Svensk Linje, nr 3 & 4, 2015 by Svensk Linje

NUMMEr 3&4

HÖST/VINTEr 2015

DUBBELNUMMER

Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

TEMA: LIBERTÉ, ÉGALITÉ, FRATERNITÉ TEMA: ÖVERBLICK 2015

Funnet

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Innehåll LEDAREN

FÖRBUNDSORDFÖRANDEN

BOMBER

TEMA: LIBERTÉ, ÈGALITÉ, FRATERNITÉ Franska revolutionen för d... liberaler | Magnus Jernkrok Studentrevolutionen mot Hitler | Alexandra Ivanov

12 14

RESEBERÄTTELSE Bryssel | Filip Åhsberger

TÄNKVÄRT Lite oordning gör ordningen gott | Johanna Grönbäck

TEMA: LIBERTÉ, ÉGALITÉ, FRATERNITÉ Declaration of Independence 22 Declaration of the Rights of Man and Citizen 23 Liberté, égalité, réalisme| Melker Gren och Carl Hygrell 24

FRÅN ARKIVET Revolution utan betydelse | Cecilia Brinck

MITT I LINJEN

26 32

RECENSION Varken bildning eller piano | Catarina Kärkkäinen

MIN HELG SPECIAL Hemma hos Lillefar 36

TEMA: ÖVERBLICK 2015 Students at Risk| Olivia Andersson

TÄNKVÄRT Välfärddsstaten är inte okränkbar | Jacob Lundberg

TEMA: ÖVERBLICK 2015 Ett prövande år för yttrandefriheten|Hugo Selling 42 Säkerhetspolitik på hal is|Zebulon Carlander 44

FÖRENINGARNA

TANT RAND REKOMMENDERAR

FARBROR HAYEK HAUSSAR

KLASSISKER The Law | Frédéric Bastiat 48

INFLIKAT

REDAKTIONEN LINJERAT 3

62 Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Ledaren

TRAGISK POLITIK AV: JOHAN RIDENFELDT

Detta blir mitt första nummer som redaktör för Svensk Linje. Det är med stor glädje som jag tar mig an detta ärofyllda uppdrag. Med den penna som min företrädare Henrik Hall har överlämnat följer dock även ett ansenligt mått av ansvar. Vi lever i en tid av stora politiska utmaningar. Det är min förhoppning att Svensk Linje även fortsättningsvis skall möta dessa med mod och nyfikenhet i den eviga kampen för sanning och rättvisa.

Tisdagen den 11 september år 2001 satt jag framför min dator hemma på Alströmergatan på Kungsholmen i Stockholm och arbetade med en inlämningsuppgift i matematik, då min mobiltelefon pep till av ett mottaget SMS. Jag hade precis börjat studera vid civilekonomprogrammet på Handelshögskolan i Stockholm och bodde inneboende hos min storasyster Maria. Det var hon som skrev. Jag minns inte SMS:ets exakta ordalydelse, men det var någonting om hur ett flygplan skulle ha flugit in i World Trade Center i New York. ”Vilket bisarrt skämt”, tänkte jag – och avskrev det hela som något sorts udda utslag av ovanligt svart humor från min systers sida. Jag lade undan telefonen och fortsatte att arbeta på inlämningsuppgiften. Tjugo minuter senare kom nästa SMS.

Maria befann sig på jobbet, mina föräldrar bodde fortfarande kvar i villan i Knivsta, och de flesta av mina vänner hade vid denna tid ännu inte lämnat tillvaron i vår uppväxts Uppsala. Någonting fruktansvärt hade inträffat – och jag var ensam. Och samtidigt, i New York, föll de båda tornen, medan människoliv efter människoliv brutalt släcktes och dog ut. Jag tog mig till Handelshögskolans datorsalar på Holländargatan, belägna i den byggnad som hade agerat skådeplats för 1968 års kårhusockupation (då den fortfarande inhyste Stockholms universitets studentkår). Där var det i det närmaste fullsatt, och en febril aktivitet pågick med att följa nyhetsrapporteringen och med att försöka besvara alla uppkomna frågor: Vad hade egentligen hänt? Vem låg bakom? Varför? Vad skulle hända nu? *** Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Ledaren Då terrordåden i Paris ägde rum den 13 november i år befann jag mig på en hotellbar i Linköping. Denna gång var jag inte ensam, utan befann mig i sällskap av två medlemmar av styrelsen för Linköpings Fria Moderata Studentförening. Jag hade heller inte anledning att avfärda den nyhetsnotis som uppmärksammade mig på tragedin som ett dåligt skämt. Ändå tog det en stund innan vi fullt ut insåg vidden av det inträffade. När den inledande chocken väl hade lagt sig var min första reaktion att omedelbart kontakta den vän som jag hade träffat på plats i Paris enbart några månader tidigare. Lyckligtvis var han oskadd och satt i säkerhet, trots att han faktiskt hade vistats i närheten av en av attentatsplatserna. För många andra slutade kvällen inte lika lyckligt, då ett nytt mörkt kapitel av våld och hat lades till Europas historia. *** Då fruktansvärda hemskheter inträffar reagerar vi ofta så som jag ovan har beskrivit hur jag själv reagerade på 11 september-attackerna och på terrordåden i Paris nu i november: Vi har svårt att ta in och acceptera att det som har skett verkligen är på riktigt. Vi inser inte den fulla omfattningen av det som har skett. Vi söker tröst och trygghet i och hos grupper. Vi månar i första hand om våra egna nära och kära. Vi formulerar avgörande frågeställningar och försöker besvara dessa – trots att vi brottas med tvetydig, opålitlig och ofullständig information. Allt detta är naturligt. Och lika naturliga är de olika former av vrede som i normala fall följer strax därefter: aggression, hämndlystnad, uppgivenhet och så vidare. Men det måste understrykas att dessa är den traumatiserades reaktioner på ett trauma. De kan således ligga till grund för ett samhälle enbart i den mån som vi önskar skapa ett samhälle som är i grunden traumatiserat.

föreslå sådant som aldrig skulle ha accepterats vid ett normaltillstånd. För det tredje, politikern som föreslår ”temporära” åtgärder (likt vår ”temporärt” införda värnskatt). För det fjärde, politikern som levererar enkla svar (på komplicerade frågor). För det femte, politikern som levererar precis de svar som vi vill höra (och som vi ville höra även innan den inträffade tragedin). För det sjätte, politikern som levererar precis samma svar som alltid (tänk: Sverigedemokraterna eller Carl B. Hamilton). För det sjunde, politikern som spelar på vår primitiva kollektivism genom att etablera enkla vi och de och peka ut syndabockar (alltid de – aldrig vi). För det åttonde, politikern som söker avhumanisera våra fiender (det avhumaniserar även oss själva). För det nionde, politikern som påstår att vi själva måste bli som våra fiender för att kunna förhindra att vi själva blir som våra fiender (ja, det är snurrigt). För det tionde, politikern vars läppar rör sig. *** Detta dubbelnummer av Svensk Linje är mitt första som redaktör. Jag hoppas att såväl detta som kommande nummer skall stärka dig som läsare i din förmåga att avslöja och se igenom de tio ovan listade politikerna (och deras gelikar). Framförallt hoppas jag dock att vi aldrig mer skall behöva uppleva ett terrordåd. Må offren vila i frid – och må förövarna få de straff som de förtjänar.

Jag vill därför ta denna ledare i akt för att varna för tio olika typer av politiker som brukar vädra morgonluft i efterdyningarna av stora nationella trauman, orsakade av terrordåd, krig eller andra kriser. För det första, politikern som resonerar enligt följande: ”Någonting måste göras. Detta är något. Alltså måste det göras.” För det andra, politikern som ”inte vill låta en bra kris gå till spillo” och såldes tar tillfället i akt att Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Förbundsordföranden

ORDFÖRANDEN HAR ORDET AV: ALEXANDRA IVANOV

I tider av förändring ifrågasätts gamla sanningar. Det kan både vara av godo som av ondo. Aldrig hade den liberala västerländska demokratin kunnat få fotfäste i en värld som vägrat förändring. I dag får vi tyvärr ta del av den förändring som är av ondo: det öppna Europa vår generation har lärt sig att ta för givet kuvas under gränskontroller och protektionism. Allt fler folkvalda ropar – ivrigt påhejade av folket – efter nya sätt för våldsmonopolet att diktera medborgarnas liv. Människor springer inte längre framåt. De nya idéströmningarna sker i glömskans kölvatten. Minnet av Berlinmuren och kommunismens farsoter har bleknat. Det vi aldrig fick glömma är glömt. En god vän sade en gång till mig att historien är dömd att upprepa sig själv. Ingen läste någonsin tillräckligt, människor orkade inte förstå. Han var övertygad om att även dagens civilisation och välstånd skulle te sig otillräckligt för att stoppa framryckningen av ignorans och rädsla. Han slog fast att ”Historien är dömd att 6

upprepa sig själv av de som aldrig tog del av den, och vi som har läst och lärt oss av historien – vi är dömda att se den upprepas.” Det är inte svårt att stundtals bli modfälld av utvecklingen. I Ungern skanderar Viktor Orban att den västerländska demokratin är död – eller i vart fall inte hans väg framåt. Polen, ett land vars befolkning har tjänats väl av marknadsekonomi och en stor portion individuell frihet, har aktivt röstat fram en regering som blickar mot Ungern. Samtidigt ser vi hur Vladimir Putins järngrepp hårdnar i Ryssland. Under år 2015 har antalet politiska fångar i Ryssland ökat dramatiskt, och medan Putin stänger sitt land för omvärlden fortsätter landets aggressioner gentemot frihetstörstande grannländer. Det är – tyvärr – fel att skylla utvecklingen på despoter. I många av dessa länder står folket bakom sin ledare. Delvis på grund av informationskontroll, men Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Förbundsordföranden främst på grund av korrumperade idéströmningar och en allt för stark inneboende vilja hos människan att kontrollera sin nästa. Det drar något unket genom den tidigare så civiliserade västvärlden. I tider av förändring är det viktigt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är tämligen uppenbart att Sverige står inför stora påfrestningar efter de senaste årens migrationsströmningar, och det är uppenbart att våra folkvalda vill minska dem; de har redan genomfört förslag som givit önskade resultat. Jag är övertygad om att ett starkt samhälle bygger på rörlighet och frihet – kakan kan alltid bli större. Men det som adresseras här och nu är inte antal asylflyktingar utan åt vilket håll vi vill dra vårt samhälle. Här har vi som tror på ett värdigt och blomstrande samhället utmaningar; Studentrörelsen som vill förändra Sverige och Europa till det bättre måste börja sitt arbete. *** Sverigedemokraterna växer och växer. Moderaterna har förvisso lyckats stoppa tappet med sin stänggränsen-politik, men dryga 22 procent är inget att hänga i julgranen. Socialdemokraterna befinner sig för utomstående i inget annat än ett fritt fall. Ett grundläggande problem för de tidigare två stora partierna är att de saknar en vision för framtiden. Vart vill de föra Sverige? Hur vill de att samhället skall se ut om 20 år? Ingen vet. Sverigedemokrater är tydligare. Folkhemsnostalgi. De vill återväcka ett Sverige som inte längre finns; Antingen har folk glömt bort hur 1960-talet faktiskt var, eller så har de aldrig upplevt det. Det faktum att vårt välstånd bara sedan år 1960 ökat från 135 000 kronor per capita till 404 000 kronor per capita – inflationsjusterat – säger de flesta svenskar ingenting. Det är oroväckande. När människor sviker sin kunskap faller man lätt tillbaka på känslor. Det är svårt att råda bot på. För det handlar inte ens om moral, utan om uppfattningar. Det är därför vi behöver återta taktpinnen: den klassiska liberalismen med egenmakt som grund är vägen framåt.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Vi måste slänga skadliga regleringar överbord. Vi måste sätta stopp för förmynderiet. Vi kan inte längre nöja oss med att vilja förvalta det Sverige som finns, utan det behöver förändras i grunden.. För mycket är fel. I grunden har vi separerat handling från moral och rättigheter från skyldigheter. En människa äger sitt anletes svett – inte staten. Men i takt med att vi erroderat dessa tankar har vi också försvagat vår egen position. Länge har en del ropat om vikten av att skydda minoriteter. Det är varje demokratis skyldighet – majoritetens diktatur ligger sällan mer än ett par val bort. Men det har inte funnits något intresse att beakta dessa uppmaningar. Tills nu. Vi som alltid har haft våra principer kan glädjas över att vi står stadigt på marken. Det räcker dock inte att glädjas åt egen lycka, när den beryktade dalen inte finns inom räckhåll. Så, vad gör vi? Vi fortsätter vårt frihetsarbete. Vi slår vakt om de idéer som kan bära oss framåt. Vi läser, diskuterar och hittar nya sätt att ta oss an nya – som gamla – utmaningar. Vi skriver aldrig under på idélöshet, eller att vad vi vet i dag står sig starkt utan historia och tradition. En bok alla barn av vår tid bör läsa är Stefan Zweigs Världen av igår. Den påminner oss om de värderingar som är värda att försvara, och om vad som händer när vi inte gör det. Den får en att reflektera över vad som är bra med världen och varför det är kärt med nya influenser – båda av människor och av utveckling. En rörelse alla barn av vår tid bör läsa om är Vita Rosen. Jag valde att skriva en egen text om det enastående mod som ibland krävs för att göra världen bättre, och de människor som har förlorat sina liv i den kampen. Det blåser snålt mina vänner. Människor är rädda och den värld vi nu lever i och kallar västerländsk står inför stora utmaningar. Vår tid är knapp, och dyrbar, men vi kan göra skillnad om vi väljer att ta saken i egna händer. Det tror jag att vi båda kan och vill.

Bomber “Liberalerna” Tänk om politiken var lika liberal som språkbruket Badkarskurvan Tillförlitligheten avtar efter pensionsåldern Ögonen tåras... ...när man regerar med lökar Värna asylrätten Stäng gränsen för de sökande Lön Ekonomiskt incitament för kvinnor att läsa IT Lösningen på integrationsproblemet Fler primitiva funktioner på arbetsmarknaden Hopplös och hatad av alla Sveriges utrikespolitiska doktrin FN Utan både moralisk och Anders Kompass

Die eller Der Kapital? Den moderna skolans marxistiska exegetik Det tycker vi jämt “Ett mycket dåligt förslag” Europeisk migrationspolitik Försten i vattnet förlorar Mitt europa bygger inte murar På mindre än tre månader Icke godtagbart Kopiera annan kommunal SD-budget Godtagbart Kopiera SD:s flyktingförslag Luciabeslut då och nu Skillnaden mellan utstuckna ögonen och krokodiltårar Då: Det finns inget tak Nu: Det finns inte tak

Crowdfunding Etnisk och socioekonomisk mångfald i tiggeriet

En skall bort 1. Terrordåden i Paris 2. Digerdöden 3. Jesu korsfästelse 4. Elfte september

Stranger than fiction MP i regeringen

Svar: Digerdöden, det enda vi är osäker på om Wallström lastar judarna för.

Sweeter than fiction MP i regeringen

Tro inteallt som står på nätet! Säpos inställning till spaningsarbete

Miljöpartiet No longer a stranger to friction

Grekland Du lånar en tysk ko och äter upp den. Du kallar långivaren för Hitler.

Liberalerna No strangers to contradiction Industrivägen A strange lack of eviction

Tyskland Du lånar ut en ko till en laktosintolerant djurplågare och blir förvånad över resultatet

Anders Wijkman A strange lack of conviction

ECB Du slaktar en av dina kor för att kunna mjölka de andra

Per Gahrton A convict

Meningen med livet 42.7

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Bomber Curb your entusiasm Bernie Sanders går upp i opinionsmätningarna Curb your entusiasm Hillary Clinton blir demokraternas kandidat Curb your entusiasm Republikanernas primärval

Då Den största klockan i varje kyrka eller kapell skall gå till staten Nu Ladorna är tomma – plundra universitetsbyggnaderna!

08-613 17 00 Stödlinje mot våldsbejakande extremism

Tory compliant Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals

Illegal bosättning på privat mark i Malmö Avhysning efter drygt ett år

Tory non-compliance Buggery

Illegal bosättning på kommunal mark i Malmö Avhysning inom ett dygn

Egalitarian British customs Both chav as well as posh like to put their privates in pale sows

Ironiskt (S) demonstrerar i Malmö mot illegala bosättare Utopi I Portugal får man skjuta heroin men inte rösta på vänstern Skäl att skrota kulturstödet Det finns ingen inhemsk svensk kultur Söndrade vi stå, enade vi falla Vi skall gå fram var och en i avtalsrörelsen Från myt till verklighet Styrstångsfylla Kristdemokraternas riksting Alla vill till himlen men ingen vill DÖ. Vi jobbar på det

Jeremy Corbyn Hennes majestäts illojala opposition Stated and revealed preferences Prägla gulddinarer men betala löner i dollar Rimlig bedömning Odla cannabis enda möjligheten att leva ett drägligt liv Uber I Ger upphov till ackusationsinitiativ vid rörelse. Uber II Styr date-initiativ vid stillastående. Hela havet stormar Tyvärr är alla stolar slut På mindre än tre års överklagan Reser inte mitt land akut tält för flyktingar Kommunism Vi reser en mur på ett dygn

Tiggeritillstånd Börja med Skatteverket

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Kapitalism Vi reser inga murar men ordnar med betongen

Bomber x2 Tredje vägen Vi reser inga murar på tre månader sedan finns inte nog med betong

Rubriksättning inför utrikesdeklaration 2016 SD: Välkommen till Sverige S: Välkommen till ZOG-världen

Då: Det är fascistisk politik Nu: Vi tar ansvar för Sverige

Man kan ta folk ur glesbygden, men aldrig glesbygden ur folk

Välkommen till klubben “En politik som går att försvara”

Den Svenska Linjen Lita aldrig på en Liberalpartist

Svensk migrationspolitik Den som kommer först till kvarnen, får först malet

Kasta inte ut badkaret med ...eh...badvattnet/Knugen

Svensk migrationspolitik II Den på plats död, den lokales bröd

Kollektiv ignorans Andreas Schönström

2015 Första året som Lucia infallit 24 november

Kollektiv inkompetens Regeringen

Öppna hjärtan Rasism Stängda gränser Humanism

Varför äter de inte bakelser? Flyktingar ska fixa lägenheter på egen hand

Arnstads fascistskala Var är din gud nu?

