Svensk Linje, nr 3, 2016

SVENSK LINJE I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942 Fria Moderata Studentförbundet

NUMMER 3 | HÖSTEN 2016 TEMA: USA

Funnet

För det har ju gått så dåligt för kandidater från ett tredje parti förut.

2

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Innehåll

ORDFÖRANDEN HAR ORDET Där argumenten är viktigare än åsikterna | Hugo Selling 4

LEDAREN Sänk regeringen! | Johan Ridenfeldt 6

BOMBER 9 TEMA: USA Att välja kolera över pest – I’m with her | Adam Davidsson 10 USA:s militärindustriella komplex | Janerik Larsson 13 Frihandel med USA | Christofer Fjellner 15

TEMARECENSION Debunking Utopia | Per Gudmundson 17

MITT I LINJEN 20 RESEBERÄTTELSE Energipolitik & EDS Summer University | Olivia Andersson 22

SERIEN Juridisk aktivism II: Plattformsbygget | Hjalmar Dunås 24

TÄNKVÄRT 26 Dags att ersätta Hultqvistdoktrinen | Zebulon Carlander 26 Det är allvar nu igen – 25 år av baltisk frihet | Gunnar Hökmark 28

TANT RAND REKOMMENDERAR 30 FARBROR HAYEK HAUSSAR 31 TÄNKVÄRT 32 Syna populisterna | Rasmus Törnblom 32 Ett demokratiernas förbund | Martin Hallander 36

KLASSIKER A Time for Choosing | Ronald Reagan 38

FÖRENINGARNA 43 NY ORGANISATIONSSEKRETERARE 44 REDAKTIONEN 45 LINJERAT 46

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

3

Ordföranden har ordet

DÄR ARGUMENTEN ÄR VIKTIGARE ÄN ÅSIKTERNA Av HUGO SELLING

Det känns som evigheter sedan det gick att läsa några positiva nyheter. Rysslands allt mer auktoritära utveckling och revanschistiska utrikespolitik står inte enbart i vägen för en lösning på kriget i Syrien utan är framförallt ett överhängande hot mot östeuropeiska länders och hela västvärldens suveränitet och frihet.

Den säkerhetspolitiska situationen och den sammankopplade migrationskrisen är oroande, men även vår egen politiska situation ser allt annat än positiv ut. Över praktiskt tagit alla europeiska länder sveper en våg av auktoritär högerpopulism fram; i det annars så stabila Tyskland ser Angela Merkel ut att göra ett katastrofval mot Alternative für Deutschland och i Frankrike rider Marine Le Pen på framgångar efter de blodiga islamistiska attackerna. Oavsett vad man ansåg om Brexit så ser Theresa May tyvärr ut att föra in såväl Conservatives som Storbritannien på en mer illiberal linje. Inför det stundande presidentvalet i USA kan man inte annat än glädjas åt att man slipper välja mellan två impopulära och allt annat än liberala kandidater.

4

Samtidigt lider vi Sverige under en socialdemokratisk och flumfeministisk grön regering som för var dag som går presenterar nya katastrofala förslag som eroderar friheten utan att ta i tu med de sedan länge akuta problem vi står inför. När våra borgerliga politikerna då varken vill eller förmår presentera ett trovärdigt alternativ till detta är det lätt att bli desillusionerad och cynisk.

Nu talar jag givetvis enbart om frånvaron av positiva politiska nyheter. Ser man till världen utanför politiken, där människor lever efter egna huvuden, går faktiskt väldigt mycket i positiv riktning. Att vi har haft en relativ fri marknad i världen i kombination med teknisk utveckling och respekt för rättigheter har lett till att den globala fattigdomen har halverats på 20 år, trots en kraftig ökning i befolkningstillväxt. Det finns mängder av positiva trender: barnadödlighet och svält minskar kraftigt medan läskunnighet och förväntad medellivslängd ökar och så vidare.

Läget vi står inför i dag är på många sätt värre än på mycket länge, och det kan kännas som att vi står inför

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Ordföranden har ordet problem utan några verkliga val. Men jag vill hävda att så faktiskt sällan är fallet utan att vi egentligen presenteras för falska dikotomier. En falsk dikotomi är ett argumentationsfel som förutsätter att det enbart finns två alternativ. Översatt till en politisk kontext vill våra meningsmotståndaren få oss att tro att vi enbart har två val, där det ena är så dåligt att vi tvingas att gå med på vår meningsmotståndares linje. Men i själva verket kan båda val vara fel och det finnas fler alternativ eller så är själva premissen för frågeställningen felaktig.

Ett exempel är påståendet att vi antingen har att välja mellan en socialdemokratisk minoritetsregering och att ge inflytande åt Sverigedemokraterna. Tanken är att brunmåla dem som ser en väg fram där en borgerlig regering kan åtnjuta samma passiva stöd av SD som regeringen i dag delvis är beroende av. Då handlar det inte om att man står utan val utan att personer väljer att blunda för det som behövs göras för att det kan upplevas som jobbigt.

Det här numret har tema USA, och även om presidentvalet med närmast säkerhet kommer att resultera i en President Clinton eller en President Trump är man inte nödvändigtvis tvungen att välja. Dels finns ytterligare ett, om än orealistiskt val, i Libertarian Partys Gary Johnson, dels kan man helt enkelt låta bli att ta ställning. Harvard Republican Club och representanthusets talman Paul Ryan har valt att inte stödja Trump.

De har inte heller sagt att de ska stödja Clinton, utan i stället valt att fokusera på att säkerställa en fortsatt republikansk majoritet i senaten och representanthuset. Oavsett vem som sitter i Vita huset är det otroligt viktigt att det finns principfasta ledamöter med respekt för konstitutionen i kongressen som kan blockera så mycket som möjligt av nästa presidents politik. Jag kommer själv att flyga till Miami och kampanja för Marco Rubios återval till senaten. Den tidigare republikanske presdentkandidaten John McCain kommer varken att rösta på Trump eller att rösta på Clinton utan istället skriva in ett namn på en republikan han har förtroende för. College Republicans ordförande Alex Smith utryckte efter Trumps senaste vidriga uttalande: »I am definitley not with her but not with him.«

samhällsklimatet. Det är mer fruktsamt att påverka den allmänna debatten, och när det politiska läget är låst är det oftast det enda sättet.

När det ser mörkt ut inom politiken får en frihetligt sinnad inte glömma att det faktiskt är inom sfärerna utanför politiken som människor gör mer nytta än inom den. Fråga er själva om vi hade varit friare om Jan Stenbeck valt politikens bana framför företagandets – där han sprängde gränser och utmanade monopol. Jan Stenbecks devis, PSP – TSP (Politik slår pengar men teknik slår politik), blir mer aktuell för var dag. Företagare och programmerare skapar mer värde och arbetstillfällen och därmed ökad frihet än politiker någonsin kan.

Ronald Reagan sa i sitt famösa tal »A time for choosing« under Barry Goldwaters presidentvalskampanj 1964, som i väl valda delar återges senare i detta nummer, att »You and I are told increasingly we have to choose between a left or right. Well, I’d like to suggest there is no such thing as a left or right. There’s only an up or down: man’s old, old-aged dream, the ultimate in individual freedom consistent with law and order, or down to the ant heap of totalitarianism.« Denna principiella hållning inför orimliga val, eller i avsaknaden av val, kan även återfinnas i Fria Moderata Studentförbundets tidlösa slagord »Där argumenten är viktigare än åsikterna«. Det åligger nämligen på dig och mig som principfasta klassiska liberaler och konservativa att föra vidare och driva på för frihetens ideal. Vi måste inte välja mellan »dåligt« och »mindre dåligt«. vi väljer det som är rätt och riktigt. Lånsiktig påverkan gällande principer och samhällsdebatt är mer fruktfullt än taktiserande kring the lesser of two evils.

En anledning till att vi liberalkonservativa engagerar oss politiskt är just för att värna den ickepolitiska världen och för att nästa generation inte ska behöva bry sig om politik. Det är dock lätt att stirra sig blind på partipolitik och glömma att den kanske mest inflytelserika samhällsdebatten förs utanför partipolitikens ramar. Författare, journalister, krönikörer och kulturpersonligheter har en väldigt stor påverkan på Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

5

Ledaren

SÄNK REGERINGEN! Av JOHAN RIDENFELDT

Ett enkelt sätt att bedöma hälsotillståndet för ett lands politiska diskurs är att reflektera över hur stor del av denna som måste ägnas åt att slå fast självklarheter. Ju mer tid och möda som tvunget går åt till det självklara, desto sämre hälsotillstånd, allt annat lika; ty denna tid och möda kan ju då inte längre ägnas fruktsamt, åt det komplicerade, det outredda och det okända – med andra ord, åt det ej (eller åtminstone ännu ej) självklara.

I det svenska politiska samtalet av i dag är det dessvärre två typer av självklarheter som ständigt måste upprepas. Något lustigt kan vi konstatera att dessa två typer är diametralt motsatta.

För det första har vi självklarheterna som alla – alla!

– skriver under på, av typen »krig är dåligt – fred är bra«. Dessa plattityder måste i dag upprepas ad nauseam, närmast rituellt, likt ett religiöst mantra eller en magisk besvärjelse, och Gud nåde den som skulle, säg, författa en artikel om vapenexport utan att samtidigt tiofaldigt understryka hur beklagligt det är med krig.

6

Ett med dessa självklarheter relaterat fenomen är, än värre, existensen av ett veritabelt härke av illa underbyggda (och regelmässigt oanalyserade) politiska »resonemang«, där någon av nämnda självklarheter tas som utgångspunkt för att sedan, utan någon som helst grund, helt sonika byggas på med önskad slutsats: »Miljöförstöring är dåligt – alltså måste vi förbjuda kärnkraft!« På så vis byggs den oreflekterade politiska korrekthetens allt trängre och syrefattigare åsiktskorridorer.

För det andra har vi självklarheterna som, hur självklara de än må vara, ständigt måste slås fast – om och om och om igen! – just eftersom de annars, för alla andra, oförståeligt nog skulle förefalla att vara helt obekanta. Som exempel kan vi nämna det apodiktiska ekonomiska faktum att politiska initiativ alltid medför kostnader och därmed även alltid innebär prioriteringar.

Visst, det skulle säkert vara väldigt behändigt med, säg, en superduperjärnväg mellan Ockelbo och Gnesta.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Ledaren Men en sådan järnväg skulle också kosta ofantligt mycket pengar, och dessa pengar skulle då inte längre kunna spenderas på undersköterskor eller bibliotek eller luftvärnskanoner – eller på privat konsumtion och privata investeringar av de skattebetalare som initialt måste ha berövats de ifrågavarande pengarna med våld innan det att våra »generösa« politiker kan »satsa« dem.

ideologiska och organisatoriska rötter i skamlös och vämjelig rasism och nationalsocialism, och även om de flesta sverigedemokrater knappast är rasister, så är de flesta rasister givetvis sverigedemokrater. Vidare är ett flertal personer i Sverigedemokraternas politiska ledning otvivelaktigt fortfarande rasister. Kort sagt: Sverigedemokraterna är ett dåligt parti som för en dålig politik.

Alltså, den andra typen av självklarheter är sådana som ingen vet om (utom vi själva), medan den första typen av självklarheter är sådana som alla vet om (även vi själva). Vi tvingas således att ständigt upprepa de förra självklarheterna av den anledningen att de annars skulle förbli okända för (eller i princip omedelbart glömmas bort av) övriga deltagare i vår politiska diskurs och de senare självklarheterna av den

Efter att sålunda ha konstaterat ett par självklarheter som torde vara allom bekanta, låt oss nu istället skifta fokus till en självklarhet som i dag tvärtom tydligen för de flesta framstår som fullständigt främmande – och då kanske framförallt för landets statsvetare och yrkespolitiker, vare sig av höger- eller vänstersnitt: Syftet med ett borgerligt parti är att förverkliga borgerlig politik.

»Syftet med ett borgerligt parti är att förverkliga borgerlig politik.«

anledningen att övriga deltagare i vår politiska diskurs annars felaktigt (och triumfatoriskt skadeglatt) skulle dra slutsatsen att vi förnekade dem.

Låt mig därför nu först konstatera följande självklarheter av den första typen: Sverigedemokraterna är i dag ett nationalistiskt, invandringskritiskt och främlingsfientligt parti, vilket på många områden, men kanske främst vad gäller migration och integration, för en politik som ur ett liberalkonservativt perspektiv är djupt problematisk och beklaglig. (För min inställning i migrationsfrågan, se min ledare »Riv gränserna!« i föregående nummer av denna tidskrift.) Även om partiet förmodligen inte längre kan beskrivas som formellt rasistiskt, så har det sina

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Syftet med ett borgerligt parti är alltså inte att bereda försörjning åt partitjänstemän och medlemmar av det politiska knapptryckarkompaniet (vilket man lätt skulle kunna förledas att tro), utan att sänka skatterna, minska regelkrånglet, avskaffa frihetsinskränkningar, slå vakt om äganderätten, upprätthålla lag och ordning, stärka försvaret, utvidga marknadsekonomin genom privatiseringar av offentlig verksamhet, värna individen, familjen och civilsamhället mot den maktfullkomliga statsmakten samt i övrigt verka för en värld karakteriserad av fred, tolerans, öppenhet och respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Följaktligen, som ett exempel, fastslås det i 1 § 2 stycket i Moderaternas nu gällande stadgar att 7

Ledaren »Moderata Samlingspartiets uppgift är […] att målmedvetet bilda opinion för […] moderata idéer, att vinna väljare till partiet och att i praktisk politik förverkliga idéer i enlighet med partiets samhällssyn«.

