Synapsis nr 2 2014

Läkarprogrammets tidning | Nr. 2 September 2014 | Årgång 16

läkekonst Synapsis möter Dr. Synthetic SIDAN 14

Rullstol - ett studiehinder? sidan 7

Idolbild Hilpi Rautelin sidan 12

Föreningsför virring sidan 16

SYNAPSIS

LED ARE

Kära läsare! Jag har alltid varit extra förtjust i hösten. För mig betyder hösten nystart. Det är den perfekta årstiden att pröva någonting nytt. Förra hösten började jag träna thaiboxning, vilket var superroligt förutom att det fick mig att se ut som en dalmatinerhund under kläderna. Året dessförinnan började jag med kroki. Onekligen fick jag en smärre chock första gången jag klev in i ritsalen och fann en naken tant med färgat illorange hår mitt i rummet, men det kom jag snabbt över. Jag tror att det att viktigt att prova nya aktiviteter, oavsett om man bara gör den nya saken en gång eller sedan fortsätter med det livet ut.

Man behöver ofta inte söka sig långt för att hitta nya fritidssysselsättningar. På sidan 16 har skribenten Martina träffat studenter som är engagerade inom olika föreningar på läkarprogrammet. Läs deras berättelser! Kanske finns det en förening som sysslar med något som Du vill prova på? Inte minst söker Synapsis nya medlemmar. Är Du intresserad av att skiva, fota, illustrera, redigera eller har idéer på hur vi kan utveckla tidningen - välkommen!

En sak som jag vet att många Synapsisläsare i T1 provar för första gången är att läsa på universitetet. Ni står inför vad som antagligen kommer att bli de roligaste åren i era liv (hittills?). I och med det här numret av tidningen har jag dock fått insikt i att vissa möter fler hinder när de läser vid universitetet än andra.

Redaktionsmedlemmen Johanna har mött Lisen Derlow som är rullstolsburen och prövade att plugga i Uppsala. Läs om hennes erfarenheter på sidan 9. Du finner även en intervju med Uppsala universitets rektor Eva Åkesson som själv har suttit i rullstol under en period. Även Synapsis provar nya saker denna höst. Som Du kanske har märkt har tidningen fått en ny papperskvalitet. Jag hoppas att du tycker om den! Vad ska jag själv göra för nytt denna hösttermin då? Jo, tillsammans med min klass ska jag anordna Preklin. Jag kan redan nu lova att det kommer att bli en alldeles spektakulär tillställning! Håll ögonen öppna och se till att gå på dina föreläsningar!

Med hopp om en härlig höst!

Frida Blankenau Chefredaktör

SYNAPSIS

07

ALLTID I SYNAPSIS 20

Folkbildning

22

Mei Lans matlåda

23

Avslutningsvis

I DETTA NUMMER

Tillgängligt för alla?

05 | Om skuldkänslor Kåseri av Sofia Eriksson

05

Kåseri

06

Placering på Gotland

07

Att plugga på hjul

12

Idolbild

14

Läkemedel på låtsas

16

Programmets föreningar

12 | Idolbild Hilpi Rautelin

16 | Föreningsfantaster

Engangera dig i programmet

22 | Kalasgod cannelloni Mei Lans matlåda

REDAKTION synapsistidning@gmail.com

Bildredaktör Sofia Eriksson

Omslagsbild Emelie Hollsten

Utges av Föreningen Synapsis

HEMSIDA www.synapsis.se

layout Sofia Eriksson Frida Blankenau

Skribenter Björn Edgren Per Skärdin Sofia Eriksson Harald Montan Mei Lan Svensson Goh Marcus Bergström Johanna Bungerfeldt Frida Blankenau

Kontakt Synapsis Akademiska sjukhuset Ing. 15, Medicinarcentrum UAS 2 tr 751 85 UPPSALA

Annonsförsäljning synapsistidning@gmail.com

För åsikterna i tidningen står respektive skribent. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera i insänt material.

Chefredaktör Frida Blankenau Ansvarig utgivare Filippa Boijsen Textredaktörer Frida Blankenau Linda Goudarzi Mei Lan Svensson Goh

Illustratörer Marcus Bergström Sofia Eriksson Emelie Hollsten Webmaster Jesper Hessius

Tryck: Exaktaprinting 2014

Synapsis

söker

Layoutare Skribenter Fotografer Grafiker

Vill du vara med och göra en av Uppsalas bästa studenttidningar? Synapsis letar efter nya medarbetare. Vi efterfrågar framförallt layoutare, skribenter, fotografer och grafiker. Har du någon annan talang att bidra med eller bara vill gå på ett möte är du självklart lika välkommen! Synapsisfamiljen kan aldrig bli för stor!

Vill du veta mer? Maila redaktionen på synapsistidning@gmail.com, gilla och skriv på vår sida Synapsis eller PM:a chefredaktör Frida Blankenau på Facebook!

kåseri | S

Om saker som inte blir av text: Sofia Eriksson Bild: Frida Blankenau

Det finns en grej jag tänker på ibland och får lite ont i magen av. Samma känsla som när jag en söndagskväll tänker på att det ligger en ouppackad matlåda i väskan. Jag borde ha diskat den direkt när jag kom hem på fredagen. Och nu har köttfärssåsen säkert kleggat fast. Och luktar konstigt.

Usch. Bara ett avsnitt till av Arrested Development, sen ska jag göra det.

ingången rufsar till håret. Plånboken langas upp på disken där de som inte lärt sig använda låna-själv-systemet lånar.

Tre avsnitt senare är problemet löst och jag har en behaglig, mysig känsla i magen. Så varför, varför, varför kan jag inte förmå mig själv till att gå och betala min skuld på bilioteket? Missen att inte låna om cirka tolv gymnasieprojektarbetesböcker över jullovet 2011 har gjort att jag är skyldig Sverige typ 200 spänn. Böckerna är tillbakalämnade men skammen finns kvar. Och jag har ju råd. Egentligen har det kostat mig mer att inte betala eftersom jag börjat köpa mer böcker när jag inte längre får låna. Äsch, jag går väl då.

”Hejjagskulleviljabetalatillbakaenskuld”, slänger jag ur mig till bibliotekarien.

Räcker fram lånekortet som för första gången på flera år får lite mänsklig kontakt.

Han scannar in steckkoden med sin blippmaskin. ”Ja, det här ser ju inte bra ut.

Så här stor skuld har jag inte sett sen -87.

Och då räknar jag med inflationen.”. Paus. ”Det blir två tusen kronor. Kort eller kontant?”. ”Eh, kort. Men jag trodde att det bara var två hundra?”, piper jag fram. ”Hade du betalat direkt hade det varit så.

Men med ränteregeln som infördes 2012 blir det två tusen. Too bad. Ja-a du. Du kan ju gå och sätta dig så länge. Jag måste ringa och höra om vårt system kommer klara av en så här stor summa.” Jag sjunker ner i en nersutten fåtölj, grinar ögonen ur mig och undrar hur jag kunde vara en sån dumskalle.