Pyramidspel Spara din säd

En ska bort 1. Bert Karlsson 2. Sven-Otto Littorin 3. Jan-Emanuel Johansson 4. Anders Wallner 5. Carl Bildt

Stämma KD Påstått avtalsbrott

Svar: Carl Bildt, för han har betalat tv-licensen Sions vises protokoll UD:s regleringsbrev 2016

DÖ Pactum turpe M-stämma Det var bättre för Ju förr Det är du som inte har råd! Sänk statsutgifterna Desto bättre Envar som röstar på “Arbetarpartiet” röstar för Moskva Osvensk linje Det finns ingen inhemsk svensk kultur Svensk linje Det finns ingen hemsk svensk kultur

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Bomber x2 Månsaråttan Public service tar sin vänstervridning på allvar

Närt en orm vid sin barm Polisförbundet stämmer staten

Månråttan Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism

Sarkozyskt Fem miljoner fransk-kanadensare skickas hem nu när det är fred

Först införde de bälteskrav för taxi Men jag sa ingenting, för jag var inte taxichaufför

Nato Verkligheten hinner ikapp Folkpartiet

Sedan införde de sjöfylla Men jag sa ingenting, för jag hade ingen båt

Euron Verkligheten hinner ikapp Folkpartiet

Bad Doberan Det finns ingen inhemsk svensk partikultur

Party pooper Jeremy Corbyn

Normaliseringsprocess Från den-svenske till den evige

Dan Eliasson Politisk tjänsteman

Livet efter DÖden Kristdemokratiskt fokus även i fortsättningen.

Sjöstedts drömsamhälle Ungern light 1957

Löfven: Avtal ska hållas Ironin är DÖd

Amatörer lånar, genier stjäl Vilket är statsministern?

Klassiskt Allt åt alla får slut på resurser

Sverige tillsammans We shall overcome

Neoklassiskt Löfven är besviken över utbud och efterfrågan

Humanitet trumfar allt Så länge den trumfar välfärdsstaten är vi nöjda

Svårskött Suhonen som samordnare

Stödet för flyktingmottagande ökar Webbpaneler är pålitliga igen

Solitary Finn Bengtsson

Mitt Europa bygger inte murar Det reser inträdesbarriärer

Poor Regeringen höjer skatten

Skillnaden på nationalepos och nationellt trauma En och en halv miljoner ekonomiska flyktingar som flyttar ut eller nittiofemtusen som flyttar in

Nasty Vänsterpartiets inflytande på regeringen Brutish Regeringen inskränker det kommunala självstyret Short Morgan Johansson

Triangelhandel Humankapital från Afrika byts mot minskat bistånd från Sverige som i sin tur exporterar jihadister Ur askan i elden Kristdemokraterna kan bara hantera en akronym åt gången

Call me Dave But please don’t call the police Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité

FRANSKA REVOLUTIONEN FÖR D... LIBERALER AV: MAGNUS JERNKROK

Den franska revolutionen skapade ett sådant politiskt kaos att liberalerna tappade fotfästet. Vi har mycket att vinna av att lära oss av den politiska historien, om inte annat för att hantera framtida kriser. Det menar Magnus Jernkrok, redaktionsmedlem och skattmästare i Geijerska studentföreningen, i denna genomgång av revolutionen.

Den franska revolutionen är den enskild viktigaste politiska händelsen i modern historia. Trots det har revolutionen levt en undanskymd existens i det svenska liberala medvetandet. Exempelvis har liberaler i förbundet länge sett till andra sidan Atlanten när de velat finna historiska föregångare. Att Jefferson känns mer lockande än Condorcet är kanske inte konstigt, men skygglapparna har förhindrat oss från att dra viktiga lärdomar. En exposé kan bara göra gott. Vi påbörjar vår resa i augusti 1792. Frankrike, nu en konstitutionell monarki, hade förklarat det kejserliga Österrike krig några veckor tidigare och den tyske generalen Brunswick hade gjort det franska folkets hälsa avhängigt kungafamiljens: Ett krökt kungligt hårstrå skulle resultera i miljoner fransmäns död. Kriget hade inletts uselt från fransmännens synvinkel – mycket tack vare Ludvig XVI:s ovilja att samarbeta. Döden närmade sig och hans hantlangare stod att finna i samhällets högsta kretsar! Situationen 12

hade

verkat

så

hoppfull.

Efter

revolutionen hade människans rättigheter deklarerats och 1791 hade en konstitution skrivits efter debatt och kompromiss. Feodalismen, skråsamhället och de inrikes tullarna hade avskaffats. Individuell frihet i form av äganderätt, religionsfrihet, yttrandefrihet, rättssäkerhet, offentlighetsprincip och maktdelning hade lagfästs. Som det formulerades i Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter var frihet att kunna göra allt som inte skadar andra. Frankrike var upplysningens födelseort och nu dess klarast lysande stjärna i den gamla världen. Nu, 1792, sped sig paniken i huvudstaden. Den 10 augusti stormade det radikala nationalgardet Tuilierierna och arresterade kungafamiljen. I september bröt sig pöbeln in i huvudstadens fängelser och mördade tusentals människor, påivrade av pamflettskrivaren Jean-Paul Marat. Några veckor senare segrade revolutionsarmén mot koalitionen vid Valmy. Segern skulle ingjuta modet att två dagar senare utropa den första franska republiken. Alla visste nu vad som krävdes. Inom kort var ex-konungen, nu medborgare Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité Louis Capet, ett huvud kortare. Händelseförloppet hade gått fort; det är denna tempostegring som liberaler (oavsett prefix) måste begripa. I tider av kris och oro, polariseras människor – och då är liberalen alltid förloraren. Liberalismen befinner sig i mitten på en slags radikalitetens skala. När folket svälter och våldet sprids kräver socialisten mätta magar och den konservative fredliga sinnen. Liberalen står kvar i mitten och säger att våld och svält förvisso är hemskt, men att revolutionen ska skynda lagom. Det imponerar varken på hantverkaren utan bröd eller bonden som står med svärdet mot strupen. Extrema tider gör liberalen otillräcklig. Under 1793 rensades feuillanter (konstitutionella monarkister) och girondister (moderata republikaner) ut av vänsterjakobinerna. Robespierres skräckvälde

giljotinens bila. Motreaktionen leddes inte av konservativa utan av män som Tallien och Fouché, som lett egna skräckvälden i Bordeaux respektive Lyon. Deras mordiska expertis användes för att döda vänsterradikaler och förhindra att rojalisterna återvände. Det nya korrupta och inkompetenta styret krattade vägen för den populäre generalen Napoleon. Napoleons diktatur var en kompromiss mellan revolutionen och ancien régime: republikanska och monarkiska ideal i en syntes. Han skapade visserligen nepotistiska monarkier över Europa, men han spred även den franska lagen, och med den många av republikens friheter: feodalism och livegenskap avskaffades, medan religionsfrihet och kravet på rättssäkerhet spreds. Där Napoleon segrade, erövrade fransk lag. Revolutionen kom att uppehålla det västerländska medvetandet i ett sekel. Hur kunde det gå så snett? Mänsklig hybris blev en förklaring. I makarna Shelleys Ozymandias och Frankenstein beskrivs det världsligas förgänglighet och katastrofen som drabbar den som tror sig kunna omstöpa världen. Liberaler som Jeremy Bentham skapade en ideologi utan farliga rättigheter och Benjamin Constant försökte rädda liberalismen från det antika arvet, som Robespierre så gärna spelat på. Konservativa kunde hela tiden återvända till revolutionen, jakobinskräcken, för att vinna legitimitet. Marx försökte förklara revolutionen som en kapitalistisk revolution och socialister behandlade därför åren 1793–94 med ambivalens. Ingen var oberörd och alla var tvungna att förhålla sig till revolutionen.

“Men Maximilien de Robespierre gick för långt. Snart hade han inte bara huggit huvudet av aristokraterna och moderata krafter.” inleddes. Redan när republiken utropades blev folket och nationen suverän. Nu skulle hela samhället inackorderas i rousseanska ideal och människan återstöpas i ny dygdig form. Jämlikhet – politisk och ekonomisk – blev samhällets främsta ideal och varje medborgare skulle renas från sina synder. Fransmannen skulle utmärkas av sina romerska dygder, virtu: renhet, styrka, principfasthet, osjälviskhet. Hon skulle leva sitt liv i offentligheten, med allmänintresset och volonté généralé för ögonen. Men Maximilien de Robespierre gick för långt. Snart hade han inte bara huggit huvudet av aristokraterna och moderata krafter. Våren 1794 gav han sig på forna allierade som tvivlade på hans program: Tidningsmannen Jacques Hébert, som ansett Robespierre för tam; barndomskamraten Camille Desmoulins, som lett stormningen av Bastiljen; charmören Georges Danton, som instigerat utrensningen av girondisterna och skapandet av den revolutionära tribunalen. De var revolutionärer i samma utsträckning som Robespierre – nu var ingen säker. Efter att insinuant hotat hela den lagstiftande församlingen och instiftat en lag där dödsstraffen kunde utdelades utan rättegångsförfarande, hade han ryckt undan mattan under sina egna fötter. Den 28 juli 1794 låg landsortsadvokaten Robespierre själv under Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

På samma sätt som man ibland kan tycka att kommunister verkar väl ointresserade av hur det kan gå så snett när systemet försöker införas, kan man tycka att liberaler borde intressera sig mer för revolutionen. Hur kunde det gå så snett? Min förklaring, har jag redan erbjudit ovan. Liberalismen är en mittenposition. När pressen var som störst uteblev de tydliga svaren. När radikalen inte nöjer sig med att kunna säga vad den vill utan även vill ha bröd på bordet, kan liberalen bäst svara att ”det löser sig” – laissez faire. Kanske är det också därför som den konservative är en bättre vän än socialisten? Liberalismen frodas bäst i tider av lugn och ordning, när utvecklingen kan fortgå utan tvära kast.

Tema: Liberté, égalité, fraternité

STUDENTREVOLUTIONEN MOT HITLER AV: ALEXANDRA IVANOV

Vår frihet är inte skriven i sten. Den finns där för att vissa människor offrat allt för dess existens. Läs Alexandras Ivanovs berättelse om Vita Rosen.

Europa står i dag inför stora utmaningar: Friheten attackeras i Paris och Vladimir Putin sätter skräck i Östeuropa. Samtidigt ser vi hur Ungern, Turkiet och Polen har slagit in på en farlig väg bort från den västerlandska demokratin. Men vår historia är inte fridfull, och det är inget nytt att friheten behöver försvaras. För 68 år sedan brann vår kontinent – det är en del av vad vi är och vad vi kommer att bli. Som USA:s tidigare president Ronald Reagan en gång sade: : “Demokrati är aldrig mer än en generation bort från att utplånas”. Låt mig dela med mig av historian om Vita Rosen. Vita Rosen var en studentdriven motståndsrörelse i Hitlers tredje rike under ledning av syskonen Sophie och Hans Scholl. Nästan alla medlemmar var studerande vid Ludwig-Maximilian Universitetet i München. Förutom att dela samma framstående universitet delade de åsikten att anständiga människor bör stå upp för det anständiga, oavsett omständigheter. De 14

bestämde sig, medan vänner och bekanta arresterades och försvann, att aktivt bekämpa nazismen. Deras motto var alltid fredligt motstånd. De skrev och distribuerade tusentals flygblad i München, särskilt inriktat på studenter. De berättade om vad de ansåg vara nationalsocialisternas sanna natur och uppmanade andra att följa deras exempel. Högst medvetna om vad deras handlingar kunde komma att resultera i vägrade de stå passiva när världen som mest behövde höra att den hade fel. ”Somebody, after all, had to make a start. What we wrote and said is also believed by many others. They just don’t dare express themselves as we did.” -Sophie Scholl Vita Rosen hann författa och sprida sex flygblad innan de arresterades den 18 februari 1943. I tiden Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité innan fred och frihet kom sanningssökande med ett högt pris, Syskonen Scholl och Christoph Probst, ansvarig för layout, avrättades med giljotin tre dagar senare. Det följande året kom hela deras grupp att möta samma öde. Studenter som stod upp mot mänskligheten i dess värsta form mördades och berövades på sin framtid: Sophie Scholl gavs möjligheten att få behålla sitt liv i utbyte mot att hålla ett anförande på deras universitet om att de var utländska agenter som agerat för att sprida splittring. Hennes svar, blott 21 år gammal, var att Nazisterna i München kunde döma dem i dag, men att historian skulle döma dem för all framtid. Detta är dock inte bara en historia om mänsklig

tragedi och enastående mod, det finns mer vi bör reflektera över när vi berättar om Vita Rosen. Vi lever inte i samma tid som syskonen Scholl. Samtidigt, tar vi några minuter och tänker inte bara på Vita Rosen utan vad de faktiskt representerar finner vi snabbt att brunnen är djupare än den är bred. Vad händer om vi slutar stå upp för vad vi tror på? Vad är ryggmärgen av vår frihet idag? Vad händer om ryggmärgen byts ut? Vilken framtid formas av den verklighet vi accepterar? Som Sophie Scholl så ofta citerade: “Man måste vara hårdför i tanken, men vek i hjärtat” -Jacques Maritain

“Hennes svar, blott 21 år gammal, var att Nazisterna i München kunde döma dem i dag, men att historian skulle döma dem för all framtid.”

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Reseberättelse

BRYSSELRESAN 2015 AV: FILIP ÅHSBERGER

Den 12 till den 14 oktober besökte 20 studentförbundare Bryssel. Resan fylldes med besök hos lobbyister, parlamentariker och branschorganisationer som vars syfte var att utöka FMSF:s kunskap om den EU verksamhet som pågår vardagligen i ”EUs huvudstad”. Filip Åhsberger rapporterar.

Studentförbundets viceordförande Hugo Selling tillsammans med förbundssekreterare Lucas Karlsson planerade resan in i minsta detalj och fyllde ut vår vistelse till Bryssel med allt från nytta till nöje. Resan påbörjades med att alla studentförbundare träffades upp vid centralstationen tidigt på måndagsmorgonen för att tillsammans ta oss till Arlanda och till vårt flyg till Bryssel. Väl framme fanns det ingen tid för vila och vi begav oss direkt från flygplatsen till ett besök hos Swedish match och Cecilia Kindstrand-Isaksson. Hon berättade om Swedish match process och lobbyverksamhet i Bryssel som till stort riktar in sig på att ändra EU parlamentarikernas åsikter angående snusförbudet, och dess begränsning till enbart ett par få nordiska länder. Vi diskuterade även iden om ”harm reduction” där Cecilia berättade att genom att få rökare att övergå till snus eller e-cigaretter minskar deras risk för cancer med 95 %, något som inte EU inte blev imponerade utav. Efter vårt besök hos Swedish Match lunkade en grupp trötta studentförbundare tillsammans med sitt bagage ut på jakt efter ett lunchställe och hittade en kiosk som sålde ”Bryssels godaste” pommes frites. Dessa 16

förtärdes tillsammans med Belgiens kända inhemska öl på en restaurang i närheten. En kort stund senare var det dags att bege sig till nästa aktivitet som bestod av ett besök hos den svenska PR-byrån KREAB och Kalle Isaksson. Med stort engagemang beskrev han KREABs historia, utveckling och dess framtid både i Sverige och utomlands. Trots lite mörhet i kroppen lyssnade vi med stort intresse på hur detta svenska företag lyckat konkurrera på en internationell marknad och inte bara överleva utan blomstra. Efter en intensiv start med två intressanta aktiviteter och en mysig lunch var det dags checka in i våra lägenheter. Stora, rymliga och fräscha lägenheter i hjärtat av Bryssel med gångavstånd till det mesta sammanfattar vårt boende väl. Men i tradition med tidigare FMSF resor var vilande inte ett alternativ och snart efter avlämnandet av vårt bagage var det dags att bege sig till mingel med moderaternas EU parlamentariker, Christofer Fjellner, för bubbel, snittar och intressanta diskussioner. Hemma hos Christofer gästades vi också av Stureakademins alumninätverk som var med och förgyllde kvällen.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Reseberättelse Dagen avslutades med en gemensam middag vid restaurang La Caneva som serverade klassisk italiensk mat och vin i överflöd.

