Svensk Linje, nr. 1, 2014

Våren 2014

NUMMER 1

Kast FÖRDJUPAT: Frigörelse

norrland

Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

Funnet

2

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Innehåll Ledaren 4 Förbundsordföranden 5 Bomber 6 Fördjupat: Frigörelse Norrlands självständighet | Fredrik Westerlund 8

Tänkvärt Bildning och ockupation | Johanna Grönbäck 10

Fördjupat: Frigörelse Frigörelse och paradoxer | Louise Persson 12 Frigör skolan | Adam Vallin 16 Den franska självmotsägelsen | Josefin Strömberg 18 En ringa reflektion | Ulf Adelsohn 22

Mitt i Linjen 27 Tänkvärt En knarkfri dag varje vecka | Alfred Askeljung 28

Inflikat 31 Frihet & säkerhet | Hugo Selling 31

Fördjupat: Frigörelse Skadan med skademinering | Mattias Svensson 32

Tänkvärt Sjuka rättigheter | Eleonore Lundkvist 36

Tant Rand Rekommenderar 38 Farbror Hayek Haussar 39 Inflikat Paradise lost - Memphistragedi | Adam Sandberg 41

Fördjupat: Frigörelse Kast och kapitalism | Henrik Sundbom 42

Chydeniuspriset 45 Klassiskt The liberty manifesto | P.J. O’Rourke 46

Redaktionen 48 Linjerat 50

3

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Ledaren

Frigörelse

En av de vackraste ambitioner en politiker kan ha är att vilja göra ingenting. Tyvärr måste de som vill se en värld av fria människor och fria marknader ofta arbeta flera gånger hårdare än de som förordar politiska lösningar på alla problem. Det är allt för enkelt att när skolan går på knäna ropa på mer pengar, som en extra miljard skulle hjälpa en redan svullen budget, att högre löner till lärare som inte nu kan få sina klasser att lyssna skulle ändra på den saken. Det är samma personer som resonerar så som tidigare trodde att svensk industri kunde hjälpas genom att staten subventionerade deras verksamhet eller skyddade den samma med höga tullar. De tror också att jobb i svensk byggoch transportsektor går att skydda genom att hindra konkurrens från människor från andra länder.

Att staten bär ansvar för människan från vaggan till graven, är en förhållandevis ny uppfattning. Innan välfärdsstatens utbyggnad på 50, 60 och 70-talen var det otänkbart. Det berodde till stor del på att det var omöjligt att kräva någon annan på pengar. Innan industrialiseringen var alla fattiga, till och med de rika.

Staten var också fattig, och skatterna med våra mått mätt extremt låga. Det hade helt enkelt varit omöjligt att kräva ut mer än något tiotals procent, eftersom marginalerna var små. I dag är marginalerna så höga att vi kan ge bort nästan 50 procent av vår inkomst och ändå leva gott. Däri ligger en paradox, att ju rikare vi som individer blir, ju mer värde som skapas av företag, desto rikare blir också staten. I början kunde endast basala behov tas om hand, till exempel försvaret.

Efter det sjukvård, hela vägen till att Göran Persson subventionerade medelklassens dagis. Att frigöra sig 4

från välfärdsstatens ok har därför länge varit svårt.

Men de senaste tio åren har skattesänkningar stått på agendan. Statens andel av BNP och människors eget beslutsfattade har i stället fått ta allt större plats. Det är symptomatiskt. Marginalnyttan med en välfärdsstat sjunker naturligtvis när medborgarnas inkomster ökar. Ju rikare befolkningen blir, desto mer villiga blir medborgarna att ta hand om sig själv.

Ungefär samtidigt som välfärdsstaten nådde sin peak, började också sociala friheter bli allt viktigare. Det grundar sig i samma samhällsutveckling. Ju rikare människor blir, desto mindre måste de bry sig om pengar. På samma sätt som en stabil medelklass är en förutsättning för en framväxande demokrati, är en befolkning som inte är materiellt hotad en förutsättning för tolerans. Frihet för kvinnor, invandrare och HBTQ-personer har kommit under en rik tid i Sveriges och världens historia. Bakslag har kommit i tider av relativa bakslag.

En slutsats som går att dra från svensk frigörelse från ett socialistisk och kollektivistiskt ok är att den som ville göra ingenting ofta möter hårdare motstånd än den som vill göra allt. För att frigörelsen ska fortsätta måste ett hårt politisk arbete till, men också rätt ekonomiska förutsättningar. Det är värt att minnas under ett valår.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Förbundsordföranden

Björnen har vaknat

Det går inte att följa utvecklingen i Ukraina utan att bli berörd. Först, att se de modiga studenterna som intog Maidan för att protestera mot Janukovytj kleptokrati. En segdragen konflikt, där regimen använde vattenkanoner för att demonstranterna inte skulle kunna stanna kvar i ett Kiev i minusgrader. Men de stannade, och stödet för dem växte. Det var när Janukovytj vägrade skriva under ett framförhandlat associationsavtal med EU som landets unga fick nog.

De ville vara en del av Europa. Av allt det som vi tar för givet. Av marknadsekonomi, demokrati, framtidshopp och fred. De fick de inte, och allt vad de har betalat har kunnat ses när den politiska elitens hem filmas och läggs ut på Youtube. Om vi ibland säger att skatt är stöld, då är det Janukovytj gjort mot det ukrainska folket väpnat rån.

Efter månader av protester sas det att regimen tröttnat. Nu skulle det tunga artilleriet sättas in, och demonstrationerna upplösas. Då sägs det att veteranerna från Afghanistankriget ställde sig sida vid sida med studenter, socialister, liberaler och alla andra som fått nog. De kom ärrade och slitna, för de var inte veteraner från George W Bushs krig, utan från Brezjnevs.

Det blev allt svårare att slå ner demonstrationerna, som samtidigt blev allt mer våldsamma. Parlamentet ockuperades och Janukovytj tvingades både avgå och fly. När det utlystes nyval, verkade de demokratiska krafter ha segrat. Ukrainas kleptokratiska styre verkade försvunnet. Att nyvalet skulle hållas den 25 maj, samma dag som det är val till Europaparlamentet var enormt symboliskt. Det skulle ge Ukraina chansen att ta ett stort steg mot väst, och mot Europa.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Men att välja sin väg egen väg är kontroversiellt för länder som legat bakom Järnridån. Det är kontroversiellt för Estland och Polen, men så långt räcker inte den ryska aggressionen, och att sträcka in sin knutna näve i EU skulle man aldrig våga. I Ukraina ser Ryssland hur en av deras sista lydstater är på väg att försvinna, det är ju inte första gången de gör uppror mot korruptionen och kleptokratin. Nu har Putin känt sig tvungen agera, och ockuperat Krim. Mer information än så finns inte i skrivande stund.

Den snälla tolkningen av det hela är att Vladimir Putin endast vill skydda den ryska flottbas som finns på Krim. Men det har varken parlamentet, Putin eller någon av hans ministrar angett som skäl för annekteringen. I stället har det handlat om att “skydda” den ryskspråkiga befolkningen, trots att hotelser mot dem varit en extremt marginell företeelse i protesterna. Motiveringen känns igen från Georgienkriget.

Våra baltiska grannstater har även de stora ryska minoriteter. Måste de också “skyddas”, är det frågan om en storskalig konflikt och början på ett nytt, förhoppningsvis kallt, krig.

När läsaren har numret i sin hand finns förhoppningsvis facit tillgängligt. Ukraina får inte offras på geopolitikens altare, och Putins vapenskrammel måste få ett slut. Återigen kommer hotet mot världsfreden från Moskva. Och det är 100 år sedan Första världskriget bröt ut.

5

Bomber Mad Max Så här illojalt hade aldrig Clock uttalat sig

Småburgerligt Max om skatter

Supersize me Marx om skatter

Dumt och sorgligt Höjd skatt

Tant Gredelin Uppenbarligen inte tant Grön

Inuti det lila kuvertet

Skillnaden på en skolelev och en riksdagsman Den ena sitter inte kvar trots att den behöver, den andre sitter kvar trots att den inte behövs

Lindahlskatt En fair skatt

Faireskatt En Lindahlskatt

Man bites dog Ingen nyhet i Nordkorea

Dog bites man Nyhet i Nordkorea

Dear Sir, I have an important business proposal…

Nyfiken på partiledaren

I swear -- by my life and my love of it --

Döende patient filmad på sjukhus

…that Miles Davis is the best musician ever…

Om det ändå var Borg och inte Ask Ministrar som inte ändrat åsikt sedan ungdomsförbundet

Anders Borg

Behöver vi fler soffliggare?

Agerade konkludent

Förbjud tiggeri Börja med Radiotjänst

Vice taliban

Den förlorade sonen

Susanne Eberstein

LO och ingångslönerna

Men Berlusconi då?

Den förlorade generationen

Den kan bomba bort fattigdom Så skapar brasilianska jasägare svenska jasägare

JAS NG säljs med afterburner Extra throttle will give the big push

Ironisk inkonsistens Varför tar SDU inte bara in några invandrare om de vill ha bidrag?

“Kunskapsprov i marxism krav för journalister” Vi vet, men varför är den här artikeln på utrikessidorna?

6

“Man måste ju tänka på de utländska gästerna”

Jimmie Åkesson får inte gå på Nobelfesten Man måste ju tänka på de utländska gästerna

Kåkstad i Högdalen Man måste ju tänka på de utländska gästerna

Kvinnobilförarfri dag när saudierna kommer Man måste ju tänka på de utländska gästerna

Hört på herrtoaletten i Sotji Ta tvåan

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Bomber Feministiskt !ntelligenstest

Laffer laughs

Fortsätt serien: 0,6 %, 0,4 %, ...

Höjd skatt för skolan kommer sänka den

Nästa val i riksdagen Tvåtusen år av väntan

I ledningen Washington och Colorado 0-1

F!’s valfond I Hur länge brinner 435 000 kronor?

F!’s valfond II Tre väljare enligt Jordahl

I swear by my life and my love of it that...

2010: 500 000, 2014: 100 000

that the Return of the Jedi is WAY better than the Empire Strikes back, man

Benny Anderssons väntevärde Vad kostar en väljare?

Intern stridsfråga i miljöpartiet

Mp: Guld och gröna skogar Fp: ...

F!: 80% av en manlig väljare Kd: 30 silverpenningar

Man kan ragga brudar utan sprit

Reformförslag

Finansiering av en bredare Panamakanal

S + Fp: Samtyckeslag Kd: Abortsamtyckeslag C: Samtyckestidelag V: Samtyckesgulag Sd: Asylavslag Mp: Örtomslag F!: Komiskt inslag Gamla M: Försvarsanslag Nya M: Minsta motståndets lag gamla MUF: Dryckeslag FMSF: Beskattningssamtyckeslag Nya MUF: Värva alla

En ska bort: Rob Ford Tila Tequila Beatrice Ask Justin Bieber

gemen video Like a swede

Lex Lundsberg När stängs Hinseberg?

Ta hjälp av Radiotjänst

Socialdemokratisk stagnation Från Rainer till Rudin

En ska bort Marc Dutroux Leif Bergmark Anders Eklund Madeleine Leijonhufvud Svar: Leif Bergmark, för han tänker inte på barnen

Bidragsfusk Vad som förenar landsbygd och stad

Utseendefixering Inte utan min McFeast

Socialbidrag

Decisions can be made without the state

Av de obildade, till de utbildade

Kommunen och EU ska ju också säga sitt

M delar analys och nylanserar Ask

Hört på Heimdal

Den postironiska väljargruppen är stor

Vem ger Stålbrännare alibi denna gången?

