Synapsis nr 1-2 2015

Läkarprogrammets tidning | Nr. 1-2 Maj 2015 | Årgång 17

att få ett hjärta SIDAN 5

Welsh ger kompistips sidan 21

Placering i Förening för paradiset spexsugna sidan 18

sidan 25

SYNAPSIS

LE DA RE Bästa läsare!

I och med detta nummer skriver jag min sista ledare för Synapsis efter närmare fyra terminer som chefredaktör. För lite drygt två år sedan, sisådär halvvägs in på min första termin på läkarprogrammet, var jag på mitt första redaktionsmöte. Jag minns att vi satt på MedC, att det bjöds på kaffe och kakor, att det skämtades och skrattades och att jag trivdes direkt.

Det känns inte särskilt vemodigt att lämna över fanan. Jag har gjort mitt och det är dags för nästa redaktör att ta över och sätta sin prägel på tidningen. Jag kommer fortsätta vara med i redaktionen och kanske skriva någon krönika då och då eller bidra med en illustration. Då har jag ju det allra bästa kvar – sällskapet!

Redaktionen har varit lite sena med att komma igång den här terminen. För att

kompensera bjuder vi på ett saftigt dubbelnummer på 32 sidor! Läs om skribenten Linda Goudarzis utbyte i paradiset, om läkarprogrammets nya spexförening Mediscenarna och få reda på vad Michael Welshs favoritdjur är.

Med varm hand rekommenderar jag att läsa Bardia Soltanabadis intervju med hjärttransplanterade Emma Dalman.

Emma, som idag arbetar för organisationen Mer organtransplantation (MOD), fick vi kontakt med genom hennes väninna tillika min syster Ingrid. Ingrid mötte upp Emma på tågstationen i Göteborg precis efter att Emma fått samtalet om att ett nytt hjärta väntade på henne. Ingrid filmade Emma då.

Det är svårt att se filmen utan att bli berörd.

Detsamma gäller Bardias reportage.

Glad sommar!

Frida Blamkenau Chefredaktör

SYNAPSIS ALLTID I SYNAPSIS

18

18

Reseberättelse

28

Folkbildning

31

Avslutningsvis

I DETTA NUMMER

Endokrinologi på vulkanö

04 | Om borttappade handledare Ett kåseri om vardagen som kandidat

13 | Dr. Populärkultur

Reflektioner över läkaren i media

04

Borttappad handledare

05

Reportage: Transplantation

12

Kontroversiella piller

13

Läkaren i media

14

Intervju: Michael Welsh

16

Mina vänner

22

Hipsterlaboratoriet

25

Mediscenarna

18 | Diabetesfötter och kokosnötter

Linda Goudarzi rapporterar från La Réunion

22 | Hipsterlaboratoriet

Johannes Daging gör kombucha

REDAKTION synapsistidning@gmail.com

Bildredaktör Sofia Eriksson

HEMSIDA www.synapsis.se

layout Sofia Eriksson Frida Blankenau

Chefredaktör Frida Blankenau Ansvarig utgivare Linda Goudarzi

Illustratörer Sofia Eriksson Emelie Hollsten Frida Blankenau

WEBMASTER Jesper Hessius

Omslagsbild Privat

Textredaktörer Frida Blankenau Linda Goudarzi Sofia Eriksson Skribenter Felix Starlander Sofia Eriksson Bardia Soltanabadi Linda Goudarzi Johanna Bungerfeldt Eyla Mohlin Johannes Daging Celina Lindgren Martina Ravlic

Utges av Föreningen Synapsis Kontakt Synapsis Akademiska sjukhuset Ing. 15, Medicinarcentrum UAS 2 tr 751 85 UPPSALA Tryck: Exaktaprinting 2014 För åsikterna i tidningen står respektive skribent. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera i insänt material.

S | k åseri

Om borttappade handledare I en medelstor stad i mitten av Sverige på ett medelstort sjukhus jobbar en medelålders, medellång man som heter Örjan*. Örjan är min handledare och jag tappar bort honom hela tiden.

ska jag hålla händerna? Jag ställer mig och glor på den stora whiteboardtavlan.

Det känns så dumt. Det är verkligen en konst att stå och se ut som att man gör någonting.

När jag ska umgås med andra människor gillar jag att bestämma en tid och en plats och för att sedan ses där och då.

Det verkar inte vara något som Örjan gillar. Särskilt som ensam kandidat, första veckan på ett nytt sjukhus, kan det vara skönt att göra upp lite fasta tider.

Så det gör jag. Men efter lunch uppe på avdelningen är Örjan inte där. Då blir det jobbigt, av två anledningar; 1) Hur länge ska jag vänta innan jag ringer honom? Jag vill ju inte verka oskön.

Fem minuter måste man ju få vara sen - ja, till och med tio kan gå bra. Det kanske är kö till toan. Han kanske har IBS. 2) Vad ska jag göra medan jag väntar? I vanliga fall om någon är sen kan man ju fippla lite med mobilen. Kolla Facebook igen. Läsa lite sms. Kolla Facebook igen.

Men här går det inte. Det ser ju inte bra ut om kandidaten sitter och gör ingenting. Sen är det ju det här med var jag ska sitta. Ser en ledig datorplats i den öppna expeditionen. Jag kan läsa på om patienterna! Någon ställer sig bakom mig. ”Jaha, behöver du datorn? Nej, jag kan flytta mig, det är ingen fara.” Fast det är visst fara! För nu finns det inga sittplatser och då måste jag stå upp. Hur

Efter en kvart ringer jag. ”Hej, det är kandidat Sofia -”. ”Jag är på väg, kommer om tre minuter”. *Klick*. Tio minuter senare halvspringer han in på expeditionen. (Obs! - det tar inte tio minuter att ta sig någonstans på sjukhuset.) Örjan berättar att han ska ha genomgång med sjuksköterskorna om nya riktlinjer, att det inte är kul för mig att vara med på, och att vi ska ses igen fem i fyra för att gå på MR-rond. Yes! Örjan tar initiativ till fasta tider!

4 | Synapsis

text: Sofia Eriksson Bild: Frida Blankenau

Tio i fyra är jag tillbaka på avdelningen och träffar en AT-läkare som också väntar på att bli upphämtad för ronden.

Han brukar också tappa bort Örjan. Två överläkare stannar till vid oss: ”Det finns tårta!”. Vi berättar att vi inte har tid att fika, vi kan ju missa Örjan. ”Jo, klart ni ska ha tårta!”. Tydligen ska vi ha tårta.

Tydligen kommer Örjan fatta att vi är i fikarummet.

Det gjorde han inte. Vi missade honom, trots att vi skyfflade i oss tvångstårtan. Suck.

Jag hatar att komma sent. Jag ska aldrig vara sen när jag är färdig läkare.

* Örjan heter egentligen något annat

reportage | S

att få ett hjärta Text: Bardia soltanabadi Bild: Privat

Vi har alla brister. Vissa föds vi med, andra ådrar vi oss under livets gång. Emma Dalman diagnosticerades sommaren 2012 med en hjärtsjukdom vid namn Idiopatisk dilaterad kardiomyopati.

Det innebar att hennes hjärtmuskulatur var vidgad, att dess funktion sviktade och att ingen visste varför. Om hon föddes med det eller om det var en diagnos hon ådrog sig under åren är oklart. Det som är klart är att hon först stod inför döden, att hon sedan transplanterades och att hon i år tog sig igenom Vasaloppet.

Jag träffar henne på ett café en halvkall dag under en annars ensam och deprimerande utplacering i Karlstad, Värmland.

Synapsis | 5

S | r eportage

Emma Dalman fick ett nytt hjärta 2013 På väg till operation »

*Sätter på mikrofon* Bardia: Okay, nu spelar den in.

Emma: Here we go.

B: Vi börjar traditionellt med några enkla frågor. Först och främst: vad heter du?

E: Emma Dalman, utan ”H”. D-A-L-MA-N. Det är viktigt.

B: Okej, Emma Dahlman – hur gammal är du?

E: 28, väldigt snart 29.

B: Var är du uppväxt?

E: Värmland. Grums för att vara exakt, och Karlstad.

B: Drömjobb som barn?

E: Åh! Fotbollsproffs, journalist eller bilmekaniker.

B: Oh, flera. Hur gick det?

E: Det jag kom närmast var väl journalist.

Jag hade varit helt inställd på att jag skulle bli det sedan jag var sju. Man är tvungen att läsa åtminstone ett år på högskola/ universitet för att ens kunna söka in så jag läste franska en termin i Frankrike. Där stannade jag kvar och gjorde B-kursen men andra veckan in så insåg jag att nej, jag vill inte blir journalist. Jag vill ha ett jobb som jag kan gå hem från utan press från deadline och allt sådant. Jag var kanske ett halvår från att söka in när jag insåg att jag ville jobba med mat och människor.

Så dietist lät som en bra grej.

B: Okay, nu viktigare frågor: bläck eller blyerts?

E: Beror helt på underlaget. Kalender: 6 | Synapsis

blyerts. Är det anteckningar - bläck.

B: Favorittimme på dygnet?

E: Den var svår. Absolut inte på morgonen.

Men det måste vara mellan 17 och 18. Då är jag ofta på väg till en träning – krav maga, cykel, skidor eller med kören.

B: All right. Lite enklare: té eller kaffe?

E: Té! Ja, gud. Jag klarar inte av kaffe.

B: Fast det där…

E: … är chailatte. Nu gällde frågan té eller kaffe.

B: Äpple eller päron?

E: Päron.

B: Tofflor eller barfota?

E: Barfota.

B: Jag med. Nu till de svåra frågorna. Du går in i ett rum och i det här rummet finns bara en pool. Poolen är fylld av någonting och du måste dyka ned i det. Vad är den fylld av?