EU, TOBAK OCH KONSERVATISM

Efter en, för vissa, kort sömn påbörjades tisdagsmorgonen med ett besök hos FIPRA där vi gästades av Jan Ahlskog. FIPRA som är ett internationellt public affairs- nätverk samlar företag från 50 länder och deras främsta uppgift är att förmedla till företag hur de bäst hanterar stater och statliga institutioner. Ahlskog berättade om deras funktion i Bryssel och deras klienters intressen i relation till EU. En intressant diskussion hos FIPRA följdes av att, tillsammans med Stureakademins alumninätverk, bege sig till Europaparlamentet för en snabb rundtur och sedan ett föredrag med Christofer Fjellner och Per Heister om det ”Europeiska maskineriet” och som vid alla aktiviteter var studentförbundarna inte sena med att visa framfötterna och ställa relevanta och intressanta frågor. Efter en händelserik morgon tog vi en snabb lunch och sedan var det tid att bege sig till dagens tredje aktivitet som var ett besök hos Phillip Morris International som med sina 16 % av marknaden är ett av världens ledande tobaksföretag. Kristof Dom, Vice President of European affairs, genomförde en intim föreläsning om företagets historia och framtid där han bland annat visade prototyper på framtida produkter. Ett mycket uppskattat föredrag, inte minst från våra rökande studentförbundare.

Kvällen avslutades tillsammans med en avslutningsmiddag på restaurang Amadeus där dem serverade ”all you can eat ribs” tillsammans med vin och öl medan vi samtalade och reflekterade om våra dagar i Bryssel.

FMSF TACKAR FÖR SIG

På onsdagen, efter tre omtumlande dagar höll vårt Brysselschema på att lida mot sitt slut. Vi åt tillsammans frukost med moderaternas EU-parlamentariker, Gunnar Hökmark, där han diskuterade de utmaningar som EU står inför den närmaste framtiden där han bland annat tog upp motståndet till frihandelsavtalet med USA och Rysslands alltmer aggressiva beteende. Hökmark avslutade dock med en mer positiv ton där han berättade om sina egna erfarenheter och historier över hur långt vi har kommit i vår kamp mot ett friare samhälle. Fylld av den inspiration som enbart Hökmark kan framkalla avslutade vi vår sista aktivitet under vår Brysselresa. Förmidagen spenderades på var sitt håll och närmre eftermiddagen samlades vi återigen på Charleroi flygplats för färden hem till Sverige. Studentförbundet levererade en innehållsrik, utmanande och otroligt rolig resa. Kombinationen mellan tidiga morgnar och sena kvällar med ett fullspäckat schema gjorde detta årets resa till Bryssel en vistelse att minnas. Debatter, diskussioner och föreläsningar på mycket hög nivå som utmanade vårt sätt att se den Europeiska unionen. Studentförbundarna visade även sin bästa sida med bra och intellektuella frågor där vårt slagord var i centrum under hela resan ”där argumenten är viktigare än åsikterna”.

Från PMI gick vi vidare till den brittiske parlamentarikern Daniel Hannan från The Conservativs. Som liberal och EU-skeptiker talade Daniel om problematiken och frihetsinskränkningarna som EU organisationen för med sig men även hur de liberala och konservativa makterna i Europa måste kämpa tillsammans för ett friare samhälle. En mycket intressant diskussion fördes och jag tror att vi alla fick en chans att resonera kring de negativa effekterna av EU-samarbetet. En heldag av diverse olika aktiviteter kan göra vem som helst mör i kroppen men skam för den som ger sig och med ett gott humör gick vi vidare till dagens fjärde punkt på schemat som bestod av ett mingel hos inte mindre än FMSFs egna Per Heister. Bubbel, snittar och italiensk ost stod på menyn som fylldes ut med trevliga debatter och diskussioner mellan våra studentförbundare och de andra gästerna på minglet. Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tänkvärt

LITE OORDNING GÖR ORDNINGEN GOTT AV: JOHANNA GRÖNBÄCK

Johanna är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och projektledare vid Ratios forskningsinstitut. I denna text reflekterar hon över det allt mer populära begreppet ordning. Vad innebär det egentligen, och kan potentiellt oordning stärka ordningen?

Ordning är begrepp som förmodligen klingar ganska väl hos många. För byråkrater och tjänstemän är det rentav ett uppdrag. För andra kanske vetskapen om ordning också inbringar ett lugn om att saker kommer att vara stilla. Med ordning kommer trygghet – oavsett om den är politisk, ekonomisk eller säkerhetspolitisk. Men ordningen är inte ett absolut värde likt det om rätten till liv. Det kan måhända vara ett medel för ett mål, men rimligen inte ett lika självklart politiskt mål i sig självt. Definitionen av ”ordning” är inte sällan en bestående av handlingsrestriktioner, regelbundenhet, förutsägbar, varaktighet och relationell ömsesidighet. Negationen av ordning blir instinktivt ett kaos, men ska kanske efter en stunds reflektion förstås som icke-absolut, och snarare något som kan finnas i olika grader. Blir den högsta graden av ordning också den mest eftersträvansvärda eller kan vi rentav få för mycket ordning? Adam Smith ser ordning som en form av progression 18

där vi utvecklar ordningen utefter olika faser och där västvärlden möjligen har uppnått den högsta formen av ordning i dag. Om inte annat kan vi åtminstone inte slå i historie- och uppslagsböcker om vad som är nästkommande ordningsfas och vi kan heller inte generalisera eller tänka om den som en vidare utveckling från vad vi vid dags dato har uppnått. Vid aktuella aktioner av oordning skriks det inte sällan efter fler medel för ordning. Någonstans inträffar en oregelbundenhet, någon har brutit mot en handlingsrestriktion i vår goda, aktuella och utvecklade ordningsfas – det är någon eller några som inte uppskattar den här ordningen och därför väljer att skapa oordning. Ordningen har skapat viljor om oordning för en annan ordning, vilket inte sällan bemöts med rop för mer – och ännu mer – av den ordningen vi har. Ett brott begås och vi beklagar att vi inte hade en större ordningsmakt, att vi inte hade en bättre bevakning – att vi inte hade mer resurser för att upprätthålla vår ordning. Var går gränsen för värdet av ordning? Vad är det som offras till förmån för mer ordning? Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tänkvärt Det här är inte en text om brott, civil olydnad eller andra uttryck hos dem som inte accepterar den dagsaktuella ordningen. Inte heller om politiska system eller ekonomi. Det är däremot en text om frågor kring vilken filosofi som föregår de aktioner som syftar till att skydda ordning – och vad de gör mot ordningen. Innebär alltid mer ordning ett skydd mot ordningen? Är mer kontroll eller övervakning motiverat för att skydda våra rättigheter – eller motiverat för att skydda en ordning som behövs för att skydda våra rättigheter?

Skulle det innebära en högre grad av ordning – förutsatt att övervakning i dess olika slag skulle innebära mer regelbundenhet, förutsägbarhet och så vidare? Vad är då ordningens högst uppnåbara grad? Vad närmar vi oss med mer ordning och vad är det som tyglas eller rentav kvävs? Var i vår definition och ivriga förespråkande av ordning har vi skyddet mot att ordningen inte blir större än de rättigheter ordningen syftar till att upprätthålla? George Orwells 1984 är ett närmast perfekt kontrollerat samhälle och måhända en ordningens utopi – hur förhindrar vi ordningen från att gå åt det hållet?

“Blir den högsta graden av ordning också den mest eftersträvansvärda eller kan vi rentav få för mycket ordning?.” Oavsett om ordningen är spontan eller av annan karaktär har vi empiriskt ett läge med ett visst inslag av oordning, vilket många – offentliga såväl som privata aktörer – vill lösa med mer kontroll eller översyn.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

En bra ordning måste acceptera att allt inte går att kontrollera, och framförallt att allt inte bör kontrolleras. Det är lätt att glömma bort att rätten till frihet är målet och ordning bara ett medel. Lite oordning gör ordningen gott.

Tänkvärt

THE FRENCH CONNECTION AV: JEFFREY THOMASON

Jeffrey Thomason är medlem i FMS Majblomman och studerar juridik på George Washington University. Här skriver han om tiden då Frankrike inspirerades av USA, och vice versa.

Det är lätt att tro att de fransk-amerikanska relationerna alltid befunnit sig på samtida frostiga nivån där amerikansk populärkultur skämtar om att den franska flaggan består av ett vitt kors mot en vit bakgrund eller att det bara krävs en fransman som håller i glödlampan, medan världen snurrar runt honom, för att byta den och freedom fries serverade istället french fries i kongressens matsal. Så är dock inte fallet. Även om den nutida transatlantiska länken huvudsakligen handlar om relationen mellan och ett speciellt förhållande nog alltid kommer att finnas mellan USA och Storbritannien så får man inte glömma att kopplingen till Frankrike är minst lika gammal. Faktum är att USA:s första allierade inte är någon annan än Frankrike, när Frankrike tidigt under 1778 erkänner den amerikanska oavhängighetsförklaringen. Vän av historien vet att de frihetliga upplysningstankarna som vuxit fram i Europa var enormt inflytelserika under USA:s grundande och utformningen av dess konstitution. På samma sätt blev den amerikanska frigörelsen och revolutionen en viktig inspirationskälla för den franska frihetskampen och

revolutionen. Utbytet stannade emellertid inte vid diplomatiska artigheter och ett idémässigt utbyte, Frankrike försåg den nyutropade amerikanska republiken med såväl pengar som militärt materiel, militära styrkor och rådgivare. Den franska inblandningen i kriget har kommit att anses vara en av flera viktiga anledningar till den amerikanska vinsten och brittiska förlusten i frihetskriget. Effekten av kriget för Frankrikes del blev emellertid ett fördjupat fiendskap med den kontinentala ärkerivalen Storbritannien och ansträngda statsfinanser, någonting som inte minst var en bidragande anledning till den franska revolutionen. De franska bevekelsegrunderna för att bege sig in i det amerikanska frihetskriget är desto mer omstridda, där somliga lyfter fram anglofobi som en förklaring medan andra betonar stormaktsambitioner och en del revanschism ifrån den tidigare förlusten av Kanada som fransk koloni. Klart är dock att den franska och den amerikanska republikernas öden genom historien varit tätt sammanflätade, om än att de båda nationerna har kommit ta sig två helt olika riktningar utifrån samma frihetliga ambitioner.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Följ mig i mitt arbete för ett friare Europa!

christofer. fjellner

@Fjellner

@cfjellner

fjellner.eu christofer.fjellner@ep.europa.eu

Svensk Linje • nr. 2 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité

Declaration of Independence IN CONGRESS, July 4, 1776. The unanimous Declaration of the thirteen united States of America, When in the Course of human events, it becomes necessary for one people to dissolve the political bands which have connected them with another, and to assume among the powers of the earth, the separate and equal station to which the Laws of Nature and of Nature’s God entitle them, a decent respect to the opinions of mankind requires that they should declare the causes which impel them to the separation.

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.— That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed,— That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. Prudence, indeed, will dictate that Governments long established should not be changed for light and transient causes; and accordingly all experience hath shewn, that mankind are more disposed to suffer, while evils are sufferable, than to right themselves by abolishing the forms to which they are accustomed. But when a long train of abuses and usurpations, pursuing invariably the same Object evinces a design to reduce them under absolute Despotism, it is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.— Such has been the patient sufferance of these Colonies; and such is now the necessity which constrains them to alter their former Systems of Government. The history of the present King of Great Britain is a history of reperated injuriues and usurpations, all having in direct object the establishment of an absolute Tyranny over these States.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité

Declaration of the Rights of Man and Citizen National Assembly of France, August 26, 1789. The representatives of the French people, organized as a National Assembly, believing that the ignorance, neglect, or contempt of the rights of man are the sole cause of public calamities and of the corruption of governments, have determined to set forth in a solemn declaration the natural, unalienable, and sacred rights of man, in order that this declaration, being constantly before all the members of the Social body, shall remind them continually of their rights and duties; in order that the acts of the legislative power, as well as those of the executive power, may be compared at any moment with the objects and purposes of all political institutions and may thus be more respected, and, lastly, in order that the grievances of the citizens, based hereafter upon simple and incontestable principles, shall tend to the maintenance of the constitution and redound to the happiness of all. Therefore the National Assembly recognizes and proclaims, in the presence and under the auspices of the Supreme Being, the following rights of man and of the citizen:

Article 1-5: 1. Men are born and remain free and equal in rights. Social distinctions may be founded only upon the general good. 2. The aim of all political association is the preservation of the natural and imprescriptible rights of man. These rights are liberty, property, security, and resistance to oppression. 3. The principle of all sovereignty resides essentially in the nation. No body nor individual may exercise any authority which does not proceed directly from the nation. 4. Liberty consists in the freedom to do everything which injures no one else; hence the exercise of the natural rights of each man has no limits except those which assure to the other members of the society the enjoyment of the same rights. These limits can only be determined by law. 5. Law can only prohibit such actions as are hurtful to society. Nothing may be prevented which is not forbidden by law, and no one may be forced to do anything not provided forby law.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité

LIBERTÉ, ÉGALITÉ, RÉALISME AV: MELKER GREN OCH CARL HYGRELL Melker Gren är ordförande i FMS Stockholm och Carl Hygrell ordförande emeritus Geijerska Studentföreningen. Här delar de med sig av sin syn på en realistisk väg framåt.

Attentatet i Paris, den extrema flyktingsituationen och de ekonomiska svårigheterna i Europa är endast symptom på västvärldens oförmåga att agera. Denna oförmåga är resultatet av en naiv positivism vars portalverk är Fukuyamas, flitigt citerade men sällan lästa uppsats, ”End of History and the Last Man”. Denna End of History-ism har förblindat oss med en tro att politik skulle försvinna, slaget var vunnet och framtiden skulle handla om hur man effektivast förelade resurserna av ett evigt stigande överflöd. Men historien tog inte slut och vi måste, föra att parafrasera marseljäsen, forma våra bataljoner. Men att End of History-ismen skulle vara något nytt är en missuppfattning. Fram tills att kriget bröt ut 1914 hade Europa inte sett ett storskaligt krig sedan 1871. Teknikutvecklingen hade gjort världen mindre och The Economist deklarerade 1913 att ett krig mellan 24

England och Tyskland var otänkbart då dessa var varandras största handelspartners. Vi måste alltid vara på vakt mot idéer om att ordningen är given. Väst behöver se verkligheten för vad den är. Politikerna måste, trots innerligt hopp om att alla människor är goda, se problemen i vitögat och ta tuffa beslut. Sanningen är att vi har misslyckats – både med att bygga och bevara de öppna och inkluderande samhället vi vill ha, men också med att bevara ordning i närområdet. Vi har misslyckats, inte för att vårt samhälle är svagt, utan för att vi inte försvarar det. Och vi borde åter börja kalla oss för realister och se verkligheten för vad den är: en inte alltid så trevlig plats där vi ständigt måste försvara oss. Hur ska vi då börja på vägen framåt? Ett förslag är att Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Liberté, égalité, fraternité börja med två herrar som måste ses som anti-tesen till positivister: Niccolo Machiavelli och Thomas Hobbes. Deras världssyn var vad man i den klassiska världen skulle kalla för ”tragisk”. Det vill säga att antagandet om människans natur är pessimistisk. Detta var dock en fråga om empiri snarare än cynism för dessa två herrar, de såg världen för var den var. Men den liberal som tvivlar på dessa tänkares betydelse för liberalismen bör beakta hur de amerikanska grundlagsfäderna tungt influerade av dessa tänkare när de skapade USA:s politiska system. James Madison insisterande på kraftig maktdelning och republik, istället för ett suveränt folkstyre var en reflektion som fördes vidare från Hobbes tankar om att statens roll var att skydda individen från alla andra individers illvilja. Att våga börja vara realistisk, att stå för de tuffa besluten är inte lätt. Speciellt när det borgerliga styret de senaste åtta åren inte valde att se verkligheten för

det den var. Nya Moderaterna var tyvärr ett projekt som helt grundade sig på End of History-ism. En moderatledd regering såg på, och var till och med drivande, när Försvarsmakten blev allt svagare. Idéer om att krig var något som hörde till det förgångna, idéer som oftast återfinns hos de riktiga tokstollarna i miljöpartiet, blev lika respekterade som sunda omvärldsanalyser. Det finns en risk att den kommande borgerliga generationen inte har verktygen att förstå varför IS skjuter människor på nattklubbar eller varför Putin lägger mer pengar på försvaret än på vård, skola omsorg. Vi måste forma våra bataljoner för att ha möjlighet att möta det som världen kastar på oss. Vi måste beväpna dem med både hårdvara och utbildning. Vi måste läsa vår Machiavelli, Hobbes och Schelling, för att det behövs andra tankar än det som är skrivet om välfärdsstaten eller knarkets vara eller inte vara, för att vi ska kunna se världen för vad den är.