Solen skiner och fåglarna kvittar. En mild bris smeker min bleka jag-var-tvungenatt-sitta-inne-och-tentaplugga-hela-soligaoch-fina-och-varma-påsklovet-hud när jag går uppför trappan. Dörrarna öppnas automatiskt och den där fläkten vid

Nej. Det var inte vad som hände. Och så kommer det inte gå till när jag väl bestämmer mig för att gå dit. Det kanske dröjer ett tag. Jag har ju fortfarande inte läst ut den fjärde Game of Thrones-boken som jag började på för två somrar sen.

Synapsis | 5

S | utblick

“...får du chansen - ta den!”

Pionjärer Harald Montan och några av hans kursare ingick i en pilotgrupp för klinisk placering på Gotland.

ta flyget till praktiken Text & bild: Harald Montan

I Synapsis #2 2013 kunde vi läsa om flera av de möjliga utlokaliseringsorter där man kan hamna under sin tid som kandidat.

Jag påbörjade min kliniska resa i Visby på Gotland genom att bli en del av den pilotgrupp av läkarstudenter som fick den första placeringen på Uppsala universitet Campus Gotland.

I fjol stod det klart. Den första juli skulle högskolan i Visby officiellt slås samman med Uppsala universitet. Men redan innan hade den kliniska kursadministrationen smitt planer i hjärtat av Akademiskas korridorer. På gotland.se kunde man i september läsa den stolta rubriken “Första läkarstudenterna från Uppsala på väg”. För några av oss som klarat av 6 | Synapsis

de fyra pre-kliniska terminerna stod någon form av belöning att hämta ut.

Fyllda av förväntan över att få besöka den mytomspunna ön och dess folk, Gutarna, packade jag och tre andra lyckligt lottade studenter i slutet av september resväskorna för den 40 minuter långa flygningen till Sveriges största ö. Väl där möttes vi förvånade av mer publicitet och intervjuades av både radio Gotland och lasarettets egen tidning Insidan.

Den verksamhetsförlagda utbilningen i Visby för läkarstudenter från Uppsala erbjuds till alla termin fems tre block Akutmedicin, Hjärta/Kärl samt Lunga/ Geriatrik. Fyra studenter per “snurra” får ta del av utsikten över havet genom

lasarettets panoramafönster medan de går mellan sjukhusets olika avdelningar.

Efter en lång men lärorik dag på kliniken väntar en 300 meter kort promenad till det gula huset på Åhsbergsgatan där en nyrenoverad villa tjänstgör som logement.

För den som inte vill att dagen ska ta slut ihopsjunken över Med-punkt bjuder Visby på extraordinära äventyr för den mer fantasifulla läkarkandidaten. Vad sägs om ett besök på Kallbadhuset med ett dopp i Östersjön, en roadtrip till Fårö för att med egna ögon bevittna Gotlands ursymbol rauken, eller en kall öl med AT-läkarna i underläkarbastun under helikopterplattan? Oavsett vad som lockar dig att åka till Gotland, får du chansen - ta den! ■

Reportage | S

Ett universitet för alla?

I dagens samhälle känns det som en självklarhet att alla människor ska få en möjlighet att studera på universitetsnivå, och ta del av allt som studentlivet har att erbjuda. Detta även om man har rörelsesvårigheter.

Den stora frågan är om Uppsala universitet nått detta mål ännu. Skulle du kunna studera som du gör idag om du var rullstolsburen? text: Johanna Bungerfeldt Bild: Frida blankenau, Johanna Bungerfeldt, Jörgen Hagelqvist/unt Text: Johanna Bungerfeldt Bild: UU

S | Reportage

Vad finns det för hjälp att få?

Det skall vara lika lätt för studenter i rullstol att läsa på universitetet som alla andra.”

På Uppsala universitets hemsida står det: ”Om du har en funktionsnedsättning som blir ett hinder i studierna kan du få stöd under din studietid på universitetet.” Det är en formulering som låter förtroendeingivande, men vad finns det egentligen för hjälp att få för studenter som sitter i rullstol?

Samordnare Catrin Schulze vid Uppsala universitet menar att den fysiska miljön och tillgängligheten för studenter i rullstol är mycket viktig.

Uppsala Universitet hänvisar rörelsehindrade studenter till att ta kontakt med en intendent för respektive campus som kan ge information om områdets tillgänglighet. ”Är man rörelsehindrad kan det vara extra viktigt att förbereda sina studier och ta reda på hur utbildningen genomförs”, säger Schulze. Hon menar att allt stöd som ges är individuellt och studenter som vill ha hjälp uppmanas själva att ta kontakt med samordnare.

Som Schulze utrycker det: ”När jag går igenom campus ser jag ibland rullstolsburna studenter som jag aldrig har

8 | Synapsis

varit i kontakt med. Då utgår jag från att de inte behöver hjälp. Ju färre som behöver be om hjälp, desto bättre.” vara rullstolsburen ställer också särskilda krav på bostadsmarknaden. Efterfrågan på handikappanpassade bostäder är inte stor, ändå måste alla studentbostäder som byggs i dag leva upp till kraven. AF bostäder, en bostadsförening i Lund, har exempelvis 5 900 handikappanpassade bostäder men bara en rullstolsburen hyresgäst.

Att

Bostadsansvarig på studentkåren, Stella Papasotiriou, förklarar att alla studenter i Uppsala tävlar om bostäder på samma villkor. Rullstolsbundna studenter får inte kortare kötid, bara för att de har speciella krav på bostäderna.

Emellertid menar hon att kötiden till nyproduktioner (som står för den största delen av handikappanpassade lägenheter) ofta är kortare, men med det följer att hyrorna blir högre. Av Uppsalas mer än 13 000 studentbostäder uppskattar Stella att dryga 2

till ytterdörren, att entrén till nya huset ligger på bottenplan och att det gamla huset kan nås med hiss från baksidan av byggnaden. Det finns även en hiss invändigt. ”Att ta sig in i nationen går, men det är höga bardiskar Kommunen har en skyldighet som kan utgöra ett problem”, att se till att alla bostäder går att säger han. ”Vi har inga planer bo i och måste därför tillgäng- på att bygga om, men man lighetsanpassa en lägenhet om kan hantera detta genom ägaren ber om det. Med hän- att gå runt bardisken för att syn till detta rekommenderar servera rullstolsburna.”

Stella att alla rullstolsburna studenter skriver på första Alla intervjuade är noga bästa kontrakt och sedan går med att poängtera att alla är till kommunen och ber dem välkomna och kan få hjälp, om anpassa bostaden, trots att de tar kontakt med ledningen. det är en långsam och ofta ”Det skall vara lika lätt för utdragen process. studenter i rullstol att läsa på universitetet som alla andra”, Nationslivet är en annan säger Catrin Schulze. Med sida av studentlivet som blir den rådande bostadsbristen, problematisk om man sitter i de gamla historiska byggnadrullstol. Många av nationerna erna och behovet av att planera sin utbildning i förväg, är det är inhysta i gamla historiska byggnader - med trappor dock uppenbart att rullstolsburna studenter möter fler upp till ytterdörrarna, och utmaningar än de flesta andra ibland utan hiss. Norrlands nation har arbetat mycket studenter. Skulle du kunna för ökad tillgänglighet, en- fortsätta studera som du gör ligt förstekuratorn Mattias idag om du blev rullstolsBergman. Han förklarar att buren? Det är en fråga var och deras pub har en ramp upp en borde ställa sig. ■

000 är handikappanpassade.

