Page 1

NUMMER 1

VåRen 2016 Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942 TEMA: SOCIALDEMOKRATERNA


Funnet

Vem är vem?

Detta nummer av Svensk Linje tillägnas socialdemokrater i alla partier.

2

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Innehåll

LEDAREN 4 FÖRBUNDSORDFÖRANDEN 6 BOMBER 8 TÄNKVÄRT Vinster i välfärden är inte problemet | Inger Enqvist 12

RESEBERÄTTELSE EDS Winter University i Berlin | Julia Setterberg 14

TIMAT Tal till Heimdal | Alexandra Ivanov 16 Föreningen Heimdal 125 år | Simon O. Pettersson 17

RESEBERÄTTELSE ESFLC i Prag | Hugo Selling 20

TEMA: SOCIALDEMOKRATERNA Skotten i Ådalen | Fredrik Segerfeldt 22

RECENSION Sossesverige: en återblick | Catarina Kärkkäinen 24

DEBATT Nej till Brexit | Victoria Nilsson 26 Ja till Brexit! | Karl Gustel Wärnberg 28

TANT RAND REKOMMENDERAR 30 FARBROR HAYEK HAUSSAR 31 MITT I LINJEN 32 UR ARKIVET Sverige 1984 – två bilder | Sture Eskilsson 34

TÄNKVÄRT Äganderättens vedersakare | Hugo Fiévet 40

FÖRENINGARNA 43 KLASSIKER Socialism Social-Democratic Style | Hans-Hermann Hoppe 44

INFLIKAT 60 REDAKTIONEN 61 LINJERAT 62

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

3


Ledaren

VÅR FIENDE, SOCIALDEMOKRATIN AV: JOHAN RIDENFELDT

Det är mycket socialdemokrati just nu. Inte minst (återigen) ett socialdemokratiskt socialdemokratiskt regeringsinnehav, efter åtta år av ett borgerligt socialdemokratiskt dito under Alliansen (som ett av de få historiska undantagen). Men när socialdemokratin och Socialdemokraterna i dag avhandlas på opinionsoch nyhetsplats, handlar det främst om socialdemokratiska skandaler (Kommunal), kriser (Wallström), bottennoteringar (Löfven) och tragedier. Som ett exempel på de sistnämnda kan det väl knappast ha undgått någon att det den 28 februari i år var trettio år sedan mordet på Sveriges socialdemokratiska statsminister Olof Palme. Det finns primärt tre saker att sörja med anledning av denna mörka årsdag. För det första (och självklarast), den privata tragedin: mordet på människan, maken och familjefadern Olof Palme. För det andra, nationaltraumat: mordet på Sveriges statsminister Olof Palme – där Sveriges polisoch rättsväsende ännu inte har hunnit återfå förtroende och värdighet efter det veritabla clowneri som följde på mordet, med spaningsledaren Hans Holmérs 4

»kurdspår«, den S-märkta Ebbe Carlsson-affären och en allmän inkompetens och rättsröta. Slutligen, för det tredje (och av mest relevans för denna ledarartikel), de långsiktiga idémässiga följderna: uppståendet av den politiska myten Olof Palme. Den omhuldade bilden av Palme som till hälften landsfaderlig (men givetvis politiskt korrekt) mysfarbror och till hälften outtröttlig förkämpe för världens alla fattiga och förtryckta, vilken i dag torgförs mangrant av Sveriges alla toppsossar, SSU:are, fackpampar, Aftonbladet Kultur-skribenter och hiphopartister (av vilka en majoritet förmodligen inte ens var födda då Palme mördades), är ingenting annat än en total historieförfalskning. Palme var i själva verket en djupt polariserande och konfliktsökande person, som splittrade Sverige itu. Palme var en cynisk maktmänniska, och gick det att slå upp ordet »sosseadel« i ett uppslagsverk, så borde det vara bildsatt med just Palmes porträtt. Palme var även till personligheten en översittare, förtjust som han var i härskarmetoder och retoriska tjuvnyp, vilket inte minst kan beskådas Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Ledaren i den klassiska TV-sända valdebatten den 1 september år 1976, då Palme mötte den dåvarande ledaren för Centerpartiet Thorbjörn Fälldin. Rättvist nog kom Palme och Socialdemokraterna sedan att lida ett historiskt nederlag i det efterföljande riksdagsvalet samma år, efter 40 år av obruten socialdemokratisk dominans. Palmes klandervärda karaktär bleknar dock då vi ställer den jämte det inhemska resultatet av den destruktiva och aggressivt socialdemokratiska politik som Palme förde under sin tid som statsminister. Ett fåtal av de mest flagranta exemplen: lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL), allmän föräldraförsäkring, lagen om löntagarrepresentation i företagens styrelser, 40 timmars arbetsvecka, lagen om anställningsskydd (LAS), kärnkraftsomröstningens linje 2 (för statligt ägande och successiv avveckling) och de rent av kommunistiska löntagarfonderna.

Bernie Sanders: Kommer vi nu framöver äntligen att få slippa den uttjatade gamla klyschan om hur de amerikanska Demokraterna minsann står till höger om Moderaterna och övrig höger i svensk politik? En bedrift som väl i och för sig inte kan ha varit alltför svår med tanke på den svenska högerns politik under de senaste sex åren.) Socialdemokratin är och förblir en ideologisk gren på socialismens ruttna träd (minns Fria Moderata Studentförbundets tidigare kampanj om kollektivismens träd), även om socialdemokratin valde den demokratiska reformismen istället för kommunismens revolutionära strävan efter proletariatets diktatur. Paradoxalt nog har detta långsiktigt gjort socialdemokratin till en farligare fiende till friheten än kommunismen. Ty kommunismen (eller för den

»Låt oss aldrig glömma vilken som är vår främsta fiende: socialdemokratin.«

Till detta skall sedan fogas Palmes krypande för Brezjnevs Sovjetunionen (»vi sysslar inte med antisovjetism«) och dess lydstater i Östeuropa (»med [Östtysklands] Honecker fick jag mycket god kontakt«) liksom för allsköns kommunistiska diktaturer i tredje världen, som Castros Kuba (»vad Kuba har lärt oss är att förtryckarna till slut störtas, att folkets krav ej kan förkvävas«) och Pol Pots Kambodja (»en stor seger för folkets rätt att bestämma sitt eget öde«). Palmes utrikespolitiska gärning sammanfattas bäst av det ikoniska fotografiet från den 21 februari år 1968, på vilket han syns marschera i ett fackeltåg sida vid sida med kommunistdiktaturen Nordvietnams Moskvaambassadör Nhuyen Tho Chyan. Detta kan väl närmast jämföras med att Högerpartiets samtida ledare Yngve Holmberg skulle ha marscherat sida vid sida med fascistdiktatorn Fransisco Franco.

Om det finns någon tveksamhet om var Palme stod ideologiskt, så är det inte en tveksamhet som delades av Palme själv (i en valdebatt år 1982): »Jag är demokratisk socialist med stolthet och med glädje.« Just etiketten »demokratisk socialist« är det väl i princip enbart Göran Greider och Bernie Sanders som använder nuförtiden, men vi skall inte glömma att det är här vi finner Socialdemokraternas sanna ideologiska rötter. (En parantes angående den demokratiska socialisten tillika demokratiska amerikanska presidentkandidaten Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

delen nationalsocialismen, en annan av det socialistiska trädets grenar) är det i dag inte längre någon som tar på allvar, medan socialdemokratin alltjämt frodas i någorlunda välmåga. När den amerikanske libertarianske författaren och sociala kritikern Albert J. Nock publicerade sin klassiska kritik av president Franklin D. Roosevelts och Demokraternas interventionistiska reformprogram »Den nya given« (the New Deal), gav han den titeln Our Enemy, the State (William Morrow & Company, 1935). Skulle det i dag publiceras en motsvarande kritik av den ständigt svällande svenska välfärds- och förmyndarstaten, skulle denna mycket väl kunna ges titeln Vår fiende, socialdemokratin. Inte minst mot bakgrund av det faktum att staten och socialdemokratin under de senaste hundra åren av svensk historia i princip har varit synonyma. Rasistiska sverigedemokrater, människofientliga ekologister, militanta islamister, relativiserande identitetspolitiker och förbudskramande folkpartister i all ära. Låt oss aldrig glömma vilken som är vår främsta fiende: socialdemokratin. 5


Förbundsordföranden

ORDFÖRANDEN HAR ORDET AV: ALEXANDRA IVANOV

Det politiska landskapet i Europa har under de senaste tio åren målats om radikalt. Den gamla sanningen om två dominerande politiska partier i varje land – inte sällan ett socialdemokratiskt och ett liberalkonservativt – är inte längre självklar. Den sista stora bastionen att falla var Tyskland. Detta lands tragiska och turbulenta politiska historia har bidragit till att det »nya svarta« inom politik där har dröjt. Men även detta förändrades till slut under mars i år, då det högerpopulistiska och euroskeptiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) rönte stora framgångar i tre tyska regionval. Det ter sig som en självklarhet att AfD även kommer att klara den tyska femprocentsspärren vid nästa val till landets Bundestag. I tider av förändring är det lätt att drabbas av en påtaglig känsla av panik. Mänskligheten är mer konservativ än den tenderar att förstå, och förändring slår gärna ner som en blixt från klar himmel. När så sker, kan det vara bra att luta sig tillbaka och ta ett djupt 6

andetag. Kan det kanske ändå springa något gott ur denna förändring? Är det som sker verkligen tvunget – och således ofrånkomligt? Inte sällan är svaret på bägge dessa frågor ja. Så är fallet även då vi blickar mot den förändring som just nu drar fram över Europa. Länge har vår kontinent präglats av en ohälsosam politisk hegemoni, vilket har lett till politiker som inte behöver ta ansvar eller ens representera sitt folk. Fram har växt en särskild politisk klass, vars främsta mål är att gynna sig själv och sina intressen. I slutet av dagen har de svenska Moderaterna endast hotats av de svenska Socialdemokraterna, de tyska kristdemokraterna CDU/CSU av de tyska socialdemokraterna SPD, och så vidare. Den förändring som nu sker är dock inte nödvändigtvis av godo. Saker blir sällan bra av sig själva. Nej, om vi låter förändringens vind dra fram över Europa ohämmad, kan mörka krafter komma att spänna sina segel framför den. Detta är vad som hitintills har skett i Frankrike med Front National, i Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Förbundsordföranden Tyskland med Alternative für Deutschland, i Sverige med Sverigedemokraterna och i Danmark med Dansk Folkeparti, och denna lista kan tyvärr göras mycket längre. Således är det nu åter dags att staka ut en ny väg framåt för den liberalkonservativa rörelsen. Vår rörelse kan endast vinna kraft när den arbetar med människor, för deras förmåga att förtjäna och bära ansvar. Det är endast då, när människan kan växa med hopp om morgondagen, som vår väg framåt kan vara den som vinner mark och skönjer framgång. Låt oss därför dra oss till minnes följande visa ord av den tidigare amerikanska presidenten Ronald Reagan: For 200 years we’ve lived in the future, believing that tomorrow would be better than today and today would be better than yesterday. I still believe that. I’m not running for the Presidency because I believe that I can solve the problems we’ve discussed tonight. I believe the people of this country can. And together we can begin the world over again. *** Fria Moderata Studentförbundet är Sveriges viktigaste frihetsrörelse. Alla kloka och drivna individer som bär ett ansvar i Förbundet eller i någon av Förbundets föreningar skall veta att deras engagemang är viktigt för både dagens och morgondagens Sverige. För en rörelse som likt vår värderar idéutveckling, är en rörelse som aldrig kommer att låta sig tystas under populismens ok. När vår rörelse dessutom helgar tradition och muntration – utan att för den skull leva i det förflutna – då skapas en grund för det nya att växa fram ur det gamla. Ibland kan vi som unga politiskt aktiva misströstande fråga oss själva om det verkligen existerar något som vi vill och tror på. Vad gott kan egentligen komma från det gamla i ett land som Sverige – Sossesverige? Ett land som har tillbringat de senaste femtio åren med att bryta ner dygder och självbestämmande. Men även i vårt nordliga land finns det mycket gott kvar: Främst

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

av allt, alla de människor som varje dag bär Sverige på sina axlar. De människor som till följd av snåriga skattesystem inte känner till just hur stor börda de bär och som till följd av ökad populism sällan presenteras med alternativet frihet. Lika litet som Europas problem kommer att lösa sig av sig själva, kommer det svenska problemet att lösa sig av sig självt. När vi nästa gång funderar över hur den goda förändringen skall komma till stånd, låt oss då påminna oss om att svaret är genom oss själva. Endast genom att vi sätter ner foten och säger »En annan värld är möjlig!«, kommer den verkligen att vara det. När nya tider väntas, bör vi vända oss tillbaka och finna klokskap i det gamla. Ett citat som har följt med mig under hela min tid i FMSF är följande av Gösta Bohman: Den väg vi moderater nu och framdeles måste utstaka är en helt annan än kollektiviseringens, den tilltagande politiseringens och stillaståendets väg. Sverige skall arbeta sig ut ur problemen med människornas hjälp. Inte genom att kommendera dem och styra dem utan genom att stimulera dem att ta initiativ och bära ansvar. Det är deras vilja till insatser och förmåga att använda denna sin vilja som vi skall vädja till. Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år. Ett frigörelsearbete som under de senaste decennierna mattats av i land efter land. Finn inspiration i såväl Bohmans som Reagans framtidsoptimism. Våga tro på människan, på Sverige och på framtiden. Vi möts på barrikaderna. Er vän och syster,

7


Bomber Vad är egentligen värst?

Att »inte veta om« att man besöker en porrklubb eller att »inte veta om« att man driver en porrklubb?

Årets måste-mingel i Almedalen Kommunals

Tur för Wallström

Tänk om hon hade varit moderat!

Angående Wallström

Synd (såhär i efterhand)

Israels restriktiva inställning till bjudlägenheter

Dumsnålt (såhär i efterhand)

Västsaharas restriktiva inställning till bjudlägenheter

Wolf och Sundström Homo homini lupus

Swedbank A: –5,68 procent

Vad visste framtidsminister Kristina Persson – och när?!

Kommunals aktieportfölj: –13 460 000 kr

Apropå kulturen inom Kommunal

Riksbankens nästa steg

–500 procent

Har någon hört av Sigvard Marjasin?

Den nya experimentella ekonomin

Rösta på din kassör!

»Barn, vad vill ni helst ha: tre godisar i dag eller en godis i morgon?«

År 2015

Året då år 1954 ringde och erbjöd oss våra pass tillbaka

Classy budskap från Moderaterna (på alla hjärtans dag)

»Flyktingar, det är inte ni – det är vi. Låt oss ta en paus!«

Den ena handen vet vad den andra gör Blir SAS statens »preferred partner« för att utvisa 80 000 asylsökande?

Då: Olof Palme ingår skenäktenskap för att släppa in flykting Nu: S+MP-mesalliansen håller skenet uppe och flyktingarna ute

Margot Wallström Rent seeker

Make America Broke Again! Vid Sanders’ valvinst

PR-avdelningen på Kommunal Pubic Relations

Snuskhummern

Aftonbladet Kulturs pris till årets främsta fackpampssosse

Make America Hate Again! Bakom Trumps mur

Make America Wait Again! I Sanders’ brödkö

Make America Mate Again! I Bill Clintons ovala rum

8

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Bomber Trump and the Right

Ronald Reagan vänder sig i sin grav

Historiens minst kraftfulla regering

Trump and Rights

Historiens minsta regeringsombildning

Sulan inverterad

Släng dig i väggen, Kurt Gödel!

Ronald Dworkin vänder sig i sin grav

Vi ser fram emot när Olof Palmes idéer lämnas därhän och mer uppmärksamhet ägnas teorierna om mordet

Såssarnas nya giv

No representation without taxation!

Betalar politiker inkomstskatt?

Skatter betalar politikers inkomster

Bostadsbristens lösning

Fri entré på statliga museer

Endera så är man statsråd eller så är man inte statsråd

Annelie Nordström avgår Ny utrikesminister?

Stackars Annelie Nordström!

Ett offer för sitt kulturarv

Kulturarvets vikt

Tänk på barnen

Annars gör Gabriel Wikström det

Det är roligare att bli stenad i Amsterdam än i Abu Dhabi

Snart utanför en högstadieskola nära dig

LUF:s politik

»Ursäkta, du skulle inte kunna vara jätteschyst och ordna två tweets och en status? Jag har glömt legget hemma. Jag lovar!«

Sverige

Där femtonåringar får knulla men inte dela kärleksdikter online

Kräkmedel

Folkhälsoministern

Vinterkräksjukan

Extra ändringsbudget för år 2015

Kräkrot

Transfereringssystem

Stefan Löfven

Statsminister i Ylva Johanssons regering

Den vite mannens börda

Orka skilja på Indien och Kina

Dödsstöten

Borgerlig incest

Alliansens andra generation är källa till oro

Mellanborgerlig incest Presidiesex

Småborgerlig incest

Ingen vill väl ligga med en sosse?

Högborgerlig incest

Kunglig förklaringsfaktor?

Nyborgerlig incest Ockelbo gifter in sig

OK: sex med döda syskon

Inte OK: att betala för det

Att vara liberal är att vara (ännu mer) kluven

Give me liberty and/or give me death!

LUF Stockholm har stämma The Lannisters sends their regards

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

9


Bomber Nekrofili

Hamiltons realistiska chans till umgänge

Nekromantik

Tredje vägens politik

Nekroromantik

»Både jag och Vänsterpartiet har haft en naiv och romantisk syn på det vi kallade socialistiska stater.«

Nekrofagi

Eat the rich!

Nekrofobi

Hellre kognitiv dissonans än en konsekvent moral

Nekromisantropi

När det enda som hindrar människor från att ha sex med lik är lagen

Nekrofilantropi

Allmänna arvsfonden

Nekrofilateli

American Letter Mail Company

Nekroentropi Cash for clunkers

Nekrosystematik

Socialförsäkringssystemet

Generalmajor Brännström Si vis pacem, para bellum

Man bites dog?

Armén övar för att det kan bli krig

State of the Union: Kommunal Insikt om kris?

State of the Union: EU Åsikt om pris

State of the Union: Avtalsrörelsen Utsikt mot spargris

Med önskvärd tydlighet Botström

Centerpartiet

Gärna subventionerade gummin, men ingen djävla mikroplast

Liberalerna

Gärna en liberal inställning till liberalismen, men ingen djävla frihet

Die Schwedischen Mutti Ebba vill bli Merkel

Kulturmarxism anno 2016

Måns Vestin

Iskallt

»Strukturer made me do it!«

Måns Vestin

Svinet Måns

Alla som inte dansar är våldtäktshen Han ville tydligen inte bara dansa

Elake Måns Tvingande roll

Kommunalka-lägenhet Vad Wallström förtjänar

Kommunallägenhet I Vad Wallström har

Kommunallägenhet II Prutskandal

Kommunalangelägenhet Mutskandal

Kommunalförlägenhet I Muttskandal

Kommunalförlägenhet II Muffskandal

Regeringsbenägenhet MUF-skandal

10

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Bomber Bodilning

En svensk puma

När det är dags att gå skilda vägar

Rensar leden

Förnyelse eller strukturkonservatism?

En israelisk puma

Borgerlig opposition mot borgerlig regering

Kontinuitet

Någon avgick

Väl rutet!

Nu befinner vi oss onekligen i otillfredsställande omständigheter

Slump?

Rensar minor

Kommunaltjänstemän

På Lyran

Tomt i ladorna

Och facket har druckit upp eldvattnet

Grosshandlargårdens vin Appellation communale eller Château Margot?

