin intet ont anande lillasyster i en hemgjord fontän. Hon hade fått stränga instruktioner om att aldrig någonsin röra medicinflaskorna i kylskåpet eller öppna medicinskåpet i badrummet. Men så är det väl för alla barn.

En gång när hon var riktigt liten åkte hon och mamma pulka i en backe på Södermalm. Det var en kall vinterdag och doften av kokt korv hängde tung över havet av guppande röda och blå hjälmar. Plötsligt började hennes mamma att springa. Ett av de andra barnen hade åkt rakt in i en trädstam och slagit i huvudet. Än idag när hon gick förbi en brant backe tänkte hon att man borde hugga ner alla träd i närheten, oavsett hur vackra de var. Minnesbilden var fortfarande stark: blodets rännilar nerför den lilla flickans ansikte medan hon själv stod bredvid den stora folksamlingen; liten, ensam och väntande. Den orangea färgen på ambulanssjukvårdarnas bår.

från den andra familjen, trodde hon sig komma ihåg.

Avlägsna fragment av ett samtal mellan mamma och hennes vän i köket. Sommar, badplats, brygga. En pojkes kropp i vattnet. Livräddning. Hon sprang ner till sitt rum för hon inte ville höra mer.

Nu var hon äldre. De var på skidsemester i Idre med hela familjen. De såg killens vurpa redan när de satt i liften, men när de väl hann fram hade han inte rört sig. Hans snowboard hade löst ut, han hade inte ens ryggskydd. Hon kom ihåg hans rädda blå ögon i det bleka ansiktet, den raka näsan. Samma ansiktsuttryck hade hennes mamma senare när de satt och drack varm choklad nedanför liftarna. Då förstod hon inte varför. Först idag kan hon ana hur hennes mamma måste känt.

Mammas allvarliga gråblå ögon. ”Lisen, du vet väl att du absolut inte måste vilja bli läkare? Det finns många andra bra jobb. Kanske roligare, till och med. Inte lika mycket slit, inte lika mycket ångest. Du måste inte, bara för att du kan.”

Hon satt på golvet i sitt eget rum och lekte med Sandra. Den randiga väggen i orange, gult och guld sken ovanför dem. Hon hade valt färgerna själv och hjälpt sin pappa att måla. Sandras mamma och hennes mamma, som känt varandra i evigheter, ända sen läkarlinjen, satt inbegripna i en av sina oändliga konversationer om jobb och sjukhus på övervåningen.

Den grå asfalterade rastplatsen utmed E4:an, de ”Såååå tråkigt”, sa Sandra. ”När blir det eftertvå träbänkarna med barnfamiljer, kraset från rätt?” knäckemackor. Hur den andra familjen flög upp, ”Jag vet inte”, sa Lisen och ryckte på axlarna. barnen som skrek. Den andra mamman föll på Hon tittade upp. sina knän. Hennes mamma gjorde Heimlich- ”Lova mig en sak. Vi ska aldrig bli doktorer.” De manövern (att det hette så förstod hon först tummade på det där, sittandes på golvet mellan långt senare) medan hon, hennes syster och de legobitarna. två andra barnen stod bredvid varandra, tysta, (Verklighetens Lisen och Sandra läser idag båda till hålögda, stirrade. De fick ett julkort det året läkare. De är fortfarande nära vänner.)

Synapsis | 11

S|

SYNAPSIS SÖKER

SKRIBENTER ILLUSTRATÖRER LAYOUTARE

Vill du vara med och skapa en av Uppsalas bästa studenttidningar?

Skicka ett mail till synapsistidning@gmail.com, eller kom på nästa möte!

12 | Synapsis

REFLEKTION | S

DEN DEPRAVERADE

DOKTORN TEXT: ELIN FORSGREN

Synapsis | 13

S | R EFLEKTION

Innan jag började läkarprogrammet hade jag många tankar om den så kallade läkarkåren. Säkert var vissa av dem fördomar: både sanna och överdrivna. Fortfarande är jag ny, ny som student och ny ute på klinik; jag ser sjukhus och vård med en nykomlings både nyktra och lite hänförda blick. För visst är det lätt att förföras av allt som sker; patienter som kommer in dödssjuka men tillfrisknar, andra som får besked om dålig prognos, någon som får ett organ transplanterat. Det är lätt att imponeras av all erfarenhet som finns samlad och vilka enorma insatser som pågår, både på enkla och komplicerade plan.

välfärden, det går att jobba både privat Det är inte sällan jag undrar vad jag ger mig in i. Om jag sväljer allt utan och statligt. Om du skulle ha något ideologiskt samvete går det alltså att att ifrågasätta, om jag kommer tappa uppfattningen om vad som egentligen döva, oavsett vad du står: du hjälper ju är rimligt, om jag kommer gå in för – faktiskt – andra. mycket i rollen som läkare. Om att läkarrollen – att vara professionell – Och det är väl inte heller en nackkommer att bli en för stor del av mig del att det kommer finns jobb efter som person, av det som är jag. Att som examen (i alla fall innan och efter nyexaminerad tillträda en slags klubb AT), möjligheter till fortbildning och där det finns många stadgar för hur forskning. Möjligheter att jobba på och vem man bör vara. många orter och arbetsplatser, inrikes och utomlands. Att man får vara del av en trygg yrkesidentitet som ingen Jag vet inte om det är under utbildningen jag har fått bilden av kommer att fnysa åt på samma sätt som vissa fnyser åt att influencer är att det som förväntas av mig som läkarstudent och blivande läkare är ett yrke. Att man får vara del av en kår som historiskt sett har glidit på en att jag ska vara rättskaffens, alltid ärlig, alltid tillgänglig, alltid redo våg av borgerliga privilegier och som och framför allt alltid redo att hjäl- på vissa sätt gör det än idag. För visst pa. Att min intention att bli läkare ska finns det hyllmeter av litteratur som vara enbart för den goda sakens skull: beskriver medicinhistoria och läkares sociala ställning, och det är väl lika att mitt yrkesval i huvudsak ska gagna andra. Jag kan inte veta hur ni tänker bra att erkänna att jag inte läst mycket och resonerar – men visst finns det alls av det. Men det jag har läst och många egoistiska skäl att bli läkare? snappat upp är att det varierat mycket Du får en hög social ställning i samhället under historiens gång. Att det funnits och ett välbetalt arbete, samtidigt som kriser, både för medicinen i sig och du kan ha ett gott samvete: du hjälper för läkare som yrkesutövare. Kanske ju faktiskt andra. Det går att vara emot kommer det komma kriser framöver och kanske kommer den trygghet jag trott både marginalskatter och vinster i

14 | Synapsis

jag skulle få i mitt yrkesval utebli. Vad händer när antibiotikaresistensen blir ett ännu större problem än idag? Vad händer när artificiell intelligens kommer att ställa säkrare diagnoser än en specialist? Kommer medicinens framtid vara teknologernas och inte vår? Våra arbetsgivare kanske kommer vara Google och Amazon, inte Landstinget Dalarna eller Region Uppsala.