E: Jag såg ju vatten med en gång. Men det får inte vara vatten?

B: Inte vatten.

E: Men dyka ner i det också? I så fall Jell-O med vodka. Sedan kan man ligga där och ha det gött.

B: Wow! Nästa. Du träffar dig själv i en dröm i natt. I drömmen säger du åt dig själv att du måste resa till ett land. Vilket?

E: Åh, men det måste vara till Indien.

Igen. Jag har varit där två gånger men jag måste åka tillbaka. Jag är inte klar där.

B: Sista frågan! Du hittar en ryggsäck/ väska/påse och i den här ryggsäcken/ väskan/påsen finns det oändligt av

någonting. Vad? E: Oj, pengar!

B: Oändligt av allt förutom pengar då.

E: Men ah, resecheckar då! Så man bara kan resa när man vill. Indien och överallt.

B: Så, slut på svåra frågor. Nu känner folket dig. Berätta om sjukdomen.

E: Jag hade idiopatisk dilaterad kardiomyopati. När jag väl kom in till akuten så var det hjärtsvikt NYHA 4, den allvarligaste formen. Det kan ha varit med från födseln eller något jag utvecklade när jag växte upp, det vet vi inte. Det enda de kunde se när jag kom var att jag hade varit sjuk länge. Först trodde de att det var en lunginf lammation som jag hade fått ett halvår innan och som sedan hade hoppat på hjärtat och gett en hjärtmuskelinf lammation.

B: Så du fick en lunginflammation?

E: Jag fick en lunginflammation. Vintern 2011/2012. Den knockade ut mig totalt.

Det var då jag hade fått mitt första jobb som dietist i Arvika. Jobbade i ett halvår, hade precis fått fast tjänst. Jag blev utslagen i några veckor, sedan skulle jag börja träna igen våren 2012. Jag tyckte att det var jättetrögt. Jag kunde inte springa som vanligt och trapporna i lägenheten blev bara tyngre ju mer jag gick i dem. Jag tänkte att nej, jag har nog blivit lat. Jag har fått dålig kondition. Det är bäst att jag tränar mer.

B: Så det var vad du gjorde?

reportage | S

Efter operationen låg Emma sövd på intensiven i sju dagar, varav fem i hjärtlungmaskin Några dagar efter uppvaknandet »

E: Jag tänkte att det är nog bäst att jag har ett riktigt mål och en morgon vaknade jag upp och tänkte att en klassiker ska jag göra.

Lidingöloppet, vad är det? En mil? Nä, tre mil och jag hade aldrig ens sprungit en. Så då gick jag ut och sprang en mil på ren vilja den dagen - med hjärtsvikt, som jag inte visste om. Jag tränade en del i bassängen med våtdräkt och så också men som tur var så stukade jag foten en vecka innan Vansbrosimmet så jag fick ställa in det.

B: TUR! E: Ja! Sommaren kom och det tog bara stopp på allting och jag fick väldigt ont i magen. Jag hade haft magkatarr innan så jag tänkte att det nu hade utvecklats till magsår. Till slut lärde jag mig lite hur jag skulle göra. Om jag inte åt på fyra timmar, inte drack på två timmar, pumpade mig full med Pepsid Duo och Novalucol och tog det lugnt de första tre till fyra kilometrarna kunde det gå bra på träningen.

Men sen var jag i Frankrike och hälsade på en kompis som bodde i en by uppe på en kulle och jag kunde inte gå uppför. Jag fick backa, för när jag gick baklänges – då gick det bra. Jag tyckte det var jättekonstigt men fortfarande fattade vi inte att något var fel. När jag kom hem så satt magontet i hela tiden och inte bara när jag ansträngde mig. Jag gick till vårdcentralen och misstanken var då matförgiftning eller magsår. De tog lite prover och sedan åkte jag hem. När provsvaren väl kom var jag redan inlagd.

B: Hur mådde du dagen du blev inlagd?

E: Det var en natt när jag hade varit hos mina föräldrar på semester och inte hade kunnat andas. Jag tänkte att okej, jag har fått magsår och nu har jag panikångest också. Det var enda sättet jag kunde förklara andnöden. När vi ringde 1177 ville de skicka ambulans för det var tydligen tredje eller fjärde gången vi ringde den sommaren. Väl inne på akuten såg de ju att mitt EKG

"Jag bara ligger där och tänker att det är ju magen, lägg av." var helt åt fanders, och BNP, de sa att det var lite förhöjt. Jag fick veta sedan att det var över 5600.

B: Min expertis säger mig att det är högt (ref: <190).

E: Jag fattade ju ingenting när de lade in mig. Jag bara ligger där och tänker att det är ju magen, lägg av. Men läkaren får förklara att jag har kraftigt förstorat hjärta, vätska i båda lungorna och buken. Levern var förstorad - det var den som gjorde ont i magen - och att jag hade så ont i nacke och axel var på grund av kraftig venstas.

Jag insåg inte allvaret förrän flera dagar senare när jag var inlagd, då jag fick en folder om hjärtsvikt där det på första sidan stod: ”prognosen är sämre än för de flesta

cancerdiagnoser”. Dagen innan berättade man för mig att jag var dagar eller timmar från hjärtstopp.

Det här var augusti 2012. Strax före första advent var jag på återbesök hos min läkare. Jag hade ju upplevt det som att det höll på att bli bättre och förväntade mig att vi skulle prata om när jag skulle kunna börja småjobba igen men han förklarade då att hjärtat snarare blivit lite sämre. Jag märkte med en gång att han började välja sina ord med omsorg så jag förstod att det var något som jag inte ville höra. Mina tankar snurrade kring vad det kunde vara när läkaren sa: ”transplantation”.

B: Galet! Hur tog du det?

E: Det fanns inte på min världskarta.

Första tanken var benhård övertygelse att det här överlever jag inte och hur ska jag berätta det här för mamma och pappa?

Det samtalet blev pang på. I början av januari 2013 så åkte jag och min familj ned till Sahlgrenska för utredning.

Jag kommer ihåg att de hela tiden upprepade att jag var en idealisk patient att transplantera; jag var ung, frisk och stark i övrigt. I och med det började jag få upp ögonen för situationen som vi har med organdonation i Sverige idag. Det är många som dör. En person i veckan faktiskt, i väntan på ett organ - och när det är så stor brist på organ transplanterar man bara de som verkligen behöver det och Synapsis | 7

S | r eportage

Emmas alla läkemedel Första riktiga promenaden »

som man tror klarar av transplantationen.

Så det både lugnade mig lite och samtidigt skrämde mig att de ansåg att jag verkligen var i behov av det. Bara jag satt still så kände jag mig som vem som helst. Pigg och full av energi. Men så fort jag ställde mig upp så blev jag andfådd. Tre snabba steg var inte att tänka på. Tio trappsteg så fick jag vänta tre, fyra kanske fem gånger.

Bädda sängen var ett jättestort projekt.

Byta om, vissa dagar gick det inte.

Ganska snart efter det här skulle jag välja om jag ville sättas upp på väntelistan eller inte, för det är ju ett val. Man behöver inte sättas upp om man inte vill. Men alternativet – det är ju inget alternativ.

B: Hade du tankar kring att det skulle finnas andra i större behov än dig på listan?

E: Nej, jag tänkte väldigt mycket under december, direkt efter transplantationsbeskedet, att någon annan skulle dö för att jag skulle få leva. Men sedan under våren när jag kom upp på väntelistan så träffade jag väldigt många som var transplanterade och jag började inse att det inte vardet som det handlade om.

Den här personen skulle ju ha dött oavsett. Det handlar om att en person har gått bort och har gjort ett val att kunna ge liv åt mig och många andra; en donator kan rädda åtta liv. Så rätt vad det var stod jag på väntelistan och insåg att de kan ringa när som helst.

8 | Synapsis

B: Livet på väntelistan - hur var det?

E: De kan ringa om en minut, om ett år, om en vecka, i natt. Det var ett liv i limbo.

Alltså man var egentligen inte levande.

Visst, jag sysselsatte mig och gjorde saker som jag orkade utifrån det jag klarade av. Men det gick aldrig att skaka av sig, den här spänningen som sitter i kroppen.

Behovet av att antingen känna mobilen i fickan eller ha den i handen eller se var den är – och det har jag ju fortfarande.

Jag hade mardrömmar om att batteriet skulle dö, att jag skulle tappa bort eller glömma mobilen någonstans. Bli bestulen på den. Jag hade övat upp försvarstal som jag skulle säga till rånare: ”ta allt ni vill men ta inte min mobil”. Ovissheten; man vet inte hur länge man måste vänta.

Väntelistan är ju inte som en lista som man bockar av folk från utan mer som ett väntrum på akuten; man tar den som är i störst behov och som man kan hjälpa just då.

B: Men du lärde dig att hantera det livet också?

E: Jag hade som sagt ingen aning om vad det innebar att transplanteras och hur det var efteråt. Fungerar det efteråt?

Kan man leva som vanligt? På ett sätt var livet kaos men det var också många polletter som började trilla ner under den här tiden och jag insåg att livet handlade egentligen inte om att få f ler dagar utan om att få mer liv i de dagar som jag faktiskt har. Så jag började gosa

extra mycket med min katt…

B: Åh.

E: … jag experimenterade mer i köket.

Jag började sjunga i kör igen. Jag har aldrig gått på så mycket bio, stand-up och föreläsningar. Jag har aldrig skrattat så mycket som då och umgåtts med mina vänner och faktiskt varit där. Jag träffade många andra som hade genomgått transplantation av både hjärta och andra organ och jag kunde se att det faktiskt finns ett liv efter. Ett bra liv. Ett friskt liv. Sedan fick jag höra talas om WTG; World Transplant Games. Idrottstävlingar, eller OS för transplanterade. Att sommaren 2015, alltså denna sommar, skulle det gå av stapeln i Buenos Aires, Argentina. Sydamerika var ett drömmål så jag bestämde mig för att ja, jag ska dit. Jag ska vara med. Jag ska tävla och jag ska vinna triathlon. Det hjälpte mig jättemycket.