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

7

Fördjupat: Frigörelse

Norrlands självständighet Av: Fredrik Westerlund

Striden om Norrlands självständighet handlar om mer än om var hus får stå. Men likt befrielsen av Normandie är det en strid som börjar på stränderna, menar Fredrik Westerlund som är fri skribent och arbetar som kommunikatör på Arjeplogs kommun.

Just före jul, på morgonen den 20 december, fick Arjeplogs kommun en julklapp av Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt: ”Mark- och miljödomstolen upphäver länsstyrelsens beslut och fastställer miljö-, bygg och räddningsnämndens beslut att bevilja strandsskyddsdispens.”

Domstolen påpekade att det i Arjeplog finns ”mycket god tillgång till orörda stränder”, att det råder ett ”lågt bebyggelsetryck inom kommunen” samt att de områden som kommunen pekat ut som lämpliga för landsbygdsutveckling i strandnära läge ”endast utgör en ringa andel av kommunens samlade yta”.

Domstolen konstaterar dessutom att byn Mellanström, som ärendet gäller, huvudsakligen är belägen på mindre öar och att det därför är en förutsättning att mark inom strandskyddsområde kan användas om byns 8

bebyggelse ska kunna utvecklas. Faktum är att det i flera byar i Arjeplog inte bara är mindre attraktivt, utan näst intill omöjligt, att bygga så långt från vattenlinjen som lagen kräver.

Jag är lekman, men jag är benägen att hålla med domstolen. Arjeplog är Sveriges vattenrikaste kommun, men också den mest glesbefolkade. Här finns 8 727 sjöar, 3 stora älvar och 20 000 kilometer stränder.

Detta på en yta stor som Blekinge och Skåne tillsammans, men här bor det bara 2 983 personer.

Befolkningstätheten på 0,25 invånare per kvadratkilometer är så låg att EU fortfarande skulle betrakta kommunen som glesbygd, även om 100 000 människor flyttade hit. Skulle Arjeplog förtätas till samma nivå som Stockholm skulle kommunen härbärgera 60 miljoner invånare. Omvänt skulle det bo 15 personer i Stockholm, varav 4 stycken innanför tullarna.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse Här är stränder och allmänhetens tillgång till dem ingen knapp resurs. Den är knappt ens ändlig.

Trots detta är den vanliga gången för ett bygglov i Arjeplog, att det beviljas av kommunen och överprövas av Länsstyrelsen. Inte sällan påhejade av Naturskyddsföreningen, vars ordförande uttryckt oro för att människor som är ute och går med hunden inte längre skulle ha tillgång till en strandpromenad. Det sade han till ett kommunalråd för en kommun där det finns fler sjöar än hundar och så mycket orörd mark att man utan problem kan fiska och vandra i flera dagar, utan att träffa en enda annan människa. Eller hund, för den delen.

Strax efter Tjugondag Knut, den 21 januari, hade både julen och domstolens klokskap städats ut. Den här gången gällde det Sundnäs, en avlägsen och glesbefolkad by, även i det avlägsna och glesbefolkade Arjeplogs mått mätt. En beviljad dispens från strandskydd avslogs med hänvisning till att huset i fråga skulle uppföras 400 meter ifrån annan bebyggelse. Det skulle innebära att bebyggelsen spreds ut snarare än förtätades och något sådant vill domstolen inte veta av i strandskyddsområde. Inte ens i ett område där det avrundat till närmsta heltal bor 0 människor per kvadratkilometer.

Regeringen har försökt att justera strandskyddet och riksdagen har ändrat lagen i syfte att begränsa byggandet i redan hårt exploaterade områden och för att göra områden i landsbygd mer attraktiva. Statens tjänstemän var dock inte imponerade och ändringarna slog inte igenom som avsett. Regeringen har därför gett Boverket och Naturvårdsverket i uppdrag att göra en översyn av utfall och tillämpning.

Det är befängt att samma strandskydd (med några få och illa fungerande undantag) gäller i både Stockholm och Sundnäs. Mellanström är inte Malmö. Än mer befängt är det att staten, i form av länsstyrelsen, får överpröva kommunala beslut som vore staten bättre lämpad att avgöra en kommuns behov och förmåga att hantera sina egna resurser. Ty det är i sanning en resurs vi talar om här; i det annars fattiga Arjeplog finns en oerhörd rikedom på vatten och stränder. I en nödvändig strävan efter befolkningsökning och livskvalitet är det självklart att en försvinnande liten andel av alla dessa strandnära lägen både kan och måste användas till bebyggelse.

välfärd över hela landet, men de ska veta att det även här finns gott om knutna nävar. Ilska över att mineralerna grävts upp utan att lämna andra spår än sår i miljön. Frustration över allt vatten som rinner genom kraftverkens dammar utan att några pengar simmar uppströms. Minnet av skogsbolagen som tog virket och lämnade cancer i besprutningens spår. Därför handlar strandskydd om mer än stränder – det handlar om Norrlands frihet och självständighet.

Det är grannar, kommunmedborgare och kommunen, inte staten, som bäst vet hur strandnära områden ska tas till vara. Kommunerna borde ha ett helt avgörande inflytande över byggandet i den egna kommunen; länsstyrelsen borde inte få överpröva kommunernas beslut på eget initiativ. Beslut fattade på lägsta möjliga nivå, makt så nära den enskilde medborgaren som möjligt. Det är ett enkelt, och väldigt betydelsefullt, steg mot ett mer självständigt och oberoende Norrland. Det vill såväl vi som bor här som dem som inte bor här gärna se.

Detsamma gäller den betydligt större – och mer infekterade – frågan om gruvindustrin. Och skogen och jakten och fisket och vattenkraften. Det kommunala självstyret är en viktig och klok idé. Subsidiaritet är en effektiv och hedersam princip. Människor vet bäst själva vad de behöver och hur de ska handskas med sina resurser. Kunskapen om Arjeplogs förutsättningar, utmaningar och möjligheter, den är som störst i Arjeplog. Inte i Luleå och inte i Stockholm.

Sedan kan man förstås fråga sig om Norrland ska vara helt fritt och alldeles självständigt. Jag hör till dem som tror att vi behöver färre, inte fler, gränser, så jag tycker inte det. Dessutom finns det, även om alla intäkter från alla resurser skulle stanna i kommunerna, områden som behöver stöd utifrån. En del kommuner med stora avstånd och låga skatteintäkter har inte naturtillgångar i en storleksordning som skulle kunna försörja dem.

Där behövs det en interkommunal utjämning för att kunna erbjuda den likvärdiga service som alla i hela vårt land har rätt till.

Så nej, Norrland ska inte vara fritt och självständigt, men jag tycker gott att Norrland bör vara friare. Att alla vinner på att låta Norrland vara mer självständigt. Åtminstone, till att börja med, i frågan om bebyggelse i strandnära läge.

Det är en frihetsfråga. Folk i Stockholms välmående sovstäder må gnälla om det utjämningsstöd som faktiskt är direkt nödvändigt för en rättvis och värdig Svensk Linje • nr. 1 • 2014

9

Tänkvärt

Bildning och ockupation Av: Johanna Grönbäck

Johanna Grönbäck är ordförande emerita för Studentföreningen Ateneum och nu även utbildningspolitisk krönikör för tidningen Lundagård. För Svensk Linje skriver hon om Ockupera universitetet och dess syn på staten som bildningsgarant.

Det har nu gått ganska många veckor sedan ett flertal studenter, genom vad som kom att kallas för en ny studentrörelse, protesterade som ivrigast emot en statlig utredning vilken handlade om att möjliggöra för högskolor och universitet att ombildas till så kallade högskolestiftelser. Samlade under hashtagen #ockuperauniversitetet kom aktivisterna att generera en hel del rubriker och artiklar – men vad var det som egentligen hände och varför?

I flera av Sveriges studentstäder samlades nätverket för att protestera emot hur den högre utbildningen ”privatiseras”, ”säljs ut till kapitalister” och dylikt.

Under den allomfattande hashtagen kallades det vidare till möten, det målades banderoller, det twittrades, det instagrammades och så vidare. I Lund kom nätverksaktivisterna även att ta sig in i universitetshuset i något slags ockupation, med syftet att presentera sina krav för universitetets rektor. Ockupationen som sådan gick väl sådär och det ryktas om att de tre ockupanterna dessutom gick vilse inne i byggnaden och inte hittade till rektorns kontor. Utrymmet för ett 10

raljerande är smått överväldigande.

Måhända att vi inte ska fokusera på detta misslyckade ockupationsförsök om vi vill hitta en representativ händelse för #ockuperauniversitetet. Det kan vara av större värde att titta på hur hashtagsnätverket har varit fortsatt aktivt och bland annat har träffats veckovis för att diskutera sin kamp emot den statliga utredningen om högskolestiftelser.

Det är onekligen en väldigt akademisk kamp när det som står i skottlinjen enbart är en statlig utredning, och visst är det smart att protestera innan ett förslag har blivit mer än ett förslag. Men hur hamnade kampen här? År 1968 protesterade en ockupationsrörelse emot en statlig toppstyrning av högskolor. 45 år senare protesterar en ockupationsrörelse för en statlig toppstyrning av högskolor. Vad hände?

Grunden för protesterna finns i det förslag som handlar om att möjliggöra för lärosäten att ombildas till högskolestiftelser och följaktligen möjligheten för högskolor att vara annat än myndigheter (vilket de Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Tänkvärt flesta idag är). Tvärtemot vad som har antytts, öppnar förslaget inte upp för en vinstdrivande verksamhetsform eftersom det handlar om en stiftelseform, vilken per definition inte är vinstdrivande såsom exempelvis aktiebolag. Vidare innebär den föreslagna stiftelseformen ett ekonomiskt beroende av staten, vilket ger staten fortsatta möjligheter att påverka eventuella högskolestiftelser. Det där nyliberala samhället är fortsatt ganska långt borta – plakatens alla versaler till trots.

Med förslag som det aktuella går dock utvecklingen mot att möjliggöra för den högre utbildningen att bli mer fri från staten än vad dess nuvarande myndighetsform tillåter. Att kärnuppgifterna för lärosätena fortsatt är utbildning och forskning verkar lätt glömmas bort. Istället läggs fokus på att problematisera högskolans ökade handlingsfrihet gentemot staten.

lärosäten att bli högskolestiftelser är att bredda den högre utbildningen och att åtminstone i någon mån befria densamma från en statlig toppstyrning. År 1968 samlades ockupationsrörelsen för att kräva omfattande samhällsförändringar. I Lund samlades de i det dåvarande Studentkaféet Ateneum. Idag klingar kafénamnet väl, men förknippas förmodligen (och förhoppningsvis) med något annat än kaffe och fikabröd. Vad gäller ockupationsrörelsen kan den nyfikna fråga sig om det inte är kampen, snarare än idéerna, som sätts främst. Är det verkligen ett eventuellt möjliggörande av icke-vinstdrivande stiftelser vilka skulle vara ekonomiskt beroende av staten som #ockuperauniversitetet bedriver en kamp emot? Eller är det snarare kampen som sådan som är drivkraften?

Ockupationsrörelsen verkar uppfatta staten med dess toppolitiker som den huvudsakliga grund vilken allas bildning står och faller med. Det är staten - och endast staten - som kan stå som garant för god bildning.