Men i skrivande stund har jag inte hört mycket om artificiell intelligens som ett hot mot läkarens ställning i samhället, i alla fall inte från utbildningen. Det som istället kommer orsaka läkarkårens fall – i alla fall om man får tro föreläsningen jag gick på för ett tag sedan – är läkarstudenters moral. För vilka åsikter får man ha och fortfarande förbli professionell? Får jag röka cannabis och felparkera min bil? (OBS! Extra pekpinne till den som använder det miljöförstörande fordonet bil och inte idkar ett aktivt cykelliv i centrala Uppsala!) Kan jag uttrycka mina politiska sympatier och dela bilder på en fest utan att det kommer bli ett problem för min yrkesutövning? För visst finns det förväntningar på oss – både som studenter och sedan som yrkesutövare

REFLEKTION | S

Till mitt försvar har jag egentligen inget imponerade att komma med: sätter bara hopp till att jag och alla medarbetare kommer att ha tillräckligt bra arbetssituation för att kunna orka prestera och samtidigt behålla sig själv som människa.

”Det är inte sällan jag undrar vad jag ger mig in i.”

– på hur vi ska bete oss; framförallt på arbetet men också privat. Självklart är det fel om jag skriver ut narkotikaklassade preparat som jag sedan säljer vidare. Men är det mindre självklart om du informerar patienter om vikten av att dra ner på alkohol samtidigt som du själv har en pågående överkonsumtion? Eller delar bilder på dig själv i scrubs med en blodgasspruta stolt i näven i sociala medier där den person du stack lätt kan finna dig?

För att återvända till min inledande farhåga: om rollen som professionell kommer uppsluka mig, om min personlighet kommer att utraderas och att jag kommer utvecklas till en felfri och duktig läkarrobot som gör exakt vad som förväntas av mig. Förmodligen inte. För med största sannolikhet kommer jag att göra fel: jag kommer att tappa tålamodet, känna mer för vissa än för andra, göra felprioriteringar både professionellt och privat. Kanske säga för mycket eller för lite, kanske både dricka alkohol och felparkera cykeln. Och ja, den här texten kan måhända stå mig till last om framtida arbetsgivare ser detta och konstaterar att jag till och med erkänner att jag stundtals kommer att underprestera.

Idag finns en utveckling i samhället som ifrågasätter den vård som bedrivs.

Självklart har sjukvården många förbättringsmöjligheter men jag tycker att det finns en strömning som ställer helt andra krav idag än vad man har gjort tidigare. På 1930-talet kanske allmänheten inte kunde ifrågasätta lobotomi på samma sätt som en allmänhet hade gjort idag. Jag tror att dagens patienter har betydligt högre krav på sin vård och de medicinska beslut som tas. Men framförallt tror jag att de förväntar sig mer av vårdpersonalens professionella förhållningssätt än tidigare. Det ställs allt högre krav på att vi läkarstudenter både ska ha ett medicinskt kunnande och ett bemötande som är just professionellt, och jag tror kraven från både examinatorer och patienter är avsevärt högre i hänseende av patientkontakt, sekretess och personlig lämplighet än någonsin. Och jag vill tro att vi blir bättre och bättre på det idag. Framförallt vill jag tro det när jag ser mina kursare och unga handledare på kliniken både vara ödmjuka inför sitt kunnande och ha en imponerande fin patientkontakt. Jag tror inte att kursledningen behöver vara rädd för att den största risken för läkarnas och medicinens roll i samhället kommer att vara våra omoraliska beslut eller vårt depraverande leverne. För vore det så skulle man ju inte alls behöva oroa sig för artificiell intelligens: datorer varken stressar, röker, dricker och kommer med största sannolikhet aldrig dela något olämpligt på sociala medier. ■

Synapsis | 15

S | SOMMARJOBBSGUIDE

SOMMARJOBB? Börjar sommarjobbshetsen redan smyga sig på? Vilka jobb kan man egentligen söka efter fyra terminer? Sina somrar kan man välja att spendera på många olika sätt - kanske vill du resa? Åka på utbyte? Gå forskarskola? Jobba med någonting så långt ifrån hälso-och sjukvård som möjligt? Eller kanske rentav bara sola på stenhällarna? Det blir läkare av dig ändå! Vill du (mot all förmodan) ha ett jobb inom sjukvården så guidar Synapsis redaktionsmedlemmar dig i jobbdjungeln.

Vad har du jobbat som?

Undersköterska på akutmottagning och akutvårdsavdelning Terminer som krävdes: De ville gärna att man skulle ha åtminstone en termin klinisk erfarenhet, helst två. Så efter termin 5-6.

Vad hade du för arbetsuppgifter?

Ta vitalparametrar, venösa blodprover och odlingar, koppla EKG, sätta kateter och sond, assistera läkare vid suturering. Men såklart även väldigt mycket omvårdnad och städning.

Tre plus:

1. Mängdträning i att ta blodprover, sätta kateter och sond!

2. Teamarbete!

3. Fart och fläkt, ruljans av patienter.

Tre minus:

1. Ljudnivån - ett öronbedövande larm av tjutande larmknappar, gråtande barn, pipande telemetriövervakning, ringande telefoner och sökare.

2. Dålig bemanning, vårdplatsbrist och ökad tillströmning till akuten sommartid. Ibland kändes det som att man hade blivit överkörd av en buss när man gick av sitt arbetspass.

3. Jag hade någon slags illusion om att jag skulle lära mig mycket teoretiskt under min sommar som undersköterska på akutmottagningen. Det finns det inte tid för.

Viktigaste lärdomen? Som läkare arbetande på akutmottagningen prata med de undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar med dig! Communication is key, det tjänar alla på. Framförallt patienten.

Hade du gjort om det?

Ja!

16 | Synapsis

Vad har du jobbat som?

Undersköterska på intensivvårdsavdelning.

Terminer som krävdes: 4 Vad hade du för arbetsuppgifter?

Koppla övervakningsutrustning på patienten, assistera läkare och sjuksköterskor, övervaka patienterna och ta kontroller. Följa med på olika undersökningar, köra blodgaser (ej ta själv!), sätta kateter, ha lite koll på teknisk utrustning som respirator samt utföra ”vanligt”omvårdsarbete.

Tre plus:

1. Patienter med många olika sjukdomar 2. Varierande arbetsuppgifter 3. Hög kompetens hos undersköterskor, sjuksköterskor och läkare.

Tre minus:

1. Att jobba natt och helger 2. Lite väl mycket maskiner att förstå 3. Många patienter är så pass sjuka att det är svårt att etablera kontakt med dem.

Viktigaste lärdomen? Att intensivvård är väldigt påfrestande att utsättas för som patient.

Hade du gjort om det?

Absolut!

SOMMARJOBBSGUIDE | S

Vad har du jobbat som?

Läkarassistent på internmedicinmottagningen på ett mindre sjukhus.

Terminer som krävdes: 8 terminer (i mitt fall) Vad hade du för arbetsuppgifter? Tog hand om egna patienter på internmedicinsk mottagning under handledning. Fick även möjlighet att vara på akuten på eftermiddagarna och hjälpa till att handlägga patienter, rapportera till bakjouren, diktera, ringa konsulter, gå på röntgenronder och gå med olika specialister.

Tre plus:

Vad har du jobbat som?

