Svensk Linje, nr. 2, 2014

NUMMER 2

Vårsommar 2014

EUropa FÖRDJUPAT: Pengar

Reformer

Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

Funnet

2

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Innehåll Ledaren

4

Förbundsordföranden

6

Bomber

8

Fördjupat: Pengar Mer än pengar | Adam Vallin 10 Blir det skattereform? Njäe | Patrick Krassén 12 Valutarevolution - SOJ till Bitcoin | Daniel Somos 16 Den ideologiska kortslutningen | Anne-Marie Pålsson 20 En färdväg mot euron | Erik Scheller 24

Mitt i Linjen 27 Tänkvärt Förtroende för reformer | Ulrik Franke 28 Omruskande reformer | Nima Sanandaji 30

Fördjupat: Pengar Mer EU och mindre snark | Erik Hultgren 34 Tredje privatiseringen | Maria Eriksson 38

Tant Rand Rekommenderar 40 Farbror Hayek Haussar 41 Tänkvärt Maträtten visar oss rätt | Fredrik Segerfeldt 42

Tänkvärt 43 Klassiskt Till Pengarnas försvar | Francisco d’Anconia / Ayn Rand 44

Inflikat 48 Redaktionen 49 Linjerat 50

3

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Ledaren

The Ramblings of a mad man Av: Henrik Hall

Mo money, mo problems eller Money, money, money, it must be funny in a rich mans world? Pengar har varit en röd tråd genom samtliga upphovsmäns liv, även om det skett från tämligen radikalt skilda förutsättningar. The Notorious B.I.G växte upp helt utan dem. När mamma B.I.G jobbade dubbelt var det fritt fram för lille Biggie att börja arbeta i den ljusskygga sektor som många unga, svarta män som senare blivit hiphop-legender gjort: han langade knark. Efter fängelsedomen som till slut kom släppte han sin första skiva med det profetiska namnet Ready to die. Det visade sig dock inte lika profetiska som hans andra album, Life after death, som släpptes just postumt. Notorious B.I.G sålde mycket skivor och tjänade mycket pengar, men dog 24 år gammal och fick därför inte njuta särskilt länge av sin förmögenhet.

Björn och Benny däremot har sannerligen kunnat njuta av och investera sina pengar. Björn Ulvaeus har till och med tjänat så mycket pengar att han tycker kontanter är meningslöst! Det förstås, det är svårt att bära omkring på en såpass massiv mängd sedlar när 4

man närmar sig 70, ryggen kan bli alldeles sned. Men frågan är vad Benny Andersson tycker om sin forne bandkollegas antikontanta hållning. Med tanke på att hans gode partivän Gudrun Schyman tog en del av miljonen han gav dem och helt sonika eldade upp för att släcka sin uppmärksamhetstörst? Eller var det kanske ett utmärkt samspel mellan de två precis som under tiden i ABBA, där Schyman helt enkelt i maskopi med schlagerlegendarerna bestämt sig för att göra slut på alla kontanter? Tanken svindlar, men Schyman har ju gått i frontlinjen förr, men det snabbaste vägen till ett kontantlöst samhälle går kanske inte via en Webergrill.

Schymans uppmärksammade pengabränning säger en del om vår laddade syn på pengar. Samtidigt som Thomas Pikettys bok Capital in the twenty-first century ges ut och spås få stort genomslag i den globala debatten gör vi ett nummer om pengar. Pikketys huvudpoäng verkar vara pengarna aldrig kan fördelas jämt, eftersom avkastningen på stora förmögenheter alltid kommer vara större än tillväxten och klyftan mellan de mycket förmögna och de utan samma förmögenhet Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Ledaren därför alltid kommer öka. Förutom de rent uppenbara frågan - vad spelar det för roll? - syns i Katrine Kielos recension av boken (Dagen Nyheter, 31/3) en lugnande mening: “Där John Maynard Keynes förklarade varför marknaden inte kan lösa sysselsättningsproblemet, förklarar Thomas Piketty varför marknaden inte kan lösa ojämlikhetsproblemet.” Där någonstans bör den marknadsekonomiskt lagde ana oråd om hur väl underbyggda Pikketys teser egentligen är. Att en stor del av världens pengar samlas hos en liten andel av befolkningen kanske är sant. Det kanske också är sant att den ojämlika fördelningen ökar. Många vänsterdebattörer verkar tycka att detta är ett stort problem och en van betraktare kan ana vad lösningen kommer vara: en ökad “demokratisk”, det vill säga statlig, kontroll av kapitalet. Varför det är fundamentalt bättre att pengar kontrolleras av staten än av individer och sedan få gå i arv är de fortfarande svaret skyldiga. Troligen skriver de snarare under på The Notorious B.I.G:s beskrivning än ABBA:s. Pengar ses nämligen som ett problem, en rot till allt ont. Den gamla, religiösa föreställningen att det är fel att tjäna pengar på pengar ringer ännu starkt, men det verkar inte finnas någon övergripande förståelse för vad pengar egentligen är till för, men än den starka övertygelsen om att alla ska ha lika mycket. Problemet är att de inte nåt till ABBA:s insikt.

Det är både roligare och bättre att leva i en rik värld.

Det förstod egentligen Biggie Smalls också. Men, det finns alltid de som vill förstöra. I Biggies värld var det de avundsjuka före detta “polarna” som nu vill råna honom eller ha en del av kakan. I ABBA:s värld var det snarare Skatteverket som djävlades, varför de var tvungna att ha så löjliga scenkläder. Alltid tycks det vara någon som vill åt ens pengar.

och mysigt omfördelar och hjälper kommer den snarare att leka whack-a-mole med de som lyckas skapa mer pengar. Eftersom värdet inte är konstant, kommer hela nya, rika individer dyka upp som kan leva som rentierer. Problemet, med pengar tendens att fördela sig ojämnt över befolkning kommer därför ständigt vara olöst, såvida inte alla försök att skapa värde plötsligt slås ut. Åter till likheterna mellan Biggie Smalls och Björn och Benny. Biggie må ha varit en fattig, svart man utan stora möjligheter i livet och vars musik dessutom skrämde slag på många och Björn och Benny respektabla, vita herrar vars enkla musik blott skrämde bokstavsvänstern på grund av sin banalitet. Biggie Smalls hade troligen haft mycket att säga om Ulvaeus kontantlösa samhälle, det tillhör ju den hiphopska kutymen att bada i sedelbuntar, men han och Andersson hade kanske kunnat enas i åtminstone en strof ur Mo money, mo problems: True pimp niggaz spend no dough on the booty. I övrigt verkade han dock inte ha särskilt stora moraliska betänkligheter kring vad pengar ska användas till. Det borde fler ta efter.

En lustig förskjutning i vänsterns hunger efter andra människors pengar har dock skett. Från att det rört sig om att staten ska tillskansa sig pengar för att uppfylla vissa, konkreta mål har syftet blivit allt mer diffust.

För avgiftsfri sjukvård och skola, eller arbetslöshetsförsäkring och pensioner är allt, för att använda en nyuppfunnen term, reformer som idealt sett finansieras krona för krona. Varje procent som tas från en producerad krona, ges till ett specifikt syfte. Den ökade “demokratiseringen” av förmögenhetsfördelningen som vänster kommer argumentera för utifrån Pikketys bok är både mål och medel. Det samhälle som sätter absolut lika utfall som sitt främsta värde kommer inte hjälpa den med lite, utan hindra den med mycket.

Pengar, eller mer specifikt olika typer av värdemätare lever ett eget, spontant liv som varken låter sig kuvas eller kontrolleras. Istället för enhörningsfantasin ömt Svensk Linje • nr. 2 • 2014

5

Förbundsordföranden

Ordförande har ordet Av: Victoria Nilsson

2014 har kommit att benämnas som ett supervalår och det finns all sanning i detta. Nu först i valet till europaparlamentet den 25:e maj och senare valen till riksdag, kommun och landsting eller region den 14:e september. Det finns all anledning att ta detta års val på stort allvar och bidra till borgerliga valsegrar. Det finns många oroande tendenser och rörelser som vill vända de senaste årens politiska utveckling. Årets val kommer på många sätt förhoppningsvis beröra dessa potentiella hot mot det fria samhället, inte minst för att svaren vi kan ge på dessa båda är relevanta och bra.

En del val kommer också handla om val där inget av alternativen får anses utgöra någon form av förstahandsval. I efterdyningarna av parlamentsvalet kommer en ordförande för Europeiska kommissionen att utses och allting talar här för att det kommer att stå mellan den tyska socialdemokraten Martin Schulz och den luxemburgska kristdemokraten Jean-Claude Juncker. Den ökade politiseringen av kommissionen ger all anledning åt den intresserade eller bekymrade att bevaka även denna senare produkt av 6

europaparlamentsvalet. Parallellt med denna process har ett mer politiskt splittrat landskap börjat uppenbara sig där både Frankrike och Tyskland men framförallt Storbritannien tydligare börjat föra egna agendor.

På många sätt står den Europeiska Unionen inför ett vägskäl. Ett vägskäl mellan ökat inflytande förskjutet till överstatliga strukturer eller mer av ett federalt eller rent av nationellt präglad europeisk union. Tiden kommer att utvisa om enande kraft i Metternichsk anda kommer hålla ihop ett på många sätt vitt skiljt EU eller om en ökad fragmentisering, där till och med land eller länder med troligast Storbritannien i spetsen lämnar EU, kommer äga rum. Av historien har vi lärt oss att det finns all anledning som både frihetsvän och eventuellt liberal att noggrant bevaka utvecklingen – oavsett vilken av båda dessa riktningar EU kommer röra sig i. Att ett mer nationalistiskt och splittrat EU kan resultera i en återgång till slutna gränser och kringskuren frihet för både varor, kapital och kanske främst människor är inte otroligt. Samtidigt medför ett enat och mer harmoniserat EU med sig sina egna Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Förbundsordföranden risker. Integritetshotande övervakning, tendenser till harmonisering av både utgifts- och intäktssidan hos medlemsstaterna och ökade möjligheter till politisk monumentsresning i form av pet projects kan nämnas bara för att ha berört några av problemen med ett mer överstatligt, centraliserat och resursstarkt EU. Valet till europaparlamentet kan också ses som en generallrepetition inför riksdagsvalet där ett liknande politisk skådespel sätts upp men på en annan scen.

Risken för att europaparlamentsvalet ger moment, såväl en knuff i ryggen som motvind, till de olika partierna finns alltid. Det är också värt att komma ihåg att en den politiska och ekonomiska processen kan tänkas vara liknande oavsett vilken nivå de appliceras på. Precis som med EU så kostar kanske det bästa i det svenska samhället inte pengar, i alla fall inte skattepengar. Förhoppningsvis kommer vi dock i höst inte behöva lita på att Socialdemokraterna ljuger som nationalekonomiprofessorn Radetzki uttryckte sig.

I bästa fall kommer de få uppleva även nästa mandatperiod i rollen som oppositionsparti. I ett mindre upplyftande scenario får vi hoppas att den slitning som börjat framträda allt tydligare i socialdemokratin gör att högervridning hos dem fortsätter. Hellre att departement tillsätts av en kanslihushöger än vänsterfalangen inom socialdemokratin. Den högervridning som ägt rum har dock en baksida i att Sverigedemokraterna funnit en möjlighet att växa på de folkhemnostalgiska delarna av arbetarrörelsen. Det finns all anledning hos oss som skeptiker till båda dessa att följa utvecklingen och visa på ett tydligt politiskt alternativ.

När vi summerar det politiska arvet från alliansens två första mandatperioder har vi en offentlig sektor med mer resurser, lägre skatter, avskaffad värnplikt och lägre trösklar in i Sverige. Det går inte att understryka

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

nog att det aldrig i modern tid funnits så stora möjligheter för människor att komma till Sverige. En ordning som utmanas av arbetarrörelsen men där vi får hoppas att Miljöpartiet orkar hålla emot, inte minst om det skulle bli ett regeringsskifte.

Oavsett val så är det klokt att komma hålla konceptet om politiska medresenärer i åtanke. Nog kan det finnas fog för kritiken att politiken blivit avideologiserad och att delar av borgerligheten kan kasta lite väl få ögonkast på den ideologiska kompassen i sin förnyelse.

Det är dock viktigt att inte glömma allt det som förenar borgerligheten och oss inom studentförbundet, även om det kan kännas som att avståndet mellan oss kan vara avsevärt. Vi delar en gemensam uppfattning om i vilken riktning samhället behöver röra sig, bort från socialdemokratin och det socialistiskt planerade och kontrollerade samhället. Allt eftersom att vi rör oss i en mer frihetlig riktning kommer somliga av oss att kliva av. Det viktiga här är att inte tappa bort oss i skillnaden som finns mellan ordoliberaler, libertarianer, anarkokapitalister, konservativa, socialliberaler eller vilken innehållsförteckning man bäst känner beskriver en. Den huvudsakliga konfliktytan skall inte, i alla fall inte nu inför valet, stå emellan oss som delar färdriktning utan mellan oss och de som vill röra sig i en helt annan riktning. Gärna bakåt till en svunnen tid när den rationella politikens styre och den sociala ingenjörskonsten var det enda tänkbara. En tid med vars arv i form av underinvestera infrastruktur, stukad skola, omänsklig missbruksvård, hårt reglerad invandring och sjukvårds- och bostadsköer vi nu får leva med. Det viktiga här är att vi än en gång får tåget att rulla ut från stationen, så får vi under resans gång hantera de konflikter och skillnader som finns.

7

Bomber Dubbelstöten Snart förbjuden på Island

Håll gränsen Ni menar fyraprocentsspärren?

Egyptisk rättsordning Habeas cadaver...

529 gånger om

Tragedi Rysslands bloggregistrering

Fars Romsons bloggregistrering

Leif Lapidus Lapsus Leviculus

Lepidus Lamia Gudrun Schyman

Dispersed costs, concentrated benefits Tolv studentorganisationsföreträdare är fler än en miljon snusare

Keynesiansk dubbelstöt

Rationaliserade rättegångar Religious class action lawsuit

Flugor och...

61 000 arbetssökande kan inte ha fel, Arbetsförmedlingen är populär!

FittSTIM Varje gång en låt spelas går en krona till valfonden

Bekant resonemang Jag är ingen putinista, men...

Spader dam Åsa Linderborg

Enkronan ersätts av tvåkrona och 10 000 parkeringsautomater behöver byggas om.

Röstboskap

I Rörelse

Vad förenar Reinfeldt och Putin?

Ryssland för krig med drönare

Borde väl vara reklam för Coop, Folksam och Fonus?

Utlandsrösterna är viktiga för båda

Inte i rörelse

Det land som inte rustar tvingas snart rösta

Krim står bundet och stilla, har ej trots att spilla

Krig är fred Frihetsberövning är en lyxfälla

Utförsäljningen fortsätter Nu vill KD ombilda fängelser till bostadsrätter

Marknadsanpassa fängelseförhållandena Vad säger Hyresgästföreningen?

8

Crimean punishment Realpolitik Olympisk fred i vår tid

All franska som ryska diplomater behöver kunna Fait accompli

All franska som baltiska diplomater behöver kunna OTAN

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Bomber All franska som amerikanska diplomater borde kunna Marine Corps Diplomatique

All franska som amerikanska diplomater faktiskt kan Fuck the EU! (Pardon my French)

All franska som Putin förstår Vi gingo ner till Mururoa...

Kriminellt Den första valkretsen

Rysk trupp i Balaklava Rysk trupp i balaklava

Kriminal minds Hur många döda själar röstade?

Rysk kanon Haubits 2S5 Hyacint-S

Svensk kanon Det eviga

Vad säger MUF? Ryssland invaderar grannland under förevändning att skydda ryskspråkig minoritet

Utan försvar och kärnkraft I Miljöpartiets Europa bestämmer Vladimir Putin

Baudelairelinjen Folk ska supa, inte höja skatter

Efterlängtad nedkomst Anchor baby

Som fan läser Bibeln Svend Dahl läser Hayek

Inverterad nattväktarstat Privata bevakningsbolag, tillväxtverk, myndighet för civilsamhället

Skiljelinjen mellan debattoch kulturredaktionen “Vi tar endast in unikt material”

Ner med Federationen

203 miljarder 2012 Försäkringskassan kastar upp

212 miljarder 2013 Ulkningsreflexen kan inte avbrytas viljemässigt

Jimmie Åkesson Minsta kräk i kärr och syra

Moronic or oxymoronic “Regeringen tillsätter utredning om ett stärkt och självständigt civilsamhälle”

Ner med Alliansen

Flip-flop Stundande badsäsong eller ökenvandring?

Lyssna in Vattna ur

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

9

Fördjupat: Pengar

Mer än pengar Av: Adam Vallin

Adam Vallin är civilekonom och psykologstudent. Han är redaktionssekreterare för Svensk Linje och alumn från Stureakademin.

Det finns ofta en inom borgerligheten oroväckande motvilja mot att anlägga ett postmodernt tänkande kring analysen av samhället, något som riskerar att leda till att man kommer gå allt mer i otakt med det.

Istället tar analysen ofta avstamp i utgångspunkter av rättigheter. Individer ställs nu, i alla fall i större utsträckning än historiskt, inför valet att acceptera traditioner och åsikter inte för att de är givna eller traditioner utan för att de är rätt. Upplevs rätt.