Marigt

Något ska man väl ha för medlemmarnas uteblivna löneökningar

Social Vad Frankrike ville höra

Ja-sägande Jas-ägare

Vad Frankrike fick höra

Vi ger er SIDA och FN

Utrikesminister Wallström

Känd för sin kritik av bosättningar

Wahlström eller Wallström

Skillnaden är ta mej fan int’ särskilt stor

Cancan

Pariskommunalen

Kommunal

Fuckförbund

Kommunalpamp Fackpimp

Kommunalskandal

LO äter Puma

Puma

Nu förstår vi vad facket menade med »Like a Swede«

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

Housing

Boverket larmar

Socialist Housing

Riksenheten mot korruption larmar

Vem skall bort?

1. Kristina Persson 2. Annika Strandhäll 3. Alice Bah Kuhnke 4. Aida Hadzialic Svar: Annika Strandhäll, som tydligen är den enda som man kan lägga till ett tjejgäng för att det ska bli bäst eller smartast

Landsbygdens LOsers

SD nu största parti i LO-kollektivet

1066

Mer än bara en portkod

Då: »Men vem städar hemma hos städaren? «

Nu: »Låt de bostadslösa bygga sina egna bostäder!«

På förekommen anledning

Vill vi verkligen ha ett samhälle där man är tvungen att bära samma kostym som på sitt pressfoto?

11


Tänkvärt

VINSTER I VÄLFÄRDEN ÄR INTE PROBLEMET AV: INGER ENQVIST

Inger Enqvist är professor i spanska vid Lunds universitet. Hon är en flitig debattör inom utbildningspolitik och skriver regelbundet krönikor i Svenska Dagbladet. Här skriver hon om hur debatten om vinster i välfärden skymmer de verkliga problemen inom skolväsendet och hindrar nödvändiga reformer.

Att tala om »vinster i välfärden« är en språkligt elegant formel, men vad försöker den få oss att tro? Sverige befinner sig i en situation där alla skolresultat pekar neråt. Enligt senaste PISA har vi färre duktiga elever och dessa är samtidigt mindre duktiga. Vi har också betydligt fler svaga elever och dessa är dessutom svagare. Vi är inte mer kreativa än andra länder enligt en annan mätning. Den pedagogik som tillämpats i svenskt skolväsende sedan mer än fyrtio år bygger på grupparbete, borttagande av examina, automatisk uppflyttning till nästa årskurs och att elever ska söka kunskap själva. Om kunskaperna sjunker, kanske det är i pedagogiken vi ska leta efter svaret? De politiska partier som riktar in sig på att vissa friskolekoncerner gör en vinst uttalar sig som om de »försvarade« kommunala skolor, men så är det inte om de inte samtidigt fokuserar på hur dessa kan bli bättre. Båda de politiska blocken ingrep i skolans värld i början av 1990-talet. Det ena kommunaliserade skolan, vilket gav kommunerna inflytande över tillsättningsärenden och löner, och det andra öppnade 12

möjligheten att starta friskolor. Både kommunalisering och friskolereform ledde till ökade skillnader mellan skolorna, men ingen av reformerna ändrade något fundamentalt i fråga om pedagogiken. Försvararna av den kommunala skolan brukar inte nämna att föräldrarna förmodligen inte skulle ha efterfrågat friskolor, om kvaliteten inte redan dessförinnan hade sjunkit i den kommunala skolan. Vilket är alltså det verkliga problemet i svensk skola idag? Den sjunkande kvaliteten. Detta är det väsentliga problemet, men det är inte det intryck som en nyhetskonsument får. Det verkar som om problemet är att vissa friskolor gör en vinst, vilket är något som man förvisso kan diskutera, men det utgör en mindre brännande fråga än elevernas kunskaper. Att tala om vinster i stället för kunskaper är att leda bort intresset från huvudfrågan. Friskolorna brukar få mindre pengar av kommunerna än de kommunala skolorna med argumentet att de använder vissa kommunala resurser som bibliotek och Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Tänkvärt idrottshallar. När friskolorna trots mindre pengar, får bra resultat och till och med ett ekonomiskt överskott, vilken är reaktionen bland friskolornas kritiker? Jo, att säga att de har elever med färre problem. Vilken borde reaktionen vara? Jo, att fråga sig varför de kommunala skolorna håller så låg kvalitet att många familjer undviker dem. Den verkliga frågan är vad som gått fel i den kommunala skolan där de flesta elever studerar.

är sämre och tänker att den dåliga kvaliteten ska fördelas jämnt mellan eleverna. Alternativt tänker de att det finns bättre och sämre elever och menar att de svaga eleverna ska fördelas jämnt mellan skolor. De här friskolekritikerna har missuppfattat saken. Utbildning är inte ett nollsummespel utan man kan både höja och sänka hela elevgruppen. Det verkliga

»Vilket är alltså det verkliga problemet i svensk skola idag? Den sjunkande kvaliteten.« De som vill att ingen ska kunna tjäna pengar på skolan borde se till att kvaliteten i den kommunala skolan är så bra att ingen söker till friskolor. Om de inte tänker så, har de accepterat att kommunala skolor

problemet i Sverige är att hela systemet sjunker. Leder man bort uppmärksamheten från det, vill man varken eleverna eller Sverige väl.

Skribentstipendier Arvid Lindmansfonden utlyser stipendier för unga skribenter. Ansökan kan göras vid två tillfällen under 2016. Varje stipendiat tilldelas maximalt 15.000 kronor för ett skrivprojekt som är tänkt för publicering. I ansökan ska ämne preciseras, liksom tänkt media för publicering och finansiella detaljer. Sista ansökningsdag är: • 30 april • 30 september Ansökan sänds till info@arvidlindmansfond.se. Läs mer om Arvid Lindmans 60-årsfond på ww.arvidlindmansfond.se.

Annons 2016.indd 1

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

2016-02-09 14:08:43

13


Reseberättelse

EDS WINTER UNIVERSITY I BERLIN AV: JULIA SETTERBERG

Julia Setterberg är vice ordförande emerita för Linköpings Fria Moderata Studentförening och studerar till en masterexamen i International Administration and Global Governance vid Göteborgs universitet. Här delar hon med sig av sina upplevelser från sitt första EDS-evenemang: det nyligen avhållna EDS Winter University i Berlin.

Den 23–28 februari i år for fem av Fria Moderata Studentförbundets medlemmar till Berlin i Tyskland för att representera Förbundet vid dess europeiska paraplyorganisation European Democrat Students’ (EDS) årliga utbildningskonferens Winter University. Dessa fem var Charlotte Nilsson och Kristina Olausson (bägge Studentföreningen Ateneum, Lund), Evelina Goderholt (Fria Moderata Studentföreningen, Stockholm), Julia Setterberg (Linköpings Fria Moderata Studentförening) och Förbundets internationella sekreterare, Olivia Andersson (Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg). Temat för årets utbildning var »Europe 2030: United We Stand«, och givet de utmaningar som Europa nu ställs inför, var det inte förvånande att debatterna och talen mestadels avhandlade migration. Berlin har efter återföreningen ofta refererats till som »Frihetens stad«; därför kändes det lovande att få debattera migrationspolitik och de europeiska utmaningarna just där. Tongångarna skulle tyvärr dock på vissa håll visa sig att vara mindre frihetliga.

14

Utbildningen började på tisdagskvällen med en middag hos Konrad Adenauer Stiftung (KAS), där ett tal gavs av dr h.c. Doris Pack, tidigare ordförande för Europaparlamentets kulturutskott. Den svenska delegationen kunde rätt snabbt konstatera att EU:s framtida utmaning inte ligger i att dela ut filmpriser, men ett par intressanta tankeställare om europeisk kultur och identitet fick vi ändå med oss. Vi insåg att våra tankar skulle skilja sig från de flesta andra delegationers – vilket vi också fick bekräftat dagen därpå, på onsdagen, då utskottsbehandlingen påbörjades. Med hänvisning till rättighetskatalogen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, blev FMSF nedröstat då vi förnekade att utbildning skulle vara en mänsklig rättighet. Julia ansvarade för utskottet för »Human Rights«, Charlotte för »Policies for Europe« och Evelina för »Higher Education and Research«. FMSF lade fram en motion om säkerhet och straffrihet för journalister i konfliktzoner och en motion om artificiell intelligens och vikten av att inte begränsa den tekniska utvecklingen till formen för vårt nuvarande samhällssystem utan istället integrera och ta till vara på denna utvecklings Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Reseberättelse möjligheter. Båda motioner gick efter stor debatt vidare till lördagens rådsmöte (Council Meeting), med smärre ändringar. De hetsigaste diskussionerna fördes i utskottet för »Policies for Europe«, där två migrationspolitiska motioner framlades. Den mest kontroversiella kom från det bulgariska MGERB och handlade om de säkerhetsutmaningar som EU ställs inför med det ökade antalet flyktingar. Här fanns en tydlig åsiktsskillnad mellan delegationer från norra respektive södra Europa, och debatten handlade till stor del om ansvarsfördelning och Europas yttre gränser. Under onsdagseftermiddagen lyssnade vi till en paneldiskussion om EU:s framtida säkerhet, med deltagande av Dustin Dehez (Global Governance Insititute), Olaf Wientzek (KAS) och Ivan Burazin (generalsekreterare för EDS). Diskussionen slutade i en enighet kring ståndpunkten att EU behöver en gemensam säkerhetsstrategi. Under eftermiddagen hölls även tre tal, varav ett av dr Michael Schneider, gruppordförande för Europeiska folkpartiets grupp (EPP-gruppen) i Europaparlamentets utskott för regioner. Dr Schneider menade att ett framgångsrikt Europa är beroende av det faktum att våra städer blir alltmer sammanlänkade och beroende av varandra. På kvällen var det slutligen dags att upptäcka Berlins beryktade nattliv, och en av de barer som vi besökte fungerade precis som en ölaktiemarknad. Ölpriserna sattes efter utbud och efterfrågan; vi fick tänka efter både en och två gånger innan beställning, så att alla inte skulle beställa samma öl och driva upp priset. Under torsdagen fick vi bland annat lyssna till föredrag av Roland Freudenstein och dr Hans-Gert Pöttering. Freudenstein är policychef vid Wilfried Martens Centre for European Studies, Europeiska folkpartiets (EPP) officiella tankesmedja, och menade att om det gränsharmoniserande Schengenavtalet framöver enbart kommer att bestå till namnet, så kommer detta att omöjliggöra den framgångsrika framväxten av en gemensam europeisk identitet. Dr Pöttering, tidigare ordförande för EPP-gruppen och i dag ordförande för KAS, talade om vikten för Storbritannien av att stanna kvar i EU: »Brussels is to London, what London is to the Scotts.« Fredagen stod för resans stora höjdpunkt: firandet av EDS’ 55-årsjubileum. Innan dess hann vi dock med ett studiebesök till Berlin-Hohenschönhausen, som är ett museum över och en minnesplats för de politiska offren under den kommunistiska östtyska DDRdiktaturen, då museibyggnaden var ett fängelse för politiska fångar, vilka utsattes för psykologisk terror. Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

Det var ett mycket allvarligt och stämningsfullt besök, då vi alla kände att det lika gärna hade kunnat vara vi som hade suttit där, om vi hade levt i Östtyskland under diktaturen. Vi insåg att vi måste stå enade när vi kämpar mot ofriheter, vare sig i Europa eller någon annanstans, och helgens tema, »United We Stand«, gjorde sig påmint. När vi även insåg vilken enorm skillnad vi tillsammans har gjort runt om i Europa, var det således mycket passande att på kvällen få fira EDS’ jubileum. EPP:s generalsekreterare Antonio López-Istúriz höll då ett brandtal om vikten av att vi håller ihop inom EU, trots våra utmaningar, och sade: »The U.S. is the dream of Europe—millions of Italians, Germans, Scotts, Irish and Brits all gathered under the same flag and president.« En annan av resans höjdpunkter var det mycket positiva besked som vi fick av en medlem av en av de italienska delegationerna, som berättade att hans moderparti snart förväntades att ta ställning för ett förslag om en italiensk lag om samkönade partnerskap. Detta vore i sådana fall en helomvändning från denna italienska delegations tidigare linje då frågan debatterades under förra årets EDS Summer University på Malta. Detta gav oss motivation och inspiration till lördagens Council Meeting, vilket hölls i Tysklands parlament, Bundestag, i salen för förbundsdagens EU-nämnd. Båda FMSF:s två motioner röstades då igenom, liksom även den EDS-konferensresolution för vilken Olivia Andersson var ansvarig. FMSF rönte således stora framgångar under konferensen. Som nya medlemsorganisationer välkomnades det italienska NCD och det polska SMD. Bland de övriga motioner som vann bifall kan nämnas en om solidaritet med Västsahara och en om företags rörlighet. Stämningen var på topp, trots att mötet varade i över 12 timmar. Det är få förunnat att få åka på konferenser som denna, och det är fantastiskt att få möta likasinnade från runt om i Europa. Det blir lättare att komma hem och delta i den svenska politiska debatten, när man vet att det finns andra människor där ute i Europa som kämpar för samma saker. Tillsammans är vi starka, och vi måste stå enade inför Europas framtida utmaningar, men vi måste också våga ta debatten i de frågor där vi inte tycker lika. Jag hade hoppats att vi tillsammans hade kunnat säga: »Mr. Tusk, tear down this wall!« Tyvärr skedde så inte vid detta Winter University – men kampen fortsätter. Vi kan konstatera att FMSF gör en reell skillnad i Europa. Åk på framtida EDSevenemang och gör en reell skillnad du också!

15


Timat

TAL TILL HEIMDAL AV: ALEXANDRA IVANOV Den 20 februari i år avhöll Fria Moderata Studentförbundets vänner i Föreningen Heimdal sitt traditionella midvinterblot å Stockholms nation i Uppsala. Samtidigt passade Föreningen på att fira sitt 125-årsjubileum! Vi publicerar här det tal som Alexandra Ivanov då höll till Föreningen i egenskap av ordförande för Förbundet.

Vänner, Jag var nära att fråga min bordsherre vad kvällens hashtag är. Sedan slog det mig: sådana nymodigheter håller man inte på med i Föreningen Heimdal. Skämt åsido, inför kvällens festligheter finns det mycket att reflektera kring. Genom historien har Föreningen Heimdal och Fria Moderata Studentförbundet gått hand i hand. En gång i tiden sprang Förbundet delvis ur Föreningen. Vi har mött utmaningar tillsammans. Vi har motat dem som tidigare har försökt att få Sverige att slå in på kollektiviseringens och stillaståendets väg. Alla strider har vi inte vunnit – men vi i detta rum har gjort skillnad!

16

I dag står Sverige inför nya utmaningar. Likt vi tidigare har gjort, behöver vi nu fortsätta att ta vår historiska uppgift på allvar. Arbetet för ett bättre och friare Sverige måste fortskrida. För vi skall inte lura oss själva att tro annorlunda. Om vi studenter inte tar striden mot relativismen – och i grunden socialismen – kan den kortsiktigt komma att vinna. Det har den gjort tidigare. Ur ont springer ont – ur identitetsvänstern springer identitetshögern. Jag ser fram emot att tillsammans med Föreningen Heimdal vinna hjärtan – och i slutändan Sverige – för de liberala och konservativa värdena. Tack!

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Timat

FÖRENINGEN HEIMDAL 125 ÅR AV: SIMON O. PETTERSSON

Simon O. Pettersson är germanist och frilansskribent. Han är även senior i Föreningen Heimdal. Här ger han en inspirerad historisk exposé över denna institution i uppsaliensiskt idéliv, med anledning av Föreningens nyss firade 125-årsjubileum.

Nyligen höll Föreningen Heimdal sitt traditionella Midvinterblot. Man passade samtidigt på att fira att Uppsalaföreningen blivit fem kvartssekel. Det är inte många föreningar, särskilt inte studentföreningar, som kan stoltsera med en sådan lång historia och den höga feststämningen var berättigad. Även om föreningen har upplevt många metamorfoser under tiden, finns det, skulle jag hävda, en kontinuitet och ett arv som förpliktigar. I denna artikel skall jag ta upp några viktiga hållpunkter. Föreningen Heimdal grundades år 1891 (och framträdde offentligt först år 1893). Det var vid grundandet inte primärt en politisk förening, utan folkbildningen stod i centrum. Man antog dock den allmänna formuleringen att folkbildningen skulle leda till »en lugn och sansad samhällsutveckling på det beståendes grund«. Adressen var nog här primärt riktad mot den radikala konkurrenten på folkbildningsområdet, Föreningen Verdandi, som grundats år 1882. Heimdal kom sålunda också att betraktas som ett konservativt alternativ för den som var intresserad av Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

folkbildningsarbete. Verksamheten tycks ha varit väldigt livlig, bl.a. anordnade man föreläsningar på landsbygden och förmedlade böcker medelst vandringsbibliotek. Som ett väldigt monument över denna tid finns folkbildningsskrifterna. De behandlade så skilda ämnen som tuberkulos, Olaus Petri och Kalevala. Man kan inte annat än beundra den vidd i intressen som här visades. I de strikt politiska skrifterna som utgavs visades också en väldig åsiktsbredd, t.o.m. Hjalmar Branting fick komma till tals med en skrift om socialismen. Den anda av fri diskussion som ännu råder i Heimdal var alltså redan då förhanden. Uttalat politiskt blev föreningen 1910, då man antog följande formulering som Föreningens syfte: »Att sammansluta studenter af nationell åskådning till samverkan inom och utom studentvärlden«. Samtidigt uppgår en äldre fosterländsk studentförening, Fosterländska Studentförbundet, i Föreningen, vilket bidrar till dess förändrade karaktär. Att omläggningen, från att primärt vara en folkbildningsförening till att primärt ägna sig åt politik, inte var okontroversiell, visar sig 17


Timat inte minst genom att flera äldre medlemmar begärde sitt utträde. Tiotalet skulle också bli en blomstringstid för Föreningen, där den gryende studentnationalismen, sakpolitiskt särskilt orienterad mot försvarsfrågan, skulle ha sitt naturliga hem. Föredragen från denna tid, som i hög grad finns bevarade i tidningsreferat (ibland in extenso), bjuder på många stora namn – man kunde t.ex. nämna Verner von Heidenstam och Ernst Trygger. Det är svårt att tänka sig idag, men Heimdal stod vid denna tid på många sätt i centrum av universitetslivet. Medlemmarna var förvisso inte mer än några hundra, men man bör betänka att studenterna inte heller var mer än några tusen. Vid de storslagna Gustav Adolfsfiranden som man anordnade lyckades man fylla aulan (biljetter fick förköpas), och talare kunde vara t.ex. rector magnificus. Åtskilliga akademiker som skulle bli betydande – för att nämna två exempel: orientalisten H.S. Nyberg och historikern Nils Ahnlund – var verksamma under denna tid. De främsta inspirationskällorna var professorn i statsvetenskap Rudolf Kjellén och professorn i historia Harald Hjärne, som bägge samlade lärjungar. Dessa andens stormän gick bägge bort år 1922 och Heimdal var tvungen att försöka hitta nya vägar. Tiotalets akademiska nationalism, centrerad kring försvarsagitationen, var inte lika aktuell som tidigare. Demokratin hade på allvar brutit genom och man var tvungen att orientera sig i det nya politiska landskapet. Bärande frågor var vilken grad av radikalism man kunde tillåta sig och i vilken utsträckning man skulle orientera sig emot de politiska partierna. Det fanns en tydlig strävan efter oberoende och ovilja mot partitagande, samtidigt som man inte ville fjärma sig alltför långt från den politiska mittfåran. Man trädde ur SNU, Sveriges Nationella Ungdomsförbund, år 1933 (som man inträtt i 1928), när dessa befanns alltför nationalradikala, medan den herostratiskt ryktbara kuppen 1937 visade på en utveckling i mer nationalradikal riktning. Det var en ständig brytning och kamp emellan olika åsikter – som det bör vara i en förening som präglas av livaktigt idéutbyte. Det bör också betonas att man ständigt höll en tydlig front mot utvecklingen i Tyskland. I årsskriften från 1939, där många av »kuppmännen« från 1937 medverkar, finns ett mycket skarpt avståndstagande från nationalsocialismen. Världskrigets slut, och de slutsatser som drogs av det, gjorde emellertid nationalismen allt svårare att kvarhålla. Stadgans syftesformulering ändrades först till »reformvänlig konservatism och vidsynt nationella strävanden«, och sedan ströks det sista och 18