Vi är förmodligen många som skriver under på att den högre utbildningen i Sverige idag står inför många utmaningar och lämnar mycket att önska. Men vem vet bäst hur man hanterar den högre utbildningens utmaningar om inte högskolorna själva? Att öka handlingsfriheten för dessa är inte bara önskvärt, det är även nödvändigt.

Genom att öppna upp för fler verksamhetsformer tas ett viktigt steg mot att låta personer verksamma inom högskolorna bestämma mer och mot att låta politiker bestämma mindre om utbildningen. Med detta tas också ett steg mot att öppna upp för en ökad mångfald av lärosäten. Utbildning bör rimligen vara något som anpassas efter lärosätenas kompetens snarare än efter politikers uppfattning om vad som i dagsläget efterfrågas av arbetsmarknaden.

Stiftelseformen möjliggör exempelvis även för universitet att bedriva forskning utomlands. Till skillnad från myndigheter måste inte stiftelser bedriva sin verksamhet inom Sveriges gränser.

Förslaget om högskolestiftelser i sig är dock inte fulländat och mycket av den kritik som har riktats mot det är såväl tung som relevant. Utredningen var förhållandevis ytlig och beskrivs ibland även som slarvig där många potentiella konsekvenser av högskolestiftelser kunde diskuteras mer ingående. Men den huvudsakliga frågan rörande högskolors självbestämmande är fortsatt viktig. Att skapa möjligheten för vissa Svensk Linje • nr. 1 • 2014

11

Fördjupat: Frigörelse

Frigörelse och paradoxer Av: Louise Persson

Louise Persson är klassiskt liberal debattör och författare. 2010 utkom hon med boken Klassisk feminism (Hydra Förlag).

För 200 år sedan avrättades en kvinna under den franska revolutionen för att hon hävdade att även kvinnor lika har fri- och rättigheter. Ironiskt nog så hade Olympe de Gouges just uttryckt att om en kvinna anses myndig nog att avrättas så är hon också myndig nog att höras. Själv minns jag mammas Sånger om kvinnor, en skiva med kvinnokampsånger, varav en sång var just den där om att tjejer måste höja sina röster för att höras. Det var mycket om kvinnlig frigörelse när jag växte upp, men sedan hände något.

Fast forward till 2014. I Sverige får vi via statstelevisionen ta del av Belinda Olssons betraktelser 15 år efter antologin Fittstim (1999). En bok vars enda intryck är att det gått bra för i stort sett samtliga skribenter. Jag är inte klar över vad Belinda vill säga idag, det verkar rörigt, men det leder mig ändå till att undra över vad feminismen över huvud taget har åstadkommit i Sverige de senaste åren?

Den så kallade sexköpslagen? En lag som i praktiken omyndigförklarar vuxna kvinnor om de tar vissa 12

beslut – för att det har bestämts att sexuella transaktioner bidrar till att göra samhället ojämställt. De kvinnor som säljer sex anses inte heller värda att lyssnas på om de hävdar rätten till sin kropp, för kvinnor anses inte ha denna rätt lika mycket som män. Så det verkar ju vara ett klokt beslut att befästa detta?

Det är svårt att påstå att det skett något speciellt annorlunda efter sexköpslagen. Det tuggar på, så att säga, i samma vänsterorienterade syn där kvinnor antas vara i särskilt behov av att skyddas från sina egna beslut.

Sedan makarna Myrdals tid har politiker med ”kvinnors bästa” för ögonen paradoxalt nog skapat särdeles dåliga förutsättningar för kvinnor på arbetsmarknaden. De skulle frigöras från familjen och ut i Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse arbete och tjäna egna pengar. Gott så. Det blev dock inte riktigt som man tänkt. I traditionella kvinnoyrken (framför allt vård och omsorg i den offentliga sektorn) är lönerna fortfarande låga, men detta faktum är sällan föremål för stridsrop. Kvinnor äger mindre och driver jämförelsevis företag i mindre omfattning, men kapitalism har ju redan utsetts som en fiende till jämställdhet eftersom kvinnor antas inte kunna konkurrera på lika villkor. Sammanfattningsvis så är feminister på vänsterkanten mot privat ägande och privat sektor – varför klagar de då på att kvinnor inte äger lika mycket som män eller att de tjänar mindre? I mina pessimistiska stunder undrar jag om det är för att de alltid kan peka på ”kvinnor kan inte konkurrera på lika villkor”, och undra på när kvinnor i världens mest jämställda land inte fixar det med de förutsättningar som ges.

Ute i den mediala debatten används jämställdhet som en pingpongboll i en match mellan företrädesvis upprörda vänsterfärgade kulturskribenter och rasande så kallade ”anti-feminister” och handlar mest om vilken grupp som har det sämst eller bäst. En fråga där alla avvikelser från en förväntan på lika utfall ses som ett uppenbart strukturellt förtryck. Jag ser ingen skillnad mellan dessa eftersom de tycks vara drivna av precis samma underliggande syn på ”jämställdhet”.

Ungefär som om jämställdhet vore en fysisk kaka som man kan få mer eller mindre av – som grupp.

Varje avvikelse socialt och ekonomiskt blir således en given orättvisa som måste rättas till, med nya lagar, regler, omfördelningar, skatteregleringar, och så vidare. Betraktelsesättet på jämställdhet blir som en perpetuum mobile, den är i ständig rörelse och föremål för ständiga åtgärder.

användas i debatten som smörjmedel för att tillintetgöra allt det som är fundamentalt för att var och en som individ ska kunna förverkliga sig själv. Trots snabba framgångar i vissa hänseenden ses de ändå av vissa feminister i debatten som nederlag för kvinnor.

Denna paradoxala inställning har förbryllat mig. Låt mig ge ett par få men talande exempel.

När kvinnor får allt mer makt i de politiska rummen kritiseras fenomenet som om det inte är tillräckligt, att de bara får funktioner som inte har tillräcklig status, alternativt att de bara får spela med i maktens rum på mäns villkor, dvs. de är bara män i kvinnlig skepnad.

När det konstateras att kvinnor i allt större omfattning kan ta beslut över sin kropp (möjligheter till preventivmedel, dagen-efter-piller, abort) – då heter det att kvinnor i allt större omfattning har gjorts sexuellt tillgängliga för män. Den sexuella revolutionen är en illusion, en liberal fiktion, kvinnors samtycke är inte verkligt. Hennes ja eller nej blir oviktigt. Det är inte konstigt att sexköpslagar försvaras om detta är hur kvinnors sexualitet och ”rätt till sin kropp” betraktas.

Frigörelse tycks alltså vara passé, åtminstone när det kommer till kvinnor som individer, det nya svarta är snarare att framhålla frihet som något som skadar kvinnor som grupp, en slags anti-frigörelserörelse.

Personligen är jag därför mer bekymrad över dagens unga och hur de mår i detta. För vi har verkligen blivit usla på att förmedla frihetens värden och att inpränta följande: att individers känsla för rätten till sin kropp är en styrka som ingen har rätt att rationalisera bort till ett ingenting. Utan detta kan vi inte prata om individers självförverkligande.

Jag ska först erkänna att jag inte är speciellt intresserad av ”jämställdhet” (eller ”jämlikhet”) som den vanligtvis diskuteras och hanteras. Själva idén är dessutom intetsägande och helt omöjlig att formulera en åsikt kring utan att först filosofiskt dissekera vad som åsyftas och vad man själv ger det för innebörd. För mig är jämställdhet inte en fråga om relativa ekonomiska och sociala positioner, den berättar hur vi kan praktisera lika fri- och rättigheter, de grundläggande rättigheter vi bör ha för att kunna förverkliga oss själva.

Jag säger däremot inte att forskning och aggregerade studier om skillnader mellan kön är oviktiga och ointressanta, tvärtom är de viktiga redskap för att förstå olika sociala och ekonomiska villkor. Min motvilja handlar snarare om hur man presenterar dessa och debatterar dem. Siffror har ju dessvärre en tendens att Svensk Linje • nr. 1 • 2014

13

Fjellner 2014

“Det som är bra med EU är gratis, men det som är dåligt är hur dyrt som helst.”

Jag söker ditt förtroende för en tredje mandatperiod i Europaparlamentet. För öppna gränser, mer frihandel och mindre byråkrati.

christofer.fjellner@ep.europa.eu www.fjellner.eu

fjellner2014 @fjellner cfjellner

Fördjupat: Frigörelse

Frigör skolan Av: Adam Vallin

Adam Vallin är civilekonom och psykologstudent. Han är redaktionssekreterare för Svensk Linje och alumn från Stureakademin.

Mantrat vård, skola och omsorg sätter tydligt fingret på välfärdstatens kärnuppgifter. Till skillnad från vården och omsorgen som på många sätt kan se som uttryck för försäkringskomponenten hos den – det som skall fånga mig när jag faller – så har skolan ett annat syfte. Någon beskrev kärnfullt skolan som något man bygger nu istället för fängelser om några år. Dess roll ses ofta som att socialisera in barn i samhället till att bli goda medborgare. Värderingar skall betonas och eleverna ska ledsagas till att tänka fritt. Något som oftast snarare verkar bli att tänka rätt. Andra ser mer skolans roll i ljuset och förhoppningen av ett mer klassiskt bildningsideal. Oavsett vilka tankar och förhoppningar man har på skolan så upplevs, med all rätt, problemen i den som hotande. Detta kan dels ses i dimensionen av en rädsla för att materialet till framtidens samhällsbygge, och inte minst dess pensionsrätter, ser ut att bli av ett sprödare virke. Men den kan även ses i en och kanske än mer skrämmande tanke för många. Om vi tycker oss se att kärnans fasad börja rämna, platsen där om någonstans tanken på 16

hur staten skall ta ansvar för och kanske till och med ersatt samhället dragit till sin spets, säger det kanske mer om samhällets organisation och orsakerna till dess dysfunktion än man vill höra. Kalkyleringsdebatten må vara utagerad men när det kommer till kunskapsproduktionen verkar vi inte generaliserat lärdomen.

Istället sitter vi kvar med pannan i händerna, blicken fäst i bänklocket och försöker bestämt klara oss utan att använde den borgerliga matematiken.

Skolan är inte bara på detta sätt ett uttryck för vår tilltro till expertstyre och centralisering utan på många sätt också en temperaturmätare för samhället. För att inte göra skolan orätt behöver man inse att allt som utspelas på dess scen inte nödvändigtvis behöver handlar om den, utan att andra samhällsproblem spiller över i den. Arbetslöshetens mänskliga kostnader, att agera i osäkerhetens skugga från de både omfattande och sköra offentliga systemen eller frustrationen från det svenska samhällets påtagliga kösystemskaraktär är bara några av de saker som kan föreställas tränga in i klassrum och korridorer. Med reservation för Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse samhällets övriga brister så är dock skolan i sig själv problemtyngd och dess otillräcklighet börjar bli allt mer uppenbar.

Skolans tillkortakommanden rustar dagens barn och morgondagens medborgare illa för ett självförverkligande liv. Anledningarna är bekanta och mekanismerna kända. Övertron på planering, likformighet och styrning har förvandlat moder Svea genom sin välmenande egalitära utbildningsambition till en modern Medea där barns framtid försvåras och kunskapstörst allt för sällan kan förvaltas utan kvävs. För oss som tror mer på mänskligt agerande istället för mänsklig design och planering som urskiljningsmekanismen för vad som fungerar är det inte överraskande att vi rör oss in i en återvändsgränd. Skolan behöver tydligare ramverk i att dess processer och effektivitet mäts på rätt ställen – i kontaktytan med miljöerna omkring den och inte klåfingrigt mitt i den. Politikens roll är om någon att sätta upp mål och medel men processen gör de bäst i att hålla sig utanför. Skolan är fylld med eldsjälar som inte vill något mer än att förmedla kunskap men i det politiska detaljstyrande vakuumets är det svårt att brinna. Tragiskt nog driver organisationers tillkortakommanden ofta bort just de som är mest troliga och lämpade att ändra dessa. Får vi inte uttrycka vår mening, våra värderingar och påverka, exempelvis genom marknaden, är sannorlikheten stor att vi utträder.

