Synapsis nr 1 2017

Läkarprogrammets tidning | Nr. 1 Mars 2017 | Årgång 19

Barnens hund i vården SIDAN 10

Bortom landsgränser sidan 5

Drömmen om det perfekta studentrummet sidan 14

På resa genom medicinhistorien sidan 20

SYNAPSIS

LED ARE Bästa läsare!

Kanske är du som jag en av de som kommit igång med träning igen efter en tids uppehåll. Den träningsform jag ogillar minst är löpning - dels för utomhuskomponentens skull och dels för att det går att göra nästan varsomhelst. Detta varsomhelst ska vara där det är så lite folk som möjligt; jag vill träna ifred. Min önskan är att så få ögon som möjligt ser mig flåsandes i spåret eller smygpausandes i parken.

Det är samma visa i affärer. Drömmen om att gå ensam i gångarna med någon enstaka pensionär här och där uppfylls sällan. I stället blir det dömande blickar från personal när jag för tredje gången byter ut det roliga exotiska kaffet med fruktig karaktär till mellanrost original i korgen.

Den värsta av alla ” jag-vill-vara-ifredmen-får-inte”-situationer är dock diktering. Innan diktering sker för första gången kanske tanken slår en att det kommer vara förskräckligt att behöva lyssna på sin egen

röst. En än värre tanke som alla borde slås av är att andra kommer att lyssna på din röst, medan du dikterar. Har du riktig otur är det riktiga läkare som hör när du för tredje gången måste spola tillbaka för att du gjort ditt eget gott-och-blandat av lymfkörtelstationernas namn.

Jag inser att det inte är rimligt att hela tiden tänka att andra tänker på hur jag ser ut när jag springer, hur jag väljer matvaror eller hur jag låter när jag dikterar. Många tänker nog likadant. I stället för att se det som att bli dömd borde vi känna att vi visar upp oss. Att vi med stolthet visar hur mycket vi anstränger oss, vilken kaffesmak vi har och hur noga vi är med dikteringen.

I det här fantastiska numret har redaktionen hela fyra nya medlemmar som valt att visa upp sig för läkarprogrammet.

Välkomna Albin, Jesper, Anton och Jarl!

Jag hoppas att vi med årets första nummer lyckats skapa en god blandning av läsupplevelser.

Mycket nöje!

Sofia Eriksson Chefredaktör

SYNAPSIS Anton och Jarl besöker Carolina Rediviva

20 8 | Uppror mot immunförsvaret

I DETTA NUMMER 04

Ett liv utöver vetenskapen

05

Reportage: Antibiotika

08

Inblick: Tatueringar

10

Barnens hund i vården

14

Studentrumsdrömmen

16

Intervju: Per Jemth

18

Novell: Kräftsång

20

Anrik anatomi

24

Folkbildning

26

Grafologi

27

Avslutningsvis

Katinka Tell lär dig om tatueringar

16 | Hårdrockaren från Orsa

Jesper Sternley Ekman möter Per Jemth

18 | Kräftsång

Novell av Eyla Mohlin

26 | Grafologi

Matilda Häggström djupdyker i handstilar

REDAKTION synapsistidning@gmail.com Chefredaktör Sofia Eriksson Ansvarig utgivare Linda Goudarzi Omslagsbild Celina Lindgren Bildredaktörer Sofia Eriksson Eyla Mohlin

Textredaktörer Linda Goudarzi Sofia Eriksson Johanna Bungerfeldt layout Sofia Eriksson Eyla Mohlin Matilda Häggström Illustratörer Katinka Tell Johanna Bungerfeldt Eyla Mohlin Patrik Nyström Sofia Eriksson

Skribenter Albin Claeson Celina Lindgren Katinka Tell Kamilla Fagerberg Jesper Sternley Ekman Eyla Mohlin Anton Ericsson Jarl Nordling Patrik Nyström Matilda Häggström Elin Forsgren

Utges av Föreningen Synapsis Kontakt Synapsis Akademiska sjukhuset Ing. 14, Medicinarcentrum UAS bv 751 85 UPPSALA Tryck: Exaktaprinting 2016 För åsikterna i tidningen står respektive skribent. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera i insänt material.

S | k rönika

Ett liv utöver vetenskapen

I

ett lunchrum på BMC deltar jag i en konversation med två av mina kursare.

Jag sitter mest tyst och lyssnar när konversationen tar en oväntad riktning. Stämningen blir lite spänd och jag sneglar från den ena parten till den andra för att försöka läsa av läget. Vi har snubblat in på ett nytt ämne och en av mina kompisar redogör nu för något som jag ofta uppfattar som en ganska okontroversiell ståndpunkt. Hon berättar för oss hur hon inte kan förstå hur man kan plugga till läkare och samtidigt vara troende.

Ett av mina första möten med vetenskapen var när jag fick ett mikroskop som mina föräldrar hade hittat på en loppis någonstans. Jag var inte så gammal och hade ingen aning om vad vetenskaplig metod innebar men nyfikenheten och sökandet efter kunskap fanns där.

Vid ett annat tillfälle befinner jag mig i en gruppdiskussion där vi pratar om problematiken med att kvinnor får annan vård för samma besvär som män, trots att det inte finns något vetenskapligt stöd för det. Jag får då med skräckblandad förtjusning bevittna hur en av deltagarna på ett utomordentligt sätt förklarar varför det är så fel. Det finns övertygelse i hans ord och det är väl genomtänkta argument han presenterar. Det är vackert. Det finns kanske inget utrymme för spekulationer kring varför det ser ut på det här sättet, och i det här fallet behövs det inte heller.

De argument som presenterats är redan tillräckliga.

Under skolgången och när vi studerar vid 4 | Synapsis

universitetet får vi lära oss om vetenskapen.

Vi får lära oss om hur den kom till, hur vi tillämpar den och hur den gett oss all den kunskap vi har idag. Den genomsyrar hela samhället och påverkar allt från nyårslöften till löpsedlar. Och det är bra, för vetenskapen har gett oss så mycket som är gott. Men vad gör man när vetenskapen inte har något svar, och aldrig kommer ha det?

Under första terminen fick vi en föreläsning av en präst som berättade om hur man hjälper människor som hamnat i svår kris. Hon nämnde att hon var präst för att det var relevant för oss att veta.

Men föreläsningen hade inte någon religiös anknytning utöver det. Jag märkte efteråt att en stor del av de som lyssnade inte uppskattade föreläsningen. Jag hörde saker i stil med: “Varför föreläser en präst på läkarprogrammet? Kunde de inte valt någon annan?” Föreläsningen tog upp stora livsfrågor och existentiell kris. Frågor där det inte finns något svar.

Frågor som vetenskapen i sin natur inte behandlar men som ändå är en viktig del i att vara människa. Jag tyckte att prästen var ett utmärkt val av föreläsare; det här är frågor som hon hanterar dagligen.

För mig är vetenskap något fullkomligt fantastiskt. Den är vacker på så sätt att den ofta har de enklaste lösningarna på de svåraste problemen. Den släcker en törst som funnits i mig sedan jag var liten. Den är objektiv och ärlig. Ibland är den hänsynslös. Men den fyller inte alla rum i mitt liv. Det har den inte kapacitet till. Vetenskapen har mitt hjärta, men inte min själ.

text: Albin Claeson foto: Eyla Mohlin

Bortom Landsgränser En världsomvälvande kamp mot antibiotikaresistens text och foto: Celina Lindgren

I en operationssal lägger traumakirurgen sina sista stygn innan hon går ut och torkar svetten ur pannan. Det är en otäck tanke att oavsett hur bra hon har presterat, oavsett hur bra hon har gjort sitt jobb, så riskerar patienten framför henne att dö. Inte på grund av bäckenfrakturen. Inte heller på grund av de brutna revbenen eller den punkterade lungan. Hon kastar en blick över axeln, tittar oroat upp mot den dovt hummande ventilationsfläkten om bakterierna som just precis nu ligger och gror inuti patientens kropp är antibiotikaresistenta så finns det ingenting mer att göra. En löpsedel från en amerikansk tidning dyker upp ur minnet. Hon sliter av sig handskarna och backar ut genom slussen med en uppgiven suck. "The golden age of medicine has come to an end."