»reformvänlig konservatism« är den formulering som än i dag finns i stadgarna. Man orienterade sig allt tydligare mot Högerpartiet och på 50-talet började man öppet uttrycka sitt stöd för det i samband med riksdagsval. Man kan också se att allt färre heimdaliter blir framgångsrika akademiker och alltfler blir framgångsrika politiker (och ledarskribenter och journalister förstås!). Mest ryktbar under efterkrigstiden är självfallet Anders E. Borg som var ordförande 1989–1990, då i en bohemisk nyliberal drapering, men åtskilliga är de som kunde nämnas – t.ex. tvenne utskottsordföranden verksamma på 60-talet, Lennart Hedqvist och Göran Lennmarker. Det bör dock inskärpas att föreningen aldrig utvecklats till en ren partiförening, utan att det alltid funnits rum för olika uppfattningar och en livlig diskussion. Den viktigaste organisatoriska förändringen var självklart att man år 1965 flyttade in i den nuvarande lokalen i korsningen emellan S:t Larsgatan och Skolgatan, »grottan« kallad, den dunkla källerlokal med vilken föreningen alltid förknippas. Efter att ha vunnit en strid med Bonniers Lexikon, som också gjorde anspråk på lokalen, vann man härigenom en stadga och kontinuitet som den tidigare ambulerande föreningen inte kunde ha. Var står då föreningen i dag, när den fyller 125 år? Även om vi inte såsom vid hundraårsjubiléet kunde locka med den habsburgske arvkejsaren, kom det dock 220 personer till jubiléet på Stockholms nation, vilket måste tyda på ett visst intresse. Föreningen är ännu en aktör att räkna med. Men vad är den bra för? Den nuvarande situationen liknar på många sätt mer 1910-talet än kalla kriget. De politiska partierna har förlorat i betydelse och de grundläggande ideologiska frågorna blir viktigare, och det tycks i denna tid var mer angeläget att attrahera akademiker än yrkespolitiker (även om det självfallet inte finns någon absolut motsättning). Vårt 10-tal liknar också det förra seklets 10-tal i det att Kjellén och Hjärne fortfarande är aktuella referenser, som fortfarande har något aktuellt att säga, även om samhället har hunnit förändrats mycket på ett sekel. I tider av stora omvälvningar och osäkerhet kommer man tillbaka till de grundläggande frågorna – de prepolitiska frågor som anger politikens förutsättningar. För denna diskussion står föreningen Heimdal, där idédiskussionen och, som ett arv från folkbildningstiden, kunskapsförmedlingen står i centrum, väl rustad. Må den leva 125 år till!

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Gimo 2016

Representantskap år 2016 Varmt välkomna till Fria Moderata Studentförbundets representantskap år 2016! Årets »Gimo« kommer att hållas den 6–8 maj på Hotell Blommenhof i Nyköping. Representantskapet är Förbundets högsta beslutande organ. Vi utlovar heta debatter, intressanta anföranden och traditionsenliga kvällsittningar, åtföljda av sång, fest och nattliga diskussioner. Diskussion, muntration och tradition står på programmet. Vill du representera din förening? Kontakta din föreningsordförande! Är du intresserad av att delta som observatör? Kontakta din föreningsordförande eller Presidiet! Motioner kan väckas av varje medlem i en förening som är ansluten till Fria Moderata Moderata Studentförbundet och skall inlämnas senast 30 dagar före representantskapet, ergo senast den 6 april. Presidiet, genom Fria Moderata Studentförbundets ordförande Alexandra Ivanov


Reseberättelse

ESFLC I PRAG AV: HUGO SELLING

Hugo Selling är viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och ordförande emeritus för Fria Moderata Studentföreningen Högerjuristerna. Han studerar vid juristprogrammet vid Stockholms universitet. Här delar han (och flera andra studentförbundare) med sig av sina upplevelser från årets nyss avhållna European Students For Liberty Conference (ESFLC) i Prag.

Den 11–13 mars i år möttes över 900 studenter i Prag i Tjeckien för European Students For Libertys årliga konferens, ESFLC. På plats fanns en delegation bestående av elva studentförbundare: Förbundets ordförande Alexandra Ivanov (Fria Moderata Studentföreningen, Stockholm) och viceordförande Hugo Selling (Fria Moderata Studentföreningen Högerjuristerna, Stockholm), Catarina Kärkkäinen (ordförande, Linköpings Fria Moderata Studentförening), Johan Eriksson (viceordförande, Studentföreningen Ateneum, Lund), Adam Olsson (styrelseledamot, Högerteknologerna, Stockholm), Filip Åhsberger, Carl Arvidsson och Maja Prahl (samtliga Fria Moderata Studentföreningen, Stockholm), Ludvig Svensson (Linköpings Fria Moderata Studentförening) samt Jacob Lundberg och Alexander Fritz (bägge Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala – Geijerska Studentföreningen). European Students For Liberty (ESFL) är ett nätverk för Europas klassiskt liberala studenter. Organisationens syfte är att tillhandahålla ett enat, studentdrivet forum till stöd för studenter och studentorganisationer som brinner för frihet. ESFL består i dag av flera regionala delnätverk (bland andra FMSF:s medlemsföreningar i Sverige), vilka tillsammans 20

täcker hela Europa, anordnar årligen över tjugo regionala konferenser och bedriver fortlöpande en egen bokutgivning. Det största årliga arrangemanget är dock ESFLC, och årets upplaga av konferensen är den största som hitintills har ägt rum. Två av deltagarna valde bekvämt att flyga ner till Prag, för att sålunda kunna ta sig an helgens frihetsutmaningar friska och utvilade. Detta var dock inte en tillräcklig utmaning för de övriga nio, vilka bestämde sig för att ta del av den europeiska kontinentens vackra landskap under en gemensam bilresa från Stockholm till Prag (med enbart korta stopp i Linköping och Lund, för nypåstigande). Med Adam Olsson vid ratten rullade så en hyrd minibuss ut från Stockholm, klockan 17.00, torsdagen den 10 mars. Förutom Adam agerade även undertecknad chaufför, och under 18 timmar for frihetsbussen fram genom Europa. De många timmarna underlättades av trevligt sällskap, »gissa tänkaren«-leken och härlig musik från bussens högtalare. Frihet i Prag med FMSF: Jag visste inte vad som väntade, förutom att det skulle bli galet och bra, vilket det minst sagt också blev. Att under några dagar få uppleva och höra om frihetens möjligheter gav välbehövlig energi till den vidare kampen för friheten på hemmaplan! – Adam Olsson, styrelseledamot, Högerteknologerna, Stockholm

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Reseberättelse Vid lunchtid följande dag anlände delegationen till det centralt belägna lägenhetshotellet. I sann studentförbundsk anda vägrade dock sällskapet varje form av vila och begav sig istället mot Prag universitet, där programmet precis skulle inledas. Tillsammans med flera hundratals andra studenter från över hela Europa, skrev en förväntansfull FMSF-delegation in sig på ESFLC, som ägde rum vid universitets juridiska fakultet, belägen vid den genom Prag strömmande floden Vltava. Konceptet med en konferens med fokus på idéer, frihet och diskussion, passar väl ihop med FMSF:s devis »där det intellektuella utbytet är viktigare än det strategiska«. Samtidigt visste vi inte helt vad vi hade att vänta oss. Med annonserade talare som dr Tom G. Palmer (Atlas Network och Cato Institute), dr Daniel J. Mitchell (Cato Institute), Lawrence W. Reed (Foundation for Economic Education, FEE) och dr James W. Larke (University of Virginia) såg konferensen dock ut att vara mycket lovande. Efter att ha tillbringat en helg i Prag med likasinnade studenter från hela Europa och tillsammans med dem ha fått ta del av intressanta föreläsningar och givande diskussioner, så är det med hopp och glädje som jag återvänder till vardagen med nya tankar och idéer om hur vi skall föra den frihetliga kampen vidare! – Carl Arvidsson, Fria Moderata Studentföreningen, Stockholm

Upplägget var enkelt men genialt: en mångfald av föreläsningar som varvades av många, långa och goda samtal med andra deltagare. Både fredagen och lördagen avslutades sedan med gemensamma middagar, följda av mingel och tjeckisk öl. Det var sannerligen värdefullt att inte bara få ta del av mycket kloka tankar, utan även ges möjlighet att sedan diskutera dessa tankar med engagerade studenter från andra frihetliga europeiska studentorganisationer. Inte minst ger det en speciell känsla när över 900 studenter tar tre dagar av sin begränsade tid från intensiva studier och samtidigt väljer att lägga sina magra studiemedel på anmälningsavgift, boende och resa. Att få tillbringa en helg i Prag med ESFL var ett uppskattat avbrott i vardagen. Spännande föreläsare, roliga sociala evenemang och hundratals likasinnade liberaler från hela Europa – det är svårslaget! – Maja Prahl, Fria Moderata Studentföreningen, Stockholm

Med anledning av det höga deltagarantalet pågick under nästan hela dagarna flera talarpass parallellt – vilket särskilt passar valfrihetsälskande frihetsorienterade studenter. En del studentförbundare deltog på föredrag om akademiska system och terminsavgifter, medan andra åkte i väg till en skjutbana för att Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

provskjuta den tjeckiska automatkarbinen sa58. Den senare aktiviteten gav naturligtvis upphov till många Instagrambilder med bildtexter som »Don’t tread on me!« och »Liberty or death!«. Det hela arrangerades av ESFL:s sponsor LEX, en organisation som verkar för allas rätt att äga och bära vapen och som utbildar allmänheten i vapensäkerhet. Även i år lyckades European Students For Liberty att kombinera inspirerande föreläsningar med sociala aktiviteter. Det är svårt att inte komma hem med ny inspiration och energi efter en helg tillsammans med 900 klassiska liberaler från hela världen. Eftermiddagen ute på en skjutbana var pricken över i:et! – Catarina Kärkkäinen, ordförande emerita, Linköpings Fria Moderata Studentförening

Den sista gemensamma kvällen (lördagskvällen) avslutades till tonerna från två frihetliga band, vilka spelade på en lokal klubb som ESFL hade hyrt. In till småtimmarna spelades de frihetliga styckena, och många nya bekantskaper stiftades. Men som vi alla vet är sena kvällar i Prag ingen giltig ursäkt för att ta det lugnt dagen efter, och konferensen avslutades därför först på söndagen, med ett tal av den alltid like briljante dr Tom G. Palmer, som med retorisk finess yttrade följande avslutsord: »I know that when there is a cry for liberty, peace and justice, Students For Liberty will be there.« Konferensdagarna med imponerande talarlista i all ära. Det värdefullaste och mest inspirerande med denna typ av resor är galenskapen i att trängas nio personer i en minibuss genom Europa under tio timmar – istället för att ta ett bekvämt flyg. Det som jag syftar på är alla samtalen under resorna, middagarna och festerna. Dessa samtal om ideologi som fortsätter trots att vi nu har plockat av oss namnbrickorna från ESFL. Jag känner mig privilegierad som får vara del av denna gemenskap! – Johan Eriksson, viceordförande, Studentföreningen Ateneum, Lund

ESFL:s organisatörer visade hur hårt arbete leder till framgång. När den svenska delegationen väl checkade ut från konferensen under söndagseftermiddagen, var det ett trött gäng som påbörjade bilresan hem. Hem till Sverige tog vi dock inte bara med oss nya vänner, nya samarbetsmöjligheter och mängder av ny kunskap utan även – kanske viktigast av allt – fullt av ny inspiration. Den unisona åsikten om helgen är att den gav inspiration för vad vi själva och FMSF kan göra för att utveckla och sprida våra idéer, nå ut till nya studenter och slutligen vinna kampen för ett friare och bättre Europa.

21


Tema: Socialdemokraterna

SKOTTEN I ÅDALEN AV: FREDRIK SEGERFELDT

Fredrik Segerfeldt är liberal debattör och Sveriges kanske främsta nagel i ögat på socialdemokratin. Med hans benägna tillstånd publicerar vi här tacksamt följande text om Ådalen ’31 och socialdemokratins historieförfalskning, ett utdrag ur Fredriks bok Sossesverige: en återblick (Hydra Förlag, 2014), som recenseras på s. 24–25 i detta nummer.

Ett typiskt exempel på hur historien har korrigerats i efterhand för att passa in i den socialdemokratiska berättelsen är exploateringen av de tragiska händelserna i Ådalen 1931, då fem demonstrerande arbetare sköts ihjäl av militären. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa hur ledande företrädare var med på 75-årsminnet: Under söndagen hölls en manifestation för att hedra 75-årsminnet av den dag då fem arbetare miste livet i kampen för sitt bröd, »arkebuserade av okända kulor«, som det står på gravstenen. Under temat »samma kamp då som nu«, och med för 30-talet tidsenliga kläder, genomfördes ett demonstrationståg med musikkår och fanborg som avslutades i Lunde där själva händelsen ägde rum. Under minneshögtiden i Lunde bjöds det sedan på tal av Wanja Lundby-Wedin och Marita Ulvskog tillsammans med utvalda delar av musikalen »En vacker dag« som handlar om Ådalen 1931 då skotten föll. 22

Minneshögtiden ägde rum i maj 2006, det vill säga fyra månader före riksdagsvalet. Den demokratiska arbetarrörelsen använder Ådalen för att ge ett historiskt hjälteskimmer åt sin verksamhet och för att knyta ihop det förflutna med nutid. Staten sköt socialdemokratiska arbetare som kämpade för sina rättigheter. Denna kamp – Socialdemokraterna och LO mot överheten – påstås fortfarande vara aktuell. Det är skicklig bildsättning, men falsk. I alla fall när det gäller socialdemokraternas roll och inställning till händelserna. Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Tema: Socialdemokraterna visa upp dem för »massorna« på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna. Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly

de som dödats, med ordföranden Edvard Johanssons motivering »att dessa avlidna fallit offer för en Sillénkommunistisk konspiration.« Det var inte förrän efter valförlusten 1976 som Socialdemokraterna började exploatera Ådalen 1931 i egna syften. Nu var det bortglömt att Socialdemokraterna inte entydigt stod på demonstranternas sida. För nu var de onda borgarna tillbaka, ni vet de som brukade skjuta oss innan vi lyckades kämpa till oss makten. När Olof Palme år 1981 besökte Kramfors uttryckte han sig så här: Det var storslagna och drastiska händelser som vände världens ögon mot Ådalen 1931. Men dödsskotten hade också ett budskap – att arbetarna vågade sätta sig upp mot överheten. Man ville krossa arbetarrörelsen,

»Varken Per Albin Hansson eller LO:s ordförande deltog på offrens begravning. Det gjorde dock toppsossen Richard Sandler, som kallade den för en ›kommunistisk likplundring‹ och ›bolsjevikceremoni‹.« till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här: Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

men den var stark nog att inte möta våld med våld. Nu hårdnar klimatet återigen. Arbetsgivarna blir alltmer förstockade och militanta. Nyliberalismen sprids över världen, men det är en strid vi måste ta 1981 – precis som arbetarna tog den 1931. Så har det alltså fortsatt. Vid 80-årsminnet år 2011 var Stefan Löfven, då ordförande i IF Metall och som är uppvuxen i Ådalen, en av talarna. Han sa då att han »hoppas att minnesdagen blir en påminnelse för nutidsmänniskan om att det fortfarande råder kamp mellan arbete och kapital«.

Varken Per Albin Hansson eller LO:s ordförande deltog på offrens begravning. Det gjorde dock toppsossen Richard Sandler, som kallade den för en »kommunistisk likplundring« och »bolsjevikceremoni«. År 1934 vägrade LO att uppföra ett monument över Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

23


Recension

SOSSESVERIGE: EN ÅTERBLICK AV: CATARINA KÄRKKÄINEN Catarina Kärkkäinen är ordförande emerita för Linköpings Fria Moderata Studentförening och studerar teoretisk filosofi vid Linköpings universitet. Här recenserar hon Fredrik Segerfeldts bok Sossesverige: en återblick (Hydra Förlag, 2014).

Sverige var för ett par generationer sedan ett av Europas fattigaste länder, ett hårt klassamhälle. Genom politisk och facklig kamp har människorna i Sverige förändrat sitt samhälle. Den tidiga kapitalismens brutala otrygghet har lämnat plats för en välfärdsstat. Så sade Olof Palme år 1975 – men denna socialdemokratins självgodhet kan lika gärna summeras med en mening ur Stefan Löfvens tal till den nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté från januari i år: »Den enda kraften som kan skapa ett bättre liv för alla, är och förblir socialdemokratin.« Ur vad springer denna socialdemokratins oproportionerliga egenkärlek? Och hur står den egentligen i kontrast till verkligheten? Detta är vad den liberala debattören Fredrik Segerfeldt söker besvara i sin bok Sossesverige: en återblick – och som vanligt levererar vår författare ord och inga visor. Genom att jämföra löneandelen av ekonomin med den fackliga anslutningsgraden i Sverige respektive 24

USA – och därefter löneandelen med reallönerna i svensk industri – visar Segerfeldt på ett pedagogiskt sätt hur stora delar av den socialdemokratiska sagan om vårt samhälles utveckling inte är någonting annat än just en saga. Trots att den fackliga anslutningsgraden i USA är betydligt mycket lägre än i Sverige är skillnaden i löneandel mycket liten. Löneandelen i svensk industri har i sin tur varierat något genom åren – men den långsiktiga trenden går mot ungefär 70 procent. Reallönerna i svensk industri har däremot ökat markant och var 18 gånger högre år 2000 jämfört med år 1870, till följd av produktivitetstillväxt. Kapitalismen – inte klasskampen – byggde landet. Föregående stycke utgör givetvis en grov komprimering och förenkling av ett betydligt längre resonemang. Huvudpoängen är dock denna: socialdemokratins historieskrivning – att den själv har skapat Sveriges välstånd genom att skydda folket i allmänhet, och arbetarna i synnerhet, från kapitalismen – är falsk. Detta kanske låter som ett trivialt konstaterande för läsare av Svensk Linje, men är ändå Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Recension en angelägen påminnelse. Detta är den självbild som dagens socialdemokrati är sprungen ur – vilken stora delar av Sverige fortfarande tar för sanning. Segerfeldts bok är inte bara en vederläggning av Socialdemokraternas felaktiga anspråk på Sveriges positiva ekonomiska utveckling – utan även en påminnelse om några av de negativa element som

om hur mycket tråkigare livet blir när politiker offrar vår valfrihet för sina egna syften. Detta kapitel rekommenderas till dem i den äldre generationen som tack vare historiens romantiska skimmer drömmer sig tillbaka – men kanske än mer till de yngre personer som glorifierar och söker att återskapa en tid som de själva aldrig ens har upplevt. Kanske borde vi skicka ett exemplar till Gabriel Wikström?