Hur väl har då detta uppdrag förvaltats? Inte särdeles väl – för att uttrycka det milt. Låt mig citera Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, som i en ledarartikel den 25 september i år skriver följande, under rubriken »Förlorat (M)omentum«: I stället för att massproducera tillkännagivanden i riksdagen, kunde [Moderaterna och Alliansen] ha drivit sina väljares önskan att i första hand se så mycket borgerlig politik förverkligad som möjligt, i andra hand förhindra socialistiska beslut i så stor utsträckning som bara går. Genom misstroendevotum tvingat Löfven till förhandlingsbordet och erbjudit breda förhandlingar i utbyte mot reellt innehåll.

Mot bakgrund av de allvarliga underlåtenheter som Lifvendahl konstaterar, kan de borgerliga partiernas samlade agerande efter det senaste riksdagsvalet inte betraktas som något annat än ett stort svek mot väljare och medlemmar. Detta är ett allvarligt demokratiskt problem, eftersom det innebär att vårt parlamentariska system står utan en fungerande opposition.

Det hela är egentligen väldigt enkelt (ännu en självklarhet av den andra typen): För ett borgerligt parti som befinner sig i opposition måste det främsta kortsiktiga målet vara att med alla till buds stående demokratiska medel bedriva ett effektivt oppositionsarbete, syftande till inget mindre än att snarast möjligt kunna lämna nämnda oppositionsroll bakom sig, för att istället själv anta regeringsansvaret – och därigenom kunna genomföra borgerlig politik. Översatt till dagens rådande situation blir det ännu enklare: 1. Fäll regeringen Löfven.

2. Bilda en borgerlig regering.

3. Sänk skatten.

Den förutsägbara invändningen mot ovanstående resonemang är naturligtvis att det fordrar det motbjudande partiet Sverigedemokraternas aktiva stöd, vid såväl misstroendevotum som regeringsbildning (och även vid framtida omröstningar om statsbudgeten).

Mot detta kan vi egentligen enbart genmäla följande: »Ja, det stämmer. Än sedan?« Sverigedemokraterna bör givetvis inte inkluderas i en borgerlig regering, men önskar partiet ändå ge

8

sitt stöd åt en sådan regering (på samma sätt som för övrigt skedde under Alliansregeringens andra mandatperiod, under åren 2010–2014), så kan detta faktum givetvis inte lastas de borgerliga partierna. Hur Sverigedemokraterna väljer att agera i varje givet läge är inte de borgerliga partiernas problem och kan inte tillåtas styra deras agerande, som ju i enlighet med ovan förda resonemang istället enbart skall fokusera på att i största möjliga mån göra verklighet av borgerlig politik.

Skulle det sedan visa sig att det som en följd av sverigedemokratisk obstruktion vore stört omöjligt för en borgerlig regering att genomföra någon som helst borgerlig politik, ja, då återstår givetvis enbart alternativet att utlysa ett extra val. I ett sådant läge står ju väljarna med facit i hand vad gäller Sverigedemokraterna och deras roll i att omöjliggöra sänkta skatter och annan borgerlig politik. Och givetvis bör samtliga borgerliga partier värda namnet alltid vara beredda att gå till val och på nytt söka väljarnas förtroende.

Utrymmesbrist förhindrar mig att här behandla detta mer ingående, men i slutändan kan Sverige­ demokraterna givetvis enbart berövas sitt stöd i opinionen genom att andra partier bättre bemöter de (vare sig verkliga eller inbillade) samhällsproblem som partiets nuvarande sympatisörer faktiskt upplever. För oss som är övertygade om just den borgerliga politikens förtjänster är det självfallet enbart borgerliga reformer som verkligen kan erbjuda sådana lösningar. Men för att genomföra dylika reformer fordras i sin tur politisk makt – vilket för oss tillbaka till nödvändigheten att omedelbart avsätta regeringen Löfven.

Nästa gång som vänstern söker angripa och brunmåla oss med falska argument av typen »Alliansen ämnar regera med stöd av Sverigedemokraterna – alltså är den rasistisk!«, vägra blankt att acceptera dessa och replikera istället följande: »Det är ert sönderreglerade bidragssamhälle som har byggt Sverigedemokraterna.

Det är er politik som göder dem och ert bemötande som har fått dem att växa. Till skillnad från er i vänstern tar vi i högern främlingsfientligheten på allvar, och det gör vi just genom att söka stöd för vår egen politik, vilken är den enda som verkligen kan rå på de samhällsproblem, i form arbetslöshet, bostadsbrist, otrygghet med mera, som är främlingsfientlighetens sanna grogrund.« Skall vi långsiktigt söka övervinna rasismen, då måste vi först sänka regeringen – och sedan skatten.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Bomber Jag heter, eventuellt, Egor Putilov

Hur 1.0 får dig att framstå i regeringen

Surprise ...

Två regementsläran

Mer makt åt folket

Två regementesläran

Jag representerar hur som helst bara mig själv.

Lord Ivar Mountbatten.

Fler styrelseplatser åt Peggy Bruzelius.

Vad har FI, SD och Zara Larsson gemensamt?

Alla hatar män i grupp.

91:an

Snarare tragiskt än komiskt nog den enda kvar att försvara landet.

191:an

Ingen gnäller om att Sovjetunionen var för apartheid.

291:an

Ökänt okänd gärningsman.

Nu

100 nya platser för avvisningar.

Snart

100 nya läger för avvisningar.

Räntehöken

Lika sällsynt som dodofågeln.

Heaven Is a Place on Earth

62 % av irländarna stödjer sin regerings kamp mot Apples restskatt.

Fair Trade

Näringslivet lovar att inte ta ut övervinster om de får Apples skattetryck.

Taxrush Gamea

Det goda hatet i grupp.

»… sagolik begåvning, något utöver det vanliga.« Gamla Moderaterna.

Nya Moderaterna.

Två reglementesläran

Om Yasri Khan får välja.

Rysk trupp

I Ukraina men inte Rio.

Olympisk fred

Gäller bara den som deltar.

Hört i Ankara

Gotta catch ’em all!

Slutna Moderater

Moderaternas HAT-förbund.

Annie Lööf

Från Dagny Taggart till Gail Wynand.

Nu är det väl ändå dags för en kvinna?

MUF:s ordförandestrid.

Knapp majoritet röstar nej till fred

Colombia eller MUF?

Kriget i Sydossetien

Värre för MUF än för Georgien.

Karimov får hjärnblödning Telia backar på börsen.

Löfven får hjärnblödning Barn på börsen.

YOLO

You only legislate once.

Skatteverket 2.0?

Regeringen föreslår ett instiftande av ett nationellt giftcentrum.

Hadzialic Muslim 0,2.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Pissliberalism

Innifrån tältet – inåt.

Nytt försök

Jan Björklund avgår!

9

Tema: USA

ATT VÄLJA KOLERA ÖVER PEST – I’M WITH HER Av ADAM DAVIDSSON

Adam Davidsson studerar historia vid Lunds universitet och har en bakgrund i Studentföreningen Ateneum. Adam kandiderar till KDU:s förbundsstyrelse. Här beskriver han den motvilliga vägen till att som liberalkonservativ acceptera Clinton.

Vad vilja Republikanerna? Frågan känns mer motiverad än någonsin. Att man nominerar en kandidat som avviker stort från partiets traditionella hållning är visserligen inget nytt. Nomineringen av Barry Goldwater 1964, men delvis även den av Ronald Reagan 1980, var båda brott mot den tidigare partilinjen. Och i Amerikas förenta stater är också personen en viktigare politisk indikator än partiplattformar. Men vad säger nomineringen av Donald Trump egentligen om tillståndet och vägen framåt för Grand Old Party?

Republikanerna har nu under en längre period bestått av en (o)helig allians mellan värdekonservativa, libertarianer och försvarshökar. Således ett förkroppsligande av de tre politiska tankar jag personligen mest identifierar mig med. Sedan valförlusten 2008 har vi sett (ytterligare) en radikalisering av partiet.

Värdekonservatismen har stärkts tack vare gräsrotsaktivism i delar av den brokiga Tea Party-rörelsen, något som fick stort genomslag i det partiprogram som antogs vid årets konvent. Likaså har den libertarianska ådran stärkts i partiet där retoriken om mindre stat

10

ljudit starkare än många gånger förut, särskilt symboliserat i Gadsden-flaggans bredare popularisering.

Några som dock fått stå tillbaka är försvarshökarna, då Irak-kriget i den allmänna opinionen blivit syndabocken för såväl inrikes som utrikes problem.

Mentaliteten att staten skall förhålla sig så passiv som möjligt gentemot individen har letat sig in i synen på internationella relationer. Detta är dock beklagligt.

Frihandel, internationell stabilitet, högre diplomati med mera bygger nämligen på USA som en stark aktör i världen. Även den mest inbitne anarkisten torde inse att om USA träder tillbaka på den internationella scenen kommer andra söka fylla det maktvakuum som då uppstår. Särskilt de ultranationalistiska revanschisterna Iran, Kina och Ryssland hade vädrat julafton.

Den isolationistiska strömningen är dock den enda som kan sägas ha fått genomslag i partiets val av presidentkandidat. Donald Trump vill, förutom en aggressiv militär kampanj mot IS, inte att USA skall vara den starka aktör man varit. Han sår till och med tvivel om

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Tema: USA huruvida Natostadgans femte artikel skall upprätthållas. Om främmande makt anfallit en Natomedlem anser inte Trump att USA skall hålla sina löften och sluta upp på sin väns sida, utan avser först granska om landet gjort tillräckligt för USA. Det vill säga, i praktiken ett avvecklande av artikel fem. En rejäl julklapp till Vladimir Putin.

Den värdekonservativa ådran finns dock inte hos Trump. Var han står i värdefrågor känns hopplöst att försöka utröna. Den spelade värdekonservatismen under primärvalrörelsen övertygade inte många bedömare. Det ihåliga i denna blev smärtsamt tydligt när Trump skulle citera Andra Korinthierbrevet och inte visste hur han skulle säga bibelbokens namn. Det fick bli »Two Corinthians« istället för det korrekta »Second Corinthians«. Var Trump står rent kulturellt är alltså svårt att utröna. Antagligen bryr han sig helt enkelt inte.

Något han däremot bryr sig om är ett stort och starkt USA. Detta skall uppnås genom protektionism, stark toppstyrning och något slags utrensning av demokratiskt valda politiker och överkörande av institutioner.

Kort sagt en mot omvärlden betydligt mindre öppen och inåt sett betydligt starkare stat. Dessutom en stark välfärdsstat där Obamacare skall ersättas med något som liknar allmän sjukvård, de skenande kostnaderna för pensionssystemen inte skall åtgärdas och så vidare.

Inte mycket att hämta för den frihetligt sinnade.

Något som dock talar för Trump är att hans motkandidat är riktigt usel. En karriärpolitiker med högdragen framtoning och avsaknad av ideologisk ryggrad.

Man kan ju faktiskt fråga sig om detta egentligen skiljer sig så mycket från herr Trump. Båda är faktiskt historiskt impopulära kandidater; även i de egna leden är missnöjet stort med dem bägge. Men många republikaner som har oändligt svårt för Trump lockas dock, trots sitt starka motstånd mot honom, till slut att i fruktan för Hillary sluta upp bakom den opportunistiske demagogen som tagit över deras partis röst.

Den uttalat principfaste men likväl smidigt anpasslige Ted Cruz är ett av de senaste exemplen på detta. Jag identifierar mig som ovan nämnt som republikan.

Jag är dock inte en av dessa republikaner som väljer Trump-pesten över Clinton-koleran.

De ovan nämnda skälen vad gäller utrikes relationer borde egentligen vara tillräckliga. Men en punkt som orsakar viss vackling är den om nomineringarna till den federala högsta domstolen. President Hillary Clinton hade med stor sannolikhet nominerat mindre

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

lämpliga domare. Sådana domare som i sin domstolsaktivism utraderat än mer av den frihetlighet som grundlagsfäderna stod för och skrev in i den amerikanska konstitutionen. Vilka domare Trump hade utnämnt är oklart, men de hade knappast varit sämre.

Antagligen hade de faktiskt varit betydligt mer rimliga än de clintonska. Men det som verkligen tippar över balansen kan sammanfattas i ett enda ord: hederlighet.

Eller kanske ännu hellre: anständighet För hederlighet saknar de egentligen båda två. Inte minst Clinton med sina 30 000 raderade mejl, oklarheterna kring Clinton Foundation och hennes politiska taktiserande. Men på frågan om anständighet, då vinner ändå den Hillary Clinton som jag egentligen avskyr med hästlängder över Trump. Clinton må vara en fullfjädrad karriärist som trendkänsligt byter åsikter och försöker plocka billiga populistiska poänger. Men som politiker andas hon ändå seriositet och anständighet.

Hon ägnar sig inte åt att exploatera människans mörkaste sidor och fara med konspiratoriska osanningar.

Med den inte särskilt överslätande brasklappen »vissa säger att« framför kan Trump nämligen underblåsa precis vad som helst. Syriska flyktingar får sina mobilräkningar betalda av IS. Mexikanska staten skickar sina värsta brottslingar till USA. Barn blir autistiska av att vaccineras. Clinton må vara en ganska samvetslös politiker, men hon skulle aldrig sjunka så här lågt under anständighetens gräns. Framför allt skulle hon inte raljera över amerikanska krigsfångar och säga att de inte är några hjältar eftersom de blev tillfångatagna.

Få människor är värda att betrakta som hjältar lika mycket som de som tagit sig igenom att sitta i fiendens fångläger.

Så vad vilja då Republikanerna? Uppenbarligen vill de se ett brott med dagens amerikanska politik. De är på ren svenska förbannade och vill se en radikal förändring, men är lite oklara med hur denna ska uppnås och hur den ska gå till. Den för några år sedan dominerande Tea Party-rörelsen var inte precis känd för att vara konkret och realistisk. En majoritet i partiet vill se ett mer konservativt parti med en mer liberal ekonomisk politik. Detta lyckas man dock inte uppnå med sin presidentkandidat som varken är särskilt konservativ eller särskilt liberal.