Livstidsmedlemmar efterlyses! I förbundets historia har det existerat perioder där möjlighet att teckna livstidsmedlemskap funnits – en kontraktuell företeelse som drar många filosofiska spörsmål till sin spets och självfallet skapade stor debatt när det instiftades. Icke desto mindre finns det studentförbundare som tecknat dessa och till skillnad från med den lättvindighet samhällskontraktet hanteras från offentligt håll ämnar förbundet hedra sina avtal i den mån det är möjligt; pact sunt servanda. En av de saker som gör studentförbundet till något utan like är den kontinuitet som förbundet lyckats upprätthålla, där dess plats som kulturbärare förskansat förbundet en plats i mångas hjärtan. Studentförbundet har också med sitt måtto – där argumenten är viktigare än åsikterna – skapat en intellektuell oas där många studenter fått pröva gränsen för sina argument och kanske rent av ändrat sig i någon ståndpunkt. Utan att ta ställning i frågan kring rimligheten att ingå medlemskap på livstid önskar vi nu att få grepp om dessa medlemmar, varav somliga vi fruktar fallit ur liggarna. Att komma i kontakt med dessa förbundets eventuellt förlorade söner och döttrar är för oss en viktig fråga och kan säkerligen glädja den som råkat hamna i medlemskapsmässig exil – Ty hjertat i en sann student kan ingen tid förfrysa. Känner du någon misstänkt livstidsmedlem eller är du kanske själv en? Kontakta i sådant fall gärna förbundssekreterare Lucas Karlsson så skall vi göra vårt bästa för att taktfullt undersöka personens eventuella livstidsmedlemskap eller se till att du hamnar i listorna igen. Lucas Karlsson nås på lucas.karlsson@fmsf.se

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Från arkivet

REVOLUTION UTAN BETYDELSE AV: CECILIA BRINCK

I detta dubbelnummer nylanserar redaktionen “Från arkivet”. Först ut är denna artikel från Svensk Linje 1989, nr 1, “Revolution utan betydelse”. Läs och ta del av förbundsordförande emerita Cecilia Brincks reflektioner om den franska revolutionen.

Franska revolutionen fyller 200 år i år och Frankrike firar med pompa och ståt. Men har egentligen de stolta deklarationerna och slagorden haft någon reell betydelse för samhällsutvecklingen i allmänhet och friheten i synnerhet?

vilken staten, i bästa fall, vilar. Franska revolutionen sägs ha inneburit den moderna demokratins genombrott och därför skall vi hantera den med varsamhet.

Få historiska händelser har givit upphov till så mycket diskussion, så många böcker och så många myter som den franska revolutionen. Vi accepterar, utan att närmare reflektera över det, den gängse föreställningen att franska revolutionen var det sedan länge förtryckta franska folkets rättmätiga resning mot överheten. Vi accepterar den i vetenskapliga sammanhang ganska enastående chauvinism i sättet att beskriva franska revolutionen. Speciellt franska historiker har en tendens att närmast blint hylla revolutionen och vecklar ofta in sig i ganska märkliga resonemang när det försöker förklara t ex skräckväldet. Vi har också bibringats föreställningen att franska revolutionen på något sätt var upphovet till våra dagars demokratiska styrelseskick, där respekten för de mänskliga rättigheterna utgör den grundval på

Den mytbildning som drabbar vissa historiska händelser är ett välkänt fenomen. Men i fråga om franska revolutionen har myterna varit ovanligt efterhängsna och i den mån revolutionen haft någon betydelse för senare historiska skeenden är det ofta mycket svårt att säga om det är myt eller verklighet som betytt mest.

Mytologi

Men vad var det egentligen som hände? Var revolutionen verkligen så oerhört betydelsefull för den senare politiska utvecklingen, inte bara i Frankrike utan även i övriga Europa, rent av övriga världen? Var det verkligen så att det frihetsideal revolutionärerna ställde upp förverkligades i de texter revolutionen har lämnat efter sig och i det franska samhälle som växte fram efter revolutionen?

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Från arkivet Absolut sanning

Tidiga varningar

200-årsminnet av den händelse som anses utgöra början av revolutionen, Bastiljens stormande den 14 juli 1789, firades under 1989 med all tillbörlig pompa och ståt. För en utomstående betraktare verkar det som om man försöker göra själva firandet så ståtligt som möjligt för att folk inte ska tänka för mycket på vad det egentligen är man firar.

“Efter oss syndafloden”, sade Madame de Pompadour, Louis XV:s mätress, redan på 1750-talet och faktiskt finner man redan mycket tidigare allvarliga varningsord, uttalade av statstjänstemän och politiker. Men varningarna klingade lika ohörda som Kassandras till trojanerna. Visserligen hade statsfinanserna allvarligt försämrats under Louis XVI:s tid, men som sagt, grunden var redan rutten.

Vilka bevekelsegrunder hade egentligen revolutionärerna och vilka resultat, politiska och andra, uppnådde man? Självfallet är detta inga enkla frågor att besvara, det finns ju inte någon absolut “sanning” i historiska sammanhang. Att förklara och tolka historiska händelser med 200 års marginal kan naturligtvis anses vara lite fusk, då vi sitter inne med kunskap som inte var tillgänglig vid tiden för händelsen och som hjälper oss att konstruera hållbara teorier. I fråga om den franska revolutionen är det kanske extra

Dessutom måste man komma ihåg anledningen till försämringen under Louis XVI, eller en av anledningarna, nämligen det franska deltagandet i den amerikanske revolutionen. Många var de franska militärer som i Amerika kämpade mot engelsmännen och franska kronan satte sig så småningom i skuld för att kunna utrusta trupper.

Skatteindrivningen fungerade dåligt och ineffektivt, den offentliga administrationen var korrumperad och kungen var inte tillräckligt beslutsam för att kunna rensa upp finanserna. Ett av hans första (och san“Den mytbildning som drabbar vissa historiska hän- nolikt största) misstag var delser är ett välkänt fenomen. Men i fråga om franska avskedandet av Turgots revolutionen har myterna varit ovanligt efterhängsna ministär 1776, två år efter sitt trontillträde. Turgot och i den mån revolutionen haft någon betydelse för såg klart vad andra inte senare historiska skeenden är det ofta mycket svårt att kunde eller ville se och föreslog sparåtgärder som säga om det är myt eller verklighet som betytt mest.” om de hade genomförts möjligen hade kunnat besvärligt då historien som vi tidigare konstaterat rädda franska kronan och hindrat revolutionen. är omvälvd av myter och det ibland är mycket svårt Felgreppen och misstagen följde sedan varandra, att tränga igenom myterna och nå fram till fakta. ministrar kom och gick, men ingen hade mod och kraft att vidta annat än kosmetiska åtgärder. Usla finanser Den schweiziske bankiren Necker, protestant och Många skildringar av revolutionen inleds med en av de dåtida Europas rikaste män kallades slutligen öppnandet av generalförsamlingen, Les Etats in, försökte, avskedades, kallades tillbaka och drog Generaux, i Versailles den 4 maj 1789. Processionen sig slutligen undan, just i tid för att undgå att plikta och ceremonierna var l’ancien regimes sista stora med huvudet, vilket de flesta av hans kollegor fick manifestation och ståten har beskrivits många gånger. göra. Necker lånade upp pengar och rådde bot på Generalförsamlingen hade då inte sammankallats den omedelbara likviditetskrigen, men som lånade på 175 år och att det nu skedde var ett sista försök pengar även på 1700-talet hade en obehaglig tendens att råda bot på Frankrikes usla finanser. I vissa att behöva betalas tillbaka och det med ordentliga historiska framställningar, främst franska sådana, räntor, var det bara tillfällig lindring, ingen bot. anges som den främsta anledningen till de dåliga statsfinanserna det oerhörda slöseri hovet gjorde Flera revolutioner sig skyldigt till. Detta är en kraftig förvanskning av sanningen. I själva verket var problemen inte nya. Det finns historiker som hävdar att franska revolutionen egentligen inte var en revolution utan flera, var Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Från arkivet och en med sin bestämda innebörd och byggd på sina egna förutsättningar. Den första av dessa skulle då vara adelns revolution mot kungen. Sedan gjorde den republikanske medelklassen, Gironden, uppror mot adeln och slutligen störtades Gironden av jakobinerna. Jakobinerna var inbördes oerhört splittrade och makten samlades så småningom hos det s k säkerhetsutskottet med Robespierre som ordförande. Grunderna till fiendeskapen mellan kungamakten och adeln hade gamla anor och bottnade ursprungligen i det feodala system som i Frankrike hade lett till att stormännen i stort sett enväldigt härskade över sina domäner. Så småningom gjorde centralmakten inbrytningar i adelns maktpositioner och konungen lade under sig en allt större del av Frankrike. Richelieu lämnade över till Louis XIV en adel som visserligen på ytan var tämjd, men som ändå fick hållas i schack med hjälp av ständiga förläningar och ynnestbevis. De motsättningar som fanns mellan adeln och kronan som växte sig allt starkare under 1700-talet visade sig fram för allt i s k parlements, vilka byggde på adelns gamla privilegier och som på sätt och vis hade vetorätt i förhållande till kungen. I parlements satt representanter för alla grenar av den franska adeln. Ämbetsadel och bördsadel, alla var de eniga om att inte släppa ifrån sig en tum av sitt inflytande till kungen. Paris parlements vägrade till exempel år 1778 att gå med på de reformer av skatteväsendet och de besparingar som kungens ministrar hade föreslagit för att rädda finanserna. Bollhuseden Så småningom såg kungen ingen annan utväg än att sammankalla riksständerna för att av dem få möjlighet och rätt att företa reformer i skattesystemet. Kungen misslyckades och redan från början uppstod konfrontation mellan tredje ståndet å ena sidan och adel och präster å den andra. Dessa konfrontationer ledde till att tredje ståndet, Les Tiers etats, själva konstituerade sig till nationalförsamling den 1 juni 1789. Kungen lät då stänga tredje ståndets möteslokal varvid dess representanter svor den s k Bollhuseden där de beslutade att inte skiljas förrän de givit Frankrike en ny författning. I Paris uppstod oroligheter och avskedandet av Necker blev den utlösande faktor som ledde till Bastiljens stormande den 14 juni 1789, i dag Frankrikes nationaldag.

Mänskliga rättigheter Nationalförsamlingen försökte mäkla fred och genomföra positiva reformer, ståndsprivilegierna avskaffades och förklaringen om de mänskliga rättigheterna tillkom den 26 augusti. Denna Declaration des droits de l’homme är det första viktiga dokumentet under revolutionen. Inspirationen till dokumentet hämtades naturligtvis från de amerikanska rättighetsförklaringarna och också direkt från Rousseau. Dokumentet fick för en tid ganska avsevärd betydelse eftersom man där sammanfattade revolutionens idéer i enkel och lättbegriplig slagordsform “1789 års idéer”, såsom de formulerades i förklaringen om de mänskliga rättigheterna, sammanfattades i devisen frihet, jämlikhet och broderskap inte tillkom förrän senare. Äganderätt Grunden för rättighetsförklaringen är den första artikeln där det fastställdes att alla människor föds lika och att sociala skillnader inte skall grundas på annat än kompetens och duglighet och det allmänna bästa. Vidare konstateras att all maktutövning skall bygga på respekten för dessa rättigheter och i det ögonblick suveränen inte längre respekterar dem har han förverkat sin rätt. Medborgarna ges rätt att delta i lagstiftande verksamheten, de skyddas mot godtycklig maktutövning, äganderätten skrivs in i författningen och suveränens rätt att för allmänna ändamål uttaxera skatter och avgifter preciseras. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna betraktade med nutida ögon förefaller kanske inte särskilt märklig, de principer på vilka den bygger är idag allmänt erkända, om än ej alltid respekterade. Men med kännedom om hur det franska samhället fungerade fram till 1789 kan man inte låta bli att förvånas. Det kan med fog sägas att detta dokument var det mest, i egentlig mening, revolutionära som producerades under revolutionen och hade man nöjt sig med detta hade det funnits oerhörda förutsättningar att omdana samhället och få till stånd positiva reformer. Olyckligtvis är det dock mycket lättare att sätta igång en revolution än att stoppa den, något som de flesta ledande revolutionärer tvingades konstatera, om inte förr så i bödelskärran. Händelserna

rullade

vidare,

Paris

befolkning

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Från arkivet tvingade kungafamiljen från Versailles för att bosätta sig i Paris där de i praktiken betraktades och behandlades som fångar. Även nationalförsamlingen fördes till Paris och var därefter mer eller mindre gisslan och utlämnad åt demagoger. Framkalla inbördeskrig Under våren 1790 försökte nationalförsamlingens ledare, Mirabeau, få kontakt med kungen och kanske framförallt med drottningen. Hans syfte var att framlägga en plan som bl a innebar ett framprovocerat inbördeskrig. Mirabeau var en erfaren politiker och visste att man ibland måste bekämpa eld med eld. Kunden och drottningen begagnade sig ytterst motvilligt av Mirabeau som de betraktade som överlöpare och bedragare och tanken på inbördeskrig fick den fridsamme Louis XVI att för en gångs skull bli ordentligt förgrymmad. Alla planer på samarbete med Mirabeau stannade vid detta och han dog i april 1791. Under våren 1790 förbereddes flera andra dokument som undergrävde l’ancien regime och det var i synnerhet ett av dem, den borgerliga kyrkoförfattningen, som fick Louis XVI att fatta beslutet att försöka fly från Paris. Den borgerliga kyrkoförfattningen följde på konfiskeringen av kyrkans egendomar (som var skattefria) och innebar att man skulle nationalisera inte bara kyrkans världsliga egendomar utan också själva tron. Banden mellan den franska katolska kyrkan och Rom skulle skäras av och alla kyrkliga befattningar skulle tillsättas av nationalförsamlingen. För den djupt religiöse kungen var denna författning fullkomligt oacceptabel, den innebar ingenting mindre än kätteri och skulle medföra sig evig förkastelse. Han skrev ett brev till påven, Pius VI, och försökte förklara sin position: “Om jag vägrade sanktionera skulle jag orsaka förföljelse och öka kyrkans och tronens fiender. De kommer att anse sig ha anledning till uppror och att ytterligare öka de olyckor som nu har drabbat dem. Men om jag skulle sanktionera, vilken fruktansvärd sak sedd ur trons synpunkt.” Kungafamiljen flyr Paris Nationalförsamlingen var beredd att med våld tvinga honom att sanktionera beslutet och detta fick honom Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

att besluta sig för att fly från Paris. Detta förslag till borgerlig kyrkoförfattning är intressant ur flera synpunkter. Genom det lades kyrkans angelägenheter helt under den världsliga maktens domäner och gjorde kyrkan till föremål för politiska beslut. Flera av dem som betraktades som monarkister i nationalförsamlingen, ibland dem fanns Mirabeau, stödde förslaget. Deras skäl för att göra det har stötts och blötts av historiker ända sedan dess. Den troliga förklaringen är att de trodde att fransmännen skulle finna förslaget lika stötande som kungen gjorde, ta avstånd från det och därigenom stoppa revolutionen. För Mirabeaus del var förslaget ett sätt att framkalla det inbördeskrig han trodde skulle rädda Frankrike. Kungens flykt misslyckades, han stoppades i Varennes den 21 juni 1791 och eskorterades av nationalförsamlingens utsända representanter tillbaka till Paris. Statskupp I själva verket är det dokument som av dessa representanter överlämnades till kungen i Varnnes ett av de viktigaste dokumentet från revolutionen. Det innebar en statskupp, trots att det inte var utfärdat i enlighet med författningen, eftersom det tydligt innebar ett erkännande från nationalförsamlingen om att den militära och polisiära makten var deras, inte kungens. Nationalförsamlingen slutförde sitt arbete i augusti 1791 genom den konstitution som antogs i september och som kungen gick ed på. Denna författning hade värkts fram under ständiga konfrontationer i nationalförsamlingen mellan de konstitutionella monarkisterna och republikanerna. Konstitutionen var ett ganska ohållbart hopkok av Rousseau och Montesquieu, och den reducerade monarkin till en obetydlighet och den byggde på en maktfördelningsprincip, hämtade från Montesquieu, som innebar att makten fördelades mellan en lagstiftande församling och kungen. Radikala grupper De farhågor som ventilerades angående konstitutionen från bl a monarkisterna i nationalförsamlingen och från hovet visade sig snart vara ytterst välgrundade. Konstitutionen innebar bl a att nationalförsamlingen skulle upplösas och att dess ersättare, den lagstiftande församlingen, inte fick innehålla ledamöter som varit ledamöter i nationalförsamlingen. Därigenom försvann ur folkrepresentationen de som försvarat den konstitutionella monarkin för att ersättas 29

Från arkivet av betydligt mer radikala element. Det var också nu som de politiska klubbarna började få verklig politisk betydelse.

Kungen avrättas

Det första beslut nationalkonventet fattade var att avskaffa kungadömet och införa republik. Konungen De representerade alla politiska schatteringar , från ställdes så småningom inför rätta, dömdes (på juridde moderata i feuillantklubben till de radikala i jakobiskt synnerligen tvivelaktiga grunder) till döden och avrättades i januari 1793. Han följdes inom kort av drottningen, av sin syster “Självfallet har den allmänna sam- och även av nästan samtliga ledande revolutionärer. Det säkerhetsutskott hällsutvecklingen inte gått Frankrike Robespierre var ordförande i dömde förbi. Men inga av de slagord som Danton till döden, och så småningom blev Robespierre själv avrättad.

betydde så mycket för revolutionen har fått större betydelse i Frankrike än annorstädes.” inklubben och cordelierklubben som var längst till vänster. De mest radikala i den lagstiftande församlingen, var i huvudsak jakobiner som var inbördes splittrade. Girondisterna hade ledare som Brissot och Verginaiaud. Den yttersta vänstern styrdes av män som stod utanför den lagstiftande församlingen, Robespierre och Danton t ex. Revolutionens män började nu på allvar ägna sig åt utrikespolitik. Förutom viljan att sprida revolutionens idéer utomlands kom revolutionärerna att omfatta expansionistiska tendenser, man tala om att utvidga Frankrike till dess “naturliga gränser”. Det var framförallt girondisterna som förespråkade krig och Louis XVI tvingades sammansätta sin ministär med krigsivrande girondister. Krigsförklaring I april 1792 förklarade Frankrike krig mot arvfienden Österrike, (många franska historiker tycks f ö ha glömt att det faktiskt var Frankrike som förklarade krig). Kriget medförde till en början nederlag för den republikanska franska armé, men så småningom vände krigslyckan och fransmännen kunde inregistrera ett antal betydande segrar. Den lagstiftande församlingen fattade i september 1792 beslut om att suspendera konungen och ett nationalkonvent inkallades för att konstruera en försfattning som skulle ersätta den från 1791.