»Avsnittet om det som (delvis) skämtsamt kallas ›DDR-Sverige‹ är ömsom skrattretande, ömsom hårresande.« partiet helst vill glömma. Några få exempel, av bokens många fler: Oförmågan att ta avstånd från kommunistiska diktaturer. En marknadsfientlighet så stark att staten drev hamburgerkedjan Clock för att försöka kullkasta det privatägda alternativet McDonald’s. Den totala bristen på respekt för människors valfrihet. Avsnittet om det som (delvis) skämtsamt kallas »DDR-Sverige« är ömsom skrattretande, ömsom hårresande. Framförallt utgör det en välkommen erinran

Sossesverige utgör självfallet inte en helt neutral historieskrivning. Segerfeldt är redan i förordet öppen med att boken är en stridsskrift emot socialdemokratin. Förmodligen är det dock precis en sådan som svensk debatt behöver. Idag tar vi valfriheten för given. Vi har i mångt och mycket glömt bort TV-monopolet, »Kentucky fried children« och Pomperipossa i Monesmanien. Då är det väldigt tacksamt när någon får oss att minnas.

FMS Göteborgs 80-årsjubileum Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg bildades år 1936 och fyller således 80 år 2016. Detta jubileum skall självklart högtidlighållas! Och vad kan vara mer lämpligt än en bal på en skans som stod färdig 1694, under den svenska stormaktstiden? Pris och detaljer utöver datum och plats är ännu inte spikade, men ni råds att boka in detta högtidliga tillfälle. Löpande information finns i eventet som går att hitta på facebook.com/FriaModerataStudentforeningenGoteborg. Vid frågor kontakta: Ordförande Agnes Karnatz 070-591 08 69 agn.kar.ak@gmail.com Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

Vice ordförande Frida Granath 072-210 68 65 frida.l.granath@gmail.com 25


Debatt

NEJ TILL BREXIT! AV: VICTORIA NILSSON

Victoria Nilsson är ordförande emerita för Fria Moderata Studentförbundet och arbetar i dag med skolfrågor vid Moderaternas riksdagskansli. Hon har tidigare bott och arbetat i Storbritannien, som politisk sekreterare för en euroskeptisk parlamentsledamot för det brittiska liberalkonservativa partiet Conservatives (de s.k. Tories). I detta debattinlägg ger hon sina främsta argument mot brexit, d.v.s. mot ett brittiskt utträde ur EU.

Storbritanniens premiärminister David Cameron (Conservatives) spelade onekligen ett högt spel när han, som ett av flera vallöften, lovade de brittiska väljarna en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta medlemskap i EU i samband med parlamentsvalet år 2015. Valet blev sedan en jordskredsseger för Conservatives. Drygt ett år senare kommer så också den utlovade folkomröstningen om EU att hållas. Trots att folkomröstningen är ett högriskprojekt för dem som vill ha kvar Storbritannien i EU är den fortfarande välkommen. Britternas senaste folkomröstning om EU (dåvarande EG) skedde år 1975, och mycket har skett sedan dess. Flera medlemsländer har tillkommit, och EU har fått mer inflytande i världen, men också allt mer inflytande över medlemsländernas nationella parlament. Många menar, med rätta, att överstatligheten har gått för långt på ett flertal områden. I de senaste opinionsundersökningarna leder brexitmotståndarna med ett par procentenheter över dem som vill lämna. Mycket talar för att folkomröstningen 26

inte kommer att avgöras förrän i sista stund. Cameron har förvisso förhandlat fram nya villkor för Storbritannien i EU, men den brittiska pressen är inte nöjd. Stora opinionsbildande tabloider som The Daily Mail och The Sun driver på hårt för ett utträde. Som politisk sekreterare för en brittisk parlamentsledamot i Conservatives under 2012–2013 fick jag på första parkett bevittna brittisk euroskepticism. Min slutsats är att en stor del av det brittiska motståndet till EU snarare handlar om den brittiska självbilden än om EU. Det mest hårdnackade EU-motståndet finner vi hos UK Independence Party (UKIP), det parti som sedan grundandet har drivit ett brittiskt EU-utträde som sin viktigaste fråga. De valkretsar där UKIP har gått framåt (även om systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar gör det svårt för UKIP att vinna platser i det nationella parlamentet) består till huvudsak av en äldre och fattigare befolkning som ogillar den politiska eliten i Westminster (Londons centrala maktkvarter) – lika mycket som den ogillar eliten i Bryssel. Och minst av allt gillar den invandring. Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Debatt UKIP:s kampanjer har under åren talat sitt tydliga språk: »Brittiska jobb till brittiska arbetare!« »Inga gränser, ingen kontroll. EU har öppnat våra gränser till 4 000 människor varje vecka.« »26  miljoner människor i Europa letar efter ett jobb. Och vems jobb är de efter?« Dessa är typiska budskap som har kunnat läsas på partiets affischer. Ett utträde ur EU skulle förvisso ge Storbritannien bättre kontroll över sina gränser, men frågan är varför det skulle ha ett egenvärde. Vilket är egentligen ett problem som behöver åtgärdas: Det brittiska löneläget och den brittiska arbetsmarknadens behov av fortsatt modernisering, eller existensen av den arbetsvilliga polska arbetaren? Det är uppenbart att svaret inte ligger i att stänga gränserna för arbetskraftsinvandring. Särskilt hårt skulle dock ett utträde slå mot brittiska företag. Storbritannien står för tio procent av EU:s totala export, medan runt hälften av den brittiska exporten går till övriga EU-länder. Naturligtvis klarar

starkare omvärld. För EU och våra snart 500 miljoner invånare är utvecklingen en annan. Alla goda liberaler tror på egenintressets betydelse och på existensen av en ordning där vi alla tjänar när vår nästa berikar sig. Men så vore inte fallet om inget intresse funnes för det gemensamma – i synnerhet då liberala värden och dynamisk utveckling. Storbritannien behövs inom EU för Storbritanniens skull, men även för Sveriges och den europeiska gemenskapens. Detta gäller inte minst för att det skall kunna vara möjligt att driva EU i rätt riktning även i framtiden – ett arbete som Sverige i dag leder tillsammans med Storbritannien. Vi får inte heller glömma bort att utvecklingen i Storbritannien följs mycket noga av mörka populistiska krafter över hela vår kontinent. Dessa krafter skulle fira till nattens slut om de brittiska öarna valde att lämna EU. En sak förenar alla dessa partier, från sydligaste Frankrike till nordligaste Finland: de vill se

»Alla goda liberaler tror på egenintressets betydelse och på existensen av en ordning där vi alla tjänar när vår nästa berikar sig.« sig Norge och Island utanför EU – men förutsättningarna för dessa länder är helt annorlunda, och att påstå något annat vore naivt. Dessutom är det ett faktum att de som står utanför unionen gör så på bekostnad av inflytande, vilket inte verkar passa väl med den brittiska nationalsjälen. Låt oss även påminna våra brittiska vänner att Norge i dag betalar 90 procent per capita av vad Storbritannien gör till EU. Men för ett drastiskt mindre inflytande. Det är gott och väl att britterna känner en nationell identitet visavi resten av världen och snarare ser Storbritannien som en internationell spelare än en europeisk, men det förändrar inte sakernas tillstånd. Storbritannien är i dag en relevant marknad med sina 65 miljoner invånare, men saker och ting förändras snabbt. För varje dag växer Indien och Kina i styrka, och för varje dag som går blir storlek av allt större vikt. Inom tio år, än mer så om tjugo, kommer Storbritannien att stå väldigt ensamt mot en allt Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

ett delat Europa. Detta är en vision som också delas av Rysslands maktfullkomliga president Vladimir Putin – vår tids största fiende av fred och stabilitet i Europa. En osäker omvärld, i kombination med ett instabilt EU, riskerar att bli alla främlingsfientliga, populistiska och protektionistiska krafters stora lycka. Onödiga regleringar och den misslyckade flyktingpolitiken nämns som de två största skälen till att lämna EU – men stängda gränser mot omvärlden innebär även stängda gränser för varor och tjänster. Det är upp till var och en som vill se en annan utveckling för EU, där våra fyra friheter (för varor, tjänster, människor och kapital) alltid står högst, att också verka för den utvecklingen. Likt allt annat som behöver bli bättre och friare kommer detta inte att ske av sig självt. Men om Storbritannien lämnar den europeiska gemenskapen gör det oss alla – inklusive britterna själva – en rejäl otjänst. Utan Storbritannien blir uppförsbacken till ett bättre och smalare EU mycket brantare och mycket längre. 27


Debatt

JA TILL BREXIT! AV: KARL GUSTEL WÄRNBERG

Karl Gustel Wärnberg är ordförande för Konservativa Förbundet i Stockholm och redaktör för The European Conservative. Han läser historikerprogrammet vid Uppsala universitet och har tidigare studerat i utbyte vid Queen Mary University of London. I detta debattinlägg ger han sina främsta argument för brexit, d.v.s. för ett brittiskt utträde ur EU. (En äldre och kortare version av denna artikel har tidigare publicerats på truekipper.com, därav den engelska språkdräkten.)

In 1654, Sweden and England signed the Treaty of Friendship and Alliance, a politically insignificant treaty, which has had no real lasting effect. It is worth mentioning, however, as at least the name is indicative of the historic relationship between the United Kingdom and Sweden. Louise Mountbatten married King Gustav VI Adolf of Sweden, and became Queen Consort of Sweden 1950–1965. Sweden’s current monarch, Carl XVI Gustaf is third cousin of Her Majesty the Queen, and 203rd in line to the British throne. The Anglo-Swedish relation obviously doesn’t limit itself to royalty. The United Kingdom is regarded as Sweden’s original market and is today our third largest export market. There are 1,000 Swedish companies, and 70,000–100,000 more or less permanent Swedish residents, in the UK. In 2014, Sweden’s export to Great Britain was valued at 68,8 billion SEK. Britons make up the largest group of tourists to Sweden, and Swedes are often keen on visiting the British Isles. By now, the point should be more or less clear. Anglo-Swedish relations are strong, and our cultural 28

heritage has historic ties, which bind our cousin nations together. As we know, a family is incomplete without conflict, which luckily enough has been confined to a bloodless war 1810–1812. One potential reason for our strong relationship is precisely our common interests and related cultures, Nordic countries having more in common than they have with the Continent, and, as George Orwell put it: “the English are outside the European culture.” It has been argued that a “Brexit” would make it harder for foreigners to settle in the United Kingdom, a proposition which in the light of hundreds of years of immigration to the contrary seems preposterous. Nobody is arguing for closed borders, but many are arguing for taking control over national borders and regaining national sovereignty. The idea that those who would gladly move to the UK, in order to contribute to, and find a place in, a Kingdom to which they have cultural and emotional ties, somehow would not be able to do so without the help of a political Union, is simply absurd. To ascribe such xenophobia to the British Isles is quite frankly racist. Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Debatt The European Union has been stretching out its tentacles successively. One particular example of this is the EU’s Directive which urges animal slaughter to take place in the presence of educated veterinarians, without it being proven that such a presence would be of any considerable positive effect. Instead, a smallbusiness farmer will have to travel three hours, when he earlier travelled for a quarter of an hour to the nearest abattoir, since educated vets don’t grow on trees, which in turn is bad for the environment, bad for the animals, and, in one word: costly, potentially leading to farmers being put out of work. Granted, this is just one example. But it is telling of a bureaucratic system, in which each department is entirely focused on its own issues, thereby causing problems in other areas. This is due to what Professor Roger Scruton calls the “planning fallacy,” where one believes a society can be regulated entirely from above. He writes that “when bureaucrats legislate for others, and suffer no cost should they get things wrong, they will inevitably look for a single and specific problem, and seize on a single and absolute principle in order to solve it.”

contrary from Prime Minister David Cameron of the Conservatives. A supra-national system like the EU is built on the very idea of further integration, and if it aims to cooperate as closely as it can, it will inevitably need to coordinate immigration policy, financial systems, and foreign policy, as Thierry Baudet has successfully argued in his book The Significance of Borders. These are three major spheres in which the EU already operates, and, in so doing, it has successively usurped the responsibilities of statehood. This is a development both undesirable and untenable, as sovereign nation states, to which individuals feel a natural sense of belonging, has proved to be the best way to organize a society. Anglo-Swedish relations are strong, and in a changing world it is ever more pressing that they should remain so. Sweden should commit to retaining this relationship whether the UK decides to stay in the European Union or not. There is perhaps not much

»To ascribe such xenophobia to the British Isles is quite frankly racist.«

Not only is the European Union now a bureaucratic nightmare, it is also fundamentally undemocratic. As Jacob Rees-Mogg MP claimed in a speech delivered at the Oxford Union (well worth looking into, for anyone interested in this issue), the rule of law is essential to any understanding of democracy. The European Court is a political court, committed to pushing the federalist agenda. The legal system, thence, lacks the fundamental principle of law—that an error can be amended—since laws passed as a result of EU regulation are not only adopted by the Member States, but are in effect also subsumed under the Treaties and made irreversible. Further, the question of “who watches the watchmen” is met with a deafening silence. For Britain, where law rests firmly on the common law system, where the law is discovered in a process rather than implemented from above, a European Union that dictates laws and prerogatives is an alien idea, constituting a great threat to Britain’s sovereignty. A vote to stay in the European Union would be an invitation to further integration, despite claims to the Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

that Sweden could do on it’s own by way of trade deals with the UK, since we would still be bound to having the EU negotiating for us, but in whatever way we can show our support for our cousins, we should. As to what the future holds for Europe, nobody can lay claim to any knowledge of what is yet to come. Sweden should play no part in the scaremongering that has been going on regarding a Brexit, a scaremongering that will almost certainly increase in intensity in the months leading up to the EU referendum. The United Kingdom should not feel that it will be left on its own if it chooses to leave a Union that has taken away so much of UK sovereignty. Rather, Britain should be confident that centuries-old relatives like Sweden, separated by nothing more than water, will stand by her side, giving justice to the age old expression: “Blood is thicker than water.”

29


Tant Rand rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

DU FÅR DEN SOM DU FÖRTJÄNAR

För över 50 år sedan försökte jag att lära alla klassiska liberaler – men även vanliga människor – faran av moraliskt förfall. Till slut leder ett sådant förfall även till ett praktiskt förfall. Inte för att det senare är värre än det förra, men av någon outgrundlig anledning är det först det praktiska förfallet som får den stora majoriteten att börja bry sig. När alla andra nu står förfärade och rådvilla inför det moraliska och praktiska förfall som är vår värld av i dag, frågar jag mig själv i min tysta ensamhet: Är det ändå inte måhända så att folket förtjänar sina ledare?

VEM FÖRTJÄNAR DÅ MIG?

Detta är en svår fråga att svara på för de flesta. Vem är tillräckligt god, klok och lämplig för just mig? Under en lång tid var svaret för John B. Allison (då CEO för en av USA:s största banker) »alla som sitter 30

i min styrelse”. För nya styrelseproffs inom BB&T var det nämligen obligatoriskt att läsa Atlas Shrugged. Det har viskats att detsamma så småningom har kommit att gälla nya anställda hos den amerikanska senatorn Paul Ryan, nya adepter hos Moderat Skolungdom i Stockholm samt de nye som väljs in i Fria Moderata Studentförbundets presidium. Tips på liknande trender mottages tacksamt. (Än finns det alltså hopp!)

ÄR DU MIN HERRE ELLER SLAV?

Jag skall välja mina vänner bland män, men varken slavar eller herrar. Och jag skall välja bara sådana som tillfredsställer mig, och dem skall jag älska och respektera, men varken kommendera eller lyda. Och vi skall sluta våra händer när vi vill, eller gå ensamma när vi så önskar. För i det tempel som är hans själ, är varje man ensam. Låt varje man behålla sitt tempel orört och obefläckat. Låt honom sedan sluta händer med andras om han vill, men blott bortom hans heliga tröskel. Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Farbror Hayek haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i ÖsterrikeUngern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

ALTERNATIVE FÜR DEUTSCHLAND

För mig som österrikare har Tyskland alltid varit som en kär vän – fast utan vare sig kärlek eller vänskap. Men ur eld kommer aska. Och, om man har tur, en Fenix. Så har det varit med Frau Merkel und dagens Deutschland. Det gör således extra ont att notera hur även Tyskland nu har sällat sig till sina europeiska föregångare och röstat fram eine neue demokratische Partei. Nu får vi därför ställa vårt hopp till Europas ungdom och lite human action. I dessa tider har vi inte ens råd att vara ein bisschen sossiga.

SE UPP FÖR KRISER!

Jag har tidigare ständigt varnat för bruket av kriser som förevändningar för att begränsa den personliga friheten. Av liknande skäl är det paradoxalt nog även vanskligt att se hur den svenska högern (nåja) plötsligt försöker använda sig av kriser för att skapa mer frihet. I tider av svensk bostadskris, arbetsmarknadskris, flyktingkris, utbildningskris och försvarskris, höjer jag ett varningens finger. Var rädd om die Freiheit, även långsiktigt, och låt inte dagens aktuella kriser stiga er åt huvudet!

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

VÄGEN TILL TRÄLDOM

Läs inte »döda gamla överklassgubbar«, sades det. Särskilt inte om de är dessutom är vita. (Inte ens för Europas förföljda judar, som min gode vän Ludwig von Mises, gjordes det något undantag.) Nu sitter vi här, och ingen varken kan eller minns i dag något längre tillbaka än förra veckans Die Presse Debatte. Nej, jag menar DN Debatt. Låt mig därför joddla ut en synnerligen klok sak som jag skrev år 1948: »Kanske kommer det faktum att vi sett miljoner människor rösta sig själva till underkastelse av en tyrann hjälpa vår generation att förstå att bara för att folket får välja sin regering – oavsett vilken – innebär det inte nödvändigtvis frihet.«

TJOCK OCH GLAD

Det verkar alltså finnas en del problem på den europeiska kontinenten. (Vad var det jag sade?) Men mitt i allt vemod är det viktigt att komma ihåg livets goda: Apfelstrudel, Kaiserschmarrn und Wiener Savarin. Och ingenting avslutar väl en härlig vårmiddag med Schnitzel och Sekt som en fruktig Schnaps!

31


Mitt i

URSPÅRAT Skådeplats: Sveavägen 68 – Fan, detta spinner ju ur kontroll helt! Vi måste göra något. Snabbt. – Jo, det är ju verkligen hög tid att återta initiativet. Vi kan kanske anklaga de borgerliga för att vara nazi-anstrukna när de stöder våra förslag? – Jag tänker något betydligt mer offensivt. Finns det inte något nytt och spännande som vi skulle kunna gödsla miljarder i skattepengar över? Något riktigt sexigt. – Hmm ... En ny folkvinspolitik? Statliga vinodlingar på malmfälten? – Ehh ... – Kan du förresten hälla upp ett glas rödtjut till. – Jag har en idé. Jag läste nämligen något i Aftonbladet härom dagen om att det var lite vajsing på tågen. – Läser du Aftonbladet? Den förrädarblaskan! Ja, ja ... Vad var då för fel med tågen? – De stod tydligen stilla. – Jaha, och varför tar inte folk taxi istället? – Hur som helst så snackade jag med en kille på vaktmästeriet, någon av finnarna, du vet,

som tydligen pendlar hit från Eskilstuna, och han såg inte precis ut som om att han just hade njutit en helkväll på Metropol Palais när jag frågade om tågen. – Jaha, men då ser vi helt enkelt till att kirra tågen. Saken är biff! Och be Ygeman att undersöka om det finns några positiva säkerhetsaspekter på saken som vi kan veva ut. – Tänker du inte väldigt begränsat nu? Det


i

Linjen – Eller ännu värre: inte vara ordnat fram till dess! – Ja, då står man där med en djävla Hallandsås i arslet. – OK. Men då brer vi väl på som satan, då! Med något riktigt science fiction-projekt, med beräknat avslutsdatum bortom nästa socialdemokratiska storhetsepok! – Flygande tåg!! – Nja, men svävande i alla fall. – Fatta hur många sköna miljarder vi kan satsa på detta. – Och vi kan låta de syriska flyktingarna bygga hela rasket! Som nya rallare!! – Vilken slogan: »Då Raqqa – nu ralla!« – Var det inte någonting med flyktingarna från slaveriets amerikanska Söder som också hade med järnväg att göra? viktiga är väl inte att vi gör något utan att vi väldigt gärna vill göra något.