De anpassade bostäderna är alla byggda de senaste fem åren. ”Flogsta har renoverats f lera gånger, men om det är handikappanpassat vet jag inte”, berättar Stella.

reportage | S

Kullersten och backar

Lisen Derlow är rullstolsburen och studerade förra terminen konstvetenskap på Uppsala Universitet. Vi möter henne en småmulen eftermiddag för att ta en fika.

Hur kändes det att sitta i rullstol och läsa på Uppsala universitet?

– Det fungerade bra. Det gick att ta sig in i universitetsbyggnaderna och det fanns hissar. För att komma in i universitetshuset finns det en ingång på baksidan, där man kommer till en katakombliknande källare, och sedan får man ta hissen upp. Det är lite omständigt, men det går.

Hur gick det till i föreläsningssalen?

– Jag läste mest på Engelska parken. Där finns en stor, rund föreläsningssal med trappor längs upp med sitsarna. Jag fick sitta längst fram och längst ut på raden, men där fanns det inget anteckningsstöd.

Det vore bra om det fanns en plats där man kunde lyfta bort en stol och få en öppen plats längst fram, som det exempelvis finns på teater.

När jag flyttade till Uppsala förväntade jag mig att bli en del av studentlivet, men det blev jag inte.”

Ett annat problem var att sitta med sina vänner i föreläsningssalen. För att göra det fick jag parkera min rullstol och klättra.

Då föredrog jag vanliga klassrum, där man kan sitta ner vid en bänk som alla andra. Sedan kommer man ju alltid sist ut ur klassrummet, vilket gjorde att man inte alltid kände sig som en del av gruppen.

Hur transporterar man sig med rullstol i Uppsala?

– Uppsala är fullt av kullersten och backar så rent topografiskt är det svårt. Jag kände mig klumpig när alla svischade förbi på sina cyklar.

Däremot fungerar det bra att ta bussen, som är anpassad för rullstol. Dock läste vi ofta ena halvan av dagen på ett ställe och andra halvan av dagen på ett annat. Inte sällan var det kort om tid, vilket gjorde att man inte hann vänta på bussen och istället fick gå.

Hur bodde du?

– Jag var intresserad av en studentlägenhet men de få med hiss som fanns var redan upptagna. Jag insåg snabbt hur lönlöst det var att vänta.

Den enda lösningen för mig var att hyra eller köpa en vanlig lägenhet för att få någonstans att bo. Det slutade med att min familj köpte en bostadsrätt till mig.

Hur fungerade det med nationslivet?

– Jag kände inte att jag var en del av det. En bidragande orsak var att det var svårt att ta sig till nationerna. Jag var intresserad av att gå med i Upplands nation, men de hade trappor upp, så det fungerade inte. Vad jag vet har de ingen hiss.

Sedan ville jag gå med i Kalmars för att de hade teater-verksamhet, men när jag kom in dit såg jag också bara en lång trappa. När jag väl hade klättrat upp för den höga trappan och träffat de som jobbade där berättade de att det fanns en hiss, men eftersom det var få som behövde den var det inte skyltat dit. På en nation var dörren så tung att det var omöjligt för mig att komma in utan hjälp.

På en annan nation behövdes det nyckel för att låsa upp hissen, vilket gjorde att man var Synapsis | 9

S | r eportage

... ibland vill man inte behöva få hjälp med allt hela tiden.”

tvungen att fråga om hjälp. I många fall är det små och illaluktande varuhissar man till slut får åka med.

Hur reagerade andra på att du sitter i rullstol?

– Alla var jättesnälla. Man kunde fråga alla om hjälp, och många erbjöd sig ofta själva att hjälpa till, men ibland vill man inte behöva få hjälp med allt hela tiden.

När jag f lyttade till Uppsala förväntade jag mig att bli en del av studentlivet, men det blev jag inte. Jag känner ingen annan rullstolsburen som läser på universitet. Att vilja vara en del av studentlivet gör folk förvånade, och det är inte alltid kul det heller.

Att jag kände mig ensam och utanför var en bidragande orsak till att jag slutade att studera. Är Uppsala en bra studentstad för en rullstolsburen?

– Både ja och nej. Det funkar bra med studier, men i det sociala livet är man ganska körd. Man blir en människa som måste ta hjälp av andra hela tiden. ■ 10 | Synapsis

“Vi borde Vi träffar Uppsala universitets rektor Eva Åkesson på hennes kontor. Hon berättar om de två månader i sitt liv när hon satt i rullstol efter en olycka, och samtidigt arbetade som prorektor för Lunds universitet.

Hur upplevde du att det var att sitta i rullstol och utföra sitt arbete?

– Jag vill börja med att betona starkt att det är en sak att ha en kortare erfarenhet av att vara rullstolsburen jämfört med att veta att du ska sitta i rullstol hela ditt liv. För mig var det en ögonöppnare, då jag blev ganska chockerad över hur det var. Det finns en tillgänglighet, då det exempelvis finns handikappingångar.

Det är dock dåligt skyltat och dålig information. En hel del av informationen sitter ganska högt upp om man sitter ner och då är det inte helt enkelt att läsa.

Sedan är det också känslan av att alltid vara nedprioriterad och tvingas gå in bakvägen. Jag vet heller inte hur många blockerade hissar jag råkade ut för. En gång när jag kom till jobbet och städvagnen stod i hissen fick jag veta att det är där vi brukar förvara den. Det är mycket småsaker som gör att vardagen blir ganska tuff.

Bild: Jörgen Hagelqvist/unt

| S

e lägga örat mot rälsen” Hur blev du bemött när du satt i rullstol?

– Folk pratade ofta med de som körde rullstolen och inte med mig. De frågade till och med över huvudet på mig vad jag skulle äta. När jag skulle åka tåg bad jag i förväg om att få hjälp när jag skulle av, vilket konduktören skrev upp, men när jag kom till stationen var det ingen där.

Jag fick be folk att lyfta av mig. Man måste tänka många steg i förväg för att klara av sitt vardagliga liv. Man hamnar ständigt i situationer som gör att man blir osäker, vilket gör att man i förväg måste kolla upp hur det ser ut. Det går inte att bara ta för givet att det går att öppna dörren.

Upptäckte du något som måste förändras när du satt i rullstol?

– Att vi dumdristigt ställer saker överallt som blockerar för rörelsehindrade.

Att ha ett lite luftigare schema är också viktigt. Jag började lägga in kvartar mellan möten för att ha en liten paus. Det gör jag fortfarande.

Upplevde du någon stor skillnad mellan tillgängligheten i Lund

och Uppsala?