Diktaturen hade successivt blivit allt mera hänsynslös. Den formella makten överläts i april 1793 åt Välfärdsutskottet som valdes av nationalkonventet och en ny författning antogs sent på våren 1793, en författning var ikraftträdande dock dröjde. Säkerhetsutskottet inrättades och gav maktbefogenheter som är ganska häpnadsväckande. Utskottet fick rätt att häkta misstänkta personer och ställa dem inför den nyinrättade domstolen, revolutionstribunalen. Utskottet gavs också möjlighet att förklara misstänkta såsom ställda “utanför lagen” och därigenom kunde de avrättas utan tillstymmelse till rannsakning och dom. Skräckvälde I rättvisans namn måste man konstatera att det just är denna del av revolutionen som franska historiker har svårast att förklara. Skräckväldet innebar att många tusen personer miste livet, de flesa av dem helt oskyldiga till de brott de anklagades för. Man beräknar att ca 17 000 personer blev dödsdömda efter oktober 1793 och att totalt cirka 35 000 personer verkligen avrättades eller dog i fängelse. Merparten av dessa var ingalunda aristokrater. I själva verket var de flesta hantverkare och bönder. Skräckväldet varade till 1795 då reaktionen, den s k vita skräcken inträdde. En ny författning antogs och godkändes i en folkomröstning. Vad som därefter skedde känner vi väl till: Vendemiairekuppen, Direkroriet och så småningom kejsardömer. Två miljoner stupade Det franska samhälle som växte fram efter revolutionen, hur såg det ut? För det första kunde avsevärda territoriella skillnader noteras. Till Frankrike fördes Avignon, som tidigare styrts av Vatikanstaten, Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Från arkivet Mulhouse, Montbeliard t ex, alltsammans värdefulla territoriella vinster. Samtidigt hade man förlorat mark längs Rhen och framför allt de ekonomiskt mycket viktiga kolonierna, Rodrigues och Seychellerna. Befolkningsmässigt beräknar man att ca två miljoner fransmän stupade i strid mellan 1789 och 1815. Detta är fler än under första och andra världskriget tillsammans. Landet utvecklades till ett kanske ännu mer utpräglat klassamhälle än före revolutionen, än i dag är de sociala skillnaderna mer märkbara i Frankrike än i de flesta europeiska länder. Det franska statsskicket har sedan revolutionen genomgått många förändringar. Från monarki till republik, från republik till kejsardöme, sedan monarki igen, sedan kejsardöme och åter republik men trots allt tal om frihet, jämlikhet och broderskap är det inte säkert att det franska samhället idag skulle se så

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

annorlunda ut revolutionen förutan. Symbolisk betydelse Självfallet har den allmänna samhällsutvecklingen inte gått Frankrike förbi. Men inga av de slagord som betydde så mycket för revolutionen har fått större betydelse i Frankrike än annorstädes. De texter revolutionen lämnade efter sig läses inte idag, händelser som tillsammans bildade revolutionen diskuteras inte annat än som symboler och det är också som symbol franska revolutionen får sin huvudsakliga betydelse. Vem brydde sig väl om 35 000 avrättade, om två miljoner stupade i strid, om havererad ekonomi, korruption och standardsänkning, inför bilden av Rouget de L’isle sjungande sitt nyskrivna diktverk, eller bilden av Danton när han talar i konventet? Källor: Actes du tribunal révolutionnaire, utgivna av G Walter, Mercure de France 1986 Aubry, O La revolution française , Paris 1942 Burke, E Reflections on the revolution in France Carlyle, T The French Revolution Chalon, J Chere Marie-Antoinette, Perrin 1987 Fay, B Louis XVI Forrest, A Les Pauvres et la Révolution française, Perrin Loomis, S The Fatal Friendship, New York 1972 Madelin, L Les hommes de le Révolution, Perrin Mathiez, A La Révolution et les etrangers Memoirs relatifs à la Révolution française: Choiseul Goguelat, Bouillé, Damas, Vaolry Morris, G Diary of French revolution Sedillot, R Le côut de la Révolution française, vérites et légendes, Perrin 1987 Soboul, A La Révolution française Sorel, A L’Europe et la Révolution française.

Mitt i Ljusbärerskan Vintermörkret låg tungt över riket. Sedan Diocletianus tillträtt tronen hade snåla vindar pinat landet. De drog genom byar, över fält och genom skog. Fönsterluckor slog, det tjöt i korridorerna i huvudstadens kanslier och det ekade olycksbådande mellan väggarna i de tomma ladorna. Knappt hade Diocletianus satt sig på tronen innan den annars så blomstrande kommersen stagnerade under nya dekret och kejserliga pålagor. En stor oro spreds också i det stagnerande riket när patriciska motsättningar lamslog statsmakten. Så djupt hade splittringen blivit att Diocletianus till slut fann sig nödgad att dela sitt rike i två. Han styrde den högra halvan medan hans general och bundsförvant Maximianus sattes att styra den vänstra. Länge hoppades man i maktens korridorer att diarkin skulle gjuta olja på vågorna. Vågorna hann emellertid knappt lägga sig innan ödet spelade kejsaren ett spratt. Ty vågorna hade fungerat som barriär och avhållit fenicierna från att korsa havet. En strid ström båtar korsade nu det lugna vattnet. Passagerarnas ankomst spred stor oro när de tog med sig nya seder och tillbad falska gudar utanför statsreligionen. Var inte Karthago fyllt av sjukdomar och skulle inte samhället rämna av gudomlig vrede när fördraget mellan gudom och människa skrevs om? Så kom svaret till Diocletianus, lika självklart som att natt följer på dag: Vad förenar inte leden som en gemensam fiende? Denna tanke kom att bli startskottet för den stora förföljelse som svepte över riket genom årtionden. Stöd till bibliotek kom först att behöva godkännas av senaten, censurens våta toga lades över samhället. Därefter började man att elda skrifter. Apostlar fängslades och avrättades. Trots de massiva förföljelserna spred sig kärleksbudskapet och tanken på mellanmänskligt samförstånd som ett alternativ till statsreligionens enväldiga kejsardyrkan. För varje övertygad som kastades till lejonen tappade två som skådat den våldsamma statsreligionens riktiga anlete tron och anslöt sig till de förföljda. Kyrkor revs och ett allmänt påbud om offer gick ut över landet i syfte att få de förföljda att avslöja sig. Ty det var emot deras men icke statsreligionens övertygelse att behandla sin nästa som ett medel för ett mål. Alla liv var för dem lika okränkbart heliga. Så kom det en dag i det högra riket när den jungfruliga Lucia av sin mor beordrades att stanna hemma för att föda och uppfostra ett barn. Lucia som fram tills nyligen upplevt sig bo på en plats i rikets och händelsernas periferi fann sig med det lugnade havet plötsligt närmast ha en landgräns mot Fenicien. Den oskuldsfulla Lucia hade sedan tidigare

gjort sig känd för att värna de utsatta, blottställda och de av befolkningen och från städerna förvisade. Enligt sägen vandrade Lucia med brinnande vaxljus i håret genom stadens gränder, för att i det varma skenet söka upp de bespottade och fostra dem att inte fjättra sin medmänniska till allmänhetens allmosa och godtycke. Det sades även att Lucia, med sitt svallande hår i toner som hos den falnade brasans glöd, bröt bröd med de fattiga och lärde dem att fiska. Frånsett vad som var rätt och riktigt i dessa berättelser som gick från mun till mun genom riket väcktes en enorm vrede hos Diocletianus. Försöken att smäda och misstänkliggöra – ty ingen som tog sig tid att lyssna till Lucias kärleksbudskap eller såg hennes fromma handlingar föll för statsreligionens giftiga lögner om egoismens draksådd och Mammons klor som påstått slagits i henne.

Linjen utbrast rått, med överhetens förakt i rösten: Nu skall du följa med oss din skenheliga sköka! Vi skall slå dig i bojor och ha dig till att förlusta oss med i senatens källare. Diocletianus önskar bara dina ögon och därefter får du finna dig i världens äldsta yrke till dina döddagar – det är trots allt ett litet steg mellan ditt näst äldsta och det äldsta! Lucia såg på soldaterna med en bestört men obeveklig blick. Soldaterna började att dra och slita i henne men hon gick trots soldaternas styrka inte att rubba. Soldaterna spände då en oxe för den arma Lucia och började driva på den, men inte heller detta arbetsdjur förmådde få den orubbliga Lucia att flytta sig. Paniken började nu sprida sig hos soldaterna. Vad för grymheter skulle deras kejsare inte utsätta dem för om de inte lydde hans befallning? Stick ut hennes ögon här på plats! hördes befälet med myndig stämma kommendera. Sagt och gjort utsågs den yngsta av soldaterna att sticka ut Lucias ögon med sin dolk. Inte en min, än mindre ett ljud, gav Lucia ifrån sin när den unga soldaten stack ut hennes ögon i statsmaktens namn. De tomma ögonhålorna gapade upproriskt och omutligt mot soldaterna. Lucias omedgörlighet drev soldaterna till ett ursinnigt raseri när deras av statsreligionens sanktionerade våld visat sig verkningslöst. Koka olja – skålla skökan! hördes soldaterna utbrista. Men inte heller den olja soldaterna hettade upp och hällde över den arma Lucia rubbade henne. Vanmäktighetens vrede kokade nu hetare i soldaterna än oljan nyss gjort i deras kittel, när de tvingades möta våldets begränsning och ofullkomlighet. Det var som om varje våldshandling bara ytterligare stärkte henne i sin orubblighet.

Så kom en dag det tillfälle när Diocletianus inte längre fann det möjligt att endast avfärda Lucia som en hatets och illviljans kolportör. Diocletianus hade vandrat genom sitt palats korridorer och såg då hur hans mest älskade censor packade sin kärra för att ge sig av. Censorn sade sig inte längre kunna uthärda den orättvisa som fenicierna och andra apostater tvingades uthärda. Diocletianus slog näven i senatsbordet och utbrast med brustet hjärta och vrede i rösten: Allt för länge har jag med blida ögon skådat denna Lucia! Nu skall hon få skåda min vrede – ge mig hennes ögon, som inte känner igen en gudom när de ser en, på ett fat! Den fromma Lucia stod på torget och tvagade obekymrat sina kläder när soldaterna omringade henne. Soldaterna fattade henne i armarna och

I desperat vredesmod stötte befälet sitt svärd genom den unga Lucias hals. Dö då! Vem är du att sätta dig upp emot kejsaren och staten – Dö! Vi trampar ned dig precis som den obetydliga lus du är. Befälet stötte ur sig de hatiska orden och kastade sitt harnesk till marken. Knappt hann den tunga läderrustningen slå i marken förrän det djuriskt rasande befälet fann sina soldaters och stadsbornas blickar fästa på sig, som vore han en främling. Som en våg slog insikten över honom. Vad hade han i kejsarens tjänst kommit att bli?

Adam Aufhocker

Recension

VARKEN BILDNING ELLER PIANO AV: CATARINA KÄRKKÄINEN

Catarina Kärkkäinen är ordförande i Linköpings Fria Moderata Studentförening. Här recenserar hon Lars Anders Johanssons bok “Varken bilding eller piano” (Timbro, 2015).

Det första som fångar min uppmärksamhet är bokens vackra omslag. Jag minns Lars Anders Johanssons skämtsamma ord när vi träffades på årets Bokmässa i Göteborg. »Mitt mål var att den skulle vara en av de snyggaste böcker som Timbro utgivit.« Jag kan bara konstatera att ansatsen har lyckats. Trots att Henry Fuselis klassiska verk Mardrömmen, sprungen ur romantikens förkärlek för mystik och dramatik, inte direkt personifierar borgerlig kultur klär den likväl boken bra. Även titeln – en referens till Harry Martinsons »Nässlorna blomma« från 1935 – sätter ribban högt. Boken är uppdelad i åtta essäer av sju olika författare som var och en anlägger sitt perspektiv på frågan om borgerlighetens komplicerade förhållande till kulturen. Författarinnan Therese Bohman skriver om den borgerliga romanen; arkitekturhistorikern Henrik Nerlund om stadsplaneringen; kulturpolitikforskaren Tobias Hardin om kulturpolitiken – för att nämna några. De mest intressanta ämnena avhandlade dock 34

redaktören själv i sina kapitel om borgerlighetens identitetskris och det till synes förlorade bildningsidealet inom densamma. Borgerlighetens vilja att göra sig av med den egna identiteten är vi nog många som har upplevt. Det perspektiv som Johansson – sprunget ur sina egna erfarenheter – anlägger på fenomenet är dock nytt för mig. Han skriver: ”För mig som aldrig hade varit borgerlig vare sig i ekonomiskt eller socialt hänseende innebar detta en besvikelse. För den som varit tvungen att erövra de borgerliga miljöerna av egen kraft framstod det som ytterst märkligt att de som synbarligen fötts in i dem så lättvindigt tycktes vilja göra sig av med dem. När det dessutom motiverades med att man ville vara mer inkluderande blir det närmast förolämpande.” Tanken är intressant. Är nedtoningen av den borgerliga identiteten enbart en sänkt tröskel – eller kan den även vara vara ett förlorat dragplåster? Hur bör vi i så fall förhålla oss till det? Svaret påverkas självfallet av Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Recension hur man definierar begreppet borgerlighet i förhållande till dess historiska innebörd. I frågan om detta lider lider boken tyvärr av viss begreppsförvirring.

att tycka och tänka kring kultur – och faktiskt få säga att Fjodor Dostojevskijs verk antagligen hyser större litterär kvalitet än Camilla Läckbergs.

Att allt för tätt sammanfläta politisk borgerlighet med dess sociologiska motsvarighet – och därmed delvis även fordra ett visst socialt och ekonomiskt kapital – kan vara osunt. I den historiska borgerlighet som har varit en förening mellan de två finns det dock mycket klokskap och insikt att hämta. Detta gäller inte minst i frågan om kulturen. Historiskt sett har borgerligheten varit en kulturbärande grupp; det humanistiska bildningsidealets främsta försvarare. Redaktörens andra kapitel är en välkommen påminnelse om detta.

Ur den bredare tolkningen av kulturbegreppet är det även relevant att tala om de borgerliga dygderna – som framtidstro, entreprenörskap, kärlek, mod och måttfullhet – så väl som ett generellt bildningsideal som delar av den borgerliga hållningen. Enligt författaren utgör dessa en grund för att kunna ha idéer om hela samhället – även vetenskapen, religionen, konsten, moralen och civilsamhället – vilket en mer relevant borgerlighet måste ha. Jag är benägen att hålla med, men vill för sakens skull poängtera att vi inte får låta detta vara synonymt med att åberopa politisk styrning inom desamma. En central tanke i den kulturen “Tanken är intressant. Är nedtoningen av den borgerliga är dessutom just fråborgerliga identiteten enbart en sänkt tröskel gan om idébaserad – vilken utgör – eller kan den även vara vara ett förlorat identitet ett sunt alternativ till både den gamla arisdragplåster?” tokratin och den nya identitetsvänstern.

Borgerlighetens känsla för kulturen (i ordets snäva bemärkelse) har historiskt sett varit god. Kännedom om konst och litteratur så väl som förmågan att traktera ett instrument var länge norm. Under efterkrigstiden svalnade det borgerliga intresset för kulturen – delvis till följd av ökat skattetryck och expansiv kulturpolitik. Idag är det till synes så gott som förlorat. När borgerliga tänkare och tyckare beklagar sig över den vänstervridna kulturen kan detta vara värt att komma ihåg. Det är föga tacksamt att reflektera den värld som bara visar en ointresse. En del av borgerlighetens svala intresse för kulturen tycks springa ur en ängslighet inför att alls värdera kulturyttringar. Istället för att fritt och spänstigt diskutera konst, litteratur och musik förordar man allt och därför inget. Åsiktsfrihet har blivit frihet från åsikter, och borgerlighetens tidigare passionerade relation till kulturen har bytts ut mot ett slags postmodernistisk position utan värden och värderingar – med Fredrik Reinfeldt (som ger kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent, ägnar sommaren åt att läsa fyra Läckberg-deckare och inte lyssnar på något svårare än Magnus Uggla) som yttersta gestalt. Men åsiktsfrihet är inte frihet från åsikter, och att tycka är inte att förtrycka. Borgerligheten, med sin distinktion mellan det politiska och personliga, borde känna sig särskilt fria Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Författaren ålägger även ett spännande perspektiv på kopplingen mellan relationen till kulturen och synen på staten – där drömmen om den begränsade offentliga makten inte bara är en rättighetsfråga, utan även en förutsättning för att de borgerliga dygderna ska kunna blomstra. Johansson skriver: ”För den borgerligt sinnade är konsten istället en del av civilsamhället, den sköra blomma som borgerligheten föresatt sig att rädda från såväl politisk övergödning som ogräsbekämpning.” Det är en vacker liknelse, och antagligen en av de passager som jag kommer att bära med mig en längre tid. ”Varken bildning eller piano” behandlar många spännande teman. Läsaren kan förvänta sig djupdykning i den borgerliga romanen och medelklassens självförakt, hård diskussion om finkultur respektive populärkultur så väl som breda penseldrag kring borgerlighet och bildning. Den som väntar sig konkreta svar på dessa komplexa frågor lär bli besviken – men för den som gärna är med och målar bilden själv passar formen bra. I mig väckte boken en lust att slå mig ned med ett glas rött och i kloka vänners sällskap förkovra mig i kulturen – men även en insikt om att jag i detta förbund är i det bästa av sällskap för att så göra.