– Vi sätter Fridolin på att undersöka det där. Han är ju i princip disputerad.

– Tja, »politik är ju att vilja«, som Palme sa.

– Strålande. Ja, nu har vi de borgerliga!

– Men vad vill du att vi skall göra, då? Jag menar, vad vill du att vi skall vilja?

– Ja, ät räls, Anna Kinberg Batra! – Ät superräls!

– Att fixa tågen tar ju bara några futtiga miljarder. Och skulle kunna vara ordnat rätt snart. I värsta fall fram till nästa eller nästnästa val.

Av: Carolus Petri


Ur arkivet

SVERIGE 1984 – TVÅ BILDER AV: STURE ESKILSSON

[Följande text från arkivet är hämtad ur Svensk Linje nr 8/9 år 1974. Sture Eskilsson – den svenska frihetsrörelsens nestor, bortgången den 5 mars nu i år – är nästan kusligt skicklig då han skisserar sina två framtidsscenarier. Genom denna återpublicering önskar Svensk Linjes redaktion hedra Eskilssons minne.] Direktör Sture Eskilsson beskriver i detta framtidsscenario två olika utvecklingstendenser i det svenska samhället, en negativ och en positiv. I den första beskrivs det svenska samhället som ineffektivt: höga skatter, oro på arbetsmarknaden, nolltillväxt mm. I den andra delen skildras samhället mer positivt: lägre skatter, utvecklad företagsekonomi och kraftig ekonomisk tillväxt

Det är svårt att skriva artiklar om framtiden. Det beror inte i första hand på att ovissheten skulle te sig så överväldigande. Med rimliga avgränsningar i fråga om tid och rum vet vi faktiskt en hel del. Om t ex Sverige 1984. Det förefinns en övervägande sannolikhet för att vi skall fortsätta en kontinuerlig utveckling, där exempelvis flertalet lagar är desamma som idag och många av de idag ledande personerna på olika områden kommer att fylla samma funktioner om tio år. Naturligtvis kan vi inte förutse de stora, oväntade förändringarna. Med det är det å andra sidan ingen som begär. Nej, svårigheterna ligger, som jag ser det, i överblicken, sammanvägningen och utvärderingen av de många och motstridiga tendenser som kännetecknar utgångsläget. I de flesta fall finns redan idag helt synbara utgångspunkter även för de skeenden som vi om några år kommer att beteckna som oväntade. Problemet ligger i att välja bland de tendenser som idag spelar en underordnad roll men i framtiden kommer att bli dominerande. 34

TVÅ UTVECKLINGSLINJER

Jag skall här göra det lättare för mig genom att inte försöka välja bland olika alternativa utvecklingslinjer utan istället utan anspråk på fullständighet och konsekvens ge glimtar från två renodlade scenarios. I det första tar jag fram de tendenser i tiden som jag tycker illa om och uppfattar som risker. Jag eftersträvar därvid ingen rättvisande bedömning utan målar medvetet fan på väggen. I det andra scenariot tar jag fram de tecken som jag uppfattar som hoppingivande. De formar den ljusblå utopin. I båda fallen håller jag mig till svensk arbetsmarknad och inrikespolitik utan att försöka ge mig in på spekulationer om vad den internationella utvecklingen kan tänkas medföra. Detta är givetvis en allvarlig begränsning. Det är sannolikt att osannolika impulser främst kommer att härröra ur det internationella skeendet.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Ur arkivet SCENARIO I: SKYMNINGEN FALLER

Målet nolltillväxt har sedan åtskilligt år uppnåtts. Den reella BNP/capita är densamma som år 1975. I den politiska debatten framställs minustillväxten som eftersträvansvärd. Vi minskar därigenom vår förbrukning av världens knappa resurser. U-landshjälpen har dock fått lov att skäras ned kraftigt från den nivå den uppnådde i mitten på 70-talet. Skälet är kroniska betalningsbalansproblem som härrör från den minskade resurstilldelningen till den pryltillverkande exportindustrin. Lovande förhandlingar pågår dock rörande ett stort utbytesprojekt med Libyen. Härigenom beräknas 1 800 fritidskonsulenter kunna beredas sysselsättning. Sverige kommer i utbyte att få ökad tilldelning av olja. Till följd av en dålig sommar och regnig höst kan torvkraftverken inte heller detta år drivas utan oljeeldning. Industriministern tillbakavisar dock talet om att verken skulle gå med en nettoenergiförlust. Förlusterna är uteslutande av ekonomisk karaktär och alltså inte anmärkningsvärda.

diskuterat möjligheten av att tillskapa en alternativ grupp som hatsymbol för användning i valtider. Inget fullgott alternativ har dock framkommit.

DÅLIG FÖRRÄNTNING

Ett problem med näringspolitiken är AP-fondernas dåliga förräntning beroende på att en stor del av medlen är placerade i aktier. Den tidigare metoden att låta staten garantera förräntningsnivån över statsbudgeten har övergivits. Istället får nu pensionärerna bli pionjärer för minustillväxten. Obligatorisk 30-timmarsvecka har genomförts. Problemet i sammanhanget är den kontrollappa-

»Obligatorisk 30-timmarsvecka har genomförts. Problemet i sammanhanget är den kontrollapparat som erfordras för att förhindra att osolidariskt arbetsvilliga...«

STORA FÖRLUSTER

Det övervägande flertalet företag i statsföretagsgruppen går med förlust. Totalt sett begränsas dock underskotten av de goda inkomsterna från LKAB, Tipstjänst, Penninglotteriet, Socialbingo och AB Statsroulette. NJA meddelar i sin delårsrapport att man visserligen kommer att gå med oväntat stor förlust under innehavande år men räknar med att nästa år skall bli det första vinståret. Samtliga större företag ägs av staten, KF och ett antal löntagarfonder. Denna splittring är föremål för angrepp från socialister som kräver bättre styrmöjligheter. Splittringen motverkas dock av en långtgående personalunion. FLO:s (Förenade löntagarorganisationerna) ordförande ingår i styrelsen för samtliga stats- och fackföreningsäga fonder liksom i KF. Han är dessutom självskriven ledamot i arbetsutskottet för löntagarpartiet som leder regeringens arbete. Enskilt aktieägande tolereras av politiska skäl. I sekreta överläggningarna i partiets AU har man Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

rat som erfordras för att förhindra att osolidariskt arbetsvilliga ökar sitt utbud ibland upp till 45 timmar i veckan. Man hoppas emellertid att den nya centraldatorn som har en minneskapacitet nog att klara registreringen av alla anställdas dagliga arbetstider skall få bukt med problemet.

HÖJDA SKATTER

Den kortare arbetstiden har medfört en kraftig ökning av antalet anställda i bl a sjukvården och barntillsynen. Kostnaderna täcks genom en speciell arbetsgivaravgift. Sammanlagt uppgår därigenom olika slags arbetsgivaravgifter till 72 procent på lönesumman. Den genomsnittliga kommunalskatten uppgår till 36 procent. Den behöver emellertid höjas nästa år eftersom kommunernas drabbas hårt av löneskatten, uttalar Kommunförbundets ordförande. Den genomsnittliga inkomstskatten till staten uppgår till 35 procent, och marginalskatten i vanliga inkomstlägen är 60 procent. Den sammanlagda skatten på löneökningen är därför nära 100 procent. Marginalskatteproblemet är emellertid inte längre föremål för politisk diskussion, efter inget politiskt parti vet vad man skall göra åt det. 35


Ur arkivet Beskattningen är ett huvudskäl till den segregering som inträtt på arbetsmarknaden. Allt hantverksarbete utföres av enskilda personer under förutsättning att skatteuppgift inte lämnas. Alla stora industrier är beroende av försörjning med »grå arbetskraft«. Formellt råder, liksom redan på 70-talet, förbud mot dessa förmedlingsfirmor. Av praktiska skäl har dock den förbudsparagrafen av FLO och Partiet placerats i samma skyddande kammare som kravet på republik. Företagsledning och experter i de stora företagen är samlade i koncernstaber och dotterbolag utomlands och skattar inte i Sverige. Detta vållar problem för den offentliga sektorns rekrytering av högt kvalificerad arbetskraft. Man hoppas emellertid på en förbättring

som maktutövare i företagen är lagfäst. Det är också på sitt sätt praktiskt eftersom det underlättar kontinuiteten i personfrågor. Inte desto mindre är det förenat med självövervinnelse att erkänna en annan organisation som företrädare för löntagarna.

JÄMLIKHET

Även när det gäller lönepolitiken har FLO en besvärlig intern debatt. Det gäller att utveckla jämlikheten utöver det gällande programmet om lika månadslön för alla oavsett arbetets innehåll. Radikala grupper kräver nu att samma lön skall utgå oavsett om man arbetar eller ej. Högre lön bör dock utgå till dem som tvingas avstå från att arbeta till följd av sjukdom efter-

»Olika vänsterorganisationer slåss om makten i strejkkommittéerna. Möjligen har dock en ljusning inträtt genom den nya centralorganisationen FF (Folkets Fack).«

genom det tilltagande bruket av tjänsteresor med familj och favörerna i fråga om tilldelning av mark och byggnadslov för fritidshus. Oron på arbetsmarknaden framstår som nationens allvarligaste problem. Antalet vilda strejker fortsätter att öka. Eftersom alla numera vet att avtalshöjningar endast ökar skatten och inflation (till följd av SAF:s förtjänstfulla informationsverksamhet) drivs regelmässigt företagsvisa förhandlingar om skattefria förmåner. Besvärande i dessa förhandlingar är att företagen saknar en erkänd motpart. Olika vänsterorganisationer slåss om makten i strejkkommittéerna. Möjligen har dock en ljusning inträtt genom den nya centralorganisationen FF (Folkets Fack). En besvärlig intern debatt återstår dock inom FLO innan den nya organisationen kan erkännas. Sedan FLO:s ekonomiska problem lösts genom finansiering med arbetsgivaravgifter har medlemsantalet kraftigt nedgått. Detta spelar i och för sig ingen roll med avseende på funktionen, eftersom organisationens roll 36

som det är synd om dem. Finansministern har anfört tveksamhet beträffande förslaget till följd av de statsfinansiella konsekvenserna.

SCENARIO II: DEN LJUSBLÅ UTOPIN

Sverige toppar åter i fråga om BNP-tillväxt i den utvecklade världen. Talet om att detta innebär ännu en seger för prylsamhället och ett nederlag för mänskligheten lever kvar endast i någon, som efterbliven betraktad, universitetsfilial. Försäljningen av TV-apparater och andra prylar har ökat, men eftersom industrins effektivitet förbättrats har det relativa priset sjunkit och konsumtionen av tjänster kunnat öka. Den höga effektivitetsnivån i industrin har lett till god konkurrensförmåga och ett stort exportöverskott.

SÄNKTA SKATTER

U-hjälpen har kunnat höjas till 2 procent av BNP trots ett successivt sjunkande skattetryck. Den Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Ur arkivet offentliga sektorns omsättning har ökat 30 procent över 1974 års nivå trots att progressiviteten avskaffats och inkomstskatteuttaget maximerats till 50 procent. Däremot sjunker den offentliga sektorns andel av BNP stadigt. De sänkta marginalskatterna har lett till ett ökat personligt sparande och en påtaglig tendens till ökad spridning i förmögenhetsbildningen. Ett verksamt medel för att påskynda denna utveckling är den

Det svenska turistnettot erhåller betydande bidrag genom alla de studieresor som anländer från när och fjärran för att studera den svenska trollformeln »effektivitet genom samarbete«. En nyutkommen doktorsavhandling pekar på användningen av vissa ord och uttryck som mätare av demokratiseringsnivån i företagen. Skalan toppas av det fall där arbetaren regelmässigt kallar VD för sin medarbetare.

»KFML(r) har fått en egen gård på Skansen, där man med autentiska stencilapparater framställer flygblad som de flanerande familjerna med stort intresse tar del av.«

födelsedagsgåva på 10 000  kr som utdelas av staten till varje nyfött barn. Medlen hämtas från arvs- och gåvoskatterna. Gåvan kan placeras på valfritt sätt men får inte konsumeras förrän efter 20 år. Omtyckta placeringsobjekt har blivit de nyemitterade aktierna i tidigare Statsföretag.

NYTT PARTIPROGRAM

Det socialdemokratiska partiet antar vid sin kongress ett nytt partiprogram med jämlikhet genom framåtskridande som den samlande symbolen. Det nya programmet är genomsyrat av den engelska filosofiprofessorn John Rawls tankegångar. De oundvikliga ojämlikheterna i socialt och ekonomiskt hänseende i samhället skall vara så beskaffade att de gynnar de sämst ställda. Mot den bakgrunden driver partiet bl a synpunkten att det är de högkompententa individernas skyldighet att prestera sitt bästa för vilket de givetvis skall ha en fullgod ersättning. Med en rysning erinrar man sig 70-talet då man i missriktad jämlikhetsnit sökte begränsa exempelvis läkares och tandläkares arbetsinsatser. Det måste löna sig att arbeta för samhällets bästa står det på de s-märkta valaffischerna. Fp hävdar att det är ett gammalt folkpartikrav, men lyckas inte riktigt uppnå trovärdighet.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

FÖRDJUPAD DEMOKRATI

Den företagsdemokratiska utvecklingen har lett till en förstärkning av de lokala fackliga organisationerna. Förhandlingarna om det tillgängliga totala löneutrymmet sker på central nivå men alla fördelningsfrågor handläggs på det lokala planet. En annan doktorsavhandling konstaterar att det familjemässiga uttaget av veckoarbetstid starkt varierar med ålder och familjestorlek. En familj där föräldrarna är 25–30 år och har två barn under sju år är den sammanlagda yrkesmässiga veckoarbetstiden femtio timmar. Arbetstidsuttaget stiger därefter med tilltagande ålder upp till femtio år där det uppgår till 75 timmar i veckan. Det faller därefter för att vid 70 års ålder vara ca 40 timmar per vecka. I samtliga fall avser siffrorna den sammanlagda arbetstiden för två makar. Avhandlingen diskuterar också den egendomliga idéströmningen under 70-talet som menade att arbetstiden skulle vara lika för alla oberoende av ålder och familjesituation. KFML(r) har fått en egen gård på Skansen, där man med autentiska stencilapparater framställer flygblad som de flanerande familjerna med stort intresse tar del av. De samlas därefter in och läggs i kollektivets återvinningsapparat, där de förvandlas till pappersmassa och åter till stencilpapper. Den avskummade trycksvärtan kan inte återanvändas för tryckbruk men duger gott till skosmörja. 37


Ur arkivet

Porträtt i olja. Timbro

Sture Eskilsson (1930–2016) 38

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Fรถlj mig i mitt arbete fรถr ett friare Europa!

christofer. fjellner

@Fjellner

fjellner.eu christofer.fjellner@ep.europa.eu

@cfjellner


Tänkvärt

ÄGANDERÄTTENS VEDERSAKARE AV: HUGO FIÉVET

Hugo Fiévet är filosofie magister i historia. Han har ett förflutet i såväl Fria Moderata Studentföreningen i Stockholm som Föreningen Heimdal i Uppsala. Trots att hans egen ideologiska övertygelse näppeligen är vare sig anarkistisk eller äganderättsfientlig, ger Hugo här en balanserad introduktion till den anarkistiske filosofen Pierre-Joseph Proudhons kritik mot äganderätten.

Den franske 1800-talstänkaren Pierre-Joseph Proudhon (1809–1865) är kanske mest känd som en av fäderna till anarkismen. Det revolutionära sinnet och den starka oviljan mot stat och överhet är drag som vi kan identifiera med den politiska anarkismen. Samtidigt är Proudhons tänkande omstritt, och hans starka fokus på individualism, frivilighet och religion placerar honom utanför huvudfåran i den moderna anarkismen. Den del av hans tänkande som har förbryllat eftervärlden mest är förmodligen hans starka kritik av äganderätten. I sitt huvudverk Qu’est ce que la propriété (1840) går Proudhon till våldsamt angrepp mot ägandet. Verkets grundtes är tämligen enkel. Han vänder sig inte bara emot det rådande franska ägandesystemet utan mot ägandet som sådant. Redan i inledningen konstaterar Proudhon frankt att ägandet är roten till allt ont på jorden: »Le droit de propriété a été le commencement du mal sur la terre.«1 Proudhon argumenterar här för att egendom i själva verket utgör en form av stöld. 1

I sitt verk, som ibland påminner mer om strödda anteckningar än färdigställda resonemang, använder Proudhon en lång rad av förklaringar för att bevisa sin tes. Endast två av de mer utförliga argumentationskedjorna kommer här att lyftas fram. Proudhons ena vederläggningsmetod är att försöka ge en historisk förklaring till hur det fatala misstaget att människor kan äga har uppkommit och till vad som kan göras åt det. Den andra metoden är att rent juridiskt visa på att ägandet står i motsättning till andra rättigheter (i Code Napoléon), att det därför inte är logiskt koherent och att det i slutändan således är omöjlig att tillämpa. Först tar Proudhon sig an det deskriptiva problemet. Rent faktiskt befinner sig ju samhället i en situation där människor anser att ägande existerar och är legitimt. Proudhon försöker därför att finna förklaringen till hur denna situation kan ha uppkommit. Här vänder han sig till antropologiska förklaringar och spekulation kring naturtillståndet. Utvecklingen mot ägandets uppkomst har visserligen skett naturligt men kan inte

Qu’est ce que la propriété?, kap. 3: 3.

40

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Tänkvärt sägas ligga i människans intresse.2 Anledningen till att det privata ägandet har kunnat uppkomma är människans natur. Djur har identiska viljor och behöver inte lära eller investera. Människorna, däremot, har en diversifierad vilja och måste därför lära och öva upp sina förmågor. Detta leder till att osämja uppstår mellan människorna, eftersom de vill göra olika saker. Hade människan inte varit ett flockdjur, hade detta problem inte blivit akut, men då människan måste interagera för sin överlevnad, måste också problemet lösas. Den enda metod som står människan till buds för att lugna ner gruppen är alltså den att dela upp tillgångarna mellan sig. Att det blir lugnare efter det att detta har skett, trots att det enligt Proudhon är klandervärt, då det har sin grund i människans oförmåga att lösa konflikter, är anledningen till att människan instinktivt upplever uppdelningen som »rättvis«. I och med att samhället sedan har blivit mer komplext, har också uppdelningen av egendomen blivit mer komplex, trots att den inte har någon legitim grund. Till detta fogar Proudhon även en dialektisk historiesyn, vilken han sannolikt har hämtat från Hegel, samtidigt som han nog även har låtit sig påverkas av

Den andra argumentationslinje som Proudhon använder sig av skiljer sig metodologiskt ordentligt från hans första. Han vill nu strikt logiskt belägga varför äganderätten inte kan existera. Greppet är att inom ramen för det rådande franska rättssystemet, 1804 års Code Napoleon, visa att dess egna lagar är självmotsägande och inkoherenta. Han ger flera exempel på hur han menar att detta kan styrkas. Egendom kan enligt den franska lagen uppnås på en rad olika sätt, men ingen av dessa kan rättfärdiga ägandet av mark. Då ingen människa har skapat marken, kan ingen göra anspråk på den med hänvisning till skapande. Då marken heller inte har sålts till någon av Gud, kan den således inte rimligen hävdas tillhöra med hänvisning till ett köp. Proudhon avvisar också alla idéer om ett samhällskontrakt som grund för ägandet, då man inte kan upprätta kontrakt om sådant som man inte äger. Han avvisar likaså sedvana och preskription. Bara för det att en stöld har begåtts för länge sedan, blir den inte legitim då man har väntat tillräckligt. Från detta drar Proudhon slutsatsen att eftersom all egendom kan härleds ur naturen, ur ägandet av mark eller vatten, så kan i slutändan inte några materiella ting ägas alls. Den franska lagen ger alltså på sina egna premisser ingen möjlighet för äganderätten att existera.