Synapsis | 5

S | r eportage

”Jag är oroad över okunskapen hos kollegor och beslutsfattare, både i Sverige och, framförallt, utomlands.”

Från den svenska tryggheten känns scenariot långt borta. Antibiotikaresistens är inte ett främmande begrepp, men det handlar ju om äldre patienter med långa vårdtider och kroniska sår - eller?

Vi har tur. Tack vare ett idogt arbete från det svenska Stramanätverket är vi ett av länderna med lägst antibiotikaanvändning i världen. Vi lever i en skyddad bubbla, skonade från antibiotikaresistensens konsekvenser. För tillfället.

Ur ett globalt perspektiv ser det annorlunda ut. Antibiotikan flödar och felanvänds, skrivs ut i otillräcklig dos och fel styrka. Om det ens skrivs ut överhuvudtaget. Medan vissa länder kämpar med överanvändning får en skrämmande stor del av jordens befolkning inte ens tillgång till det livräddande läkemedlet. Det är ett rättviseproblem som slår hårdast mot lågoch medelinkomstländer.

Otto Cars, infektionsläkare, tidigare

siffrorna talar om en helt annan historia.

Idag beräknas minst 500.000 människoliv förloras årligen på grund av att den givna antibiotikabehandlingen är overksam.

Och genom den globala spridningen av resistenta bakterier kommer siffran att stiga.

Läkemedelsföretagen har gått vidare och investerar hellre i läkemedel som används mycket och länge. Kroniska tillstånd är en guldgruva om man är ute efter ekonomisk vinst. Antibiotika, däremot, saknar incitament.

Vid ett sådant resistensläge är det inte

Det pratas om ett marknadsmisslyckande. Ingen vågar investera i forskning som inte garanterar en fungerande produkt. Och om produkten väl fungerar, kommer den enbart kunna användas i några år innan bakterierna kommer ikapp. När det gäller mänskligheten vs. bakterievärlden ligger vi i gravt underläge.

bara sårinfektioner och pneumonier som gräver gravar i sanden. Här komprometteras hela sjukvårdsspektrat, från barn- och mödrahälsa till sexuellt överförbara sjukdomar. Även den moderna sjukvården förlitar sig totalt på en fungerande antibiotika. Det ges som profylax vid stora kirurgiska ingrepp, möjliggör höftproteser och hjärtklaffbyte. Antibiotika är en förusättning för transplantationer där patienterna går på livslång immunosupprimering, och är räddningen för HIV-patienter och strålningsbehandlade där det egna immunförsvaret står utslaget.

ordförande för Strama, och grundare ” Vi har en pyramid som vi byggt upp för det globala nätverket ReAct, är med basala sjukdomar, lunginflammation, bekymrad. I sitt arbete jobbar han med sårinfektioner, mödra- och barnhälsa, att lyfta resistensfrågan internationellt, gonnoré, komplicerade förlossningar, för men det är inte alltid så lätt, ”Jag är tidigt födda barn, och så cancer på toporoad över okunskapen hos kollegor och pen. Allt det där håller på att krackelera”, beslutsfattare, både i Sverige och, fram- säger Otto. förallt, utomlands. Det är ett komplext problem som man har svårt att ta till sig.”

Det globala hälsosystemet riskerar alltså att undermineras knappt 80 år Antibiotikaresistensen lyckas på efter den första antibiotikan rullade många håll i världen flyga under radarn. in på marknaden. Men faktum är att Det är ett problem som saknar sjuk- marknaden har stått orimligt stilla de domsansikte, och till skillnad från Zika senaste åren. Utvecklingen av nya preoch Ebola vars utbrott kom snabbt och parat har stagnerat, och ingen ny antiplötsligt, hasar sig obemärkt förbi. Men biotikaklass har kommit ut sedan 1987.

6 | Synapsis

Men det finns sätt att komma vidare.

Marknaden för läkemedelsutveckling måste styras om för att klippa av förhållandet mellan försäljningsvolym och vinst.

Pengar måste investeras i en global fond som stödjer forskning av nya preparat, men man får inte glömma vikten av snabba diagnostiska verktyg och preventiva metoder.

Bara någonting så enkelt som tillgång till rent vatten och sanitära levnadsförhållanden gör enorm skillnad. I en studie på fyra medelinkomstländer kom man fram till att infrastruktur för vatten och sanitation skulle kunna minska antalet antibiotikabehandlade diarréer med 60%. Det får inte heller glömmas att vaccinering kan förhindra de bakteriella infektioner som kräver antibiotika, och dessutom minska antalet virusinfektioner som felaktigt behandlas. Även om man de senaste åren jobbat hårt med att öka distributionen av existerande vaccin

reportage | S

Otto Cars, infektionsläkare, tidigare ordförande för Strama, och grundare för det globala nätverket ReAct

står fortfarande de med allra störst behov utan. Samtidigt ligger forskningen av nya preparat på efterkälken. Åter igen handlar det om pengar.

Trots en bakgrund som chef för

infektionskliniken betonar Otto det faktum att antibiotikafrågan inte enbart handlar om vården. ”Frågan har suttit fast för mycket i läkemedel. Den har suttit fast för mycket i sjukvård. Den måste in på utrikesdepartemenet och finansdepartementet, komma upp på biståndsagendan och ses som en global utvecklingsfråga.” Men vem som ska stå för kostnaden är fortfarande oklart. Inget land vill vara det som är först. ”Man sitter och lurpassar”, säger Otto.

foder för att främja tillväxt, både inom kött- och fiskindustrin. När det dessutom dras ned på levnadsutrymme och djuren packas så tätt som möjligt krävs antibiotika för att förhindra infektionsspridning. En kritisk gräns har passerats. När det kommer till de antibiotikapreparat som U.S Food and Drug Administration (FDA) klassar som medicinskt viktiga inom den humana sjukvården går hela 70 procent av volymen till användning på djur.

Med en växande befolkning och ett omättat behov av protein pumpas alltså antibiotika in i ekvationen för att få det att gå runt. Det krävs en systemförändring som rör både djurhållning och produktion, som samtidigt måste Bortom vårdproblematiken och de vara ekonomisk genomförbar för att ekonomiska svårigheterna blir antibio- slå igenom. Otto ser en möjlig lösning. tikafrågan ännu mer komplex när den ”Man måste se till att få resurser att göra bryter sig in i en annan bransch - jord- pilotförsök och testa koncept för att kolla bruket. Antibiotika är i stora delar av på fodersammansättning, hygienrutiner, världen en rutinmässig tillsats i djur- och hur mycket de här antibiotikatillsat-

serna verkligen ger i tillväxt eller skyddar mot sjukdom. Och samtidigt garantera att dessa djuruppfödare får kompensation om det nu skulle visa sig att de förlorar på det.

FN med WHO i spetsen måste ta ledningen för att kunna täcka antibiotikafrågans komplexitet och stötta de länder där brist på ekonomiska resurser ger störst mänskligt lidande, menar Otto. ”Det är inte bara en hälsofråga. Därför tycker jag att man ska lyfta det som en bred fråga.

För utveckling. Fattigdomsbekämpning.

Sanitet.”