Voice eller exit. Eller för den delen en nedflyttning eller strykning av lärarprogrammet från sin universitetsansökan. Det är nog knappast en slump att platserna med minst marknad ofta är de mest präglade av utträden. Östblocket fick sätta upp sin mur och förslag om långtgående hinder kring en sönderfallande skola hörs från vänsterkanten. Som att obefintliga exitmöjlighet eller att hindra inflöde av idéer, kapital och entreprenörer skulle rädda skolan. Inte minst går murar som bekant åt båda hållen och det är inte konstigt att många elever upplever skolan som just förvaring.

samma. Skolan verkar vara fångad i samma olyckliga politiska dynamik som när det kommer till fängelsestraff; det enda politisk gångbara svaret är alltid längre eller mer. Som med andra resurser är frågan om hur minst lika relevant som den om hur mycket. Mycket pekar istället i riktningen åt att lärarens kompetens är den viktigaste resursen. Något som i ärlighetens namn i och för sig delvis begränsas av de medel som skolan tilldelas. Utifrån att löneläget för svenska lärare inte verkar vara en helt irrelevant orsak till varför många slår bort tanken på läraryrket så finns det anledning att ta inte bara avfärda denna aspekt.

Frågan om vad som framöver behövs för att lyfta skolan och göra den relevant är dock större än så. Är det mer beställningsjobb från lärarfacken, detaljstyrning från politiker och lobbyarbeten från SKL eller ska man våga tro på att flytta ned framtiden för skolan till just skolorna? Avståndet mellan lärarrummet och skolgården kan ibland vara beklämmande långt men hur mycket längre är det då inte för en centralplanerare i sitt elfenbenstorn? Innan dessa får örat mot marken krävs det tragiskt nog inte mindre än att tornet rasar. Ska vi ha mer interventioner för att korrigera för tidigare misslyckanden i en självförstärkande systemisk rundgång eller ska vi ge förtroendet till skolorna att bedriva sin verksamhet på de sätt de bäst anser sig kunna? Skall vi hårdra det hela så behöver inte skolan fler läroplaner eller ändringar i dessa – skolan behöver bli av med läroplaner!

Hade våra skolpolitiker som hemläxa satt sig med Nils Christies Om skolan inte fanns istället för att försöka fundera ut nästa förlösande skrivbordsprodukt hade vi förhoppningsvis kunnat vända utvecklingen och få en kantrad skola på rätt köl. Vill vi ha en levande och relevant skola är det dags kasta av ännu en dyngsur filt och inte bara kräva att det skall vara elever som skall tänka igenom och fritt.

Att man skall försöka undvika att reducera skolfrågan till en om resurser finns det mycket som indikerar på, även om dessa är viktiga. Vi spenderar inte bara över OECD-genomsnittet utan resurser, även i fasta priser, har ökat medan skolans resultat har om vi skall tro att den senaste PISA-undersökningen återspeglar det korrekt fallit till under genomsnittet. Nu skulle man kunna påstå att det hade gått ännu sämre utan dessa, ökade, resurser men kompletterar man detta med kunskapen från utvärderingar om att kopplingen mellan resurser och utfall är långt ifrån ett mekaniskt samband inser man att många skolpolitiska utspel bara är mer av Svensk Linje • nr. 1 • 2014

17

Fördjupat: Frigörelse

Den franska självmotsägelsen Av: Josefin Strömberg

Josefin Strömberg studerar vid Sciences Po i Lille och är alumn från Stureakademin.

Hon försöker ta reda på varför liberalismen aldrig fått fäste i Frankrike.

Frihet, jämlikhet och broderskap, den franska statens motto. Frankrike är världens femte största ekonomi och det land som kom att bli Sveriges första frihandelspartner. Stora liberala tänkare så som Frédéric Bastiat, Jean-Baptiste Say och Anne-Robert-Jaques Turgot har utbildats och bidragit till den franska intellektuella debatten. Men hur kommer det sig att ett land som en gång var så framgångsrikt och fullt med liberala visioner, kom att bli vad det är i dag? Landet har Europas näst högsta marginalskatter och en statlig byråkrati som verkar erodera hela samhället. Finns liberala rörelser i Frankrike i dag? I sådana fall, finns det något hopp för landet?

För att besvara frågan om relationen mellan liberalism och Frankrike i dag måste först berättelsen om högerns framväxt förklaras. Vi börjar berättelsen i ”l’ancien régime”, benämningen av tiden innan revolutionen.

Les Monarchiens

Den franska politiska skalan dateras tillbaka till 18

revolutionen 1789. De revolutionära krafterna satt på vänster sida i l’Asemblée National och monarkisterna på höger. Denna uppdelning är den som har kommit att definiera den franska politiska spelplanen.

Konservativa mot reformister, en bild som står sig även i samtida politisk debatt. Helt så enkelt var det inte. Även bland de som motsatte sig revolutionen fanns grupperingar och splittringar, och här börjar berättelsen om den liberala politiska rörelsen.

Det är den 10 september 1789. I l’Assemble National samlas alla parlamentariker för att rösta om borttagandet av kungens vetorätt. Louis XIV var självfallet på plats för att protestera förslaget. Röstningen genomfördes hur som helst, och beroende på åsikt grupperade sig parlamentarikerna på var sina sida talmannen.

Denna septemberdag skulle de som motsatte sig borttagandet av kungens vetorätt stå på höger sida talmannen, och de som var för på vänster. Motrevolutionära mot progressiva.

Majoriteten av motståndarna till förslaget var Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse monarkister, ”les monarchistes”. Det fanns även en annan grupp som motsatte sig förslaget - men av helt andra anledningar. Denna minoritet kom att kallas ”les monarchiens”, en föregångare till den liberala högern.

Dessa ville begränsa kungens makt, men var samtidigt kritisk mot den revolutionära vänstern. ”Le Monarchiens” ville istället se en konstitution i Engelsk anda. Bland annat föreslog de en senat där kungen skulle ha ansvar att utse senatorer. Maktdelningen mellan l’Assemblé National, le Senat och le Roi skulle leda till en balans i maktutövandet. En ”monarchie constitutionelle” var det eftersträvansvärda. En försoning mellan rättigheterna för monarkens och de för nationen skulle i en sådan stat lättare upprättas. ”Les Monarchiens” motsatte sig alltså de konservativa, samtidigt som de kritiserade radikaliseringen hos de revolutionära. I och med omröstningen den 10 september hamnade de på opponerande sida av vänstern. Mounier, Malout, Clement-Tonnerre var de drivande parterna som också försökte förhandla med monarkisterna om en monarki som försvarade liberala rättigheter, men fick kalla handen.

En eller annan läsare kanske anmärker att detta inte alls låter speciellt liberalt. Visst fanns liberala röster så som Anne-Robert-Jaques Turgot (minister och byråkrat) och senare Frédéric Bastiat, men Turgot hann dö innan revolutionen och trots Bastiats professionella framgång hade han större inflytande utanför sitt hemland. Den politiska liberala rörelsen tog de liberala idéerna och anpassade dem till det samtida politiska klimatet.

Det katolska arvet

Det katolska arvet har också spelat en viktig roll i formande av fransk kultur och politik. Revolutionen 1789 ledde till avskaffandet av monarkin som istället ersattes med ett statsskick med avstamp i upplysningens idéer, en republik. Kyrkans totala skiljande från staten blev dock inte officiellt etablerad förrän 1905 på grund av motreaktioner under 1800-talet. Monarkin återinrättades aldrig igen i Frankrike, men 1801 återinförde Napoleon katolicismen som statsreligion.

Därmed vann motrevolutionärerna mark. Senare fick Frankrike ytterligare tre statsreligioner; romersk katolicism, kalvinistisk och lutheransk protestantism samt judendom.

I och med att staten återinförde fyra statsreligioner fick även dessa tillgång till skattemedel. Skatter från folket användes till att bygga kyrkor, synagogor, Svensk Linje • nr. 1 • 2014

tempel och andra religiösa byggnader. Det var alltså först 1905 som staten formellt avsade sig alla statsreligioner och dessa även tappade sina rättigheter till skattemedel. Vid denna tidpunkt hade katolska kyrkan redan en väldigt stark ställning i landet och klarade sig undan denna splittring ekonomiskt stark. I och med världskrigen fick kyrkans roll åter ett uppsving då de fungerade som frizoner under ockuperingen. Vidare bads ofta biskoparna att kommentera politiska händelser. Trots att kyrkan sedan 1905 varit formellt skild från staten har den behållit mycket av sin informella makt, den starka splittringen mellan kyrkan och staten har delvis stärkt kyrkan eftersom den setts som en trovärdig motpol mot statens makt.

Byråkrati och centralisering är tunga katolska arv.

Kyrkan som institution har en historia av hierarkisk maktordning, bland kyrkliga företrädare finns sex nivåer och hur makten ska delas mellan dessa är tydlig definierad. Vidare är beslutsfattningen uppdelad mellan t ex konciliet, biskopssynoden och encyklikor.

Under det monark-katolska arvet byggdes en centraliserad, byråkratisk ordning upp som sedan överfördes till republiken. Denna organiseringen har länge setts som självklart, och även liberala filosofer har anammat den. Alexis de Touqueville (också aktiv i politiken) argumenterade för att Frankrike behövde en stark centraliserad stat, och Montesquieu såg aristokratiska institutioner som skydd mot depotism.

Vidare har kyrkans ställning lagt grund för ett samhällssystem som organiseras uppifrån och ner. Ett exempel på detta är hur partier bildas. Partigrupperna i l’Assemble National bildas på samma sätt som i Europaparlamentet. Redan invalda ledamöter väljer på plats att tillsluta sig till en specifik partigrupp. UMP, det ledande partiet, bildades i nationalförsamlingen efter valet 2002 då konservativa ledamöter slöt sig samman. Likadant med ”liberala” UDI, som trots att de tillsammans endast har 30 utav 577 ledamöter, består av 9 partier.

De Gaulle och den samtida högern

Fram till 1980-talet var det ingen, inte ens franska högern, som benämnde sig som höger. Under General Charles de Gaulle uttrycktes det tydligt att de var ”ni droit, ni gauche” (varken höger eller vänster), trots att politiken var tydligt konservativ. Det ledande högerpartiet hette under den tiden ”Rassemblement du Peuple Francaise” - där rassemblement kan översättas till svenskas samling. CDGs idé om ”ni droit, ni gauche 19

Fördjupat: Frigörelse ”återkom under både regeringen 1947, men senare också 1958, då han grundade femte republiken och därmed blev dess första president.

Före Berlinmurens fall kallade sig inte ens franska högern för höger, att vara socialist var det enda dygdiga. I och med -89 kom dock en vändning, även i Frankrike, då det blev allt mer tabubelagt att förknippa sig med kommunism. Att vara liberal i dag är dock fortfarande något många fransmän höjer på ögonbrynen åt.