Att ha ett mål efter transplantationen.

Kunde jag se mig själv där – springa, cykla, simma – kunde jag visualisera mig själv där, om jag kunde det, då måste ju transplantationen gå bra. Sedan kom den.

B: Vad? E: Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping. Jag hade precis lämnat Sahlgrenska. Var tredje månad på väntelistan ska man på återbesök, jag hade precis varit där. Jag var så himla trött på att sitta hemma, i ett hörn i min soffa som var nedsjunken vid det här laget. Jag är 20 minuter från

reportage | S

"De hade ett gym på avdelningen, där var jag morgon, middag, kväll."

Första promenaden utomhus »

Jönköping när jag ser att jag har ett missat samtal från dolt nummer, och sekunden efter ringer det igen. Man hoppade ju alltid typ fyra meter när det var dolt nummer. Det kunde antingen vara min läkare, en sköterska, min sjuk-

"Det här var min chans att trycka play på livet som hade varit i paus." gymnast, kuratorn, min arbetsgivare eller så skulle det kunna vara dem. Jag kommer ihåg den här stunden så bra. Det var strålande sol. Det var april. Jag åkte förbi en sjö utanför. Jag sitter själv vid ett fyrbord och den här rösten, en kvinnoröst, säger: ”Ja hej, Emma. Det är ju så att du står på väntelistan för ditt hjärta. Nu är det så att vi har ett hjärta till dig.”

B: Galet!

E: Jag tror att jag blev mer och mer högljudd och alla blev nog involverade där i vagnen. ”Jo, vi tror att vi har ett hjärta så var är du nu?”. Min vän möter mig direkt när jag går av tåget i Jönköping.

De ringde ungefär kl. 17 och de sa: ”Du ska vara här senast 21, helst 20.30 ikväll.

För vid midnatt, helst 23.30, då ska vi på operation.” Jag fick vänta två timmar, de plockade upp mig kl. 19. Det sista jag åt innan transplantation var colanappar och

djungelvrål.

B: Hahaha, syrlig mage? Sedan då? Åkte du direkt till operation?

E: Ja! Det var blåljus tillbaka till Sahlgrenska. Jag satt hela vägen och ringde och sms:ade till alla jag kände att nu, nu är det dags. Scenariot som jag hade målat upp, att jag skulle vara paniskt rädd och allting, det hände inte. Jag var mest lättad.

Det var ju faktiskt det här jag hade väntat på. Det här var min chans att trycka play på livet som hade varit i paus. Det var klart att jag var nervös men jag blev faktiskt lite förvånad, för jag var lite taggad. Det var lungröntgen, det var ultraljud, det var den här desinficerande duschen två gånger om. Rätt var det är rullades jag iväg och… ja... transplantationen tog 10 timmar, men jag vaknade inte upp förrän en vecka senare. För det nya hjärtat ville inte börja slå…

B: Nej! E: … alls. Utan det syddes in och låg det där utan minsta lilla ryck. Jag var sövd i sju dagar och fem av de dagarna låg jag med öppen bröstkorg – kopplad till hjärt-lungmaskin. Efter de första fem dagarna vågade de sy ihop mig och så fick jag vakna på den sjunde dagen.

B: Hur mådde du när du vaknade?

E: Tydligen tappar vissa minnet av några timmar, vissa några dagar och andra några veckor. Det som försvann för mig var allt efter när dörrarna till

operation slogs upp. Men jag kommer ihåg att allt var väldigt tungt. Jag hade ju tappat väldigt mycket muskelmassa den vecka som jag var sövd. Jag kunde inte röra på mig eller lyfta en arm eller knappt röra på huvudet. Huvudet hade liksom fastnat åt ett håll så de försökte få mig att titta åt ett annat hela tiden.

Respiratorn hade gnagt på stämbanden så jag kunde inte prata, jag fick väsa fram ett ord i taget. Väldigt frustrerande.

Mycket mardrömmar, hallucinationer.

Intensiven var tuff. Folk hade berättat för mig hur jag bara några timmar efter transplantationen skulle kunna sätta mig upp och äta kvällsmat och läsa tidningen och ringa hem. Men så var det ju inte.

Jag fick sju sövda dagar och fem vakna dagar på intensiven och jag fick lära mig allt på nytt – sitta, stå, gå. Man fick till och med hålla i mitt huvud när jag satt på toastolen.

B: Hur blev du behandlad på intensiven?

E: Alla hade tid. Alla brydde sig. Två sjuksköterskor; Bengt och Marie, rymde med mig en dag till femtonde våningen för att jag skulle få komma bort och få lite luft. En läkare, Vitos, satt med mig i 45 minuter och gick igenom ett fotoalbum som jag hade med mig med motiverande bilder som skulle få mig igång efter transplantationen. Helt fantastiska! Till slut fick jag komma ner på avdelning och där gick allt väldigt fort. Slangar drogs ur kroppen, katetern försvann, bort med Synapsis | 9

S | r eportage Emma tog sig i mål på 12 » timmar och 27 minuter Vid starten av Vasaloppet

vissa mediciner, andra in. Jag kunde äntligen börja röra mig själv, klara mig själv. Första gången jag kunde resa mig upp - alltså åh! Det var magiskt! De hade ett gym på avdelningen, där var jag morgon, middag, kväll. Sedan fick jag börja komma ut och det var vår och jag gick runt i Botaniska trädgården och det var vitsippor överallt; Vitsippssdalen var nedanför mitt fönster. Jag började känna hur krafterna kom tillbaka.

B: Hur lång tid tog det mellan sövning och hemgång?

E: Jag var sövd i sju dagar, vaken fem dagar på intensiven, två och en halv vecka på avdelningen och sedan fick jag åka hem. Det gick så fort. Bengt, när jag hälsade på där, sade att han efter 25 år på thoraxintensiven aldrig sett någon som haft en så tung start som mig återhämta sig så snabbt.

B: Idealpatienten! Vet du vem det var som du fick ditt hjärta av?

E: Jag vet ingenting. Man får inte veta.

B: Men skulle du vilja veta?

E: Nej. Innan transplantationen störde jag mig på att jag inte ens skulle få veta om det var man, kvinna eller vilken ålder. Nu i efterhand känner jag att det inte spelar någon roll. Det skulle varken göra mig mer eller mindre tacksam. Det skulle nog snarare bli så att man kanske kunde känna någon form av ”survivor’s guilt”, som många känner. Men jag har 10 | Synapsis

min egen bild av min hjälte. Som jag tänker på varje dag.

B: Hur länge fick du vänta totalt på listan?

E: Tre månader drygt. Så jag hade tur.

De hade förberett mig på att jag skulle få vänta mycket längre.

B: Så hela processen, gick den på ett och ett halvt år?

E: Nio månader. Eller ja, från lunginflammationen så var det ett år och tre månader men från diagnosen var det nio månader, transplanterad och klar.

B: Känner du att du är starkare nu, än vad du var då? Efter allting?

E: Ja, men det är på ett annat sätt. Det är ju lite annorlunda nu. Jag har inga nerver som går till hjärtat nu, de är avkapade.

Det råder lite delade meningar där, vissa läkare säger att de kan växa tillbaka, andra säger nej. Det kan bara tiden utvisa. Men jag har ingen vagusinnervering så jag har hela tiden sympatikuspåslag. Min vilopuls är hela tiden på 110.

B: Får jag känna?

E: Ja, känn du. *Jag känner* E: Så det innebär att den hela tiden ligger ganska högt, men det måste gå via hormoner om den ska öka ännu mer.

Det tar tid. Så i stället för att gå raskt i kanske fem minuter och sedan börja springa så måste jag gå raskt i kanske tre kilometer och sedan börja springa.

B: Men du känner att det blir bättre?

E: Ja… nu är ju löpningen något som legat lite nere. För förra våren hade jag lite otur och fick fyra infektioner så jag fick träningsförbud under sommaren. Jag började smyga igång i augusti, september och sen i oktober så började jag åka inlines och från november började jag med skidträning för Vasaloppet som jag åkte för en och en halv vecka sedan.

B: Hur gick det då?

E: Jag klarade mig. Men det tog tid. 12

"Alla som sa åt mig att vasaloppet är lätt och bara nedför, de kan bara ta sig någonstans" timmar och 27 minuter.

B: Jävlar, det är hårt.

E: Det är hårt. Jag har aldrig ansträngt mig så mycket. Inte med mitt gamla hjärta, inte med mitt nya hjärta. Alla som sa åt mig att vasaloppet är lätt och bara nedför, de kan bara ta sig någonstans. För mig gick det bara uppför, uppför, uppför.

Jag höll på att hamna bakom repet vid tre tillfällen. Det sista klarade jag med 39 sekunder. Jag skrek mig själv hela vägen i mål. Jäklar. Jäklar vad nära det. Så hårt har jag aldrig jobbat.

B: Blir du inte rädd? När du jobbat i tolv timmar och hjärtat håller på att slå ur bröstet? Att någonting kanske händer?

reportage | S E: Alltså, i början tyckte jag att det var läskigt bara jag låg ner, jag kände ju hur hjärtat slog som en hammare där inne.

Sen när jag började träna så, det är klart att man hållit igen. Det är klart att man är rädd. Så jag har hållit tillbaka lite grann, men allt eftersom tiden går så har jag lärt mig att det går väldigt bra.

B: Men du klarade det.

E: Jag klarade det. Det känns jäkligt bra.