Med all fakta i hand går det inte att förneka situationens växande allvar. Antibiotikaresistensen är ett globalt problem som kräver en global lösning. Världens ledare måste samla sig och arbeta för en rättvis, väldistribuerad och hållbar antibiotikaanvändning. Annars är risken att vi alla tvingas säga farväl till medicinens guldålder. ■

Synapsis | 7

S | i nblick

tatueringar ett uppror mot föräldrar och immunförsvaret text & illustration: katinka tell

”Nämen Katinka, måste du verkligen det?” sa min mamma och tittade på mig med vädjande hundögon när jag berättade att jag skulle tatuera mig. ”Du är ju fin som du är!” försökte hon. Jag förklarade att jag bestämt mig och när mamma insåg att hon inte skulle kunna övertala mig att låta bli sa hon bara ”Men inte i svanken väl?”. Jag lovade att det inte skulle bli i svanken.

Min pappas reaktion var jag inte lika orolig över, han är ändå den som tog hål i örat som 23-åring på en båt utanför Kina och lät det läka med en stump tandtråd. ”Coolt.” svarade han, ”men har du hittat någon salong med ekologisk färg? Det är ändå ett gift du vill spruta in”. Jag, som dåvarande 18-åring, ville inte avslöja min brist på research och kunskap om tatueringar, och googlade därför snabbt ”ekologisk tatuering Stockholm”. Trotsigt svarade jag sen ”Nej pappa, det finns faktiskt inte någon som gör det. Men jag har kollat, och det är ju nästan ingen som får problem efter tatueringar.

Och förresten har jag redan valt en studio och den har jättebra rankning på internet.” Min pappa, snäll som han är, accepterade mitt svar och jag kände mig nöjd i

8 | Synapsis

stunden. Men det skavde ändå lite när jag insåg att jag egentligen inte hade någon som helst aning om vad jag höll på att göra. Vad är egentligen tatueringsbläck?

Hur fungerar nålen? Hur djupt ner sitter de?

Varför försvinner inte tatueringar?

Då jag redan hade bokat en tid på den coola hipster-salongen vid Mariatorget till dagen efter satte jag igång att googla.

I den åldern var jag fortfarande en vilsen själ som pluggade till högskoleprovet, och hade ännu inte läst histologi eller Attack och Försvar. Detta gjorde att jag förstod ganska lite av det jag läste om kroppens hudlager och celler. Jag beslutade mig ändå för att låta den gulliga hipstern på St. Paulsgatan märka mitt skulderblad för livet. (Eventuellt på grund av avsaknad av färdigutvecklad pannlob och konsekvenstänkande, men det blev ju bra ändå.)

Nu, några år senare, har jag googlat igen. Denna gång förstår jag lite mer. Så här kommer det: Vad jag inte visste om tatueringar som 18-åring men som ändå är rätt så intressant!

Vad är tatueringsbläck?

Komponenterna i bläcket som tatuerare använder kan variera ganska mycket.

Ibland vet inte ens tatueraren själv exakt vad som finns i bläcket då det ofta är beställt från ett företag. I en rapport gjord av Kemikalieinspektionen från 2010 beskrivs det att kunskapen om tatueringsfärger är ganska låg i Sverige, och att stora variationer i pigment-innehåll oftast ses, även bland pigment som är baserade på samma metall. Vanliga metaller som används i bläcket

är aluminium, barium, koppar och järn. Även allergener som nickel används ibland.

Hur fungerar nålen?

Något som många (läs: jag) trott är att nålen fungerar som en slags mini-spruta som injicerar bläck, men icke! En tatueringsnål består av flera små nålar som är doppade i bläck. Bläcket hålls kvar kring nålarna likt färg hålls kvar runt stråna i en pensel. När nålarna hackas ner i huden följer bläcket med och sugs ner i huden.

Varför försvinner inte tatueringar?

Hur djupt ner sitter de?

Vi tappar omkring en miljon hudceller per dag, men eftersom det är från det yttre lagret (epidermis), så påverkas inte tatueringen som sitter djupare ner än så. Bläcket kommer ner till dermis, där cellerna inte byts ut lika frekvent.

När nålen hackas genom huden kommer dock även cellerna i epidermis att fyllas med pigment, men dessa bildar bläckfyllda sårskorpor och trillar av efter några veckor.

Nålen punkterar epidermis och skapar en skada i dermis, där bläcket deponeras.

Kroppen reagerar på detta som vid sårbildning, eller infektion. Immunförsvaret aktiveras och immunceller rekryteras till platsen. Makrofagerna äter upp delar av bläckets pigment i ett försök att rensa bort de invaderande kropparna. Vissa av makrofagerna rensas sedan ut via det lymfatiska systemet, men många makrofager, med för stora pigmentmolekyler, tvingas stanna kvar i dermis. De pigmentfyllda makrofagerna syns då från kroppens utsida och är del i det permanenta i tatueringen.

En del av pigmentet stannar kvar i dermis matrix och en del tas upp av fibroblaster.

När fibroblasterna dör tas de upp av nya

fibroblaster, och därmed fortsätter pigmentet synas på samma plats.

Varför bleknar tatueringar? Och hur fungerar laser-borttagning?

Kroppens immunsystem ger sig inte, och fortsätter att attackera pigmentet som finns kvar i dermis. Detta gör att tatueringar bleknar lite med tiden. Processen påskyndas av exponering av solens UV-strålar, men kan hämmas effektivt genom använding av solskyddsfaktor. En liknande effekt ses vid laser-borttagning; då laser skjuts in mot pigmentet i dermis

och har sönder det i mindre bitar (ja, okej, det här med fysik och laser är inte något jag direkt förstår mig på). De mindre bitarna kan tas upp av makrofagerna och transporteras bort så att tatueringen till slut försvinner.

Vilken är den mest smärtsamma placeringen?

Ett debatterat område som inte verkar vara utrett i någon ordentlig studie, men många Familjelivs-kommentarer hävdar fotrygg, bröstvårta, genitala (no surprise) och knäveck.

Vad tycker sjukhuset om tatueringar?

Mikael Köhler, verksamhetschef på den Geriatriska avdelningen på Akademiska Sjukhuset, säger att de inte lägger någon vikt vid tatueringar när de anställer ny personal. De har ingen policy mot synliga tatueringar - så länge motivets budskap inte strider mot svensk lag.

Här ovan har jag lite inspiration till dig som nu blivit sugen på att göra revolt mot ditt immunförsvar. Klipp ut ditt favoritorgan och leta upp närmsta tatueringsstudio! ■ Synapsis | 9

reportage | S

Livia - barnens hund i vården text: kamilla fagerberg foto: celina Lindgren

Under en dag på Akademiska sjukhuset passerar tusentals individer dörrarna i de olika entréerna. De flesta är personal som går till och från arbetet som läkare, sjuksköterska, undersköterska, fysioterapeut eller kanske transportör. Det finns dock en individ som skiljer sig från alla övriga, och det är Livia. Livia är nämligen en hund.

Livia är en snart sjuårig labradoodle som till vardags följer med sin ägare Ann Edner, överläkare på 95F (Intensivvårdsavdelningen för nyfödda), till sjukhuset. Livia är en del i forskningsprojektet ”Effekten av hund i barnsjukvård”. Det är Ann som dragit igång projektet, som just nu pågår för fullt, där Livia är huvudperson tillsammans med de sjuka barnen. Studien belyser flera aspekter av användning av hundar inom vården av barn med svåra sjukdomar.

Hundens effekter på barnet och huruvida den är skadlig för patienten eller omgivningen ska undersökas. Förhoppningen är att resultaten ska hjälpa till att bena ut vad som krävs av hunden och hur arbetet ska genomföras på bästa sätt.

50 barn som är inlagda på avdelning 95B kommer under studiens gång att få

besök av Livia. 95B är en kirurgisk, ortopedisk, urologisk och neurologisk barnavdelning. Barnen som får träffa Livia är mellan tre och arton år och kan vara inneliggande på grund av exempelvis hjärntumör eller efter skoliosoperation. Barnen väljs slumpmässigt ut till studien och allt deltagande är frivilligt.