Att reducera samhället till inget mer och inget mindre än summan av alla handlingar i det kan verka provocerande när tanken presenterats. Finns det inga bestående, högre värden som vi kan tänka oss ha vaskat fram under tidens gång? Driftighet, nit, redlighet eller en folkpartistisk svensk kulturkanon? Konstaterandet att varken stat, myndighet eller annan institution har ett nervsystem kan tänkas ge oss en fingervisning om ett rimligt sätt att se på det hela. Det som gör att dessa lever vidare är genom överlappande livsvärldar där synsätt, värderingar och beteenden traderas.

10

Detta motsäger dock inte att det som lyckas föras vidare genom historien har ett högre värde än annat – detta högre värde är dock ett av individerna subjektivt värderat sådant och inte ett i sig själv. Finns det ingen som kan fälla ett omdöme om skillnaden mellan ett tuggummipapper och målning av Mona Lisa så är de båda lika värdelösa. I valet mellan vilken som skall hamna i papperskorgen så har jag dock en uppfattning.

Att båda två existerar känner jag mig också säker på.

Precis på samma sätt som att jag kan gå fram och lägga handen emot en av Skatteverkets byggnader och känna den. I denna dimension är en realistisk beskrivning av samhället användbar.

När vi däremot skall börja fundera över vad Skatteverket egentligen är finns det god anledning att börja se på världen genom mer antirealistiska glasögon. Är man lite skeptisk till att kliva ut på det förmodat sluttande konstruktivistiska planet så kan den bekanta frågan kring om skatt är stöld vara en mjukstart som visa på användarbarheten hos perspektivet. Som argument för att skatt inte är stöld brukar Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar vännen av juridiken hänvisa till att vi inte definierat statens rätt att i förlängningen mot ens vilja och med våld ta egendom som just stöld. En del drar det längre och ifrågasätter äganderätten och än längre självägandet i somliga fall. En del har resonemang om att individen bara genom sin existens använder gemensamma resurser och att det gemensamma därigenom får en rätt till delar av det som individen producerar.

Alla resonemang för att motivera samhällsfördraget är mer eller mindre abstrakta, vaga och kanske viktigast för min poäng med konstruktivistiska drag. Bevisligen finns det väldigt olika uppfattning i frågan om hur eventuellt illegitima statens legitima krav och befogenheter är. En konstruktivistisk infallsvinkel till diskussion fångar inte bara processen av skilda uppfattningar väldigt väl utan ger också en väldigt elegant lösning på problemet, om än lite tautologisk: det är så mycket stöld som det definieras som. I väntan på att någon presenterar samhällskontraktet som fysiskt dokument för mig är bland de mest klargörande sätten att se mitt förhållande till staten, som just konstruerat.

Vad har då detta med pengar kan man fråga sig? Ett så kunskapskritiskt tänkande som det postmoderna och konstruktivistiska kan nämligen ses ligga nära eller rent av sammanfalla med en liberal utgångspunkt för kritik. Med risk för att göra våld på hans tankegods så ser jag att Hayeks kunskapsteoretiska tankar och syn på samhällsprocessen är väldigt applicerbart här. Även om Hayek vad jag förstår hade invändningar emot en total relativism såg han subjektivism som en väg till att försöka närma sig en objektiv verklighet utifrån infallsvinkeln av ett informationsproblem. Vi har en objektivt existerande värld som information kring och tolkningar av är utspritt över en stor mängd individer. Ingen besitter hela bilden men de ihopsamlade bitarna låter sig förhoppningsvis läggas till en helhet som ligger verkligheten nära. Mekanismen att föredra för detta ihopsamlande och syntetiserande var enligt honom prismekanismen. En slutsats man skulle kunna dra är således att desto större tolkningsfrihet som råder kring någonting desto större skulle alltså anledningen vara att bokstavligt talat handla med och kring den. Ser vi varje individ som en isolerad enhet som skall navigera i en existens potentiell utan överlappning i varken förståelse, åsikter, värderingar eller tolkningar med de omkring sig kan man börja föreställa sig hur smidigt det hade varit med ett allmänt accepterat medium att uttrycka sina värderingar med, och att det snart hade uppstått ett. Hur just detta växer fram genom den sociala konvention som pengar utgör– en social konstruktion av konceptet pengar – redogör Carl Menger Svensk Linje • nr. 2 • 2014

pedagogiskt för i sin bok The origins of money.

Alternativet till den i förståelse och begreppsvärld isolerade homo economicus är kanske inte som ofta framställt homo sociologicus utan homo politicus.

Det vi inte handlar oss fram till kommer vi att behöva nå konsensus kring genom en misstänkt mer trubbig process vars produkt kan förmodas ligga längre från en objektiv verklighet än marknadsalternativet.

Ett problem vars omfattning ökar desto rymligare tolkningsmöjligheterna kring fenomenet är.

Penningtransaktionens relativt simpla dubbla kontingens ersätts här med ett enkelt tvång. En lite vårdslös hårdragning av det hela skulle alltså kunna vara att ett vägbygge, som kan tänkas vara ett relativt simpel fenomen i termer av subjektivitet, är mindre problematisk att hantera inom snävare och mindre marknadsliknande ramar än frågor som kan tänkas vara mer värde- och tolkningsladdad, såsom vilken rättsordning eller vad för utbildning man vill ha. Vilka borde skötas under mer marknads- och transaktionsmässiga förutsättningar.

En kritik mot att politiken skulle vara det medium genom vilket saker skall realiseras blir kanske som mest potent utifrån ett postmodernt förhållningssätt.

Hur kan vi tänka oss att vi kan samla in medel från alla individer och skapa något större eller nödvändigt när något större inte finns eller vad som är nödvändigt inte går att avgöra? Att hitta en ontologisk dimension och insikt i kalkyleringsdebatten är inte långsökt. Att låta individer fritt, bokstavligt talat, handla sig fram i tillvaron i så stor utsträckning som möjligt är på många sätt en logisk förlängning på ett ifrågasättande av absolut kunskap och överlappande begreppsvärdar.

Desto mindre vi kan tänkas veta desto större är nog anledningen till att tillåta en marknadens anarki.

11

Fördjupat: Pengar

Blir det skattereform? Njäe Av: Patrick Krassén

Läst: En skattereform för 2000-talet Utgiven på: Juridisk Reportagebyrå, 2014 Författare: Mats Bergstrand (red.)

Läsare: Patrick Krassén, jur kand i skatterätt, policyanalytiker på Svenskt Näringsliv och tidigare medlem av Svensk Linjes redaktion

Mumma för en skattenörd, tänker man vid första anblicken: en antologi om reform av Sveriges skattesystem, med elva av Sveriges främsta skatteexperter (Kjell-Olof Feldt, Rune Andersson, Magnus Henrekson, Åsa Hansson, Sven-Olof Lodin m.fl.). Och visst, boken innehåller flera godbitar för den skatteintresserade – men också en del mer tradiga bitar, och vissa aspekter saknar man nästan helt.

Först några ord om själva boken. Inläggen varierar från det spännande (t.ex. kapitlen av fd finansminister Erik Åsbrink och DN:s förre chefredaktör Hans Bergström) till det tämligen tekniska (som bidragen från professor Peter Melz och företagaren Rune Andersson). En del av texterna hade tjänat på mer noggrann redigering. Därtill upprepas vissa saker i alltför många av texterna – värnskattens tillkomst, hur punktsänkningarna av moms och arbetsgivaravgifter på senare år har tagit form, hur bra det vore med en återinförd fastighetsskatt. Ämnet för antologin är alltså skattereform, och 12

förutsättningarna för en sådan i den nära framtiden.

Ingen entydig definition på vad som utgör en skattereform ges. Man kan utgå ifrån att det i alla fall krävs mer än en förändring av skattesystemet, och att de förändringar som sker behöver förändra relativt grundläggande drag av skattesystemet, för att det ska kunna kallas en skattereform. Införandet av RUTavdraget eller enstaka förändringar av fåmansbolagsbeskattningen kan inte kallas för reformer. Däremot kan förstås många sådana mindre förändringar i skattesystemet, när de blir många över tid och läggs samman, konstituera en större förändring, jämförbar i magnitud med en reform. Sedan 2004 har Sverige avskaffat arvsskatten, gåvoskatten, förmögenhetsskatten och (typ) fastighetsskatten, sänkt inkomstskatten för både arbetande och pensionärer, sänkt arbetsgivar- och egenavgifter för en rad grupper och tagit ner bolagsskatten till en sådan nivå, under OECD-snitt, att vissa länder – t.ex. Mexiko – överväger att börja betrakta Sverige som ett skatteparadis. Tror någon att Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar dessa skattesänkningar hade kunnat tas i ett sjok, som en ”skattereform”?

Detta hänger också ihop med vilka kopplingar begreppet skattereform har i svensk politik. En är till att skattereformer ska vara ”neutrala”, i att de inte ska leda till högre eller lägre totalt skatteuttag än innan reformen.

(Hans Bergström tar förtjänstfullt ned denna illusion i sitt kapitel, och konstaterar att hela syftet med skattereformer är – eller borde vara – att uppmuntra andra typer av beteenden än tidigare.) En annan koppling är att ständigt hänvisa tillbaka till ”Århundradets skattereform”, som genomfördes av S och FP 1990-91. Det är välkänt vad den reformen innebar: bredare skattebaser, sänkta marginalskatter på personinkomster och sänkt bolagsskatt, avskaffade avdragsmöjligheter och undantag, med mera. Reformen 1990-91 har fått tjäna som modell för en lyckad skattereform – och många av författarna i antologin återkommer också till den. (I viss mån hänvisas också till den mindre ”Den underbara nattens reform” 1982.)

Men det som sällan diskuteras är de politiska – inte ekonomiska – förutsättningarna för reformen 199091. Många av dessa har beskrivits i pappret En palett av strategier: århundradets skattereform av Peter Santesson (Ratio 2011), men jag vill nämna tre faktorer som har bäring på dagens läge, och som talar mot att en skattereform av ”Århundradets” snitt kommer till stånd inom överskådlig tid.

1. Förändrat politiskt läge i Sverige. Det är inte samma S som i slutet av 1980-talet, och inte heller samma M och FP. Blockpolitiken är tydligare, alla har mer att förlora på att ge sig in i överläggningar, och ideologiska skiftningar har skett – M är närmare mitten, FP längre åt höger än 1990. Reformen 1990-91 genomfördes också mot bakgrund av ett långt socialdemokratiskt styre, en hegemoni som i dag är bruten – S genomförde reformen på grund av insikt om att den var nödvändig för landets ekonomi, inte för att vinna politiska poäng.

Man ska också komma ihåg att ingen gick till val på att genomföra ”Århundradets skattereform” – den var i stor utsträckning en produkt av expertkommittéers utredningar, och beslutades och genomfördes under mellanvalsår. Sedan 2006 är det svårt att genomföra stora förändringar som man inte har gått till val på.

genomföra en skattereform isolerat från de internationella sammanhang vi ingår i. EU-medlemskapet, den allt ökande konvergeringen av skattepolitik inom OECD, konkurrensen mellan länder om skattebaser som den ökade rörligheten för främst kapital och företag har medfört och industriländernas centralbankers koordinering av penningpolitiken, är alla faktorer som hade jämförelsevis marginell betydelse för 25 år sedan. Nu är de högst centrala.

3. Vilka pengar? Drömmen om en skattereform är att man ska kunna sänka skattesatser på bra saker och bekosta det genom att höja skattesatser på dåliga saker, eller eventuellt se till att fler betalar skatt genom att avskaffa avdragsmöjligheter och s.k. kryphål. Under 1980-talet var inflationen hög, marginalskatterna på inkomster och företagsvinster ofta horribla och belåning väldigt lönsamt. I dag finns det inte så många av den typen av skadliga incitament i skattesystemet.

RUT, ROT och sänkta momssatser på böcker och skidanläggningar må ha snedvridande effekter, men i de flesta fall handlar det om aktiviteter som få politiker ser som skadliga. Och man kan inte krama hur många skattekronor som helst ur bilar, snus och sprit utan att det kommer tillbaka i någon annan ände, genom ökad smuggling eller minskade transportmöjligheter för redan utsatta grupper. Fastighetsskatt? Peter Melz beskriver i boken svårigheten med att återinföra en sådan i en form som allmänheten ser som legitim. Och det är inte ett recept för hållbarhet att införa en skatt endast för att den beräknas ge stora skatteintäkter.

Det finns andra aspekter än dessa som är värda att beröra, som tas upp i boken; till exempel att det är mindre skattefusk och högre förtroende för Skatteverket i dag än det var i slutet av 1980-talet, och att skattepolitiken allt mer används som ett politiskt verktyg snarare än ett ekonomiskt. Som läget är nu ser det alltså inte troligt ut att det blir någon ”skattereform för det nya århundradet”.

Ett stalltips dock: avdraget för bolåneräntor fasas ut, oavsett vem som sitter i regering nästa mandatperiod.

2. Internationalisering. Eftersom globalisering och internationell konkurrens nämns i var och varannan artikel är det, paradoxalt nog, lätt att glömma vilken betydelse det har för de svenska systemen. Det är haft när omöjligt för ett land som Sverige i dag att Svensk Linje • nr. 2 • 2014

13

Fjellner 2014

“Det som är bra med EU är gratis, men det som är dåligt är hur dyrt som helst.”

Jag söker ditt förtroende för en tredje mandatperiod i Europaparlamentet. För öppna gränser, mer frihandel och mindre byråkrati.

christofer.fjellner@ep.europa.eu www.fjellner.eu

fjellner2014 @fjellner cfjellner

Fördjupat: Pengar

Valutarevolution SOJ till Bitcoin Av: Daniel Somos

Daniel Somos är fondförvaltare och riksdagskandidat för Moderaterna. Här beskriver han bitcoins arv från den tidiga datorspelvärden och diskuterar dess fallgropar och potential idag. Finns det ett värde i en valuta utan ett uppenbart inneboende värde, och hur man kan beräkna det?

Online multiplayerspelet Diablo II kom år 2000 och kring spelet växte en av de första livskraftiga ekonomierna fram där virtuella föremål omsattes för riktiga pengar. Det kom att kallas item-based-economy, fritt översatt, föremålsbaserad ekonomi. Olika typer av föremål, så som ovanliga svärd och ringar, kunde vara av stort värde för ens virtuella karaktär i Diablo.

Inledningsvis var spelare i Diablo hänvisade till byteshandel. Men det var mödosamt att ha hundratals virtuella möten med andra spelare tills man hittade rätt motpart som hade det föremål man sökte och som var redo att byta mot de föremål man själv ville bli av med. För att råda bot på detta behövdes en valuta. För att något skulle bli en effektiv valuta behövde den vara: 1.

Tillräckligt vanligt för att en genomsnittlig spelare skulle kunna komma över det 2.

Tillräckligt sällsynt för att den skulle kunna behålla sitt värde 3.

Tillräckligt värdefullt för att spelare skulle använda det i sitt spelande, inte bara för handel 16

4.

Möjlig att lagra och vara svår att stjäla

Spelutvecklaren Blizzard hade tänkt att guld skulle vara den gångbara valutan i spelet. Guldet i spelet ansågs dock inte vara lämpligt som en valuta för att en spelare blev av med allt sitt guld när den dog, det var svårt att lagra. Istället började man använda en ädelsten som fanns utspritt i den virtuella världen kallad Stone of Jordan, SOJ. Genom spontan ordning kom den att bli den gångbara valutan i spelet. Ganska snart prissattes alla andra enheter i termer av hur många SOJ de kostade . Förekomst av SOJ i spelet var tillräckligt sällsynt för att den skulle vara av betydelse och den hade ett faktiskt värde för karaktären (den adderade olika typer av färdighetspoäng) . Den kunde dessutom lagras och försvann inte när man dog. Ganska snart började spelare köpa och sälja sina SOJ över Ebay. Än idag kan man köpa och sälja SOJ på Ebay till ett pris av cirka $2,00. Med tanke på att Diablo II är 14 år gammalt måste SOJ anses vara en av de mest framgångsrika virtuella valutorna hittills.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar Virtuella ekonomier tar fart

Diablo öppnade upp för att något helt virtuellt kunde ha ett faktiskt värde. Efter följde ett flertal andra spel och internetbaserade miljöer som försökte kapitalisera och strukturera handeln mellan den reella och virtuella världen. Mest känt är kanske Second Life som har sin egen valuta Linden$ där ett flertal transaktioner på många miljoner kronor ägt rum av virtuella öar och nattklubbar. Second Life fortsätter att omsätta betydande summor trots att många nog såg det som början på slutet när Malmö stad bestämde sig för att satsa över 1 miljon på att öppna ett virtuellt medborgarkontor i spelet . För generationen som varit med om framväxten av dessa virtuella ekonomier så var digitala valutor så som bitcoin en naturlig fortsättning av en pågående utveckling.

Bitcoin intar scenen

Bitcoin lanserades 2009 av ett pseudonym, Satoshi Nakamoto. Kortfattat kan man säga att bitcoin är ett protokoll för att generera unika digitala mynt och att överföra dessa mellan olika virtuella plånböcker. Överföringar och myntens äkthet säkerställs av alla som är med i nätverket. Det finns ingen central administration. Nya bitcoinmynt generares genom beräkning av ett matematiskt problem som ökar i svårhetsgrad ju mer datorkraft som används för att beräkna det. Det maximala antalet mynt är begränsat till 21 miljoner, men varje mynt kan delas upp i fraktioner ner till åtta decimaler. Bitcoin är konstruerat för att replikera kontanter. Tappar du din virtuella plånbok eller skickar bitcoin till någon annans virtuella plånbok så kan du inte få igen de – på samma sätt som du inte kan få igen en borttappad ”vanliga” plånbok.