Min helg special

LILLEFARS HELG VARJE NUMMER BERÄTTAR EN INTRESSANT KARAKTÄR HUR DENNE HELST SPENDERAR SITT VECKOSLUT. FÖRST UT ÄR LILLEFAR.

Förra fredagen såg jag några som stod i en brödkö. Deras enda tanke var att komma över någon gammal surdegslimpa. Jag är så trött på dessa människor som lever bara för att konsumera. Det måste finnas något högre i livet än så. Själv jobbar jag på en byrå, där grundaren gjorde exit för en tid sedan och jag blev ansvarig. Han hade väldigt vilda visioner och talade om global närvaro. För mig handlar det mer om att se till att vi verkligen kan etablera oss starkt på hemmaplan, i ett land. Vill andra sedan bli franschisetagare, så är det OK med mig, även om det är viktigt att det blir på våra villkor. Jag gillar att varva ner efter arbetsveckan med att varva upp med lite fest. Det kan verka lite inkonsekvent, men just att vara wild and crazy skapar en väldigt speciell stämning, har jag märkt. En kollega till mig är en jävel på att blanda cocktails, och själv har jag en ishacka som faktiskt är rätt användbar till det mesta. Folk får gärna dricka vodka när jag ordnar kalas. Ju mer de skålar för mig, desto gladare blir jag. Sedan spelar vi på en gammal grammofon hela natten, ända tills några stupar. Har vi inga damer, så tvingar jag kollegorna att dansa med varandra. Så jävla fräckt! 36

Sedan jag skaffade mig ett sommarhus, har lördagarna blivit oaser av lugn. Jag brukar rensa ogräs och göra femårsplaner. Till frukost blir det ofta omelett, som jag rör ihop efter att ha knäckt några ägg. Kanske spelar jag lite på min hemmagjorda orgel, då brukar grannarna hålla sig lugna ett tag.

”Jag är så trött på konsumtionssamhället” Jag har också en gammal samovar som jag har ärvt, men använder aldrig den. Har aldrig gillat tebjudningar särskilt mycket. Just nu har jag ett projekt där jag blir avmålad av olika konstnärer. Lite stil och panache, särskilt nu när jag har nyvaxad mustasch. Som liten ville jag bli präst, det är något överjordiskt med att förmedla Guds budskap. Men numera är jag ateist och besöker hellre spannmålsmagasin på söndagarna. Det finns ett underbart utsmyckat sådant nära mitt jobb. Ofta avslutar jag veckan med att ringa några samtal. Förtroende är bra, men kontroll är bättre som jag brukar säga. Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Överblick 2015

STUDENTS AT RISK AV: OLIVIA ANDERSSON Olivia Andersson är Fria Moderata Studentförbundets internationella sekreterare tillika vice ordförande i European Democrat Students (EDS). Här berättar hon mer om FMSF:s europeiska samarbetsorganisation och deras projekt “Students at Risk”.

Runt om i världen blir studenter som engagerar sig för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter hotade av regimer och avstängda från sina universitet. För att hjälpa dessa individer har flera länder arbetat fram program där utsatta studenter får fullfölja sina studier i säkerhet. ”Students at Risk” är ett sådant program som har lyfts upp på europeisk nivå och som också har varit en prioriterad fråga för FMSF:s europeiska samarbetsorganisation European Democrat Students (EDS). Nätverket ”Scholars at Risk”, som är ett amerikanskt internationellt nätverk med flera svenska universitet knutna till sig, har funnits sedan 1999. De verkar för att skydda forskare och universitet som får motta grova hot och vars säkerhet är i fara. Under senare år har liknande program växt fram i bland annat Polen, Nederländerna och Norge som har riktat sig till studentaktivister. Students at Risk i dess nuvarande form började som ett initiativ av norska ideella organisationer och kom senare att inkludera EDS som har arbetat för detta på europeisk nivå. En resolution har redan gått igenom i EPP, med förhoppning att frågan tas upp i Kommissionen samt bli bifallen i European Youth Forum. Att tysta kritiker genom fängslande eller uteslutande från universiteten, som hindrar dem från att bygga upp nätverk och kompetens, är en inte ovanlig metod för diktaturregimer. I länder med pågående militära konflikter används skolor och universitet i stridsyfte och 38

utöver de generella attackerna finns säkerhetshot mot individer. Den grundläggande tanken med Students at Risk är att partneruniversitet i Europa ska erbjuda säkra platser för politiska aktivister som uteslutits från universitet i sina hemländer. På så vis kan de fullfölja sina studier innan de återvänder till sina hemländer. Med hjälp av lokala aktörer, ideella organisationer, politiska institutioner, tankesmedjor eller organisationer som European Endowment for Democracy som har insikter om studenternas situationer kan studenterna ansöka om att få vara del av programmet. Till det krävs bevis på utvisning och bevis på att politiska aktiviteter för demokrati har förekommit samt språkkunskaper i engelska eller i det språk som talas i mottagarlandet. Ett sätt att realisera detta är genom att göra Students at Risk till en del av Erasmus+ stödet, med frivilliga anslutningar bland Europas universitet. Students at Risk är ett exempel på en politisk fråga som EDS drivit framgångsrikt. Utöver utsatta studenter ligger frågor som entreprenörskap, mobilitet för studenter och den digitala agendan högt på agendan och med de förändringar som sker i omvärlden också säkerhetsfrågor och migrationsfrågor. För FMSF:s del är det framförallt rådsmötena som är forum för diskussion, där EDS breda spektrum av åsikter samlas och där vi också har fått igenom egna motioner, såväl inom och utanför de prioriterade politiska områdena.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Internationellt

Är du intresserad av internationellt samarbete? En hörnsten inom Fria Moderata Studentförbundet är vårt internationella engagemang. En studentrörelse som vilar på benen av den klassiska liberalismen och konservatismen förutsätter en vilja att arbeta gemensamt med våra vänner bortom Sverige och Europas gränser. Vårt huvudsakliga engagemang återfinns i European Democrat Students – en europeisk samarbetesorganisation för liberala och konservativa studentförbund. EDS grundades år 1961 – och en av dess ursprungliga organisationer var FMSF. I dag är EDS associerad till European People’s Party, vars medlemspartier bildar den största borgerliga gruppen i Europaparlamentet. FMSF:s främsta företrädare på den internationella arenan är Olivia Andersson, vår internationella sekreterare. Vid frågor eller funderingar kring framtida engagemang nås hon på olivia.andersson@fmsf.se.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tänkvärt

VÄLFÄRDSSTATEN ÄR INTE OKRÄNKBAR AV: JACOB LUNDBERG

Jacob Lundberg är styrelseledamot för tankesmedjan Migro, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet och tidigare förbundsstyrelseledamot för Moderata Ungdomsförbundet. Här skriver han om varför välfärdsstaten inte legitimerar begränsad invandring. Skribenten vill särskilt tacka Jesper Ahlin, Jonas Grafström och Marcus Widengren för värdefulla kommentarer.

”Jag är för fri invandring, men…” Så låter det ibland när invandring diskuteras. Med denna text vill jag visa att det inte finns något ”men”, även i en välfärdsstat. För liberaler är fri migration en okränkbar universell princip. Den klassiska liberala rättighetstraditionen kommer från författare som John Locke, Ayn Rand och Robert Nozick. Den säger att människor är självägande, i egenskap av intelligenta varelser. Ur detta härleds rätten till liv, frihet och egendom. Rätten att röra sig över nationsgränser är en del av rätten till frihet. Om vi känner oss obekväma med denna härledning duger moralisk intuition ofta bra. De flesta känner intuitivt att mord, slaveri och stöld är fel, och att det inte beror på att riksdagen har bestämt det utan 40

kommer från universella värden. Som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skriver i boken Migrationens kraft skulle de flesta av oss också tycka att det vore fel om taggtrådsstängsel restes vid Dalälven och migrationen från södra till norra Sverige begränsades. Berlinmuren och de migrationsbegränsningar den representerade är för många sinnebilden av förtryck. Ibland hör man argumentationen att ett land är en klubb som har rätt att bestämma över den gemensamma egendomen och sätta upp medlemsregler. Det är förstås en åsikt man kan ha, men den har ingenting med liberalism att göra. Om ett land är en klubb där oinskränkt majoritetsstyre råder kan det användas som argument mot alla individuella rättigheter: ”I vår klubb får man bara köpa alkohol på Systembolaget.” Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tänkvärt ”Vi har bestämt att man inte får vara homosexuell i vår klubb.” För en liberal är ett land inte en klubb.

legitimera Folkhälsomyndigheten. Det skulle bli svårt att bedriva liberal opinionsbildning.

Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara. Har staten rätt att konfiskera utlänning-

Att fri migration är en universell rättighet innebär att det är illegitimt för politikerna att besluta om invandringsbegränsningar, oavsett hur stor majoritet de har bakom sig. Individens rätt till fri rörlighet över nation-

“Någon kan invända att staten bara behöver respektera sina egna medborgares rättigheter. Det är en märklig inställning om man ser rättigheter som okränkbara.” ars egendom i Sverige? Behöver staten inte bry sig om utländska medborgares rätt till liv i krig? Dessutom innebär invandringsbegränsningar en inskränkning av det egna landets medborgares rätt att interagera med utlänningar som kunder, anställda, hyresgäster eller partners. Ett vanligt argument är att det finns en konflikt mellan fri invandring och äganderätt, och att det är rätt att begränsa invandring så länge det riskerar leda till att den infödda befolkningen får betala högre skatt. Ett sådant resonemang håller inte för en närmare rättighetsetisk analys. Rättigheter är okränkbara. En rättighetsinskränkning berättigar inte en till. Så här kan man se det: Invandraren gör en helt legitim och tillåten handling (invandrar till Sverige). Detta får potentiellt staten att kränka skattebetalarens rättigheter genom högre skatt. Men det är inte invandrarens fel att staten kränker skattebetalarnas rättigheter. Man kan inte inskränka invandrarens rättigheter med hänvisning till någon annans handlande (statens, i det här fallet).

sgränser bör garanteras av en författning och en högsta domstol, som ogiltigförklarar alla lagar som begränsar invandringen – precis som USA:s högsta domstol upphäver alla lagar som begränsar rätten att göra abort eller vara homosexuell. Opinionsarbetet för ökade möjligheter till invandring bör drivas på alla fronter: Ökad arbetskraftsinvandring. Fler kvotflyktingar. Generösare asylregler. Införande av ett green card-lotteri. Avskaffande av försörjningskrav för anhöriginvandring. Permanenta uppehållstillstånd. Investerarvisum. Möjlighet till anhöriginvandring för andra än kärnfamiljen. Amnesti för papperslösa. Varje liberalisering av invandringspolitiken är en seger.

Eller tänk dig en mamma som föder ett barn hon inte kan försörja. Som en följd av det inskränker staten äganderätten hos skattebetalarna. Men mamman har inte gjort något fel mot skattebetalarna. Det är omoraliskt att inskränka kvinnans rätt att föda barnet. I civiliserade länder är rätten att bestämma över sin kropp och reproduktion absolut. Den som argumenterar för att risk för högre skatt legitimerar rättighetsinskränkningar har i praktiken avhänt sig möjligheten att argumentera för liberala reformer på principiell grund. Skattefinansierad sjukvård kan i så fall motivera alkoholskatter, tobaksförmynderi och bälteslagar. Pensionssystemet skulle Svensk Linje • nr. 3/4• 2015

Tema: Överblick 2015

ETT PRÖVANDE ÅR FÖR YTTRANDEFRIHETEN AV: HUGO SELLING

Hugo Selling är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och tidigare ordförande i Högerjuristerna. Här skriver han om en av årets största strider, som vi kommer att bära med oss till det nya året.

År 2015 har paradoxalt nog varit ett av de mest prövande åren för yttrandefriheten på länge samtidigt som flest människor – från alla läger – slutit upp till dess försvar; Bakom paroller som “Je suis Charlie” eller genom att felcitera Voltaire har alla från Veronica Palm till vänsterbloggar tagit ställning för det fria ordet. Men vad är det egentligen människor står upp för när de säger sig kämpa för yttrandefriheten? I Sverige är rätten att fritt yttra sin åsikt skyddad enligt grundlag i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) en lagskyddad frihet som i princip hela det svenska samhället kan sluta upp bakom. Men yttrandefriheten som princip, det vill säga rätten att fritt få yttra vad man nu önskar – intelligent som korkat, torftigt som pretentiöst och kränkande som fjäskande – är det allt färre som förstår och stödjer. Den svenska definitionen och respekten får yttrandefriheten står och stannar vid 42

begränsningarna som finns i YGL och de straffbelagda avgränsningarna i Hets mot folkgruppslagen (HMF). Det är inte svårt att värna yttrandefriheten när det är bekvämt. Det svåra är att stå upp för principen om yttrandefriheten när det går emot till exempel de inskränkningar som finns i YGL och HMF – eller när alla andra är emot. Det är svårt när yttrandefriheten kräver att vi inte hindrar människor från att yttra sådant vi finner motbjudande, eller sådant som går emot våra mest grundläggande värderingar. När HMF först kom till var syftet att förhindra rasistiska uttalanden och att skydda utsatta grupper. Men det är inte genom att begränsa det fria ordet vi skyddar minoriteter, utan med ett starkt våldsmonopol och minoritetsskydd. Något vi sextio år senare i viss mån har misslyckats med.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Överblick 2015 2015 inleddes med de fasansfulla attackerna i Paris och Köpenhamn. Islamistiska terrorister mördade bland annat journalisterna på den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Målet var att spilla blod, och slå mot vår rätt, och vårt utrymme, att använda oss av det fria ordet.

individer för fram rasistiska, vänsterextrema eller fundamentalistiskt religösa åsikter och samtidigt indignerat skriker om åsiktskorridoren, då här även de missförstått konceptet. Rätten att säga vad man vill innebär inte rätten att säga det var som helst – i synnerhet inte på någon annans plattform.

Efter attackerna ropade halva Europa, “Je suis Charlie”. Många av de som endast ett par år tidigare hade förfärats och diskuterat förbud mot just den sortens karikatyrer som redaktionen på Charlie Hedbo ritade – och betalade med sina liv för att få rita. Det tragiska vore inte om syndarna sent hade vaknat, utan att så inte var fallet. Endast ett par månader senare var de flesta politiker och opinionsbildare tillbaka på samma väg som tidigare.

Sanningen är den att den offentliga debatten inte är

Det som dock förenar de läger som vänder sig emot yttrandefriheten är en missuppfattning om yttrandefrihet: vi kan inte ha rätt att kritisera, satirera för vissa men inte för andra. Noam Chomsky uttryckte det med att “If we do not believe in freedom of speech for those we despise we do not believe in it at all”. Låt oss aldrig glömma bort att det inte är yttranden i sig som sätter världen i brand. Föreställningen att yttrandefrihet är farligt i sig är fel – tvärtom är det en förutsättning för ett rikt och öppet samhälle. Och de som vill begränsa det fria ordet är i slutändan frihetens verklige fiende. I valrörelsen deltog jag i en debatt på SVT2 om ungas roll i politiken och yttrandefrihet. Min motpart på vänsterkanten var en företrädare för LO och Expo som föreläste om just yttrandefrihet och tolerans. Hennes uppfattning var att Svenskarnas Parti inte skulle få yttra sina åsikter offentligt. Partiet gjorde sitt sämsta val någonsin och avvecklade senare sin verksamhet. Vi ska skatta oss lyckliga att samhället och politiker inte fallit för att förbjuda enskilda politiska yttringar och organisationer även om de i stunden kan uppfattas som hot mot vår existens och det öppna samhället. Det är alltjämt viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Yttrandefrihet är inte likställt med rätten att få en plattform tillhandahållen för en – eller att vi som vänder oss emot sanktionerar andras åsikter. När Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

något för räddshågsna eller de viljelösa. Yttras kontroversiella åsikter som dessutom är dåligt underbyggda bör avsändaren förvänta sig och förbereda sig på replik. Det är även en förutsättning för den yttrandefrihet vi åtnjuter ty frihet är som en muskel, om vi inte använder och tränar den kommer den försvagas, bli obsolet och sakta tyna bort. George Washington sade: “If the freedom of speech is taken away then dumb and silent we may be led to slaughter”. Men det gäller även att använda det. Åsikter vi inte håller med om måste bemötas; Skriver en meningsmotståndare om att återinföra värnplikt, stänga gränser, konfiskera egendom eller för den delen nedsättande kommentarer om etniska minoriteter – då är det vår skyldighet i egenskap av försvarare av det fria och öppna samhället att visa att vi misstycker. Och de gäller även användandet av det. Åsikter vi inte håller med om måste bemötas. Skrivs någon om återinförd värnplikt, stängda gränser, konfiskerandet av egendom är det vår skyldighet som försvarare av det fria och öppna samhället att visa att vi misstycker. Begreppet Wfreedom to dissent” är mer familjärt i USA men är en annan sida av rätten att yttra sig och bör ständigt tas till vara på var helst frihet och det öppna samhället är under angrepp. 43

Tema: Överblick 2015

SÄKERHETSPOLITIK PÅ HAL IS AV: ZEBULON CARLANDER

Zebulon Carlnader är Fria Moderata Studentförbundets försvarsoch säkerhetspolitiska sekreterare. Han har under året följt både Socialdemokraternas och Alliansens försvarsambitioner. Här reflekterar han över en mörk vecka – som tyvärr är talande för året som gått.