Undersköterska på IVA.

Terminer som krävdes: 5, tror jag.

Vad hade du för arbetsuppgifter?

På IVA har du bara en patient, men stannar alltid i patientrummet. Du får tvätta patienten, lägesändra patienten (de flesta är ju sövda), fukta munnen, ge ögondroppar. Monitorerna puls, blodtryck, saturation, diures, eventuell dialys med mera. Köra dem till CT. Assistera CVK och artärnål, fylla på akutrummet. Se till att pat. inte drar ut sin tub.

Tre plus:

1. Varierande typ av patienter, fick så mycket medicinsk kunskap.

2. SUPERTREVLIGA kollegor.

3. Snabba svängar, inom akutsjukvård/ intensivvård kan det gå fort.

1. Relevanta arbetsuppgifter och möjligheter till mängdträning av administrativa uppgifter. I stort sett som att vara läkarkandidat med lite extra befogenheter och superbra handledning.

2. Stämningen på sjukhuset med snälla handledare och trevliga under- och AT-läkare.

3. Mycket bra repetition av intermedicin.

Tre minus:

1.Oavsett hur trevliga alla är på sjukhuset så kan det ändå kännas ensamt i en liten stad långt ifrån alla man känner.

2. Boendet. Det är svårt att hitta bra boende om man inte har möjlighet att åka på visningar och det blir lätt dyrt också. Fråga om personalboende på orten eller om arbetsgivarna har några tips!

3. Resekostnader. Om man som jag hade bil för att kunna åka ut på utflykter eller åka till vänner och familj över helgen, eller om man tar tåget, kan det kosta en del.

Viktigaste lärdomen?

Tack vare mitt jobb fick jag lite inblick hur det faktiskt kan komma att bli att jobba och bo som underläkare och AT-läkare på en mindre ort, vilket jag är väldigt tacksam för. Ett perfekt mellansteg inför att jobba som underläkare.

Hade du gjort om det?

Absolut!

Tre minus:

1. Långtråkigt ibland om det var få patienter, var mycket välbemannat med personal.

2. Lite jobbigt att så pass många patienter avlider.

3. Väldigt mycket apparater med mera att lära sig i början, men kul när man kunde. Coolt att koppla upp en respirator liksom.

Viktigaste lärdomen: Att en patient du tror garanterat ska dö faktiskt kan klara sig och efter ca 2 veckor må relativt bra igen. Och att intensivvård är väldigt roligt!

Fler jobb på nästa uppslag!

Hade du gjort om det?

Oh ja!

Synapsis | 17

S | SOMMARJOBBSGUIDE

Vad har du jobbat som?

Undersköterska på röntgen Terminer som krävdes: 4

Vad hade du för arbetsuppgifter?

Jag arbetade främst på slätröntgen och ultraljud. Arbetsuppgifterna bestod i att hämta patienter från väntrummet, hjälpa till vid positionering och tagning av röntgenbilder, blanda peroral kontrast, svara i telefon, städa etc.

Vad har du jobbat som?

Tre plus:

Forskningsassistent.

1. Fick läsa många röntgenremisser och lära mig vikten av att skriva en bra sådan.

En bra röntgenremiss gör inte bara att du får ett bra svar utan även att röntgenbilderna blir tagna på rätt sätt, med rätt projektioner!

2. Fick se mycket röntgenbilder! När det var lungt på drop-in-mottagningen kunde man sitta och scrolla i CT-thorax-bukundersökningar som gjorts under dagen.

3. En underskötersketjänst som i mitt fall var cirka 0% vårdtung.

Jag fick stipendiet Introduktionsstipendium för medicinsk forskning av Svenska Läkaresällskapet. Det gav mig möjlighet att jobba som forskningsassistent på heltid med en grupp på patologen i Uppsala.

Terminer som krävdes: Som jag fattar det kan alla läkarstudenter söka stipendiet om man är medlem i Svenska Läkaresällskapet (jag blev det samma dag som jag sökte…)

Vad hade du för arbetsuppgifter?

Jag annoterade immunceller i tumörvävnad från patienter med lungcancer, vilket innebär att jag räknade dem på histologiska snitt via digital mikroskopering (tänk er som en histo-genomgång men med bara samma typ av preparat där man räknar celler som är färgade med fluorescerande antikroppar). Sedan korrelerade vi den data jag samlade in mot hur det gick för patienterna i deras sjukdom och hur de svarade på olika läkemedel.

Utöver det fick jag hänga med och göra lite kliniskt arbete med ST-läkarna på patologen, d.v.s. assistera vid obduktion och kolla på olika snitt från biopsier i mikroskop.

Tre plus:

1. Underbara kollegor, de flesta jag stött på som forskar är rätt mysiga/ roliga.

2. Kul att prova på att forska eller i alla fall få en bild hur det kan vara (det var mycket roligare än jag trodde)!

3. Skönt att få gräva ner sig helt i ett ämne.

Tre minus:

1. Inte så bra betalt (om man får en anställning hos institutionen istället för att få ett stipendiet blir det bättre).

2. Blev lite långrandigt i slutet av sommaren.

3. Mycket sitta still inomhus när det är gött väder. (Dock funkade det asbra att lyssna på poddar).

Viktigaste lärdomen?

Jag borde provat att forska tidigare, det är inte så svårt att få en fot som jag trodde. Egentligen är det bara att gå till en forskare man tycker verkar vara intressant och fråga om man får vara med. De är väldigt positivt inställda. Jag stötte på ett par forskare i min ansökningsprocess och de var hjälpsamma, tyckte det var kul att jag visade intresse och gav mig förslag på projekt. Jag har hört liknande från andra som fick stipendiet. Dessutom behöver man inte vara superpåläst för att kunna hänga med i diskussioner, det går snabbt att lära sig det man glömt sen preklin/förra terminen!

Hade du gjort om det?

Garanterat!

18 | Synapsis

Tre minus:

1. Långtråkigt och enahanda, framförallt mot slutet av sommaren.

2. Ibland var undersköterskerollen något oklar och odefinierad, vilket blev problematiskt när man arbetade med olika röntgensjuksköterskor.

3. Jag hade lång pendlingssträcka till jobbet - något att tänka på när man söker sommarjobb.

Viktigaste lärdomen? Skriv bra röntgenremisser! Skriv också på röntgenremissen om du bedömer att patienten kommer ha svårigheter att genomföra undersökningen (exempelvis stå upp för en lungröntgen).

Hade du gjort om det?

Ja, verkligen! Det var ett fint första möte med sjukvården och ett bra sätt att få överblick över patientflödet. En brasklapp: Möjligt att det skulle blivit (ännu) mer långtråkigt om jag gått mer än fyra terminer.

SOMMARJOBBSGUIDE | S

Vad har du jobbat som?

Jag har jobbat som läkarassistent på en vårdcentral.

Terminer som krävdes: För att få en läkarassistentanställning likt den jag hade krävs i den region jag arbetade i att man gått termin 8.

Vad hade du för arbetsuppgifter?

Större delen av tiden hade jag egen mottagning, där patienterna kunde ha allt från diabetes och öroninflammation till depressioner och prostatabesvär. Jag stämde av alla patienter med min handledare, som kom in och tittade på patienten vid behov. Det var alltså ungefär som att ha kandidatmottagning.