– Lund är en väldigt gammal stad, precis som Uppsala. Det finns gamla byggnader, kullersten och inga raka trottoarer vilket gjorde att det var väldigt svårt att ta sig fram. Det var en enormt stor skillnad på de nya campusbyggnaderna och de äldre, precis som här. Vi älskar alla de gamla byggnaderna, men de är väldigt komplicerade att göra tillgängliga för rörelsehindrade personer.

Jag tror att vi ska försöka vara lite mer kreativa när vi renoverar och fundera på om rullstolsburna alltid måste gå bakvägen? Det är viktigt att hitta så många lösningar som möjligt där man inte särskiljer människor. Att göra allt mer tillgängligt gör oss till bättre lärare, tror jag.

Hur jobbar universitetet för studenter i rullstol?

– Även om vi kan bocka av och säga att när det gäller den fysiska miljön uppfyller vi lagen, är det ett konstant informationsarbete och viktigt att tänka ett varv till.

Det en ständig lärandeprocess för alla.

Det är viktigt att medvetandegöra. Jag

hoppas att mina erfarenheter gjort mig lite mer efterstänksam med de här frågorna.

Jag hoppas att vi kommer till den dagen när studenter i rullstol känner att de inte behöver kolla dagen innan om det går att ta sig in i tentasalen eller inte.

Det är lite förvånande att det är så få rullstolsburna studenter som ber om stöd. Vi borde bli bättre på att hitta vägar att lyssna av och höra av vad studenterna tycker, vi borde lägga örat mot rälsen. Även om de inte behöver stöd vill vi ändå veta vad de tycker. Vi vill att f ler rullstolsburna ska läsa på universitetet.

Borde man göra så att rullstolsburna studenter söker på andra villkor i bostadsmarknaden än andra studenter för att göra det lättare att hitta bostad?

– Det kanske kan vara något att tänka på...

Finns det något du skulle vilja säga till en rullstolsburen student som funderar på att söka till Uppsala universitet?

– Välkommen. ■

Synapsis | 11

HILPI rautelin professor

IDOLBILD

Illustration: Marcus Bergstrรถm

S | intervju

En kommentar TILL

samhället Vid ett tillfälle besökte Synapsis utsända ett galleri i Uppsala och träffade Dr Synthetic - en karaktär i en konstprojekt som involverade allt ifrån påhittade läkemedel, potenta placebos, till pånyttfödelse. Vi blev nyfikna och ville veta mer. Två år senare träffar vi mannen bakom doktorn - konstnären Bill-Ove Jonsson.

Text: Mei Lan Svensson Goh Bild: Emelie Hollsten

14 | Synapsis

intervju | S

jag ut bredvid ett företag som sålde stetoskop i glada färger. Jag hamnade i Buttericks-facket och besökarna visste nog inte riktigt hur de skulle hantera detta, säger han och pekar mot peruken och stetoskopet som ligger på disken i ateljén.

Allt började som en påhittad annons-kampanj inför en utställning i Japan. Konstnären Bill-Ove Jonsson hade några år tidigare tillverkat Olevt liv, en konservburk med 100 % syntetiskt liv, på Grafikskolan i Stockholm. Till utställningen gjorde han grafiska blad som fungerade som annonser kring en lansering av Olevt liv. De positiva reaktionerna på utställningen gav mersmak.

Fler produkter växte fram och konceptet Dr Synthetic skapades.

Vi tittar i lådorna som står placerade vid ena väggen. Förpackningar snarlika riktiga läkemedelsaskar ligger i en kartong. De har namn som Streberax, Empatin och Solidaritec. I varje ask finns en bipacksedel.

Bill-Ove kallar dem potenta placebos. Vid hans utställningar har man fått prova dem, i avskildhet bakom ett provrumsdraperi, med ett räcke att hålla i om effekten blir för stark. Alla produkter som tillhör projektet är välgjorda och grafiskt tilltalande. Man måste titta noga för att upptäcka alla detaljer. De är humoristiska men om man tänker efter finns det en allvarlig underton. Dr Synthetic är inte riktat just mot vården, det är en kommentar till samhället, berättar Bill-Ove. Att ytan blir mer och mer viktig, att kraven ökar.

– Det är något slags klaustrofobiskt.

Man ska vara tillgänglig hela tiden. Jag tror det hänger ihop med övergången från industri- till informationssamhället.

Att det som ska underlätta för oss gör oss ännu mer stressade. Och sedan finns det

alltid någon jäkel där som säger att ” jag har just det du behöver” och det skapar ännu fler behov. Det är ett sammelsurium av allt det där som jag har satt ihop.

Förutom alla produkter erbjuder Dr Synthetic en möjlighet till pånyttfödelse.

I den rosa husvagn som Bill-Ove åkt runt med i Sverige har toaletten byggts om till en artificiell livmoder. Utrymmet är klätt i rött, mjukt tyg med en stol där man kan sitta i skenet av en lavalampa och lyssna till psykedelisk musik så länge man vill, innan man stiger ut som pånyttfödd.

– En kvinna satt därinne så länge att jag glömde bort att hon var där.

I höst kan man se Dr Synthetic i Falköping innan konceptet går i graven. Bill-Ove vill fortsätta med sitt måleri och om man önskar besöka verksamheten i Gottsunda ordnar han och de andra konstnärerna i föreningen Konstjord konstkvällar på begäran. Bill-Ove lovar studentpris till oss fattiga studenter. Innan vi går får vi varsin present, burken Olevt liv. Det känns som en försäkring inför sommarens första vikariat, om allt skulle gå åt skogen. På burkens baksida står det: När livet inte blev som du hade tänkt dig - när du tror att hoppet är ute - öppna en burk konserverat Olevt liv och upplev hur Dr Synthetic ser dig, hör dig - och tycker om dig. ■

Bill-Ove Jonsson är ursprungligen från Värmland men är sedan många år verksam i Uppsala, just nu i nya lokaler i Gottsunda.

Han har en bakgrund inom reklam, som copywriter, och berättar att han tycker att det är spännande att använda reklam som ett verktyg för att lyfta fram konsten.

Att något vid första anblick ser ut som en vanlig annons, men vid en närmare titt är något helt annat. När Bill-Ove klär om till Dr Synthetic tar han på sig en vit peruk, slips, rock och hänger ett rosa stetoskop över axlarna, men han är fortfarande sig själv. En del vet inte hur de ska relatera till konceptet. Vid en utställning på en läkarkongress vågade sig knappt någon fram till disken för att titta på produkterna eller prata med ”doktorn”.

– Jag tror det beror mycket på sammanhanget, säger Bill-Ove. Om man vet att det handlar om konst är det kanske lättare att ta till sig. På kongressen ställde Synapsis | 15

S | Engagemang

M

F

S

MSF MSR ?

F

S

M

?

M

S F

?

text: Martina ravlic bild: Martina ravlic, privat

Är du ny på programmet? Eller har du pluggat ett tag men aldrig riktigt lyckats dechiffrera föreningarnas förkortningar men insett att du tycker att det här med handouts eller jämställdhet är en viktig fråga? Synapsis Martina Ravlic tar sig an Uppsalas läkarprograms föreningsliv.

Det jag hade önskat mig när jag först började hade varit en bra kortfattad sammanfattning av vad varje förening inom programmet gör och varför den finns.