Klassikern var ju det jag ville göra innan jag visste att jag var sjuk och när man står på väntelistan så är det enda man gör att drömma om det man kan göra sen när man är frisk. Det jag kände nu var att jag inte ville skjuta på någonting längre. För man vet aldrig vad som händer, om man någonsin får göra allt det där som man drömmer om. Så klassikern för mig, var dels personligen att nu kan jag, nu är det min kropp igen. Men framför allt för att stötta alla de som står på en väntelista.

Att visa dem hur bra det kan bli efteråt och ge dem styrka att kunna orka vänta en dag till och en dag till… och för att försöka uppmärksamma organdonation förstås. Få fler att ta ställning.

B: Hur gör du det då?

E: Jag har en hemsida bland annat, där jag skriver, som man kan följa. Vi håller på att spela in en dokumentär och jag har varit med enormt mycket i media på sistone. Fem gånger på TV4 Nyhetsmorgon, första sidan på DN, i Expressen några gånger, nuvarande Må Bra, nästa nummer av Topphälsa och massa lokaltidningar.

B: Då är du ju van vid det här. Nu Synapsis också!

E: Ja! Och föreläser gör jag också, det är en del av mitt jobb. Jag tycker det är jättekul att berätta min historia, det är något jag brukar göra. Ja, som sagt; mitt liv har ju ändrats väldigt mycket. Inte bara att jag har fått livet tillbaka, utan jag har slutat som dietist. Nu jobbar jag för en ideell organisation som heter MOD, Mer organdonation. Vi kämpar för den här frågan. Jag är volontärsamordnare, föreläsare och lite allt i allo. Mina kollegor är också transplanterade.

hur det blir nu i sommar med World Transplant…

E: … Games! Ja, jag ska dit!

B: Satsar du?

E: Öh, ja. Förhoppningsvis så är jag bland topp tio-länderna i alla fall. Vi får se. Man har ju lite… begränsningar.

Där ska det gå fort också. Jämfört med någon som fått en njure t.ex. Men jo då, det är mycket nu. Juni är Vätternrundan, juli är Vansbrosimmet, augusti är Argentina, september Lidingöloppet. Så ja, det gäller att inte bli sjuk, haha. Det är mycket träning, men mycket, mycket kul. Äh, jag känner mig så stark och glad och tacksam och bara…

B: Livet är bra?

E: Livet är väldigt bra.

B: Vad vill du säga till läsarna? Vad är kärnan i ditt budskap?

E: Livet är det viktigaste. Att inte slösa bort sitt liv. Är man trött på det man gör och verkligen vill något nytt – testa! Det är inte så farligt. Chansen är nu. Sedan brukar jag också väcka tanken att om du B: Dåliga dagar då, finns de fortfarande? själv skulle sätta dig in i situationen att du E: Jag har också dagar då allt är trist och behöver ett organ för att överleva, skulle tråkigt och deppigt och skit verkligen. du vilja ta emot det då? I så fall borde man Men jag har min grej och det är att varje kanske vara beredd att ge - om man inte kväll så skriver jag upp tre saker som jag själv har tagit ställning. Som sagt; en do- är tacksam för den dagen - för det finns nator kan rädda åtta liv. alltid minst tre. Det kan vara saker som; B: Tror du att det beror på att folk inte tack för att bussen var i tid eller tack riktigt tänker på det? Att de inte vet så för min mamma som hjälpte mig med mycket om det? det eller tack för att jag orkade gå upp E: Det är ju det. Sverige har ju den i dag, om det är riktigt illa. Men jag har mest donations positiva befolkningen i en stående punkt och det är: tack för att världen. När man frågar folk vill 85 % mitt hjärta slår. Då inser man på kvällen donera sina organ. att även fast det varit en slitig dag så har B: Men ändå en organbrist? det inte varit en så dum dag ändå.

E: Ja, var tredje svensk vet inte hur man gör. B: Det där var ett perfekt slut. Jag tycker Så i den här artikeln måste det finnas med att vi avslutar där. en liten ruta med hur man tar ställning.

B: Det fixar vi. Du sade förresten aldrig *stänger av mikrofon* ■

Så här tar du ställning Det finns flera sätt att ta ställning till organdonation och alla är lika mycket värda, Det är alltid den senaste uttryckta viljan som gäller.

1. Prata med dina anhöriga.

2. Ladda ner ett Digitalt Donationskort.

3. Registrera dig i donationsregistret hos Socialstyrelsen.

4. Fyll i ett traditionellt donationskort som finns på Apoteken.

Info till läkarstuderande Det finns en grupp läkarstudenter i Göteborg som har bildat ett samarbete med MOD som heter ”Läkarstudenter för mer organdonation”. De är ute och föreläser, sprider budskapet och hoppas inom kort kunna starta upp i andra orter där det finns läkarutbildningar.

Håll utkik i Uppsala, eller hör av er till MOD direkt om ni är intresserade!

Källor: blidonator.se, merorgandonation.se. På heartcore.me kan du följa Emmas äventyr.

Synapsis | 11

S | r eflektioin

I dag vet de flesta vad ett av p-piller. I Stockholm pågår p-piller är då nästan en halv en liknande studie. Dessa två miljon kvinnor i Sverige tar studier är de enda jag har hittat dem regelbundet. P-piller är som undersöker dessa upplevett preventivmedel som finns da biverkningar av p-piller hos tillgängligt med en självklarhet i övrigt friska, unga kvinnor. som få andra receptbelagda läkemedel. Det är också be- Hittills är inga slutgiltiga traktat som ett särdeles femi- resultat publicerade även om nistiskt piller då det under både DN och SVT redan det tidiga 50-talet banade väg tryckt artiklar med titlar som för kvinnlig sexuell frigörelse “En ny studie ska slå hål på poch självbestämmanderätt. På pillermyt” (alltså “myten” om många sätt utgör det en frihet känslomässiga och sexuella bi- en frihet för kroppar med verkningar). När jag kontaktlivmödrar att låta sex vara en ar läkarna ansvariga för studiobunden handling. Samtidigt erna som omnämns i DN:s kan det sägas finnas en press och SVT:s artikel förnekar de idag på kvinnor att ta p-piller och därmed har med pillrena följt ett större preventionsansvar för kvinnor.

P-piller är ett läkemedel

som kan ge stora konsekvenser för den enskilda personen.

Den kanske mest kända biverkningen är den förhöjda risken för blodproppar även hos unga, i övrigt friska individer. Dessutom tillkommer många mer diffusa och svårkvantifierade biverkningar många upplever: depression, ångest, temperamentsförändringar och nedsatt sexlust.

Detta ställt i ironisk kontrast till den sexuellt frisläppta anda som p-pillernas lansering först bidrog till. Ett citat jag hörde en gång summerar det ganska bra: "Det var under några månader där då jag inte kunde avgöra om det var jag eller mina p-piller som var ledsna."

Professor Inger Sundström Porooma är läkare, föreläsare och forskare vid Akademiska sjukhuset och har sedan 2013 arbetat på en studie med 300 deltagare som tittar på de mentala och sexuella biverkningar

12 | Synapsis

Ett annat preparat för prevention som säljs i Sverige är akut-p-pillret. Ett litet piller (kilopris: 10 667kr/kg) som kan tas upp till 120 timmar efter oskyddat samlag för att förhindra graviditet (där sannolikheten att en graviditet förhindras minskar med varje dygn som går).

Hjälpsamma apotekare kan ibland nämna enstaka specifika biverkningar att hålla utkik efter vid användning av akut-p-piller, t.ex. illamående (om man kräks inom tre timmar efter intag av läkemedlet

Frihets piller? text: martina ravlic illustration: frida blankenau

att de skulle haft ett uttryckligt syfte att slå hål på någon myt. De menar att de för en vetenskaplig frågeställning som inte i förväg har något annat syfte annat än att få veta mer.

I och med ovan nämnda artiklars publikation har en Facebookgrupp startat som ifrågasätter hur artikelförfattarna och de intervjuade läkarna formulerat sig och som vill ge uttryck för de biverkningar de upplevt.

Preliminära studieresultat i Uppsala på en mindre grupp kvinnor har visat förändringar på MR för kvinnor som tar hormonpreparat och samtidigt upplever känslomässiga biverkningar.

är det rekommenderat att ta ett till). På bipackssedeln står det att pillret har en försämrad verkan vid en kroppsvikt på över 75 kg och helt saknar effekt vid en vikt över 80 kg.

Detta är en relativt okänd biverkan och ingen apotekare jag informellt har frågat i Uppsala kände till den. När jag ringer sjukvårdsupplysningen och senare läkemedelsupplysningen får jag samma svar: det har inte forskats på andra dosmängder än den tillgängliga och ingen effekt har kunnat uppvisas vid en kroppsvikt över 80 kg. Det enda alternativet för personer som väger mer än 80 kg vid akut prevention som jag har funnit information om bland Uppsalas barnmorskor och

gynekologer är att sätta in en spiral akut.

I september i år gick Läkemedelsverket ut med en skrivelse där de tar tillbaka den första rekommendationen om att akut p-pillerpreparaten Norlevo och EllaOne inte skulle ha någon effekt för kvinnor som väger över 80 kg.

De säger att "nyttan med dem bedöms överväga riskerna".

Vid kontakt med Läkemedelsverket om ett förtydligande angående detta säger de att det betyder att man inte har kunnat påvisa effekt i studier vid den kroppsvikten, men att det utifrån de väldigt få bieffekter som finns dokumenterade fortfarande skulle vara värt för kvinnor att ta pillret då inte alla studier kunde påvisa samma brist på effekt. Därmed medger de att effekten inte är bevisad och studiernas resultat förväntas publiceras i nedkortad form i bipackssedeln framöver.

Att Läkemedelsverket säger

att de även fortsättningsvis kommer rekommendera akutp-piller oavsett vikt även om evidensen inte förändrats är väl att prioritera läkemedlets användning framför användaren?