Det finns strikta kriterier för de barn som deltar - de får exempelvis inte vara immunsupprimerade eller ha utbredda eksem. Om något barn på avdelningen är kraftigt allergiskt får besöket skjutas upp. Olika delar som undersöks är bland annat fysiologiska svar hos barnen, hormonnivåer och bakterieprover från både Livia och barnen. Allergiprover skickas till ett labb i Stockholm medan odlingsplattor för bakterier analyseras här i Uppsala på klinisk mikrobiologi.

Att hundar och andra djur används inom

Synapsis | 11

S | r eportage

Livia har mellan ett och två patientmöten varje vecka.

Ett möte tar ungefär en halvtimme - det börjar och slutar med mys och lek, med aktivitet i mitten.

till exempel äldrevården blir allt vanligare i Sverige, men på sjukhus är det nytt och oprövat. Detta projekt är det första av sitt slag.

Varje vecka träffar Livia en till två

”Det som gör att Livia passar så bra inom sjukvården är att hon är lyhörd och väldigt duktig på att läsa av barnet och dess behov.”

patienter och varje möte föregås av mer eller mindre uppskattade förberedelser.

Hon tvättas med ett specialframtaget genomföra observationer och registrerinallergischampo, och fönas sedan torr gar samt ta prover på barnen. innan hon får träffa barnet. Det är Det är inte bara barnen och deras något som hon tycker är väldigt roligt!

Hon träffar barnen inne på deras eget välmående som studeras - att Livia mår bra är minst lika viktigt. En etolog* har rum. Livia är specialtränad för uppgiften och har en hundtränare med sig under som uppgift att se till Livias välmående mötena. Hon får inte skälla eller slicka och följer henne under hela projektets och har lärt sig olika lekar och tricks som gång. Ett patientmöte tar ca 30 minuter hon och barnen kan göra tillsammans. - det börjar och slutar med mys med lek I varje möte ingår också mys i sängen - , med aktivitet i mitten. Interaktionen något som både barnen och Livia brukar med Livia får barnen att aktiveras och uppskatta. Livia har då egna sängkläder tänka på något annat än sin sjukdom. som hon ligger på. En forskningssjuk- Saker de kan göra tillsammans är bland sköterska, som är doktorand i projektet, annat att barnen får kasta ringar som är med för att se till barnens välmående, Livia sen kan trä upp på en kon, göra 12 | Synapsis

trick eller gömma godis som hon får leta fram. Före, under och efter tas prover av olika slag för studien.

Livias karriär sträcker sig dock längre tillbaka än detta projekt på sjukhuset.

Livia började redan som valp följa med och förgylla dagarna för sjuka barn.

Matte Ann var med och startade upp Sveriges första barnhospice i Stockholm och ville från start ha med en hund som en del i behandlingen. Livia lärdes upp under tiden som hospicet växte fram och blev mycket uppskattad av de barn som fick träffa henne. Ann har till stor del själv tränat Livia, men har också tagit

*Etologi = läran om djurs beteende

reportage | S

Om Livia

Ras: labradoodle Ålder: snart sju år Favoritmat: äter det mesta, gillar morötter Favoritsak: leksaksfisk som finns på jobbet Bor med: matte, husse, dottern Lycka och katten Edgar Vill man se mer av Livia och följa hennes arbete kan man följa henne på facebook eller instagram: @livia.barnenshundivarden.

hjälp av olika hundtränare. Det finns idag ingen svensk standard för hur hundar inom vården ska vara tränade eller hur de ska skötas. Livia har en ordentlig grundlydnad och är sedan specialtränad för att klara av sjukhusmiljön och passa som hjälp för just barn. Hon har även genomgått psykologiska tester ett flertal gånger för att se att hon har det rätta psyket för uppgiften.

– Jag hoppas att projektet ska vara ett steg närmare i arbetet med att kunna ta fram riktlinjer för hur arbetet med hundar inom vården ska gå till på bästa sätt - för både patienter, personal och hundar, säger Ann. Hon vill gärna att hunden ska kunna ses som en terapi, i likhet med ett läkemedel. I framtiden tror hon att man kan komma att se hundterapi på samma sätt som lekterapin, som redan nu är en etablerad verksamhet inom barnsjukvård. Kanske kan det komma att finnas ett hundterapirum bredvid lekterapin?

Det är ingen slump att just Livia fungerar bra i sjukhusmiljön och med barnen.

Hennes två ingående raser, labrador och pudel, kombineras allt oftare och ger en hund med trevligt temperament och social och trygg natur. Labradoren är känd för sitt vänliga sinne, arbetsvilja och är generellt lätt att jobba med. Pudeln är en glad, positiv och smidig hund som inte fäller päls vilket är en fördel i sjukhusmiljö. Annars kan hår samlas i tussar som måste städas undan eller fastna i apparatur eller slangar som kan finnas på rummet. En bra kombination helt enkelt.

– Det som gör att Livia passar så bra inom sjukvården är att hon är lyhörd och väldigt duktig på att läsa av barnet och dess behov, berättar Ann. Ett spralligt barn får en sprallig kompis och ett lite försiktigt barn får en lugn och trygg kompis. Hon har en bra ”på/av knapp”; när det är tråkiga möten för matte ligger hon och kopplar av, men är snabbt igång igen om det vankas någon aktivitet.

– Inte minst verkar hon verkligen älska sitt jobb och att få träffa barn. Livia är en riktig drömhund!

Senare i vår är det planerat att forskning-

sprojektets datainsamling ska vara klar och efter det väntar kanske nya utmaningar i nya projekt. Inom den närmsta framtiden har Livia dock något annat att se fram emot - hon ska nämligen förhoppningsvis bli mormor. Livia har tidigare fått en kull och en dotter, Lycka, bor kvar hemma och är en aldrig tröttnande lekkamrat att komma hem till efter jobbet. Nu är det alltså Lyckas tur att bli mamma, och därmed får Livia chansen att vara supportande mormor. Livia lever som en helt vanlig sällskapshund när hon inte är med på sjukhuset och följer med på det mesta som matte Ann och övriga familjen hittar på. Livia får invänta resultaten på studien och under tiden kanske vara med och uppfostra en ny blivande stjärna inom sjukvården. ■

Synapsis | 13

illustration: johanna bungerfeldt

S | intervju

HÅRDROCKaREN FRÅN ORSA Ett möte med Per Jemth

Text: Jesper Sternley Ekman foto: katinka tell

Jag träffar Per en mulen och grå januarimorgon, kort efter juluppehållet. BMC:s trista känsla försvinner fort när jag kommer till Pers kontor. Han möter mig med sitt alltid lika glada leende och vi slår oss ner med två stora kanelbullar mellan oss. Jag börjar med att be Per berätta om sin väg till att bli föreläsare på läkarprogrammet…

Det var på tidigt nittiotal hårdrockaren Per tog det stora steget att flytta till Uppsala. Hela världen vändes upp och ned och absolut ingenting var likt den lilla hemstaden Orsa. Per började plugga kemilinjen samtidigt som han anpassade sig till storstadslivet. Egentligen gillade han mest matematik men det ”kändes svårt att jobba med” och valde därför kemi istället vilket han såg som en större utmaning. Sedan dess har han stannat i den akademiska världen och på CV:t finns bland annat en doktorsexamen, postdok, lektorat och han har dessutom haft en tvåårig tjänst i Cambridge. Idag

16 | Synapsis

känner vi honom som föreläsare på läkarprogrammet, bland annat på CirkResp och EoN.