Den liberalt sinnade håller friheten högt. Den personliga friheten lär dock knappast stärkas av att Donald Trump intar Pennsylvania Avenue. Tvärtom verkar han vilja driva en integritetspolitik som Thomas Bodström under sin tid som justitieminister bara

11

Tema: USA

»För att travestera ytterligare ett klassiskt uttryck i svensk politik: att vara republikan är att vara kluven.« kunde drömma om. En politik där den enskildes frihet totalt får stå tillbaka för statens kontrollbehov, särskilt om denna tillhör en viss etnisk eller religiös grupp.

Den konservativt sinnade håller dygder högt. Sunda värderingar, en maklig reformtakt och ett hedervärt uppträdande. Donald Trump drar sig inte för någonting, lyckas vara mer dygdelös än Hillary Clinton (vilket ändå måste sägas vara en bedrift) och vill gå hårt och snabbt fram i allt han företar sig. Men framför allt torde den totala bristen på anständighet sticka i ögonen. Man ska helt enkelt inte kunna bete sig på det sättet.

För att travestera ytterligare ett klassiskt uttryck i svensk politik: att vara republikan är att vara kluven.

Det är att i grunden sympatisera med sitt parti och dess 12

värderingar men att vara emot den presidentkandidat som inte står för dessa. Det är att å ena sidan eftersträva en republikansk majoritet i kongressen båda kamrar – men å andra sidan önska den egna presidentkandidaten en förlust. Det är där i princip alla republikanska säkerhetsexperter står i dag. Det är där den förkrossande majoriteten av republikanska företagsledare står. Det är där republikanska storheter som George H. W. Bush står. Och det är där även jag måste ställa mig.

Utan glädje måste jag sälla mig till den stora skaran som trots att de är fullt medvetna om Hillary Clintons otaliga brister önskar henne segern. Som i kampen för republikanska värderingar måste backa den demokratiska presidentkandidaten. De som inte sätter ut några skyltar i sin trädgård eller några bumper stickers på sin bil. Men som likväl går där och knyter näven i fickan och motvilligt mumlar: I’m with her.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Tema: USA

USA:S MILITÄR‑ INDUSTRIELLA KOMPLEX Av JANERIK LARSSON

Janerik Larsson är journalist, författare och borgerlig opinionsbildare. Han är senior rådgivare åt Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv samt gästande ledarskribent i Svenska Dagbladet, där han skriver om internationell politik med fokus på USA.

I sitt avskedstal som president varnade Dwight D. Eisenhower för det militärindustriella komplex som andra världskriget skapat: This conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new in the American experience. The total influence—economic, political, even spiritual—is felt in every city, every State house, every office of the Federal government. We recognize the imperative need for this development. Yet we must not fail to comprehend its grave implications. Our toil, resources and livelihood are all involved; so is the very structure of our society. In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the militaryindustrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.

Eisenhower såg ett hot och det hotet har besannats, men det har tillkommit faktorer som han då inte kunde se.

En sådan är den i amerikansk politik starkt förankrade föreställningen att efter andra världskriget har det i huvudsak funnits en militär lösning på de problem

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

landet mött. Resultatet har blivit en följd av allt annat än framgångsrika krig: Vietnam, Afghanistan, Irak.

Men tanken idag är att det finns enkla militära lösningar på »terrorism« präglar fortsatt mycket av amerikanskt politiskt tänkande.

Insikten att USA i världen idag möter mycket mer komplicerade utmaningar finns förvisso men den ersätts inte sällan förbluffande snabbt av den enkla reflexen: skicka marktrupper, bomba.

Den amerikanska opinionen däremot är inte alls lika övertygad som en del av den politiska eliten om denna kungsväg till alla problems lösning.

Det var inte minst en sådan opinion som förde Barack Obama till makten 2008 och garanterade hans återval 2012.

Men en massiv opinionsbildning från det militärindustriella komplexets tankesmedjor och politiker har oförtrutet kritiserat Obama för att inte i tillräcklig utsträckning använda militären.

En av Obamas medarbetare, Derek Chollet, har nu skrivit en mycket läsvärd och tankeväckande bok om president Obamas utrikes- och säkerhetspolitik: The

13

Tema: USA Long Game: How Obama Defied Washington and Redefined America’s Role in the World.

USAs allierade under kriget i Asien • Halva Europa blev kontrollerat av Sovjet

Det för en europeisk diskussion kanske intressantaste avsnittet i Chollets bok är diskussionen om Ryssland och president Putin.

• USA fick sända en halv miljon soldater till Koreahalvön i ett krig som förblivit oavgjort till denna dag

Chollet formulerar väl sin kritik mot den mediebild som nu ofta utmålar Putin som en suverän, framgångsrik strateg. Chollet hävdar i en genomarbetad analys att Putin inte alls är strategisk utan tvärtom endast ägnar sig åt att spela kortsiktigt i lägen som öppnar sig – men bakgrunden är ett Ryssland som blir svagare: Putin’s moves have been driven primarily by fear and weakness, not confidence and strength.

Bilden av USA som en militärmakt med obegränsade resurser är den bild som Obama haft att hantera.

Alla som har någon historisk kunskap vet hur falsk bilden är, men den lever sitt eget, klart ohistoriska liv både i USA och runtom i världen.

Hur har det sett ut efter andra världskrigets slut ?

Låt oss bara peka på några centrala punkter som visat på USAs begränsade makt: • Kina blev kommunistiskt 1949 efter att ha varit

• Vietnamkriget • Under Reagan fick USA uppleva kommunistiska revolter i grannskapet i Centralamerika • USA har inte lyckats skapa fred mellan Israel och palestinierna • Krigen i Afghanistan och Irak Att erkänna verkligheten, att inse begränsningarna är centralt i »the long game«. Det viktigaste landet för en amerikansk president är trots allt det egna landet och omsorgen om det och dess medborgare.

Utan ett starkt USA på hemmaplan kommer det inte att finnas ett starkt USA i världen.

USA har idag mycket betydande inrikespolitiska problem – inte minst statsfinanser som inte är långsiktigt hållbara - som i den presidentvalsdebatt som nu pågår över huvud taget inte adresseras. Det är nog det riktigt allvarliga hotet mot USAs roll i världen på sikt.

Lindmanfonden

Arvid Lindmans 60-årsfond

Dags att söka skribentstipendium Arvid Lindman fondens styrelse har beslutat att under 2016 utlysa stipendier för unga skribenter. Varje stipendiat tilldelas maximalt 15.000 kronor för skrivprojekt som är tänkta för publicering.

För höstens utlysning är sista ansökningsdag den 15 november 2016.

Läs mer på arvidlindmansfond.se.

Ansökan sänds till info@arvidlindmansfond.se.

14

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Tema: USA

FRIHANDEL MED USA Av CHRISTOFER FJELLNER

Christofer Fjellner är Europaparlamentariker för Moderaterna. Som enda svensk blev han tidigare i år utsedd till en av »the 40 MEPs who actually matter« av den Brysselbaserade tidningen Politico Europe, vilken samtidigt beskrev honom som »the Parliament’s leading libertarian«. I egenskap av ständig förkämpe för frihandel resonerar Fjellner här om TTIP.

Frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA har attackerats flitigt under hösten. Avtalet har dödförklarats av Europas socialdemokrater, och vissa har till och med krävt att det måste avbrytas. Globaliseringsfiender på vänsterkanten har satsat allt krut på att försöka svartmåla och bilda myter kring ett kommande avtal. Men chansen finns fortfarande att sätta en ny guldstandard för fri och regelstyrd handel, men då måste Europa stå upp för sina principer.

ingenting kunde vara mer fel. Frihandel är inte tullfri handel. Frihandel är handel fri från diskriminering.

Frihandel är en liberal kärnfråga. Men principen kommer inte ur intet. I grunden handlar det om marknadsekonomi och om att marknadsekonomiska principer ska styra även utanför ett lands eller handelsområdes gränser. Men precis som marknadsekonomi inom ett land förutsätter institutioner, eller regler, förutsätter marknadsekonomi över gränser regler.

Frihandelsavtal handlar alltså om att sätta upp de regler som behövs för att marknadsekonomin ska fungera.

Icke-diskriminering låter även det som en lätt princip. Faktum är att icke-diskriminering, eller »nationell behandling« som det heter fackspråk är en grundprincip för medlemmarna i Världshandelsorganisationen, WTO. Principen är tydlig: ett utländskt företag, och dess produkter och tjänster ska behandlas på samma sätt som ett inhemskt. Det ska sägas att WTO:s regler tillåter viss diskriminering. Tullar är ett exempel på en tillåten diskriminering så länge man inte höjer dem över det tak man lovat de andra medlemsländerna i WTO. Men i praktiken förekommer diskriminering mot utländska företag hela tiden, ibland helt ogenerat, som genom så kallade Buy America Acts i USA. På ytan kan reglerna ha som syfte att skydda miljön eller folkhälsan, men i själva verket är det enda syftet att utestänga utländska företag och produkter.

Det finns liberaler som frågar sig om det ska krävas avtal om tusentals sidor för att få till frihandel. De frågar sig om det inte borde räcka med att avskaffa skadliga tullar och låta det som är lagligt röra sig över gränserna. De kan till och med fråga sig om långa avtal inte gynnar stora företag som får reglerna skrivna efter sina behov på bekostnad av mindre företag. Men

Ändå har de flesta frihandelsavtal som EU tecknat mer eller mindre varit »tull-centristiska«. De stora känsliga frågorna som förhandlats har just rört att ta bort tullar och kvoter som finns kvar. Det är nog så viktigt. Men TTIP är kanske det första frihandelsavtal som EU förhandlar där fokus ligger på att ta tag i diskrimineringsfrågorna på djupet. Om USA och EU

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

15

Tema: USA kommer överens om ett robust ramverk för att motverka diskriminering på riktigt.

Men det är också detta samarbete för att göra något åt diskriminering som får mest kritik från den globaliseringskritiska vänstern. Vänstern har här lyckats göra en logisk kullerbytta och hävda att regler för att undvika diskriminering skulle handla om att låta ett antal särintressen sätta agendan.

Ett exempel på där vänstern försöker få samarbete för icke-diskriminering att handla om något helt annat är regelsamarbetet kring livsmedel. Mat är ett klassiskt exempel inom internationell handel där regler skapas för att med kirurgisk precision gynna egna producenter, med vag hänvisning till konsumentskydd. Ett exempel är att EU förbjuder bekämpning av salmonella med hjälp av klorbehandling i kycklingar; ett annat, att EU utan vetenskapliga belägg har förbjudit import av nötkött från USA. För att råda bot på det här proble-

har retoriken om att investeringsskydd skulle innebära att storföretag får stämma stater i hemliga domstolar för lagar som hotar deras vinster bitit sig fast till den utsträckning att EU-kommissionen hittat på en ny internationell domstol för att försöka lösa tvisterna – något som kraftigt ogillas av amerikanerna och kan sluta i att man inte kommer överens om investeringar alls.

Det har tidigare rått ett rätt gott samförstånd om dessa principer i Europa. Regelstyrd handel är just det som har byggt Europas välstånd. Men när de kommer till USA börjar framför allt Europas socialdemokrater att darra på manschetterna. Istället för att bemöta de vänstermyter som finns kring frihandelsavtalet underblåser man myterna och bygger vidare på felaktigheter.

Socialdemokratiska ministrar begär fortsatta förhandlingar under möten med kollegor men när de kommer hem till sina medlemsländer säger de en helt annan

»Vänstern har här lyckats göra en logisk kullerbytta.«

met försöker man inrätta forum för att gemensamt arbeta ut regler för säker mat och för att dela forskningsresultat. Det låter ju inte så konstigt med tanke på att EU och USA har några av världens bästa experter på området. För en icke-insatt kan argumentet att samarbetet inte skulle nämna försiktighetsprincipen, som i och för sig ofta missbrukas, verka oroande. Men det faktum att inte ens WTO:s avtal på området, som regelsamarbetet ska byggas vidare på, hänvisar till försiktighetsprincipen visar hur fullständigt långsökt denna kritik är.

Ett annat område, som också handlar om icke-diskriminering, men som har kommit att bekläs med myter om ett avtal för att gynna storföretag, är frågan om investeringsskydd. Ett sådant avtal bygger på principen att investerare har rätt till ersättning ifall egendomen tas ifrån dem eller de utsätts för diskriminerande behandling. Men det ska vara just diskriminerande regler. Det TTIP syftar till är att skapa en ny, bättre standard för investeringsskydd. Men tyvärr 16

sak. Det är här ärligheten brister – man står upp för regler som dessa, men när det kommer till USA väljer de en enkel populistisk väg och gör billiga utspel.

Konsekvensen av denna brist på ledarskap riskerar inte bara att bli ett uteblivet frihandelsavtal med USA. Det innebär också att vi missar chansen att på riktigt ta tag i problemet med diskriminerande handelshinder över Atlanten.

Det enda vi vet helt säkert är att status quo inte är ett alternativ. Med det stora frihandelsavtal som USA har tecknat med länder i Stilla havet, kallat TPP, kommer USA:s handel annars att vridas om, från att gå till och från östkusten, till att gå över västkusten. Putins nationalistiska retorik lockar allt fler i Europa, vilket får fler européer att vända sina blickar österut. Det visar på att TTIP inte enbart behövs för tillväxt och jobb i Europa utan även för att visa att vi står enade med västerländska och frihetliga demokratier.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Temarecension

DEBUNKING UTOPIA Av PER GUDMUNDSON Per Gudmundson är ledarskribent vid Svenska Dagbladet.

Här recenserar han Nima Sanandajis bok Debunking Utopia.