Hur vill vi egentligen förhålla oss till ett läkemedel som är så unikt som p-piller? Finns det något liknande som förskrivs i samma utsträckning till helt friska människor? Kulturellt sett har det inneburit en befrielse, men det kan också finnas en press att ta något som numera är så vedertaget trots att det finns andra sätt skydda sig mot både sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter utan de risker som läkemedelsanvändning ger. ■

Krönika | S

DR. POPULÄR

KULTUR text: eyla mohlin

Föreläsaren rör sig bekvämt i salen. Med lagom dos publikfrieri avslutar hen sin föreläsning med att förklara att yrket som neurokirurg befinner sig ganska långt ifrån den fantasi vari Dr. McDreamy huserar. Föreläsningssalens stolockupanter mottar skämtet, skrattar varmt och mjukt men sätter det ändå i halsen.

För många sker det första mötet med sjukvården i TVsoffan. På bekvämt avstånd från anamneser och vita rockar framträder bilden av läkaryrket. Porträttet av den moderna läkaren må vara mindre ensidigt än dess traditionella motsvarighet, men de fiktiva sjukhusen utgör alltjämt unkna dramaturgiska scener där stereotyper odlas likt bakterier i petriskålar. Underhållningsvärdet tycks allt som oftast ursäkta diskrepansen mellan verklighet och fiktion, men diskrepansen går ej obemärkt förbi. Trots detta är stämningen i salen anmärkningsvärt ansträngd, och jag kan inte låta bli att undra – hur påverkas vi egentligen av hur läkarrollen porträtteras?

När jag luftar frågan med en

god vän ställer han en mycket relevant fråga. Varför skulle porträtteringen av läkaryrket vara mer bekymmersam än porträtteringen av andra yrken? Om kulturens flirt med stereotyper innefattar alla yrkeskategorier, bör den då betraktas som problematisk?

Jag rodnar lite och medger att visst, det finns ett personligt intresse från min sida att studera just läkarrollen, men hävdar likväl att det finns en problematik i porträtteringen, och att det är intressant att se hur den har förändrats. Jag tycker generellt att samhällets förhållande till läkaryrket idag är mer infekterat än förr, mycket på grund av den häxjakt som bedrivs i kvällspress och media i allmänhet. Givetvis ger detta ringar på vattnet även inom kulturen. Den vitklädda, änglalika läkarvarianten av Stålmannen är sedan länge pensionerad – ur kulisserna framträder istället Dr. Populärkultur.

Dr. Populärkultur befinner sig allt som oftast i den moraliska gråzonen, i det ständiga ingenmanslandet, sliten mellan genialitet och brutalitet.

Denne framstår oförmögen

att kombinera yrkesskicklighet med vänlighet, men desto mer kapabel att kombinera karriärmässig framgång med missbruk av tyngre droger. Vi serveras läkare med Narcissuskomplex och storhetsvansinne, som förlorar sig själva i läkarrollen och negligerar allt annat i processen. Dr. Populärkultur är mer maskin än människa.

Bilden av Patrick Dempsey är fastbränd på näthinnan. I föreläsningssalens lysrörssken den där dagen skrattade vi för att vi är medvetna om att porträtteringen av läkaryrket färgat våra föreställningar om, och förväntningar av, yrket.

Men är vi medvetna om vilka förväntningar som följer med läkarrollen? Besvikelsen i hur grå vardagen kan te sig i jämförelse med TV-läkarnas tillvaro får tillstås vara hanterbar.

Men när den änglalika kappan faller i golvet förväntas en maskin, och man behandlas därefter. Hur man själv, och omgivningen, skall kunna komma över besvikelsen av att det i maskinens ställe finns en människa – däri ligger problematiken i porträtteringen av läkarrollen. ■ Synapsis | 13

S | intervju

FRÅN BETACELLER TILL BACH eller

FRÅN MOZART TILL MAP-KINAS Ett möte med Michael Welsh text: celina lindgren bild: eyla Mohlin

Det här var ju inte alls det jag valde”, säger han. Michael Welsh, professor vid institutionen för cellbiologi, mer känd som ToDföreläsare, lutar sig tillbakas mot stolsryggen. Vi sitter på hans kontor en torsdagseftermiddag i mitten av mars med vårsolen skinandes genom fönstret. Jag tar upp mitt anteckningsblock ur väskan och lutar mig framåt. ”Berätta mer.”

Med fysik och matematik som favoritämnen under sin gymnasietid kunde Michael Welsh lika gärna blivit fysiker. Ändå blev det på läkarprogrammet som han påbörjade sina studier år 1975 samma läkarprogram som det han undervisar på idag. Han hamnade snabbt i forskningsområdet där diabetes och betaceller länge låg högt på agendan, men 1993 kom upptäckten av en gen som fick honom att svänga om helt. ”Det var en slump att jag började på den här institutionen för diabetes som doktorand. Senare var det en slump att jag klonade den här genen som gjorde att jag gick över till ett helt annat forskningsfält. Det är den ena tillfälligheten efter den andra som har kommit underårens lopp.”

En helt vanlig dag på institutionen för

cellbiologi sträcker sig från morgon till kväll. Michael kommer till BMC runt åtta och åker som de allra flesta andra hem vid femtiden. Men sedan kommer han tillbaka efter middagen för att göra klart det pappersarbete han inte färdig14 | Synapsis

ställt under dagen. Hur ser det egentligen ut på fritiden, undrar jag. Finns det tid till annat?

Det visar sig att Michael har ett stort intresse för klassisk musik. J.S Bach är den absoluta favoritkompositören. Sedan kommer Mozart på delad andraplats med Beethoven och Wagner. När vi träffas någon vecka senare för fotografering har han stolt tagit med sig programbladet till Kungliga Operan i Stockholm där han nyligen köpt ett säsongsabonnemang.

Själv är Michael ingen operasångare, men altfiol har han spelat sedan länge. 1976 bildade han en trio tillsammans med sin fru på flöjt och en kompis på cello. ”Det är lite småkul att spela”, säger han, ”man blir på gott humör.”

Michael frågar om läsning räknas som ett fritidsintresse. Det tycker jag definitivt att det gör. På topplistan placerar han Fjodor Dostojevskiji, Thomas Mann och Émile Zola, men även lite mindre tunga verk slinker in. ”Jag har läst väldigt många böcker med mina barn som jag är imponerad av. Ta

till exempel Peter Pan. När man läste den som barn så gav den inget bestående minne, men nu när jag läste den med mina barn så gav den ett ganska starkt intryck, likaså Robinson Kruse”, berättar han. ”Jag vet inte varför, men de är nog skrivna på ett sätt som uppskattas mer av vuxna i en barnmiljö.”

När vi talar om fritiden tar Michael även upp sin matlagning. Det visar sig att han står lika vant i köket som i labbet. Jag frågar honom vad han brukar laga på kvällarna. ”Inga konstigheter egentligen”, säger han. ”Wokad svamp tycker jag är gott, och sedan kan man blanda i zucchini.” Zucchinin kommer från det egna trädgårdslandet som även genererar lök och potatis. Det är där man brukar finna Michael under de lediga sommarveckorna.

Slutligen frågar jag om han har något

tips till oss framtida läkare. ”Det vore ju bra att komma med något förnuftigt”, säger han och funderar. Jag vänder mig ut mot vårsolen. Michael Welsh kanske inte valde att hålla på med just precis det här till en början, men alla slumpar i hans yrkesliv har ändå tagit honom en lång väg från ung uppsalabo till fiolspelande professor. Jag kan inte låta bli att le när han till sist kommer på vad han ska svara. ”Det är bara att kämpa på.” ■

intervju | S

Michael har säsongsabonnemang på Kungliga operan.

Synapsis | 15

MINA VÃ&#x201E;NNER

Michael WELSh

professor

S | r eseberättelse

Diabetesfötter och kokosnötter En lördagsförmiddag i början av termin fyra stod jag i källaren på BMC och predissekerade ett skallpreparat.

Det var äldrekursaren Sarah Galien som instruerade hur snittet skulle läggas för att ta fram chiasma på bästa sätt. Någonstans bland allt anatomiprat, slank det in att hon några terminer tidigare hade varit på utbyte på en paradisö vid namn La Réunion. ”Vad sa du att den hette?” sa jag, ”Hur kan jag komma dit?” tänkte jag. text & Bild: linda goudarzi

reseberättelse| S

Kristina, Cechael och Marie åkte tillsammans med vår skribent Linda till paradisön La Réunion.

Det visade sig vara en fransk ö mitt ute i Indiska Oceanen, belägen mellan Madagaskar och Mauritius. Sarah hade fixat det kliniska utbytet helt på egen hand och beskrev det som busenkelt.

Hon berättade att La Réunion är en vulkanö med enastående natur och att alla på läkarprogrammet borde göra utbytet. Det enda kravet för att få åka är att kunna franska, och när jag försökte säga att jag knappt behärskade skolfranskan svarade hon övertygande att det garanterat skulle gå bra. En framdissekerad synnervskorsning senare och jag var nykär i en vulkanö.

Det var däremot inte förrän en novemberkväll i slutet av termin fem när jag satt i mitt kök och kände vardagstristessen överrumpla mig som jag tog tag i saken och skickade iväg ett mail till sjukhuset på La Réunion. Dagen efter fick jag svaret att jag var välkommen. Jag Fick med mig tre kursare och drygt två månader senare

landade vi på La Réunion. Från fönsterrutorna på planet såg vi gröna berg på höger sida och turkosblått hav åt vänster.

Det kändes alldeles för enkelt. Vi stirrade på varandra med uppspärrade ögon och försökte ta in att vi skulle spendera de kommande fyra veckorna på denna plats.