Det var nog många ögonbryn som höjdes i Paris, Bryssel och Washington när regeringen i mitten av december år 2015 presenterade sitt beslut att inte skicka ner Jas-plan för att stödja Frankrike och andra partnerländer i kampen mot Daesh.

nog förväntan att svaret från Stockholm skulle vara ett ja. Men sedan kom ett nej efter en lång och utdragen beredningsprocess som sände många motstridiga signaler.

Under presentationen av Utrikesdeklarationen den 11 februari 2015, återupprepade utrikesminister Margot Wallström den sedan år 2009 använda Solidaritetsförklaringen att ’’Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.’’

Under den följande presskonferensen hänvisade Margot Wallström till att det finns en ’’folkrättslig gråzon’’ som motivation bakom beslutet. Men med tanke på att Tyskland, som det är välkänt är väldigt återhållsam när det kommer till militära insatser, någon vecka innan hade tagit beslut på att just skicka ner spaningsflyg, väcker det svaret frågan om inte den egentliga anledningen bakom regeringens beslut var någon annan.

När Frankrike därmed skickade förfrågan till Sverige om att bistå dem med bland annat spaningsflyg var

I en tid när det säkerhetspolitiska läget i närområdet kraftigt har försämrats på kort tid och när Sveriges

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tema: Överblick 2015 säkerhet är beroende av stöd från omvärlden är det synnerligen anmärkningsvärt att Sverige inte ställer upp för andra. Försvarsminister Peter Hultqvist är en av de få i regeringen som överlag fått positiva recensioner under sin tid som statsråd. Mycket energi har gått åt till att utveckla olika bi- och multilaterala försvarssamarbeten med andra länder. I avsaknaden av ett Natomedlemskap är det positivt, men frågan är i vilken utsträckning som Gripenbeslutet underminerar allt det arbetet. Det här illustrerar den bräckliga grunden som svensk säkerhetspolitik idag står på. Eftersom vi inte är med i Nato och således inte omfattas av alliansens säkerhetsgaranti, förlitar vi oss på andras antingen välvilja eller egna säkerhetsintressen. Det innebär att vårt agerande i sådana situationer som denna har extra stor inverkan på stödet vi kan hoppas att få utifall att Sverige drabbas av en kris eller konflikt. Till råga på allt det kom dagen efter regeringens beslut i Gripenfrågan nyheten från DN:s Mikael Holmström att Riksdagens utredningstjänst (RUT) hade kommit fram till i en rapport att det svenska försvarsanslaget

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

2018 kommer att motsvara mindre än en procent av BNP (0,98 %). Som Expressens krönikör Carl Bergqvist (mer känd under sitt alias Wiseman) skrev (19/12) efter rapporten släpptes: ’’ BNP-måttet är en indikator på ett lands ambition vad avser försvar och siffran ska jämföras med de 2,0 procent av BNP som Nato bedömer som trovärdiga för att ett land ska ha förmåga att både försvara sig själv till dess hjälp anländer, samt att hjälpa andra.’’ Med all prat om 2015 års försvarsöverenskommelse går det tydligt att konstatera att Försvarsmakten kommer att fortsätta få allt mindre av kakan medans säkerhetsläget fortskrider att utvecklas till det sämre. Genom regeringens beslut flyr vi från vårt moraliska ansvar och egna säkerhetsintressen. Det och faktumet att vi kommer att vara det land i Östersjöområdet som investerar minst sett till BNP i vårt eget försvar, gör det svårt att se hur andra, både i runt Östersjön och utanför, kan ta Sverige särskilt seriöst som säkerhetspolitisk aktör. Kort sagt är det fortfarande en svår tid för Sveriges försvar och säkerhet. Frågan är när det kommer att bli bättre.

Föreningarna Kontaktuppgifter till föreningarna:

FMS Umeå Emil Marklund emil.marklund@fmsf.se 076-809 54 25

Högerteknologerna Erik Erlandsson erik.s.erlandsson@gmail.com 070-7358410

FMS Uppsala – Geijerska studentföreningen Sten Storgärds storgards.sten@gmail.com 073-366 85 85

FMS Stockholm Melker Gren melkergreen@gmail.com, melker.gren@fmsf.se 070-523 10 57

Linköpings FMS Catarina Kärkkäinen catarinakarkkainen@gmail.com 070-292 90 25

Studentföreningen Ateneum Philip Norrman ph.norrman@gmail.com 070-697 11 23

Handelshögern Oscar Anderson oscar.c.a.anderson@gmail.com 070-401 03 30

FMS Göteborg Agnes Karnatz agn.kar.ak@gmail.com 070-591 08 69

Högerjuristerna Andréas E. Lindström andreas.lindstrom@hotmail.se 070-590 84 75

FMS Växjö Johan Smedin johan.smedin@gmail.com 072-242 75 55

Finns det inte en förening vid ditt lärosäte? Kontakta förbundsordförande Alexandra Ivanov på 070 550 11 23 alternativt alexandra.ivanov@fmsf.se för att få mer information om hur du kan starta en förening.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Tant Rand Rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

FALSK DIKOTOMI

Få saker har utmärkt år 2015 likt falska diktotomier. Högljutt har ihärdiga debattörer proklamerat att alla måste välja mellan X eller Y – ja eller nej! Men den objektiva sanningen är att deras teser uteslutande bygger på ett, eller två, argumentationsfel. Dessa sanningens korsriddare ser endast två alternativ, fast den rätta vägen mycket väl kan vara en tredje väg. Tid är en ändlig resurs, och att slösa bort det på trams vore ett kardinalfel. Debatter som bygger på en falsk dikotomi är trams.

NYÅRSLÖFTE

Alla människor som drivs av mänsklig skapelsekraft och den objektiva sanningen bör ställa sig tveksamma till konceptet “nyårslöfte”. Av vilken anledning utmärker sig ett godtyckligt datum framför andra? Dessutom är det inte sällan en uppvisning av viljelöshet och självlurendrejeri. Ett löfte avhållet vid nyår är dock inte per definition fel i sig. Men det måste – likt övriga löften – grundas i rätt premisser. Det måste avhållas till den viktigaste av människor: nämligen en själv. Och egentligen finns det endast ett löfte: “I swear by my life and my love of it that I will never live for the sake of another man, nor ask another man to live for mine.”

ETT NYTT ÅR NYA UTMANINGAR

En fråga var ung kvinna bör ställa sig med jämna mellanrum är “vem ska stoppa mig?”. Svaret på den frågan är naturligtvis ingen. Den enda som kan stå i vägen för ens drömmar är en själv – och det får vi som randianer aldrig låta ske. Det bästa med att älska sig själv är att man inte förhåller sig till andra. Varken efter deras måttstock eller stoppkloss.För er som ännu inte hitta den sanna randianska läran rekommendera tant Rand er att börja året med Atlas Shrugged. För er som endast läst den en gång rekommenderas en andra läsning. För er andra kan The Fauntainhead starkt rekommenderas. Ni som redan förtjänat er guldstjärna bör blicka mot inte tidigare utforskad mark och Ideal.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Farbror Hayek Haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i Österrike-Ungern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

SEKT

En bekant sade en gång att att det enda han ångrade i livet var att han inte drack mer champagne. Han hade inte rätt i mycket, men det var en god spanning: Men för den fulla upplevelsen rekommenderas den österrikiska skolans mousserande vin, sekt. Och nu när nyår nalkas runt knuten kan det vara passande med ett vin värdigt ett firande – Wierner Gemischter Satz Sekt.

NYÅRSKONSERT

Nyår! Vad innebär det inte om nyårskonsert? Wiener Philharmonikers berömda nyårskonsert är ett strålande exempel på hur det österrikiska inflytandet sträcker sig bortom kreativ förstörelse och informationsproblem. Med vackra kläder och pampig inredning firar de in det nya året med pompa och ståt. Ett perfekt sätt att fira in det nya året och en ny start.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

NYTT ÅR NY KULTUR

Ett nytt år innebär inte bara en möjlighet att ta del av nya kloka tankar – har ni läst vägen till träldom? – utan även en ny möjlighet till ett rikt kulturliv. Här måste jag börja med att rekommendera den nya Bond-filmen Spectre, vilken är den första filmen någonsin med en österrikisk bond-skurk. Det kan tyckas vara en ickenyhet, men för ett land som spenderat de senaste femtio åren som “second-class” skurk är det ett steg i rätt riktning. Det ryktas även att Arnold Schwarzenegger ska släppa en självbiografi under året. Kanske inte en av mina personliga favoriter, i efterhand var det tydligt att han aldrig förstod kalkyleringsproblemet, men tveklöst en spännande österrikare som likt jag själv upptäckt USA.

Klassisker

THE LAW AV: FRÉDÉRIC BASTIAT

The law perverted! And the police powers of the state perverted along with it! The law, I say, not only turned from its proper purpose but made to follow an entirely contrary purpose! The law become the weapon of every kind of greed! Instead of checking crime, the law itself guilty of the evils it is supposed to punish! If this is true, it is a serious fact, and moral duty requires me to call the attention of my fellow-citizens to it.

What Is Law? What, then, is law? It is the collective organization of the individual right to lawful defense. Each of us has a natural right—from God—to defend his person, his liberty, and his property. These are the three basic requirements of life, and the preservation of any one of them is completely dependent upon the preservation of the other two. For what are our faculties but the extension of our individuality? And what is property but an extension of our faculties? If every person has the right to defend—even by force—his person, his liberty, and his property, then it follows that a group of men have the right to organize and support a common force to protect these rights constantly. Thus the principle of collective right—its reason for existing, its lawfulness—is based on individual right. And the common force that protects this collective right cannot logically have any other purpose or any other mission than that for which it acts as a substitute. Thus, since an individual cannot lawfully use force against the person, liberty, or property of another individual, then the 50

common force—for the same reason—cannot lawfully be used to destroy the person, liberty, or property of individuals or groups. Such a perversion of force would be, in both cases, contrary o our premise. Force has been given to us to defend our own individual rights. Who will dare to say that force has been given to us to destroy the equal rights of our brothers? Since no individual acting separately can lawfully use force to destroy the rights of others, does it not logically follow that the same principle also applies to the common force that is nothing more than the organized combination of the individual forces? If this is true, then nothing can be more evident than this: The law is the organization of the natural right of lawful defense. It is the substitution of a common force for individual forces. And this common force is to do only what the individual forces have a natural and lawful right to do: to protect persons, liberties, and properties; to maintain the right of each, and to cause justice to reign over us all. Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Klassiker

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Klassiker A Just and Enduring Government. If a nation were founded on this basis, it seems to me that order would prevail among the people, in thought as well as in deed. It seems to me that such a nation would have the most simple, easy to accept, economical, limited, non-oppressive, just, and enduring government imaginable—whatever its political form might be. Under such an administration, everyone would understand that he possessed all the privileges as well as all the responsibilities of his existence. No one would have any argument with government, provided that his person was respected, his labor was free, and the fruits of his labor were protected against all unjust attack. When successful, we would not have to thank the state for our success. And, conversely, when unsuccessful, we would no more think of blaming the state for our misfortune than would the farmers blame the state because of hail or frost. The state would be felt only by the invaluable blessings of safety provided by this concept of government. It can be further stated that, thanks to the non-intervention of the state in private affairs, our wants and their satisfactions would develop themselves in a logical manner. We would not see poor families seeking literary instruction before they have bread. We would not see cities populated at the expense of rural districts, nor rural districts at the expense of cities. We would not see the great displacements of capital, labor, and population that are caused by legislative decisions. The sources of our existence are made uncertain and precarious by these state-created displacements. And, furthermore, these acts burden the government with increased responsibilities. The Complete Perversion of the Law But, unfortunately, law by no means confines itself to its proper functions. And when it has exceeded its proper functions, it has not done so merely in some inconsequential and debatable matters. The law has gone further than this; it has acted in direct opposition to its own purpose. The law has been used to destroy its own objective: It has been applied to annihilating the justice that it was supposed to maintain; to limiting and destroying rights which its real purpose was to respect. The law has placed the collective force at the disposal of the unscrupulous who wish, without risk, to exploit the person, liberty, and property of others. It has converted plunder into a right, in order to protect 52

plunder. And it has converted lawful defense into a crime, in order to punish lawful defense. How has this perversion of the law been accomplished? And what have been the results? The law has been perverted by the influence of two entirely different causes: stupid greed and false philanthropy. Let us speak of the first. The Answer Is to Restrict the Law I know what might be said in answer to this; what the objections might be. But this is not the place to exhaust a controversy of this nature. I wish merely to observe here that this controversy over universal suffrage (as well as most other political questions) which agitates, excites, and overthrows nations, would lose nearly all of its importance if the law had always been what it ought to be. In fact, if law were restricted to protecting all persons, all liberties, and all properties; if law were nothing more than the organized combination of the individual’s right to self defense; if law were the obstacle, the check, the punisher of all oppression and plunder—is it likely that we citizens would then argue much about the extent of the franchise? Under these circumstances, is it likely that the extent of the right to vote would endanger that supreme good, the public peace? Is it likely that the excluded classes would refuse to peaceably await the coming of their right to vote? Is it likely that those who had the right to vote would jealously defend their privilege? If the law were confined to its proper functions, everyone’s interest in the law would be the same. Is it not clear that, under these circumstances, those who voted could not inconvenience those who did not vote? *** Slavery and Tariffs Are Plunder What are these two issues? They are slavery and tariffs. These are the only two issues where, contrary to the general spirit of the republic of the United States, law has assumed the character of a plunderer. Slavery is a violation, by law, of liberty. The protective tariff is a violation, by law, of property It is a most remarkable fact that this double legal crime—a sorrowful inheritance from the Old World— should be the only issue which can, and perhaps will, lead to the ruin of the Union. It is indeed impossible to Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Klassiker imagine, at the very heart of a society, a more astounding fact than this: The law has come to be an instrument of injustice. And if this fact brings terrible consequences to the United States—where the proper purpose of the law has been perverted only in the instances of slavery and tariffs—what must be the consequences in Europe, where the perversion of the law is a principle; a system? Two Kinds of Plunder Mr. de Montalembert [politician and writer] adopting the thought contained in a famous proclamation by Mr. Carlier, has said: “We must make war against socialism.” According to the definition of socialism advanced by Mr. Charles Dupin, he meant: “We must make war against plunder.” But of what plunder was he speaking? For there are two kinds of plunder: legal and illegal.

The Law Defends Plunder But it does not always do this. Sometimes the law defends plunder and participates in it. Thus the beneficiaries are spared the shame, danger, and scruple which their acts would otherwise involve. Sometimes the law places the whole apparatus of judges, police, prisons, and gendarmes at the service of the plunderers, and treats the victim—when he defends himself— as a criminal. In short, there is a legal plunder, and it is of this, no doubt, that Mr. de Montalembert speaks. This legal plunder may be only an isolated stain among the legislative measures of the people. If so, it is best to wipe it out with a minimum of speeches and denunciations—and in spite of the uproar of the vested interests. How to Identify Legal Plunder

I do not think that illegal plunder, such as theft or swindling—which the penal code defines, anticipates, and punishes—can be called socialism. It is not this

But how is this legal plunder to be identified? Quite simply. See if the law takes from some persons what belongs to them, and gives it to other persons to whom it does not belong. See if the law benefits one citizen at the expense of another by doing what “Socialists desire to practice legal plunder, not illegal the citizen himself cando without commitplunder. Socialists, like all other monopolists, desire not ting a crime.

to make the law their own weapon. And when once the law is on the side of socialism, how can it be used against socialism? For when plunder is abetted by the law, it does not fear your courts, your gendarmes, and your prisons. Rather, it may call upon them for help.”

kind of plunder that systematically threatens the foundations of society. Anyway, the war against this kind of plunder has not waited for the command of these gentlemen. The war against illegal plunder has been fought since the beginning of the world. Long before the Revolution of February 1848—long before the appearance even of socialism itself— France had provided police, judges, gendarmes, prisons, dungeons, and scaffolds for the purpose of fighting illegal plunder. The law itself conducts this war, and it is my wish and opinion that the law should always maintain this attitude toward plunder. Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Then abolish this law without delay, for it is not only an evil itself, but also it is a fertile source for further evils because it invites reprisals. If such a law—which may be an isolated case— is not abolished immediately, it will spread, multiply, and develop into a system. The person who profits from this law will complain bitterly, defending his acquired rights. He will claim that the state is obligated to protect and encourage his particular industry; that this procedure enriches the state because the protected industry is thus able to spend more and to pay higher wages to the poor workingmen. Do not listen to this sophistry by vested interests. The acceptance of these arguments will build legal plunder into a whole system. In fact, this has already occurred. 53

Klassiker The presentday delusion is an attempt to enrich everyone at the expense of everyone else; to make plunder universal under the pretense of organizing it. Legal Plunder Has Many Names Now, legal plunder can be committed in an infinite number of ways. Thus we have an infinite number of plans for organizing it: tariffs, protection, benefits, subsidies, encouragements, progressive taxation, public schools, guaranteed jobs, guaranteed profits, minimum wages, a right to relief, a right to the tools of labor, free credit, and so on, and so on. All these plans as a whole—with their common aim of legal plunder—

plunder, not illegal plunder. Socialists, like all other monopolists, desire to make the law their own weapon. And when once the law is on the side of socialism, how can it be used against socialism? For when plunder is abetted by the law, it does not fear your courts, your gendarmes, and your prisons. Rather, it may call upon them for help. To prevent this, you would exclude socialism from entering into the making of laws? You would prevent socialists from entering the Legislative Palace? You shall not succeed, I predict, so long as legal plunder continues to be the main business of the legislature. It is illogical—in fact, absurd—to assume otherwise.