»Den svenska modellen«, frågade hon, »fungerar den så bra tack vare själva modellen, eller för att den är svensk?« Jag fick frågan för några år sedan, då jag hade hamnat på en ambassadbjudning. En forskare hade kommit till Sverige för att hämta hem reformförslag till sin egen regering, och nu ville hon veta om svenska politiska koncept var direkt överförbara till hennes land.

Hade hon kommit idag hade jag sträckt över ett exemplar av Debunking Utopia: Exposing the Myth of Nordic Socialism (WND Books, 2016).

Nima Sanandaji är doktor i polymerteknik från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, men främst väl känd i den borgerliga sfären som författare till drivor av rapporter och skrifter för olika näringslivsanknutna tankesmedjor. I sin senaste bok kombinerar han några av sina favoritämnen – skattenivåer, entreprenörskap, integration, USA – till en osedvanligt slagkraftig argumentation.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Debunking Utopia är skriven som ett inlägg i den amerikanska presidentvalsdebatten. Utgångspunkten är den amerikanska besattheten vid skandinavisk socialdemokrati, som tar sig uttryck i att Sverige alltsomoftast framhålls som ett drömland av Demokraterna, samtidigt som det utpekas som varnande exempel bland Republikanerna. Sanandaji har följdaktligen valt att enbart marknadsföra boken i USA – den finns inte ens på den svenska marknaden – där den också väckt viss uppmärksamhet.

Stoffet förtjänar dock mycket bredare spridning, inte minst i Sverige. I själva verket innehåller Debunking Utopia argument för snart sagt vilken aktuell politisk diskussion som helst här hemma.

Bokens argumentation är uppbyggd i fyra delar. Den första delen avhandlar de skandinaviska framgångar som amerikanska debattörer på vänsterkanten ofta framhåller: välståndet, jämlikheten och folkhälsan.

Sanandaji visar att dessa framsteg med marginal föregick välfärdsapparatens framväxt.

17

Temarecension Norden har ju inte haft höga skatter och bidrag hur länge som helst. Det var först på 1960-talet som den skandinaviska politiska modellen började särskilja sig. Men redan på 1920-talet hade Sverige en mycket låg inkomstojämlikhet. Redan innan välfärdsstatens expansion låg Sverige i världstoppen vad gäller hög livslängd och låg barnadödlighet.

I bokens andra del granskas en alternativ förklaring till de nordiska ländernas succé. Den har intet att göra med socialdemokrati. Sanandjis metod är lika enkel som oväntad: han jämför med en kontrollgrupp.

Det sägs att nobelpristagaren Milton Friedman en gång ska ha samtalat med en svensk ekonom som skröt om att det inte fanns någon fattigdom i Skandinavien. »Det är intressant«, svarade Friedman, »för i Amerika har vi heller ingen fattigdom bland skandinaver.« Debunking Utopia tar anekdoten om Friedman på högsta allvar och stöper om den till amerikansk offentlig statistik om svenskättlingar. Därmed finns det alltså svar på frågan om vad svenskarna skulle vara utan den socialdemokratiska välfärdsstaten.

skatterna infördes, stannade ekonomin av. Kulmen på experimentet kom med det högst påtagliga hotet om att socialisera produktionsmedlen via löntagarfonder.

Först efter att ekonomin sanerats och liberaliserats på 1990-talet kom tillväxten igång igen.

Den förmenta skandinaviska jämställdhetspolitiken får sig också en törn. Det är vanligare med kvinnliga chefer i USA (43 procent av cheferna i USA är kvinnor, jämfört med 36 procent i Sverige), visar Sanandaji. Den stora offentliga sektorn håller kvinnor tillbaka. Och i Norge, där man kvoterar in kvinnor i bolagsstyrelser, syns få positiva effekter av regleringen.

På motsvarande sätt skapar välfärdsystemen fattigdom, fastän avsikten är den motsatta. Omhänder­ tagandeapparaten ger inlåsningseffekter som förhindrar social klättring. Särskilt tydligt blir detta bland invandrare. Invandrare i Sverige jobbar mindre, är sjukare och presterar sämre i skolan än invandrare i USA. Sveriges migrationskris är helt självförvållad, konstaterar Sanandaji.

För säkerhets skull, ifall budskapet inte gått in, avslutar Sanandaji med en sista varning till amerikanska

»Kulmen på experimentet kom med det högst påtagliga hotet om att socialisera produktionsmedlen via löntagarfonder.« I Sverige är BNP per capita cirka 45 000 dollar.

Bland svenskättlingar i USA ligger den nästan på 69 000 dollar. I Sverige är arbetslöshetsnivån omkring 7 procent. Bland svenskättlingarna är den under 4 procent. I Sverige är nära 80 procent gymnasieutbildade eller bättre. Bland svenskättlingarna 97 procent.

Fattigdomen breder ut sig i dubbelt så hög grad i Sverige som i USA. Det tycks helt enkelt som om de skandinaviska folken gör bra ifrån sig även utan socialdemokrati. Sanandaji härleder (som åtskilliga forskare) de goda resultaten till kulturella särdrag sprungna ur protestantisk nit och relativ frånvaro av historiska feodala inslag.

I resterande delar visar boken vad socialdemokratisk politik egentligen har inneburit. Sverige och de övriga nordiska länderna låg i tillväxttoppen i decennier efter frihandelns införande runt 1870. När socialdemokratiskt styre etablerats på 1930-talet började man sacka man efter. I slutet av 1960-talet, när den direkt företagsfientliga politiken och de konfiskatoriska

18

väljare. De nordiska länderna har sedan decennier påbörjat en omfattande avreglering. Utopia är skrotat av skandinaviska politiker. Incitamenten att arbeta har stärkts. Bidragen har sänkts. Skattenivåerna har tryckts nedåt. Försök inte!

I Debunking Utopia har Nima Sanandaji finslipat sin argumentationsstil. Texten är tillräckligt fylld av noter och referenser för att inte enkelt kunna vederläggas, men är inte så vetenskaplig att den riskerar att utsättas för peer review. Boken är heller ingen avhandling.

Den passar bättre bland bästsäljarna i pocketställen på flygplatserna.

Möjligen är det också där Nima Sanandaji kommer att föra debatt i framtiden. Att döma av Debunking Utopia kan han bli lika framgångsrik som liberalen Johan Norberg och högersossen Katrine Kielos.

Där har vi förresten ytterligare ett bevis för Sanandajis tes. Hade svensk vänsterpolitik verkligen varit en framgång så hade väl våra samhällsdebattörer på export hetat Göran Greider och Kajsa Ekis Ekman.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

19

Mitt i

SKÄRMYTSLING I SLITE »Sierra-Bravo, Sierra-Bravo, this is Delta-Charlie.

Sierra—« Det sprakande ljudet läckte ut från signalistens öronkåpa och nådde majoren, som med vaksam blick såg ut över det mörka havet som mötte kvällshimlen vid horisonten. Det fanns inte längre en möjlighet att förstå om patrullen ute på Asunden hade uppfattat hans order. Snabbt fladdrade olika scenarion genom huvudet på honom. Lyckligtvis så hade patrullen inte sjömålsrobotar nog att göra en skillnad, och dessutom var de ledda av en fänrik som inte var helt lengräddad, utan tvärtom klipsk.

Nu hade i och för sig ambitionen med denna placering hos de där förbannade rooibosdrickande tomhylsekoftorna på Helgeandsholmen aldrig varit mer än att marginellt höja tröskeln för ett besättande av Gotland, men att offra sex soldater för att garantera några minuters inslag på CNN var en typ av cynism som han vägrade att befatta sig med och som han ansåg var reserverad för politiker. Lärdomen efter Krim, eller snarare avsaknaden av lärdomar, där de politiska ledarskapet verkade helt oförmöget att känna igen en invasion om den i sitt kölvatten inte lämnade efter sig medialt gångbara klipp med brinnande hus och krevader, var vad som hade placerat dem här.

Det var svårt att inte känna sig som ett offerlamm på väg till slakt, och trots sin beväpning och kroppsskydden som omslutande tyngde ned honom var det svårt att inte känna sig avklädd. Han visste att ute i det fallande gotländska mörkret satt 178 personer som spänt inväntande hans nästa order. Även om avstånden mellan honom och de flesta av dem var stor kände han deras blickar på sig, och mot den typen av blickar finns det inget kroppsskydd.

Pistolens tyngd på benet och automatkarbinen på ryggen kändes lätt i jämförelse med det ansvar han inte bara kände utan också hade för sina män.

Situationens allvar slog med en skarpslipad knivs motståndslösa hastighet ned som en granat i maggropen på honom. Det krävdes inte ett taktiskt geni

för att inse att Slite aldrig skulle hamna på fanan tillsammans med Varberg, Narva, Lützen, Warschau och de andra segernamnen han nu i stunden inte lyckades hitta.

Något behövdes dock göras – att bara lägga sig ned och dö var inte ett alternativ. Varken för honom eller för någon annan av de spända soldaterna i skymningsmörkret. Soldater upptagna med samma oroliga tankar som han själv hade, tänkte han. De hade alla talat om detta, så sent som för några dagar sedan. Han hade haft en stegrande känsla, eller rent av en föraning, om att något avgörande var under uppsegling och hade samlat alla ute där det gamla ERSTA-batteriet hade stått. Samlade med sina män

i

Linjen kommunikation, så var, efter en av underrättelsetjänsten väldrillad överslagsberäkning, åtminstone femtonhundra fienden på väg i hög hastighet mot den plats där de befann sig.

Hans blick lösgjorde sig från havets och himlens gränsområde, och han vände sig om mot sin kapten.

Först nu såg han hur spak hans annars så kärvt bistra kapten såg ut. Kaptenens fram till någon dag sedan yvigt skäggbepryda ansikte såg inte längre välbekant stramt ut, utan det välrakade ansiktet såg, i det röda ljuset från stridsfordonets inre, som läckte ut genom en halvöppen stridslucka, pojkaktigt, nollställt och tomt ut. Den uttryckslösa blicken hos kaptenen skakade om honom. Inte ens när en värnpliktig hade fått en hand söndertrasad till en oigenkännlighet av slamsor och knotor i ett bandaggregat, och få andra ens hade kunnat titta, hade kapten blivit mer än märkbart berörd eller skärrad.

Eriksson, du förstår lika väl som jag vad vi står inför. All kommunikation är bruten, och vi såg båda planen. Vi kan inte räkna med att incidentberedskapen hann möta dem, och vi är med största sannolikhet ensamma och avskurna nu …

Man såg att kaptenen tog in orden, men majoren kände sig osäker på om innebörden av det han sade uppfattades. Signalisten såg på dem båda, som fångad i en trans, med en skräckuppblandad, nyfiken blick.

omkring sig hade han talat med dem om hur arvet förpliktar, hur man på Högkvarteret såg på situationen i Östersjön och hur han själv såg på deras uppgift. Han hade även, för att understryka allvaret i situationen och utifrån omtanke av deras anhöriga, ordnat med en jurist från Visby, och de som inte redan hade skrivit ett testamente hade fått möjlighet att göra det. Det fanns något nu i backspegeln närmast ironiskt över att ha stått i ruinerna från en tid av välförberedelse och försöka ingjuta mod inför någonting man stod närmast oförberedd inför.

Han tyckte sig redan höra ljudet av snabbgående stridsbåtar, och utifrån vad de hade uppfattat av männen på Asundens utstörda och knappt hörbara

… som jag ser det är vårt enda alternativ att gräva ned och beblanda oss med de civila. Invänta rätt tillfälle. Det fria kriget. Jag vill att du utser dubbla löpare till varje besättning vi har och ger order om att gräva ned vapen och ammunition och sprängmedel. Fördela de kortvågsradior och batterier vi har. Ge också order om att alla löpare ska kontrollera antalet med CAS-, eldledar- och sprängkunskaper. Löparna ska därefter snarast återsamlas vid upk 17, dock senast klockan 23:00.

Kaptenen nickade långsamt, som om varje ord och varje mening hade burit på en innebörd som han mödosamt hade varit tvungen att avkoda.

– Är det uppfattat?

– Ja, major.

– Bra. Låt oss hoppas att det går vägen och att herren har försorg med dem som är fast på Asunden.

Reseberättelse

ENERGIPOLITIK & EDS SUMMER UNIVERSITY Av OLIVIA ANDERSSON

Den 2–7 augusti representerade Hugo Selling (förbundsordförande), Olivia Andersson (internationell sekreterare) och Thomas Hermansson (Ateneum) förbundet på European Democrat Students (EDS) Summer University. Mötet som ägde rum på Cypern på temat »Powering Europe – The Future of EU Energy Strategy« innebar flera policydokument, val av ny EDS-styrelse och nya medlemsorganisationer och trots intensiva debatter en synnerligen hjärtlig stämning.

Kännetecknande för Summer University är ett intensivt program, högt deltagande bland medlemsorganisationerna, politiska debatter och möten som formas av de kommande valärendena och att det ofta arrangeras på varmare breddgrader. Denna gång arrangerades det av FPK Protoporia på Cypern, som bjöd på genuin gästvänlighet och ett mycket välorganiserat evenemang.

Den första konferensdagen fokuserade helt på temat energi, både ur ett Europeiskt perspektiv om framtida energikällor och ett Cypriotiskt perspektiv, med talare från såväl akademin som från energiindustrin. De olje- och gasfyndigheter som upptäckts i östra Medelhavsområdet beskrevs som både en välsignelse och en förbannelse, då dess utvinning och licensrundorna påverkar utvecklingen i regionen och Cypernfrågan. Tid gavs också till diskussioner om de policydokument som presenterades av EDS styrelse: Conference Resolution om EU:s energistrategi, minskat energiberoende gentemot Ryssland och en framtida energiunion, ett White Paper med reformkrav på EU som också kommer vara en del av EDS

22

Europakampanj samt ett Policy Paper med en sammanställning av EDS fastställda politik som adresserar EU och det bredare Europa. Tilläggas kan att det hör till ovanligheten att ha flera så omfattande dokument på samma möte.