Initialt var bitcoin värdelösa. En av de första kända transaktionerna var en pizza som köptes för 10,000 bitcoin i maj 2010. Några faktorer som fick bitcoin att ta fart var framväxten av standardiserade handelsplatser och en ökad oro kring stabiliteten i det finansiella systemet.

En av de största handelsplatserna blev initialt MtGox. com. Förkortningen står för Magic The Gathering Online Exchange. Magic The Gathering är ett kortspel och initialt var Mtgox en handelsplats för att handla dessa kort med varandra. Mtgox är numera nedstängt på grund av att stora summor pengar försvunnit från sajten. Detta har fått människor att ifrågasätta bitcoins säkerhet. Kortfattat kan man jämföra detta med en misskött bank som kraschar. Ingen återgick till byteshandel bara för att Lehman-brother gick i konkurrs.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

En annan utlösande faktor för intresset och prisuppgången i bitcoin var den finansiella krisen på Cypern.

Där bestämde sig myndigheter att börja beskatta bankkonton och samtidigt begränsa internationella transaktioner och uttag från cypriotiska bankkonton.

Bitcoin blev för många enda vägen att få ut sina pengar och priset exploderade. I början av 2013 var bitcoin priset en bra bit under $100 men steg till över $1000 under året.

Inneboende värde

Det som varit en av den främsta kritiken mot bitcoin är avsaknaden av ett inneboende, ett så kallat intrinsikalt, värde. Peter Schiff, en varm förespråkare av guldmyntfoten, påpekar att guld hade ett inneboende värde innan den blev en valuta. Av vilken anledning det än må vara så var och är guld åtråvärt. Dess specifika egenskaper utöver detta - att den är svår att förfalska, att den är tillräckligt vanligt för att en medelinkomsttagare ska kunna äga det, tillräckligt sällsynt för att det kan behålla sitt värde samt relativt enkel att lagra - gjorde den lämplig som valuta. Precis som med guld så finns det en begränsad mängd bitcoin, det kräver en begränsad arbetsinsats för att generera nya bitcoin, den går enkelt att lagra och den är relativt säker – men den har inget inneboende värde .

Ett sätt att hävda att bitcoin har ett inneboende värde är värdet på den datorkraft som är avsatt för att beräkna det matematiska problem vars lösning generar fler bitcoins. Bland annat finns det svenskgrundade bolaget KnC Miner som etablerat ett megadatacenter i Boden för att räkna fram nya bitcoins. Men den datorkraft som idag används för att räkna fram nya bitcoin är specialiserad. Man använder så kallade ASIC-kretser.

ASIC står för application-specific integrated circuit.

Det betyder att dessa kretsar endast har ett användningsområde, och det är att räkna igenom det påhittade matematiska problem var lösning belönas med bitcoins. Det vill säga, datorkraften har inget övrigt användningsområde, vilket gör det tveksamt som en grund för ett inneboende värde .

Vissa har hävdad det inneboende värdet finns i den tekniska lösningen bakom bitcoin som gör det möjligt att överföra värden på ett standardiserat sätt. Schiffs motargument är dock att just denna funktion går att replikera i all oändlighet, vilket har visats genom framväxten av en mångfald av andra kryptovalutor med likartade egenskaper som bitcoin.

Den spontana ordningen i Diablo gjorde Stone of Jordan till en valuta. Precis som guld hade Stone of 17

Fördjupat: Pengar Jordan ett värde för spelaren redan innan den blev en valuta. Det är svårt att hävda att bitcoin skulle ha något värde om det inte nyttjades som en valuta. Med detta dock inte sagt att bitcoin inte kan ha ett värde även utan detta inneboende värde.

Behövs ett inneboende värde?

Dagens pappersvalutor kan sägas sakna all form av inneboende värde. Värdet finns endast på grund av att det finns en fungerande ekonomi denominerad i valutan, något som i de flesta fall är en konsekvens av att staten tvingar oss att använda en viss valutan genom sitt våldsmonopol. Vi tvingas betala skatter i den valutan, samt att alternativa valutor i många länder är förbjudna. I den amerikanska dollarns fall kan man också hävda att USA genom sitt globala våldsmonopol tvingar handel i de flesta råvaror att vara denominerad i dollar. En hundrakronorssedel kommer du aldrig kunna byta mot bröd, om den inte är en accepterad valuta som backas av ett våldsmonopol – så frågan är varför bitcoin, som saknar ett våldsmonopol skulle ha ett värde.

En annan kritik mot bitcoin har varit att den är för volatil för att kunna användas som basvaluta. Det krävs en stor portion is i magen för att våga sälja något för ett fast pris i bitcoin över en längre period. En vara som du på måndag ville sälja för 5000 kronor och som då kanske motsvarade 1 bitcoin kan på fredag vara värderat till 2500 kronor då bitcoinpriset utan problem kunnat falla 50% på kort tid. I takt med att bitcoin ekonomin växer bör dock dessa fluktuationer minska.

Vissa har också hävdad att bitcoin idag främst samlas på hög av entusiaster och inte omsätts. Skulle antalet betalösningar som accepterar bitcoin öka kommer dessa entusiaster börja använda sina bitcoin.

Mottagarna av dessa bitcoin, exempelvis Amazon, kan dock antas föredra att växla tillbaka bitcoin till USD. En konsekvens av att exempelvis Amazon skulle acceptera bitcoin kan bli att bitcoin faller i värde i och med att entusiaster som sitter på stora mängder bitcoin försöker köpa ”verkliga” saker för sin virtuella rikedom.

Anonymitet

En fördel som ofta lyfts fram med bitcoin är dess anonymitet. Det är också en anledning till att den blivit väldigt populär som betalmedel för olagliga varor så som droger. Bitcoin gör det möjligt att betala någon från ett anonymt konto till ett annat anonymt konto. Givet att den svarta ekonomin antas omsätta upp till 20 procent av global BNP så är potentialen enorm. Fördelarna är 18

uppenbara. Om en colombiansk knarkkartell kan få hem sina vinster i bitcoin istället för att frakta tonvis med sedlar över gränsen i bilar så är motivationen för de att erbjuda betalningslösningar i bitcoin uppenbara.

I länder med förmögenhetsskatt så kan anonymiteten också erbjuda lösningar för att dölja rikedomar.

Dock är det inte helt problemfritt att omvandla dina vanliga pengar till bitcoin. Även om en hel del bitcoin transaktioner görs direkt, det vill säga att man utbyter kontanter i handen mot bitcoin, så kommer större transaktioner kräva att man går via någon av de bitcoin-handelsplatser som finns. Dessa kräver i sin tur ofta att man för över pengar via en bank. En utlandsöverföring på stora belopp har en tendens att väcka skattemyndigheternas intresse. Men när du väl lyckats omsätta dina tillgångar till bitcoin kan du enkelt flytta de, exempelvis till din mobiltelefon. Där är det mer eller mindre omöjligt för någon att ha insyn i hur mycket du äger.

Remitteringar

I länder med begränsade banksystem har bitcoin en stor attraktionskraft. I många afrikanska länder så sker redan majoriteten av alla banktransaktioner via mobilen. Världens mest utvecklade system för mobila betalningar, M-pesa, drivs av två mobiloperatörer i Kenya och Tanzania. Flera länder i Afrika har sin största intäkt från migranter som skickar hem pengar till sina familjer, så kallade remitteringar. Det är dessa flöden som företag så som Western Union och Moneygram lever på. Men att skicka pengar via Western Union kan kosta över 10% i avgift. Om en migrantarbetare i Sverige istället kan skicka bitcoin direkt till sin släkts mobil så faller transaktionskostnaden dramatiskt. Svenska företaget Kipochi har redan lanserat sig själva i Kenya för att konkurrera med Western Union genom att använda bitcoin.

Vad är fair value?

Om bitcoins fördelar skulle leda till ett globlat anammande och till att det blev den dominerade kryptovalutan, vad bör då en bitcoin vara värd? År 2010 var 1 bitcoin värd cirka 0,008 dollar. I skrivande stund är kursen $480. Även om den skulle falla 99% från dagens nivå, så skulle bitcoin fortfarande vara en enorm framgång. Den astronomiska värdeökning som bitcoin på mycket kort tid haft tillsammans med avsaknaden av ett inneboende värde gör det näst intill omöjligt att ange någon form av intervall för dessa ”rätta värde”.

Investmentbanken Bank of America har dock gjort ett försök genom att använda en grov skattning av Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar money-veolocity – relationen mellan ekonomisk aktivitet och penningmängd. I USA uppgick konsumtionen 2012 (personal consumption) till $11 biljoner och hushållens totala likvida tillgångar till $0,7 biljoner.

Den innebär att 0,07 procent av ekonomis värde hölls på sparkonto. E-handeln i USA uppgick 2012 till $224 miljarder. Om velocity är samma för e-handel som i övrigt så bör ungefär $15 miljarder av e-handelspengar ligga som likvida medel. Om 10 procent av USAs e-handel skulle ske i bitcoin så skulle det innebära att ett värde av ungefär $1,5 miljarder skulle lagras i bitcoin. Eftersom USA är ungefär 20 procent av jordens BNP tar de denna siffra gånger fem för att extrapolera globalt. Då landar vi på ett långsiktigt behov av att lagra ett värde av $7,5 miljarder i bitcoin. Utöver detta så har bitcoin blivit populärt för remitteringar . Om bitcoin blev lika stora som Western Union inom remitteringar så skulle det öka värdet på bitcoin ytterligare ca $4,5 miljarder, uppskattar banken.

Sammantaget, om bitcoin tar 10 procent av den globala e-handeln samt blir lika stor för som Western Union för remitteringar bör det totala värdet på utestående bitcoin motsvara $12 miljarder. Med maximalt 21 miljoner bitcoins så ger det ett värde på $570.

Angreppssättet är grovhugget men ger en uppfattning om att bitcoin vid dagens värde i varje fall inte längre är extremt billigt, om vi tror att metoden har någon validitet. Den som är mer positiv skulle nog lyfta fram bitcoins potentiella andel av den svarta ekonomin.

Den som är mer negativ skulle nog, utöver avsaknaden av ett inneboende värde, belysa att begränsningen på 21 miljoner bitcoinmynt är felaktig eftersom det går att replikera tekniken och skapa oändligt med identiska kryptovalutor.

Erfarenhet Kunskap Erfarenhet Kontaktnät Kunskap Ambition Kontaktnät Ambition Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21 Lund Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 www.skanegardar.se Bredgatan 25, 222 21 Lund

Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21Kontorstid, Lund tel: 046-19 04 40 Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 Fax: 046-12 32 50 LANTEGENDOMAR: FÖRMEDLING, RÅDGIVNING, VÄRDERING www.skanegardar.se www.skanegardar.se Svensk Linje • nr. 2 • 2014

19

Fördjupat: Pengar

Den ideologiska kortslutningen Av: Anne-Marie Pålsson

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och före detta riksdagsledamot för Moderaterna, åren 2002 till 2010. Hon startade debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster och är på många sätt upphovsmannen till RUT-reformen.

Hon har författat ett flertal böcker och har sedan ett antal år lämnat Moderaterna.

För 20 år sedan befann sig Sverige i djup ekonomisk kris av samma slag som många EU-länder nu upplever. Fallande produktion, ökande arbetslöshet och skenande budgetunderskott. Det var då som regeringen-Persson införde en regel om att statens finanser ska uppvisa överskott. Detta populärt kallade överskottsmål kom att tjäna Sverige väl. Ekonomin kom på fötter och statsfinanserna förbättrades i rask takt. Och det gav inte minst Göran Persson själv något av en hjältestatus. Även efter det att finanskrisen ebbat ut slog Göran Persson mynt av sina insatser som rikshushållare.

Det var en effektiv strategi som räddade regeringen Persson i två val – 1998 och 2002. Men i valet 2006 räckte det inte längre att mana fram bilden av Persson som den yttersta garanten för Sveriges välstånd för att ge Socialdemokraterna segern.

Ty alliansen hade inte bara gjort Perssons sparsamhet till sin utan därtill gjort den än mer ambitiös. Allt vad regeringen Persson gör kan vi göra bättre, var 20

alliansens måtto. Strategin fungerade! Alliansen vann valet på en politik som mer energiskt än Persson hyllade statlig sparsamhet och sunda statsfinanser.

Att göra något annat hade i det läget varit att begå politiskt självmord. Ty varje handling som kunde ses som ett avsteg från Perssons sparsamhetsdygd skulle utnyttjas av de politiska motståndarna.

Det är lätt att förstå att en politik byggd på sparsamhet var ett framgångsrecept så länge som statsfinanserna var usla. Men så är inte längre fallet. De svenska statsfinanserna är utmärkta. I själva verket har överskottsmålet helt tjänat ut sin roll. För att förstå varför det ändå finns kvar räcker inte ekonomiska förklaringsgrunder. Det är den politiska logiken som måste förstås. Fast i retoriken är det ändå de ekonomiska argumenten som hörts mest.

Och dessa är många. Förutom det självklara - nedbringa statskulden till en hanterlig nivå – har det Finanspolitiska Rådet identifierat mer än 15 olika motiv för överskottsmålet. Några återkommer ständigt Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar andra tas med bara någon enstaka gång. Det är därför svårt att värja sig mot intrycket att överskottsmålet är så viktigt, att motiven för det fabriceras i efterhand för att passa den rådande situationen. Över regeringens dokument i denna fråga vilar rent allmänt en övertro på vad överskott i de offentliga finanserna kan åstadkomma. De ger oss välfärd och trygghet, stabilitet och säkerhet, skyddar oss mot den globala finanskrisens verkningar och är en garanti för rättvisa mellan generationerna Ligger det något i detta? Mitt svar är nej. Om syftet med överskott är att skapa resurser för att klara de gamlas behov av vård och omsorg, borde sparkravet läggas på kommunerna, ty det är de som bär huvudansvaret för detta. Men för kommunerna gäller bara att deras budget skall vara i balans.

Därtill uppstår inte några framtida vårdresurser för att den offentliga sektorn sparar idag. För det krävs reala investeringar i vårdsektorn. Skapas inte dessa inom landet måste de köpas utifrån. Målet måste därför formuleras i termer av överskott i bytesbalansen och inte i termer av överskott i den offentliga sektorns finanser. Men så är alltså inte fallet.

Det stabiliseringspolitiska argumentet prövades inför folkomröstningen om en svensk anslutning till EMU. Utredarens svar var att några långsiktiga överskott inte behövdes ty inte ens under konjunkturcykelns djupaste fas bedömdes den svenska budgeten understiga den nedre gränsen om tre procents underskott. Bedömningen höll streck också under den senaste krisen då budgetunderskottet, inte ens under dess mest akuta fas, passerade över den kritiska treprocentsgränsen.

Den andra komponenten av Maastrichtkravet – en bruttoskuld på maximalt 60 procent av BNP – diskuterar regeringen inte alls. Det beror alldeles säkert på att regeringen inte vill göra det. Den svenska skuldkvoten ligger nämligen redan långt under den kritiska nivån – på knappa 40 procent enligt regeringens bedömning. Räknar man dessutom på det korrekta sättet - i termer av nettoskulden - och värderar tillgångarna på korrekt sätt är staten inte bara skuldfri utan därtill rik.

Regeringen redovisar nämligen de bokförda värdena på sina tillgångar och inte de verkliga. Som exempel kan nämnas att 2006 värderades statliga Vin & Sprit till 7 och Vasakronan till 21 miljarder kronor. Något år senare såldes dessa bolag för närmare 100 miljarder Svensk Linje • nr. 2 • 2014

kronor. Bostadsfinansieringsbolaget SBAB värderas till 500 miljoner trots att det vid en försäljning beräknas inbringa staten 5-10 mdr kronor.

Tesen om att starka statsfinanser är en försäkring mot finansiella kriser motsägs vidare av att den senaste krisen drabbade Sverige hårdare än de flesta andra utvecklade länder mätt som fall i produktion och sysselsättning. Däremot drabbades vi inte av en statsfinansiell kris – men det gjorde å andra sidan inte heller de flesta andra länderna.

Kvar återstår som förklaringsredskap den teori som ekonomerna själva brukar hänvisa till: ”tax smoothing”. Teorin innebär i korthet att det är bättre att låt statsfinanserna fångar upp effekten av de temporära fluktuationerna i ekonomin (genom att uppvisa överrespektive underskott) än att detta sker via varierande skattesatser.

Men den teorin är inte tillämplig för den svenska situationen. De problem Sverige står inför är permanenta: vi lever längre och ställer större krav på vård och omsorg. Våra problem måste därför lösas på annat sätt än att statens budget visar överskott: exempelvis genom en höjning av pensionsåldern. Över huvud taget ger den ekonomiska forskningen bara stöd för överskott i statsbudgeten om finanserna är usla. Men istället för att avveckla överskottsmålet – vilket mot bakgrund de starka statsfinanserna vore det naturliga steget – gav alliansregeringen riksdagen i uppdrag att lagreglera det.

Så gjorde riksdagen också den 14 juni 2010. Beslutet togs utan debatt och bara en motion lämnades in. I den uttryckte oppositionen inga kritiska synpunkter över förslaget som sådant bara irritation över att regeringen utestängt den från processen att ta fram förslaget.

Men förstod riksdagen att en lagreglering av ett överskott hos den svenska staten är samma sak som att i lag tvinga en annan sektor i ekonom till ett lika stort underskott? Ty alla kan inte spara samtidigt! Lika mycket som en sparar måste en annan låna. Det följer av grundläggande bokföringsmässiga samband.