Allra bäst verkar istället Per trivas i

naturen. Han berättar om hur mycket han uppskattar att fiska, orientera eller ta en springtur på lunchen. Under åren har det också blivit en och annan fiskeresa upp till fjällen med någon kompis. Den största fisken han någonsin fångat var en gädda på runt fyra och ett halvt kilo. ”Men det kanske inte imponerar så mycket på de som fiskar ordentligt.” skrattar Per och tillägger att favoritfisken är harr.

Jag frågar Per vad han skulle jobba

med om han inte hade blivit forskare.

Svaret sitter långt inne men när det väl kommer är det uppenbart – rockare, Det var däremot aldrig en självklarhet såklart. Per har nämligen en stor passion att Per skulle bli forskare. Tvärtom kommer för musik. Som ung spelade han i band han från en bakgrund helt utan akademi- och lyssnade på gammal hårdrock. Hans ska förväntningar – och det har bara varit första band bildades med några kompisar en stor fördel för honom. Att inte känna att hemma i Orsa. De var ett Blues Brothershan behöver leva upp till någons krav har -inspirerat coverband och Per spelade gjort att han kunnat tänka lite större och hammondorgel. Per brukade också spela i friare. Men trots sin långa meritlista kän- Orsayran – en tradition i Orsa då männiner sig han fortfarande inte helt hemma i skor träffas spontant på torget och spelar universitetsvärlden. ”Jag har aldrig känt mig gatumusik tillsammans. ”Tyvärr är jag akademisk!” säger Per. inte med på lika många Orsayror som när

intervju| S

”Jag har aldrig känt mig akademisk!”

jag var ung!” skrattar Per men tillägger att han ändå försöker vara med på åtminstone en varje år. Befinner man sig där på somrarna finns det alltså chans att få se Per spela live!

1998.” säger Per med ett stort leende.

Han blev förälskad i musiken och på nittiotalet gick han nästan på en konsert i veckan. Uppsala var väldigt bra på konserter på den tiden med populära lokaler som Rackis, Barowiak När Per kom till Uppsala köpte han och Katalin. Sen fanns ju såklart naen bas med förstärkare. ”Jag lyckades tionerna som också hade många bra lura ett gäng att jag var duktig med bas- spelningar. Per beskriver även känslan en och fick en plats i ett band.” Bandet då han upptäcker ny musik han gillar. hette ”Här och där” och spelade många ”En gång spelade Ulf Lundell på en fotegna låtar med en blandning av jazz, bollsplan precis intill BMC. Jag kände folkmusik, rock och prog. Tillsammans inte igen en enda låt på hela konserten spelade de bland annat på Uppsalas na- men rycktes med ändå, och det var en tioner. Men han erkänner att det egent- fantastisk känsla.” ligen inte var någon musik han lyssnade på själv.

Musiken lades på hyllan i och med att han flyttade till Cambridge och bildade Istället gick Per på en stor mängd familj, men drivkraften för musiken finns andra konserter. Han minns tillbaka till kvar. Han har bestämt sig för att börja sin första arenakonsert - när hans äldre gå på fler konserter igen – det finns ju systrar tog honom till Monsters of Rock trots allt många spelningar fortfarande.

1984. Där spelade Mötley Crüe, Van Jag frågar om han själv kanske kommer Halen och AC/DC. ”Efter det blev det ta upp instrumenten igen någon dag. ”Ja, många andra konserter. Som Deep Purples det blir kanske så.” säger han fundersamt, återföreningsturné 1985 och Black Sab- ”Drömmen vore ju att få spela i band med bath med Ozzy Osbourne på Hultsfred sönerna!”. ■

5 snabba med per jemth Springkläder

Labbrock

Medicin

Kemi

Hårdrock

Justin Bieber

Födelsedag

Julafton

Föreläsa

Forska

Synapsis | 17

S | novell

Kräftsång text & illustration: Eyla mohlin

Hon är en tvåbarnsmor i fyrtioårsåldern. Hennes bröst berättar sagor om sömnlösa nätter, skrikande barn och kliande tandrader. De kläms mellan mammografiapparatens två plattor tills knappt någonting finns kvar. Det är en rutinundersökning och snart kommer hon klä på sig och gå härifrån.

Jag står bakom rummets dataskärmar, ser på bilderna som ordnas, sorteras, hängs i rätt ordning för att systemat-isera röntgenläkarnas arbete. Hon är dagens tionde patient. Bilden av vänsterbröstet laddar fram. Förtätningen är homogen, satellitliknande, kastar långa giriga trådar mot bröstets yttre konturer. Min röst hakar i rummets alla kanter. ”Ta två konprojektioner också.”

Min mormor är 60 år när hon får sin cancerdiagnos. Hon är en amazonkvinna, en mytomspunnen manslukerska, i varje rum hon vistas smakar luften av hennes parfym. Tunga örhängen och turban kring det cancerkorta silverhåret. Hon tornar upp över mig, trots att jag bara är några centimeter kortare än henne. Hon är socialist, 70-talsmarxist, och har ett exploderande skratt som får flagor att lossna från taket och falla som snö. Tjocka kajalstreck och glitterögonskugga.

Alla vet att hon kommer att dö utom hon själv.

Hon tror att Jesus kommer rädda henne. Jag vågar inte säga att Jesus inte finns.

Jag träffar henne igen, några dagar senare. I vänster axill känner jag två förstorade lymfkörtlar. Redan innan jag trycker hennes hand och presenterar mig som läkarkandidat, redan innan jag vilar stetoskopet mot hennes bröstkorg

18 | Synapsis

vet jag att hon har cancer. Jag har sett bilderna. Jag ansvarar för att upprätthålla illusionen om att det här är ett besök som alla andra. ”Syntes det något på röntgen?” Hon har det vackraste hår jag någonsin sett. Långa solkyssta testar som mjukt ramar in hennes ansikte. Jag ljuger och säger att vi inte vet än, att jag inte vet än, att vi fortfarande väntar på röntgenläkarnas svar. ”Jag är bara så rädd att det är cancer. Men det kan det väl inte vara?” Allt jag kan tänka på är att hon snart kommer förlora allt sitt hår.

Alla hjärtans dag. Alla brustna hjärtans dag. En kvinnas kropp består till tre fjärdedelar av vatten men i min mormors kropp har vattnet hamnat fel. Jag lutar ryggen mot korridorens betongvägg.

Pericardiocentes. Jag smakar på ordet i min mun.

Från längre bort i korridoren hörs ett ursinnesvrål, ett dödsvrål som spänner spiralfjädern i mitt hjärtas urverk. Efter ingreppet får jag krypa upp i hennes sjukhussäng om jag lovar att inte störa den långa slangen som mynnar i en påse på sängkanten.

Hon har inte rört tallriken med sjukhusmat som någon parkerat på sängbordet och min mage kurrar. Hon propsar på att jag ska äta. Jag propsar på att hon ska äta. Hon vinner. Hur jag än försöker kan jag inte återkalla minnesbilden, den har sköljts ur min hjärnas gyrus och cinguli, ersatts av namn på någon anatomisk struktur. Jag vet inte vad som serverades på det medelstora sjukhuset den där dagen någon stack en nål i min mormors hjärta.

Ljudet är öronbedövande när orden som lämnar mina läppar river djupa revor i hennes existens. Jag

novell | S

har läst på, jag har övat framför spegeln. Jag har gråtit på toaletten i förebyggande syfte. Jag kan svaret på 99 av de frågor som hon kan komma att ställa, men fråga 100 kan ingen svara på och det är just den hon ställer. ”Kommer jag att dö nu?”

Sensommaren blöder ut över lägenhetens golv, jag fyller fotoalbumet med brunbrända lemmar och Jyllands mjuka, vita sand. Av hänsynslös jakt på cancerceller har hon svullnat till oigenkännlighet. Hon studerar sitt ansikte i spegeln, lutar sig så nära att hon lämnar moln av kondens på ytan, suckar och vänder sig bort. Hon säger att det är cancern som vill ut, att den studsar mot insidan av kroppens alla ytor, pressar konturerna utåt.