Under kvällen bearbetades motionerna i de politiska utskotten, där Hugo Selling ansvarade för utskottet Policies for Europe och Thomas Hermansson ansvarade för utskottet Human Rights, parallellt med EDSstyrelsens möte som undertecknad deltog i. FMSF hade två egna motioner: Civil Society in a Turbulent World mot staters inskränkande av civilsamhället med udd mot Ryssland samt European Social Models som avfärdade EU:s socialpolitik till förmån för subsidiaritet och marknadslösningar. Båda bifölls, även om den sistnämnda antogs i en mjukare version än originalet.

Bland övriga motioner fanns exempelvis en viktig motion om mänskliga rättigheter och den oroade utvecklingen i Turkiet, om Syrien och den något mer problematiska motionen om framtida utformandet av Spitzenkandidaten.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Reseberättelse Torsdagen tillbringades i Nicosia – Europas sista delade huvudstad. Där besökte vi parlamentet och fick lyssna till parlamentets talman Demetris Syllouris, som tidigare hade tillhört partiet DISY. Lunchen intogs på Nicosias kommunfullmäktigehus och därefter åkte vi till presidentpalatset för en rundtur och för möte med ministrar. För att få förståelse för Cypernfrågan fick deltagarna lyssna till FN:s grekcypriotiska medlare som redogjorde för komplexiteten i förhandlingarna, folkomröstningens nej-resultat 2004 och vad som krävs för en återförening. Exempelvis har man satsat på infrastruktur på båda sidorna för att underlätta en återförening.

Därefter fick vi träffa finansminister Harris Georgiades, som gav sitt perspektiv på Eurokrisen och framtida ekonomiska utmaningar i Europa och inte minst i Medelhavsområdet. Ministern för energi,

Till ny ordförande valdes Georgios Chatzigeorgiou (FPK Protoporia Cypern), till generalsekreterare valdes Ivan Burazin (HSS Kroatien) och till övriga styrelsen valdes Giacomo Rossetto (SC Italien), Tomasz Kaniecki (SMD Polen), Silvie Rohr (RCDS Tyskland), Alexander O’Brien (YCGE Storbritannien), Sophia Skoda (AG Österrike), Mitya Atanasov (MGERB Bulgarien), Sara Juriks (HS Norge) samt en vakant plats som kommer behöva tillsättas vid nästkommande möte i september. FMSF valde att inte nominera en egen kandidat, utan stöttade de personer som kandiderade och som vi tror kommer utgöra en mycket lovande styrelse. Den vakanta platsen var en kombination av få kandidater och att ett par organisationer hade missat att betala medlemsavgiften i tid, vilket ogiltigförklarade potentiella kandidaturer. Bland annat Grekland aviserade en kandidat till septembermötet.

»Fredagen var veckans höjdpunkt, med själva rådsmötet som varade i 14,5 timmar..« handel, industri och turism Georgios Lakkotrypis resonerade kring energiresurser i allmänhet och naturgastillgångarna i östra Medelhavet i synnerhet och möjligheter för LNG-terminaler, då Cypernfrågan försvårar export till övriga Europa. Från presidentpalatsets framsida kunde man skymta den ockuperade sidan och en stor turkisk flagga som vajade ovan trädtopparna. När vi lämnade palatset var det redan kväll, men gruppen hann med en guidad rundtur till fots, i vilket ett besök till den gröna linjen ingick – den buffertzon som bevakas av FN. Fredagen var veckans höjdpunkt, med själva rådsmötet som varade i 14,5 timmar inpå natten. Under dagen behandlades samtliga dokument, resolutioner, motioner och valärenden. Nya medlemsorganisationer som välkomnades var: RMKDM Rumänien (fullt medlemskap), YRPA Armenien och LFYA Libanon (anslutet medlemskap) och Youth Solidarnist Ukraina, Belarusian Students Network, YDC Ryssland och TPPEM Moldavien (observatörsmedlemskap).

Därutöver ansökte Fidelitas Ungern om fullt medlemskap, men fick med knapp marginal avslag efter en lång debatt i rådet om Viktor Orbán och Ungerns utveckling, vilket innebär att de kvarstår som observatörsmedlemmar.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Val av nya styrelsen innebar också att den gamla styrelsen avgick, och att bland annat undertecknad (som numera fått smeknamnet »EDS policy machine«) lämnade uppdraget som vice ordförande. Avgångstal och tacktal hölls med både skratt och tårar under fredagen och lördagen, som bjöd på ännu fler tal. Man kan konstatera att det finns en stark gemenskap i EDS oberoende av det breda åsiktspannet. Under lördagen presenterades därutöver nyvalda ordföranden för de politiska arbetsutskotten, med ett nytt ad hoc-utskott om Euroskepticism och Populism, och den nyvalda redaktionen för Bullseye Magazine med chefredaktör Henrique Laitenberger (YCGE Storbritannien) i spetsen. Kvällen avrundades med att fira på Larnacas utomhusklubbar och utgjorde ett riktigt lyckat avslut på en lång vecka!

Vill du delta på kommande EDS-resor? FMSF söker nu en ny internationell sekreterare (mer information här: https://fmsf.se/bloggen/5717/) För att följa med som delegat fortsättningsvis kan man höra av sig till Olivia Andersson tills dess att en ny internationell sekreterare har utnämnts.

23

Serien

JURIDISK AKTIVISM II: PLATTFORMSBYGGET Av HJALMAR DUNÅS

Hjalmar Dunås är ordförande för Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala – Geijerska Studentföreningen. Han studerar vid juristprogrammet vid Uppsala universitet. Här fortsätter han artikelserien på ämnet juridisk frihetsaktivism.

I föregående artikel hävdade jag att den kanske viktigaste aktören för ett stärkt fri- och rättighetsskydd i Sverige vare sig är lagstiftare eller, som det ofta hävdas, domstolar. Istället är det privata aktörer, som genom att juridiskt driva och uppmärksamma fri- och rättighetsfall flyttar fram positionerna för ett friare Sverige.

Den här artikeln handlar om grogrunden för ideellt driven fri- och rättighetsjuridik kring millennieskiftet, och betydelsen av individuell initativförmåga för att alls skapa förutsättningar för drivandet av de fri- och rättighetsprocesser som förändrade Sverige. Örnsköldsviksbördige Gunnar Strömmer tog sin juris kandidatexamen från Uppsala universitet år 1998 – samma år som han blev ordförande i Moderata Ungdomsförbundet. Någon läsare med särskilt stor kännedom om ungdomsförbundsk millennieskiftespolitik kanske är av en avvikande mening, men ångermanlänningens verkliga samhällspåverkan kom att dröja till efter att han lämnat posten. Det började med en bok. Boken handlade om amerikanska jurister som arbetade i ideella organisationer för att försvara

24

individens fri- och rättigheter. Gunnar Strömmer hörde av sig till den organisation boken framför allt handlade om – Institute for Justice. Han åkte över till USA och kom tillbaka till Sverige ett drygt halvår senare för att starta Centrum för rättvisa. En privat, ideell organisation som skulle driva fri- och rättighetsprocesser å enskildas vägnar, mot stat och kommun.

Vad hade hänt om Gunnar Strömmer inte vågat ta det initiativet, och klivet? Det går givetvis inte att veta säkert. Kanske var »tiden mogen« för en liknande verksamhet i vilket fall som helst. Sverige hade inkorporerat Europakonventionen som lag och gått med i Europeiska unionen, och europeiseringen av fri- och rättighetsjuridiken var redan satt i rullning. Med detta gavs verktyg för ett konkretiserat rättighetsskydd, eftersom svenska grundlagsreglerade rättighetsbestämmelser fortfarande främst ansågs vara riktade mot lagstiftaren snarare än ge den enskilde verktyg att processuellt hävda sina rättigheter. Men fortfarande saknades i Sverige en aktör som på ett kraftfullt sätt drev processerna, och fortfarande rådde en stor skepsis

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Serien till om en sådan ens behövdes.

Tongångarna ekade från 1950-talet, när Sverige skrev under Europakonventionen med inställningen att det föreföll självklart att Sverige ändå inte hade några problem med fri- och rättighetsskyddet.

Europakonventionen var främst till för alla andra, för dem utan en felfri förvaltning och en allom välvillig statsmakt. Och ett inhemskt skadeståndsansvar för staten? Skulle den verkligen kunna vara felbar? Och om den nu ibland är det – borde den inte då ändå åtnjuta någon form av demokratisk immunitet? All offentlig makt i Sverige utgår ju ändå från folket, det står faktiskt i regeringsformen. Att dela ut skadestånd åt höger och vänster till enskilda som kommer i kläm är odemokratiskt. Förresten är rättigheter metafysiskt flum. Axel Hägerström, för bövelen!

Brown v. Board of Education of Topeka satte stopp för rassegregation i offentligt finansierade skolor.

Fallet hade förberetts noggrant av bl.a. Thurgood Marshall (sedermera domare i Supreme Court of the United States) för att maximera såväl vinstchanser som genomslagskraft vid eventuell vinst. »Impact litigation« hade ingen direkt svensk översättning. I Uppsala kämpade professor Per Henrik Lindblom (också från Ö-vik!) på med fördjupningskursen »Progressiv process« och var drivande i rättspolitiska debatter om t.ex. möjligheten att föra grupptalan. Men än så länge tedde sig den svenska jordmånen för en organisation av det slag Gunnar Strömmer såg framför sig mager.

Att Gunnar Strömmer inte lät sig nedslås av detta visar betydelsen av den enskildes tro på sin egen idé, och mod och ork att genomföra den. Centrum för

»Förresten är rättigheter metafysiskt flum.

Axel Hägerström, för bövelen!«

Så gick kanske inte snacket i alla läger och lägen.

Men att Sverige – Sverige! – faktiskt kunde fällas i Europadomstolen kom som en stor överraskning för många. Och trots att Sverige fortsatte att fällas möttes Gunnar Strömmer av skepsis när han kom hem. En organisation som driver fall mot stat och kommun, för enskilda som fått fri- och rättigheter kränkta? Vilka fall då?

En del av skepsisen kan ha hängt samman med formen för verksamheten. I USA möjliggjordes s.k. public interest law firms av en stark kultur av såväl privat givande som juridiskt pro bono-arbete. I Sverige var pro bono i bästa fall något man förstod vad det betydde.

Public interest law firm fanns det inte ens något begrepp för. Det gör det fortfarande inte.

I USA var det dessutom allmänt vedertaget att juridiken kunde vara ett verktyg för privata aktörer att åstadkomma förändringar i samhället. En avgörande del av medborgarrättsrörelsen hade förts i domstol.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

rättvisa bildades. Att det fanns fall att driva skulle visa sig, och att det fanns personer som kunde stötta verksamheten med pengar och med kunskap skulle också visa sig. Många av de som kom att stötta verksamheten var entreprenörer. Kanske hade vissa av dem på egen hand upplevt hur den enskilde i rättsprocesser stod sig slätt mot en övermäktig statsapparat. Men kanske såg vissa av dem också något av sig själva i grundaren.

Inom några år visade sig Centrum för rättvisa vara en kraft att räkna med för ett frihetligare och rättssäkrare Sverige, men att över huvud taget lägga grunden och skapa infrastrukturen för en sådan verksamhet krävde såväl nytänkande som handlingskraft. Det var genom privat initiativförmåga som det rättighetstänkande som europeiseringen spätt på över huvud taget kunde få institutionellt spelrum – och i slutändan genomslag.

Om detta genomslag och om fallen som blev vägen dit handlar nästa artikel i serien om juridisk frihetsaktivism. Au revoir!

25

Tänkvärt

DAGS ATT ERSÄTTA HULTQVISTDOKTRINEN Av ZEBULON CARLANDER

Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för FMSF. Här reflekterar han över varför Hultqvist-doktrinen borde ersättas.

Det råder ingen tvekan om att dagens säkerhetsmiljö i Europa är den sämsta som vi har upplevt sedan det kalla krigets slut och Sovjetunionens sammanbrott.

Rysslands hotfulla och aggressiva beteende hotar den europeiska säkerhetsordning i form av regler, normer och institutioner som har byggts upp under flera decennier.

doktrin – Hultqvistdoktrinen – som ska bemöta det förändrade säkerhetsläget. Hultqvistdoktrinen bygger på principen att Sverige fördjupar och expanderar samarbeten och utbyten med andra länder och organisationer, men utan att söka en formell anslutning till något kollektivt försvarssystem; vi ska alltså fortsätta att hålla fast vid allianslösheten.

Medan det under det kalla kriget var Centraleuropa som var den mest centrala brännpunkten mellan de två olika maktblocken har idag konfrontationslinjerna förskjutits framåt till Östersjö- och Svartahavsregionerna, varav den förstnämnda är mest relevant utifrån vår egen synvinkel.

Den här doktrinen har formulerats genom olika uttalanden, skrivelser och konkreta aktioner. I en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter förra året (31/8) gjorde försvarsministern en av de hittills mest ingående artikuleringarna av den rådande doktrinen:

Som en konsekvens utav den här dramatiska förändringen för europeisk säkerhet har större krav ställts på svensk säkerhetspolitik att mejsla fram en position som gynnar såväl den nationella som regionala säkerheten – dessa två är sammankopplade.

Under sin tid som statsråd har försvarsminister Peter Hultqvist därför formulerat en ny säkerhetspolitisk 26

»I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Tänkvärt valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.« Visserligen är den här doktrinförändringen bättre än den säkerhetspolitiska linje som först aviserades då Stefan Löfven tillträde som statsminister. Då kom oklara uttalanden från såväl honom som andra regeringsföreträdare, inte minst utrikesminister Margot Wallström. Men medan den nya linjen är bättre än någon Wallströmdoktrin, faller det fortfarande långt ifrån det som behövs i och med dagens säkerhetsläge.