En av oss skulle göra sin placering på thoraxkirurgen och kardiologen, medan vi andra skulle vara på endokrinologen.

Allt vi hade hört om det franska sjukhussystemet var att det var strikt och hierarkiskt. Första klinikmorgonen kom vi fram svettiga och nervösa till sjukhuset efter en halvtimmes lång promenad. Nervositeten förbättrades inte av den smärre chocken jag fått av att komma ner på ön och inse hur dålig min franska faktiskt var. Tänk om fransmännen skulle få för sig att skicka hem mig? Min plan var att låtsas vara extremt blyg.

Våra fördomar fick sig lyckligtvist en törn. Sjukhuspersonalen var motsatsen

till strikta. Stämningen var mer avslappnad än samtliga avdelningar jag varit på i Sverige och större delen av personalen hade på sig flip-flops. Det medicinska språket gjorde dessutom den obegripliga franskan mycket lättare. Vem kan egentligen skilja på en ketoacidos och en ”kétoacidose”? Tack snälla latin!

Placeringen i sig var dock inte fantastisk. Varje morgon började med att vi satt uppradade på stolar bakom läkare som skrollade på sina datorer (en läkares administrativa börda är tydligen inte unik för Sverige). Därefter försökte vi dölja våra gäspningar när vi iakttog deras ineffektiva sätt att ronda på. Att göra endokrinologiplaceringen på La Réunion innebär egentligen att göra en diabetesplacering då hela 17 procent av öns befolkning lider av typ 2-diabetes.

Det finns till och med en avdelning på sjukhuset som endast har hand om diabetesfoten. Men vem bryr sig om att få

Synapsis | 19

S | r eseberättelse

Linda gjorde sin endokrinologiplacering på La Réunion.

palpera bröst när hen drunknar i ett hav av såriga fötter?

Strax efter klockan tolv serverades det gratis lunchbuffé utomhus med en vy över hav och gröna berg som man på något obegripligt sätt vande sig vid. När efterrätten var uppäten var det dags för att – hör och häpna – gå hem! På La Réunion går läkarkandidater tydligen bara halvdagar.

Att sysselsätta sig med något som

inte var sjukhusrelateratde på denna ö var inte särskilt svårt. Det finns över 350 olika vandringsleder, ett tiotal vattenfall, en kust fylld av paradisstränder och två aktiva vulkaner. Det enda problemet var att det inte gick att bada i Saint Denis, öns huvudort som vi bodde i, och att kollektivtrafiken inte riktigt höll svenska mått. Vi frågade oss runt och fick höra att det var svårt att klara sig på ön

20 | Synapsis

utan bil. Tydligen ägde en familj på La Réunion i snitt tre bilar, vilket jag nu i efterhand inte riktigt vet om jag tror på, men där och då blev vi uppenbarligen övertygade. Tre dagar efter att vi landat på ön hade vi skaffat oss en bil! En liten, vit och skruttig bil som vi döpte till Mats. Äntligen kunde vi ta oss till alla platser vi läst och hört om. Enda nackdelen (förutom att vi ständigt var lite rädda för att den när som helst skulle sluta fungera) var att det inte gick att veva ner fönsterrutorna, vilket gjorde att Mats förvandlades till en bastu så fort solen låg på. Det räcker kanske med att säga att medeltemperaturen under våra fyra veckor var cirka 30 grader för att föreställa sig hur mycket vi svettades under en timmes bilfärd. Klaga gjorde vi dock aldrig! Vi var så glada för att den orkade upp för varenda branta bergsväg vi utsattea den för och för att den faktiskt överlevde ända

fram till vår sista dag på ön då vi skulle lämna tillbaka den till dess ägare. Men det var då det hände. Vi såg ägaren sätta sig i bilen och schablonmässigt veva ner rutorna. Det fanns tydligen en liten, liten knapp vid sidan om växelspaken. Aldrig har någon av oss känt sig så mycket som en ung, dum, svensk tjej.

Att åka till La Réunion var precis lika

lätt som Sarah fick det att låta som. Alla på läkarprogrammet borde åka – enda kravet är att tala franska, eller att kunna låtsas tala franska! På sjukhuset lärde jag mig kanske inte lika mycket om endokrinologi som jag hade gjort hemma på Ackis, men med mer sol och fritid fanns det också mer energi att lägga på teori. Dessutom går det precis lika bra att lära sig om hypothyreos på en strand vid Indiska Oceanen som på biblioteket på BMC . ■

reseberättelse | S

"När efterrätten var uppäten var det dags för att – hör och häpna – gå hem!"

Synapsis | 21

S | n y förening

MÖT

MEDISCENARNA Text: Felix Starlander

"Äntligen!" ropar du. "Helt rätt i tiden!"

ropar en annan. "Vad är tid?" frågar en tredje. Förhoppningsvis har även du, kära läkarstudent, fått dina öronmusslor kittlade av nyheten att vi medicinare äntligen har vår egen spexförening. Jag föreställer mig att läkarstudenter sedan tidernas begynnelse (eller egentligen 1613) har klagat över bristen av detsamma. Alltså inte bristen av tidernas begynnelse utan bristen av en spexförening.

Det finns otaliga talangfulla medicinstudenter som inte har haft något forum där de kunnat ta tillvara på sina färdigheter. Vissa har, ofta på studiernas bekostnad, slitit sig loss och uppträtt i olika spex i Uppsala men det har ofta lett till extra helgjourer, missade påskrifter på närvarolistor och extra droppar tentaångest. Ändock har många läkarstudenter varit framträdande i spexvärlden.

Som musikansvariga, manusförfattare, skådespelare, körsångare och mycket mer har de florerat på Uppsalas scener.

Detta ska vi givetvis inte ta ifrån de stackars scenerna men det är på tiden att dessa personer och alla andra studenter som vill vara med får det forum som krävs för att de ska kunna syssla med det de gillar bäst – teater, musik, dans, sång och humor!

avlöste varandra och långsamt började stadgar för denna glorowördiga förening skrivas. Överraskande, nyskapande och fantas-

tiskt underhållande - så kan man förstå den idé som är tänkt ska genomsyra föreningen. I stadgarna står bland annat:

§ 1.2.7 Värna om allt som är gott och för människan härligt. § 1.2.7.1 Slå vakt om kanelbullens samt glädjens värn och ära.

Som ni ser var dessa stadgar relativt oväsentliga men det står faktiskt en hel del andra viktiga saker som att föreställningarna ska genomsyras av humor, glädje och överraskning. Tanken är att spexet och repetitioner ska utformas så att det harmoniserar så väl det går med en me-

discenares vardag.

Föreningen grundades således i början av detta år. En styrelse, fylld med härliga människor är tillsatt, poster som Hand Överhuvud (manusförfattare), Överlekare (regissör) och Cremäster (kassör) är tillsatta och nu väntar vi bara på resten av er, kära studenter. För det är ni som ska fylla upp den här organisationen med ert engagemang och er begåvning. Det är ni som i framtiden ska skriva de bästa föreställningarna i Uppsala. Och det är vi alla som ska ha roligt tillsammans.

Studenter, välkomna till Mediscenarna!

Läs mer på nästa sida om några av de personer som har engagerat sig i Mediscenarna! ■

I vintras tog några läkarstudenter, mig inräknat, mod till sig och samlades över en kopp kaffe och kvarglömda pepparkakor från året innan. Med det och en och annan i denna text censurerad dryck började planer smidas. Vi var överens om att vi ville skapa något helt nytt. Möten

KONTAKT» Är du intresserad av att bli medlem? Hör av dig till Fredrik Wikander. Är du intresserad av att läsa föreningens tokroliga stadgar? Hör av dig till Felix Starlander.

Vill du redan nu kasta dig in i nästa termins produktion? Det är klart du vill! Hör av dig till Lovisa Reutherborg eller Frida Blankenau!

22 | Synapsis

ny förening | S

Erika Malm Ansvarspost: Det-var-då-själva-fanbärare Vilket betyder? Som fanbärare i Mediscenarna har jag den stora äran att till-

verka Mediscenarnas flagga och sedan vifta med den på alla Mediscenarnas events.

När kommer flaggan? Flaggan kommer att vara klar till Mediscenarnas första tillställning. Vill man vara med och göra den får man höra av sig!

Har du en tillsvidareflagga? Jag fick låna Bobs [Erikas karaktär i terminens preklinspex, reds. anm.] mjuka one piece och har silvertejpat den på en pinne. Det råder fortfarande delade meningar om den är vit och guld eller svart och blå.

Vem dansar du med i underjorden? Cruella De Vil. Jag tror hon har många snygga moves.

Varför vill du bli skomakare? Jag vill bli skomakare för då får man pyssla hela dagen och det tycker jag är kul!

Niklas Bylund Ansvarspost: Cremäster.

Vilket betyder? Har hand om pengar och övriga ekonomiska frågor. Det är alltså

jag som ska hålla koll på kulorna i penningpungen.

Vilken nerv styr dig? Nn. medianus, radialis och ulnaris. Essentiella för att kunna

räkna pengar.

Vilka aktier ska jag satsa på i år? Stabila bolag med hög direktavkastning. Stor-

bankerna och NCC hör till mina favoriter. Undvik råvaror.

Var ska du åka efter att du har snott alla spexets pengar? Jag tänkte

tillbringa vintern i Banff i kandensiska Klippiga bergen. Därefter drar jag via San Fransisco vidare till Hawaii och surfar.

Lovisa Reutherborg

Jesper Unander-Scharin

Björn Edgren

Ansvarspost: Van Föreställningsdi-

Ansvarspost: Skrotum Vilket betyder? Min uppgift är att

Ansvarspost: Konsultan.

Vilket betyder? Jag sitter med i Skall-

rektör

Vilket betyder? Jag är huvud

ansvarig för att det ska bli ett med-icinarspex i Uppsala inom det kommande året. Jag tillsätter ansvariga och bokar lokaler.