Det är det jag försökt skapa här, men med skrivandet av den här artikeln förstod jag också varför det är svårt.

Samarbetet och medlemmarna av de olika föreningarna går in i varandra i en härlig röra av människor som vill göra och få till stånd. Har du funderat på hur du skulle vilja engagera dig, eller har du erfarenheter från tidigare föreningar så

16 | Synapsis

finns det många föreningar på programmet som letar nya medlemmar under läsårets början.

Det finns också ett rikt föreningsliv utanför läkarprogrammet; studentnationerna, kåren, politiska och oberoende föreningar som gör Uppsala till den upplevelse det är. Att gå med i Uppsala studentkår kostar i skrivande stund 55kr och ger en chans att påverka inom universitetet. Att gå med i en nation ger en tillträde till en stor del av vad som gör Uppsalas studentliv så unikt. Det finns också föreningar som Utrikespolitiska föreningen som har grymt spännande föreläsare från hela världen.

Uppsala har mycket och i början av höstterminen får man många nya intryck av föreningar som alla letar och aktivt värvar nya medlemmar. Denna artikel har fokus på föreningsliv inom läkarprogrammet men jag hoppas att den kan inspirera för en vidare titt omkring om du inte hittar det du söker.

M

F

S

MF

F

ifmsa

S

?

?

MF

Min egen väg till föreningslivet inom och utom programmet har varit krokig och minst sagt oplanerad. En förening som skänkt mig mycket glädje och nya vänner sedan jag gick med är Genusgruppen Uppsala läkarprogram (GUL).

Jag gick med i GUL efter den föreläsning gruppen håller på termin två av programmet.

Det är en av programmets yngre föreningar och har som fokus att ta upp hur könsbias kan påverka behandlingen och diagnosticeringen av patienter.

Jag har länge varit intresserad av jäm-

ställdhetsfrågor, feminism och antirasism och jag tyckte att GUL verkade vara ett bra forum för att få göra något aktivt.

För mig handlar gemenskapen i GUL om att hitta bättre uttryck för min egen feminism och det blev snabbt en plats där jag kände att så mycket mer var möjligt i samspel med andra. Jag känner mig upprymd och beslutsam inför tanken på allt som vi kan hitta på tillsammans inom GUL denna uppkommande termin. ■

engagemang | S

MF ifmsa Msr MsF Medicinska föreningen

MF är en paraplyorganisation som fungerar som en koordinerande länk mellan flertalet studentföreningar inom den medicinska fakulteten. MF:s huvudsakliga uppgifter är att verka för ett ökat samarbete mellan de ingående föreningarna och ansvara för de av Akademiska sjukhuset utlånade lokalerna vid Medicinarcentrum (MedC). Föreningen för även studenternas talan gentemot Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet.

I MF finns idag ett antal aktiva medlemsföreningar.

Bland annat: › Genusgruppen Uppsala läkarprogram (GUL): håller bland annat i ett undervisningsmoment för T2 under Professionell utveckling. › Glansbandet: läkarprogrammets egen orkester. › Med. tro: en förening för studenter som vill diskutera tankar kring tro (du behöver inte vara troende för att gå på möten!) › Medicinska idrottsföreningen Uppsala (MIFU): en förening som ordnar med ett halvt dussin olika träningar i veckan. › Sympaticus: programmets festfixarförening, ordnar sittningar och sångböcker. › Synapsis: programmets tidning. › Chorus Cordis: programmets egen manskör. › Biomedicinska föreningen (BMF) › Logopedstudenternas Studieråd (LSRU)

international federation of medical students’ associations

IFMSA har flera underföreningar i Uppsala (som listas nedan) samt en större nationell styrelse som bland annat ordnar utbildningsveckor för de olika underföreningarna och nationella helger runtom i Sverige. › Kärleksakuten: Rycker ut på olika förfrågningar om sexualundervisning på skolor i hela Uppsala, samt ordnar föreläsningar om allt från orgasmer till våld i hemmet. › Utbyten: ordnar faddrar för utbytesstudenter som kommer till Uppsala och utbyten för studenter vid Läkarprogrammet. › Nallesjukhuset: Läkarstudenter lär barn mer om vården. › LIVH: Riktar in sig på att informera nyanlända invandrare om hur svensk sjukvård är organiserad. › Papperslösas rätt till vård › Projekt Peru: IFMSA ordnar framför allt finansieringen till detta projekt som är ett behandlingshem för unga TBC-drabbade i Lima.

Medicinska studierådet

MSR arbetar med att förbättra och effektivisera utbildningsverksamheten.

Vid deras månatliga möten träffas alla kursrepresentanter, vilka är två stycken utsedda studenter från varje termin, och diskuterar relevanta studierelaterade frågor. Mötena är emellertid öppna för alla läkarstudenter. MSR får 150 000 kronor från Läkarprogrammets programkommitté för studiebevakning och annan verksamhet. De ger även bidrag till Medicinska föreningen.

Medicine studerandes förbund

MSF är Läkarförbundets studentförening. Den finns representerad på alla utbildningsorter och även nationellt. I Uppsala är föreningen ofta värd för temakvällar och lunchföreläsningar som behandlar aktuella och intressanta ämnen, exempelvis föreläsningsserier om underläkarvikariat och AT-vikariat.

Representanter från MSF är ofta med och skriver debattartiklar och deltar i olika samarbeten för att förbättra utbildningen.

Sarah Galien, ordförande för MF, förklarar skillnaden mellan MF, MSF och MSR – MF är ju en paraplyorganisation som samordnar olika arbeten mellan föreningarna. Exempelvis har vi nu en arbetsgrupp som jobbar med att få bättre matplatser för läkarkandidaterna. Uppsala är lite speciellt då de flesta andra orter bara har MF och sedan flera utskott, som till exempel ett gasqueutskott som då skulle vara vår motsvarighet till Sympaticus. Vi är lite mer decentraliserade. Men samtidigt sitter det representanter från alla föreningar i MF i Uppsala, vilket gör att man får en väldigt bra överblick över vad som händer på programmet.

– Vi har även lite mer direkt kontakt med sjukhuset via sjukhusledningen medan MSR (Medicinska Studierådet) har folk i PK [programkommittén, reds. anm.] som man kan kontakta och som är med och bevakar Kurtarna.

MSF (Medicinska Studieförbundet) som är en del av Läkarförbundet finns även på en nationell nivå, de ordnar föreläsningar, AT-dagar och har mycket nationella kontakter. Att sitta i MF ger en bra översikt, som till exempel i ”handoutfrågan” där MSR rapporterar till MF på våra möten.

Synapsis | 17

S | engagemang

Synapsis träffar föreningsfantaster

Sarah Galien, ordförande för MF

Felix Wittström, styrelsemedlem i Kärleksakuten (KA)

Hur kommer det sig att du gick med i MF?

Hur kommer det sig att du gick med i KA?