Liberalism i dag

I dag kan Frankrike varken leva upp till rollen som maktcentra i Europa eller hålla ordning på sin egen ekonomi. Näringslivet är sönderreglerat, likaså bostadsmarknaden. De som äger och hyr ut lägenheter är förbjudna att säga upp hyresgäster mellan oktoberapril, eftersom att det då är för kallt. Detta leder till att det som vill hyra ut lägenheter ställer orimligt höga krav på gästerna med borgenärer, stadig inkomst och pengar på banken, oavsett ålder eller längd för kontrakt.

Det finns kvoter för antalet handikappade företag måste anställa. Den höga bolagsskatten har hundratals kryphål, vilket gör att stora företag lägger mycket pengar på jurister som kan se till att de kommer undan så många skatter som möjligt. Det finns en reglerad lägsta prisnivå på böcker, bokrea är ett okänt koncept.

Detta har självfallet banat väg för en omfattande piratkopiering. Staten lägger sig vidare i spekulation på jordbruksprodukter, och har en av Europas hårdaste reglerade reklammarknader. Listan med regleringar kan göras lång. Det är med andra ord inte svårt att förstå varför arbetslösheten är hög i landet.

Det finns dock klassiskt liberala röster i dag. De senaste åren har flera liberala tankesmedjor grundats, bland annat Institut Coppet och Liberté Cheire, båda belägna i Paris. Sabin Herold är en klassiskt liberal politiker som bildade partiet Alternative Libérale. I Fransk media benämns hon ofta som radikal.

Den byråkratiska uppbyggnaden av franska staten är en av landets största utmaningar, och har onekligen blivit en Leviathan. Mot förmodan har Hollande börjat adressera hur fransk byråkrati är för tung och långsam. 50 miljarder euro ska därför sparas fram till 2017. Utöver det ska nu mycket byråkrati kunna göras online, t ex ska företag kunna deklarera moms via internet istället för att fysiskt fylla i blanketter, någon som kommer leda till mindre administration. Om han levererar återstår dock att se.

Liberalismens bana genom fransk historia har kantats av mycket motstånd. Bland annat har katolicismen skapat en kultur med lite utrymme för liberala idéer, och monarkisterna lyckades tidigt bli den huvudsakliga motståndaren mot socialisterna. Framtiden är inte förutbestämd, men liberala idéer kommer onekligen ha svårt att få grogrund. En Leviathan till stat som överväxt sig själv är svår att bryta ner. I och med globaliseringen och nya liberala institutioner kan förhoppningsvis utvecklingen vändas, men bönderna, kyrkan och alla byråkrater kommer göra stort motstånd. Det franska mottot ”liberté, égalité och fraternité” är fram till denna dag en självmotsägelse.

Du missar väl inte årets Gimo?

Som studentförbundare har du nog redan kommit till insikten att årets viktigaste debatter och val inte är den 25:e maj eller den 14:e september utan kommer att ske den 9:e till 11:e maj på Blommenhof i Nyköping. Bevakar du inte din rätt, hyfsar ditt glas eller bidrar till förbundets inriktning för det kommande året kan du räkna

20

med att någon annan kommer göra det och vi vet alla hur det brukar gå då. Glöm inte heller motionsstoppet den 9:e april eller att ha vässat dina argument och övat på sångtexterna. Bli inte förvånad om du kommer att bli mer än intellektuellt och ideologiskt utmanad. Väl mött!

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Sveriges höga ungdomsarbetslöshet beror bland annat på våra höga minimilöner. Och på vår stela arbetsmarknad. Det säger OECD. Vad säger du?

Fördjupat: Frigörelse

En ringa reflektion Av: Ulf Adelsohn

Ulf Adelsohn var förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet mellan 1966-68 och partiledare för Moderatena 1981-1986. Här reflekterar han över en berömd telefon.

Hösten 1985 var jag tillsammans med en riksdagsdelegation i Kina. På återvägen stannade vi ett par dagar i Hongkong bland annat för att handla. Hela staden var som en enda jättelik Clas Ohlsonbutik. Clas Ohlson hade då ännu inte öppnat i Stockholm, så vi var som barn i en bagarbutik. Vi köpte och köpte allt tekniskt mellan himmel och jord, också bärbara telefoner.

Mycket praktiskt trodde jag. Men så skulle jag inte ha tänkt.

Jag var då ännu partiledare och som sådan lika påpassad som en älg under jakttiden. Väl hemma blev jag intervjuad om vad vi gjort och köpt och intet ont anande nämnde jag bland mycket annat ordet telefon.

Vem som anmälde mig för polisen vet jag inte, men jag misstänkte en riksdagskollega. För inte hade jag tänkt på att Televerket – som det då hette – hade monopol också på själva telefonerna. Alla apparater var deras egendom och här hade jag, olo-vandes, smugglat in förbjuden vara. Till yttermera visso försökte vissa påstå att jag tidigare, som statsråd, hade initierat en lagstiftning om förbud just mot de frekvenser som 22

dessa bärbara telefoner hade. Det var dock ett rent påhitt.

Alltnog blev jag en fredagseftermiddag uppringd av en kvinna från polisen som berättade att jag var anmäld för detta brott. Jag frågade om jag fick tillbringa helgen med familjen och hon svarade mycket vänligt att hon heller inte tyckte det var roligt att bevaka Televerkets mono-pol.

Jag erkände oförbehållsamt och fick omsider meddelande när ärendet skulle upp i domstolen, men också besked att jag inte behövde infinna mig personligen.

Efter ett tag kom domen; 15 dagsböter á 20 kronor.

Dessutom med tillägget att ”dagsboten var nedsatt p g a ringa brott”.

Jag kunde svara den samlade svenska journalistkåren att mitt förtroende för rättsväsendet var obrutet samt att jag inte skulle överklaga till Svea Hovrätt. En mindre pressdebatt uppstod om att jag måste vara väldigt illa avlönad då dagsboten var så låg. Det var jag visserligen, men riktigt så usel var inte lönen. Nu så här långt Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse efteråt kan jag avslöja att jag faktiskt hade två telefoner med mig hem från Hongkong men staten bara en! Jag kunde alltså, helt olagligt, använda den andra. Tala om civil olydnad.

För er generation låter detta som en skröna, men då hade socialdemokratin ännu ett så gigan-tiskt grepp om makten i vårt land. Det var inte bara det statliga Televerket som njöt ett mono-pol. Detsamma gällde arbetsförmedling, Tipstjänst, Radio/TV, Vin & Sprit, Systembolaget, apoteken, bilprovningen, posten, ja t o m järnvägen (!). Och hade inte staten monopol så kunde kommun eller landsting nära nog ensamma bedriva sjukvård, barnomsorg och, äldrevård.

Undantag fanns men när det gällde barnomsorg stiftade Socialdemokraterna 1984 en särskild lag ”Lex Pysslingen” som skulle stoppa statsbidrag till privata daghem.

Lite förvånad är jag därför att det nu är Centern som mest och bäst försvarar rätten till valfrihet.

Moderaterna på riksplanet duckar väl mycket, tycker jag och kammen stiger på soci-alisterna, särskilt Jonas Sjöstedt.

Kan ingen förklara för honom att orsaken att en del idag tjänar så mycket på privat drift är att det var så mycket dyrare när det allmänna hade monopol. Det har blivit avsevärt billigare nu. Självklart ska kommunerna, när de ser vad kostnaderna är, ta bättre betalt när de säljer och ge mindre bidrag till drift.

Men låt inte Sjöstedt och hans gelikar föra Sverige tillbaka till den tid då det bara fanns en arbetsgivare, ingen valfrihet, inga egna företag - särskilt inte med kvinnliga entreprenörer - och mycket högre kostnader som måste tas ut via högre skatter!

Efter valet 1962 hade jag engagerat mig i studentförbundet och sedan hade vår generation, fört mer än en tjugoårig kamp för att tillåta alternativ. Det skulle dock dröja ända till regeringen Bildt tillträdde 1991, innan vår politik fick genomslag och privata initiativ tilläts i större skala. Som exempel kan nämnas att Sverige, som sista västland, fick fri TV 1993.

Redaktionen rekommenderar en filmkväll Utifrån arbetslöshetens enorma kostnader för samhället och inte minst för den arbetslösa i termer av psykiskt och fysiskt välmående är debatten om både välfärdsstatens omfattning men även dess utformning välkommen. Tyvärr är det inte mycket som lyser i denna debatt förutom dess frånvaro.

Bristen är inte bara ett svek mot de arbetslösa utan alla de som baserar sin kalkyl av framtiden på välfärdsstatens utfästelser. En post i kalkylen som omgärdas av allt mer, outtalad, osäkerhet när dess framtid ser ut att bli en kollaps under sin egen tyngd. Det mest tragiska är att de som är i störst behov riskerar att bli de som drabbas hårdast om nedskärningar kommer ske med ryggen emot väggen. Bristen på problematisering gör att vi får vända oss utomlands för inspiration och debatt. Vi

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

rekommenderar således att ladda upp för en riktig filmkväll med BBC Two-dokumentären The Future of the Welfare State som för några år sedan satte igång en häftig medial diskussion i Storbritannien.

Efter den kan man med fördel se den lika aktuella och bespottade dokumentärserien Benefit Street av Channel 4. För den som inte får tag i dessa eller känner mer för att läsa en god bok på ämnet rekommenderar vi Staffan Burestam Linders Den hjärtlösa välfärdsstaten som tyvärr inte bara förefaller vara lika provocerande nu som när den släpptes 1983 utan också i många fall lika om inte mer aktuell.

23

24

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Ditt vorpalsvärd mot staten

Ditt vorpalsvärd mot staten Svensk Linje erbjuder sedan 1942 människor med liberal, konservativ och borgerlig grundsyn en plattform för både kontroversiell debatt och eftertänksamt idéutbyte.

Politik, klassisk bildning och humor är de tre viktiga beståndsdelarna i denna plattform.

Vi har alltid försökt leva upp till ambitionen – och, vid det här laget, traditionen – att ge läsaren en intellektuell utmaning. Det innebär också att du som läser Svensk Linje för första gången står inför ett antal hinder, som vi medvetet har satt upp.

Förstår du inte alla bomber? Det gör inte den ansvarige utgivaren heller. Finner du ord som du aldrig har hört förut? Ring Horace. Vet du inte vem Horace är? – Googla Peter Englund. Tycker du att nivån är för låg – att idéerna återupprepas och formuleringarna känns arkaiska? Skriv till redaktionen, vi ser fram emot att hitta felen i din hypotes.

Vi tänker fortsätta vårt självpåtagna uppdrag att bekämpa socialism och förtryck i alla politiska läger och propagera för ökad frihet i hela världen. Vi kommer att fortsätta ifrågasätta flumpedagogik och värderelativism till förmån för rationalitet och ett vetenskapligt förhållningssätt – även inom politiken.

Bland Svensk Linjes gamla redaktörer återfinns bland andra grundaren av Sveriges PR-bransch Peje Emilsson, tankesmedjan Timbros VD Markus Uvell och Sveriges enda utrikesminister med statsministererfarenhet, Carl Bildt.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

25

Mitt i

Simson och skatterna

Tydligt och uppenbart hade Herren gjort det att människor inte skulle fjättras och att skatter inte skulle samlas på jorden. Likväl hade folket inte kunnat motstå frestelsen att låta den enes bröd bli även den andres, även när det blev någons död. Skatter samlades in och fördelades. Vad som börjat som var tionde hade snabbt blivit både var fjärde och varannan. Vår tid är en då Herren är god men i sin outgrundliga vishet låter han oss välja att göra rätt eller fel lät uttolkarnas utrop!