Utöver mottagningen fick jag suturera mindre sårskador, lära mig undersöka bebisar på BVC, och rektoskopera och operera bort hudförändringar med handledning.

Tre plus: Vad har du jobbat som?

Jag har jobbat som undersköterska på privat äldreboende/omvårdnadsboende.

Terminer som krävdes: De hade ingen koll. Jag sa att jag hört att man får jobba som uska efter termin fyra, de accepterade det.

Vad hade du för arbetsuppgifter? Ge mediciner. Laga och servera mat, i vissa fall mata de boende som ej kunde äta själva. Hjälpa boende med hygien.

Tre plus:

1. Kul att se att det finns äldreboenden som satsar mycket på aktiviteter för de äldre. Aktiviteter fanns varje dag.

2. Väldigt trevligt att få sitta och prata med de äldre om allt de varit med om.

3. Jag kände att jag faktiskt kunde vara med och göra så att de boende ibland fick guldkant på vardagen, genom att till exempel anstränga mig extra vid matlagningen eller baka något gott de gånger det fanns lite tid över.

1. Mängdträning. Under mina 8 veckor som läkarassistent fick jag rutin på att ha egen mottagning.

2. Variation. Det var väldigt roligt att få handlägga patienter med så många olika sjukdomar.

3. Repetition. Att repetera t.ex. astmamedicinering är mycket roligare när det hjälper en patient i verkligheten.

Tre minus:

1. Arbetsgivaren var väldigt otydlig med att anställningen var på 75%.

De drog gärna av en kvart här och en kvart där för att hålla nere sina egna kostnader.

2. Stundtals väldigt stressigt på grund av dålig bemanning. Helger var bemannade sämre trots att samma omvårdnad krävs då.

3. Dåligt intro när jag började vilket gjorde att det var svårt att veta vad som krävdes av mig.

Viktigaste lärdomen: Var noga med att se till att det står antal timmar du ska jobba per månad i ditt kontrakt.

1. Trängsel. Vi var tre läkarassistenter på vårdcentralen, vilket gjorde att ingen av oss fick så mycket tid på BVC, operation eller rektoskopin som vi hade velat.

2. Dötid. När min sista patient för dagen snabbt var avklarad, det var tomt på alla andra mottagningar och klockan bara var 15.30...

3. Kö. Få ordinarie läkare på plats gjorde att jag ibland fick stå i kö till min handledare för att stämma av patienten jag hade på rummet.

Viktigaste lärdomen? Primärvård är roligt, och blir ännu bättre när man får kontinuitet med sina patienter!

Inte en hel sommar om jag inte måste. Enstaka dagar, ja.

Definitivt!

Tre minus:

Hade du gjort om det?

Hade du gjort om det?

Synapsis | 19

S | TINDERGUIDE

Läkarstudentens guide till

Har du också suttit ensam i lunchrummet och undrat varför du är den enda av dina vänner som inte funnit kärleken på läkarprogrammet? Det är ju som bekant ”skitsignifikant” mycket vanligare att läkare parar ihop sig med varandra än det är i andra yrkeskårer. 24 procent av alla svenska läkare hittar kärleken i en kollega.1 Men vad gör du om du inte är en av dem?

Var inte orolig, du är inte ensam om att köra solo, även om det kan kännas så ibland. Räddningen är här - vi ska ta oss ur den här skiten tack vare tvåtusentalets mest revolutionerande sociala uppfinning näst efter snapchatfiltret med kaninöron: Tinder!

Som min mamma säger: ”Det är så lätt nu för tiden. Ni har ju den där appen.” Tack för tipset, mamma.

Let's face it: Vi läkarstudenter är verkligen inte särskilt socialt kompetenta utanför sjukhuset. Att krossa läkarbubblan och tvingas interagera med någon som inte vet vad mitokondrier och SSRI är känns som att slå upp tysk anatomibok från sent 1800-tal. Allting ser likadant ut, men ändå är det helt omöjligt att förstå.

Här kommer därför den ultimata guiden till Tinder för läkarstudenter; inklusive anamnesupptagning, kliniska handhavanden, professionellt förhållningssätt och hygienrutiner. Glöm inte att få en signatur innan ni går hem (obs, extra viktigt om kändis).

1. ”Fyra teorier: därför gifter sig läkare med varandra”, Henrik Widegren, Dagens medicin, 2016

20 | Synapsis

TINDERGUIDE| S

Nov 12, 2018, 10:54

Profilen

Att vara läkarstudent eller inte, det är frågan. Skriver du läkarstudent vid din profilbild lockar du kanske inte till dig en lika bred massa och sållar bort alla som avskräcks av intelligens och ambition. Men det är ju också kul att låta matchningen fråga vad du gör. Svårt val. Gällande profilbilden: skippa sjukhuskläderna. Generellt är det också bra att undvika bilder med bar överkropp, bilder med små barn (även om det är ditt kusinbarn eller dig själv som liten) och bilder med vapen. Jag hoppas ni förstår varför. Det är också viktigt att få med sin längd. Vi väntar med spänning på den första forskningsstudien om mäns längd på Tinder. Min hypotes är att resultatet säkert kommer hamna minst 5 cm över det svenska genomsnittet. Nu när vi inte får basala medicinska data via mönstringen får vi helt enkelt ta till andra effektiva metoder istället.

Swipa bort alla andra läkarstudenter – annars kommer man aldrig ur bubblan. En annan metod är att swipa höger på alla läkarstudenter som ”en kul grej”. Om ni skulle matcha kan en alltid avväpna situationen med ett chill: ”Jaha, det här var ju stelt.”

Nov 12, 2018, 12:26 Härligt!

Tips på roliga fraser: ”Tjena, du är sjukt snygg.””Hur mår du? Jag morfint.””Tack för ditt meddelande. Väntetiden för att träffa en läkare är i genomsnitt fyra månader. Återkommer så fort vi kan.” (Tror i synnerhet på den sistnämnda.

Testade den i förra veckan och väntar fortfarande på svar.)

It's a match!

Ha alltid minst tre ämnen till hands om samtalet ebbar ut, till exempel favoritsjukhusserier, vilka ben du brutit i kroppen och varför, eller vad du skulle packa i necessären om du skulle till en öde ö.

Nov 16, 2018, 18:02

Första dejten

Det finns några saker som är bra att undvika som läkarstudent på en första dejt. Ge aldrig råd om din tinderdejts fasters stortå. Undvik också att fascinerat tindra med ögonen (haha) över din dejts exotropa skelning och försök att prata om andra saker än stämningen på läkarprogrammet.

Jag vet, det är svårt, men det är möjligt.

Vi ska vara ärliga här: det är förstås lätt att tröttna på Tinder. Ett bra tips är ju då att sätta en diskret tindertimer på mobilen en gång om dagen.