»Proudhon avvisar också alla idéer om ett samhällskontrakt som grund för ägandet, då man inte kan upprätta kontrakt om sådant som man inte äger.« den samtida Karl Marx, med vilken han också brevväxlade. Proudhon menar att samhället ursprungligen, innan idén om rättvisa uppstod, saknade privategendom. Han gör dock till skillnad från Marx inget historiskt schema över olika faser i samhällets utveckling, utan nöjer sig med att konstatera att ägandet på sikt kommer att upphöra, då människan väl inser att det är ett dåligt sätt att lösa konflikter och leder till misär och utsugning. 2

Qu’est ce que la propriété?, kap. 5: 1–3.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

För att visa de ologiska och destruktiva följder som äganderätten får för den enskilde, använder sig Proudhon också av arbetsvärdeteorin. Om varans värde beror på mängden arbete som har lagts ned för att framställa den, samtidigt som arbetet också ger en viss rätt till själva varan, så blir all form av lönearbete stöld. De bönder som arbetar mot lön på en annan mans åker blir alltså utnyttjade om de inte får rätt till vad de har frambringat. Deras lön motsvarar således inte deras arbete. Detta argument är tämligen snarlikt 41


Tänkvärt Karl Marx’ uppfattning om exploatering, även om Proudhon inte använder det för att motivera kollektivt ägande, utan för att visa att allt ägande är omöjligt. Den slutsats som Proudhon når fram till är alltså att alla hittills framlagda teorier om hur ägandet skulle uppstå är utan grund och att man därför rimligen också måste anta att ägandet är en illusion. De två argumentationslinjerna skiljer sig starkt från varandra. Den första är empirisk. Även om Proudhon inte framlägger några faktiska belägg för sin tes, så försöker han visa på en historisk rörelse som kan förklara varför något så destruktivt som ägandet har uppstått. Grunden till detta misstag förklarar han vara människans natur och speciellt den mänskliga lasten. Han är inte nödvändigtvis rakt igenom reduktionistisk i sin moralsyn, men ser rättvisan, och speciellt när den kopplas till egendom, som en rationalisering av ett historiskt förlopp. Här påminner hans tänkande delvis om David Humes. Detta kombinerar Proudhon med

42

en dialektisk historiesyn som menar att ägandet till slut kommer att avskaffas av sig självt. Hans moraliserande ton, som fördömer ägandet hårt samtidigt som han beskriver dess införande som ett naturligt förlopp i människans utveckling mot ett högre stadium, måste uppfattas som en självmotsägelse i resonemanget. Denna paradox är dock inte unik för just Proudhon, utan finns inbyggd i alla deterministiska historiesyner, då dessa gör det mycket svårt att moralisera över det ödesbestämda. Den andra argumentationslinjen skulle kunna kallas rent rationalistisk och försöker att bryta ned de juridiska principer som används för att motivera äganderätten. Proudhons argument är underfundiga och logiskt koherenta för den som inte accepterar hävd som princip. Samtidigt argumenterar Proudhon på en strikt logisk nivå och diskuterar inte konsekvenserna av t.ex. rättspositivism och andra synsätt som inte ställer några krav på att lagar måste vara just logiska.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Föreningarna Studentföreningen Ateneum Philip Norrman ph.norrman@gmail.com 070-697 11 23

Högerteknologerna Erik Erlandsson erik.s.erlandsson@gmail.com 070-7358410

FMS Växjö Johan Smedin johan.smedin@gmail.com 072-242 75 55

Högerjuristerna Andréas E. Lindström andreas.lindstrom@hotmail.se 070-590 84 75

FMS Göteborg Agnes Karnatz agn.kar.ak@gmail.com 070-591 08 69

FMS Stockholm Melker Gren melkergreen@gmail.com 070-523 10 57

Linköpings FMS Freya Björnfot freyabjoernfot@gmail.com 070-244 24 03

FMS Uppsala – Geijerska Studentföreningen Sten Storgärds storgards.sten@gmail.com 073-366 85 85

Handelshögern Oscar Andersson oscar.c.a.anderson@gmail.com 070-401 03 30

FMS Umeå Emil Marklund emil.marklund@fmsf.se 076-809 54 25

Finns det inte en förening vid ditt lärosäte? Kontakta förbundsordförande Alexandra Ivanov på 070-550 11 23 alternativt alexandra.ivanov@fmsf.se för att få mer information om hur du kan starta en förening.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

43


Klassiker

SOCIALISM SOCIALDEMOCRATIC STYLE AV: HANS-HERMANN HOPPE

Dr Hans-Hermann Hoppe är professor emeritus i nationalekonomi vid University of Nevada, Las Vegas; Senior Fellow vid Ludwig von Mises Institute i Auburn, Alabama; samt grundare av och ordförande för The Property and Freedom Society. Hoppe var en mycket nära vän och kollega till Murray N. Rothbard under Rothbards tio sista levnadsår, och i dag är Hoppe en av världens främsta fanbärare för Rothbards syntes av anarkokapitalism och österrikisk ekonomi. Vi publicerar här kapitel 4, »Socialism Social-Democratic Style«, ur Hoppes moderna klassiker A Theory of Socialism and Capitalism (Kluwer Acadmic Publishers, 1989). Hoppes text utgör en integrerad idéhistorisk, politisk, nationalekonomisk, sociologisk och ekonomisk-historisk analys av den internationella socialdemokratin och dess reformistiska form av socialism. Som vanligt tar Hoppe inga fångar och lämnar ingen nåd. In the last chapter I analyzed the orthodox Marxist version of socialism—socialism Russian-style, as it was called—and explained its effects on the process of production and the social moral structure. I went on to point out that the theoretically foreseen consequences of relative impoverishment proved to be so powerful that in fact a policy of socializing the means of production could never actually be carried through to its logical end the socialization of all production factors, without causing an immediate economic disaster. Indeed, sooner or later all actual realizations of Marxist socialism have had to reintroduce elements of private ownership in the means of production in order to overcome or prevent manifest bankruptcy. Even moderate “market” socialism, however, cannot prevent a relative impoverishment of the population, if the idea of socialized production is not abandoned entirely, once and for all. Much more so than any theoretical argument, it has been the disappointing experience with Russiantype socialism which has led to a constant decline in 44

the popularity of orthodox Marxist socialism and has spurred the emergence and development of modern social-democratic socialism, which will be the concern of this chapter. Both types of socialism, to be sure, derive from the same ideological sources.1 Both are egalitarian in motivation, at least in theory,2 and both have essentially the same ultimate goal: the abolishment of capitalism as a social system based on private ownership and the establishment of a new society, characterized by brotherly solidarity and the eradication of scarcity; a society in which everyone is paid “according to his needs.” From the very beginnings of the socialist movement in the mid-nineteenth century, though, there have been conflicting ideas on the methods best suited for achieving these goals. While generally there was agreement on the necessity of socializing the means of production, there were always diverging opinions on how to proceed. On the one hand, within the socialist movement there were the advocates of a revolutionary course of action. They propagated the violent overthrow of the existing governments, Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker the complete expropriation of all capitalists in one stroke, and the temporary (i.e., until scarcity would indeed, as promised, be eradicated) dictatorship of the proletariat, i.e., of those who were not capitalists but who had to sell their labor services, in order to stabilize the new order. On the other hand there were the reformists who advocated a gradualist approach. They reasoned that with the enlargement of the franchise, and ultimately with a system of universal suffrage, socialism’s victory could be attained through democratic, parliamentary action. This would be so because capitalism, according to common socialist doctrine, would bring about a tendency towards the proletarization of society, i.e., a tendency for fewer people to be self-employed and more to become employees instead. And in accordance with common socialist beliefs, this tendency would in turn produce an increasingly uniform proletarian class consciousness which then would lead to a swelling voter turnout for the socialist party. And, so they reasoned, as this strategy was much more in line with public opinion (more appealing to the mostly peacefully-minded workers and at the same time less frightening to the capitalists), by adopting it,

branches with two separate parties: a communist party either more or less in favor of the Russian events, and a socialist or social-democratic party with reservations, or against them. Still, the split was not over the issue of socialization; both were in favor of that. It was an open split over the issue of revolutionary vs. democratic parliamentary change. Faced with the actual experience of the Russian revolution—the violence, the bloodshed, the practice of uncontrolled expropriation, the fact that thousands of new leaders, very often of questionable reputation or simply shady, inferior characters, were being swept to the political helm—the social democrats, in their attempt to gain public support, felt they had to abandon their revolutionary image and become, not only in practice but in theory as well, a decidedly reformist, democratic party. And even some of the communist parties of the West, dedicated as they were to a theory of revolutionary change, but just as much in need of public support, felt they had to find some fault, at least, with the peculiar Bolshevik way of implementing the revolution. They, too, increasingly thought it necessary to play the reformist, democratic game, if only in practice.

“In practice, the socialist movement generally took the reformist path, while in the field of ideological debate the revolutionaries dominated.” socialism’s ultimate success would only become more assured. Both of these forces co-existed within the socialist movement, though their relationship was at times quite strained, until the Bolshevik Revolution of October, 1917 in Russia. In practice, the socialist movement generally took the reformist path, while in the field of ideological debate the revolutionaries dominated.3 The Russian events changed this. With Lenin in the lead, for the first time the revolutionary socialists realized their program and the socialist movement as a whole had to take a stand vis à vis the Russian experiment. As a consequence, the socialist movement split into two Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

However, this was only the first step in the transformation of the socialist movement effected by the experience of the Russian revolution. The next step, as indicated, was forced upon it by the dim experience with Soviet Russia’s economic performance. Regardless of their differing views on the desirability of revolutionary changes and equally unfamiliar with or unable or unwilling to grasp abstract economic reasoning, socialists and communists alike could still, during a sort of honeymoon period which they felt the new experiment deserved, entertain the most illusory hopes about the economic achievements of a policy of socialization. But this period could not last forever, 45


Klassiker and the facts had to be faced and the results evaluated after some time had elapsed. For every decently neutral observer of things, and later for every alert visitor and traveler, it became evident that socialism Russian-style did not mean more but rather less wealth and that it was a system above all, that in having to allow even small niches of private capital formation, had in fact already admitted its own economic inferiority, if only implicitly. As this experience became more widely known, and in particular when after World War II the Soviet experiment was repeated in the East European countries, producing the very same dim results and thus disproving the thesis that the Soviet mess was only due to a special Asian mentality of the people, in their race for public support the socialist, i.e., the social-democratic and communist, parties of the West were forced to modify their programs further. The communists now saw various flaws in the Russian implementation of the socialization program as well, and increasingly toyed with the idea of more decentralized planning and decision-making and of partial socialization, i.e., socialization only of major firms and industries, although they never entirely abandoned the idea of socialized production.4 The socialist or socialdemocratic parties, on the other hand, less sympathetic from the beginning towards the Russian model of socialism and through their decidedly reformistdemocratic policy already inclined to accept compromises such as partial socialization, had to make a further adaptive move. These parties, in response to the Russian and East European experiences, increasingly gave up the notion of socialized production altogether and instead put more and more emphasis on the idea of income taxation and equalization, and, in another move, on equalization of opportunity, as being the true cornerstones of socialism.

the social democrats adopted (or rather were forced by public opinion to adopt) a new party program in which all obvious traces of a Marxist past were conspicuously absent, that rather explicitly mentioned the importance of private ownership and markets, that talked about socialization only as a mere possibility, and that instead heavily stressed the importance of redistributive measures. Here, the protagonists of a policy of socialization of the means of production within the social-democratic party have been considerably outnumbered ever since; and here the communist parties, even when they are only in favor of peaceful and partial socialization, have been reduced to insignificance.5 In countries further removed from the iron curtain, like France, Italy, Spain, and also Great Britain, this change has been less dramatic. Nonetheless, it is safe to say that today only socialdemocratic socialism, as represented most typically by the German social-democrats, can claim widespread popularity in the West. As a matter of fact, due partly to the influence of the Socialist International—the association of socialist and socialdemocratic parties—social-democratic socialism can now be said to be one of the most widespread ideologies of our age, increasingly shaping the political programs and actual policies not only of explicitly socialist parties, and to a lesser degree those of the western communists, but also of groups and parties who would not even in their most far-fetched dreams call themselves socialists, like the east coast “liberal” Democrats in the United States.6 And in the field of international politics the ideas of social-democratic socialism, in particular of a redistributive approach towards these-called North-South conflict, have almost become something like the official position among all “well-informed” and “well-intentioned” men; a consensus extending far beyond those who think of themselves as socialists.7

While this shift from Russian-type socialism towards a socialdemocratic one took place, and still is taking place in all Western societies, it was not equally strong everywhere. Roughly speaking and only looking at Europe, the displacement of the old by the new kind of socialism has been more pronounced, the more immediate and direct the experience with Russiantype socialism for the population in which the socialist and/or communist parties had to find supporters and voters. Of all the major countries, in West Germany, where the contact with this type of socialism is the most direct, where millions of people still have ample opportunities to see with their own eyes the mischief that has been done to the people in East Germany, this displacement was the most complete. Here, in 1959,

What are the central features of socialism social-democratic-style? There are basically two characteristics. First, in positive contradistinction to the traditional Marxist-style socialism, social-democratic socialism does not outlaw private ownership in the means of production and it even accepts the idea of all means of production being privately owned—with the exception only of education, traffic and communication, central banking, and the police and courts. In principle, everyone has the right to privately appropriate and own means of production, to sell, buy, or newly produce them, to give them away as a present, or to rent them out to someone else under a contractual arrangement. But secondly, no owner of means of production rightfully owns all of the income that can be derived from

46

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker the usage of his means of production and no owner is left to decide how much of the total income from production to allocate to consumption and investment. Instead, part of the income from production rightfully belongs to society, has to be handed over to it, and is then, according to ideas of egalitarianism or distributive justice, redistributed to its individual members. Furthermore, though the respective income-shares that go to the producer and to society might be fixed

There is only one process: in producing income it is automatically distributed; the producer is the owner. As compared with this, socialism social-democratic style advocates the partial expropriation of the natural owner by redistributing part of the income from production to people who, whatever their merits otherwise, definitely did not produce the income in question and definitely did not have any contractual claims to it, and who, in addition, have the right to determine

“Seen from the point of view of the natural theory of property—the theory underlying capitalism—the adoption of these rules implies that the rights of the natural owner have been aggressively invaded.”

at any given point in time, the share that rightfully belongs to the producer is in principle flexible and the determination of its size, as well as that of society’s share, is not up to the producer, but rightfully belongs to society.8 Seen from the point of view of the natural theory of property—the theory underlying capitalism—the adoption of these rules implies that the rights of the natural owner have been aggressively invaded. According to this theory of property, it should be recalled, the user-owner of the means of production can do whatever he wants with them; and whatever the outcome of his usage, it is his own private income, which he can use again as he pleases, as long as he does not change the physical integrity of someone else’s property and exclusively relies on contractual exchanges. From the standpoint of the natural theory of property, there are not two separate processes—the production of income and then, after income is produced, its distribution. Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

unilaterally, i.e., without having to wait for the affected producer’s consent, how far this partial expropriation can go. It should be clear from this description that, contrary to the impression which socialism social-democratic style is intended to generate among the public, the difference between both types of socialism is not of a categorical nature. Rather, it is only a matter of degree. Certainly, the first mentioned rule seems to inaugurate a fundamental difference in that it allows private ownership. But then the second rule in principle allows the expropriation of all of the producer’s income from production and thus reduces his ownership right to a purely nominal one. Of course, social-democratic socialism does not have to go as far as reducing private ownership to one in name only. And admittedly, as the income-share that the producer is forced to hand over to society can in fact be quite moderate, this, in practice, can make a tremendous difference as regards 47


Klassiker economic performance. But still, it must be realized that from the standpoint of the nonproducing fellowmen, the degree of expropriation of private producers’ income is a matter of expediency, which suffices to reduce the difference between both types of socialism—Russian and social-democratic style—once and for all to a difference only of degree. It should be apparent what this important fact implies for a producer. It means that however low the presently fixed degree of expropriation might be, his productive efforts take place under the ever-present threat that in the future the income-share which must be handed over to society will be raised unilaterally. It does not need much comment to see how this increases the risk, or the cost of producing, and hence lowers the rate of investment. With this statement a first step in the analysis that follows has already been taken. What are the economic, in the colloquial sense of the term, consequences of adopting a system of social-democratic socialism? After what has just been said, it is probably no longer altogether surprising to hear that at least as regards the general direction of the effects, they are quite similar to those of traditional Marxist-type socialism. Still, to the extent that social-democratic socialism settles for partial expropriation and the redistribution of

producer incomes, some of the impoverishment effects that result from a policy of fully socializing means of production can be circumvented. Since these resources can still be bought and sold, the problem most typical of a caretaker economy—that no market prices for means of production exist and hence neither monetary calculation nor accounting are possible, with ensuing misallocations and the waste of scarce resources in usages that are at best of only secondary importance— is avoided. In addition, the problem of overutilization is at least reduced. Also, since private investment and capital formation is still possible to the extent that some portion of income from production is left with the producer to use at his discretion, under socialism social-democratic style there is a relatively higher incentive to work, to save, and to invest. Nonetheless, by no means can all impoverishment effects be avoided. Socialism social-democratic style, however good it might look in comparison with Russian-type socialism, still necessarily leads to a reduction in investment and thus in future wealth as compared with that under capitalism.9 By taking part of the income from production away from the owner-producer, however small that part may be, and giving it to people who did not produce the income

“Socialism social-democratic style, however good it might look in comparison with Russian-type socialism, still necessarily leads to a reduction in investment and thus in future wealth as compared with that under capitalism.”