Och vilka är då ”de andra”? I grova termer handlar det om den svenska privata sektorn, den utländska privata sektorn och den offentliga sektorn i andra länder. Men varför ska exempelvis hårt skuldsatta svenska hushåll eller krisländer i södra Europa öka sin skuldsättning ytterligare bara för att det rika Sverige vill spara än mer ter sig svårbegripligt.

21

Fördjupat: Pengar Det är ett högt pris väljarna måste betala för den politiska fixeringen vid överskottsmålet. Med exempelvis ett skuldmål för den offentliga sektorn på 40 procent - som många länder i EU arbetar efter och som också var Moderaternas linje fram till 2005 - skulle de offentliga utgifterna kunna ökas eller skatterna minskas med i genomsnitt 50-100 miljarder kronor årligen utan att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotades.

På en mandatperiod räcker det till att bygga ett par hundra tusen medelstora lägenheter. Eller till utbyggnaden av höghastighetstågen mellan StockholmGöteborg och Stockholm – Malmö. Och för den som föredrar skattesänkningar, kan en avveckling av hela statsskatten och hela kapitalinkomstskatten finansieras inom ramen för ett slopande av överskottsmålet.

Med tanke på vilka möjligheter till röstköp en avveckling av överskottsmålet erbjuder borde dess tid i svensk politik varit kort. För mig var frågan bara vilken sida som skulle kränga av sig tvångströjan. Jag trodde länge att det var Socialdemokraterna som med två förlorade val behövde en lockande politik. Att då kunna locka med mer av allt utan höjda skatter framstod för mig som ett vinnande koncept.

Socialdemokraterna har heller inte något behov av att bevisa sin förmåga att sköta statsfinanserna. För dem räcker det att påminna om hur de räddat Sverige två gånger efter borgerliga regeringars misslyckande. Den tidsmässiga distansen till överskottsmålets upphovsman - Göran Persson - har slutligen ökat vilket gör det lättare att lägga om politiken.

Under Håkan Juholts ledarskap kunde man ana också en viss omsvängning i synsättet. Men hans tid som partiledare var kort och när han ersattes av Stefan Löfven återgick partiet till det tidigare stenhårda försvaret av överskottsmålet. Så hårt att Socialdemokraterna nu tycker sig kunna kritisera alliansregeringen för att köra Sveriges finanser i botten på samma sätt som för 20 år sedan. Underskottet i statsbudgeten är nämligen nu rekordstort enligt Ekonomistyrningsverkets bedömning.

Regeringen försvarar sig med att i dåliga tider ska staten vara expansiv för att hjälpa ekonomin på traven. Underskotten är därför naturliga och inget att bekymra sig över särskilt inte som de svenska statsfinanserna fortfarande är starka internationellt sett. Det har regeringen rätt i.

Men Socialdemokraterna har samtidigt rätt i att 22

regeringen inte klarar målet om överskott i statsfinanserna vilket regeringen faktiskt inte gjort sedan det lagreglerades. Istället för ett överskott på 1 procent blir facit för regeringen snarare ett årligt underskott på 1 procent sedan den tillträdde.

Fast frågan är hur mycket kritik det egentligen ligger i Socialdemokraternas attack på regeringen. Kanske är det bara ett utspel för galleriet? Frågan är inte bara ägnad att provocera utan en hel del pekar faktiskt på att båda sidor i grunden vill ha en ändring av överskottsmålet men att ingen vågar ta det första steget.

För det är det politiska priset för högt. Värnandet av överskott i statens finanser är fortfarande ett trumfkort i politiken.

Istället breder tystnaden ut sig. Alliansregeringen vill inte påminnas om att den inte lyckats leva upp till sina stolta ambitioner och oppositionen vill inte ha en diskussion om hur de tänker finansiera sina vallöften.

Båda sidor har alltså goda skäl att inte kritisera den andra sidan mer än nödvändigt.

Fast helt tyst är det inte. Då och då flammar debatten upp - som nyligen i riksdagen då finansminister Borg presenterade regeringens vårbudget. Beskyllningarna haglade från båda sidorna i den uppretade debatten som sedan fortsatte i TV och radio.

Så uppstår en slags politikens terrorbalans av att båda sidor i svensk politik fjättras vid samma tanke på att överskott i statsfinanserna är den bästa politik en regering kan erbjuda sina väljare. Utan att de egentligen tycker så och utan möjlighet att lämna sin uppfattning utan att den andra sidan gör detta samtidigt. Det är först när minnet helt förbleknat som positionerna kan lämnas utan rubriker och därmed utan politiska kostnader.

Men vilka är de ideologiska konsekvenserna av taktikspelet kring överskottsmålet? För överskottsmålet rör vid själva kärnan i både vänsterns budskap och det liberala. Det ligger inte i vänsterns ideologi att säga nej till gemensamma satsningar bara för att staten ska stå stark lika lite som den liberala grundsynen värnar idén om att det är staten som ska leverera välfärd och trygghet.

Av förklarliga skäl avstår jag här från att granska överskottsmålets relation till vänsterns idétradition utan nöjer mig med förhållandet till det liberala tankegodset om frihet och oberoende från staten. Argumentet är följande. Sänkt skatt ökar det ekonomiska utrymmet för det privata sparandet och med en egen buffert står Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar den enskilde individen starkare och friare gentemot en godtycklig och inte alltid rättvis stat.

Funnes det därför inte ett värde i sig att sparandet skedde i den privata sektorn - detta särskilt som staten redan i utgångsläget är både rik och mäktig och hushållen mestadels fattiga och svaga? Skulle det inte öka individernas egen förmåga att stå emot kriser?

Mitt svar är entydigt ja. De allra flesta svenska familjerna har bara mycket små ekonomiska marginaler. Bortfall av inkomster, som följd av arbetslöshet eller sjukdom, under även korta perioder får omedelbara ekonomiska konsekvenser för de flesta svenska hushållen. Eftersom de egna resurserna är mycket små är beroendet av de offentliga ersättningarna närmast totalt och sårbarhet för varje förändring i trygghetssystemet extremt stort.

Att de egna resurserna är små är en direkt följd av den svenska politiken. Med en skattefinansierad ekonomisk trygghet i samband med arbetslöshet, sjukdom och ålderdom måste skattetrycket bli högt. Då blir utrymmet för eget sparande i motsvarande grad litet.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att de svenska hushållens förmögenheter är så låga internationellt sätt.

Hade överskotten istället delats ut till medborgarna hade varje svensk – gammal och ung en normalfamilj – två vuxna och två barn – kunnat öka sitt sparkapital med 100,000 kronor på en mandatperiod. Med det närmar vi oss den årslön på banken som den förre finansministern Anne Wibble önskade.

Men den officiella retoriken handlar inte om att stärka den enskildes förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Alliansregeringen betonar tvärtom att det är statens uppgift att förse medborgarna med ekonomisk trygghet. Därför är det staten som skall samla i ladorna.

Men går staten att lita på?

att överblicka – de är också stadda i ständig förändring.

Så blir det med ett system som grundar sig på politiska löften istället för civilrättsligt bindande avtal. För att bryta ett politiskt löfte räcker det med en enkel knapptryckning i riksdagens kammare. Då synen på den offentliga sektorn skiljer sig så starkt mellan vänsteroch högersidan i svensk politik kan man därtill räkna med att förändringarna blir många och återställarna likaså vid varje byte av regeringsmakten.

Civilrättsligt bindande avtal däremot är svåra att bryta ty de ges ett starkt skydd av lagen. Om motparten inte levererar den tjänst som avtalats, kan han stämmas inför domstol och tvingas betala skadestånd.

Varje medborgare som önskar en någorlunda förutsägbar tillvaro, där allt inte ställs över ända om olyckan är framme, gör sålunda klokt i att se om sitt eget hus. I vad mån detta sker genom att individen sparar ihop ett eget litet kapital som buffert eller löser sina osäkerhetsproblem genom olika former av försäkringar är en öppen fråga. Men oavsett vilket blir ändå konsekvensen att beroendet av statens trygghetssystem minskar.

Så vad vore då mera naturligt för en regering med liberal grundsyn än att minska ambitionen för den offentliga sektorns finanser för att öka utrymmet för den enskildes sparande? Kort sagt genom att föreslå att överskottsmålet ersätts av ett balansmål.

Men märkligt nog har överskottspolitiken inte alls varit inriktad på detta. Den har bara handlat om statens situation. Det får mig att undra om krisen fått alla att tro att bara en nyckfull stat kan erbjuda välfärd, trygghet och framgång. I så fall är det riktigt illa.

Det är lite si och så med den saken inte minst mot bakgrund av alla de förändringar som de offentliga trygghetssystemen löpande genomgår. Under de senaste 20 åren har vi fått se genomgripande och långtgående förändringar i både skattesystemet och pensionssystemet. Till detta skall läggas också alla andra förändringar som gjorts på socialförsäkringsområdet.

Bara under perioden jan 2003-juli 2006 genomfördes 11 regelförändringar i de system som styr ersättningen vid sjukdom enligt försäkringskassans redovisningar.

De offentliga försäkringssystemen är inte bara svåra Svensk Linje • nr. 2 • 2014

23

Fördjupat: Pengar

En färdväg mot euron Av: Erik Scheller

Erik Scheller är politiskt sakkunnig på Utbildningsdepartementet, tidigare medlem i Handelshögern och kandidat till EU-parlamentet för FP. I denna artikel argumenterar han för att Sverige bör ansluta sig till eurosamarbetet, och ger fem huvudargument för hur det samarbetet bör stärkas.

Den 25 maj i år finns det ett tiotal partier som säger nej, som inte säger något alls eller som tvekar om svenskt medlemskap i euron. Det är partier som alltid varit emot valutasamarbetet eller partier som nu försöker glömma att de en gång varit för. Jag representerar istället det enda parti som säger ja: Sverige ska tillhöra Europas kärna och Sverige ska gå med i euron.

Den europeiska unionen är en framgångssaga värd att försvara. Som fyrbåk för demokratiska värderingar har det lyft stater till rättsstater och frihandelsområde har det lyft miljoner ur fattigdom. Det har rivit hinder mellan människor och den fria rörligheten har segrat på vår kontinent.

Euron har varit och är ännu en central motor i att driva detta arbete framåt. Vårt svenska utanförskap kostar i utebliven handel och uteblivet inflytande.

Euron knyter ihop marknader och människor. De argument som stora delar av borgerligheten omfamnade i Eurokampanjen 2003 är ännu gällande.

Samtidigt har utvecklingen sedan 2008 tydligt 24

utmanat valutasamarbetet. I många medlemsländer har de finanspolitiska ramverken brustit, och de mekanismer som från börjat skulle garantera att skilda länder med skilda konjunkturcykler kunde inordnas under en gemensam penningpolitik har visat sig otillräckliga. Det är också klarlagt att Grekland vid inträdet i valutasammarbetet inte uppfyllde samtliga villkor.

Något som i sig utmanar förtroendet medlemsstater emellan. Å andra sidan möttes sammantaget den kris som vi genomlevt på ett i stora drag resolut sätt. I oprövad terräng visade sig ECB, sannolikt dock med oklart stöd i lag och direktiv, genom en väl avvägd penningpolitik kunna leda eurozonen ur den akuta fasen även då ECOFIN och europeiska rådet inte förmådde att samordna ett rimligt finanspolitiskt svar.

Nu pågår hela det europeiska samarbeten en period där vi drar lärdomar från det som varit. Den institutionella miljön utvecklas så de jure speglar de facto.

Vi förstärker budgetdisciplinen och vår gemensamma Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar möjlighetet att mota nästa kris. Slutsatsen är att Euron överlevde även med ett bristande regelverk och bristande regeltillämpning. Med en bättre institutionell miljö bör valutan kunna överleva också näsa kris.

Min önskan är att Sverige ska ta del i denna utveckling, istället för att hamna allt längre ifrån den europeiska kärnan. För att göra det krävs en svensk färdplan mot euron. Som genom reella förändringar kan mota reella utmaningar för valutasamarbete och skifta den svenska debatten. Jag vill i denna artikel lista de åtgärder jag bedömer som mest centrala. Det handlar om åtgärder för att stärka det europeiska samarbetet och skapa förutsättningar för den gemensamma valutan att fungera fullt ut, och det handlar om att stärka valutasamarbetets funktion i grunden.

1.

Vi behöver bli bättre på att hantera skilda konjunkturcykler inom eurozonen. Länder med för låg konjunktur riskerar att drabbas av hög arbetslöshet, då lägre produktivitet inte kan mötas med lägre värderad valuta. För att motverka detta är det nödvändigt med en högre mobilitet av arbetskraft än idag. Människor måste, som inom Sverige, flytta från arbetslöshet till jobb. Andelen av arbetskraften inom EU som ett givet år byter stat är under 2 promille, i USA är andelen som byter deltat drygt 2 procent. Mobiliteten inom EU behöver öka och politiken för ökad rörlighet behöver bli kraftfullare. Det handlar både om hårda frågor såsom att värna utstationeringsdirektivet och inte försvåra för utländsk arbetskraft, men också om mjukare bestämmelser såsom att fortsätta att samordna högre utbildning, bedriva utbytesprogram och finansiera språkstudier.

2.

Unionen behöver kunna dämpa konjunktursvägningar och arbetslöshetsökningar genom en flexibel arbetsmarknad och lönepolitik. För att åter igen göra en jämförelse med USA är där relationen mellan minimilönen och den genomsnittlig lön betydligt lägre i USA än i flertalet europeiska länder.

Medan minimilönen ligger på ca på 30 procentenheter av genomsnittslönen i USA ligger den i exempelvis Finland och Frankrike på ca 50 procent av genomsnittslönen. För att valutan ska kunna fungera är det min bedömning att minimilönerna i respektive land antingen inte får vara för höga, alternativt måste mekanismer finnas på plats som i praktiken, som det svenska avtalet mellan IF Metall och Teknikföretagen 2009, kan sänka lönekostnaderna i kristider. Denna typ av mekanismer behöver genom nationell politik komma på plats.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

3.

Eurozonen behöver reell beredskap att akut kapitalisera och lösa ut länder eller större banker som inte uppbär kapitalmarknadernas förtroende. En sådan permanent funktion finns numera i Europeiska stabilitetsmekanismen. Min bedömning är att ramverket kring ESM är väl utformat men att ESM behöver stärkas med ytterligare eget kapital istället för att som idag i stort förlita sig på att själv låna upp medel. Detta understryks bland att av att ESM inte regelmässigt getts högsta kreditbetyg av kreditvärderingsföretaget.

4.

Stabilitets- och tillväxtpakten behöver i handling visa sig stark. Sexpacken och tvåpacken för oss i rätt riktning men bland annat semiautomatiska sanktioner mot länder som bryter mot regelverken.

Min bedömning är att de regelverk som nu kommer på plats är tillräckliga, men de behöver prövas i praktiken innan Sverige ansluter sig.

5.

Parallellt behöver Sverige ta nationella steg mot ett framtida medlemskap. Min linje är att Sverige mot mitten av nästa mandatperiod, då följderna av den finanskris vi nu lägger bakom oss kan utvärderas, tillsätter en ny bred statlig utredning för att studera förutsättningarna för ett svensk euromedlemskap. Då kommer det ha gått 20 år sedan Calmforsutredningen presenterade sitt betänkande i samma fråga. En ny utredning måste till.

Detta skulle vara en samlad väg mot ett svenskt euromedlemskap. En ambitiös politik för ökad rörlighet, ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, ökad finanspolitisk stabilitet och ökad förmåga till solidaritet i Europa.

Jag vill se och verka för ett fördjupat europeisk samarbete. Samtidigt ska Sverige ta de första stegen i en ny process för att pröva ett svenskt medlemskap i valutaunionen. I den processen och fram till valet i maj kommer jag vara tydlig: Sverige ska gå med i euron.

25

Mitt i 2014 svepte en våg av vilda trianguleringar över Sverige. Reformisterna gick samordnat till kamp för högre skatt, fler Tillväxtverk.

Detta blottade bristerna i det gamla FMSF. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för friheten. De föll av för det ospontana, det medvetna i reformisternas kamp. FMSF slittrades i en regeringsvänlig och en randiansk del. Inom FMSF(r) där r:et står för randianerna, inser man att det är liberalismens uppgift att lyfta, förvandla den medvetna kampen till en spontan och oorganiserad kamp för friheten. Vi inom FMSF(r) ser inte splittringen som någonting dåligt i sig.

Tvärtom, splittringen var bra och nödvändig för att ena borgarna på randiansk grund.

Precis som Torys stärktes under Thatcher, precis som GOP stärktes under Reagan genom kampen mot vänsteravvikelserna, precis så kommer dagens svenska randianska rörelse stärkas genom kampen mot det regeringsvänliga inflytande. Det lär oss historien.