Min är klockan 20.00. Jag hoppas och tror att för varje person du pratar med och varje dejt du går på kommer det bli lite lättare. Och kom ihåg: Om folk är för konstiga i den riktiga världen kan man ju alltid krypa ner i dissektionssalen igen. ■

Med vänlig hälsning,

Dr. Tinderella Synapsis | 21

S | K RÖNIKA

En brödberättelse från Istanbul TEXT: CELINA LINDGREN

22 | Synapsis

KRÖNIKA| S

« Simit

I Istanbul är du aldrig mer än en armlängds avstånd ifrån en simit– ett runt vetebröd med rostade sesamfrön på toppen. Det påminner lite om 3-för10-frallorna på ICA och smakar som en blandning mellan en pretzel och en bagel, alltså egentligen inte så mycket alls.

Simiten är alltså Turkiets torrfralla, och när jag fyra veckor in på min vistelse känner av min första simit-craving inbillar jag mig för en sekund att den illröda turiststämpeln i min panna är borta. Sedan kommer någon fram till mig och frågar om jag pratar ryska och kommer från Kazakstan, och då är båda mina fötter tillbaka på jorden igen.

När studenter från alla möjliga delar av världen samlas på ett och samma ställe sker ett intressant fenomen – man blir plötsligt väldigt medveten om sin nationalitet. När jag berättar vad jag gjorde under min helg i Sverige och säger well yes, we picked mushrooms in the forest and then we cooked some moose-stew kunde jag lika gärna ha dansat små grodorna i folkdräkt och midsommarkrans.

Det blir ännu tydligare när konversationerna drar igång. Likt ett rollspels-FN börjar vi varje mening med vår landstillhörighet. När vi diskuterar utbildning hör jag mig själv säga: in Sweden, it is completely free to go to the university, och när vi pratar sjukvård förklarar jag: in Sweden, the state pays for health care, och när någon tar upp det här med 16-årsgräns levererar jag slutklämmen: in Sweden, we have this thing called ’Systembolaget’.

Vi blir alla levande exempel på närhetsprincipen. När läraren frågar vad som har hänt i världen i veckan pratar en turkisk student om Talibanernas framfart i Afghanistan. Jag däremot, kan bara komma att tänka på regeringsbildningen och, kanske, om jag lämnar min närmsta sfär, den eviga diskussionen om Brexit.

Men även om närhetsprincipen här speglas av nationalitet i termer av landstillhörighet får man inte glömma att den individuella identiteten är mer än så. Vi kan diskutera det i form av polykulturalism, eller summan av individens erfarenheter, och då kan vi också säga att jaget på något vis speglar allt som man omedvetet väljer att ignorera. Poängen är att vi inte får glömma hur lätt det är att alltid utgå ifrån sig själv. Det är ju precis det jag gör när jag säger att en simit är frankensteinbarnet av alla torra brödsorter jag någonsin knaprat på. I min värld kommer denna förklaring nära sanningen nog, men om man ska vara riktigt petig så är det en grov förenkling – och liksom alla förenklingar så är de synonyma med förlust av information.

Så vad händer när information hela tiden tappas bort? Vad händer när vi förlitar oss på sanningar som vi själva har fabricerat ihop? Att vidga sina vyer bortom närhetsprinciper och egocentricitet slutar aldrig att vara viktigt, oavsett om det är i rollen som läkare, medmänniska eller politisk ledare. ■

3-för-10-frallor från Ica »

Synapsis | 23

S | K URIOSA

STICK?!

En vass text om gifter i djurriket TEXT: CELINA LINDGREN

24 | Synapsis

KURIOSA | S

Gift vs. Gift?

Det svenska språket saknar engelskans nyansering när det kommer till gift. Poison och venom är nämligen två olika saker, vilket kan verka förvirrande även för den allra smartaste läkarstudenten. Särskilt svårt blir det när rockbandet Venom har en låt som heter Poison, och Nintendo lät alla sina giftiga pokémons falla under kategorin poisonous. Vi försöker reda ut det.

arbetar de i maskopi!?) Varje orm är en egen soppa. Och varje soppa kan vara mer eller mindre benägen att ge dig matförgiftning. Ni förstår poängen. Låt oss kolla på vetenskapen istället.

Det finns tre grupper av toxiner som simmar runt i ormarnas giftkörtlar:

Cytotoxiner är toxiner som orsakar celldöd. För ormen är detta väldigt fiffigt – om maten redan är halvsmält innan så Venom är gift som produceras av organ- blir den mycket lättare att äta. De flesta ismen och som aktivt injiceras genom en cytotoxiner bryter ned vävnaden i själva högspecialiserad apparat, till exempel en bettet, medan andra tar blodvägen till gadd, en näbb, en huggtand eller en har- hjärtat, njurarna och musklerna för att pun. Om det används i försvarssyfte ger utöva sin verkan. venom oftast en väldig direkt effekt i form av smärta så att hotet snabbt ska förstå att Neurotoxiner är precis som namnet anman inte är att leka med. Om det används tyder, toxiner som bråkar med nerverna. som jaktverktyg är det ofta skräddarsytt Många av dem bråkar särskilt mycket med för att döda, avväpna eller långsamt bryta de som skickar signaler till musklerna att ned sitt offer för enklare matsmältning. röra på sig – alltså de neuromuskulära ändplattorna. Konsekvensen blir paralys Poison, däremot, är gift som passivt finns – ännu en fiffig grej om man är orm och i en organism, vare sig det är en svamp, en extremt långsam på att äta. Men för mänväxt eller ett djur. Det här giftet har sin niskor, som inte är tilltänkta middagsmål, verkan först när organismen blir tuggad blir det särskilt farligt när paralysen på och används som en ren försvarsme- drabbar andningsmuskulaturen. Då blir kanism (det är väldigt svårt för en flug- ventilatorvård en livräddande insats. svamp att komma med någon form av attack).

För den extra intresserade har neurotoxinerna flera olika verkningsmekanismer Ormar i muskeländplattorna. Vissa blockerar Ormgift är lite som den där kylskåps- de spänningskänsliga kalciumkanalerna, rensande soppan du slängde ihop 23:49 vilket hindrar frisättning av neurotranspå söndagskvällen – när det smakar mittorer. Andra sätter sig och blockerar pyton har du ingen aning om det är den acetylkolinreceptorerna. En tredje, lite utgångna sambal oeleken eller den halv- särskild grupp, blockerar acetylkolinestludna moroten som är boven (kanske eras vilket ger överdrivet mycket acetylko-

lin i synapsen och ger således upphov till okontrollerade muskelspasmer.

Hemotoxiner är riktiga multi-taskers, i alla fall när är det kommer till att spöka runt med offrets blod. Dessa toxiner kan både bryta ned blodceller, göra blodet mer lättflytande (blödningsrisk!) och göra blodet mer trögflytande (propprisk!).

Inte nog med att detta ger allvarliga hemodynamiska problem – när de röda blodkropparna går sönder så frisläpps en massa slaggprodukter som i sin tur skadar njurarna. Och njursvikt är aldrig att leka med.

Bin Att bli stucken av ett bi är ett praktexempel på den berömda inflammationstetraden - rubor, dolor, calor, tumor. Och liksom någon på kalaset alltid är jordnötsallergiker, är sannolikheten ungefär lika stor att någon också är allergisk mot bin (1.5 procent vs. 0.8 till 5 procent för den siffertokige).