I själva verket hade folket vredgat Herren: lev ditt liv som en god människa hade hans uppmaning varit. I bojor är man inte fri och varken fromhet eller godhet föds vid slutet av ett svärd. Den som drar sin klinga mot eller slår sin medmänniska i bojor syndar löd Herrens dom. Folkets straff skulle vara att leva som de lärde, fullt ut. I mer än fyrtio år skulle folket tvingas att träla under paternalistéernas styre.

Men så kom det en dag då denna tid började närma sig sitt slut och en ängel steg ned och slog sina vingar kring en kvinna av folket. Du skall föda en son som skall frigöra er ur träldom var dess budskap. Han skall se saker för vad de är, besitta en oxes styrka och han skall vara utvald av Herren.

Så blev det Simsons lott redan från födsel att bli en nasir. Han skulle bara dricka av det som druvor gav, aldrig klippa sitt hår och hålla sig obesudlad genom att inte vidröra något dött eller döende – såväl människa som statsbildning.

Den unge Simson växte så upp. I ungdomen förkovrade han sig och byggde sin kropp. Han blev reslig och klok, närmast osårbar. Han blev en ledare för sitt folk och tände hos dem ett hopp om en annan framtid, ett förlovat land i frihet. I grottan samlades han sin stam och höll där rådslag om frihet. Man enades om att fördela brödet som det gjordes under paternalistéernas styre bara gav folket smulor.

Smulor och dekret om hur ett dygdigt liv skulle levas. I Simsons bröst brann nu en längtan efter frihet och hans blick var obeveklig när han såg ut på samhället och förkunnande att allt som inte kunde bevisas vara skadligt för omgivningen skulle vara kosher.

Simson ledde sitt folk till stora segrar. Han mäklade samvetsgrant fram avvägningar vid de prövningar som Herren reste för honom och hans folk tills dagen då de slutligen hade fördrivit paternalistéerna ut ur landets tempel.

Han föreföll i ljuset av sin segerrikedom vara omöjligt att besegra men han hade en svaghet som lever i mångas bröst.

Han snärjdes lätt av sköna kvinnor. Särskilt en han träffat i stadens tempel hade fångat hans hjärta, Departementia.

Departementia knöt Simson allt hårdare till sig och han vaggades långsamt in i ett bedrägligt

i

Linjen - Vad ger dig din styrka att slåss för din övertygelse?

Simson, övermodig som han blivit, berättade sin hemlighet: - Herren har försett oss med oförytterliga rättigheter, det är min tro på detta som gett mig segrar. Jag har ett förbund med Herren och som symbol får jag därför aldrig klippa mitt hår.

När Simson av de ömma smekningarna över pannan somnat smög Departementia ut till paternalistéerna som väntade vid templets ingång och avslöjade där hans hemlighet. Hon fick så sitt ökade anslag. Elvahundra silvermynt räcktes över medan en betjänt klippte av den sovande Simson hans hästsvans. Med sina krafter förlorade fångades han lätt, men istället för att låta döda honom tog de honom som slav för att få träla i deras tempel. Eftersom du sett världen för vad den är så skall vi ta din syn sade de och skrattade medan de stack ut hans ögon.

Den blinde Simson slogs i bojor för få slita i en av deras kvarnar. Med staplande steg malde han med paternalisternas kvarnhjul långsamt på. Dag in och dag ut ångrade han sig gruvligt.

- Min Herre, min Gud förlåt mig! Ge mig styrka att sona mina brott. Ge mig styrka att få hämnas de skatter och pålagor jag hjälpt att på nytt lägga på mitt folk. Jag har åter kastat vårt folk i träldom och försökt neka dem vin att släcka sin törst med.

Så kom då dagen på året då paternalistéerna firade sina gudar och ville för att ära dessa visa att de slagit Simson i bojor. I hjärtat av templet ställdes han upp medan deras förnämsta slog sig ned kring honom.

Med blickarna på honom och under glada utrop sjöng de med hångrin sina sånger tills de kom till en strof: Störtas skall det gamla snart i gruset Slav, stig upp för att slå dig fri!

förtroende. Utopierna hon trolskt målade upp och hennes yppiga former trollband honom. Så en dag där han efter ett ordentligt dagsverke låg med sitt huvud vilande i hennes knä strök hon honom över pannan och frågade:

Simson kände då åter Herrens styrka i sina lemmar och förstod att hans bön blivit hörsammad.

Han fattade tag i två av templets bärande pelare och tryckte med en väldig kraft isär dem tills de gav vika.

Paternalisternas tempel med dess väldiga överbyggnad störtade så med ett våldsamt dån ned över och krossade dem alla.

Av: Abalam Trenchard

Tänkvärt

En knarkfri dag varje vecka Av: Alfred Askeljung

Alfred Askeljung är förbundsstyrelseledamot för Centerstudenter och förespråkare för en reformerad svensk narkotikalagstiftning. Här lägger han ut texten om vad de pågående narkotikapolitiska förändringarna i världen betyder. Författaren representerar sina privata åsikter.

På nyårsdagen, 1 januari 2014, var det förmodligen sordin på de flesta aktiviteter världen över. Så icke i Colorado, USA, som blev den första rättsordningen i världen att tillåta försäljning och bruk av marijuana till vanliga medborgare, ovidkommande av ryggont, skrivkramp eller någon annan åkomma.

Mediarapporteringen var lika omfattande som köerna till försäljningsställena var långa, uppenbarligen efterfrågades legalt gräs av de goda medborgarna i Colorado trots de höga punktskatterna - omsättningen var hela 5 miljoner amerikanska dollar under första veckan. En jämförelse som gick få förbi var när förbudstiden tog slut 1933.

Användning och innehav av marijuana är förvisso inget brott i stora delar av Latinamerika, ej heller i europeiska länder som Portugal och Spanien.

Medicinsk användning av växten och inte bara derivat är tillåten i Tjeckien. Drogen beivras heller inte särskilt kraftfullt i länder som Schweiz, Belgien och Australien.

Att en robust reglering kommit på plats i Colorado där nästan vem som helst kan köpa begränsade mängder 28

av drogen är dock inte tidigare skådat.

Colorado var dock inte först med att reglera droger.

Den 28 november 2013 släppte Nya Zeelands hälsodepartement sin lista på syntetiska droger godkända för försäljning. Nya Zeeland har saknat de problemen med missbruk och organiserad kriminalitet som åtföljer den normala droghandeln, få kokainkungar vill smuggla knark till en liten ö mitt i Stilla havet. Däremot har landet i likhet med övriga världen haft problem med legala syntetiska droger. Kända exempel på dessa är ‘Spice’ och ‘Bath salts’, droger vars kemiska sammansättning ändras minimalt så fort de blir olagliga med resultatet att de förblir formellt lagliga produkter med okänd verkan och farlighet. Istället för att försöka beivra försäljningen och tillverkningen av dessa så har man reglerat marknaden. Preparat som kan bevisas vara tillräckligt säkra får säljas i särskilda butiker mycket likt regleringarna i Colorado.

Olika rusmedel har använts genom historien av människor - ofta har de blivit förbjudna eller kontrollerade Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Tänkvärt av stater. Kaffe och tobak var förbjudna under perioder i de tidigmoderna Europa, alkohol var förbjudet i USA under tidigt 1900-tal och Storbritannien tvingade opiumhandel på Kina under det sena 1800-talet. Det är därför ur ett historiskt perspektiv inte konstigt att det har skapats en global förbudsregim, trots att den inte har varit på plats mer än två generationer. 1961 års allmänna narkotikakonvention var ett av de viktigaste stegen mot en total global reglering. Det amerikanska War on Drugs som inleddes under Nixon 1971 och senare expanderades under Reagan var ett viktigt steg för att cementera en hårdför politik och stoppa den liberalisering som var på väg att inledas under Jimmy Carter.

I omvärlden har marijuana, trots detta, i olika grad varit tolererat runt om i världen. Det har i stora delar av Latinamerika aldrig varit ett brott att använda eller inneha små mängder av drogen. I Nederländerna har ordningsmakten sett genom fingrarna på försäljningsställen sedan 70-talet och i Portugal genomförde en omtalad avkriminalisering 2001. USA är dock speciellt, som ledande land i kriget mot drogerna så är utvecklingen där avgörande för vad som sker i omvärlden. USA har också understött de regimer i Latinamerika som har drivit en hårdför politik och hindrat tidigare försök till alternativ. När FN:s narkotikakonvention ska omförhandlas under 2016 så kommer USA inte längre kunna driva den traditionella, hårda linjen. De länder i Latinamerika som vill ha förändring kommer att få markant större utrymme i förhandlingarna då USA är bakbundet. Det öppnar för en kompromiss där länder som Uruguay får fritt fram att experimentera. På sikt kommer detta att ge större utrymme för alternativ och ytterligare undergräva förbudsförespråkarnas position.

Marijuana har i alla fall under de senaste två decennierna varit kulturellt accepterat i USA. De starka reaktionerna från stora delar av den amerikanska tyckereliten mot författaren David Brooks anti-marijuanakolumn i New York Times i början av januari visar att ämnet börjar normaliseras även medialt och opinionsmässigt. När andra amerikanska etablerade mediaaktörer såsom The Economist och Politico skriver om de politiska implikationerna av narkotikafrågorna och förutsättningarna för ytterligare skatteintäkter så står det bortom tvivel att frågorna är här för att stanna och kommer att hanteras mycket seriösare i framtiden.

Barack Obama gick i en intervju i The New Yorker ut med sin uppfattning att marijuana inte är skadligare än alkohol och gav uttryckligen stöd för reformer i fler Svensk Linje • nr. 1 • 2014

delstater samma vecka som senatsledaren Harry Reid kom ut som förespråkare för ‘medicinsk marijuana’.

Under 2014 så ser det ut att bli nya folkomröstningar i delstaterna Oregon, Alaska och Kalifornien liksom lagstiftningsinitiativ i Hawaii, New Hampshire och Maine. Dessa kan gå lite hursomhelst men givet att det inte blir en häftig backlash inom de närmaste åren så är det närmast oundvikligt att fler delstater på den amerikanska västkusten och i New England reglerar marijuanahandeln. Dessutom ligger det i tangentens riktning att ‘medicinsk marijuana’ blir tillåtet i fler delstater i Södern och Mellanvästern, sent i januari blev det klart att Florida kommer att genomföra en folkomröstning om detta i samband med valen i november.

Allt detta kommer ytterligare att normalisera drogen i ett land där redan mer än 50 % av befolkningen vill legalisera den. Även i vårt närområde händer det mycket. Norges justitieminister vill lägga om polisens arbete till att beivra grova brott istället för att jaga enskilda brukare.

Till och med här i sverige så har marijuanan förlorat sin status som dödsknark, mycket tack vare Colorados exempel och en publik debatt inom den svenska borgerligheten. Jag finner det rimligt att anta att vi kommer att bli tvingade att anpassa oss till omvärlden i takt med att allt fler rättsordningar ställer om sin politik till skademinimering och olika former av reglering.

Vad innebär detta för den framtida politiska diskussion om den personliga friheten och var politikens gräns ska gå? Det finns en självklar frihet i rätten till den egna kroppen och att göra vad en vill med den.

Den är kraftigt beskuren i många delar av världen trots att relativt få av de 300 miljoner människor som använder cannabis blir missbrukare eller får några bestående men. Det kan inte nog understrykas hur viktig denna frihet är, speciellt för de tonåringar och unga vuxna som slipper bli väckta av polis eller få sina liv förstörda av en prick i polisregistret. Det gäller också för de missbrukare som förhoppningsvis kan slippa bli stigmatiserade och kanske lite lättare få tillgång till den vård de behöver. Det är lika viktigt att vi slåss för den negativa rättigheten att inte bli arresterad som för den positiva friheten att slippa vara fast i ett beroende.