I min mormors kropp härjar ett krig. Jag vågar inte säga till henne att cancern kommer bita sig kvar. Att det inte är cancern som vill ut, utan livet som vill lämna. Jag undrar hur många procent av hennes celler som dör i just den här sekunden.

sovit under tunna lakan i vardagsrummets gulblommiga soffa, vaggad till sömns av lägenhetens alla klockor. De slår i otakt. Jag bär fram CDspelaren och vi lyssnar på skivan jag fått av henne i födelsedagspresent. Vi vet båda två att det här är den sista av mina födelsedagar som vi kommer få spendera tillsammans. När skivan tystnar hörs bara visslandet av näsgrimmans strida syrgasflöde.

Hennes röst tar sönder rummets väggar. Krossar skyddsglaset mellan mig och all världens mörker.

Jag kramar henne hårt. ”Jag är så himla rädd. Jag vill inte dö.”

Hennes hår skapar en gloria över kudden. Hon griper mina händer mellan sina, kanske för att jag är den enda i rummet som ser henne i ögonen. Kanske för att jag är den enda gemensamma nämnaren mellan den där junidagens rutinmammografi och den här augustidagens mastektomi. Ett pärlband av dagar mellan då och nu. Över hennes kinder penseldrag av tårar.

Släkten ser illa på mina Uppsaliska veganfasoner. Obscena berg av kräftkadaver tornar upp sig. Jag dricker istället, öl i kvantitet för att glömma, tömmer fickorna på alla patientöden jag har tagit med mig hem. Ingen ser när jag reser mig upp från bordet. Jag slår mig ned i gräset utanför. Augustikvällen är fuktig. Myggtung. Jag lutar bakhuvudet mot uthusets vägg. Kräftsångerna vibrerar genom luften, genom träplankorna, genom skallbenet. På ett sjukhus några mil därifrån vaknar en kvinna ur narkosen. ■

Jag fyller tolv år. Tårtan är en vit rektangel av grädde med klargrön glasyr. Några ensamma geléhallon bildar en halventusiastisk ram. Jag har

Motorvägen suddas ut. Tårarna spränger tårkanalerna, exploderar över mina kinder. Får flagor av biltak att landa på mina axlar. Jag tar avtagsvägen mot släktens årliga kräftskiva. Parkerar slarvigt bredvid de dussin bilar som redan står strödda över gårdsplanen. Jag tittar mig snabbt i backspegeln. Mina ögon är rödkantade, men inget som inte kan skyllas på sena journätter.

Synapsis | 19

S| Bibliotekarie Krister Östlund visar Jarl Nordling Carolina Redivivas gömda skatter.

Anrik anatomi på resa genom medicinhistorien text: Anton Ericsson & Jarl nordling foto: Anton ericsson

Carolina Rediviva huserar inte mindre än sex miljoner böcker. Att hitta bland alla dessa är en konstform som bibliotekarie Krister Östlund behärskar. Han tog mig och Jarl med på en resa genom medicinhistorien.

20 | Synapsis

fotoreportage | S

Denna absurda illustration från Joan De Valverdes anatomiska atlas för tankarna till en Salvador Dali-målning. På bilden ses den anatomiska modellen hålla upp sin egen hud i ena handen och dolken i den andra. Konstnären som sägs ha utfört illustrationerna i Valverdes atlas hette Gaspar Bercarra och studerade under en viss Michelangelo i Italien.

F

örste bibliotekarie på kulturarvsavdelningen för äldre tryck och specialsamlingar, Krister Östlund, tar med ett leende emot oss i Carolina Redivivas reception.

– Vad kul att ni hörde av er! Vi har massor av intressant att visa, säger Krister.

– Vi har en av Europas, eller till och med världens, finaste samlingar av historiska medicinska verk. Den sträcker sig ända tillbaka till 1300-talet, fortsätter han.

Carolina Rediviva har prytt Uppsalas skyline sedan öppningen 1841. Dess historia börjar redan på 1620-talet då Gustav II Adolf beslutade att Uppsala universitet behövde ett eget bibliotek. Det placerades nere på St. Eriks torg.

– Han tyckte nog det var lite pinsamt att det saknades ett ordentligt bibliotek i Uppsala. Vad skulle resten av Europa tycka?

Med växande samlingar krävdes större lokaler och Gustavianum fick agera bibliotek under knappt 200 år. Tur var väl att Gustavianum var en av endast tre byggnader som överlevde stadsbranden 1702.

Mycket tack vare en viss Olof Rudbeck, som ledde räddningsarbetet. Den då 72-årige Rudbeck sägs ha slitit så hårt att det orsakat hans bortgång, endast veckor efter branden.

Det dova biblioteksbruset dämpas skönt av Carolinas mycket robusta inredning.

Vi flyter förbi studenter som läser och diskuterar, böcker en masse och uppför snirkliga trappor. Vi svänger och tar oss in bortom en kodlåst dörr och plötsligt ändras känslan helt. Totalt tystnad så när som en bok som prasslar någonstans långt bort. Ett rum till bredden (och höjden!) fullt med böcker, två gigantiska jordglober från mitten av 1700-talet och möbler som skulle platsa i vilket slott som helst.

– Välkomna till min arbetsplats, säger Krister med ett skratt.

Vi går vidare till ett fantastiskt magasinmed fem meter högabokhyllor i stora, prydligt ordnade rader. Det känns som att vandra på Hogwarts. Under entréplan finns stora valv med mängder av böcker.

Och fler blir det. Sedan starten för 400 år sedan har Uppsalas universitets bibliotek omfattas av pliktleveranslagen. Den innebär att allt som trycks i fler än 30 exemplar ska levereras till biblioteket som sedan sparar det för framtida generationer att beskåda.

– Här på Carolina finns en hel del böcker och skrifter men vi har mycket utplacerat på magasin runt om i stan.

– Nu går vi in i den stora salen, identisk med den som stod klar vid öppningen 1841, berättar Krister som plockat fram en vagn med några av guldkornen i den Synapsis | 21

S | fotoreportage

Till höger: Ivar Sandström – Läkarstudent i Uppsala som under sin tid som dissektionsamanuens upptäckte fyra små körtlar bakom Thyroidea.

Han publicerade sin upptäckt och anses nu vara den som upptäckte ”det sista” organet – bisköldkörteln. Hans publikation finns att beskåda på Carolina rediviva.

”[...] det gällde att pressa in text nu när boktryckarkonsten fått genomslag.”

William Harvey publicerade 1628 den första förklaringen av cirkulationssystemet. Innan publikationen fanns vilda idéer om blodomloppet där bland annat självpulserande artärer tillhörde förklaringsmodellerna. Harvey redde ut allt i detta fysiologiska mästerverk som endast finns bevarad i 15 exemplar i hela världen. Ett av dem finns på Carolina Rediviva.

Detta verkade vara sättet att gör understrykningar på under 1300-talet och de nästkommande seklerna. Under vår blädderstund såg vi flera, på liknande sätt, nedklottrade händer som pekade på något som studenten tyckte var särskilt viktigt eller intressant. Notera detaljrikedomen med krås på ärmen och nagel på pekfingret.

22 | Synapsis

fotoreportage | S medicinhistoriska samlingen. Den första bok han plockar fram är också den äldsta.

En läkebok skriven av munkar på pergament från 1300-talet.

– Imponerande hur bra skriften har bevarats, eller hur? Pergament är ett fantastiskt material.

Därefter tar han upp en kirurghandbok, skriven i Frankrike 1490. Ett av endast två kända exemplar i världen. Bilder på diverse verktyg är illustrerade i en annars oerhört textfylld bok. Layout var sekundärt, det gällde att pressa in text nu när boktryckarkonsten fått genomslag.