Men vad är det egentligen som gör att vi blir allergiska mot bistick, men inte mot exempelvis myggor? Ledtråden ligger i titeln på denna text. En bi-gadd är nämligen inte bara en spetsig nål designad för att åsamka dig så mycket smärta som möjligt, utan kommer även färdiglevererad med giftkörtel och säck.

Precis som ormgift är bi-gift en sadistisk cocktail av proteiner och molekyler. När dessa kommer in i kroppen gör immunförsvaret det som det alltid gör när främmande partiklar härjar runt: sätter igång

Synapsis | 25

S | K URIOSA

antikroppsmaskineriet. Vips! – vi har skaffat oss en allergi (obs. denna förklaring rekommenderas inte som svar till typ 1 hypersensivitet på Attack och Försvartentan).

Av alla toxiner i biets gift är somliga mer benägna än andra att trigga igång immunförsvaret. Men ingredienserna i bi-cocktailen är mer spännande än så. Ett toxin agerar murbräcka och spräcker sönder cellernas membran för att röja vägen in i blodbanan. Ett annat smyger förbi blodhjärn-barriären, blockerar kaliumkanalerna och kan potentiellt orsaka kramper i stora mängder. Ett tredje kittlar lite på mastcellerna så att de släpper ut allt sitt histamin vilket i sin tur ytterligare spär på den inflammatoriska reaktionen.

Pilgiftsgrodor Världens giftigaste djur är varken en kobra, en skorpion eller en ilsket sinnad tarantella. Aggressivitet kan nämligen slänga sig i väggen när den fredliga gula lilla pilgiftsgrodan hoppar fram till prispallen. Knappt 6 cm lång, citrongul i färgen, vänder den sig mot kameran likt en lotionreklam och viskar, hemligheten ligger i huden.

Pilgiftsgrodans gift, kraftigt nog att döda tio vuxna människor eller 20 000 möss, ligger i små exokrina körtlar vars utförsgångar mynnar på hudytan. Likt koffeinsvetten när handledaren ber dig tolka en blodgas, börjar pilgiftgrodan svettas när den känner sig hotad. Resultatet blir extra mycket giftslem på ryggen.

Men giftet måste fortfarande komma in i blodet för att det ska verka. Så vad är egentligen poängen med att vara världens

26 | Synapsis

giftigaste djur om någon först måste ta en tugga av dig innan de dör?

Giftighet och färgstarkhet går hand i hand, och ju färgstarkare en groda är, desto giftigare är den. Naturen har nämligen fattat att rovdjur är lite korkade och behöver EXTRA TYDLIGA SIGNALEMENT för att lära sig vad som är ätbart och inte. Under evolutionens gång har alltså individer som snabbare fattat att färg = död överlevt sina tröga kamrater. Som en bieffekt har även icke-giftiga grodor börjat ta efter pilgiftsgrodans starka färgteckning, vilket innebär att de snålåker på rovdjurens inlärningsprocess.

Det är precis samma logik som om du en gång har fått campylobacter på en sittning och sedan dess undviker allt som har med sallad och kyckling att göra.

På en molekylärbiologisk nivå är pilgiftsgrodans gift ett toxin som sätter sig i spänningskänsliga natriumkanaler och håller dem vidöppna. Resultatet blir okontrollerade muskelkramper och paralys, men även ventrikelflimmer och hjärtstillestånd när toxinet påverkar kanalerna i hjärtat. Det verkar som ett vinnande koncept, men pilgiftsgrodan är inte helt utan fiender. En orm har nämligen utvecklat resistens mot toxinet genom att ändra strukturen på sina natriumkanaler. Toxinet kan då inte binda in och blir således verkningslöst.

Blåringade bläckfiskar Your lips are like venomous poison, sjunger Alice Cooper. En fras som, precis som vi har lärt oss, är definitionsmässigt fel.

Men saker i naturen är aldrig så enkla som man först kan tro. Om Cooper me-

nade att personen i frågas läppar är som en blåringad bläckfisk så har kan han nämligen ha rätt.

Den blåringade bläckfisken är havets golvmopp, om än en väldigt blyg sådan.

Med sina tentakler sveper den in räkor och krabbor mot sin näbb, krossar deras exoskelett och injicerar en lagom dos med nervgift. Det låter kanske snarare makabert än blygt, men när den blåringade bläckfisken inte jagar middag så smyger den fridfullt runt bland korallerna och lägger upp stenar utanför sitt bo för att skydda sig mot större rovdjur.

Intressant nog så producerar inte den blåringade bläckfisken sitt eget gift. På samma vis som vi har en tarmflora, koloniseras den blåringade bläckfisken av en hel armada med bakterier, som istället för att hålla tarmen i trim, producerar gift.

Giftet samlas upp i bläckfiskens spottkörtel varifrån det injiceras i offret via näbben. Ingredienserna i giftblandningen är många, men den viktigaste komponenten blockerar de spänningskänsliga natriumkanalerna och orsakar paralys (slappa räkor är lättare att äta).

Hittills kan vi hålla med om att den blåringade bläckfisken är giftig i termer om venomous. Men samma bakterier som hänger runt kring spottkörtlarna förekommer också i bläckfiskens mjukdelar.

På så vis blir den blåringade bläckfisken även poisonous då den stackare som skulle ta en tugga av, säg, en arm, också skulle få i sig toxinerna, men då känna av domningar i mun och svalg, och slutligen få paralys av andningsmuskulaturen. ■

Synapsis | 27

S | K RÖNIKA

Min ensamhet TEXT: AXEL KOCKUM

I

somras satt jag vid utfarten från en bensinstation utanför Tarragona i norra Spanien med en skylt i händerna med texten Murcia på. Efter inte alltför lång tid stannade en fransk tjej i en orange skåpbil och det slutade med att hon körde mig ända till Sevilla, rakt igenom hela Spanien.

Fanny, som tjejen hette, berättade under resan om sina problem med IBS, endometrios och livmoderhalscancer.

Till följd av medicinering dog delar av hennes skelett i bäckenområdet och hon går nu med inopererade proteser. Hon har svårt att jobba och bor i sin bil men tar livet som det kommer. Efter att ha lyssnat på hela hennes historia, som varar i flera timmar, vill jag också dela med mig av något som inte får mig att framstå som perfekt. Jag vill inte vara den anmärkningslöse läkarstudenten från svenska medelklassen.

Jag väljer att berätta att jag aldrig haft någon partner i mitt 24-åriga liv, trots att jag alltid varit typen som dras till förälskelse och romantiska fantasier. Jag pratar om blyghet och tänker tillbaka på min tonårstid, när jag var noga med att berätta så lite om mitt liv som möjligt för mina föräldrar, för att jag skämdes över att känna mig socialt misslyckad. För att vara snäll berättar hon om en 28-årig väninna från Georgien som heller aldrig

28 | Synapsis

haft någon partner, därför att den sociala pressen i hennes kultur inte är så stor. Hon har heller aldrig känt att hon har velat.

Den här sommaren tänker jag att också min ensamhet egentligen är självvald.

Det är en stor tyngd som lättar från mina axlar.

Drömlika, så känns de flesta relationerna som funnits i min närhet, i efterhand.