– Jag blev haffad på Bryggan av förra sekreteraren i MF, en polare som ville att jag skulle ta över och jag tyckte att det verkade kul. Jag satt som sekreterare i två år innan jag blev ordförande och fick se hur föreningen funkade, jag jobbade framförallt med Arvid (förra ordföranden) vilket var jättekul. Jag satt även i styrelsen för IFMSA och Sympaticus innan jag blev ordförande för MF. Var det lätt att gå med i MF?

– Det var verkligen lättillgängligt, jag tycker att de var välkomnande. Jag tycker inte att man ska vara rädd i början utan komma ihåg att det finns fler i föreningen som kan hjälpa en på traven när man först börjar, och de som har varit engagerade innan finns ju också där för att ge råd och hjälp. Man får bara se till att man gör det man klarar av och komma ihåg att man inte är ensam. Dock kan det bli jobbigt i perioder, till exempel Synapsis lär ju ha det stressig nära inpå deadline och jag hade ganska mycket inför P3-talet. Mitt första ordförandeskap var i Sympaticus, vilket var tacksamt. Jag skulle rekommendera en lätt förening i början så att man kan känna efter vad man kan och vill.

Vad hade du för förhoppningar när du började engagera dig i föreningslivet och hur tycker du att det har gått?

– Inga alls. Jag började i termin tre när en kompis värvade mig till Nallesjukhuset och jag tyckte att det verkade kul. Sedan satt jag i IFMSA:s styrelse i två år. Det var jäkligt kul också, för man får träffa annat folk från olika terminer.

18 | Synapsis

Om vi vill ställa krav så ska vi också engagera oss, man får kämpa lite för hur man vill att det ska se ut. Vi är ju egentligen bara begränsade av vårt eget engagemang, hur många vi är och vad vi vill göra. Jag tycker att det är skitkul nu också, det händer mycket på programmet.

Upplever du att det är samma personer i de olika föreningarna på läkarprogrammet?

– Ja, men det talar ju för att det är kul att engagera sig. Folk borde ta det som en hint, eller ja, man får hoppas att folk är med så mycket för att de tycker det är kul.

Visst kan det verka lite som ett och samma kompisgäng, men man får se till att värva och verkligen välkomna nytt folk också. Sen blir man ju också kompisar genom föreningsarbetet. Jag tycker nog att vi har varit bra på att välkomna nya medlemmar.

– Det var ganska mycket av en slump faktiskt. Jag hade varit med i KA under termin ett och hängt med på några möten, och tyckte att det var många trevliga människor i föreningen. Sen kring julavslutningen var det styrelseval och den gamla styrelsen pratade lite med mig och tyckte att jag skulle ta en post. Det verkade ganska trevligt så jag gjorde det helt enkelt, och nu har jag suttit i ett och ett halvt år.

Var det lätt att gå med i KA?

– Vi får bidrag från MSR. Framför allt får vi pengar från Ambio helse, ett norskt bemanningsföretag. Av dem får vi 30 000 kronor som vi delar ut till underföreningarna.

– Det var lätt att ta posten, men svårt att veta vad man skulle göra sedan. Jag fick instruktioner av den gamla externa samordnaren i Kärleksakuten så jag visste ungefär vad mina uppgifter var (hålla kontakt med skolor så att vi kunde åka ut och sexualupplysa), men det kom inte så många förfrågningar från skolor under de två första terminerna jag satt. Visserligen innebar det att jag inte behövde göra så jättemycket, men samtidigt att jag kände att jag inte riktigt bidrog med något. Till slut tog jag tag och kontaktade skolor för att se ifall de var intresserade, vilket gav resultat.

Tycker du att det finns stöd för föreningsliv från universitetet och programmet?

Vad hade du för förhoppningar när du började engagera dig i IFMSA och hur tycker du att det har gått?

– MSR har fruktansvärt bra stöd från PK [programkommittén, reds. anm.]. Jag får intrycket av att ordföranden där verkligen vill höra på studenterna, vilket är jättehärligt. MF behöver inte så mycket stöd, vi får en kvart på Medicinsk introduktionskurs i termin ett där vi får presentera oss.

Jag tycker att det har funkat bra. ■

– Jag hade nästan inga förväntningar alls eftersom jag knappt visste vad Kärleksakuten eller IFMSA gjorde. Men med tanke på alla de extremt trevliga och fina människor jag mött inom både IFMSA och Kärleksakuten och den tid vi medlemmar har lagt på sexualupplysning i skolor tycker jag det gått oerhört bra! ■

Hur finansieras MF?

engagemang | S

Annika Holgersson, Edward Nehlbäck och Johan Ståhl, ordförande för MIFU två av grundarna till Chorus Cordis Hur kommer det sig att du gick med i MIFU?

– Jag har alltid tränat och gillar sport, framförallt volleyboll. Anledningen till att jag först gick med var för att en sådan där eldsjäl i min klass någon gång i termin fyra fick mig att gå med och jag tyckte det var kul!

Var det lätt att gå med i MIFU?

– Jo, men det tycker jag. MIFU har alltid varit ett öppet gäng. Det blir alltid lättare när man väl kommer in i det också, då dras man med snabbare och snabbare.

Dessutom är det skönt att det inte finns någon press på att engagera sig i styrelsen för att kunna gå på träningar.

Vilka planer eller förhoppningar har du med ditt engagemang?

– Nu när jag är ordföranden tycker jag att det skulle vara kul att få med mer tjejer! Det blir lätt buffligt, gruffigt och grabbigt, och hade varit skönt med fler tjejer på plan. Jag vill också gärna få fler att komma över huvud taget. Man måste verkligen inte vara proffs för att gå med - och ju fler vi är desto fler och bättre träningar kan vi bjuda på. Just nu har vi sju timmar i veckan med fem olika sporter: två fotbollstimmar och volleyboll, innebandy, simning på Fyrishov och löpning.

Upplever du att det är samma personer i de olika föreningarna på läkarprogrammet?

– Ja, tyvärr! Jag hoppas och tror att det har blivit lite bättre, men samtidigt är det skönt att ha broar mellan föreningarna.

Tycker du att programmets föreningsliv kan förbättras?

– En bra lokal behövs! Vi blev ju av med MedC i våras, jag tycker att universitetet skulle kunna stötta bättre med just det. ■

Hur var det att grunda Chorus Cordis?

Vad hade ni för förhoppningar på föreningen?

– Joel Lenell kom på idén, inspirerad av en gammal manskör som hette Fabrikören som var en latent förening under MF. Vi gillade inte riktigt namnet så vi startade om helt och blev inröstade i MF. Det var Joel, Johan Sidenvall och Johan Ståhl som först var med och startade.

Edward var också med på ett hörn.

– Vi ville mest bara sjunga och ha kul.

Framför allt insåg vi våra begränsningar.

Vi ville ha roligt och sjunga och uppträda på fester och sittningar. Det var avlägsna mål, men som jag känner att vi nu har uppnått – till och med folk man inte känner sen innan hör av sig om spelningar.

Det är ju jätteroligt!

Var det svårt?

Upplever ni att det är samma personer i de olika föreningarna på läkarprogrammet?

– Det fanns vissa svårigheter, som att ingen av oss hade sjungit i kör. Johan Sidenvall hade körvana, men inte många andra hade det. Det gick trögt i början men det var en brant inlärningskurva.