Sverige med vår särskilda geografi spelar en mycket viktig roll när det kommer till den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet och Nordeuropa, då vårt territorium är centralt för försvaret kring Öresundspassagen, Nordkalotten och Baltikum. Det

utsträckning det går att verka tillsammans i händelse av att något inträffar regionalt. Även om det skulle vara fallet att det i allra största hemlighet pågår någon slags gemensam planering sätter den medföljande sekretessen och den känsliga politiska situationen gränser för vad som kan åstadkommas.

Det är ett Natomedlemskap som skulle göra skillnad. Med ett sådant får Sverige en bindande säkerhetsgaranti från övriga Natoallierade – varav Förenta Staterna är viktigast – att få stöd i händelse av en kriseller konfliktsituation. Det skulle innebära att betydligt mer långtgående åtgärder skulle kunna vidtas för att etablera ett enhetligt och starkt försvarssystem i närområdet, inte minst genom att underlätta för gemensam samverkan i ett skarpt läge.

»... som gör oss beroende av våra samarbetspartners egna säkerhetsintressen och välvilja.« råder bland försvarsexperter en bred konsensus att i händelse av en kris- eller konfliktsituation i vårt närområde så kommer vi att bli involverade omgående - något flera krigsspel och andra analyser har bekräftat.

Det här bekräftas dessutom i den nya utredning rörande Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten som offentliggjordes den 9:e september. Den mest intressanta skrivelsen i utredningen lyder:

Medan Hultqvistdoktrinen visserligen har utmynnat i flera bilaterala försvarsavtal som har underlättat för Försvarsmakten att bedriva övningsverksamhet med andra militärer, och gjort det smidigare för oss att ta emot stöd utifrån, är bristerna i vad som är möjligt att göra mycket påttagliga. De länder och organisationer som vi samarbetar har inga formella försvarsförpliktelser att militärt stödja oss i en kris- eller konfliktsituation. Ett faktum som gör oss beroende av våra samarbetspartners egna säkerhetsintressen och välvilja.

»Den mest påtagliga effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.«

Sedan sätter den svenska allianslösheten hinder för den utsträckning som vi kan arbeta fram en gemensam försvarsplanering med andra för olika scenarion i närområdet, och det finns tydliga begränsningar på den

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Det nya säkerhetsläget kräver en doktrinförändring.

Att fortsätta med den inslagna linjen förstärker bara den säkerhetspolitiska fragmentering som försvårar för gemensam euroatlantisk försvarssamverkan och stärker Kremls hand att agera offensivt i Östersjöområdet och Nordeuropa. Än är det inte för sent att genomföra en kursändring, men frågan är hur länge till det kommer att vara fallet.

27

Tänkvärt

DET ÄR ALLVAR NU IGEN – 25 ÅR AV BALTISK FRIHET Av GUNNAR HÖKMARK

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna.

Här reflekterar han över 25 år av baltisk frihet.

För 25 år sedan återupprättade Estland, Lettland och Litauen sin nationella självständighet. Efter drygt 50 år av främmande makters invasion och krigföring, sovjetisk ockupation och socialistiskt förtryck blev de tre baltiska staterna slutligen på nytt fria och självständiga länder. För oss som hade stött deras frihetskamp var det en framgång som kom att forma vår tids Europa.

Den fredsordning som sprang ur det återförenade Europa har varit avgörande i att skapa dagens Europa av fred och välstånd. Vill vi värna det behöver vi påminna oss om vad som skedde för 25 år sedan. Det är ur vår historia vi drar lärdomar för framtiden.

Självständigheten kom först till Estland. Natten den 20 augusti 1991 blev slutet på en lång frigörelsekamp som påbörjades i mitten av 1980-talet. Den sjungande revolutionen som präglade den estniska frihetskampen var en kraftfull manifestation för frihet och från förtryck. För nationell självständighet, rättsstat och demokrati och från Sovjet och kommunismens bojor.

Vägen dit var svår och ställde gång på gång krav på oerhört mod. Och det fanns en stark rädsla för våldet och terrorn. Men den kom att övervinnas genom

28

klarhet i vad man kämpade för, nämligen en västerländsk demokrati och rättsstat baserad på lag och rätt.

På Norrmalmstorg startade jag med flera måndagsrörelsen för att visa stöd för våra baltiska systrar och bröder. Det kom att bli ett av de forum självständighetsledarna använde sig av för att tala till omvärlden och de besökte vid flera tillfällen Stockholm för att förklara att de tillhörde just världen och inte vare sig Sovjetunionen eller kommunismen.

Samtidigt var Sverige i många år också ett av de länder som hade svikit. I årtionden vägrade svenska stats- och utrikesministrar tala om de baltiska staterna som självständiga länder och än mindre som förtryckta samhällen. Fram till 1991 erkände inte den socialdemokratiska regeringen att de var ockuperade och hävdade till och med att de baltiska staterna inte ville ha självständighet utan endast kulturellt självbestämmande. Vi som vågade kräva fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa attackerades av Socialdemokraterna för att önska återuppväcka det kalla krigets korsfarande. När jag ställde krav i Sveriges riksdag på att Sverige skulle stödja balternas

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Tänkvärt frihetskamp kallades jag för extrem tokhöger och i stället för att ge de förtryckta det stöd de behövde ville Socialdemokraterna upprätta gemensam säkerhet med förtryckarna.

Men esterna, letterna och litauerna hade modet, klarheten och viljan.

I januari 1991 sökte de sovjetiska inrikestrupperna storma och återta kontrollen över de städer där demo-

»När jag ställde krav i Sveriges riksdag på att Sverige skulle stödja balternas frihetskamp kallades jag för extrem tokhöger.« kratins krafter rest sig. I Vilnius, Riga och Tallinn möte de mod, bestämdhet och en frihetstörst starkare än stridsvagnar. Det kom till ett högt pris, och i Vilnius mördades 14 litauer där den yngsta var nyss fyllda 18 år. Men mörkrets krafter tvingades tillbaka av heroiska insatser. När augustikuppen väl kom i Sovjetunionen hade de redan mött ett motstånd som visat att de kunde övervinnas. Den gången vann demokratins vänner i Moskva och runt om i Sovjetunionen. Och natten den 20 augusti förklarade Estland sin nationella frihet och självständighet för återupprättad.

Den frihetskamp som med kraft drog fram över de baltiska staterna kom att prägla hela det nya Europa.

Det blev slutet på det sovjetiska väldet som symboliserade socialismens råa förtryck och brutalitet. Deras fredliga frihetskamp banade vägen för den fredliga omvandling som lett fram till dagens Europa och den nya europeiska fredsordningen. Vi vann. Nu vet vi, viktigt nog, att vi kan vinna.

Allt är nämligen inte väl i dag och historien har inte tagit slut. Desto viktigare att vi kan se och förstå vad vi har uppnått och vad som måste vinnas varje dag.

För det första har Europa återförenats på rättsstatens grund. Länder som fram till 1991 löd under en av världshistoriens mest brutala diktaturer är i dag fria stater i ett öppet Europa baserat på marknadsekonomi.

För det andra har vi fått ett Europa med en inre marknad och konkurrens över gamla gränser. Där monopolen finns kvar är problemen som störst.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Östersjöregionen är ett av världens mest konkurrenskraftiga kluster. Vi har fri rörlighet samt luftfart, transporter, telekommarknader, posttjänster, finansiella marknader, energimarknader, tjänstemarknader och produktmarknader som tillhör världens mest marknadsbaserade. Det är världens största marknad.

För det tredje har vi fått en global frihandel genom att protektionister i EU, och i USA, har fått stå tillbaka.

Världen har i dag närmare fem miljarder människor som lever i relativt välstånd mot en miljard för 30 år sedan.

Det unika är att samarbetet är baserat på rättsstatens institutioner. Lagar, domstolar och rättsstatlighet.

I en tid när både Kina och Ryssland klargör att man inte respekterar vare sig internationell rätt eller internationella domslut, när en amerikansk presidentkandidat deklarerar sin beundran för deras politiska ledare, ja, då är risken stor för att den internationella rättsordning som definierat världen efter andra världskriget eroderas och legitimerar diktaturers beteende.

I spåren på det följer protektionism, statsdirigerade ekonomier och krig.

Vi ser det. Kriget i Ukraina. Desinformation och destabilisering. Påtrycknings- och inflytandepolitik i de baltiska staterna liksom på Balkan. Ryskkontrollerade media i Serbien liksom i Lettland. Cyberkrigföring.

Energimonopolisering i utrikespolitikens tjänst.

Stödet till Assad. Militär upprustning, stora invasionsövningar, militära hot och militära provokationer för att öka den egna intressesfären. Kinas uppladdning.

I Sydkinesiska sjön. I Afrika och i Europa genom till staten knutna investeringar och affärsbolag. Ett USA som gjort sig svagare och oförutsebart. Som under Trump blir ett hot mot de demokratiska institutioner som gjort Västvärlden stark.

EU ger en möjlighet till gemensamma. Det är ingen garant för rätt beslut men för rättsstat och demokrati.

När det gäller de hot vi nu står inför är varje nationalstat svagare än det samarbete vi kan utveckla. Det är allvar nu. Dags att sluta gnälla på EU för regleringar som varje nationalstat ändå hade haft sina 28 olika varianter av. Dags att sätta kraft i en politisk rörelse som motverkar europeisk vänsteragenda, klåfingrighet och federal centralisering men som ger kraft, sammanhållning, marknad, frihet och rätt. Det är allvar nu.

Precis som för 25 år sedan.

29

Tant Rand rekommenderar

Tant Rand

Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om att hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital) samt berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till Rand följer här några saker som vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

POKÉMON GO Invasionen av såväl unga som gamla som tar över städerna med fullständigt fokus på telefonen går få obemärkt förbi. Att förkovra sig i en fiktiv värld är att vara osann mot sig själv. De vilsna människor som slösar bort sin tid med att erövra en låtsasvärld borde fokusera på den verkliga världen de befinner sig i. Att inte gå sin egen väg utan i stället tvingas förhålla sig till var dessa fiktiva djur befinner sig är att leva för någon annan.

Spelet låter inte ens spelaren förgylla den fiktiva världen med att bygga skyskrapor.

MILJÖSKAT TER

formas av människan – inte tvärtom! Att ålägga människor med skapelsekraft en extra skatt för att de erövrar naturen är att bestraffa skapande och belöna lathet. Avskaffa miljöskatten och släpp människan fri!

KVOTERING I BOLAGSSTYRELSER Behövde Dagny Taggart hjälp från staten för att styra ett helt bolag? Knappast. Bra kvinna reder sig själv och dålig är inte värd att hjälpa.

De berörda bolagen bör hellre gå under än att ge efter och lyda regeringens minsta vink.

En ny budget tycks innebära oundvikliga höjningar av miljöskatten, oavsett vem eller vilka som har makten. Som Howard Roark så klokt uttryckte det så fokuserar den skapande människan på att erövra naturen. Naturen är till för att

30

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Farbror Hayek haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och banbrytaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i ÖsterrikeUngern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Som Keynes’ antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor, var han inte bara central för utvecklingen av det liberala tankegodset utan även för dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

HÖSTEN Hösten behöver inte nödvändigtvis innebära mörker och melankoli. Skördetider måste firas och vad passar då bättre än att förkovra sig i rustik mat kombinerat med rikliga mängder öl. Huruvida Schnitzeln har sitt faktiska ursprung i Österrike eller exempelvis Tjeckien lär vara ämne för fortsatta centraleuropeiska diskussioner till tidens slut. Vad som är säkert är emellertid att det är en utmärkt rätt som kan förtäras såväl på restaurang som i hemmet i goda vänners lag. Denna sköljs förslagsvis ner med Stiegl, som bryggs i Österrikes största privatägda bryggeri i Salzburg.

RIKSDAGEN Att bevittna riksdagens högtidliga öppnande är att bli påmind om futtigheten i den svenska demokratin. I kontrast till riksdagens kommunal-inspirerade korridorer står exempelvis den ungerska

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

parlamentsbyggnad som färdigställdes innan Österrike–Ungern splittrats. För den som befinner sig utanför överhuset finns numrerade fåror för adelsmännen att förvara sina cigarrer i under sammanträdet. Finns det ens rökrum på riksdagen?

BOSTÄDER Efter riksdagens högtidliga öppnande tar arbetet i demokratins (så kallade) högborg vid. Politiker har ännu inte insett att de bör hålla sig ur vägen och kommer därför även i fortsättningen att försöka lösa politiskt skapade problem med mer politik. Regeringen kommer ge sig i kast med att lösa bostadskrisen med riktade subventioner. Ett klassiskt recept vars effekter finns att beskåda runt om i världen där socialism har haft sin framfart.

Tacka vet jag Wiens innerstad!

31

Tänkvärt

SYNA POPULISTERNA Av RASMUS TÖRNBLOM

Rasmus Törnblom är förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet.

Här skriver han om hur vi bäst möter den våg av populism som sveper fram över världen.

Jag var med och beslutade om decemberöverenskommelsen i Moderaternas partistyrelse. Det är det mest ogenomtänkta politiska beslut som jag har deltagit i.

Det är lika bra att säga det på en gång för att kunna lägga ut orden ordentligt i denna text.

Ett tredje blocks intåg i svensk politik försatte det politiska Sverige i en paralysering. Vänsterpartierna valde att tillämpa översittarnas favoritmetod – osynliggörande – allt skulle fortsätta som vanligt om man bara låtsades som att allt var som vanligt. Ett grepp som även är vanligt förekommande bland små barn.

Hålla för ögonen och blunda så försvinner det obehagliga framför en.