Drömmar, det är inte något jag associerar till behag. Att drömma är för mig en känsla av instängdhet och hallucination. En loop av tankar utan samband. Eller ibland, att drömma så som man önskar att det vore, men att vakna upp ledsen och besviken.

Det som intresserar mig är det äkta jag och det äkta du, inte skapade fantasibilder. Ibland verkar vi nära. Oftast långt borta.

***

Jag minns det första året när jag bodde hemifrån, i en korridor i Lund, när jag ofta tänkte att mitt rum istället för att ge mig frihet kändes som fyra isolerande, kalla väggar. Ensamt. En bekant hade tagit hand om en skadad duva, som han hade i en trång liten bur i sin lägenhet.

Jag minns att jag kände mig som den där duvan när jag satt i mitt rum. Avskuren

KRÖNIKA| S

från flykt.

Men jag är också en person som har ett stort behov av självvald ensamhet.

Liksom den ofrivilliga ensamheten saknar den frivilliga en viss nivå av mellanmänsklig interaktion. Men det är, vilket kanske till synes gör den till en motsägelse, inte en ensamhet som saknar kommunikation.

Kommunikation är så mycket mer än ord. Att vara öppen, utan dömande tankar, är för mig en kommunikation med rummet. Det är kommunikation med allt som utgör omgivningen.

Att befinna sig i samma rum som en annan person är för mig kommunikation. Även om vi inte samtalar. Vi är där. Vi känner varandras närvaro.

Litteratur är också en form av kommunikation, vilket är något som man kanske inte tänker på. Kanske enkelriktad. Men läsning ger andra möjligheter än samtal, som att överbrygga stora avstånd i tid och rum och att förmedla komplexa världar och tankar på sätt som vore svårt att göra muntligt.

Egentligen tycker jag inte att litteratur är helt enkelriktad. Jag har för mig att när den iranska poeten Forough Farrokhzad, som kallats ”ensamhetens poet”, beskrev sina dikter använde hon den här metaforen: att skriva dikter var som att ropa

från ett fönster i natten. Kanske skulle det dröja hundra år tills någon skulle läsa hennes dikter och förstå henne, men den ovissa känslan fick henne ändå att känna någon form av sällskap och tröst.

Jag tänker också på Farrokhzad och på studentlivets ensamhet när jag läser om Jennifer Ringley, en internetpersonlighet från 90-talet och internets begynnelse.

Ringley blev berömd i och med att hon som 19-årig student 1996, som första person i världen, började sända sitt eget liv online, med en webkamera som stod påslagen dygnet runt. Bilderna, som till en början bara uppdaterades en gång var tredje minut, visade allt från hennes liv, också nakenhet och sensualitet.

Jag kan förstå henne när jag tänker på de perioder av ofrivillig ensamhet jag haft. Perioder när jag känt mig värdelös och oförmögen inför de människor som funnits i mitt liv. Att exponera sig så kan kanske ses som ett försök till att bryta barriärer, som ett försök till kommunikation. I en intervju i radioprogrammet This American Life från 1997 säger hon: “Whenever I go home for breaks, for spring breaks (…) I’m always sad to be away from the camera. It’s, it’s really a different feeling, whenever I’m in the room and the camera is broken or for some reason, it feels, my room feels totally different, it’s like I’m completely alone.”

Synapsis | 29

S | OM SYNAPSIS

Så skapas Synapsis...

TEXT: SOFIA SUNDIN

Eller: Så här omvandlar redaktionen genom blod, svett och diverse andra kroppsvätskor sina spretiga idéer till den tidning du just nu sitter med näsan i. Det hela kan liknas vid en chokladbolls resa genom magtarmkanalen…

Varje nummer av Synapsis börjar med ett uppstartsmöte. På MedC sprutar saliv och idéer åt alla håll medan redaktionen intar den obligatoriska mötesfikan (Hummusmackor! Te! Chokladbollar!). Anton vill skriva ett reportage. Matilda vill skriva en krönika. Johanna vill gärna illustrera.

Textfunderingar och fika tuggas ordentligt under glada tillrop. Sen tar mötet slut och fikat/idéerna sväljs ner och börjar sin färd genom systemet.

Efter uppstartsmötet följer cirka fyra skrivveckor under vilka skribenterna ska producera sina texter. Detta moment kan liknas vid chokladbollens resa ner genom esofagus: Tid passerar, och det händer inte så himla mycket i den här fasen förrän mot slutet, då det blir ökad aktivitet när cardia/ deadline närmar sig. Under skrivveckorna händer det ibland att det kommer en peristaltisk våg – nämligen skrivarstuga på Café Linné, där redaktionen fikar och arbetar med texterna tillsammans. Då brukar chokladbollen/texterna få en skjuts framåt. Den uppmärksamma läsaren noterar att fikat återkommer i detta moment, och javisst – vissa skribenter

30 | Synapsis

ILLUSTRATION: JOHANNA BUNGERFELDT

sväljer under skrivarstugan ner helt nya idéer och börjar om från början med textproducerandet.

Så kommer den. Deadline för texterna.

Efter deadline följer en veckas korrläsning, vilket i chokladbollens värld kan liknas vid magsäcken. Innehållet i magsäcken/texterna knådas och sönderdelas av saltsyra/ korrläsningsgänget. Varje text korrekturläses två gånger av olika textredaktörer, och skribenterna har chans att ändra sina texter eller förkasta kommentarerna helt.

Typiska kommentarer från textredaktörerna kan vara ”snygg formulering!”, ”här kanske du skulle följa samma tempus som i resten av texten om du känner för det?” och ”nu har du använt samma ord 17 gånger i din text så det vore kanske läge att variera lite? Eller det kanske är ett retoriskt grepp? Strunta i min kommentar i så fall!”.

En vecka efter deadline för texterna följer deadline för foton och illustrationer. Det är ungefär som när chokladbollen passerar gallblåsan och pankreas. Nya, färgglada saker adderas till innehållet i tarmen/tidningen och skapar en fin blandning. Det som nyss var en brunaktig gegga blir plötsligt mycket trevligare när Johannas illustration hamnar bredvid, likt en härligt grön skvätt galla.

Korrekturläsningen

är

över,

allt

tidningsinnehåll är inskickat, och redaktionen pustar ut. Nåja, inte hela redaktionen. Det är dags för tidningens layoutvecka tillika chokladbollens passage genom tunntarmen. Tunntarmen/layoutgänget jobbar febrilt med att pumpa in allt tarminnehåll/tidningsinnehåll i blodet respektive layoutprogrammet och bearbeta det för att få till en snygg helhet där allt har sin plats. Processen är lika energioch tidskrävande som aktiv transport över tarmväggen, och layoutgänget ses inte sällan jobba 12-timmarspass drivna av kaffe, godis och diverse svordomar när saker och ting inte fungerar optimalt. Äntligen är layouten färdig och tidningen skickas till tryck, och det som en gång var en chokladboll skickas till sitt slutliga mål – cellen. Ingen förstår riktigt vad som händer här (förutom kanske de stackars T2:or som läser ToD), men på något sätt omvandlas allt innehåll till en ATP-rik slutprodukt – Synapsis.