48

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker in question, the costs of production (which are never zero, as producing, appropriating, contractings always imply at least the use of time, which could be used otherwise, for leisure, consumption, or underground work, for instance) rise, and, mutatis mutandis, the costs of nonproducing and/or underground production fall, however slightly. As a consequence there will be relatively less production and investment, even though, for reasons to be discussed shortly, the absolute level of production and wealth might still rise. There will be relatively more leisure, more consumption, and more moonlighting, and hence, all in all, relative impoverishment. And this tendency will be more pronounced the higher the income from production that is redistributed, and the more imminent the likelihood that it will be raised in the future by unilateral, noncontractual societal decision. For a long time by far the most popular idea for implementing the general policy goal of social-democratic socialism was to redistribute monetary in come by means of income taxation or a general sales tax levied on producers. A look at this particular technique shall further clarify our point and avoid some frequently encountered misunderstandings and misconceptions about the general effect of relative impoverishment. What is the economic effect of introducing income or sales taxation where there has been none before, or of raising an existing level of taxation to a new height?10 In answering this, I will further ignore the complications that result from the different possible ways of redistributing tax money to different individuals or groups of individuals—these shall be discussed later in this chapter. Here we will only take into account the general fact, true by definition for all redistributive systems, that any redistribution of tax money is a transfer from monetary income producers and contractual money recipients to people in their capacity as nonproducers and nonrecipients of contractual money incomes. Introducing or raising taxation thus implies that monetary income flowing from production is reduced for the producer and increased for people in their roles as nonproducers and noncontractors. This changes the relative costs of production for monetary return versus nonproduction and production for nonmonetary returns. Accordingly, insofar as this change is perceived by people, they will increasingly resort to leisurely consumption and/or production for the purpose of barter, simultaneously reducing their productive efforts undertaken for monetary rewards. In any case, the output of goods to be purchased with money will fall, which is to say the purchasing power of money Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

decreases, and hence the general standard of living will decline. Against this reasoning it is sometimes argued that it has been frequently observed empirically that a rise in the level of taxation was actually accompanied by a rise (not a fall) in the gross national product (GNP), and that the above reasoning, however plausible, must thus be considered empirically invalid. This alleged counterargument exhibits a simple misunderstanding: a confusion between absolute and relative reduction. In the above analysis the conclusion is reached that the effect of higher taxes is a relative reduction in production for monetary returns; a reduction, that is, as compared with the level of production that would have been attained had the degree of taxation not been altered. It does not say or imply anything with respect to the absolute level of output produced. As a matter of fact, absolute growth of GNP is not only compatible with our analysis but can be seen as a perfectly normal phenomenon to the extent that advances in productivity are possible and actually take place. If it has become possible, through improvement in the technology of production, to produce a higher output with an identical input (in terms of costs), or a physically identical output with a reduced input, then the coincidence of increased taxation and increased output is anything but surprising. But, to be sure, this does not at all affect the validity of what has been stated about relative impoverishment resulting from taxation. Another objection that enjoys some popularity is that raising taxes leads to a reduction in monetary income, and that this reduction raises the marginal utility of money as compared with other forms of income (like leisure) and thus, instead of lowering it, actually helps to increase the tendency to work for monetary return. This observation, to be sure, is perfectly true. But it is a misconception to believe that it does anything to invalidate the relative impoverishment thesis. First of all, in order to get the full picture it should be noted that through taxation, not only the monetary income for some people (the producers) is reduced but simultaneously monetary income for other people (nonproducers) is increased, and for these people the marginal utility of money and hence their inclination to work for monetary return would be reduced. But this is by no means all that need be said, as this might still leave the impression that taxation simply does not affect the output of exchangeable goods at all—since it will reduce the marginal utility of money income for some and increase it for others, with both effects 49


Klassiker cancelling each other out. But this impression would be wrong. As a matter of fact, this would be a denial of what has been assumed at the outset: that a tax hike, i.e., a higher monetary contribution forced upon disapproving income producers, has actually taken place and has been perceived as such—and would hence involve a logical contradiction. Intuitively, the flaw in the belief that taxation is “neutral” as regards output becomes apparent as soon as the argument is carried to its ultimate extreme. It would then amount to the statement that even complete expropriation of all of the producers’ monetary income and the transfer of it to a group of nonproducers would not make any difference, since the increased laziness of the nonproducers resulting from this redistribution would be fully compensated by an increased workaholism on the part of the producers (which is certainly absurd). What is overlooked in this sort of reasoning is that the introduction of taxation or the rise in any given level of taxation does not only imply favoring nonproducers at the expense of producers, it also simultaneously changes, for producers and nonproducers of monetary income alike, the cost attached to different methods of achieving an (increasing) monetary income. For it is now relatively less costly to attain additional monetary income through nonproductive means, i.e., not through actually producing more goods but by participating in the process of noncontractual acquisitions of goods already produced. Even if producers are indeed more intent upon attaining additional money as a consequence of a higher tax, they will increasingly do so not by intensifying their productive efforts but rather through exploitative methods. This explains why taxation is not, and never can be, neutral. With (increased) taxation a different legal incentive structure is institutionalized: one that changes the relative costs of production for monetary income versus nonproduction, including nonproduction for leisurely purposes and nonproduction for monetary return, and also versus production for nonmonetary return (barter). And if such a different incentive structure is applied to one and the same population, then, and necessarily so, a decrease in the output of goods produced for monetary return must result.11 While income and sales taxation are the most common techniques, they do not exhaust social-democratic socialism’s repertoire of redistributive methods. No matter how the taxes are redistributed to the individuals composing a given society, no matter, for instance, to what extent monetary in come is equalized, since these individuals can and do lead different lifestyles 50

and since they allocate different portions of the monetary income assigned to them to consumption or to the formation of nonproductively used private wealth, sooner or later significant differences between people will again emerge, if not with respect to their monetary income, then with respect to private wealth. And not surprisingly, these differences will steadily become more pronounced if a purely contractual inheritance law exists. Hence, social-democratic socialism, motivated as it is by egalitarian zeal, includes private wealth in its policy schemes and imposes a tax on it, too, and in particular imposes an inheritance tax in order to satisfy the popular outcry over “unearned riches” falling upon heirs. Economically, these measures immediately reduce the amount of private wealth formation. As the enjoyment of private wealth is made relatively more costly by the tax, less wealth will be newly created, increased consumption will ensue—including that of existing stocks of nonproductively used riches—and the overall standard of living, which of course also depends on the comforts derived from private wealth, will sink. Similar conclusions about impoverishment effects are reached when the third major field of tax policies— that of “natural assets”—is analyzed. For reasons to be discussed below, this field, next to the two traditional fields of monetary income and private wealth taxation, has gained more prominence over time under the heading of opportunity equalization. It did not take much to discover that a person’s position in life does not depend exclusively on monetary income or the wealth of nonproductively used goods. There are other things that are important in life and which bring additional income, even though it may not be in the form of money or other exchange goods: a nice family, an education, health, good looks, etc. I will call these nonexchangeable goods from which (psychic) income can be derived “natural assets.” Redistributive socialism, led by egalitarian ideals, is also irritated by existing differences in such assets, and tries, if not to eradicate, then at least to moderate them. But these assets, being nonexchangeable goods, cannot be easily expropriated and the proceeds then redistributed. It is also not very practical, to say the least, to achieve this goal by directly reducing the nonmonetary income from natural assets of higher income people to the level of lower income people by, for instance, ruining the health of the healthy and so making them equal to the sick, or by smashing the good-looking people’s faces to make them look like their less fortunate bad-looking Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker fellows.12 Thus, the common method social-democratic socialism advocates in order to create “equality of opportunity” is taxation of natural assets. Those people who are thought to receive a relatively higher nonmonetary income from some asset, like health, are subject to an additional tax, to be paid in money. This tax is then redistributed to those people whose respective income is relatively low to help compensate them for this fact. An additional tax, for instance, is levied on the healthy to help the unhealthy pay their doctor bills, or on the goodlooking to help the ugly pay for plastic surgery or to buy themselves a drink so that they can forget about their lot. The economic consequences of such redistributive schemes should be clear. Insofar as

wanting as much income (of all sorts) as possible for one’s offspring, the incentive for intelligent people to produce offspring has been lowered and for nonintelligent ones raised. Given the laws of genetics, the result will be a population that is all in all less intelligent. And besides, in any case of taxation of natural assets, true for the example of health as well as for that of intelligence, because monetary income is taxed, a tendency similar to the one resulting from income taxation will set in, i.e., a tendency to reduce one’s efforts for monetary return and instead increasingly engage in productive activity for nonmonetary return or in all sorts of nonproductive enterprises. And, of course, all this once again reduces the general standard of living.

“And even with truly natural assets, like intelligence, about which people can admittedly do little or nothing, consequences of the same kind will result, though only with a time lag of one generation.” the psychicincome, represented by health, for instance, requires some productive, time and cost-consuming effort, and as people can, in principle, shift from productive roles into nonproductive ones, or channel their productive efforts into different, non- or less heavily taxed lines of nonexchangeable or exchangeable goods production, they will do so because of the increased costs involved in the production of personal health. The overall production of the wealth in question will fall, the general standard of health, that is, will be reduced. And even with truly natural assets, like intelligence, about which people can admittedly do little or nothing, consequences of the same kind will result, though only with a time lag of one generation. Realizing that it has become relatively more costly to be intelligent and less so to be nonintelligent, and Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

But this is still not all that has to be said about the consequences of socialism social-democratic-style, as it will also have remote yet nonetheless highly important effects on the socialmoral structure of society, which will become visible when one considers the long-term effects of introducing redistributive policies. It probably no longer comes as a surprise that in this regard, too, the difference between Russian-type socialism and socialism social-democratic style, while highly interesting in some details, is not of a principal kind. As should be recalled, the effect of the former on the formation of personality types was twofold, reducing the incentive to develop productive skills, and favoring at the same time the development of political talents. This precisely is also the overall consequence 51


Klassiker

“The difference between both types of socialism lies (only) in the following: under Russian-type socialism society’s control over the means of production, and hence over the income produced with them, is complete, and so far there seems to be no more room to engage in political debate about the proper degree of politicalization of society.”

52

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker of social-democratic socialism. As social-democratic socialism favors nonproductive roles as well as productive ones that escape public notice and so cannot be reached by taxation, the character of the population changes accordingly. This process might be slow, but as long as the peculiar incentive structure established by redistributive policies lasts, it is constantly operative. Less investment in the development and improvement of one’s productive skills will take place and, as a consequence, people will become increasingly unable to secure their income on their own, by producing or contracting. And as the degree of taxation rises and the circle of taxed income widens, people will increasingly develop personalities as inconspicuous, as uniform, and as mediocre as is possible—at least as far as public appearance is concerned. At the same time, as a person’s income simultaneously becomes dependent on Politics, i.e., on society’s decision on how to redistribute taxes (which is reached, to be sure, not by contracting, but rather by superimposing one person’s will on another’s recalcitrant one!), the more dependent it becomes, the more people will have to politicalize, i.e., the more time and energy they will have to invest in the development of their special talents for achieving personal advantages at the expense (i.e., in a noncontractual way) of others or of preventing such exploitation from occurring. The difference between both types of socialism lies (only) in the following: under Russian-type socialism society’s control over the means of production, and hence over the income produced with them, is complete, and so far there seems to be no more room to engage in political debate about the proper degree of politicalization of society. The issue is settled—just as it is settled at the other end of the spectrum, under pure capitalism, where there is no room for politics at all and all relations are exclusively contractual. Under social-democratic socialism, on the other hand, social control over income produced privately is actually only partial, and increased or full control exists only as society’s not yet actualized right, making only for a potential threat hanging over the heads of private producers. But living with the threat of being fully taxed rather than actually being so taxed explains an interesting feature of social-democratic socialism as regards the general development toward increasingly politicalized characters. It explains why under a system of social-democratic socialism the sort of politicalization is different from that under Russian-type socialism. Under the latter, time and effort is spent nonproductively, discussing how to distribute the socially owned Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

income; under the former, to be sure, this is also done, but time and effort are also used for political quarrels over the issue of how large or small the socially administered income-shares should actually be. Under a system of socialized means of production where this issue is settled once and for all, there is then relatively more withdrawal from public life, resignation, and cynicism to be observed. Social-democratic socialism, on the other hand, where the question is still open, and where producers and nonproducers alike can still entertain some hope of improving their position by decreasing or increasing taxation, has less of such privatization and, instead, more often has people actively engaged in political agitation either in favor of increasing society’s control of privately produced incomes, or against it.13 With the general similarity as well as this specific difference between both types of socialism explained, the task remains of presenting a brief analysis of some modifying forces influencing the general development toward unproductive politicalized personalities. These are effected by differing approaches to the desirable pattern of income distribution. Russian and socialdemocratic socialism alike are faced with the question of how to distribute income that happens to be socially controlled. For Russian-type socialism it is a matter of what salaries to pay to individuals who have been assigned to various positions in the caretaker economy. For redistributive socialism it is the question of how much tax to allocate to whom. While there are in principle innumerable ways to do this, the egalitarian philosophy of both kinds of socialism effectively reduces the available options to three general types.14 The first one is the method of more or less equalizing everybody’s monetary income (and possibly also private, nonproductively used wealth). Teachers, doctors, construction workers and miners, factory managers and cleaning ladies all earn pretty much the same salary, or the difference between them is at least considerably reduced.15 It does not need much comment to realize that this approach reduces the incentive to work most drastically, for it no longer makes much difference—salary-wise—if one works diligently all day or fools around most of the time. Hence, disutility of labor being a fact of life, people will increasingly fool around, with the average income that everyone seems to be guaranteed constantly falling, in relative terms. Thus, this approach relatively strengthens the tendency toward withdrawal, disillusionment, cynicism, and mutatis mutandis, contributes to a relative reduction in the general atmosphere of politicalization. The second approach has the more moderate aim 53


Klassiker of guaranteeing a minimum income which, though normally somehow linked to average income, falls well below it.16 This, too, reduces the incentive to work, since, to the extent that they are only marginal income producers with incomes from production only slightly above the minimum, people will now be more inclined to reduce or even stop their work, enjoy leisure instead, and settle for the minimum income. Thus more people than otherwise will fall below the minimum line, or more people than otherwise will keep or acquire those characteristics on whose existence payment of minimum salaries is bound, and as a consequence, again, the average income to which the minimum salary is linked will fall below the level that it otherwise would have reached. But, of course, the incentive to work is reduced to a smaller degree under the second than the first scheme. On the other hand, the second approach will lead to a relatively higher degree of active politicalization (and less of resigned withdrawal), because, unlike average income, which can be objectively ascertained, the level at which the minimum income is fixed is a completely subjective, arbitrary affair, which is thus particularly prone to becoming a permanent political issue. Undoubtedly, the highest degree of active politicalization is reached when the third distributional approach is chosen. Its goal, gaining more and more prominence for social democracy, is to achieve equality of opportunity.17 The idea is to create, through redistributional measures, a situation in which everyone’s chance of achieving any possible (income) position in life is equal—very much as in a lottery where each ticket has the same chance of being a winner or a loser—and, in addition, to have a corrective mechanism which helps rectify situations of “undeserved bad luck” (whatever that may be) which might occur in the course of the ongoing game of chance. Taken literally, of course, this idea is absurd: there is no way of equalizing the opportunity of someone living in the Alps and someone residing at the seaside. In addition, it seems quite clear that the idea of a corrective mechanism is simply incompatible with the lottery idea. Yet it is precisely this high degree of vagueness and confusion which contributes to the popular appeal of this concept. What constitutes an opportunity, what makes an opportunity different or the same, worse or better, how much and what kind of compensation is needed to equalize opportunities which admittedly cannot be equalized in physical terms (as in the Alps/seaside example), what is undeserved bad luck and what a rectification, are all completely subjective matters. They 54

are dependent on subjective evaluations, changing as they do, and there is then—if one indeed applies the equality of opportunity concept—an unlimited reservoir of all sorts of distributional demands, for all sorts of reasons and for all sorts of people. This is so, in particular, because equalizing opportunity is compatible with demands for differences in monetary income or private wealth. A and B might have the same income and might both be equally rich, but A might be black, or a woman, or have bad eyesight, or be a resident of Texas, or may have ten children, or no husband, or be over 65, whereas B might be none of these but something else, and hence A might argue that his opportunities to attain everything possible in life are different, or rather worse, than B’s, and that he should somehow be compensated for this, thus making their monetary incomes, which were the same before, now different. And B, of course, could argue in exactly the same way by simply reversing the implied evaluation of opportunities. As a consequence, an unheard of degree of politicalization will ensue. Everything seems fair now, and producers and nonproducers alike, the former for defensive and the latter for aggressive purposes, will be driven into spending more and more time in the role of raising, destroying, and countering distributional demands. And to be sure, this activity, like the engagement in leisurely activities, is not only nonproductive but in clear contrast to the role of enjoying leisure, implies spending time for the very purpose of actually disrupting the undisturbed enjoyment of wealth produced, as well as its new production. But not only is increased politicalization stimulated (above and beyond the level implied by socialism generally) by promoting the idea of equalizing opportunity. There is once more, and this is perhaps one of the most interesting features of new socialdemocratic-socialism as compared with its traditional Marxist form, a new and different character to the kind of politicalization implied by it. Under any policy of distribution, there must be people who support and promote it. And normally, though not exclusively so, this is done by those who profit most from it. Thus, under a system of income and wealth-equalization and also under that of a minimum income policy, it is mainly the “have-nots” who are the supporters of the politicalization of social life. Given the fact that on the average they happen to be those with relatively lower intellectual, in particular verbal capabilities, this makes for politics which appears to lack much intellectual sophistication, to say the least. Put more bluntly, politics tends to be outright dull, dumb, Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker and appalling, even to a considerable number of the havenots themselves. On the other hand, in adopting the idea of equalizing opportunity, differences in monetary income and wealth are not only allowed to exist but even become quite pronounced, provided that this is justifiable by some underlying discrepancies in the opportunity structure for which the former differences help compensate. Now in this sort of politics the haves can participate, too. As a matter of fact, being the ones who on the average command superior

of the deductions, there unfortunately exists no nearly perfect, quasi-experimental case to illustrate the workings of social-democratic socialism as compared with capitalism, as there was in the case of East and West Germany regarding Russian-type socialism. Illustrating the point would involve a comparison of manifestly different societies where the ceteris are clearly not paribus, and thus it would no longer be possible to neatly match certain causes with certain effects. Often, experiments in social-democratic

“As a matter of fact, being the ones who on the average command superior verbal skills, and the task of defining opportunities as better or worse being essentially one of persuasive rhetorical powers, this is exactly their sort of game.”

verbal skills, and the task of defining opportunities as better or worse being essentially one of persuasive rhetorical powers, this is exactly their sort of game. Thus the haves will now become the dominant force in sustaining the process of politicalization. Increasingly it will be people from their ranks that move to the top of the socialist party organization, and accordingly the appearance and rhetoric of socialist politics will take on a different shape, becoming more and more intellectualized, changing its appeal and attracting a new class of supporters. With this I have reached the stage in the analysis of socialdemocratic socialism where only a few remarks and observations are needed which will help illustrate the validity of the above theoretical considerations. Though it does not at all affect the validity of the conclusions reached above, depending as they do exclusively on the truth of the premises and the correctness Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

socialism simply have not lasted long enough, or have been interrupted repeatedly by policies that could not definitely be classified as social-democratic socialism. Or else from the very beginning, they have been mixed with such different—and even inconsistent—policies as a result of political compromising, that in reality different causes and effects are so entangled that no striking illustrative evidence can be produced for any thesis of some degree of specificity. The task of disentangling causes and effects then becomes a genuinely theoretical one again, lacking the peculiar persuasiveness that characterizes experimentally produced evidence. Nonetheless some evidence exists, if only of a more dubious quality. First, on the level of highly global observations, the general thesis about relative impoverishment brought about by redistributive socialism is illustrated by the fact that the standard of living is relatively higher and has become more so over time in 55