“Socialism, like the ancient ideas from which it springs, confuses the distinction between government and society. As a result of this, every time we object to a thing being done by government, the socialists conclude that we object to its being done at all.”

constitute socialism.

The Choice Before Us

Now, since under this definition socialism is a body of doctrine, what attack can be made against it other than a war of doctrine? If you find this socialistic doctrine to be false, absurd, and evil, then refute it. And the more false, the more absurd, and the more evil it is, the easier it will be to refute. Above all, if you wish to be strong, begin by rooting out every particle of socialism that may have crept into your legislation. This will be no light task.

This question of legal plunder must be settled once and for all, and there are only three ways to settle it:

Socialism Is Legal Plunder Mr. de Montalembert has been accused of desiring to fight socialism by the use of brute force. He ought to be exonerated from this accusation, for he has plainly said: “The war that we must fight against socialism must be in harmony with law, honor, and justice.”must fight against socialism must be in harmony with law, honor, and justice.” But why does not Mr. de Montalembert see that he has placed himself in a vicious circle? You would use the law to oppose socialism? But it is upon the law that socialism itself relies. Socialists desire to practice legal 54

1. The few plunder the many. 2. Everybody plunders everybody. 3. Nobody plunders anybody. We must make our choice among limited plunder, universal plunder, and no plunder. The law can follow only one of these three. Limited legal plunder: This system prevailed when the right to vote was restricted. One would turn back to this system to prevent the invasion of socialism. Universal legal plunder: We have been threatened with this system since the franchise was made universal. The newly enfranchised majority has decided to formulate law on the same principle of legal plunder that was used by their predecessors when the vote was limited. No legal plunder: This is the principle of justice, peace, order, stability, harmony, and logic. Until the Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Klassiker day of my death, I shall proclaim this principle with all the force of my lungs (which alas! is all too inadequate). The Proper Function of the Law And, in all sincerity, can anything more than the absence of plunder be required of the law? Can the law—which necessarily requires the use of force— rationally be used for anything except protecting the rights of everyone? I defy anyone to extend it beyond this purpose without perverting it and, consequently, turning might against right. This is the most fatal and most illogical social perversion that can possibly be imagined. It must be admitted that the true solution—so long searched for in the area of social relationships—is contained in these simple words: Law is organized justice. Now this must be said: When justice is organized by law— that is, by force—this excludes the idea of using law (force) to organize any human activity whatever, whether it be labor, charity, agriculture, commerce, industry, education, art, or religion. The organizing by law of any one of these would inevitably destroy the essential organization—justice. For truly, how can we imagine force being used against the liberty of citizens without it also being used against justice, and thus acting against its proper purpose? The Seductive Lure of Socialism Here I encounter the most popular fallacy of our times. It is not considered sufficient that the law should be just; it must be philanthropic. Nor is it sufficient that the law should guarantee to every citizen the free and inoffensive use of his faculties for physical, intellectual, and moral self-improvement. Instead, it is demanded that the law should directly extend welfare, education, and morality throughout the nation. This is the seductive lure of socialism. And I repeat again: These two uses of the law are in direct contradiction to each other. We must choose between them. A citizen cannot at the same time be free and not free. Enforced Fraternity Destroys Liberty

fraternity from the word voluntary. I cannot possibly understand how fraternity can be legally enforced without liberty being legally destroyed, and thus justice being legally trampled underfoot. Legal plunder has two roots: One of them, as I have said before, is in human greed; the other is in false philanthropy. At this point, I think that I should explain exactly what I mean by the word plunder. Plunder Violates Ownership I do not, as is often done, use the word in any vague, uncertain, approximate, or metaphorical sense. I use it in its scientific acceptance—as expressing the idea opposite to that of property [wages, land, money, or whatever]. When a portion of wealth is transferred from the person who owns it—without his consent and without compensation, and whether by force or by fraud— to anyone who does not own it, then I say that property is violated; that an act of plunder is committed. I say that this act is exactly what the law is supposed to suppress, always and everywhere. When the law itself commits this act that it is supposed to suppress, I say that plunder is still committed, and I add that from the point of view of society and welfare, this aggression against rights is even worse. In this case of legal plunder, however, the person who receives the benefits is not responsible for the act of plundering. The responsibility for this legal plunder rests with the law, the legislator, and society itself. Therein lies the political danger. It is to be regretted that the word plunder is offensive. I have tried in vain to find an inoffensive word, for I would not at any time—especially now—wish to add an irritating word to our dissentions. Thus, whether I am believed or not, I declare that I do not mean to attack the intentions or the morality of anyone. Rather, I am attacking an idea which I believe to be false; a system which appears to me to be unjust; an injustice so independent of personal intentions that each of us profits from it without wishing to do so, and suffers from it without knowing the cause of the suffering. ***

Mr. de Lamartine once wrote to me thusly: “Your doctrine is only the half of my program. You have stopped at liberty; I go on to fraternity.” I answered him: “The second half of your program will destroy the first.”

Socialism, like the ancient ideas from which it springs, confuses the distinction between government and society. As a result of this, every time we object to a thing being done by government, the socialists conclude that we object to its being done at all.

In fact, it is impossible for me to separate the word

We disapprove of state education. Then the

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Klassiker socialists say that we are opposed to any education. We object to a state religion. Then the socialists say that we want no religion at all. We object to a stateenforced equality. Then they say that we are against equality. And so on, and so on. It is as if the socialists were to accuse us of not wanting persons to eat because we do not want the state to raise grain. The Influence of Socialist Writers How did politicians ever come to believe this weird idea that the law could be made to produce what it does not contain—the wealth, science, and religion that, in a positive sense, constitute prosperity? Is it due to the influence of our modern writers on public affairs? Present-day writers—especially those of the socialist school of thought—base their various theories upon one common hypothesis: They divide mankind into two parts. People in general—with the exception of the writer himself—form the first group. The writer, all alone, forms the second and most important group. Surely this is the weirdest and most conceited notion that ever entered a human brain! In fact, these writers on public affairs begin by supposing that people have within themselves no means of discernment; no motivation to action. The writers assume that people are inert matter, passive particles, motionless atoms, at best a kind of vegetation indifferent to its own manner of existence. They assume that people are susceptible to being shaped—by the will and hand of another person—into an infinite variety of forms, more or less symmetrical, artistic, and perfected. Moreover, not one of these writers on governmental affairs hesitates to imagine that he himself—under the title of organizer, discoverer, legislator, or founder—is this will and hand, this universal motivating force, this creative power whose sublime mission is to mold these scattered materials—persons— into a society. These socialist writers look upon people in the same manner that the gardener views his trees. Just as the gardener capriciously shapes the trees into pyramids, parasols, cubes, vases, fans, and other forms, just so does the socialist writer whimsically shape human beings into groups, series, centers, sub-centers, honeycombs, labor-corps, and other variations. And just as the gardener needs axes, pruning hooks, saws, and shears to shape his trees, just so does the socialist writer need the force that he can find only in law to shape human beings. For this purpose, he devises 56

tariff laws, tax laws, relief laws, and school laws. The Socialists Want to Play God Socialists look upon people as raw material to be formed into social combinations. This is so true that, if by chance, the socialists have any doubts about the success of these combinations, they will demand that a small portion of mankind be set aside to experiment upon. The popular idea of trying all systems is well known. And one socialist leader has been known seriously to demand that the Constituent Assembly give him a small district with all its inhabitants, to try his experiments upon. In the same manner, an inventor makes a model before he constructs the full-sized machine; the chemist wastes some chemicals—the farmer wastes some seeds and land—to try out an idea. But what a difference there is between the gardener and his trees, between the inventor and his machine, between the chemist and his elements, between the farmer and his seeds! And in all sincerity, the socialist thinks that there is the same difference between him and mankind! It is no wonder that the writers of the nineteenth century look upon society as an artificial creation of the legislator’s genius. This idea—the fruit of classical education—has taken possession of all the intellectuals and famous writers of our country. To these intellectuals and writers, the relationship between persons and the legislator appears to be the same as the relationship between the clay and the potter. Moreover, even where they have consented to recognize a principle of action in the heart of man—and a principle of discernment in man’s intellect—they have considered these gifts from God to be fatal gifts. They have thought that persons, under the impulse of these two gifts, would fatally tend to ruin themselves. They assume that if the legislators left persons free to follow their own inclinations, they would arrive at atheism instead of religion, ignorance instead of knowledge, poverty instead of production and exchange. The Socialists Despise Mankind According to these writers, it is indeed fortunate that Heaven has bestowed upon certain men—governors and legislators—the exact opposite inclinations, not only for their own sake but also for the sake of the rest of the world! While mankind tends toward evil, the Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Klassiker legislators yearn for good; while mankind advances toward darkness, the legislators aspire for enlightenment; while mankind is drawn toward vice, the legislators are attracted toward virtue. Since they have decided that this is the true state of affairs, they then demand the use of force in order to substitute their own inclinations for those of the human race. Open at random any book on philosophy, politics, or history, and you will probably see how deeply rooted in our country is this idea—the child of classical studies, the mother of socialism. In all of them, you will

probably find this idea that mankind is merely inert matter, receiving life, organization, morality, and prosperity from the power of the state. And even worse, it will be stated that mankind tends toward degeneration, and is stopped from this downward course only by the mysterious hand of the legislator. Conventional classical thought everywhere says that behind passive society there is a concealed power called law or legislator (or called by some other terminology that designates some unnamed person or persons of undisputed influence and authority) which moves, controls, benefits, and improves mankind.

Frédéric Bastiat (1801–1850) Den franske liberale ekonomen Frédéric Bastiat var den stora inspirationskällan bakom Sveriges liberala systemskifte i mitten av 1800-talet - och 100 år senare fick hans skrifter Ronald Reagan att intressera sig för marknadsekonomins idéer. Bastiat förklarade varför en fri marknad och lika rättigheter leder till att alla samhällsklasser får det bättre, och som ingen annan kunde han popularisera svåra ekonomiska samband. Bastiat var bara aktiv i sex år, men hann under den tiden skriva klassiska ekonomiska verk, bli nationell politiker, starta flera liberala tidningar och grunda den franska frihandelsrörelsen. Lästips: Tankesmedjan Timbro har nyligen givit ut “Ekonomiska Sofismer”, en samling essäer som Bastiat publicerade i ekonomiska tidskrifter på 1840-talet.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Höstgimo

Höstgimo 2015

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Höstgimo

Höstgimo 2015 Den 4 till den 6 december samlades Fria Moderata Studentförbundet på Solviken för Höstgimo år 2015. Det var första gången på över 25 år evenemanget gick av stapeln – möjligt tack vare de senaste årens blomstrande aktivitet. Under våra 73-åriga historia har Höstgimo länge varit ett viktigt inslag, och muntration och tradition stod på programmet även detta år. Vi gästades under helgen av viceordförande emeritus Patrik Strömer och tankesmedjan Timbros kommunikationsansvarige Lydiah Wållsten. Deltagarna fick ta del av nya och spännande perspektiv på vår samtid och hur vi på bästa, frihetliga sätt, kan möta den. I centrum stod dock debatt, debatt och än mer debatt. Alla som deltog under helgen deltog vid något tillfälle i de stundom heta diskussionerna och det bjöds på många nya perspektiv. Bäst summeras helgen genom Fria Moderata Studentförbundets diviser:

»Där argumenten är viktigare än åsikterna« Detta första visdomsord utgör Studentförbundets kropp och själ: aldrig ska vi förhålla oss till en partilinje eller ett särintresse. Vi tar stolthet i intellektuell hederlighet och lyssnar alltid noga på våra motdebattörer – så bygger man en stark studentrörelse.

»Där debatten är viktigare än besluten« Det viktigaste på FMSF:s Representantskap, eller Höstgimo, är inte huruvida våra beslut är politiskt rätt i tiden utan huruvida de är rätt i sig. Aldrig ska vi backa från en diskussion för att det av en liten skara får kan anses kontroversiellt.

»Där det ideologiska utbytet är viktigare än det strategiska« Ett engagemang i FMSF handlar inte om att få en plats i barn- och utbildningsnämnden. Inte heller ett prestationslöst arbete för något parti. Utan varje steg som en studentförbundare tar görs så på en väg av metrokrati och kompetens. Är dina idéer bättre än andras? Är dina argument vassare? Det är exempel på frågor en studentförbundare ställer sig – inte vilken ko som vore bäst att handla med.

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Inflikat

REDAKTIONEN HAR REDIGERATS Svensk Linje har bytt redaktör och i samband med detta har det även tilkommit en del nya ansikten. Nedan presenteras de.

Anela Murguz är för tillfället gästkrönikör på Borås Tidnings ledarsida. Hon är en av årets deltagare i Liberala Skrivarakademin. Hon beskriver sig själv som liberalkonservativ som slår ett extra slag för en friare marknad, bättre integration och starkare försvar. Hennes ideologiska förebild är Margaret Thatcher. Philip Norrman bor i Lund och är ordförande i Studentföreningen Ateneum. Han studerar historia och skriver regelbundet utbildningspolitiska krönikor i studenttidningen Lundagård. Han har ett förflutet i Liberala ungdomsförbundet, men är nu inne i formativ fas, med Hans L Zetterberg som ledstjärna. Övrig tid fördriver han med att läsa böcker och göra långkok.

Daniel Svensson är en 30-årig göteborgare, murvel till professionen samt anglokonservativ antimoralistisk libertarian. Indoktrinering i fem år vid Göteborgs Universitet och institutionalisering vid Utrikesdepartementet samt the U.S. Senate ledde till FMSG, tankesmedjeinitiativ i väst och Svensk Linje. Som American-at-heart är Jefferson, Coolidge, Friedman, Goldwater och “min senator” Jim DeMint Daniels ideologiska förebilder.

Catarina Kärkkäinen är ordförande för Förbundets östgötska frihetspärla Linköpings FMS. Till vardags frilansar hon som skribent och kämpar för att vara LO:s värsta fiende. Hon tycker om kulturhistoria, Östgöta Sädesbrännvin och JAS Gripen. Catarinas största ideologiska förebild är Jonathan Livingston Seagull. 60

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Redaktionen I DET HÄR NUMRET FRÅGAR VI REDAKTIONSMEDLEMMARNA VEM DERAS FAVORITFRANSMAN ÄR: JOHAN RIDENFELDT:

Gustave de Molinari (och Sarkozy).

ADAM VALLIN:

Marquis de Lafayette (och Mitterrand).

MARKUS KONOW:

Jean Baptiste Bernadotte, för att kungen är kung.

CATARINA KÄRKKÄINEN:

Jag måste säga Monet – vars målningar min mor har lärt mig att älska. Tätt följd av Bastiat, dock!

MAGNUS JERNKROK:

Markisen av Condorcet, eftersom att han var den senaste public choice-ekonomen att bära knäbyxor.

ANELA MURGUZ:

Zlatan, ingen kickar fotboll som han!

PHILIP NORRMAN:

Edith Piaf, med hennes musik och några glas rödvin, överlever man vintern.

DANIEL SVENSSON:

Charles Aznavour… toujours… l’amour! Vid 91 års ålder är Frankrikes armeniske chansonmästare evigt ung i sinnet. Vem behöver inte en flaska rött i en romantisk pianobar på Montmartre i dessa tider?

EMMA SÖDERBERG MAJANEN:

Marguerite Duras

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

Linjerat FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

FÖRBUNDSORDFÖRANDE: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se

VICEORDFÖRANDE: Hugo Selling hugo.selling@fmsf.se André Frisk andre.frisk@fmsf.se Ida Enfeldt ida.enfeldt@fmsf.se Johanna Grönbäck johanna.gronback@fmsf.se

SVENSK LINJE ÅRGÅNG 73 REDAKTÖR:

Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se

REDAKTION:

Markus Konow Magnus Jernkrok Emma Söderberg Majanen Anela Murguz Philip Norrman Catarina Kärkkäinen Daniel Svensson

REDAKTIONSSEKRETERARE: Adam Vallin

FORMGIVNING/LAYOUT: Ayn Rand

ANSVARIG UTGIVARE: INTERNATIONELL SEKRETERARE: Oliva Andersson olivia.andersson@fmsf.se

FÖRSVARS- OCH SÄKERHETSPOLITISK SEKRETERARE: Zebulon Carlander zebulon.carlander@fmsf.se

FÖRBUNDSSEKRETERARE: Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se

PRENUMERATIONSÄRENDEN: info@fmsf.se

TEXTER:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

Alexandra Ivanov

OMSLAG:

La liberté guidant le peuple, målnings av Eugène Delacroix, 1830. Public Domain

FUNNET:

Absinthe Bourgeois, 55%. Public domain

WWW.SVENSKLINJE.SE Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: johan.ridenfeldt@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller 15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

TRYCK:

Ljungbergs tryckeri ISSN 0346-2161

Svensk Linje • nr. 3/4 • 2015

POSTTIDNING B

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Kommunikation som skapar värde Public Affairs

Corporate Communications

Financial Communications

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och utnyttja sina möjligheter maximalt. Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Grundat 1970 | kreab.com