Det har skett en otrolig förändring nu på alla som inte hade sjungit innan. De har stigit så oerhört i nivå.

Linnea Hennersten var med och dirigerade oss första halvåret. Det hade nog inte blivit något utan henne. Hon lärde oss hur det ska se ut på ett rep. Ritualen och sättet man arbetar på var ju nytt. Vi var oerhört borta i början.

Vi hade lärt oss att komma in lite i det i alla fall när att hon inte kunde vara med längre, då hörde Gabriel Wilczkowski av sig i termin tre och sa att han gärna ville pröva att dirigera oss. Det var under samma period som det började pratas om ett uppträdande på jubileumsbalen, vilket kändes svåruppnåeligt. Våra framträdanden dittills var begränsade till sistaminutenspelningar på MedC liksom.

Vi tryckte mycket på att alla skulle öva hemma inför balen och vara mer seriösa inför hösten.

Det kan vara svårt att vilja samma sak inom kören och hitta samma ambitionsnivå, men nu har vi börjat hitta något som funkar. Nu är vi väl ungefär 17-19 regelbundna medlemmar.

– Ja, speciellt vissa är väldigt aktiva.

Det hör väl till det här särdraget av att man vill ta på sig saker och tar på sig allt, och sen plötsligt drunknar man i det hela.

Det gäller att hitta någon balans där. Alla föreningar är lite dåliga på att nå ut om vad det finns att göra. Många går genom hela programmet utan att riktigt veta vad föreningarna gör, vad alla förkortningar står för och vad man själv kan göra.

Som ny ser man alla som är med i föreningarna och ser att de som är med har så mycket ork, nästan överdrivet mycket.

Det är lätt att man tänker att det skulle man själv aldrig orka. Men det måste ju inte vara så, man måste inte vara med i allt och göra allt för att vara med. Men jag tycker nog att det är en del av ”The Uppsala Experience”, att kunna säga till barnen att man var med på ett och annat.

Det känns också utvecklande att vara engagerad, det är annorlunda än att plugga. Det är trevligt att umgås i ett sammanhang som inte är studierelaterat. Man lär känna folk man inte skulle ha känt annars. Även om det är mycket samma folk så skiljer det sig ganska mycket mellan föreningarna och man får lära känna mycket olika människor också. ■ Synapsis | 19

S | folkbildning

Folkbildning Text: Björn Edgren, Per skärdin Illustration: Emelie Hollsten, Sofia eriksson

Apropå ingenting:

Citerat

Visste du att...

Det är roligt med ordet glasskål att man omöjligen kan utläsa om det är en skål av glas eller glass, eller för den delen, en sorts kål som smakar glass. Eller roligt och roligt. Nåja.

Icke sa Nicke och iche sa Nietzsche Jag säger kanske och skiter i vilket För Gud är död sa Nietzsche och det är Nietzsche med Och jag som säger så kommer också en dag bli det För den som sa det han va’ det Och det är bra det!

Emil Jensen – ur Agnostisk Gospel

... en C. Haddock har publicerat studien A longitudinal analysis of cigarette prices in military retail outlets – och alltså forskar på tobakoch alkoholvanor inom det militära? Det är väl inget konstigt eller lustigt med det.

Det är när man tittar på Bingolotto och lagar ugnsfalukorv man kan börja ifrågasätta vem man egentligen är.

Apelsinileus.

Man kanske kan säga att Rysslands beteende i Ukraina känns lite halv-öhkriminellt.

I miss your e-mails. Long time no cc.

Att för evigt hamna i puberteten var väl inte riktigt vad man väntade sig när man lovades evig ungdom Orfeus eluttag var underjordade.

20 | Synapsis

”Jag tänkte att det var söndag och det bekymrade mig; jag gillar inte söndagar” Albert Camus

Den nya trenden är att kombinera sin måltid med fördrinken: Paj Martini Gin Fizzkpinnar Whisky Sourkraut Rom och Kålpudding Haricots Screwdriverts Long Island Långfil

... om man översätter Nukleärmedicin till engelska blir det Unclear Medicine?

folkbildning | S

Två saker som tillskrivs orimligt många av de saker vi får förelästa för oss:

Nya ordspråk:

- Alla känner apan, apan känner de som jobbar på Skansen.

- Det finns inget dåligt väder, men metereologen Per-Erik har väldigt rolig frisyr Kroppens mest - Högmod går före högmässa i en lista genomblödda organ sorterad efter bokstavsordning - Den värsta smärta - Vissa saker varar för evigt man kan uppleva Sjuka saker som doktorer skriver i journaler fast det språkliga bäst-före-datumet var sekelskiftet. Och då menar vi inte det senaste: - Föreligger sålunda tvenne tumörer…

- Tillfyllest - Ehuru - Sålunda - Således - Ty det fordras - Eljest

Hört på Carolina, juriststudenter, termin 2:

“Vill du bli sinnessjukt full har jag ett tips: Ge blod! De tar ju en halv liter, och man har ju bara fyra så man blir 25 % fullare.

Sedan är allt återställt efter en dag igen.”

En lista som listar: Fem barnprogram som traumatiserade 90-talets barn Simpor och grodfötter Utan tvekan de obehagligaste varelserna som visats på svensk TV. Stripigt, grått hår, svart läppstift, en fjällig kroppsstrumpa och sjögräs som slingrade sig är ett utseende inte ens en mor kan älska.

Ika i rutan Ika lär ut både lilla och stora skrämmet, men det som är riktigt skrämmande är introt där Stanley Kubrik verkar ha fått fria händer att göra en snäppet obehagligare version av A clockwork orange.

Hagelbäcks Matrast Man ska inte leka med maten!

Rädda Joppe - död eller levande Barnprogrammet med världshistoriens kanske mest irriterande snorvalp till huvudkaraktär. Om man nu älskar sitt mullvadsgossedjur så mycket, varför kastar man då ner honom i sopnedkastet i vartenda avsnitt?

Tur då att det finns en granne som kommer in och räddar situationen gång på gång trots att det är uppenbart att han enbart gör det i syfte att inleda en affär med gossens mamma.

Sketch, utkast: Äldre, mycket översynt person kommer in i butik för att köpa sig en ny mobiltelefon och ba: ”I like big buttons and I cannot lie…”

Skrotnisse Man kan förvisso inte säga något direkt negativt om Skrotnisse, och speciellt traumatiserande var det kanske inte. Å andra sidan är det helt omöjligt att skriva något positivt. Det är grått och trist och kan suga livslusten ur den mest levnadsglada. Inte undra på att samma generation började lyssna på Kent.

Synapsis | 21

S | mei lans matlåda

Mei Lans matlåda Text: mei lan svensson goh Bild: frida blankenau

Cannelloni 4 port 1 stor gul lök 3 vitlöksklyftor olivolja och en klick smör 1 förpackning krossade eller passerade tomater 1 lagerblad (kan uteslutas) 16-20 champinjoner 1 stor påse färsk spenat ca 3 kryddmått riven muskot salt och svartpeppar 1-2 msk torkade örter (tex oregano, basilika) 1 liten nypa socker 1 msk balsamico (valfritt) 250 g ricottaost 2-3 dl riven parmesan Färska lasagneplattor (räkna 2-3 per person)

22 | Synapsis

“Det är inget att hymla om. Jag älskar pasta, jag älskar ost. Jag älskar pasta med ost. “ I detta nummer bjuder jag på mina favorit-cannelloni med spenat, ricotta och svamp.