Är du bra på att tvätta pengar?

60 grader, kulörtvätt och mynten för sig.

Var ser du Mediscenarna om tio år? Förhoppningsvis på en scen, och

förhoppningsvis ser jag även mig själv som väldigt väl underhållen och något stolt åhörare.

Är det sant att du fejkar din dialekt? Vilken dialekt?

Du glömde ett par strumpor hemma hos mig förut, vill du ha tillbaka dem? Nej, behåll dem du. Jag

har råd att köpa nya med min nya feta direktörslön.

skrota stadgar men jag får bara skrota den stadgen som säger att jag får skrota stadgar. Är du seriös? Så pass seriös att jag skrev att jag själv är skapare till föreningen så att den som skriver det här var tvungen att skriva någonting annat.

Känns det som en viktig post?

Du menar en sån med officiellt frimärke? Nej.

Fågel, fisk eller mitt emellan? Jag

lagar lax två gånger om dagen, så det blir fisk.

Är det sant att du har köpt en tombola i vilken du lägger i förslag på sjuka saker du ska göra och sen gör det du drar upp? Ja, tombolan

finns. Tror någon på allvar att jag gillar E-Type?

Basen och ska vara Van FöreställningsDirektörerna, HandÖverHuvud och ÖverLekare behjälplig med råd, erfarenheter och annat som behövs.

Vad kommer du bidra med mest under produktionen? Förhoppningsvis

erfarenhet från andra produktioner samt att ställa upp där jag behövs. Jag äger bland annat ett par tofflor.

Hur låter det när en häst skjuts ut med kanon? Ungefär som när man

skjuter iväg en ko med en katapult. Men mer gnäggigt.

Grattis till sommarjobbet? Hur är det en fråga?

Varför går du så konstigt? En kombination av arv och miljö skulle jag säga.

Men mest handlar det om att få uppmärksamhet.

Synapsis | 23

S | ďťżhipsterlaboratoriet

Hipsterlaboratoriet

med Johannes Daging

24 | Synapsis

hipsterlaboratoriet | S

j Jo h a n n e s

u mer det förändras, desto mer är det samma sak, myntade en gång, om än på ursprunglig franska, författaren Jean-Baptiste Alphonse Karr. Det är en sanning inom många trender, inte minst matkultur och gastronomi.

Fermentering, att använda mikroorganismer att jäsa eller på annat sätt modifiera maten, har varit med oss en lång tid. Tidigt i människans historia rörde det sig om slumpen, tur eller otur. Vissa födoämnen var ofarliga att äta, andra direkt livsfarliga, där olika mikroorganismer spelade en avgörande roll. Så gott som alla födoämnen var i olika stadier av fermentering, men genom finurlighet och observation lyckades man styra denna slumpardade process i riktning mot konservering och smakförhöjning. Arkeologiska fynd gjorda i Kina har visat att fermentering aktiv har använts sedan åtminstone 7000 fkr. I takt med teknologins och forskningens framsteg lyckades vi senare styra fermenteringens riktning och hastighet i allt större utsträckning, där frånvaro av fermentering slutligen blev ett eftersträvansvärt mål. Med upptäckter av forskare såsom Pasteur och Flemming verkade det som vi hade en mikrobfri framtid att vänta för matkulturen. Men det som Karr en gång myntade, gällde både för matkultur och forskning. Forskning skulle visa att bakteriefloran var en grundbult i immunförsvaret, ha en annorlunda uppsättning hos personer med övervikt, kanske rentutav ha effekter på hjärnans stress- och känslohantering. Det är i denna probiotiska stämning som både medicin och matkultur har börjat leta efter russinen i mikrobkakan.

I den stora fermenteringsfamiljen finns betydligt mer välkända familjemedlemmar.

Vissa som vi helt enkelt tar för givet, såsom filmjölk och ost. Vad vi själva har valt att pyssla med på fritiden, följer ett lite smalare spektrum. Surdegen kan med rätta ses som fröet till den senaste vågen av hemmapysslande. Då vi insåg att fermentering och fest kunde kombineras, följdes surdegen snabbt av mikrobryggt öl. Kombucha, fermenterat te, har inte oväntat sina rötter i Asien. En lång tradition av fermentering finns i många asiatiska länder, där framförallt olika typer av syrade grönsaker är vanligt. Allt från den välkända koreanska kimchin till den japanska motsvarigheten tsukemono. Fermenterade produkter har också varit ett sätt att tillföra smaker i annan mat, såsom fisksås och soja. Förutom välsmakande dryck hävdas kombucha ha mer eller mindre belagda hälsoeffekter, såsom bidragande med probiotiska bakterier och förbättrad matsmältning. Till skillnad från till exempel öl, innehåller kombucha nämligen en aktiv bakteriekultur, där olika stammar av mjölk- och ättiksyreproducerande är vanligast.

Som substrat använder bakterierna alkohol, som ursprungligen kommer kommer från olika typer av jästsvampar. Den oldingskultur som används benämns ofta därför som en ”Symbiotic colony of bacteria and yeast” (SCOBY).

Kombucha » Sötat te som jäses med hjälp av bakterie- och jästkulturer. Processen ger teet en syrlig smak och hävdas ha (mer eller mindre belagda) positiva hälsoeffekter.

På nästa sida kan du läsa om hur du gör din egen kombucha. Ett varningens finger bör dock höjas. Kolsyran som bildas kan ibland uppnå komiska proportioner, så var försiktig när du öppnar flaskorna, det kan min lillebrors nymålade köksvägg intyga.

Synapsis | 25

S | hipsterlaboratoriet

Gor din egen kombucha Du behöver: Valfritt Te (Såväl svart, grönt, rött och ört kan användas) Socker Vatten Stort glas eller keramikkärl (Förslagsvis en rejäl inläggningsburk. Minst 2 liter, anpassa proportionerna i receptet efter kärlstorleken) Stor kastrull (minst 2 liter) Flaskor med tättslutande korkar Färdig kombucha (hittas i butik eller hos en hipstervän) Eventuellt en SCOBY (hittas lättast hos en hipstervän) Förberedelser: Se till att ha väl rengjorda arbetsredskap och händer, ren rutin så långt det är möjligt! Om man vill vara extra noggrann kan man köpa rengöringsmedel för bryggeriredskap på lämplig affär eller nätet.

Gör så här: 1. Koka upp 2 liter vatten i en kastrull. Låt koka i cirka 5 min.

Ställ av kastrullen från plattan och fortsätt raskt till steg 2.

2. Tillsätt ca 7-10 tepåsar eller 2-3 matskedar löste i kula eller sil. Låt dra. (Som referens bör svart te dra i ca 2 min) 3. Lös upp 1,5 deciliter socker eller honung i vattnet.

4. Täck över det sockrade teet med en ren kökshandduk.

Låt sedan teet svalna till lite över rumstemperatur och häll över det i ett kärl av glas, porslin eller glaserat stengods.

5. Tillsätt 2 dl (eller ca 10%) färdig kombuchadryck för att få en bra start på jäsningsprocessen och för att skydda från

skadliga mikroorganismer. I den sura miljön har mögel och skadliga bakterier svårare att utvecklas.

6. Om du redan har den: Lägg kombuchasvampen i teblandningen. En ny svamp kommer sedan att bildas på ytan.

7. Täck över behållarens öppning med en tunn kökshandduk eller tät nylonstrumpa och fäst med ett gummiband för att skydda den från bananflugor och damm.

8. Ställ behållaren på en mörk och rumstempererad plats.

Starkt och direkt solljus är skadligt för svampen. Låt kombuchakulturen stå i 10 – 14 dagar om du börjar med en SCOBY, lägg annars till ca 7-10 dagars väntan. Ju varmare det är desto snabbare går det.

9. Låt tiden gå. När det börjar närma sig slutdatum kan man provsmaka kombuchan genom att använda sig av det klassiska bartendertricket; För försiktigt ner ett sugrör i drycken och täpp sedan för den övre öppningen. Lite kombucha hänger med på vägen upp, förhoppningsvis smakar det fantastiskt.

10. Tag med rena händer upp den nya SCOBY som bildats.

Skölj försiktigt av den under rinnande kallt vatten och lägg den i en liten glas- eller porslinsburk. Häll på ca 2 dl (eller 10%) av den färdiga drycken och sätt på ett lock.

Detta tillsätter du i nästa kombuchasats du gör! Den gamla kombuchasvampen kan du spara i en glasburk med lite kombuchadryck i kylskåpet och sen ge bort till dina blivande hipstervänner.

11. Häll genom en sil upp resten av den färdiga drycken på flaskor.

12. Avnjut den sval som den är, eller tillsätt en tesked socker i varje flaska, detta startar en andra fermentering som ger lyxig guldkant genom att skapa kolsyra i de tätt tillslutna flaskorna. En kombucha kan även kryddas med olika saker, exempelvis färska bitar ingefära eller limeskal.

H em g j o 26 | Synapsis

Kom b u c h a i la b b et

rt h i ps te rte

hipsterlaboratoriet | S

Hur gick det med min kombucha?

I vetenskapens och folkhälsans namn tog jag hjälp av odlingarnas nestor, Åsa Melhus.

Det var tredje gången gillt som gällde för att få ett rimligt men krypiskt svar. Under det första försöket var labbfelsnisse framme, men en stor mängd anaerober kunde ses. Som kontroll användes vid det första tillfället sockrat te utan tillsatt kombuchakultur. Den andra gången var kombuchan helt död, troligen på grund av en köldknäpp med minusgrader på balkongen där kombuchan förvarades. Den tredje gången användes samma kombuchasvamp som vid första odlingen. Den tredje gången togs prover cirka dag sju av fermenteringscykeln. Den tredje gången testades kombuchan mot en kontroll, samma typ av kommersiell kombucha som användes för att starta den ursprungliga kombuchakulturen, åtskilliga fermenteringsgenerationer tidigare.