När valåret flammade upp Och ropen om rättning från ovan bröt fram Började förbundets ledning att vackla Kackla om reformer likt yra höns Låtsasradikaler, blir rädda då valåret skönjs Det lär oss, lär oss, det lär oss historien x2 Vi läste Rand och von Mises Och angrep politrukernas reformism Vi valde den skoningslösa kampens väg Å enhet på objektivismens grund Vi handlade som randianer Ska göra då valåret skönjs

i

Linjen Vi lärde, lärde, vi lärde av historien x2 Nu sedan vi gjort oss kvitt mjäkiga reformister i sosseFMSF Kan vi randianer börja bygga förbundet Som är vår historiska uppgift och plikt Mjäkiga reformister Kan aldrig bygga förbundet Det lär oss, lär oss, det lär oss historien x2 Splittringen var en bra sak Det rensade bort dom som hindrade Förbundets politiska utveckling Vi står starkare idag än nånsin förr Förbundet stärks av kampen Mot vänsteravvikelser

Refr: Frank Baude

Tänkvärt

Förtroende för reformer Av: Ulrik Franke

Ulrik Franke är före detta förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Här recenserar han två nyutkomna böcker om reformer.

Läst först: Villkorat förtroende, Cajsa Niemann, Stockholm Studies in Politics 153, Stockholms universitet, 2013 Läst sedan: Renaissance for Reforms, Stefan Fölster & Nima Sanandaji, Timbro, 2014

Cajsa Niemanns doktorsavhandling i statsvetenskap sällar sig till ett pärlband av intressanta akademiska studier som på senare år har spritt ljus över regeringskansliet. Där tidigare forskning har behandlat fenomen som statssekreterarna (se recension i SvL 3/2010) och de politiskt sakkunniga (se recension i SvL 1/2012) har turen i och med Niemann nu kommit till relationen mellan politikerna och de opolitiska tjänstemännen.

Hur ser deras dagliga samarbete ut? Respekterar de varandras roller? Och vem utformar egentligen politiken?

Frågorna besvaras utifrån ett digert intervjumaterial med hela 104 informanter. Medan drygt hälften är gjorda av Niemann själv och undersöker perioden 2004-2008 bygger analysen också på ett antal äldre intervjuer som undersöker förhållandena under 1970talet. Det skapar ett intressant djup i avhandlingen, som alltså omfattar två regeringsskiften och flera både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

En intressant iakttagelse i trianguleringens tidevarv 28

är de starka förväntningarna på politikerna att vara just politiker. Ett statsråd förväntas ha en politisk vision, vilja genomföra reformer, ha en agenda: ”För annars får man fan ta mej ingenting gjort, det är min erfarenhet. Låter man sig vara händelsestyrd då sätter man inga avtryck”, resonerar ett av de intervjuade statsråden. Den som saknar politisk viljeinriktning blir inte framgångsrik, därom är politiker och tjänstemän rörande överens. Samtidigt finns det en stark norm bland tjänstemännen om att politikerna ska ha realistiska ambitioner och inte detaljstyra. Politiker som ska bli framgångsrika i regeringskansliet måste respektera tjänstemännens expertis och lita på deras kunskaper.

En av de intervjuade statssekreterarna filosoferar: ”[M]an hörde ju statssekreterar-kolleger som sa ’det där är ju sossar och de hatar oss och det går inte att lita på tjänstemannaorganisationen’ men då är man ju ute på ett sluttande plan, för då kan man ju sitta då som statssekreterare på sitt kontor och skriva propositioner, då går det åt helvete, det lovar jag.”

Ett återkommande tema i avhandlingen är förväntan Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Tänkvärt på tjänstemännen i regeringskansliet att vara mer än vanliga tjänstemän. De förväntas inte bara förse statsråden med sakligt korrekt och fullständig information; de förväntas också förutse kritik mot politiken och kunna spela djävulens advokat. Både statsråd och statssekreterare framhåller gång på gång att de inte vill omges av ja-sägare. Här är det svårt att dra en principiell gräns mellan politiska och opolitiska råd.

Regeringskansliet är och förblir en politisk organisation, även tjänstemännen i det nya intervjumaterialet stundom värjer sig mot det politiska. Ändå är det en oerhört stark norm att ansvaret för politiken ligger på ministern allen: ”Men till syvende och sidst så är det ju aldrig tjänstemannens produkt som läggs fram utan det är ju vi som politiker som har att ta ställning till det som kommer ifrån dem”, kontstaterar ett statsråd. Att tjänstemännen bereder ärenden, påverkar skrivningar och gör budgetavvägningar ger inte politikerna carte blanche att skylla ifrån sig. Den andra sidan av myntet är att den tjänsteman som har invändningar politiken bara har att byta jobb.

Missnöje får inte uttryckas, vare sig inåt eller utåt. Så ser hederskulturen ut.

Stefan Fölster och Nima Sanandaji tar med sin bok över stafettpinnen från Johnny Munkhammar som i the Guide to Reform (2007) argumenterade för att marknadsliberala reformer är både önskvärda och politiskt möjliga. Att årets uppföljare i princip driver samma teser ligger den inte i fatet. Marknadsekonomin behöver alla sina vänner – kanske mer än någonsin, i spåren av den finanskris som har skamfilat dess rykte.

Det citat som inleder boken sammanfattar dilemmat på ett bra sätt: ”We all know what to do, we just don’t know how to get re-elected after we’ve done it.” Att Jean-Claude Juncker, mångårig premiärminister i Luxemburg och yttrandets upphovsman, i Europaparlamentsvalet nu förs fram som EPPgruppens samlande Spitzenkandidat till kommissionsordförande är i sammanhanget talande, men knappast lugnande.

Fölster & Sanandaji levererar en solid plädering för fria marknader. Den breda historiska exposén över hur marknadens institutioner gjorde Europa rikt övergår snart i spetsigare referat av modern forskning, som avlivar ett antal seglivade myter. Länder som ökar sin ekonomiska frihet får bättre tillväxt. Hårt reglerade arbetsmarknader, höga skatter och handelshinder skadar vårt välstånd. Höga skatter och stor offentlig sektor har en negativ korrelation med tillväxten per capita. Avreglerade marknader skapar arbetstillfällen Svensk Linje • nr. 2 • 2014

som kommer de mindre bemedlade till del. Och sist men inte minst: den fattigste decilen i de länder som har minst ekonomisk frihet är nästan tio gånger fattigare än den fattigaste decilen i de länder som har störst ekonomisk frihet. Den som vill hjälpa dem som har det sämst gör bäst i att reformera för att göra hela samhället rikare.

Dessvärre är det inte sådana fakta som avgör vad som är politiskt möjligt, utan oron hos Juncker och hans gelikar. De gör bäst i att noga studera det andra huvudbudskapet i Renaissance for Reforms: bland 93 regeringar i OECD-länder har de som valts om i genomsnitt ökat landets ekonomiska frihet klart mer än de som inte valts om. För högerregeringar är det väsentligen ingen skillnad, men för vänsterregeringar är sambandet påtagligt: det är inte politiskt farligt utan tvärtom gynnsamt att reformera i liberal riktning. Det är ett budskap som inte kan upprepas nog ofta.

Politiker som vill bli framgångsrika har en hel del att lära av både Niemann och av Fölster & Sanandaji.

Förmågan att ta ut en politisk kurs istället för att sitta still i båten är inte bara nödvändig för att reformera samhället utan är lika viktig för lyckas i regeringskansliet. I så måtto är politik verkligen att vilja. Samtidigt går normen att lyssna på tjänstemännen och till fullo utnyttja deras kompetens igen i några av de råd som Fölster & Sanandaji pekar ut i sitt slutkapitel: vikten av att lära av forskning och erfarenhet, värdet av att nagelfara sina förslag i förväg samt behovet av att reformera på ett sätt som går att utvärdera. Här blir det uppenbart varför den intervjuade statssekreteraren bävar för den dag då han sitter ensam på sin kammare och skriver propositionerna.

Sverige genomförde under 1980- och 90-talen ett antal framgångsrika reformer, såsom sänkta marginalskatter, reformerat pensionssystem och införandet av ett budgetramverk som har räddat oss från grekisk tragedi. Ändå återstår en hel del att göra, inte minst vad gäller arbetsmarknad, hyresmarknad och skattetryck.

Vem vågar satsa på att bli omvald?

[Nima Sanandaji skriver själv om sin bok på följande sidor.]

29

Tänkvärt

Omruskande reformer Av: Nima Sanandaji

Nima Sanandaji är teknologie doktor vid KTH och författare. Han är, tillsammans med professor Stefan Fölster, aktuell med boken ”Renaissance for Reforms” (Timbro och Institute of Economic Affairs) som uppmärksammats av liberala tankesmedjor i 45 olika länder.

I slutet av mars utsågs Manuels Valls till Frankrikes nya premiärminister. Enbart två veckor senare utannonserade han ett reformpacket som fick världen att häpna. Valls ambition är att banta den offentliga sektorn, bland annat genom en frysning av de statliga pensionerna och minskade resurser till politiskt känsliga områden som sjukvård och socialt stöd. De föreslagna reformerna är, milt sagt, ovanliga för Frankrike. Landets politiker har länge varit mer benägna att öka snarare än minska statens omfång. Ännu mer förvånande är att Valls företräder en socialistisk regering. Samtidigt är förslaget inte helt oväntat. Snarare ligger det i linje med de löften som den franska presidenten François Hollande gav i början av året. Hollande har på kort tid gjort sig känd som en av Europas främsta företrädare för radikal socialism. Bland annat har han kämpat för att införa en 75 procentig skattenivå för höginkomsttagare i landet. Därför förvånande han många med löftet att dra ned på de offentliga utgifterna. Ännu mer förvånande är att ambitionen inte bara sträcker sig till att minska utgifterna för att få statsbudgeten under kontroll. Hollande har också lovat att skapa utrymme för sänkt skattebörda för både individer och företag. ”Under 2014, detta år, kommer vi att spara 15 miljarder [euro]”, förklarade Hollande i sitt tal och 30

fortsatte ”Mellan 2015 och 2017 kommer vi att frigöra 50 miljarder ytterligare. Detta har aldrig gjorts förut.”

Hollande har rätt i att reformen skulle vara unik för landet. Frankrike har under senare tid avvikit från många andra utvecklade ekonomier, genom att röra sig åt vänster snarare än åt det liberala hållet i termer av ekonomisk politik. Mellan 2002 och 2012 ökade de offentliga utgifterna från en redan hög nivå på 53 procent till hela 57 procent. Hur kommer det sig egentligen att landets politik har svängt så pass att en socialistisk president och hans premiärminister riktar in sig på att minska statens omfång? Ett svar är att allmänheten i Frankrike är missnöjda med den förda vänsterpolitiken. Det är ingen slump att Manuel Valls, en centrist inom det franska socialistpartiet, utnämndes till premiärminister kort efter att socialisterna gick back i de lokala valen. En annan förklaring är att till och med experter i den franska vänsterregeringen är medvetna om de problem som höga skatter och en alltför stor stat kan ställa till med.

Att öka offentliga utgifter kan på kort sikt vara ett lockande val, även om pengarna i slutändan inte skulle spenderas på bästa sätt. En anledning är att politiker kan köpa stöder av väljare och olika särintressen som Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Tänkvärt direkt gynnas av utgifterna. En annan är att offentliga utgifter kan stimulera ekonomin på kort sikt.

Offentliga utgifter kan, om de går till rätt ändamål och finansieras med förhållandevis låga skatter, också ha fördelaktiga effekter – till exempel om de spenderas på grundforskning eller användbar infrastruktur.

Samtidigt visar ekonomisk forskning tydligt att offentliga utgifter kan hämma ekonomins utvecklingskraft.

En mekanism som forskare relativt nyligen riktat fokus på är så kallad utträngning av den privata sektorns aktivitet. Det innebär i korthet att när skatter och/eller offentliga utgifter ökar så trängs den privata sektorns bidrag till tillväxt och jobbskapande ut (en tydlig illustration är utvecklingen i Sverige under andra halvan av 1900-talet, där privat sektor knappt växte genom nya jobb i takt med att välfärdsstaten snabbt expanderade).

Framförallt i länder som Frankrike, där offentliga utgifter redan är höga, finns goda skäl att minska snarare än öka de offentliga utgifterna.

Under förra året gjorde Angel Gurria, generalsekreterare på OECD, följande uttalande: “Den franska ekonomin har enorma resurser och omfattande potential, men överdriven nivå av regleringar och höga nivåer på beskattning eroderat dess konkurrenskraft”.

Uttalandet är ovanligt rättframt, inte minst med tanke på att det berör kritik mot ett av OECD:s största medlemsländer. François Hollande är i grunden en anhängare av den politik som OECD kritiserar så hårt. Hans presidentkampanj vilade på löftet att försvara offentliga utgifter, expandera statens makt och höja skatten på framförallt de rika. Efter ett par år vid makten tycks dock verkligheten kommit ikapp. Det råder ingen tvekan om att Hollande själv tror mer på socialism än liberalism. I praktiken tycks han dock ha accepterat idén att statens omfång behöver skäras ned, om inte annat för att främja jobbskapande.

En parallell kan dras mellan utvecklingen i Frankrike och Danmark. Vårt grannland till söder har, i likhet med Sverige, genomfört omfattande ekonomiska liberaliseringar under senare tid. Till skillnad från Sverige har dock skatterna bibehållits vid en hög nivå. I jämförelse med andra utvecklade länder har Danmark inte bara rekord i skattenivå, utan också sett till offentliga utgifter. Intressant nog ökade de offentliga utgifterna från 54 till 58 procent mellan 2001 och 2011, när landet leddes av de borgerliga – framförallt på grund av att utgifterna ökades som respons på finanskrisen. År 2011 skiftade makten till en regering ledd av landets socialdemokrater. Den nya regeringen förvånade många med sitt fokus på ekonomisk liberalism.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Helle Thorning-Schmidt, Danmarks statsminister sedan 2011, har försökt röra landet mot liberaliseringar och sänkningar av de offentliga utgifterna. Regeringens utspel har klara likheter med arbetslinjen i Sverige.

Bjarne Corydon, landets socialdemokratiska finansminister, har stuckit ut hakan genom att förordna minskad generositet i välfärdsstaten. Corydon förklarade förra året att han tror på ”konkurrensstaten” som alternativ till välfärdsstaten. Finansministern menar att välfärden bör fokusera på att erbjuda kvalitativa tjänster, och på att minska utbetalningar av bidrag.

Den danska regeringen tycks ha gått så långt i sin kritik av välfärdsstaten att de förlorat sina anhängares stöd. Det är förståeligt att den franska socialistregeringen har anammat marknadsreformer i en mån som kan tänkas gynna dem politiskt. Men varför skulle de danska socialdemokraterna gå så långt att de rentav minskar sina chanser till omval? En del av svaret kan finnas i den forskning som Michael Klitgaard har genomfört. I en artikel med den talande titeln “Why Are They Doing It? Social Democracy and Market-Oriented Welfare State Reforms” frågar sig Klitgaard varför socialdemokratiska partier i Danmark och Sverige rentav har varit drivande “när universella välfärdsstater har reformerats i enlighet med marknadsorienterade principer”. Han drar slutsatsen att eliten i socialdemokratin kan uppfatta strukturella ekonomiska problem som hot mot välfärdsstatens legitimitet. Införandet av marknadsmekanismer som stärker konkurrenskraften ses därmed som ett sätt att bevara också välfärden.

En annan studie, baserat på utvecklingen i Danmark, drar slutsatsen att landets socialdemokratiska parti tidigare har introducerat reformer av skatter, arbetslöshetsförsäkringar och pensioner som både står i konflikt med partiets ideologiska rötter och väljarnas preferenser. Detta är enligt författarna Christian Larsen och Jørgen Andersen bland de ”klaraste exemplen av den oberoende kausala effekten av ekonomiska idéer” på utvecklingen i ett land. De danska socialdemokraterna har tidigare i historien helt enkelt blivit övertygade om att marknadsorienterad politik kan vara ett smart val för landet, även när politiken inte varit populär på kort sikt. Det kan förklara varför Danmark, höga offentliga utgifter och skatter till trots, idag rankas av Index av Economic Freedom som att ha världens tionde friaste ekonomi. Ännu idag tycks ledande socialdemokrater tänka i samma bana.

Frankrike och Danmark är förstås inte unika. Fiona Ross visar i en artikel att ekonomisk liberalism inte 31

Tänkvärt alltid, som man kanske skulle kunna tro, drivs igenom av regeringar till höger av det politiska spektrumet.

Snarare är det så att ”vänstern och centern har gått i marknadsliberal riktning” i många länder. Dessutom skriver Ross att vänstern i länder som Australien och Nya Zealand har ”initierat, snarare än enbart fortsatt driva på, marknadsliberal politik”. Ross menar att detta delvis kan förklaras av det ”gap i förtroende som drabbat vänsterorienterade partier sedan 1970-talets era av ekonomisk kaos, höga nivåer av skatter och utgifter och starka, disruptiva, fackföreningar”. Till sist kan det vara så att vänstern kan ha mandat att driva på förändringar som skulle ha varit för kontroversiella om högerregeringar försökt driva på dem. Frågan är förstås om dessa tendenser kan hålla sig inför framtiden. Kan vi förvänta oss att åtminstone vissa regeringar till vänster i Europa kommer att driva på minskade utgifter?

Under senare tid har den europeiska vänstern radikaliserats snarare än rört sig mot mitten. En viktig förklaring är att frågan om ekonomisk jämlikhet har blivit allt viktigare hos intellektuella och politiskt engagerade till vänstern. Frågan resonerar även bland allmänheten. Samtidigt drivs inte politik enbart av ideologi, utan också av en förståelse av hur verkligheten fungerar. Och erfarenheten från verkligheten pekar på att det finns begränsade vinster med att expandera redan stora offentliga sektorer.