Hur lyxig denna rätt blir beror på vilka råvaror man väljer och hur mycket tid man lägger på sin tomatsås. För budgetvarianten: köp en billig tomatförpackning, använd fryst spenat och parmesan på påse. För lyx: koka tomatsåsen länge och kärleksfullt med örter du tycker om, köp parmesan över disk och använd portabellosvamp istället för champinjoner. Och är du en pastaconnoisseur av rang - gör plattorna själv.

Muskot i rätten blir pricken över i. När du köpt din muskotnöt kan den användas till andra spenaträtter, på potatismos, i béchamelsås och mycket mer. Men använd med måtta då muskot innehåller det amfetaminliknande ämnet myristicin. Det krävs dock några hela nötter för att det ska märkas av - vilket inte är att rekommendera enligt varken flashback eller giftinformationscentralen…

Gör så här: Sätt ugnen på 200 grader. Börja med tomatsåsen. Hacka hälften av löken och en vitlöksklyfta och fräs i olja i en kastrull tills den mjuknar. Tillsätt tomaterna och lagerblad samt lite vatten.

Låt det puttra. Under tiden, hacka resten av löken och vitlöken fint. Dela ner svampen i bitar.

Fräs lök och svamp i en panna med olja och lite smör. När svampen är klar, tillsätt spenaten i omgångar. Den krymper rejält! Krydda blandningen med salt, peppar och riven muskot efter tycke och smak. Dra ifrån plattan och låt svalna lite. Rör om tomatsåsen och tillsätt örter, socker och balsamico. Låt puttra på eftervärme. Tillsätt ricotta och 2/3 av parmesanosten i spenat- och svampblandningen och blanda väl. Smörj en ugnsfast form. Fördela röran på lasagneplattorna som rullas ihop till rullar och läggs i formen. Mixa tomatsåsen slät och häll över rullarna i formen. Toppa med resterande parmesan och gratinera i ugn i ca 10-15 minuter. Servera med sallad. Smaklig måltid!

Avslutningsvis | S

Vrålet från Vasastan Nyckelknippan rasslar i min hand när det sista säkerhetslåset går upp. Jag greppar det antika dörrhandtaget, trycker ner och känner hur den massiva trädörren ger vika. Kliver försiktigt in. Matt skymningsljus strömmar in från ett fönster och sensommarens varma, liksom jästa, känsla gör sig påmind även inomhus.

Jag hör en TV brusa någonstans djupt inne i lägenheten, men inga lampor är tända och i övrigt är det tyst. ”Hej, hej!” ropar jag trevligt och tydligt. Inget svar. ”HALLÅ?” fortfarande inget svar. Vid tamburmajorens fötter står en brun korg med blå skoskydd. Jag trär ett par under mina vita sneakers och går in. Även i den stora salongen är det nedsläckt och det långa matbordet är fyllt med papper och gamla böcker.

När var det fest här senast? TV:n hörs lite högre nu och jag låter ljudet leda mig framåt. Där. En fotölj lyses upp av flimret från en gammal tjock-TV och i mitten, nästan svald mellan de stora armstöden, sitter en grå framåtböjd liten man djupt försjunken i SVT:s nyheter. Volymen är omänskligt hög. ”Hej!” säger jag. Inget svar. Lever han? ”HEEEEJ! HEEEEEJ!” gapar jag. Sakta vänder han på huvudet och möter mig med en glasartad blick. ”Heej-ja-hon-är-på...uh... toaletten!” svarar han och pekar mot en dörr i korridoren. Strax hör jag det spolas och inte långt därefter kommer vrålen. AUUUUUUUUHHH!....

AUUUUUUUUUUH!.... AUUUUUUUUUH!...”Hon låter så när hon går!” informerar han mig. Och där kommer hon, Gunhild, med ryggen krökt som en ostbåge, stapplandes med en rullator och vrålandes i varje steg. AUUUUUUUUUH! ”Det är ingen fara! Hon låter alltid så!” fortsätter hennes man. ”Hej Gunhild!” säger jag. Hon stannar till, tittar upp från rullatorn och granskar mig tyst under några sekunder. Hennes asikte är skevt, åldrat och allt på henne tycks vara snett, men det finns också något segt och starkt över henne, som en gammal rot. ”hej, hej, hej, hej, hej....” säger hon tyst och plirar med ögonen.

Därefter tar hon kommandot. Hon byter bana och stapplar, fortfarande med vrål i varje steg, iväg mot ett annat rum. Jag följer efter, sveps med av kraften. Vi kommer in i ett sovrum som uppfylls av en bred dubbelsäng med stor trägavel. Gunhild går fram emot sängen och knappt hinner jag reagera så har hon dragit ner mjukisbyxorna och lossat blöjan ”kan du hjälpa mig, kan du hjälpa mig, kan du hjälpa mig...” väser hon fram. På golvet intill väggen hittar jag plasthandskar, påsar och blöjor. Snart har hon fått på sig en ny. ”tack, tack, tack, tack....” knarrar hon. ”Ville du ha hjälp med att smörja benen också?” undrar jag.

Inget svar. Men hon släpper rullatorn, sätter sig på sängkanten, viftar försiktigt med sina inneskor och pekar mot nattduksbordet. Där står en stor flaska med mjukgörande salva. Jag sätter mig på huk framför henne, lossar skorna och börjar smörja in de torra, stabbiga underbenen. Då känner jag hennes hand lätt mot mitt hår. ” jag älskar dig” säger hon och stryker med handen. Smått generad ser jag upp mot henne får ur mig ett ”tack...”. Hon plirar med ögonen och ler glatt. Det liksom rycker lite i henne. Hon klappar mig ännu mer på huvudet, ner över axlarna och forsätter ” jag älskar dig...jag ÄLSKAR dig!”... ”Jag tycker om dig med Gunhild” svarar jag lite trevande.

I mina tankar utspelas en scen med ett nyblivet par, där ena parten till slut samlat mod att säga ”Jag älskar dig” men bara får ett kort ”Jag tycker om dig med” tillbaka.

Men Gunhild tar inte illa upp. Hon verkar helnöjd och fortsätter att bedyra sin kärlek tills att smörjelsen är över. Jag lämnar lägenheten småleendes för mig själv, sätter mig i bilen och kör vidare i ett skymmande Stockholm, och allt, ursäkta mina pretentioner, är så jävla fint. Sjukhus och läkarstudier i all ära, men ibland saknar jag hemtjänsten.

Marcus Bergström

Synapsis | 23

Redaktionen Jesper

t11 Emelie

Mei Lan

Bjรถrn Per

Marcus

medicin

kirurgi

Linda

Sofia

Frida

Johanna

t1

Martina

Bardia