Ett slut för kriget mot drogerna skulle innebära att den våldsamma organiserade brottsligheten i Mexiko kan få ett slut och människor slipper dö av kidnappningar, dödsskjutningar och gängkrig. Det skulle innebära att våldsamma gerillor såsom FARC i Colombia och talibanerna i Afghanistan skulle bli av med en 29

Tänkvärt viktig inkomstkälla. Tiotusentals människor som sitter fängslade i USA, i Brasilien, i Sverige och övriga världen för att de har använt fel sorts rusmedel skulle kunna vara produktiva samhällsmedborgare.

Den nuvarande förbudspolitiken har varit alltför dyr i pengar och människoliv för att kunna försvaras. Den börjar till och med i Sverige bli alltför impopulär för att kunna upprätthållas någon längre tid, alltfler svenska debattörer går nu ut och gör avbön från den rådande ordningen. Med tanke på Sveriges generella öppenhet mot omvärlden och vår förmåga att snabbt anpassa oss till rådande trender bör vi inte bli förvånande om den svenska politiken inom något årtionde snabbt svänger om och sjunger skademinimeringsprincipens lov.

Politiken måste börja lyssna på de missbrukare som får betala de högsta priset för den drakoniska synen på narkotika. Det kan inte ske fort nog.

Erfarenhet Kunskap Erfarenhet Kontaktnät Kunskap Ambition Kontaktnät Ambition Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21 Lund Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 www.skanegardar.se Bredgatan 25, 222 21 Lund

Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21Kontorstid, Lund tel: 046-19 04 40 Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 Fax: 046-12 32 50 LANTEGENDOMAR: FÖRMEDLING, RÅDGIVNING, VÄRDERING www.skanegardar.se www.skanegardar.se 30 Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Inflikat

Frihet & säkerhet Av: Hugo Selling

Hugo Selling är organisationssekretare i FMSF och ordförande för Högerjuristerna.

I början av året publicerade Svenskt Näringsliv en utredning som visar på att skattesänkningarna under Alliansregerringen har lett till ökade statsintäkter.

Intäkter som har gått till offentlig välfärd: skola, vård & omsorg men även myndighetsfester, bredbandsutbyggnad och statliga fonder. Detta går i strid med den bild som vänstern målar om att välfärden går på knäna med större klasser och sämre vård. Det är positivt att SN utmanar vänstern om problemformuleringsprivilegiet. Välfärd behöver nödvändigtvis inte höra samman med höga skatter, eller stat öht, vi har långt kvar till OECD-snittet på 34,1 procent.

Alliansen försvarar sänkt skatt som en jobbskapande åtgärd och ett medel för finansiering av offentlig välfärd. De må vinna striden om siffrorna men förlorar striderna om idéerna och verklighetsbeskrivningen.

Vänstern kan måla upp en verklighetsbeskrivning främmande för de flesta människor men som ändå går hem. När vänstern kommer med analogibevisning om hur far- och morföräldrar går med fulla blöjor i vanskötta ålderdomshem och barn med tomma magar kan en liberal debattör inte kontra med marginellt lägre utanförskap och att totala finansieringen av skola, vård och omsorg förstärkts. Det krävs en verklighetsbeskrivning från höger som i sin tur kräver liberala åtgärder.

Lägre skatt har i kombination med bättre statsfinanser gett ökad frihet, välstånd och mer säkerhet i personers liv. De som gynnats mest utav skattesänkningarna, låg- och medelinkomsttagare, har fått behålla nästan en månadslön mer nu än före 2006.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Detta innebär en buffert i händelse av att bilen går sönder, barnen behöver nya skor då de gamla blivit stulna eller andra händelser som inte får hända om en lever på knappa marginaler men som ändå kan och ständigt inträffar.

Att höginkomsttagare som De Faire och Gardell ej anser sig kapabla att hantera sina egna resurser förändrar inte det faktum att låginkomsttagare nu har en, om än liten, buffert att falla tillbaka på i händelse av uppsägning. Helst skulle bufferten vara minst en årslön. En borgerlig dygd som bland andra Wibble återintroducerade på 90-talet och som är en vision som Alliansen bör göra till sin egen inför 2014.

Lerulf beskriver i “Balansakten: medelklassen som lever ur hand i mun” (Timbro 2013) hur snabbt det går från att svensken blir uppsagd till dess att hen ansöker om lån för att betala räkningarna och sätta mat på bordet. När Saab stoppade löneutbetalningar behövde nära 400 arbetstagare låna för de mest basala utgifter.

28 procent av befolkningen i åldern 15-89 år klarar sex veckor om de vanliga inkomsterna tar slut. De i åldern 30-49 år, de som vi förväntar oss ska vara mitt i karriären, klarar blott en månad. De som vänstern ser som höginkomsttagare, de som betalar statlig inkomstskatt klarar inte mer än tio veckor.

Notera att siffrorna kommer efter att de flesta jobbskatteavdragen är genomförda. För att människor ska kunna frigöra sig från staten och kollektivet krävs det mer aggressiva skattesänkningar, inte mindre.

31

Fördjupat: Frigörelse

Skadan med skademinering Av: Mattias Svensson

Mattias Svensson är liberal debattör och redaktör för magasinet Neo. Han har författat ett antal böcker, varit ordförande för Frihetsfronten, arbetat för Moderaternas riksdagskansli och varit chefredaktör för Svensk Linje. Han skriver här om skademinimeringens baksida. Vård istället för straff är fokus för skademinimering, harm reduction. Denna typ av argumentation har av många lyfts fram som ett tjusigare, mer humant och vetenskapligt alternativ till legalisering. Mer sällan talar vi om nackdelarna med skademinimering: Att det fortfarande kränker människors frihet och integritet.

”Den främsta anledningen till det här förslaget är att det kanske kan få vårt samhälle att slutligen lämna frågan om att straffa homosexuella som hittills hindrat oss från att ta itu med den verkliga utmaningen, att hindra unga pojkar från att växa upp till vuxna homosexuella.”

Så försvarades på 1960-talet förslaget att avkriminalisera homosexualitet i Storbritannien. Av initiativtagaren själv! Labourpolitikern Leo Abse var influerad av psykoanalysen och utsikten att bota eller förebygga homosexualitet. I boken The queer sixties av Patricia Juliana Smith framgår att andra anhängare till avkriminaliseringen beskrev homosexualitet som ett fruktansvärt öde, en defekt, onormalt, ett allvarligt handikapp och en svår synd.

Men bögarna skulle botas, inte straffas. De var sjuka, inte kriminella. Idag skakar vi förstås med rätta på huvudet åt båda sidor i denna debatt och gläds åt att ha lämnat den bakom oss till förmån för en ordning där homosexuella på lika villkor kan gifta sig och prövas 32

som adoptivföräldrar, eller för att uttrycka det i andra termer: En total legalisering.

Recepten från förr har dock inte gått ur tiden.

Tvärtom utspelar sig i stort sett samma kontrovers idag, inte minst i debatten om droger.

– Vi ska inte straffa de som tar droger. Ska man dömas ska det vara till vård, inte till fängelsestraff, säger exempelvis nyblivne vänsterpartisten och regeringen Perssons tidigare narkotikasamordnare Björn Fries i Dagens ETC (27/1 2014).

I samma artikel avfärdas förslaget om att legalisera cannabis som ”apart”, medan avkriminalisering ”har stöd i forskningen”. Så brukar det låta. De som argumenterar för skademinimering sätter sig inte sällan på höga hästar och närmast antar att de representerar det enda upplysta, det vetenskapliga, sättet att se på sociala problem.

Visst låter det upplyst och socialt omtänksamt att tänka på missbrukare och vilja minimera social skada, Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse och så länge kritiken gäller kriminalisering är den ofta träffande, men skademinimering är som ovan visat inte så självklart överlägset som många vill framhäva det som. Jag skulle vilja lyfta fram två perspektiv som snarare talar för legalisering än skademinimering: integritet och marknadsefterfrågan.

Portugals avkriminalisering av droger på 2000talet har hyllats som en framgång, och det med all rätt. Jämfört med den tidigare kriminaliseringen och jämfört med andra europeiska länder är framgången remarkabel. Fler som missbrukar droger får idag vård och hotas inte längre av fängelsestraff. HIV-spridning i missbrukarkretsar har minskat betydligt, och även spridningen av hepatit B och C. Drogrelaterad dödlighet har minskat eller är konstant för varje enskild drog och minskat betydligt totalt sett. (Greenwald, 2009). Portugals exempel talar med all tydlighet för att skademinimering är att föredra framför kriminalisering.

Men det finns en baksida med Portugals ansats, och det är integriteten. Den som grips med små mängder narkotika ställs inför en kommitté bestående av en jurist, en socialarbetare och en psykolog. Om man vägrar att vårdas för drogmissbruk kan dömas till samhällstjänst och böter, men dessutom till förbud att vistas på vissa platser, förbud att umgås med vissa personer, anmälningsplikt och att tillstånd som körkort dras in. Att vara utlämnad till sociala myndigheter kan vara väl så integritetskränkande som att ställas inför domstol. Godtycket i beslutsgången är större, det finns inte samma formella rätt till överprövning och påföljderna går längre in i den personliga sfären än det juridiskt vanligaste bötesstraffet.

Detta drabbar framför allt brukare av cannabis. De påföljder som ökat sedan Portugals avkriminalisering är just en dramatisk ökning för cannabisanvändning, från runt 1000 per år 2001, till runt 3500 till 4000 åren därpå. I denna ideologiska modell är målet fortfarande att allt bruk ska hållas så lågt som möjligt, även om den valda metoden är vård snarare än straff.

Men majoriteten av alla som tar droger gör det någon gång ibland, vanligtvis på fester. De är varken kriminella eller sjuka, och bör inte behandlas som om de vore det. Att erbjuda missbrukare vård är förmodligen en god social åtgärd. Att tvinga vård på missbrukare, vilket prövats i Sverige, har däremot föga effekt. Att tvinga vanliga rekreationsbrukare till vård har kanske en avskräckande effekt, men de flesta borde kunna inse att en sådan åtgärd är omotiverad, kostsam Svensk Linje • nr. 1 • 2014

och framför allt kränkande.

Detsamma gäller de ransoneringsmodeller för rekreationsbruk som en del skademinimerare lyft fram som alternativ till vård. Internationellt har en del, som Christopher Snowden (2011), sneglat på den svenska motboksmodellen, där lämpliga personer efter vederbörlig prövning fått tillstånd att rekreationsbruka en viss mängd alkohol. Vad de då glömmer, eller är okunniga om, är att denna modell bygger på långtgående integritetskränkningar.

För att beviljas motbok i Sverige krävdes exempelvis uppgifter om yrke, ekonomi, hyra, intyg från två kända personer att man levde ”ett nyktert och ordentligt liv”, och det gjordes hembesök. Ransonerna var också skiktade efter klass och kön, gifta kvinnor fick exempelvis inte köpa alls. Prövningen var inte en juridisk rättighet utan gjordes helt godtyckligt av Systembolagen, exempelvis kunde en positiv inställning till motbokssystemet vara ett villkor för att få motbok. Skvaller på bygden, personliga fördomar och en vilja att leka katt och råtta med den ansökande var andra faktorer som fick betydelse i prövningen, liksom ett stundtals makabert spioneri. Systembolagets direktör i Västerås på 1930-talet, Åke Lemming, förde ett register över vanliga motboksinnehavare på 6450 sidor samt ytterligare ett på 7000 sidor över personer han betraktade som opålitliga.