Vidare får vi se en bok som väger säkert fem kilo. Det är Andreas Vesalius revolutionerade anatomiska atlas utgiven 1543.

Den första att redogöra, något sånär korrekt, för människans anatomi.

– Innan dess var det förbjudet att dissekera människor. Kunskaperna om människan byggde på dissektioner av grisar och andra djur, berättar Krister. Vesalius förespråkade dissektion av avlidna människor som undervisningsform, något han kritiserades starkt för. Han själv var mycket kritisk till sina samtida lärares metoder som byggde på Hippokrates och Galenos skrifter.

Att de själva aldrig diss-ekerat en mänsklig kropp var uppenbart för Vesalius.

Att en av världens främsta medicinska samlingar hamnat just här beror på att en mycket speciell kirurg, tillika boksamlare, Erik Waller donerade sin världsunika samling till biblioteket. Waller hade bestämt sig för att samla de viktigaste medicinska skrifterna som publicerats.

Vid hans död 1955 uppgick samlingen till 21 000 exemplar. Karolinska Institutet tackade nej till donationen och missade en chans som de grämer sig över än.

Samlingen gick istället till Uppsala och Carolina Rediviva. Efter två timmar av härliga böcker och intressanta anekdoter är det dags för Krister att gå för dagen.

– Vi borde se till att fler läkarstudenter får reda på vilken historisk skatt vi har här. Hör av dig så kanske vi kanske anordna någon visning om intresse finns.

Jarl och jag är överens. Det finns många moment på läkarprogrammet som vi gärna byter ut mot en vandring med Krister bland Carolina Redivivas många dolda salar. ■ Det sägs att insåirationen till Hamlets monolog ” Att vara eller icke vara...” hämtades från denna illustration föreställande ett skelett försjunken i djupa tankar. Från Andreas Vesalius anatomiska atlas - 1543.

Synapsis | 23

S | folkbildning

Folkbildning Text: patrik nyström Illustration: Emelie Hollsten, Patrik Nyström

Vad du kanske inte visste om Uppsala Rackarberget: Detta mysiga område i Uppsala och tillika hem till många fenomenala människor och skribenter har en något morbid bakgrund.

Ordet rackare kommer från en yrkesgrupp som bland annat flådde hästar och avlivade hundar (“byracka” är ett relaterat ord). Främst agerade rackaren assistent till bödeln vid avrättningar. Innan området blev känt för sina studentbostäder figurerade det som avrättningsplats, till vilken dess namn kan härledas.

Skytteanum: Det gula huset med det ikoniska valvet intill domkyrkan som man kanske har gått igenom i jakt på nattmat efter en kväll på Värmlands eller Stockholms nation heter Skytteanum. Namnet kommer från den kungliga rådgivaren Johan Skytte, som upprättade en professur i “statskunskap och vältalighet”. Byggnaden agerade tjänstebostad åt “professor skytteanus” [sic]*, men är idag ett byggnadsminne.

Uppsalabon Olof Rudbeck den äldre, grundare till den anatomiska teatern i Gustavianum och upptäckaren av lymfsystemet skrev ett verk på fyra volymer vid namn “Atlantica”, där han hävdade att den fiktiva ön Atlantis egentligen är Sverige, och ursprunget till all världens kunskap och kultur.

24 | Synapsis

*

Sic, latin för "så" (fullständigt sic erat scriptum, "så skrivet"), är en textkommentar som bekräftar något som är osannolikt eller till synes felaktigt.

folkbildning | S

p En läkare utan gränser P Howard W. Jones (1910-2015) var en gynekolog som började arbeta på Johns Hopkins Hospital i slutet av fyrtiotalet. Han var den första läkaren till Henrietta Lacks, en kvinna med livmoderhalscancer. Utan patientens samtycke skickade han en biopsi från tumören till en kollega som såg att cellerna delade sig ohämmat. Dessa kom att ge upphov till HeLa-cellerna, som har använts flitigt inom flera forskningsområden. Användandet av cellinjen har lett till stora vetenskapliga framsteg såsom framställandet av poliovaccinet, men också väckt en långvarig debatt kring patienträttigheter.

Jones arbetade senare med könskorrigerande operationer. Han medverkade i ett annat känt patientfall där ett spädbarn, David Reimer, som utsatts för genitala skador fick genomgå könskorrigering från man till kvinna, efter rekommendation av en psykolog. Reimers liv präglades av svårigheter med könsidentitet och han valde senare att leva sitt liv som man. Trots problematiken sågs operationen som lyckad. I tonåren utvecklade Reimer en depression som flera år senare slutade med att han begick självmord. Framför allt den psykologiska behandlingen har kritiserats, och hans liv har gett upphov till diskussioner kring könskorrigering och sexuell identitet.

Howard Jones tvingades år 1978 att pensionera sig från Johns Hopkins Hospital på grund av åldersrestriktioner.

Han startade då en institution för reproduktiv hälsa vid det närliggande Eastern Virginia Medical School, där han tillsammans med nobelpristagaren Robert Edwards lyckades genomföra världens första in vitro-fertilisering.

Tidsenliga ord & uttryck Ultracrepidarian: En person som uttrycker åsikter utanför sitt kunskapsområde. Bokstavligen översatt till “över sandalen” efter en historia om en skomakare som tillrättavisade en målare gällande skodon och andra objekt i dennes målning, men blev tillsagd att inte ge anmärkningar “ovanför sandalerna”.

Dystopi: Ordet betyder helt enkelt “dålig utopi”. “Utopi” betyder dock inte som man kan tro “en perfekt plats”, utan “en plats som inte finns”, vilket kanske tyvärr ofta är det samma.

Tragedi: Ordet är sammansatt av grekiskans “tragos” (get) och oide (sång) - en tragedi är alltså en getsång.

Kakistokrati: En form av regering där de värsta eller minst kvalificerade människorna sitter vid makten.

Synapsis | 25

S | Pseudovetenskap

Grafologi - kan din handstil säga vem du är?

Text: Matilda Häggström illustration: sofia eriksson

Skriver du, som de flesta läkare, redan slarvigt? Det betyder att du inte bryr dig om ditt utseende. Lutar skriften åt höger ogillar du sociala relationer. Drar du strecket i t:et lite lägre än vanligt så har du dåligt självförtroende. Hur mycket substans finns egentligen i grafologin – läran om samband mellan handstil och personlighet?

Handstilar. Till viss del tilldelade, till viss del förvärvade. Det där sättet på vilket du, just du,väljer att på pränt visa upp dina tankar för världen. Är de där kråkfötterna mer än bara krafs på ett papper – har de ett budskap bortom sitt budskap? Kan de faktiskt säga något om vem du är?

är från en och samma person, analysera handstil för att ställa en medicinsk diagnos eller bedöma arbetssökandes handstilar för ett företags skull. Någon glasklar utbildning finns dock inte i Sverige, om man inte hittar en privat, eller är villig att bygga på sin kriminaltekniker- eller psykologutbildning. 3

Den äldsta avhandlingen i ämnet publi-

Medicinskt

kan handstilen också

cerades redan 1622 av Camillo Baldi. Då tolkades handstilen efter vilket intryck den gav, enligt grafologin skulle exempelvis en lidelsefull person ha en handstil med häftiga rörelser. Några hundra år senare, i början av 1900-talet, fattade den tyska filosofen och psykologen Ludwig Klages intresse för grafologin. Klages menade att det mer var de enskilda stilelementen (till exempel om du sätter prick eller ring över bokstaven i) som berättade om din personlighet, och att varje stilelement i sig kunde betyda olika saker.1 Grafologin blev då lite mer vetenskaplig, och började i slutet av 1960-talet kallas skriftpsykologi.2

avslöja vissa sjukdomar. Högt blodtryck kan visa sig i att personen trycker varierande hårt. En liten, liten skrivstil kan tyda på Parkinson. Om texten lutar åt olika håll i samma mening kan detta tyda på Schizofreni.