Strax efter att François Hollande pratade om behovet att minska den offentliga sektorn i Frankrike skrev Jean Pisani-Ferry en artikel som illustrerade den mer pragmatiska tankesätt som influerat den franska regeringen. Pisani-Ferry är en fransk ekonom som är professor vid Hertie School of Governance i Berlin.

Han är också en rådgivare till den franska regeringen.

I sin artikel ställde Pisani-Ferry en enkel fråga: “Varför spenderar vissa regeringar mer än andra?”

Enligt den franska ekonomen har många europeiska regeringar “nått punkten vid vilken skatter knappt kan ökas ytterligare” och “kan inte både betala tillbaka sina skulder och bibehålla välfärdsutgifter vid existerande nivåer”. Samtidigt menar Pisani-Ferry att höga offentliga utgifter inte alltid är lika med större sociala investeringar för att minska fattigdom och ojämlikhet.

Vidare skriver han: ”Franska offentliga organ spenderar tolv procent mer av BNP än de i Tyskland, med inga signifikanta skillnader i utkomst i termer av hälsa, utbildning eller fattigdom. Detta indikerar att vissa länder är mer effektiva på social välfärd än andra”.

32

Denna idé är väl värd att betrakta för partier till både vänster och höger runtom Europa. Tyskland har en mogen välfärdsstat, med omfattande sociala ambitioner. Totala offentliga utgifter på 45 procent är uppenbarligen tillräckliga för att finansiera detta system. Man kan rentav argumentera för att Kanada med 41 procent offentliga utgifter når samma mål (något som studeras vidare i boken “Sverige vs Kanada”), eller för den delen Australien med 32 procents nivå.

Behöver till exempel Sverige verkligen spendera 52 procent av BNP på offentlig sektor för att uppfylla den socialdemokratiska visionen av god välfärd?

Erfarenheten i Danmark och Frankrike pekar på att till och med regeringar på vänsterkanten kan anamma idén att ökade offentliga utgifter inte automatiskt och alltid översätts till bättre välfärd.

Vidare läsning:

[Bergh, A. and M. Henrekson (2010). “Government Size and Implications for Economic Growth”, American Enterprise Institute.

Cohen, L. J. Coval and C. Malloy (2011). “Do Powerful Politicians Cause Corporate Downsizing?”, Harvard Business School and NBER, Working paper.

Fölster, S. and N. Sanandaji (2014). “Renaissance for Reforms”, Timbro and Institute of Economic Affairs.

Klitgaard, M.B (2007). “Why Are They Doing It? Social Democracy and Market-Oriented Welfare State Reforms”, West European Politics, 30;1:172-194.

Larsen, C.A. and J.G Andersen (2009). “How New Economic Ideas Changed the Danish Welfare State: The Case of Neoliberal Ideas and Highly Organized Social Democratic Interests”, Governance, 22;2:239-261.

Politiken (2013). “Corydon: Konkurrencestat er ny velfærdsstat”, 2013-08-23.

Project Syndicate (2014). “Cut the Spending, Spare the Poor”, 2014-01-30.

Public Finance International (2013). “France must cut out ‘inefficient’ public spending, says OECD”, 2013-03-19.

Ross, F. (2000). “‘Beyond Left and Right’: The New Partisan Politics of Welfare”, Governance, 13;2:155-183.

Tanzi, V. and H.H. Zee (1997). “Fiscal Policy and Long-Run Growth,” International Monetary FundStaff Papers, Vol. 44, No. 2.

Taylor, J. (2011). “An Empirical Analysis of the Revival of Fiscal Activism in the 2000s”, SIEPR Discussion Paper 10-031.]

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Idel ädel Adelsohn

Släpps den 23/4

”Min ambition har varit att beskriva det politiska klimatet och utvecklingen från det att jag för 50 år sedan engagerade mig politiskt fram till idag. Utan krusiduller beskriver jag tumultet när jag blev

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

partiledare och varför jag avgick samt spelet bakom kulisserna när Thorbjörn Fälldins andra regering sprack. Och jag berättar också vad jag tycker om de Nya Moderaterna.”

33

LÄS MER PÅ NORSTEDTS.SE

Fördjupat: Pengar

Mer EU och mindre snark Av: Erik Hultgren

Erik Hultgren är ledarskribent på Blekinge läns tidning. I denna text visar han att cirka 60 procent av alla kommunala beslut påverkas av EU. Men denna siffra säger i själva verket mer om snarknivån på fullmäktigemöten, än om EU:s verkliga makt.

Denna verkar till oroväckande stor del ligga i att framtvinga pappersdokument.

Ta meningen ”X procent av alla beslut i Y kommer från EU”. Ersätt X med valfri siffra mellan 30 och 80 procent, ersätt Y med kommun, landsting eller riksdag.

Grattis, du har nu skapat en förtroendeingivande mening för att exemplifiera EU:s makt. Är du EU-skeptiker används meningen lämpligen som ett varnande exempel på att Bryssel sväller över alla nationsgränser. Är du EU-entusiast bör du i stället använda den för att visa på vikten av att rösta i Europaparlamentsvalet.

Ja, ungefär så skulle en instruktion för floskelskapande inför EU-valet kunna se ut. Att på ett enkelt sätt försöka förklara hur stor makt som unionen har över de enskilda medlemsstaterna är inte lätt. Såväl diffusa strategier som tvingande direktiv påverkar de svenska lagarna. Ett komplext väv av frivilliga samarbeten och benhårda domslut skapar den maktinstitution som EU ändå är.

Nog är det lockande för politiker av alla kulörer att försöka sammanfatta allt detta genom att dra fram en enkel procentsiffra. Och politiker från alla läger gör 34

det. Under riksdagens utrikespolitiska debatt tidigare i år var det Sverigedemokraternas Julia Kronlid som hävdade att 60-70 procent av besluten i kommuner och landsting påverkas av EU, men det kryllar av liknande påståenden från nästintill alla andra partier. När det drar ihop sig till val lär de bli än vanligare.

Vid en synnerligen givande stund vid middagsbordet fick detta mig att fundera. Var kommer alla dessa siffror ifrån? Och vad innebär de egentligen i praktiken, vilken ”påverkan” är det som mäts? Svaren borde säga en hel del om dagens europeiska union. För vill vi veta vilken makt EU verkligen har kan vi inte nöja oss med en abstrakt procentsats, utan måste försöka se bakom den.

Att ta reda på var de olika procentsatserna kom ifrån visade sig dock inte vara helt lätt. Sällan ges några referenser för var siffran är hämtad ifrån. Efter idogt letande har jag enbart lyckats finna enbart två olika undersökningar. Den ena, ”EU:s inflytande över lagstiftning i Sveriges riksdag” av Christina Johannesson Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar publicerades 2005 i statsvetenskaplig tidskrift. Genom att analysera hur många propositioner som hänvisade till EU-lagstiftning beräknade hon att 30 procent av all lagstiftning på något sätt hade sitt ursprung i EU. Två tredjedelar av dessa kom tvingande direktiv.

Den andra undersökningen, ”Eu i lokalpolitiken”, utfördes av Sveriges kommuner och landsting (SKL) 2010, Genom att räkna ut hur många punkter på fullmäktiges dagordningar som hade koppling till EU beräknade de att 50 procent av besluten på landstings-/regionnivå, och 60 procent av besluten på kommunnivå, påverkades av EU. Ungefär hälften av EU-besluten kom från tvingande direktiv.

Utöver dessa finns det en hel del undersökningar utomlands. En norsk undersökning kom exempelvis fram till att nästan 73 procent av besluten i de norska fylkena påverkades av EU, högre än för de svenska kommunerna alltså! Dessa undersökningar är intressanta, men kan knappast åberopas i den svenska debatten.

Mellan 30 och 60 procent är alltså de två siffror som den svenska forskningen kan ge oss. Det är klart i underkant bland de siffror som oftast nämns. Men vad innebär detta då i praktiken? Låt oss titta närmare på SKL:s undersökning, som är den i tid mest närliggande.

SKL skiljer på två påverkansformer, dels tvingande rättsakter och dels politisk/kulturell påverkan.

Det förstnämnda är den hårda makten, tvingande EU-direktiv. Den består inte minst av miljöregler, livsmedels- och djurskyddslagstiftning och konkurrenslagstiftning. Krav på miljöhänsyn, vattenskydd och energianvändning begränsar direkt kommunernas makt att själva besluta om exempelvis översiktsplaner och nybyggnationer.

Att något påverkas av bindande direktiv behöver dock inte vara så kraftfullt som det låter. Samtliga upphandlingar som görs inom en kommun måste exempelvis rätta sig efter EU:s olika upphandlingsdirektiv. De ställer krav på att lägsta pris, eller mest fördelaktiga bud, måste antas. Samtidigt är kommunerna fria att själva bestämma vad som ska upphandlas och, i hög grad, också vilka krav de vill ställa på varorna eller tjänsterna. SKL är dessutom väldigt generösa i sin bedömning av vad som påverkas av dessa rättsakter.

Allt som har med upphandling att anses vara påverkat av EU. Det gör exempelvis att beslut om att öka andelen ekologiska varor kodas som EU-påverkade, trots att all beslutsmakt ligger hos kommunen.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Alla revisionsärenden som rör kommunala bolag räknas också som tvingande från EU, eftersom unionen beslutat att denna revision faktiskt bör skötas av revisorer. Ett solklart brott mot den svenska traditionen att låta politiska lekmannarevisorer, helt utan utbildning, granska siffrorna.

För många av de besluten som anses påverkade av rättsakter är således påverkan i själva verket rätt liten.

De flesta besluten hade med stor sannolikhet sett likadana ut även utan EU, andra påverkas i sin struktur men ger fortfarande kommunen stor frihet att anpassa detaljerna efter lokala förhållanden. Framförallt inom livsmedel och djurskydd är EU:s tvingande hand hård.

Den andra formen av påverkan, politisk/kulturell, är betydligt mer luddig och sker på en mängd olika sätt, men främst genom den så kallade öppna samordningsmetoden, genom tillväxtstrategier, och genom strukturfonder. Låt oss gå igenom dessa tre.

Den öppna samordningsmetoden innebär i korthet att EU erbjuder utbyte av idéer och ger förslag på riktlinjer som de tycker att medlemsstaterna bör följa.

Ingenting är bindande och inga former av sanktioner kan drabba den som ignorerar riktlinjerna. Forskarna diskuterar fortfarande vilken effekt denna metod har i praktiken, men inom vissa områden verkar de ha varit kraftigt normerande.

EU:s tillväxtstrategier är mer formella än samordningsmetoden och sätter upp tydliga mål för de olika medlemsländerna. På nationell nivå görs årligen strategiplaner för att nå målen och utvecklingen rapporteras tillbaka till unionen. Men inte heller här finns några möjligheter att faktiskt kräva att medlemsstaterna gör något.

EU:s strukturfonder däremot är ett direkt maktmedel i form av pengar som delas ut till olika projekt. Ofta rör det sig om kommuner och landsting som söker pengar för att öka sysselsättningen. Men dessa fonder är små, runt två till tre miljarder årligen för hela Sverige. Totala offentliga utgifter 2012 låg på cirka 1800 miljarder.

Så inom vilka politikområden använder EU sig av dessa tre olika politisk/kulturella påverkansmedel?

SKL nämner exempelvis sysselsättning, äldreomsorg, långtidsvård, folkhälsa, utbildning, krisberedskap, klimatfrågor, informationsteknologi, infrastruktur, integration, regional utveckling, fattigdomsbekämpning, socialt skydd, arbetsmiljö, ”social inkludering och pensioner. Nästan allt som är viktigt med andra ord.

35

Fördjupat: Pengar Ändå är det enbart 30 procent av alla dagordningsärenden som bedöms ha med dessa politikområden att göra, och därmed är påverkade av EU. Det väcker frågor, men inte om unionens makt, utan om vad som egentligen beslutas på kommunfullmäktigemötena runt om i landet.

I SKL:s undersökning finns lyckligtvis en exempeldagordning, från Åmål kommun, för att visa hur de har gjort sina bedömningar.” Attestreglemente för Åmåls kommun”, lyder det första ärendet som helt saknar EU-koppling. Andra ickepåverkade ärenden på listan handlar exempelvis om nivån på arvoden i Barn- och utbildningsnämnden, om inomkommunala revisionsrapporter och om förvaltningarnas anslagsbindningsnivåer. Man kan gissa att dessa punkter inte orsakat någon het debatt.

Att de utgör hela 40 procent av besluten på en fullmäktigedagordning säger nog mer om hur långtråkigt ett kommunfullmäktige kan vara, än om hur stor makt som EU besitter. En annan farhåga som undertecknad har är att EU:s alla strategier och samordningsdokument snarare är en stimulans till pappersindustrin (och eventuellt hylltillverkarna) än en effektiv påverkansmetod.

Ett tydligt exempel på detta är de regionala utvecklingsplaner som samtliga regioner i Sverige tar fram.

Här i Blekinge heter denna plan ”Attraktiva Blekinge” och slår bland annat fast att länet för att bli attraktivt måste bli ett bättre ställe att bo på, ha lägre ungdomsarbetslöshet och bättre kommunikationer.

Inte några högoddsare direkt, och hur detta ska uppnås överlämnas dessutom till dagspolitiken att avgöra.

Så ser, tyvärr, alltför många av dessa dokument ut.

Betyder denna genomgång att EU:s makt är oväsentlig att bry sig om? Inte nödvändigtvis. Minst tre olika motargument går att framföra.

1. För det första så kan EU visserligen låta medlemsstaterna fatta de flesta beslut själva, men genom att sätta upp strukturen och spelreglerna för detta ändå styra utvecklingen. Den fria marknaden är ett, för liberaler, positivt exempel på detta. När varor, människor och pengar kan röra sig fritt över gränserna blir det svårare att sticka ut med höga skatter och omständiga regler för företagen. Rörlighet främjar liberalism.

skriva strategidokument, anta policys och besluta om direktiv så påverkas de naturligtvis av detta. Många av de frivilliga dokument som antas kan därför få stor effekt på nationell nivå. Säg den universitetsrektor inom EU som inte känner till ordet ”anställningsbarhet”, trots att länderna själva väljer om detta begrepp ska genomsyra den högre utbildningen. Denna samordning skapar en motkraft mot den institutionella konkurrens som den fria rörligheten annars skulle kunna skapa. Den gör det också svårare för väljare att påverka politiken, eftersom påverkan är densamma oavsett färg på regeringen.

2. För det andra så säger antalet beslut som påverkas av EU självklart ingenting om vikten av dessa beslut.

Unionen har större makt om den beslutar i ett fåtal väldigt viktiga frågor än om den beslutar i många triviala ämnen.

Stora framtidsfrågor, inte minst klimathotet och inskränkningarna av den personliga integriteten, ligger på EU:s bord. Det pekar på att makten tvärtom är stor.

3. Slutligen kan man också invända att även om EU:s makt i dag är begränsad så finns det inga garantier för framtiden. Två grupper i parlamentet, den gröna och den socialdemokratiska, har inskrivet i sina valmanifest att EU borde få beskattningsrätt genom en finansiell transaktionsskatt. Samma grupper har röstat för förslag om en europeisk bostadspolitik och resolutioner om abort och preventivmedel. Det finns således krafter inom parlamentet som tydligt arbetar för att unionen ska bli mer klåfingrig och detaljstyrande.

Dessa tre argument talar för att frågor om makt- och ansvarsdelning också har sin plats i EU-parlamentsvalet. Men då gäller det att våga lyfta analysen ett antal snäpp högre än vad som går att rymma i ett fåtal procentsatser. Den som förenklar för långt riskerar snarare att förvilla.

En annan sådan struktur är bildandet av en egen ”EU-elit”, inom såväl politiken som byråkratin. När politiker och tjänstemän ständigt ses i Bryssel för att 36

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Sveriges höga ungdomsarbetslöshet beror bland annat på våra höga minimilöner. Och på vår stela arbetsmarknad. Det säger OECD. Vad säger du?

Fördjupat: Pengar

Tredje privatiseringen Av: Maria Eriksson

Maria Eriksson är liberal skribent och författare, hon är för närvarande chefredaktör för Svensk Tidskrift samt krönikör vid Norrbottenskuriren. Eriksson har författat flera böcker för Timbro och har en bakgrund i föreningen Heimdal

Överlevnadshandboken: hur man överlever i naturen i alla klimat till lands och till sjöss av John Wiseman var en av mina favoritböcker i högstadiet. Här kunde man läsa om hur man slår läger i naturen, hur man navigerar och skaffar vatten. Om ätliga bär och växter.

Den var rikligt illustrerad med bilder av djurspår, fiffiga konstruktioner för att samla vatten och första förband.

När jag läste om hur man skulle ta skydd mot radioaktivt nedfall var det vår egen källare jag såg framför mig. Med tygtrasor i ventilerna och prydligt staplade konserver. I praktiken bidde det dock en tumme av fantasierna. I form av en liten överlevnadsask som jag tog med mig på familjens charterresor, redo ifall flyget skulle störta. Någonstans har jag fortfarande kvar en ask med tändstickor doppade i stearin för att tåla väta bättre.

Idag ägnar jag mig inte åt överlevnadshandböcker.

Men den kittlande känslan av att jag är redo för något okänt som kan inträffa finns kvar. Det är den som fyller upp frysen med svamp och bär. Hur länge klarar jag mig på maten i skafferiet? Man kanske borde köpa 38

ett flak vita bönor i tomatsås och ställa i källaren?

Kanske är det också den som får mig att pensionsspara. Att vara utelämnad till prognoserna i det orangea kuvertet är ingen lockande tanke.