Allianspartierna, som hur mycket vänsterpartierna än önskat att så vore fallet, hade lite svårare med översittarattityden. Visst fanns det tendenser till osynliggörande, men den bärande lösningen från högern var snarare bror duktigs. Ett tredje block finns, men de ska inte ges inflytande. Istället skulle spelreglerna ändras och Allianspartierna anpassa sig för att inte kunna

32

bli kritiserad av Aftonbladets ledarsida med flera för att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna.

Konsekvenserna av Alliansens lösning kom att bli förödande för förmågan att driva frihetlig politik.

Det stora problemet är att Alliansen i konstruerandet av decemberöverenskommelsen och valet att anpassa sig på grund av ett annat parti utmanade hela det parlamentariska systemet. Principen att största block bildar regering bör i de flesta fall vara giltig. Problemet är bara att att det inte räcker. Ska man formulera en princip för regeringsbildande måste den vara giltig i samtliga fall. Det var inte den här principen. Hur illa regeringen än skötte sig hade man försäkrat att oppositionen inte skulle vara vare sig regeringduglig eller regeringssugen. Decemberöverenskommelsens bristande princip tillsammans med anpassningen av sina egna politiska ageranden satte Allianspartiernas riksdagsgrupper ur spel. Den parlamentariska uppgiften – att försöka få igenom sina förslag i riksdagen – var satt åt sidan.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Tänkvärt Väljarna såg det. De var som att de enda som inte såg det var partierna i Sveriges riksdag. Vänsterpartierna fortsatte blunda och gladdes över den nyvunna makten. Allianspartierna satte så mycket stolthet i att förklara varför de räddat Sverige genom att permanenta sig själva i en självpåtagen oppositionsroll.

Sverigedemokraterna gladdes säkerligen åt att allt var som vanligt. De kunde fortsätta kritisera och ställa ut löften som sällan bemöttes, och än mer sällan bemöttes sakligt.

Tiderna och den politiska spelplanen hade förändrats.

När Moderaterna förlorade val under 1900-talet, vilket skedde i stort sett var tredje år under förra seklet, visste de moderata väljarna att det var läge att knyta näven i fickan och hoppas på ett bättre reslutat i nästa val. Med två politiska block varav det ena härskade och söndrade mer eller mindre oavbrutet var sannolikheten för den moderata oppositionen att få igenom sina förslag

I en tid där mitten-vänster- och mitten-högerpartier blöder väljare till populistiska krafter tycks få vilja möta populisterna med det verktyg som antaligen biter bäst – en gammal hederlig debatt om genomtänkta sakförslag där alla avkrävs svar. I Alliansen tycks Moderaterna och Kristdemokraterna ha börjat inse allvaret och ta den parlamentariska uppgiften på allvar.

Samtidigt krävs samarbete med alla fyra Allianspartier för att Sverige ska kunna drivas i en frihetlig riktning.

Därför blir det särskilt sorgligt när Centerpartiet och Liberalerna väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsementaliteten. Att inte gemensamt vilja pröva sina förslag och sin regeringsduglighet därför att Sverigedemokraterna kan tänkas rösta för dem är att reducera sitt riksdagsarbete. Inget ont om tankesmedjor, men ett parti som inte vill försöka realisera sina förslag eller pröva sin regeringsduglighet kan lika gärna lämna riksdagen och istället starta tankesmedja i väntan på nästa valrörelse.

När Jan Björklund i samband med riksdagens öppnande utlöste en mindre storm i sitt eget parti genom att öppna upp för att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande samtal gjordes det med motiveringen att populisterna skulle synas. Det behövs inga blocköverskridande samtal för syna populismen. Liberala och konservativa partier sitter inte i riksdagen för att göra blocköverskridande överenskommelser med socialister, populister och nationalister. Det som behövs är att Alliansen samlar sig och tvingar regeringen och Sverigedemokraterna att ta ställning till politiska förslag.

»I en tid där karaktärerna i House of Cards och Game of Thrones definierar om den mediala bilden av politik vore det välkommet att föra politiken tillbaka till att handla om just politik.« praktiskt taget obefintlig. De moderata väljarna fick glädjas åt skickliga debattinlägg och KU-anmälningar.

I dag räcker inte det. Det parlamentariska läget är osäkert och väljarna förväntar sig att partierna fullföljer sin parlamentariska uppgift. Det finns inga garantier för att gemensamma alliansförslag går igenom i riksdagen. Men om man inte ens försöker, då kommer garanterat inte gå igenom.

I en tid där karaktärerna i House of Cards och Game of Thrones definierar om den mediala bilden av politik vore det välkommet att föra politiken tillbaka till att handla om just politik. Att tro på en kursriktning för Sverige, arbeta fram gedigna reformförslag och pröva dem parlamentariskt. Svensk politik är i akut behov av en seriös reformdebatt. Ändå handlar det mest om trams och spelteori. En mediavecka kan gå åt att avkräva svar på huruvida Sverigedemokraterna är rasister eller inte. När handlade en hela mediavecka senast om en omfattande politisk reform?

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Så länge det inte görs kommer populister, oavsett om de är röda, bruna eller gröna att kunna hålla låda.

Oavsett om de heter Donald Trump som ska bygga en mur och låta Mexico betala för den eller om de heter Gustav Fridolin som ska fixa skolan på 100 dagar. Det är samma andas barn. De finns överallt och tar sig fram på löften om att allt ska bli bra på någon annans bekostnad. De obehagliga är inte deras existens, utan de etablerade partiernas övertygelse om att lösningen är allt annat än att faktiskt göra sin uppgift.

33

Här lämnar borgerligheten walk-over

Den borgerliga oppositionen har ännu en gång beslutat sig för att inte gå fram med en gemensam budget. DÖ må vara dödförklarad men de borgerliga partierna lever fortfarande efter dess principer. På så sätt avstår de från möjligheten att påverka Sverige i en mer frihetlig riktning. Borgerliga ledamöter borde vara sina väljare trogna och fälla regeringens budget.

!

Vi kräver en aktiv borgerlig opposition som tar sitt uppdrag på allvar och gör sitt yttersta för att få bort den socialdemokratiska regeringen.

Vad händer i höst?

22 oktober Österikiska skolan – Förbundsseminarium och sittning Stockholm 12–13 november Bildning & Dekadens – Studentföreningen Ateneums årliga utbildning Skanör 26 november FMS Göteborg – 80-årsjubileum Göteborg 29 november–1 december Brysselresa 9–11 december Höstkonferens Stockholm

Tänkvärt

ETT DEMOKRATIERNAS FÖRBUND Av MARTIN HALLANDER Martin Hallander är förbundsstyrelseledamot i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.

Här argumenterar han för ett införande av ett demokratiernas förbund.

I dagarna samlas FNs generalförsamling och världens ledare håller tal om vikten av fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter men få av dessa är verkligen beredda att sätta handling bakom deras ord. Samtidigt fortsätter FN att misslyckas med sitt viktigaste uppdrag, att säkra freden. Det är dags att inte bara prata om att reformera FN-systemet, det är dags att bygga upp en helt ny organisation bestående av demokratier som tillsammans kämpar för fred, säkerhet och demokrati.

Aldrig har två starka demokratier legat i krig med varandra. Demokratiska stater och samhällen har ett intresse i att hålla sig borta ifrån krig. För att frihet och demokrati ska kunna råda måste tryggheten ifrån krig också vara en verklighet. Detta är grundtanken till varför vi i KDU vill ha ett demokratiernas förbund.

Samtidigt sker det krig och brott emot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna i världen. Assads regim i Syrien som kommit undan med brott emot sin egen befolkning, Ryssland som illegalt annekterat delar av Ukraina och flera andra konflikter i världen som inte får lika mycket utrymme i media. Faktumet är att listan med FNs misslyckanden att ingripa när freden och värnandet av grundläggande mänskliga rättigheter går att göra lång.

Det är därför dags för ett omtag i utrikespolitiken i Sverige och i den demokratiska och fria världen.

Det är dags att uppvärdera innebörden av att vara en demokratisk och fri stat. Det är dags att införa ett

36

demokratikriterium vid vapenexport, det är dags att kraftigt skära ner i strukturbiståndet men framför allt så måste alla demokratiska stater tillsammans komma samman i ett demokratiernas förbund för att kunna mer kraftfullt som en samlad demokratisk värld kunna agera emot brott emot mänskliga rättigheter och freden.

Men så länge som diktaturer har en sån stor makt, så länge de röstar tillsammans så kommer FN inte att fungera. Redan har det skett ungefär 250 krig sedan bildandet av FN med 30 miljoner döda. Detta är resultatet av ett FNs arbete som styrs av icke-demokratiska länders intressen.

I den demokratiska och fria finns det däremot en kultur av att kunna kompromissa, förstå hur andra tänker och framför allt respekt för opposition och meningsmotståndare. Det är denna kulturen som det internationella samfundet behöver. Det skulle därför också kunna bli en morot för en del auktoritära stater att ta steget att bli demokratier för att också kunna vara med i denna organisation.

Sverige bör därför ta ett initiativ till bildandet av ett demokratiernas förbund tillsammans med alla världens fria och demokratiska stater. Målet med denna organisation är att vara ett starkt röstblock emot världens diktaturer, men också i längden var de som på helt egen kraft kan skapa legitimitet för agerande emot stater och grupper som bryter emot grundläggande mänskliga frioch rättigheter.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Klassiker

A TIME FOR CHOOSING Av RONALD REAGAN

Utdrag ur Ronald Reagans tal under Barry Goldwaters presidentvalskampanj 1964. Det principiella talet, som inte var tillräckligt för att ge Goldwater segern, propellerade Reagan från att vara skådespelare till den politiska scenen och lade grunden för att han sexton år senare skulle bli vald till president.

I have spent most of my life as a Democrat. I recently have seen fit to follow another course. I believe that the issues confronting us cross party lines. Now, one side in this campaign has been telling us that the issues of this election are the maintenance of peace and prosperity. The line has been used, “We’ve never had it so good.”

But I have an uncomfortable feeling that this prosperity isn’t something on which we can base our hopes for the future. No nation in history has ever survived a tax burden that reached a third of its national income.

Today, 37 cents out of every dollar earned in this country is the tax collector’s share, and yet our government continues to spend 17 million dollars a day more than the government takes in. We haven’t balanced our budget 28 out of the last 34 years. We’ve raised our debt limit three times in the last twelve months, and now our national debt is one and a half times bigger than all the combined debts of all the nations of the world. We have 15 billion dollars in gold in our treasury; we don’t own an ounce. Foreign dollar claims

38

are 27.3 billion dollars. And we’ve just had announced that the dollar of 1939 will now purchase 45 cents in its total value.

As for the peace that we would preserve, I wonder who among us would like to approach the wife or mother whose husband or son has died in South Vietnam and ask them if they think this is a peace that should be maintained indefinitely. Do they mean peace, or do they mean we just want to be left in peace?

There can be no real peace while one American is dying some place in the world for the rest of us. We’re at war with the most dangerous enemy that has ever faced mankind in his long climb from the swamp to the stars, and it’s been said if we lose that war, and in so doing lose this way of freedom of ours, history will record with the greatest astonishment that those who had the most to lose did the least to prevent its happening. Well I think it’s time we ask ourselves if we still know the freedoms that were intended for us by the Founding Fathers.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Klassiker Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, “We don’t know how lucky we are.” And the Cuban stopped and said, “How lucky you are? I had someplace to escape to.”

And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there’s no place to escape to. This is the last stand on earth.

the thin one. So they’re going to solve all the problems of human misery through government and government planning. Well, now, if government planning and welfare had the answer—and they’ve had almost 30 years of it—shouldn’t we expect government to read the score to us once in a while? Shouldn’t they be telling us about the decline each year in the number of people needing help? The reduction in the need for public housing?

And this idea that government is beholden to the people, that it has no other source of power except the sovereign people, is still the newest and the most unique idea in all the long history of man’s relation to man.

But the reverse is true. Each year the need grows greater; the program grows greater. We were told four years ago that 17 million people went to bed hungry each night. Well that was probably true. They were all on a diet. But now we’re told that 9.3 million families in this country are poverty-stricken on the basis of earning less than 3,000 dollars a year. Welfare spending [is] 10 times greater than in the dark depths of the Depression. We’re spending 45 billion dollars on welfare. Now do a little arithmetic, and you'll find that if we divided the 45 billion dollars up equally among those 9 million poor families, we’d be able to give each family 4,600 dollars a year. And this added to their present income should eliminate poverty. Direct aid to the poor, however, is only running only about 600 dollars per family. It would seem that someplace there must be some overhead.

This is the issue of this election: whether we believe in our capacity for self-government or whether we abandon the American revolution and confess that a little intellectual elite in a far-distant capitol can plan our lives for us better than we can plan them ourselves.

You and I are told increasingly we have to choose between a left or right. Well I’d like to suggest there is no such thing as a left or right. There’s only an up or down: [up] man’s old—old-aged dream, the ultimate in individual freedom consistent with law and order, or down to the ant heap of totalitarianism. And regardless of their sincerity, their humanitarian motives, those who would trade our freedom for security have embarked on this downward course. [...]

Well, I, for one, resent it when a representative of the people refers to you and me, the free men and women of this country, as “the masses.” This is a term we haven’t applied to ourselves in America. But beyond that, “the full power of centralized government”—this was the very thing the Founding Fathers sought to minimize. They knew that governments don’t control things. A government can’t control the economy without controlling people. And they know when a government sets out to do that, it must use force and coercion to achieve its purpose. They also knew, those Founding Fathers, that outside of its legitimate functions, government does nothing as well or as economically as the private sector of the economy. [...]