Efter första försöket fick jag följande svar: ”Aerobt växte det bara enstaka kolonier från bägge teerna. Jag betecknar det som kontamination och av så liten mängd att man kan bortse från det. Däremot växte det anaerober så det knakade från det fermenterade teet och ingenting från det vanliga teet.

Tyvärr, plockade personalen som jobbade på helgen ut plattorna (de var nya och förstod inte vad det var för plattor), så bakterierna var knalldöda när jag skulle undersöka dem närmare på måndagen. Det enda jag kan göra är att tala om hur de såg ut vid gramfärgning. Räcker det, eller ska vi göra om försöket?”

Efter andra försöket: ”Du måste ha misshandlat din odling. Det växte ingenting. Allt verkar ha dött. Om du beslutar dig för att lämna in igen, låt det inte stå ute - anaerober tycker inte om när det är kallt.

Inte ens kylskåpskallt.”

Efter tredje försöket: ”Intressant nog växte det helt andra mikroorganismer i ditt te jämfört med tidigare. Första gången jag fick ditt te, var det ju bara anaerober. Denna gång var det bara jästsvamp, och det var det i bägge teerna även om det var mer i ditt egna än i köpeteet. Första gången däremot hade du kört ditt eget under en ganska lång tid. Jag tror du skapade din egna anaerobodling via föroreningar och diverse överföringar. Du ska kanske inte köra för många omgångar på egen hand.”

Vad som var intressant att notera i detta fall var alltså att kulturens uppsättning kunde variera brett mellan generationerna, trots att kombuchakulturen har använts i en obruten kedja. Och hur är det med det som står väl kylt i butikernas kylar? Innehåller det verkligen den nyttiga bakteriekultur som kombuchans sägs innehålla? Det är något som framtiden och vetenskapen får utvisa. ■

Synapsis | 27

S | folkbildning

Folkbildning Text: felix starlander Illustration: Emelie Hollsten, Sofia eriksson

Apropå ingenting Konsumentverket försökte lansera en upplysningstjänst om vilka rättigheter resenärerna har vid förseningar men SJ satte stopp för annonsen. Det mest överraskande tycker vi är att SJ hann i tid.

Pablo Picassos tavla ”Les femmes d’Alger” väntas säljas för 1,2 miljarder kronor. Lustigt att någon vill betala så mycket för en konstnär som sent i livet sa att han hade spenderat 50 år för att lära sig måla som ett barn.

Den ryske Putinkritikern och oppositionsledaren Boris Nemtsov sköts till döds i februari. Fem personer väntades vittna men samtliga råkade snubbla på en granat. Slump tror Redaktionen.

Den 20 mars drabbade en solförmörkelse Uppsala. Själv stog vi ute och undrade varför alla kollade på molnen, vilket var det man såg.

Skavlan fick skarp kritik för sin intervju med Jimmie Åkesson i mars. Redaktionen vet inte riktigt vad vi ska tro innan Leif G.W har uttalat sig som expert i frågan.

28 | Synapsis

5

saker som händer var :e sekund

• 205 000 facebookuppdateringar • Sex timmar Youtubefilm laddas upp • 25 bäbisar föds • 17 miljoner mail skickas • Bill Gates tjänas 1250 dollar

Väldigt annorlunda sjukdomar Werewolf syndrome – man får oväntat mycket hårväxt på vissa delar av kroppen.

Blue skin disorder – ens hud blir blå. Alltså blå. Inte bara cyanotisk. Blå.

Alice in Wonderland syndrome – Man ser allting mycket mindre än vad det är.

Pupula duplex – Man föds med två iris och två pupiller. Fyra menar jag. Två per öga.

Fish odor syndrome – Svårigheter i att bryta ner vissa ämnen leder till att man luktar fisk.

folkbildning | S

När ett k för mycket gör hela skillnaden

p Nya ordspråk P Redaktionen har kommit över Pseudovetenskapliga Akademins högst officiella lista över de förändringar i Svenska ordspråk som förväntas implementeras kommande år. Här är några exempel på förändringar de föreslår. · 140 tecken säger mer om dig än 1000 bilder. · Den som ger sig in i leken gör bäst i att läsa på Terms and Agreements först. · Den som spar, han har nåt till nästa börskrasch. · Efter regn kommer samma tjat om att meterologer ljuger. · Finns det hjärterum får vi plats med ett kranskärl till. · Ju fler kockar, desto sämre matlagningsprogram. · Kasta inte pärlor åt svinen, då blir du anmäld.

Roliga saker vi läst på twitter Anna Wallenstam

Svenska komiker är mycket sämre politiker än svenska politiker är komiker. Aktuellt är ju praktiskt taget en sketchkomedi nu.

Anna Kinberg Batra

Saker som tidningar publicerade första april som man önskar vore April-skämt • Saudiarabien dömer ”häxor” till döden.

• Festivalen Sommarrock i Skåne kommer ha 83 manliga artister och 1 kvinnlig.

• Aftonbladet rapporterar om trenden: Se ut som mormor.

Sverige behöver konkurrera med kunskap och teknik.

Därför föreslår vi programmering i skolan redan i ettan

Johannes Finnlaugsson

Världens äldsta kvinna död, bara en vecka efter att förra världens äldsta kvinna gick samma öde till mötes.

Jag misstänker seriemördare.

Simon C. Svensson Folk som skryter med att de blivit blockade på Twitter...

Skulle vilja blocka dem.

Synapsis | 29

Synapsis

söker

Layoutare Skribenter Fotografer Grafiker

Vill du vara med och göra en av Uppsalas bästa studenttidningar? Synapsis letar efter nya medarbetare. Vi efterfrågar framförallt layoutare, skribenter, fotografer och grafiker. Har du någon annan talang att bidra med eller bara vill gå på ett möte är du självklart lika välkommen! Synapsisfamiljen kan aldrig bli för stor!

Vill du veta mer? Maila redaktionen på synapsistidning@gmail.com, gilla och skriv på vår sida Synapsis eller PM:a chefredaktör Frida Blankenau på Facebook!

Avslutningsvis | S

Je suis Charlie ”Jag ogillar det du säger, men jag är beredd att gå in i döden för din rätt att säga det.”* Uttrycket tillskrivs ofta och felaktigt Voltaire och är ett exempel på det skrivna ordets makt och överlevnadsförmåga. I svallningarna kring den franska revolutionen fick yttrandefriheten som begrepp betydelse, och citatet har levt kvar som en paroll för kampen för ett bättre samhälle. Bara den som har rätt att säga vad som helst, kan påverka hur mycket som helst.

Yttrandefriheten är idag en av grundstenarna i vår demokrati. För många människor, i synnerhet i Sverige, ses åsiktsfriheten som en självklarhet., och Fför mig känns ordet mer som ett diffust begrepp än något jag använder varje dag. Det är naturligtvis en lögn . Hela vår livsstil som studenter bygger på yttrandefrihet.

Det fria ordet finns mellan raderna i tidningarna och böckerna vi läser, i varje reklamskylt, varje gång vi sätter på datorn, i föreläsarens ord, på facebook, på jodel, i varje samtal på sjukhuset… Det är en så stor del av mitt liv att jag inte kan föreställa mig en dag utan det, men samtidigt inte kan sätta ord på vad jag egentligen utnyttjar det till. Jag andas yttrandefrihet, så som jag andas syre.

Skrämmande är då hur yttrandefriheten den senaste tiden blivit mer och mer ifrågasatt. Det fria ordet har blivit fokus i en internationell debatt, blivit symbol för krockar mellan kulturer och religioner.

Charlie Hebdos redaktion, Lars Vilks och Jyllandsposten; många förespråkare av det fria ordet har blivit hotade, attackerade och dödade. Det sägs att pennans makt är stor, men jag tror att humorns makt är större. Kombinerar man de båda får man en produkt mer explosiv än en molotovcocktail och mer spridningsbenägen än en pandemi. Det är både sorgligt och ironiskt att det som kan vara ett av folkets mäktigaste vapen har blivit något som de som känner sig underlägsna ”Jag andas yttrandeförsöker att förtrycka. Dessutom går en idé aldrig att utrota med våld, något som alla parter borde ta i beaktande. frihet, så som jag

andas syre.” ”Vi kan vara glada att vi lever i ett samhälle som står upp för yttrandefriheten”, säger många. Men det sätter oss också i en utsatt position. Vi blir en måltavla för alla demde som med terrorismens hjälp vill tysta yttrandefriheten, helt oavsett vad vi tycker och tänker som personer. Jag sitter vid mitt köksbord och tittar ner på mitt kaffe. Tänk om jag, inom en snar framtid, inte kommer att kunna gå ut och handla utan att vara rädd för terrorattacker. Tänk om jag dör imorgon. Naturligtvis är det osannolikt, nästintill omöjligt. Men det händer ju ändå. I Paris, Köpenhamn, London… Rädslan, som jag inte vill känna, hugger till långt inne i bröstet. Ska Sverige inte tona ner sig lite i debatten ändå? Då inser jag att det just är det här terrorism går ut på. Att sprida rädsla, att få människor att ifrågasätta hur mycket de är villiga att offra för en idé.

Så når terrorismens flygande, fjäderlätta gestalt hela vägen till mitt köksbord. Och Voltaires citat kunde varit myntat i gårdagens DN. * Uttrycket myntades av Evelyn Beatrice Hall i biografin The friends of Voltaire 1906.

Johanna Bungerfeldt

Synapsis | 31

Redaktionen ICA

Johannes

Eyla

Linda

Celina

Frida

Bardia

Sofia

Morgonlärka

Nattuggla Martina

Felix

Johanna

Coop