Det finns de som går längre än så. Neill Strauss, författaren till The Game, funderar i sin bok Emergency: One Man’s Story of a Dangerous World and How to Stay Alive in It (2009) på vad som händer om den amerikanska ekonomin kollapsar. Var ska man förvara sina pengar? Kan man skaffa sig ett schweiziskt bankkonto? Eller ett medborgarskap i något annat land? Även om det är en kul exposé över hur man förbereder sig för olika slags katastrofer kommer de flesta av oss aldrig att behöva överleva i naturen med våra bara händer eller ha någon nytta av ett extra medborgarskap på en karibisk ö.

För del flesta av oss kommer inte apokalypsen att inträffa. Men mer prosaiska saker kan ju hända. Som att pensionsbromsen slår till.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fördjupat: Pengar ”Det är svårt att planera sin ekonomi när pensionerna åker jo-jo upp och ner, mellan åren”, klagar PRO. Man kan tycka att en organisation, vars medlemmar är födda och uppväxta i krigstider, borde vara medveten om att framtiden kan vara osäker. Att bästa sättet att planera sin egen ekonomi är att ha en egen ekonomi.

Men så såg nu en gång löftet till medborgarna ut.

Vi ger er trygghet! I form av en lång rad offentliga välfärdssystem.

I dag pratar borgerliga politiker gärna om att unga bostadsköpare borde skaffa sig en sparandekultur och en amorteringskultur. Men är det så konstigt att den som köper sin första lägenhet belånar sig högt? När vi lärt oss att det finns lån som avskrivs vid pensionen?

Att regeringen nu föreslagit att studielånen inte ska avskrivas när en person går i pension är åtminstone ett steg i rätt riktning – liksom att man, vid denna tidskrifts pressläggning, ännu inte dragit tillbaka förslaget. Den som tar ett lån bör givetvis också betala tillbaka det.

Det den svenska debatten saknar är insikten att ett ökat eget ekonomiskt ansvar också ger en ökad trygghet. Det är den tryggheten PRO:s medlemmar upplever sig sakna när pensionsbromsen sätter in.

Därför är det synd att en diskussion som nästan helt lyser med sin frånvaro i den politiska debatten är den om finansiering av olika välfärdstjänster.

Sällan eller aldrig hörs politiska förslag om att medborgare själva borde få mer att säga till om när det gäller hur mycket pengar de vill lägga på olika typer av välfärdskonsumtion. ”Nu laddar högern för välfärdens tredje privatiseringsvåg”, bloggade LO:s utredare Agneta Berge på Politism i februari, efter att jag skrivit en krönika i Svenska Dagbladet om att det borde vara okej att betala extra för att få äta entrecote på sitt äldreboende.

Att en enda artikel kan få den beskrivningen säger något om hur ovanligt perspektivet är i debatten.

Välfärdens tredje privatiseringsvåg. I wish. Berge behöver knappast oroa sig. Även från borgerligt håll är förslag inom välfärdsområdet ofta sådant som snarare utökar det offentliga åtagandet. Fler pappamånader, fler obligatoriska förskoleår, höjd a-kassa. Det kan låta generöst men minskar den enskildes möjligheter till alternativa konsumtionsval. Om politiker använder mina skattepengar till en sak minskar möjligheten att använda dem till Svensk Linje • nr. 2 • 2014

något annat. Hur kan vi förväntas ta ett ökat ansvar för bolåneamorteringar när vi inte anses kapabla att ta själva ansvar för beslut som direkt påverkar vår vardag?

En pedagogisk utmaning är dock att förklara att exempelvis möjligheten att köpa till extra bra mat på äldreboendet – eller för att ta något mer kontroversiellt, extra bra utbildning på högskolan – inte nödvändigtvis måste innebära att vi ska betala ännu mer pengar till offentlig sektor.

En av Alliansens stora framgångar de senaste åtta åren är de sänkta inkomstskatterna. Breda grupper har genom jobbskatteavdrag fått kraftigt sänkta skatter.

Det logiska vore nu att också diskutera hur människor ska får motsvarande ökade möjligheter att investera de pengarna i sådant de värdesätter. Varför ska politiker avgöra exakt hur mycket en ingenjörsutbildning, ett förskoleår eller ett besök hos specialistläkare är värt?

Varför har vi inte möjlighet att använda en del av de pengarna till lite bättre utbildning, lite bättre vård eller lite bättre omsorg?

Det första steget att ändra på detta behöver alltså inte vara långtgående förslag om helt privatfinansierad högskoleutbildning eller medborgarkonton. Men fortsatt sänkta skatter skulle kunna växlas mot ett ökat eget ekonomiskt ansvar. Varför är det otänkbart med ens små avgifter för utbildning när vi betalar egenavgifter inom vården? Skulle man inte kunna tänka sig att människor planerar att få barn också kan finansiera detta genom högre grad av eget sparande? Borde inte pensionärer i själva verket känna sig tryggare om en större andel av inkomsterna kom från ett sparande man själv kan styra över än ett som snabbt kan ändras genom politiska beslut?

Självklart måste pensionsbromsen slå till när det är så pensionssystemet är utformat. Men det är samtidigt förståeligt att den som aldrig varit beredd på att det kan hända kan uppleva systemet som nyckfullt. Att pensionen sänks med några hundralappar i månaden är väl ingen katastrof – lika lite som det varit det om studiemedlet minskat i samma utsträckning. Men det visar värdet av att ha en egen ekonomi utom räckhåll för politiska beslut. Särskilt för den som inte har källaren full av konserver.

39

Tant Rand Rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

Smink

Varje försommar spår en kvällstidning den sminkfria trenden och hyllar det “naturliga“ utseendet och drömmen om Malin på Saltkråkan. Den som försökt se lika naturligt och obekymrat fräsch ut vet att det tar längre tid och omsorg än någon annan look. Smink är självförbättring tack vare kemisk och teknisk utveckling, och bör användas i precis den mängd bäraren behagar. Dessutom ger det de bästa offlineversionerna av instagramfilter. Fyll sommaren med eyeliners, läppstift och concealer, gör det snyggt och låt ingen annan moralisera över hur mycket pengar du lagt på innehållet i ditt badrumsskåp.

Mad Men

Don Draper personifierar den amerikanska drömmen och är en idealman enligt randianska mått, tar vad han vill ha, ber inte om ursäkt och följer sin egen övertygelse. Han är stereotypen som nästan är för mycket för att det skall vara trovärdigt. TV-serien Mad Men (som precis börjat med ny säsong) bör man dock framför allt se för att följa copywritern Peggy Olson. Hon tar sig fram mot samhällets normer, problematiserar kapitalistiskt om klassresor, inkomster och orättvisor.

I porträttet av Olson får tittaren på riktigt se betydelsen av frigörelse, kunskap och hur pengar skapar bättre liv.

Titta ikapp under regniga sommardagar och njut av bra tv-drama.

40

Valdagsuppklädnad

Tycka vad man vill om Europaparlamentet, framtida EU-federationer och all byråkrati som härtammar från de brysselska politiska korridorerna, men den 25:e maj är det var och ens skyldighet att gå och rösta.

För att göra valdagen lite roligare, och för att ge rösträtten lite mer visuell betydelse bör man besöka sin vallokal iförd kläder värdiga tillfället. Lägg din röst på din libertarianska kandidat (eller, ja, kanske snarare den kandidat i respektive val som är minst dålig) med stil. Frack, långklänning, fluga, kostym, kravatt, pärlor eller den lilla svarta bestämmer du själv, men valdagen förtjänar mer än färdigtrasiga jeans och t-shirts.

När rösten är avlagd är det fritt fram att begrava sina sorger med valfri drog, även om vi givetvis bara uppmanar till inmundgandet av legala substanser.

Snyggast på valdagen vinner!

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Farbror Hayek Haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i Österrike-Ungern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

Falco

Den i Wienfödda Johann Hölzel mer känd som Falco är den mest framgångsrike österrikiske sångaren genom tiderna och dessutom den enda tyskasjungande artisten som slagit stort i USA. Den som söker den finner som det är sagt och detta gäller inte minst bland Falcos låtar. Där kan man bland annat hitta den randianskt klingande låten Egoist som kan tänkas vara ljuva toner för somliga. De båda ironiska låtarna No time for revolution och Monarchy now kan även de sätta igång både tankarna och fötterna hos den mer eller mindre övertygade publiken. Lyssnar man noggrannta så kan man också mellan raderna uppfatta en subtil kritik mot narkotikakriminalisering i både Der Kommissar och Mutter, Der Mann Mit Dem Koks Ist Da. Ett österrikiskt alternativ för den medvetna musikkonsumenten som redan nu tröttnat på sommarplågorna!

För en tvetydighetens moral

För den som inte känner sig fullt övertygad av objektivismen och dess slutledningar finns det all anledning att kasta in Simone de Beauvoirs bok För en tvetydighetens moral i sommarens läsning. Existensen kanske inte låter sig beskrivas som svart, vit eller objektiv men detta innebär inte ett förkastande av friheten som Svensk Linje • nr. 2 • 2014

värde följer rent mekaniskt. Både för den av naturrätten övertygade och den mer skeptiske till sådana axiomatiska ansatser så bjuder boken ett perspektiv som ofta blir förbisett men med tydliga frihetliga dimensioner. Tror man inte bara att samhället är något som växande prövar sig fram är det inte långt till tanken att även människan och hennes moral ska göra det.

Inte minst är det så att söka inspiration utanför den självklara litteraturen är något som stärker den egna argumentationen och hjälper en att konstruera en mer brukbar politisk uppfattning.

Machinery of freedom

Apropå beskyllning om tvetydig moral så har Miltons Friedmans son tillika doktorn i teoretisk fysik David Friedman inte bara gjort sig känd genom att bidra till idéerna om att göra exit och bosätta sig ute till havs.

Han har även med en väldigt pragmatisk infallsvinkel argumenterat pedagogiskt för vinsten med en mindre stat. En väldigt mycket mindre stat. Ingen stat alls faktiskt. I sin bok The Machinery of Freedom lägger han fram trovärdiga goda argument för och alternativ till den statsmonopolistiska situationen som nu råder. Är du inte superintresserad av anarkism ventileras också spännande tankar både på hur privat rättskipning skulle fungera och andra rättsekonomiska idéer. Den tål också att läsas utifrån sitt lite ovanliga avstamp inte i okränkbara rättigheter utan utifrån utilitaristiska principer. Där han visar hur samhällen kan tänkas växa fram för preferensuppfyllnad även kring rättigheter.

Han har dessutom lagt upp boken kostnadsfritt på sin hemsida, perfekt för att man skall kunna läsa på sin smartphone till och från skolan eller jobbet.

41

Tänkvärt

Maträtten visar oss rätt Av: Fredrik Segerfeldt

Fredrik Segerfeldt är liberal debattör och författare. Han har en bakgrund hos bland annat SAF, Svenskt Näringsliv, Timbro och har ett stort intresse både för mat och kulturpolitik.

Igår var jag på restaurang Prinsen i centrala Stockholm och åt en stadig middag med goda vänner. Förrätten bestod av löjrom med öl och snaps, huvudrätten var köttbullar med samma dryck och till efterrätt tog jag en crème brûlée (och en calvados).

Kort sagt: en traditionell måltid på en anrik restaurang.

Borgerligt så det förslår.

Sådana vanor hade man inte i det 1970- och 1980-talets Blekinge där jag växte upp. I residensstaden Karlskrona fanns det knappt några restauranger. Förutom stadshotellets taffliga och dyra försök till lyxkrog var det några pizzerior och en Kinakrog där Fred Åkerström satt och söp ihjäl sig. I DDR-Sverige fanns det inget utrymme för uteserveringar. Att så där lite slentrianmässigt ”gå på krogen” ansågs suspekt. ”Kan du inte laga din egen mat?”, sa man, som en försmak på RUT-debatten.

Sedan dess har den svenska kulinariska scenen formligen exploderat. I takt med att vi har fått det bättre – tack vare den ekonomiska tillväxt som kommer av vårt kapitalistiska system – har invånarna lagt en allt 42

större del av sin inkomst på restaurangbesök. Det har inte enkom handlat om näring och energi till kroppen eller om att dricka blaskig fatöl i solen, utan även om mat som upplevelse. Den svenska krogkulturen har tagit några stora kliv upp på sin egen maslowska behovstrappa.

För några år sedan ackompanjerades rätterna på Frantzén Lindeberg av en mp3-spelare med ljud.

Esperanto importerade den högteknologiska kemiska konstmaten och erbjöd grapefruktkaviar och injektioner av bläckfiskbläck. På Norrländska Fäviken, som ligger så avlägset att gästerna förväntas sova över, lagar geniförklarade Magnus Nilsson vild öringsrom i varmt skal av torkat grisblod och ”gammal torkad fisk”.

Mat har blivit kultur, ja till och med finkultur.

Rätterna betraktas ¬– ofta, men inte alltid, med rätta – som konstverk. De bästa kockarna betraktas som celebriteter med rockstjärnestatus och ses som kreatörer och udda konstnärssjälar. En klassisk finmiddag på Prinsen har blivit en trivialitet.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Tänkvärt Och tänk, allt det här har skett på en marknad, utan statliga subventioner och politikerstyrning. Människor har visat sig ha god smak och att längta efter sofistikation på egen hand, utan att våldsmonopolet pekar dem i rätt riktning, med vare sig mjuka eller hårda medel.

Utbudet har varierat och krogar har kommit och gått.

Krögarna har tvingats tävla med varandra i knivskarp konkurrens om kunderna gunst och därmed plånböcker. Innovationstakten, kreativiteten och jakten på förbättrad estetik har varit hysterisk.

I en sådan process anpassar sig inte producenten till konsumentens reda kända mittfårapreferenser, utan utbudet skapar sin egen efterfrågan. Jag hade aldrig kommit på att jag skulle kunna vara intresserad av att

betala dyra pengar för att äta grapefruktkaviar eller öringsrom i torkat grisblod. Det krävdes en innovativ entreprenör för det.

Jämför denna fantastiska, internationellt uppmärksammade matkultur med den övriga svenska kulturen, det vill säga den subventionsstinna, inåtvända vänstersekt som utgör det kulturindustriella komplexet.

I stället för att tävla om invånarnas uppmärksamhet slåss ”kulturarbetarna” om deras skatteinbetalningar, allt för att slippa stå till svars för dem och skapa något som kan locka. I stället för innovativa kreatörer har vi fått tiggande klienter. De skulle behöva en injektion av bläckfiskblod allihop.

Lokala föreningar Studentföreningen Ateneum Mårten Viberg 0763488508 www.facebook.com/StudentforeningenAteneum

Högerjuristerna Hugo Selling 0723712059 www.facebook.com/hogerjuristerna

FMS Göteborg Andreas Fock 0733306917 www.facebook.com/ FriaModerataStudentforeningenGoteborg

Handelshögern Jesper Karlsson 0708289083 www.facebook.com/groups/310219962413858/

Linköpings FMS Kristoffer Skarstedt 0761429731 www.facebook.com/linkopingsfms FMS Stockholm Henrik Lundquist 0707524005 www.facebook.com/FMSStockholm Högerteknologerna Klara Hovstadius 070-253 35 93 www.facebook.com/hogerteknologerna

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Geijerska Studentföreningen Carl Hygrell 0723001212 www.facebook.com/geijerska FMS Umeå Simon Vallin 0702536179 www.facebook.com/FMSume Vill du starta en förening?

Kontakta Alexandra Ivanov alexandra@fmsf.se 0761734934

43

Klassiskt

Till Pengarnas försvar Av: Francisco d’Anconia / Ayn Rand

Francisco d’Anconia är en av huvudkaraktärerna i Ayn Rands magnus opus från 1957, “Och världen skälvde”. Född in i en familj av framgångsrika industrialister anlägger han en playboy-image och sysslar med högst originell politisk aktivism. Här följer hans tal till pengars försvar, ur bokens svenska översättning som finns att köpa som nyutgåva från 2013 av Timbro. Kommer du efter att ha läst det finna honom lika älskvärd som Dagny Taggart gör, eller kommer du som de andra på festen tycka att han förstör stämningen?

”Så du tror att pengar är roten till allt ont?” sade Francisco d’Anconia. ”Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem.

Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem med ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser vara ont?

När du tar emot pengar som betalning för ditt arbete gör du det bara för att du vet att du kommer byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengar deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen. De pappersbitarna, som borde ha varit guld, är ärbarhetens signum 44

– tecken på hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska principen som är upphovet till pengar. Är det vad du anser vara ont?

Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försök få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungna att förvärva den för första gången. Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.

Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka. Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Klassiskt bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad? Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.

Att byta värden med pengar som bytesmedel är principen för människor av god vilja. Pengar stödjer sig på axiomet att varje människa äger sitt eget intellekt och sina egna insatser. Pengar tillåter ingen annan makt att bestämma värdet av ens insatser än det fria valet hos den som är villig att byta sina insatser mot våra. Pengar låter en få den ersättning för sin egendom och sitt arbete som de är värda för de människor som köper dem, inte mer. Pengar tillåter inga byten utom dem som enligt parternas fria bedömning är till bådas fördel. Pengar kräver att man erkänner att människor måste arbeta för sitt eget bästa, inte för sin egen skada, för sin vinning, inte för sin förlust – erkänner att de inte är dragdjur, födda att digna under bördan av andras olyckor – att det man måste erbjuda dem är värden, inte sår – att det som förenar människor inte är utbyte av lidande utan utbyte av arbetsresultat. Pengar kräver att man säljer, inte sin svaghet till människor dumhet utan sin begåvning till deras förstånd, den kräver att man köper, inte det värdelösaste som erbjuds utan det bästa ens pengar kan betala för. Och när människor lever av handel – med förnuft, inte våld, som bärande princip – är det den bästa produkten som vinner, det bästa utförandet, de människor som erbjuder det bästa omdömet och den högsta förmågan – och graden av en människas produktivitet avgör graden av hennes belöning. Detta är den levnadsregel som har pengar till verktyg och symbol. Är det detta du kallar ont?