Klassiker the United States of America than in Western Europe, or, more specifically, than in the countries of the European Community (EC). Both regions are roughly comparable with respect to population size, ethnic and cultural diversity, tradition and heritage, and also with respect to natural endowments, but the United States is comparatively more capitalist and Europe more socialist. Every neutral observer will hardly fail to notice this point, as indicated also by such global measures as state expenditure as percent of GNP, which is roughly 35 percent in the United States as compared to about 50 percent or more in Western Europe. It also fits into the picture that the European countries (in particular Great Britain) exhibited more impressive rates of economic growth in the nineteenth century, which has been described repeatedly by historians as the period of classical liberalism, than in the twentieth, which, in contrast, has been termed that of socialism and statism. In the same way the validity of the theory is illustrated by the fact that Western Europe has been increasingly surpassed in rates of economic growth by some of the Pacific countries, such as Japan, Hong Kong, Singapore, and Malaysia; and that the latter, in adopting a relatively more capitalist course, have meanwhile achieved a much higher standard of living than socialistically inclined countries which started at about the same time with roughly the same basis of economic development, such as India. Coming then to more specific observations, there are the recent experiences of Portugal, where in 1974 the autocratic Salazar regime of conservative socialism (on this type of socialism see the following chapter),which had kept Portugal one of the poorest countries in Europe, was supplanted in an upheaval by redistributive socialism (with elements of nationalization) and where since then the standard of living has fallen even further, literally turning the country into a third world region. There is also the socialist experiment of Mitterand’s France, which produced an immediate deterioration of the economic situation, so noticeable—most conspicuous being a drastic rise in unemployment and repeated currency devaluations— that after less than two years, sharply reduced public support for the government forced a reversal in policy, which was almost comic in that it amounted to a complete denial of what only a few weeks before had been advocated as its dearest convictions. The most instructive case, though, might again be provided by Germany and, this time, West Germany.18 From 1949 to 1966 a liberal-conservative government 56

which showed a remarkable commitment to the principles of a market economy existed, even though from the very beginning there was a considerable degree of conservative-socialist elements mixed in and these elements gained more importance over time. In any case, of all the major European nations, during this period West Germany was, in relative terms, definitely the most capitalist country, and the result of this was that it became Europe’s most prosperous society, with growth rates that surpassed those of all its neighbors. Until 1961, millions of German refugees, and afterwards millions of foreign workers from southern European countries became integrated into its expanding economy, and unemployment and inflation were almost unknown. Then, after a brief transition period, from 1969 to 1982 (almost an equal time span) a social-democratically led socialist-liberal government took over. It raised taxes and social security contributions considerably, increased the number of public employees, poured additional tax funds into existing social programs and creatednew ones, and significantly increased spending on all sorts of so-called “public goods, “thereby allegedly equalizing opportunities and enhancing the overall “quality of life.” By resorting to a Keynesian policy of deficit spending and unanticipated inflation, the effects of raising the socially guaranteed minimum provisions for nonproducers at the expense of more heavily taxed producers could be delayed for a few years (the motto of the economic policy of former West German Chancellor Helmut Schmidt was “rather 5% inflation than 5% unemployment”). They were only to become more drastic somewhat later, however, as unanticipated inflation and credit expansion had created and prolonged the over- or rather malinvestment typical of a boom. As a result, not only was there much more than 5 percent inflation, but unemployment also rose steadily and approached 10 percent; the growth of GNP became slower and slower until it actually fell in absolute terms during the last few years of the period. Instead of being an expanding economy, the absolute number of people employed decreased; more and more pressure was generated on foreign workers to leave the country and the immigration barriers were simultaneously raised to ever higher levels. All of this happened while the importance of the underground economy grew steadily. But these were only the more evident effects of a narrowly defined economic kind. There were other effects of a different sort, which were actually of more lasting importance. With the new socialist-liberal government the idea of equalizing opportunity came Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker to the ideological forefront. And as has been predicted theoretically, it was in particular the official spreading of the idea mehr Demokratie wagen (“risk more Democracy”)—initially one of the most popular slogans of the new (Willy Brandt) era—that led to a degree of politicalization unheard of before. All sorts of demands were raised in the name of equality of opportunity; and there was hardly any sphere of life, from childhood to old age, from leisure to work conditions, that was not examined intensely for possible differences that it offered to different people with regard to opportunities defined as relevant. Not surprisingly, such opportunities and such differences were found

those who can profit from its distributional schemes and that the job of defining opportunities is essentially arbitrary and a matter of rhetorical power, then made it one of its central concerns to channel the most diverse political energies set in motion into the field of equalizing, above all, educational opportunities. In particular, they “equalized” the opportunities for a high school and university education, by offering the respective services not only free of charge but by literally paying large groups of students to take advantage of them. This not only increased the demand for educators, teachers, and social scientists, whose payment naturally had to come from taxes. It also amounted,

“In particular the Social Democrats, traditionally a blue-collar workers’ party, had to develop a new image.” constantly,19 and, accordingly, the realm of politics seemed to expand almost daily. “There is no question that is not a political one” could be heard more and more often. In order to stay ahead of this development the parties in power had to change, too. In particular the Social Democrats, traditionally a blue-collar workers’ party, had to develop a new image. With the idea of equalizing opportunity gaining ground, it increasingly became, as could be predicted, the party of the (verbal) intelligentsia, of social scientists and of teachers. And this “new” party, almost as if to prove the point that a process of politicalization will be sustained mainly by Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

somewhat ironically for a socialist party which argued that equalizing educational opportunities would imply an income transfer from the rich to the poor, in effect to a subsidy paid to the more intelligent at the expense of a complementary income reduction for the less intelligent, and, to the extent that there are higher numbers of intelligent people among the middle and upper social classes than among the lower, a subsidy to the haves paid by the have-nots.20 As a result of this process of politicalization led by increased numbers of tax-paid educators gaining influence over increased numbers of students, there emerged (as could be 57


Klassiker predicted) a change in the mentality of the people. It was increasingly considered completely normal to satisfy all sorts of demands through political means, and to claim all sorts of alleged rights against other supposedly better-situated people and their property; and for a whole generation of people raised during this period, it became less and less natural to think of improving one’s lot by productive effort or by contracting. Thus, when the actual economic crisis, necessitated by the redistributionist policy, arose, the people were less equipped than ever to overcome it, because over time the same policy had weakened precisely those skills and talents which were now most urgently required. Revealingly enough, when the socialist-liberal government was ousted in 1982, mainly because of its obviously miserable economic performance, it was still the prevalent opinion that the crisis should be resolved not by eliminating the causes, i.e., the swollen minimum provisions for nonproducers or noncontractors, but rather by another redistributive measure: by forcibly equalizing the available work—time for employed and unemployed people. And in line with this spirit the new conservative-liberal government in fact did no more than slow down the rate of growth of taxation. 2010, 2013 Second Edition by the Ludwig von Mises Institute and published under the Creative Commons Attribution License 3.0. http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/

NOTER

1 Cf. L. Kolakowski, Main Currents of Marxism, 3 vols., Oxford, 1978; also W. Leonhard, Sovietideologie heute. Die politischen Lehren, Frankfurt/M., 1963. 2 Cf. note 49 below on the assessment of the somewhat different practice. 3 Cf. E. Bernstein, Die Voraussetzungen des Sozialismus und die Aufgaben der Sozialdemokratie, Bonn, 1975, as a major expositor of the reformist-revisionist course; K. Kautsky, Bernstein und das sozialdemokratische Programm, Bonn, 1976, as exponent of the Marxist orthodoxy. 4 On the idea of a “market-socialism” cf. one of its leading representatives, O. Lange, “On the Economic Theory of Socialism,” in M. I. Goldman (ed.), Comparative Economic Systems, New York, 1971. 5 On the ideology of the German Social Democrats cf. T. Meyer (ed.), Demokratischer Sozialismus, Muenchen, 1980; G. Schwan (ed.), Demokratischer Sozialismus fuer Industriegesellschaften, Frankfurt/M., 1979. 58

6 Indicators for the social-democratization of the socialist movement are the rise of the socialist party and the corresponding decline of the orthodox communist partyin France; the emergence of a socialdemocratic party as a rival to the more orthodox labour party in Great Britain; the moderation of the communists in Italy as the only remaining powerful communist party in Western Europe toward an increasingly social-democratic policy; and the growth of the socialist-social-democratic parties in Spain and Portugal under Gonzales and Soares, both with close ties to the German SPD. Furthermore, the socialist parties of Scandinavia, which traditionally had closely followed the German path and which later provided safe haven to a number of prominent socialists during the Nazi persecution (most notably W. Brandt and B. Kreisky), have long given credence to the revisionist beliefs. 7 On the social-democratic position regarding the North-South conflict cf. North-South: A Programme for Survival, Independent Commission on International Development Issues (Chair: W. Brandt), 1980. 8 Note again that this characterization of social-democratic socialism has the status of an “ideal type” (cf. Chapter 3, n. 2). It is not to be taken as a description of the policy or ideology of any actual party. Rather, it should be understood as the attempt to reconstruct what has become the essence of modern social-democratic style socialism, underlying a much more diverse reality of programs and policies of various parties or movements of different names as the ideologically unifying core. 9 On the following cf. L. v. Mises, Socialism, Indianapolis, 1981, esp. part V; Human Action, Chicago, 1966, esp. part 6. 10 Cf. M. N. Rothbard, Power and Market, Kansas City, 1977. 11 In addition, it should not be overlooked that even if it led to increased work by those taxed, a higher degree of taxation would in any case reduce the amount of leisure available to them and thereby reduce their standard of living. Cf. M.N. Rothbard, Power and Market, Kansas City, 1977, pp. 95f. 12 A fictional account of the implementation of such a policy, supervised by “The unceasing vigilance of agents of the United States Handicapper General” has been given by K. Vonnegut in “Harrison Bergeron,” in: K. Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Klassiker Vonnegut, Welcome to the Monkey House, New York, 1970. 13 On the phenomenon of politicalization cf. also K. S. Templeton (ed.), The Politicalization of Society, Indianapolis, 1977. 14 On the concern of orthodox and social-democratic socialism for equality cf. S. Lukes, “Socialism and Equality,” in: L. Kolakowski and S. Hampshire (eds.), The Socialist Idea, New York, 1974; also B. Williams, “The Idea of Equality,” in P. Laslett and W. G. Runciman (eds.), Philosophy, Politics, and Society, 2nd series, Oxford, 1962. For a critique of the socialist concept of equality cf. M. N. Rothbard, “Freedom, Inequality, Primitivism and the Division of Labor,” in K. S. Templeton (ed.), The Politicalization of Society, Indianapolis, 1977; and Egalitarianism as a Revolt Against Nature, (title essay), Washington, 1974; H. Schoeck, Envy, New York, 1966; and 1st Leistung unanstaendig? Osnabrueck, 1971; A. Flew, The Politics of Procrustes, London, 1980; and Sociology, Equality and Education, New York, 1976. 15 Traditionally, this approach has been favored, at least in theory, by orthodox Marxist socialism—in line with Marx’ famous dictum in his “Critique of the Gotha Programme,” (K. Marx, Selected Works, vol. 2, London, 1942, p.566), ‘from each according to his ability, to each according to his needs.” Economic reality, however, has forced the Russian-style countries to make considerable concessions in practice. Generally speaking, an effort has indeed been made to equalize the (assumedly highly visible) monetary income for various occupations, but in order to keep the economy going, considerable difference in (assumedly less visible) nonmonetary rewards (such as special privileges regarding travel, education, housing, shopping, etc.) have had to be introduced. Surveying the literature, P. Gregory and R. Stuart (Comparative Economic Systems, Boston, 1985), state: “… earnings are more equally distributed in Eastern Europe, Yugoslavia and the Soviet Union than in the United States. For the USSR, this appears to be a relatively new phenomenon, for as late as 1957, Soviet earnings were more unequal than the United States.” However, in Soviet-style countries “a relatively larger volume of resources … is provided on an extra market bases …” (p.502). In conclusion: “Income is distributed more unequally in the capitalist countries in which the state plays a relatively minor redistributive role … Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

(United States, Italy, Canada). Yet even where the state plays a major redistributive role (United Kingdom, Sweden), the distribution of incomes appears to be slightly more unequal than in the planned socialist countries (Hungary, Czechoslovakia, Bulgaria). The Soviet Union in 1966 appears to have a less egalitarian distribution of income than its East European counterparts” (p.504). Cf. also, F. Parkin, Class Inequality and Political Order, New York, 1971, esp. Chapter 6. 16 This approach is traditionally most typical for social-democratic socialism. In recent years it has been given much publicized support—from the side of the economics profession—by M. Friedman with his proposal for a “negative income tax” (Friedman, Capitalism and Freedom, Chicago, 1962, Chapter 12); and by J. Rawls—from the philosophical side—with his “difference principle” (Rawls, A Theory of Justice, Cambridge, 1971, pp. 60, 75ff, 83). Accordingly, both authors have received much attention from socialdemocratic party intellectuals. Generally, Friedman was only found “guilty” of not wanting to set the minimum income high enough—but then, he had no principled criterion for setting it at any specific point anyway. Rawls, who wants to coerce the “most advantaged person” into letting the “least advantaged one” share in his fortune whenever he happens to improve his own position, was at times even found to have gone too far with his egalitarianism. Cf. G. Schwan, Sozialismus in der Demokratie. Theorie eine konsequent sozialdemokratischen Politik, Stuttgart, 1982, Chapter 3. D. 17 A representative example of social-democratically inclined research on equality of opportunity, in particular regarding education, is C. Jencks, and others, Inequality, London, 1973; the increasing prominence of the idea of equalizing opportunity also explains the flood of sociological studies on “quality of life” and “social indicators” that has appeared since the late 1960s. Cf., for instance, A. Szalai and F. Andrews (eds.), The Quality of Life, London, 1980. 18 On the following cf. also R. Merklein, Griff in die eigene Tasche, Hamburg, 1980; and Die Deutschen werden aermer, Hamburg, 1982. 19 Cf. as a representative example, W. Zapf (ed.), Lebensbedingungen in der Bundesrepublik, Frankfurt/M., 1978. 20 Cf. on this A. Alchian, “The Economic and Social Impact of Free Tuition” in: A. Alchian, Economic Forces at Work, Indianapolis, 1977. 59


Inflikat

Livstidsmedlemmar efterlyses! I förbundets historia har det existerat perioder där möjlighet att teckna livstidsmedlemskap funnits – en kontraktuell företeelse som drar många filosofiska spörsmål till sin spets och självfallet skapade stor debatt när det instiftades. Icke desto mindre finns det studentförbundare som tecknat dessa och till skillnad från med den lättvindighet samhällskontraktet hanteras från offentligt håll ämnar förbundet hedra sina avtal i den mån det är möjligt; pact sunt servanda. En av de saker som gör studentförbundet till något utan like är den kontinuitet som förbundet lyckats upprätthålla, där dess plats som kulturbärare förskansat förbundet en plats i mångas hjärtan. Studentförbundet har också med sitt måtto – där argumenten är viktigare än åsikterna – skapat en intellektuell oas där många studenter fått pröva gränsen för sina argument och kanske rent av ändrat sig i någon ståndpunkt. Utan att ta ställning i frågan kring rimligheten att ingå medlemskap på livstid önskar vi nu att få grepp om dessa medlemmar, varav somliga vi fruktar fallit ur liggarna. Att komma i kontakt med dessa förbundets eventuellt förlorade söner och döttrar är för oss en viktig fråga och kan säkerligen glädja den som råkat hamna i medlemskapsmässig exil – Ty hjertat i en sann student kan ingen tid förfrysa. Känner du någon misstänkt livstidsmedlem eller är du kanske själv en? Kontakta i sådant fall gärna förbundssekreterare Lucas Karlsson så skall vi göra vårt bästa för att taktfullt undersöka personens eventuella livstidsmedlemskap eller se till att du hamnar i listorna igen. Lucas Karlsson nås på lucas.karlsson@fmsf.se

60

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


Redaktionen I DET HÄR NUMRET FRÅGAR VI REDAKTIONSMEDLEMMARNA VILKA DERAS FAVORITSOSSAR ÄR OCH VAD SOM ÄR VÄRRE ÄN SOSSAR. JOHAN RIDENFELDT

FAVORITSOSSE: Anders Borg. VÄRRE ÄN SOSSAR: Socialdemokratiska moderater.

ADAM VALLIN

FAVORITSOSSE: Stig-Björn Ljungren. VÄRRE ÄN SOSSAR: Trade-off-perspektivsresistens.

MARKUS KONOW

FAVORITSOSSE: En avgången sosse utan efterträdare. VÄRRE ÄN SOSSAR: Folkpartister.

CATARINA KÄRKKÄINEN

FAVORITSOSSE: Mona Sahlin – 24,41 procent. VÄRRE ÄN SOSSAR: Fackpampar.

MAGNUS JERNKROK

FAVORITSOSSE: Urban Ahlin – för han får inte vara partipolitisk. VÄRRE ÄN SOSSAR: Komminister – de är så religiösa i sin övertygelse.

PHILIP NORRMAN

FAVORITSOSSE: Helmut Schmidt – enough said. VÄRRE ÄN SOSSAR: SSU:are.

DANIEL SVENSSON

FAVORITSOSSE: Roy Andersson – för att han ger oss det grå Sossesverige svart på vitt. VÄRRE ÄN SOSSAR: Folkhemsfascister.

ANELA MURGUZ:

FAVORITSOSSE: Anders Ygeman för att han är den enda som gör sitt jobb i regeringen. VÄRRE ÄN SOSSAR: Miljöpartister.

EMMA SÖDERBERG MAJANEN

FAVORITSOSSE: Friedrich Hayek eller Jens Orback. VÄRRE ÄN SOSSAR: Nazister.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016

61


Linjerat FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

FÖRBUNDSORDFÖRANDE: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se

REDAKTÖR:

Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se

REDAKTION:

VICEORDFÖRANDE:

Magnus Jernkrok Emma Söderberg Majanen Catarina Kärkkäinen Daniel Svensson Philip Norrman Anela Murguz

André Frisk andre.frisk@fmsf.se

REDAKTIONSSEKRETERARE:

Ida Enfeldt ida.enfeldt@fmsf.se

FORMGIVNING:

Hugo Selling hugo.selling@fmsf.se

Johanna Grönbäck johanna.gronback@fmsf.se

INTERNATIONELL SEKRETERARE: Oliva Andersson olivia.andersson@fmsf.se

ARBETSMARKNADSPOLITISK SEKRETERARE: Filip Åhsberger filip.ahsberger@fmsf.se

FÖRSVARS- OCH SÄKERHETSPOLITISK SEKRETERARE: Zebulon Carlander zebulon.carlander@fmsf.se

FÖRBUNDSSEKRETERARE: Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se

PRENUMERATIONSÄRENDEN: info@fmsf.se

TRYCK:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

62

SVENSK LINJE ÅRGÅNG 74

Adam Vallin

Markus Konow

ANSVARIG UTGIVARE: Alexandra Ivanov

OMSLAG:

Moderat valaffisch från Kosack-valet 1928.

FUNNET:

Moderat valaffisch och socialdemokratisk valaffisch.

WWW.SVENSKLINJE.SE Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: johan.ridenfeldt@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6  500, 11  000 eller 15  500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

TEXTER:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

Svensk Linje • nr 1 • våren 2016


HUR MYCKET SAMVETSFRIHET KAN EGENTLIGEN RYMMAS I ARBETSLIVET?

”Äntligen en bok som breddar och fördjupar diskussionen om samvetsfrihet bortom abortfrågans skyttegravar. I ett upplyst samhälle bör vi alltid vara beredda att utsträcka möjligheten att leva rikt och fredligt också efter värderingar och trosföreställningar vi inte delar. Det är vad tolerans går ut på.”

UTE XX MARS

Mattias Svensson, liberal debattör

WWW.TIMBRO.SE/BOKHANDELN


POSTTIDNING B

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Kommunikation som skapar värde Public Affairs

Corporate Communications

Financial Communications

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och utnyttja sina möjligheter maximalt. Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Grundat 1970 | kreab.com

Svensk Linje, nr 1, 2016  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you