We have so many people who can’t see a fat man standing beside a thin one without coming to the conclusion the fat man got that way by taking advantage of

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Now—so now we declare “war on poverty,” or “You, too, can be a Bobby Baker.” Now do they honestly expect us to believe that if we add 1 billion dollars to the 45 billion we’re spending, one more program to the 30-odd we have—and remember, this new program doesn’t replace any, it just duplicates existing programs—do they believe that poverty is suddenly going to disappear by magic? Well, in all fairness I should explain there is one part of the new program that isn’t duplicated. This is the youth feature. We’re now going to solve the dropout problem, juvenile delinquency, by reinstituting something like the old CCC camps [Civilian Conservation Corps], and we’re going to put our young people in these camps. But again we do some arithmetic, and we find that we’re going to spend each year just on room and board for each young person we help 4,700 dollars a year. We can send them to Harvard for 2,700! Course, don’t get me wrong. I’m not suggesting Harvard is the answer to juvenile delinquency. [...]

Yet anytime you and I question the schemes of the do-gooders, we’re denounced as being against their

39

Klassiker humanitarian goals. They say we’re always “against” things—we’re never “for” anything.

Well, the trouble with our liberal friends is not that they’re ignorant; it’s just that they know so much that isn’t so. [...]

But we’re against those entrusted with this program when they practice deception regarding its fiscal shortcomings, when they charge that any criticism of the program means that we want to end payments to those people who depend on them for a livelihood. They’ve called it “insurance” to us in a hundred million pieces of literature. But then they appeared before the Supreme Court and they testified it was a welfare program. They only use the term “insurance” to sell it to the people.

And they said Social Security dues are a tax for the general use of the government, and the government has used that tax. There is no fund, because Robert Byers, the actuarial head, appeared before a congressional committee and admitted that Social Security as of this moment is 298 billion dollars in the hole. But he said

last week, when France admitted that their Medicare program is now bankrupt. They’ve come to the end of the road. [...]

I think we’re for an international organization, where the nations of the world can seek peace. But I think we’re against subordinating American interests to an organization that has become so structurally unsound that today you can muster a two-thirds vote on the floor of the General Assembly among nations that represent less than 10 percent of the world’s population. I think we’re against the hypocrisy of assailing our allies because here and there they cling to a colony, while we engage in a conspiracy of silence and never open our mouths about the millions of people enslaved in the Soviet colonies in the satellite nations.

I think we’re for aiding our allies by sharing of our material blessings with those nations which share in our fundamental beliefs, but we’re against doling out money government to government, creating bureaucracy, if not socialism, all over the world. We set out to

»Actually, a government bureau is the nearest thing to eternal life we’ll ever see on this earth.« there should be no cause for worry because as long as they have the power to tax, they could always take away from the people whatever they needed to bail them out of trouble. And they’re doing just that. [...]

At the same time, can’t we introduce voluntary features that would permit a citizen who can do better on his own to be excused upon presentation of evidence that he had made provision for the non-earning years?

Should we not allow a widow with children to work, and not lose the benefits supposedly paid for by her deceased husband? Shouldn’t you and I be allowed to declare who our beneficiaries will be under this program, which we cannot do? I think we’re for telling our senior citizens that no one in this country should be denied medical care because of a lack of funds. But I think we’re against forcing all citizens, regardless of need, into a compulsory government program, especially when we have such examples, as was announced

40

help 19 countries. We’re helping 107. We’ve spent 146 billion dollars. With that money, we bought a 2 million dollar yacht for Haile Selassie. We bought dress suits for Greek undertakers, extra wives for Kenya[n] government officials. We bought a thousand TV sets for a place where they have no electricity. In the last six years, 52 nations have bought 7 billion dollars worth of our gold, and all 52 are receiving foreign aid from this country.

No government ever voluntarily reduces itself in size. So, governments’ programs, once launched, never disappear.

Actually, a government bureau is the nearest thing to eternal life we’ll ever see on this earth. [...]

Now it doesn’t require expropriation or confiscation of private property or business to impose socialism on a people. What does it mean whether you hold the

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Klassiker deed to the—or the title to your business or property if the government holds the power of life and death over that business or property? And such machinery already exists. The government can find some charge to bring against any concern it chooses to prosecute.

Every businessman has his own tale of harassment.

Somewhere a perversion has taken place. Our natural, unalienable rights are now considered to be a dispensation of government, and freedom has never been so fragile, so close to slipping from our grasp as it is at this moment.

Our Democratic opponents seem unwilling to debate these issues. They want to make you and I believe that this is a contest between two men—that we’re to choose just between two personalities. [...]

Those who would trade our freedom for the soup kitchen of the welfare state have told us they have a utopian solution of peace without victory. They call their policy “accommodation.” And they say if we’ll only avoid any direct confrontation with the enemy, he’ll forget his evil ways and learn to love us. All who oppose them are indicted as warmongers. They say we offer simple answers to complex problems. Well, perhaps there is a simple answer—not an easy answer— but simple: If you and I have the courage to tell our elected officials that we want our national policy based on what we know in our hearts is morally right.

We cannot buy our security, our freedom from the threat of the bomb by committing an immorality so great as saying to a billion human beings now enslaved behind the Iron Curtain, “Give up your dreams of freedom because to save our own skins, we’re willing to make a deal with your slave masters.” Alexander Hamilton said, “A nation which can prefer disgrace to danger is prepared for a master, and deserves one.”

Now let’s set the record straight. There’s no argument over the choice between peace and war, but there’s only one guaranteed way you can have peace—and you can have it in the next second—surrender. [...]

Admittedly, there’s a risk in any course we follow other than this, but every lesson of history tells us that the greater risk lies in appeasement, and this is the specter our well-meaning liberal friends refuse to face—that their policy of accommodation is appeasement, and it gives no choice between peace and war, only between fight or surrender. If we continue to

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

accommodate, continue to back and retreat, eventually we have to face the final demand—the ultimatum.

And what then—when Nikita Khrushchev has told his people he knows what our answer will be? He has told them that we’re retreating under the pressure of the Cold War, and someday when the time comes to deliver the final ultimatum, our surrender will be voluntary, because by that time we will have been weakened from within spiritually, morally, and economically. He believes this because from our side he’s heard voices pleading for “peace at any price” or “better Red than dead,” or as one commentator put it, he’d rather "live on his knees than die on his feet.” And therein lies the road to war, because those voices don’t speak for the rest of us.

You and I know and do not believe that life is so dear and peace so sweet as to be purchased at the price of chains and slavery. If nothing in life is worth dying for, when did this begin—just in the face of this enemy? Or should Moses have told the children of Israel to live in slavery under the pharaohs? Should Christ have refused the cross? Should the patriots at Concord Bridge have thrown down their guns and refused to fire the shot heard ’round the world? The martyrs of history were not fools, and our honored dead who gave their lives to stop the advance of the Nazis didn’t die in vain.

Where, then, is the road to peace? Well it’s a simple answer after all.

You and I have the courage to say to our enemies, “There is a price we will not pay.” “There is a point beyond which they must not advance.” And this—this is the meaning in the phrase of Barry Goldwater’s “peace through strength.” Winston Churchill said, “The destiny of man is not measured by material computations. When great forces are on the move in the world, we learn we’re spirits—not animals.” And he said, “There’s something going on in time and space, and beyond time and space, which, whether we like it or not, spells duty.”

You and I have a rendezvous with destiny.

We’ll preserve for our children this, the last best hope of man on earth, or we’ll sentence them to take the last step into a thousand years of darkness.

We will keep in mind and remember that Barry Goldwater has faith in us. He has faith that you and I have the ability and the dignity and the right to make our own decisions and determine our own destiny.

Thank you very much.

41

Föreningarna

Studentföreningen Ateneum (Lund) Philip Norrman ph.norrman@gmail.com 070-697 11 23

Högerteknologerna (Stockholm) Erik Erlandsson erik.s.erlandsson@gmail.com 070-7358410

Fria Moderata Studentföreningen i Växjö Johan Smedin johan.smedin@gmail.com 072-242 75 55

Högerjuristerna (Stockholm) Lovisa Kronsporre lovisakronsporre@gmail.com 070-590 84 75

Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg Frida Granath frida.l.granath@gmail.com 072-210 68 65

Fria Moderata Studentföreningen (Stockholm) Birgitta Lundholm lundholm.birgitta@gmail.com 070-717 10 69

Linköpings Fria Moderata Studentförening Freya Björnfot freyabjoernfot@gmail.com 070-244 24 03

Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala – Geijerska Studentföreningen Hjalmar Dunås geijerska@fmsf.se 070-486 92 60

Fria Moderata Studentföreningen Handelshögern (Stockholm) Oscar Andersson oscar.c.a.anderson@gmail.com 070-401 03 30

Fria Moderata Studentföreningen i Umeå Max Carlsson mmaxcarlsson@gmail.com 072-382 51 42

Finns det inte en förening vid ditt lärosäte?

Kontakta Förbundets ordförande Hugo Selling på 072-371 20 59 alternativt hugo.selling@fmsf.se för att få mer information om hur du kan starta en förening.

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

43

Ny Organisationssekreterare

NY ORGANISATIONS-­ SEKRETERARE

Fria Moderata Studentförbundets presidium har, i samråd med ordföranderådet, beslutat att anställa Alexander Fritz Englund som ny organisationssekreterare.

Alexander studerar vid Handelshögskolans i Stockholm masterprogram i nationalekonomi. Han har sin politiska bakgrund i Moderata ungdomsförbundet. Han har en kandidatexamen i nationalekonomi från Uppsala universitet och har även läst universitetskurser i tyska, slovakiska och teoretisk filosofi.

förbundet på ett gott sätt utåt.

På FMSF:s kansli kommer Alexander främst att ansvara för administration och ekonomifrågor, kontakt med förbundets föreningar samt research och utformande av nya kampanjer och skrifter.

Vi är glada över att Alexander tackat ja till att bli en del av vårt kansli och önskar honom varmt lycka till! /Presidiet

Alexander har tidigare gjort praktik i Europaparlamentet för Moderaternas tidigare europaparlamentariker Anna Ibrasagic samt jobbat som researcher på Timbro.

Presidiet bedömer att Alexander har rätt färdigheter, erfarenheter och karaktär för att kunna lösa uppgifterna som organisationssekreterare och representera

44

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Redaktionen

I det här numret frågar vi redaktionsmedlemmarna vilken deras favoritpresident genom tiderna är samt vem de hoppas vinner presidentvalet i år.

JOHAN RIDENFELDT

FAVORIT: Grover Cleveland RÖSTAR PÅ: Gary Johnson

ADAM VALLIN

FAVORIT: Ronald Reagan RÖSTAR PÅ: Gary Johnson

MAGNUS JERNKROK

FAVORIT: Chester A. Arthur RÖSTAR PÅ: Hillary Clinton, motvilligt

ANELA MURGUZ

MARKUS KONOW

FAVORIT: Abraham Lincoln RÖSTAR PÅ: Gary Johnson

CATARINA KÄRKKÄINEN

FAVORIT: Ronald Reagan RÖSTAR PÅ: Gary Johnson

PHILIP NORRMAN

FAVORIT: Ronald Reagan RÖSTAR PÅ: Hillary Clinton

FAVORIT: Thomas Jeffersson RÖSTAR PÅ: Hillary Clinton

DANIEL SVENSSON

EMMA SÖDERBERG MAJANEN

FAVORIT: Coolidge RÖSTAR PÅ: Gary Johnson

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

FAVORIT: Ronald Reagan RÖSTAR PÅ: Gary Johnson

45

Linjerat SVENSK LINJE Årgång 74

REDAKTÖR

Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se

REDAKTIONSSEKRETERARE Adam Vallin

REDAKTION

FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm 08-791 50 05 www.fmsf.se

ORDFÖRANDE Hugo Selling hugo.selling@fmsf.se

Magnus Jernkrok Emma Söderberg Majanen Catarina Kärkkäinen Daniel Svensson Philip Norrman Anela Murguz

VICEORDFÖRANDEN

FORMGIVNING Markus Konow

Johan Eriksson johan.eriksson@fmsf.se

ANSVARIG UTGIVARE

Sten Storgärds sten.storgards@fmsf.se

OMSLAG

ORGANISATIONSSEKRETERARE

Hugo Selling

Foton: Gage Skidmore https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

FUNNET Abraham Lincoln, av Alexander Gardner, 1865

WWW.SVENSKLINJE.SE Hör gärna av dig till redaktionen via e-post johan.ridenfeldt@fmsf.se, kommentera på vår Facebooksida facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6 500, 11 000 eller 15 500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

André Frisk andre.frisk@fmsf.se

Catarina Kärkkäinen catarina.karkkainen@fmsf.se

Alexander Fritz Englund alexander.fritz@fmsf.se

INTERNATIONELL SEKRETERARE Oliva Andersson olivia.andersson@fmsf.se

ARBETSMARKNADSPOLITISK SEKRETERARE Filip Åhsberger filip.ahsberger@fmsf.se

FÖRSVARS- OCH SÄKERHETSPOLITISK SEKRETERARE Zebulon Carlander zebulon.carlander@fmsf.se

PRENUMERATIONSÄRENDEN TEXTER

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

46

info@fmsf.se

TRYCK

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

Svensk Linje • nummer 3 • hösten 2016

Sverige hör till världens mest frihetliga och individualiserade länder.

Trots det har den ideologi som mer än andra betonar just frihet och individualism - den klassiska liberalismen - förblivit en främmande fågel i det svenska ideologiska landskapet.

”Klassisk liberalism ger som utlovat en rättfram och enkel introduktion till principerna, personerna och de avgörande teoribildningarna inom den klassiska liberalismen.”

Jesper Ahlin Doktorand i filosofi och förordsförfattare.

Klassisk liberalism: En introduktion introducerar den klassiska liberalismens idéer och tänkare: från John Locke till Robert Nozick, från Voltaire till Ayn Rand.

Författaren Eamonn Butler är ekonom och grundare och chef för Adam Smith Institute i London. Boken har översatts till svenska av Mattias Svensson.

POSTTIDNING B

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Kommunikation som skapar värde Public Affairs

Corporate Communications

Financial Communications

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och utnyttja sina möjligheter maximalt.

Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Grundat 1970 | kreab.com