Energin från Synapsis ATP-paket går direkt till redaktionens muskler. Den driver cellcykeln lastad med tunga tidningskartonger uppför sjukhusbacken och hela vägen till BMC, där tidningar delas ut till alla läkarstudenter. Sen är det dags för redaktionen att fira det nya tidningsnumret – kanske med en releasebrunch där ytterligare chokladbollar och idéer kan börja processas…

| S

Synapsis | 31

S | POESI 

Tvåtusentolv TEXT: EYLA MOHLIN

Han knackar på.

Säger "Får jag komma in?"

Artigt Försiktigt Och bara sådär, Går alla stygn upp Och hela jag ramlar ut på hallgolvet.

32 | Synapsis

POESI| S

Patogenes

TEXT: MATILDA HÄGGSTRÖM

Klaustrofobi över kroppens bräcklighet Över allt som kan gå fel Instängd och beroende Av själens cellrika skal

Synapsis | 33

S | TIPS

AKTIVITETSGUIDE

Inga planer för helgen? Här kommer tipsen för alla tillfällen!

TEXT: ALMA ENGLUND

BAKIS-HÄNG

DATE-NIGHT

LEDIGA LÖRDAGEN

Blev det en för många eller alldeles lagom många sour fisk igår? Anpassa aktiviteten efter bakisnivå!

Oavsett om dejten är din sambo sen flera år, din nuvarande tinderfling, din bästa kompis eller dig själv, så kommer här en rad aktiviteter för trevliga samkväm.

Se till att ta dig en ledig lördag då och då. Det behöver vi alla.

Lite trött och seg-nivå: Lyx: Afternoon tea på Stationen på söndagar. Bjud in människorna du festade med dagen innan och njut av magiska scones, fantastiska snittar och om du vill – ett glas champagne.

Movie-night Det är aldrig fel med en bra rulle när vädret är grådaskigt. Filmer som jag verkligen rekommenderar är Deadpool 2, Three Billboards outside Ebbing, Missouri samt The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society. Samtliga finns att streama på till exempel sfanytime.com.

Ut på tur! Stäng av mobilen och plocka fram bra skor. Koka lite varm choklad och ta en längre tur på någon av lederna som finns runt Uppsala. Gula stigen börjar till exempel vid Studenternas IP och sträcker sig 10 km söderut.

När du vandrat hela leden går det bra att ta buss tillbaka. Ut och andas frisk höstluft!

December-mys Bygg pepparkakshus! Det bästa med att bygga pepparkakshus är att en själv får bestämma ambitionsnivå! Köp färdiga delar att sätta ihop och pynta, eller börja skissa på en ritning av Burj Khalifa och ställ upp i första bästa pepparkakshus-tävling!

Gör din egen korv! Jag skämtar ej, det är hur kul som helst för den pyssliga och matintresserade att stoppa korv. Spring iväg och köp lite tarm att fylla med allehanda kryddor och smaksättare. Du kan även passa på att undersöka tarmarna noggrant, inte ofta en får ett så bra tillfälle att studera tarmar makroskopiskt! Köp även en flaska vin att skåla med när korven är klar och ska inmundigas.

Korv + vin = sant.

Budget: Bjud över dig själv till kompisen med våffeljärn.

Mjukisbrallor och frasiga våfflor med kall vaniljglass och hallon, mmmm. I avsaknad av våffeljärn kan våfflor ersättas med amerikanska pannkakor.

Ont i huvudet, vill inte träffa folknivå: Lyx: Beställ Phils Burger med Foodora. Sträck-kolla på exempelvis Fab Five eller mitt senaste serie-beroende, spanska La Casa de Papel.

Budget: Lunka över till närmsta pizzeria och beställ din gamla favorit. Äts i säng eller soffa, gärna tillsammans med Skärgårdsdoktorn (Öppet arkiv, SVT Play).

BONUS: För heldag: Baka även lussekatter i form av ditt favoritorgan, själv tror jag att njuren skulle göra sig bra som lussebulle.

Tillägg: Decembermys kan även göras i november. Jag dömer (oftast) ingen.

Svett-häng Det finns en uppsjö av aktiviteter som får dig och din dejt att svettas ordentligt. För en liten slant kan ni exempelvis spela squash i UTK-hallen i Gränby. Endorfiner utlovas!

34 | Synapsis

Stora second hand-rundan! Ta på största ryggsäcken och cykla ut till Boländerna! Bocka av Röda korset, Erikshjälpen, Helping Hand och alla andra second handbutiker du känner till. När energin tryter kan en även fika för en liten peng!

AVSLUTNINGSVIS| S

”Vi har ju setts förut” – en läkarassistents betraktelse av primärvården

I strida strömmar kommer de, orden likaväl som tårarna. Mottagningsrummet på vårdcentralen blir skådeplatsen för en livshistoria. Mitt emot mig en gråtande man i 50-årsåldern vars liv alltmer blivit en oöverstiglig uppgift att utföra.

Bortgången av en mamma som alltid tittat djupare i glaset än i sina barns ögon har följts av den desto tyngre förlusten av en älskad pappa. Han finns visserligen fysiskt kvar, men minns inte längre sina söners namn. Att rensa ur och sälja föräldrahemmet blev en uppgift att fly in i för att slippa tänka.

Visst fungerade det ett tag, men sen började tankarna skava mer och mer.

De knaprar på sömnen, de gnager på energin och de sliter både på familjen och arbetet. ”Vad jobbar du med?” ”Skolkurator. Jag tycker om mitt jobb, men just nu orkar jag inte hantera att andra mår dåligt.” Rösten bryts.

Jag har använt de verktyg jag har; mina samtalsfärdigheter, kunskaperna från psykiatrikursen och ett numera ganska tomt paket näsdukar. Nu är det min tur att ge honom verktyg för att kunna bygga upp sig själv igen. Ett av dem är jag själv. ”Vi kommer höras igen snart” säger jag, ”vi håller kontakten.”

Två veckor senare pratar vi i telefon. Jag minns honom väl och han minns mig, vi kan gå direkt till det väsentliga. ”Hur mår du nu?” ”Inte bra, men det känns skönt att vi har en plan. Biverkningarna från medicinen har gått över, och jag har äntligen fått sova ordentligt.”

Ytterligare fyra veckor senare möts vi igen på mottagningen, och när vi skakar hand behöver jag inte presentera mig – vi har ju setts förut. Näsdukspaketet ligger orört den här gången. Han berättar att han pysslat i trädgården en liten stund igår, i sin egen takt, och att det kändes skönt. ”Jag börjar må bättre nu.”

När besöket är slut berättar jag att han kommer få träffa en annan läkare på nästa återbesök, eftersom mitt jobb som läkarassistent bara är över sommaren. Han nickar tveksamt. ”Synd att jag inte kan fortsätta gå till dig. Det är skönt att inte behöva berätta hela historien för en ny läkare varje gång.”

När han gått snurrar jag ett varv i skrivbordsstolen med diktafonen övergiven på skrivbordet. Ett ord är som etsat på näthinnan – kontinuitet. Kanske nästan lika viktig som Citalopram, KBT och sjukskrivning – både för läkare och för patient.

Sofia Sundin

Synapsis | 35