Men pengar är bara ett verktyg. Den hjälper en dit man vill, men den ersätter en inte som chaufför. Den ger ett medel att tillfredsställa önskningar, men den förser en inte med önskningar. Pengar tuktar människor som försöker vända på lagen om orsak och verkan – människor som försöker ersätta intellektet genom att bemäktiga sig intellektets produkter.

Pengar kan inte köpa lycka åt den som inte har någon uppfattning om vad hon vill ha, pengar ger henne ingen värdeskala om hon underlåter att skapa sin egen, och den förser henne inte med ett mål om hon drar sig undan möjligheten att välja vad hon vill söka; pengar köper inte intelligens åt den dumme eller beundran åt den fege eller respekt åt den oduglige. Den som Svensk Linje • nr. 2 • 2014

försöker köpa deras hjärnor som är honom överlägsna för att de ska tjäna honom kommer att bli offer för dem som är honom underlägsna. Människor med intelligens överger honom, men bedragarna och fuskarna flockas omkring honom, dragna av den lag han inte har upptäckt: att ingen människa får bli mindre än sina pengar. Är det orsaken till att du kallar pengar ett ont?

Bara den som inte behöver pengar är värdig att ärva förmögenheter – den människan som skulle kunna skapa en förmögenhet själv, oberoende av utgångspunkt. Om en arvtagare är sina pengars like, tjänar de honom, om inte förstör de honom. Men du ser på och påstår att pengarna korrumperade honom. Gjorde de det? Eller var det han som korrumperade sina pengar?

Avundas inte en ovärdig arvtagare, hans rikedom är inte din, och du skulle inte gjort någoting bättre med den. Tänk inte att den borde ha fördelats mellan er; att belasta världen med femtio parasiter i stället för en skulle inte ha återuppväckt det döda värde som var rikedomen. Pengar är en levande kraft, men den dör utan sina rötter. Pengar tjänar inte det intellekt som inte står i nivå med den. Är det därför du kallar den ond?

Pengar är ditt medel att överleva. Den dom du fäller över källan till ditt uppehälle är den dom du fäller över ditt liv. Om källan är skämd har du dömt ut din egen existens. Fick du dina pengar genom bedrägeri?

Genom att snylta på människors laster eller människors dumhet? Genom tjänstaktighet mot narrar i förhoppningen att få mer än din förmåga motiverar?

Genom att sänka ditt anspråk? Genom att utföra arbete du föraktar för köpare du ringaktar? Då kommer dina pengar inte att ge dig glädje för ett ögonblick eller till en pennys värde. Då är alla de saker du köper inte en tribut åt dig utan en vanära, inte någon bedrift utan en påminnelse om din skam. Då kommer du att skrika att pengar är av ondo. Ondo därför att de inte kunde ersätta din självaktning? Ondo för att de inte gav dig något nöje av din lastbarhet? Är det roten till ditt hat mot pengar?

Pengar kommer alltid att förbli en verkan och vägra att ersätta dig som dess orsak. Pengar är en produkt av goda egenskaper; de ger dig inte goda egenskaper och de gottgör inte dina synder. Pengar skänker dig inte det oförtjänta, vare sig det är andligt eller materiellt. Är det roten till ditt hat till pengar?

Eller sade du att det är kärleken till pengar som är roten till allt ont? Att älska något är att känna det och älska dess innebörd. Att älska pengar är att känna och 45

Klassiskt älska det faktum att pengar är skapade av de bästa krafter du har inom dig, och din nyckel när du vill byta din insats mot de bästa insatser som görs av människor. Det är den som skulle sälja sin själ för småpengar som högljuddast proklamerar sitt hat till pengar, och han har alla goda skäl att hata dem. Den som älskar pengar är villig att arbeta för dem. Han vet att han kan förtjäna dem.

Låt mig tipsa om en ledtråd till en människas karaktär – den människa som förbannar pengar har förvärvat dem ohederligt, den som respekterar dem har förtjänat dem.

Spring för livet från varje människa som säger att pengar är något ont. Den frasen är plundrarens spetälskeklocka. Så länge människor lever tillsammans på jorden och behöver ha med varandra att göra är det enda alternativet, om de överger pengar, en gevärsmynning.

Men pengar kräver de högsta dygderna av dig om du vill förtjäna eller behålla dem. Människor som saknar mod, stolthet eller självkänsla, människor som inte känner sig ha moraliska rätt till sina pengar och inte är villiga att försvara dem som de försvarar livet självt, människor som ber om ursäkt för att de är rika – kommer inte länge att förbli rika. De är det naturliga bytet för den plundrarsvärm som lurat i grottorna i århundraden men kommer utkrypande så snart de känner lukten av en människa som tigger om förlåtelse från sin synd att äga rikedom. De skyndar sig att befria honom från skuldkänslan – och från livet, så som han förtjänar.

I deras ställe reser sig människor med dubbla värdeskalor, de som lever av våld men ändå räknar med att de som lever av att producera ska ge värde åt deras stulna pengar – människor som är dygdens fripassagerare. I ett moraliskt samhälle är det de som är brottslingarna och lagarna är skrivna för att skydda er mot dem. Men när ett samhälle sanktionerar brott och ger lagens stöd åt plundrare – åt människor som använder våld för att plundra värnlösa offer – då kommer pengar att bli sin upphovsmans hämnare. Sådana parasiter tror att det är ofarligt att plundra försvarslösa människor som de har avväpnat genom en lag. Men bytet blir en magnet för andra plundrare som tar ifrån dem som först tog det. Så fortgår kapplöpningen, och priset går inte till de mest produktiva utan till de mest hänsynslöst brutala. När våld är moralkoden, då vinner mördaren över ficktjuven. Och då dör samhället i ett kaos av ruiner och slaktande.

46

Vill du veta om den dagen närmar sig? Håll ögonen på pengar. Pengar är den barometer som visar ett samhälles dygder. När du ser att handel bedrivs inte av fritt val utan av tvång – när du ser att man för att kunna producera måste ha tillstånd av människor som ingenting producerar – när du ser att pengar dras till dem som handlar inte med varor utan med förmåner – när du ser att människor blir rikare av inflytande och lobbande än av arbete och att lagarna inte skyddar dig mot dem utan skyddar dem mot dig, när du ser korruption bli belönad och hederlighet bestraffad – då är samhället dömt. Pengar är ett så ädelt medel att den inte konkurrerar med kanoner och sluter avtal med brutalitet. Den tillåter inte ett land att överleva när människors tillgångar bara till hälften är egendom men till lika stor del är rövarbyte.

När förgörare visar sig bland människor börjar de med att förgöra pengar, därför att pengar är människors beskyddare och grunden för en moralisk tillvaro. Förgöraren stjäl guld och lämnar ägarna en bunt falska sedlar. Detta dödar alla objektiva normer och utlämnar människor till godtycklig tillämpning av godtyckliga värdeskalor. Guld är ett objektivt värde, en motsvarighet till producerad rikedom. Papper är en inteckning i en förmögenhet som inte finns, garanterad av ett gevär riktat mot dem som väntas producera den.

Papper är en check dragen av legaliserade plundrare på ett konto som inte är deras: på offrets dygder. Se upp för den dag när checken avvisas med stämpeln ᾽kontot överskridet᾽.

När du förklarar medlen att överleva för onda bör du inte vänta dig att människor ska förbli goda. Vänta dig inte att de kommer att förbli moraliska och gå under för att utfodra de omoraliska. Vänta dig inte att de ska producera när produktionen bestraffas och rofferi belönas. Fråga inte: ᾽Vem är det som fördärvar världen?᾽ Det är du.

Du står bland de mest storslagna verken av den främsta produktiva civilisationen och undrar varför den rasar samman omkring dig medan du förbannar dess livgivande blod – pengar. Du ser på pengar som vildarna gjorde före dig och du undrar varför djungeln kommer krypande tillbaka i utkanten av städerna. Genom människans hela historia har pengar alltid beslagtagits av plundrare av det ena eller det andra slaget, med olika namn men samma metod: de bemäktigade sig rikedom med våld och höll producenterna i bojor, avväpnade, uthungrade, berövade sin heder. Den fras om pengars ondska som de rabblar med sådan rättfärdig oförvägenhet härstammar Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Klassiskt från en tid när rikedom producerades med slavars arbete – slavar som upprepade de rörelser någon skarp hjärna en gång tänkt ut och som inte förbättrades på århundraden. Så länge produktionen styrdes av våld och rikedom förvärvades med vapen, fanns det inte mycket att erövra. Ändå har människor genom alla århundraden av stagnation och svält hyllat plundrarna som svärdets aristokrati, som bördens aristokrati, som politikens aristokrati, och föraktat producenterna som slavar, som krämare, som borgarbrackor – som industriledare.

Till mänsklighetens ära fanns det, för första och enda gången i historien, en penningens land – och jag kan inte ge Amerika någon större hyllning än den, därför att det betyder ett land av förnuft, rättvisa, frihet, produktion, framsteg. För första gången frigjordes både människans intellekt och pengarna; där fanns inga konfiskerade rikedomar, bara skapade förmögenheter, och istället för krigare och slavar framträdde den verkliga skaparen av rikedom, den största arbetaren, den förnämsta av människor – människan som var egen lyckas smed – den amerikanska industriledaren.

Ändå var det för de ordens skull amerikanerna förtalades av sönderfallande kulturer på plundrarkontinenten. Nu har plundrarnas trosbekännelse fått amerikaner dithän att ni betraktar era stoltaste framsteg som skammens brännmärke, ert välstånd som skuld, era största män, industriidkarna, som skojare, och era storslagna fabriker som om de tillverkades och ägdes av människor som bara av muskler, som vore de piskade slavars verk, som Egyptens pyramider. Det kräk som tillgjort hävdar att han inte ser någon skillnad på dollarns makt och piskans makt borde få känna skillnaden på sitt eget skinn – vilket jag också tror att han kommer att få.

Intill dess du upptäcker att pengar är roten till allt gott tigger du om din egen undergång. När pengar upphör att vara det medel människor använder för att byta med varandra förvandlas människor till bytesmedel för människor. Blod, piskor och kanoner – eller pengar. Där har du alternativen, det inget annat – och tiden börjar bli knapp.

Om ni ber mig ange amerikanernas ädlaste egenskap skulle jag – därför att den inbegriper alla de andra – välja det faktum att de var det folk som myntade frasen ᾽to make money᾽. Inget annat språk eller land hade någonsin använt det uttrycket utan alltid tänkt på pengar som en statisk kvantitet – att erövras, tiggas, ärvas, stjälas eller förvärvas som förmån. Amerikanerna var de första som förstod att rikedom måste skapas – förtjänas. Orden make money innehåller kärnan av mänsklig moral.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

47

Inflikat

SAP Att förändringar sällan går smärtfritt är något som nya arbetarpartier kan intyga. Att den kan vara både bra och nödvändig är också något som gamla arbetarpartier kan bekräfta. Förändringar för förändringens skull är dock något man skall vara försiktig med och det viktiga med förändringar är ytterst att de blir till något bättre. Det finns ett flertal dimensioner ur vilken en förändring a priori borde bedömas och a posteriori kommer mätas. En förändrings nödvändighet må bedömas utifrån det aktuella läget och vart den syftar att föra oss, men utopiska visioner utan prislapp har sällan byggt något som fungerat. Genomförbarhetenen hos en förändring uppskattas utifrån en bedömning av instrumentaliteten hos det som kommer att krävas och till vilket pris detta bedöms ske. Värdet hos förändringen avtäcks när den väl är genomförd och man kan jämföra där man hamnat med där man startade och tittar på prislappen. Som klarsynt studentförbundare kan man här börja skönja varför förändringars värde ofta kan förefalla både större och ses tydligare under kansliets skrivbordslampa än ute i verklighetens grådisiga skymningslandskap. Förändringars tidvisa nödvändighet undkommer dock inte ens vi. När dessa skall göras är det viktigt att de hålls simpla, begripliga och gärna med vad historien utvisat fungerat både mindre och mer väl i åtanke. Detta gör att olika erfarenheterna av förändringar och genomförandet av dessa blir väldigt intressanta för att vi ska kunna undvika de värsta fallgropar andra hamnat i. Med nästan

48

två borgerliga mandatperioder i ryggen kan man ställa sig den dystra frågan och därigenom förbereda sig på att tredje gången kanske inte är gillt: vad finns det för erfarenheter av införandet av SAP? När försvarsmakten införde SAP i form av PRIO landade prislappen aningen högre än man först tänkt sig.

Närmare bestämt en halv miljard. Det man förlorade på gungorna fick man dock igen på reservdelskarusellen där både flygtimmar och övningar fick ställas in, inte minst på grund av en implosion i reservdelshanteringen. Man lyckades även genom införandet kapa lönekostnaderna drastiskt, i alla fall ett tag när man hade svårt att betala ut löner till sina anställda. Besparingar som kanske kan ses som välkomna av somliga mot bakgrund av de över tiden minskade anslagen och kraven på ökad effektivitet hos försvarsmakten.

Otur skulle somliga påstå: en gång ingen gång säger den som glömt bort norrmännens bedömning av SAP som en säkerhetsrisk. Vad var då Försäkringskassan erfarenhet från införandet av SAP? Efter ett fördyrande på i alla fall 150 miljoner kronor som av berörda beskrivits som ett stort misslyckande för svensk statsförvaltning drog man i nödbromsen och gick inte vidare med ytterligare införanden av den ursprungliga planen, omfattande dryga tio miljarder.

Vad döljer då sig bakom denna kryptiska misstänkta förkortning? Ett vanligt svar hos de systemvetare och programmerar som arbetat med denna system av system-koloss är att det står för Schmerz Angst Panik.

För de flesta av oss andra går associationen till en helt annan avskräckande monolit som tror på centralplaneringens förtjänster. Där livet kommer fungera bättre bara allting inlemmas och tillrättaläggs i dess system.

Vad är då alternativet kan man fråga sig? Många idéer finns och något skall väl talarkvällar vigas åt svarar vi då. Vi nöjer oss här med att lyfta fram vad som inte visat sig fungera bra så att det kan avföras från listan.

Inte minst så manar förhoppningsvis andras erfarenheter av att byta till SAP, särskilt om valet bygger glädjekalkyler och runda löften, till eftertanke innan sedeln läggs i urnan till hösten.

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Redaktionen Redaktion Här ser du Svensk Linjes redaktion. Inför detta numret om pengar svarade vi på frågorna; 1. Vad är det bästa man kan köpa för 100 kronor, och 2. Vad bör absolut inte få köpas för pengar?

Henrik Hall 1. Tre öl är en tidlös investering.

2. Litteratur som bryter ned samhällsmoralen.

Hall är redaktör för Svensk Linje.

Jacob Dexe

Adam Vallin 1. Senaste numret av tidningen Faktum. En bra tidning som dessutom är viktig i housing first-debatten.

2. Fri rörlighet. Den skall inte gå eller behöva köpas, den skall alltid finnas.

Emil Marklund

1. En donation till Give Directly som förändrar någons liv radikalt, utan hållhakar, kravlistor och mellanhänder.

1. Valfritt värdepapper knutet till cannabismarknaden i USA 2. Mord

Hanna Wagenius

2. Röster

1. Konstitutioner, politik och frihet - James Buchanan i urval plus porto nog för att sända den vidare till valfri finansminister.

Adam Sandberg 1. Det enda rimliga är Star Wars: Knights of the Old Republic.

2. Rättvisan.

2. Kärnvapen och slavar.

Johanna Nylander Hugo Selling 1. Gammeldansk 2. Barn som legosoldater

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

1. Netflix fyra regniga semesterveckor.

2. Tvång.

49

Linjerat Fria Moderata Studentförbundet Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

Förbundsordförande: Victoria Nilsson victoria.nilsson@fmsf.se

Viceordförande: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se

Svensk Linje årgång 72

Redaktör:

Henrik Hall henrik.hall@fmsf.se

Redaktion:

Jacob Dexe Emil Marklund Adam Sandberg Hugo Selling Hanna Wagenius

Redaktionssekreterare: Adam Vallin

Formgivning: Johanna Nylander

Alexander Ivarsson alexander.ivarsson@fmsf.se

Ansvarig utgivare:

Internationell sekreterare:

“The Proposition“ av Judith Leyster, 1631.

Prenumerationsärenden:

www.svensklinje.se

Texter:

Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: henrik. hall@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller 15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

Victoria Nilsson

Funnet:

Karl Von Baumgarten karl.baumgarten@fmsf.se

info@fmsf.se

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

Tryck:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

50

Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Post-

modernismens förklaring Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault stePhen r C hiCks

Stephen R C Hicks nyöversatta bok om postmodernismen är en intellektuell historielektion med polemisk udd.

Mer info om Timbros utgivning: www.timbro.se

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Posttidning B

Value through communication Tackling communications challenges worldwide

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och att utnyttja sina möjligheter maximalt.

Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Founded 1970 www.kreabgavinanderson.com