Skriftpsykologin är aktuell än idag.

Grafologer kan hjälpa till med polisutredningar för att granska om underskrifter

1. Nationalencyklopedin, grafologi 2. Nationalencyklopedin, skriftpsykologi 3. www.framtid.se/yrke/grafolog

26 | Synapsis

Den mindre vetenskapliga grafologin

är inte heller den död, tvärtom verkar den frodas! Via internet går det att hitta erbjudanden där det för 500 kronor går att få redan på hur man är socialt, andligt och kreativt. Allt detta bara genom att skicka in sin handstil för analys. Fantastiskt! ■

Vad betyder din handstil?

Liten: koncentrerad, noggrann, ambitiös, blyg.

Stor: älskar uppmärksamhet, utåtriktad, generös.

Gles: värderar sin frihet, gillar inte att bli överväldigad, vill hålla sig på sin kant.

Tät: ogillar ensamhet, kontaktsökande.

Nedåtsträvande: tungsint och ledsen.

Uppåtsträvande: optimistisk.

Runda bokstäver: artistisk och kreativ.

Kantiga bokstäver: aggressiv, intelligent, nyfiken, intensiv.

Källa: www.expressen.se/halsoliv/ psykologi/din-handstil-avslojar-vem-duegentligen-ar/

avslutningsvis | S

Nu i ro Vi kan säga att jag skriver åt en vän. Min vän berättar för mig och jag försöker berätta för er; hur det är att sugas ner i tungt och varmt mörker. Hur det är att vaggas in mellan vita väggar och blågröna mössor. Andas en luft som smakar plast. Andas djupt, säger de, men dina lungor känns upptryckta någonstans i halsen. Du har ingen koll, ingen kontroll utan blir till en sten som kastas – du bara sjunker – ner i ett djupt vatten och det enda du kan hoppas på är att det finns någon där för att dra dig upp igen, upp till ytan. Att du en gång ska vakna.

Det här är inga nyheter, inget nytt: min vän har gjort det här förut. Samma ritualer, samma rum. Till och med nästan samma personal. Du får smärtstillande i tablettform och de nyper dig i fettet på din mage och säger: ”Nu sticker det!” Blodförtunnande ska du tydligen ha. Du frågar varför men de svarar milt; ovanpå det riktiga.

Kirurgen kommer och säger hej. Ritar med en penna på din kropp. Säger att om det är ett visst fel kan det gå dåligt. Du ser nog rädd ut. Han säger att det förmodligen inte är det som är felet och att prognosen ser bra ut men att det är bra att du vet vad som kan hända. Åh, vad du vill veta! Vi ses senare, ler han vänligt. Du ligger där med en ångest krypande upp från tårna. En klapp på axeln och du rullar iväg, kopplas först upp mot maskiner – kopplas sedan ned från ditt medvetande.

Alla är nog rädda för att inte vakna. För att det sista man ska se är en syrgasmask över sitt ansikte och sjukhusets fantasilösa takpanel. Fastän du vet att risken är minimal – ung, stark och frisk - finns ändå känslan där: tänk om? Du försöker släppa den känslan, lyssna till deras röster som berättar att allt går bra. De säger att det kan göra lite ont när sömn i kemikalieform kommer inrusade i din kropp men att det inte är något ”De säger att det kan göra lite ont farligt. När du ändå känner en lätt brännande när sömn i kemikalieform kommer känsla från ditt armveck upp mot hjärtat kan du inte låta bli att tvivla på att de verkligen doserat inrusade i din kropp men att det rätt. Kroppen blir så röd och så tung. Allt blir bara varmare och varmare och till slut kan du inte är något farligt.” inte längre…

Du vaknar tillslut. Uppkastad på en strand av madrasser, lakan och pipande maskiner. När du öppnar ögonen cirkulerar rummet ovanför dig, taklisterna och himlen. Allt flyter samman. Din hals är sträv som om du gurglat sand och din saliv är så torr; blir till en beläggning du skulle kunna ta ut och forma till en liten seg boll mellan fingrarna. Men det gör du inte, du kan inte. Din hand är kopplad till en droppslang; ja, hela du är uppkopplad till något du inte riktigt förstår. Du är ett barn igen och det står vuxna ovanför dig. De ser ner på dig och du kisar upp mot dem. Du viskar att du har ont och de ger dig något i droppet. Något som först ger en tyngd över bröstet för att sedan göra dig ännu mjukare, ännu luddigare i konturerna. Det blir bättre snart, säger de. Allt har gått bra.

Den riktiga natten kommer till slut men sömnen kommer inte tillsammans med natten. Personen du sover två meter ifrån i samma rum kräks tre gånger i timmen och kallar på hjälp ungefär lika ofta. De kommer inflygande med en hand på kinden, en droppåse med paracetamol över axeln och en tröstande röst. Du ligger där och stirrar återigen upp i taket. Ditt bandage trycker otrevligt och hårt; det dunkar i huvudet. Kroppen är oändligt seg och du kan knappt resa dig upp utan att bli svag i benen. Du fick hjälp med att gå på toa, ungefär som om du vore en gamling på ett vårdhem. Tidigare samma vecka sprang du någorlunda entusiastiskt en längre bit på en skogsstig - Idag går du betydligt mindre entusiastiskt mellan din säng och toan du delar med din illamående rumskamrat. Du vill bara sova men framförallt bara vakna nästa morgon, få åka hem och lägga dig i en egen säng i ett eget rum. Andas på kudden som luktar du, dricka vatten som smakar hemma och framför allt: få sova i en sömn som är din egen.

Elin Forsgren

Redaktionen Vad har du ätit för mycket av på för kort tid?

Sofia, T10

Albin, T2

Har insett att jag inte kan köpa nutella och ha hemma, burken tar alltid slut orimligt fort. Mitt nutella-intag begränsas numera av antalet frukostbufféer jag går på.

Kom hem sent på kvällen och bestämde mig för att dricka direkt ur en vattenflaska. Glömde bort att sluta dricka och drack en hel liter i ett svep. Ej att rekommendera.

Linda, T10

Jesper, T2

Lyckas aldrig behålla ett tuggummipaket längre än några timmar. Oavsett paketstorlek...

Mormors hemlagade pinocchiotårta.

Gudomligt gott!

Celina, T6

Anton, T6

Ost.

Åt en 1,7kg-macka på 43 minuter i en mackätartävling när jag gick i nian. Trodde jag skulle sprängas.

Aldrig igen! (Jag kom sist, vinnaren åt den på 18...)

Elin, T2

Kamilla, T10

Åt en hel burk jordnötssmör inom loppet av 24 timmar när jag pluggade fettmetabolism under EoN.

Chips! Blir alltid för mycket...

Patrik, uppehåll efter T4 Fiber, frukt och fullkorn.

Eyla, T6 Clementiner. Resultat: Subileus-bild med extrem magsmärta och kräkningsevakuering av till synes hela frukter. Rekommenderas ej!

Katinka, T5

Johanna, uppehåll efter T7

Under en fotbollscup på Gotland köpte jag en hel godispåse med endast små rosa melongodis. Kräktes upp allt efter vi förlorade mot Vallentuna i final.

Choklad. Alltid choklad.

Matilda, T3

Jarl, T6

En midsommar volonterade jag och en vän till att ta sista biten chokladpaj efter ett redan rikligt intag. Låg sedan och ville kräkas resten av kvällen. Svor att aldrig ta den där sista biten igen.

Smoothie gjord på rysk yoghurt... Bara gott första litern.