Ransonering efter ingående prövning är en inbjudan till maktmissbruk och kränkningar, vilket är en anledning så god som någon att avstå från sådana system.

Det talar för att rekreationsbruk av droger helt enkelt bör vara legalt.

Men då kanske man öppnar för att drogbruk blir så trevligt att det ökar, särskilt om tillverkning och försäljning av droger också blir legal, invänder säkert någon. Det alternativet är värt att titta på, även ur ett socialt perspektiv. Med ett skademinimeringsperspektiv ses det ofta som att ju mindre bruk av en drog, desto bättre. Då framstår det närmast som självklart att vad man absolut inte vill ha är en fri marknad, där människors efterfrågan på droger tillgodoses. Folk ska absolut inte få tillgång till fler legala droger än absolut nödvändigt.

Då bortser man från den goda sociala kraften i vad människor vill ha. Få människor önskar nämligen så mycket som möjligt av så tunga droger som möjligt och framför allt inte droger uppblandade med farliga substanser som man kan dö av. Sådana droger är 33

Fördjupat: Frigörelse tvärtom vanligare ju striktare förbud och restriktioner är. Ekonomen Mark Thornton har visat ett samband som kallas förbudets järnhårda lag: Ju hårdare legala restriktioner, desto mer koncentrerade droger.

Omvänt borde vi då se att ju mindre strikta restriktionerna blir, desto mer försvinner hänsynen till drogens styrka och koncentration. Det är också precis vad vi kan konstatera i det svenska konsumtionsmönstret när alkoholen liberaliserats och människor under senare decennier fått ökade valmöjligheter och färre legala restriktioner (Svensson, 2012). När Sverige hade hårdare restriktioner var bruket nästan enbart koncentrerat till starksprit (starköl var faktiskt förbjudet fram till 1955 och fanns bara på apoteken, mot recept), medan den alkohol som konsumeras under dagens friare former till största delen är vin och öl, en trend som framför allt tagit fart sedan utbudet av olika sorter mångdubblats sedan de statliga monopolen för import, export, tillverkning och försäljning till Systembolaget och restauranger avskaffats.

Tvärtemot den så kallade totalkonsumtionsmodellen är det inte på något sätt självklart att en högre konsumtion av droger är sämre för samhället än en lägre.

Framför allt inte när konsumtionen i det förra fallet är friare. Återigen kan alkoholen ge ett konkret exempel.

I det mer restriktiva Norrland under motbokstiden var totalkonsumtionen av alkohol lägre, men de som ändå drack konsumerade eter, hostmedicin och hårvatten.

På 1930-talet fick butikerna börja föra register över försäljningen av eau de cologne.

Detta kan jämföras med situationen i Skåne, beskriven av historikern Lennart Johansson (2008): ”I Skåne och framför allt i Malmöhus län, en gammal gästgivare- och krogtradition som på ett helt annat sätt än i övriga Sverige levde kvar långt fram i modern tid. Omsjunget av Edvard Persson och omskrivet av Fritiof Nilsson Piraten framträder Skåne inte bara som brännvinsbränningens utan också som brännvinsdrickandets och matkulturens förlovade landskap.

Om det var förenat med skuld- och skamkänslor att dricka brännvin i Jämtland och Västerbotten, var det tvärtom kultur att på ett mer frimodigt sätt umgås med brännvin i Skåne. Både mat- och dryckeskulturen blev därmed annorlunda.”

upplevelser medan det destruktiva berusningsdrickandet var vanligare i norr. Ur ett strikt hälsoparameterperspektiv kan man förvisso hävda att den norrländska inställningen till alkohol var bättre, men det är en på alla sätt öppen fråga och de flesta torde nog föredra den mer liberala skånska inställningen.

Detta är den riktigt spännande, men samtidigt underskattade aspekten av en droglegalisering som även omfattar tillverkning och försäljning. Att den faktiskt inte bara skulle kunna införas utan att bli en social katastrof, utan skulle kunna göra våra helger betydligt roligare.

Vilka preparat skulle hävda sig på en legal marknad?

All erfarenhet talar för att människor i allmänhet tenderar att konsumera lättare droger under så socialt givande former som möjligt. Totalkonsumtionen kan komma att öka, liksom en del negativa sociala konsekvenser som en sådan konsumtion för med sig.

Men det finns samtidigt en återhållande effekt i att starkare och mer riskabla preparat snabbt väljs bort och konkurreras ut ju friare marknaderna för droger är. Få människor vill trots allt bli fast i ett missbruk eller riskera liv och hälsa när de roar sig eller kopplar av. Få skulle klicka hem okända preparat på nätet, handla dem av kriminella eller injicera tunga droger intravenöst.

Istället skulle konkurrensen driva fram partydroger som förhöjer upplevelsen av att exempelvis gå ut och dansa eller gå på teater. Vi skulle få drogernas motsvarighet till mikrobryggerier. Entreprenörssagor som den om bryggarfamiljen Spendrups skulle ersätta kriminalromanens Snabba cash. Hovleverantören skulle vinna anseende snarare än solka kungahuset och riskera fängelse. En helt legal marknad för droger kommer med all säkerhet ha sina risker och negativa konsekvenser och säljare kommer att vilja sälja så mycket som möjligt, men väldigt lite talar för en värre social situation än den som skapas under förbud eller skademinimering. När vi tittar tillbaka i efterhand kommer vi nog vara lika undrande som alltid över hur debatten någonsin kunde stå mellan skademinimerare och förbudsvänner.

I Skåne var drickandet mer utbrett, inte minst genom att betydligt högre andel kvinnor drack, och totalkonsumtionen högre än i Norrland. Men å andra sidan var drickandet förenat med social samvaro och kulinariska 34

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Inflikat

Redaktionen uppmärksammar stiftelseformen Det tvivel på stiftelseformens lämplighet för vårt lands universitet som det offentliga samtalets våta filt dryper av hoppas vi i redaktionen i alla fall kunna hjälpa till att vrida ur, i alla fall lite. Kastar vi i all ödmjukhet en nyfiken blick utomlands kan vi notera att antal namnkunniga universitet som verkar klara av motstå frestelsen att sälja av allt inkråm, såväl fysiskt som själsligt och intellektuellt, och lämna kvar universitetet som en tomt skal – hur otroligt detta än verkar för ett antal debattlystna forskare. Vi ska i och för sig inte utesluta att stiftelsen hänger som en igel och tömmer Harvard, Yale, Standford, Princeton, Massachussets Institute of Technology och för att inte glömma University of Chicago – som inte minst vart en otroligt viktig institution för att verka för frihet och liberalism i en allt mer likriktad akademisk diskurs – på resurser och lämnar dessa som tömda ballonger men det verkar mindre troligt. Skeptikern skulle nu kunna säga att dessa är något exceptionellt undantagsmässigt och som bara fungerar i vissa kontexter over there. Att högskolestiftelser skulle göra att vi lyckas fostra lika klarsynt visionära akademiker som University of Chicago gjort kanske är orimligt. Tur är väl då att allting inte räknas i Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne,

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

för här University of Chicago världsrekordet. Att stiftelseformen skulle innebära att allt originellt och mindre kontroversiellt utforskande upphör vill vi hålla för mindre troligt. Låt oss exempelvis minna att det fanns röster, som i affekt knappt höll, för att lägga ned priset när Milton Friedman blev tilldelad det. Fast nu är detta prisens pris också utdelat av en stiftelse så någon inte redan frälst kanske inte låter sig övertygas. Låt oss istället ponera att Sverige är någon form av ett unikum, våra köer för att köpa alkohol från ett statligt monopol talar i alla för tillhörighet till en något avvikande klubb, där stiftelseformen i mötet med den svenska mentaliteten blir något särdeles giftigt. Har vi några egna inhemska erfarenheter av urspårade stiftelser som åderlåtit sin verksamhet?

För att inte bli långrandiga kan vi rekommendera såväl frälsta som skeptiker att besöka Nordiska Museet, Skansen, Livrustkammaren, Hallwylska museet, Spritmuseum, Thielska Galleriet eller varför inte studera lite vid Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola eller högskolan i Jönköping bara för att nämna några och sedan ta ställning till om det verkligen verkar så illa som en del får det att låta.

35

Tänkvärt

Sjuka rättigheter Av: Eleonore Lundkvist

Eleonore Lundkvist är politisk sekreterare för Moderaterna i Landstinget Västmanland.

Den svenska sjukvårdsdebatten får begränsat utrymme i nationella partiledardebatter, i synnerhet jämfört med skolfrågorna. Jämförelsen är relevant då både skola och sjukvård är två av väljarnas viktigaste frågor, och bägge faller under lokala politikers ansvar med vissa inslag av statliga regleringar. Sverige behöver en sjukvårdsdebatt som tränger djupare än ståndpunkten ”landsting är farligare än knark”. Vi är för närvarande det enda landet i Norden som inte har någon särskild patienträttighetslag. Ett steg i rätt riktning tas i vår när en sådan proposition läggs fram av regeringen. Dock föreslås endast indirekta rättigheter som inte kan utkrävas i domstol.

Att få vård i tid kan tyckas grundläggande, och stadgas i en nationell vårdgaranti. Det är dock en tandlös lagstiftning. Om patienten får vänta mer än tre månader på vård erbjuds patienten vård i ett annat landsting.

Men för hemlandstinget innebär det inga direkta konsekvenser, frånsett en administrativ börda för läkarna som i stället för att operera väntande patienter måste lägga tid på att slussa patienten vidare. Det är ingen 36

slump att läkare i Sverige spenderar minst tid med sina patienter jämfört med övriga länder i Europa.

Visserligen ger regeringen stimulansmedel till de landsting som lyckas ge vård i tid, men patienten har ingen rätt till ekonomisk ersättning. Fler och fler tecknar dessutom en privat sjukförsäkring för att kunna köpa sig förbi köer, något som många fackförbund erbjuder.

Ett system där medborgare betalar för sjukvård två gånger om håller långsamt på att växa fram. Trots att var tredje landsting höjt skatten det senaste året förmår man inte att ge medborgarna rätt vård i rätt tid.

Valfriheten inom sjukvården har förvisso ökat och vårdvalet har blivit ett etablerat begrepp, men det är en reform som behöver utvecklas. Idag har du rätt att söka vård i ett annat EU-land men inte i ett annat landsting. Något som regeringen nu meddelat att man vill ändra på.

Varje år skadas 100 000 patienter i vården. Även här kan incitamenten för att undvika vårdskador förbättras. I Stockholm har man utvecklat en modell där Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Tänkvärt vårdgivaren får en viss summa för exempelvis en höftoperation. Om patienten får en infektion inom en viss tid efter operationen, måste vårdgivaren betala tillbaka pengar till landstinget. Då ges ekonomiska motiv att göra rätt från början.

Det faktum att landstingen inte behöver ta ekonomiskt ansvar för sjukskrivningar, innebär att det inte heller finns stora ekonomiskt incitament att hålla patienten långsiktigt frisk och arbeta mer med förebyggande hälsa. Därför bör det diskuteras om landstingen ska överta kostnadsansvaret för sjukskrivningarna.

Under 2013 var ekonomistyrningen inom vården föremål för debatt efter Marcej Zarembas artikelserie ”Den olönsamma patienten” som följdes av ett läkarupprop med det kontroversiella ställningstagandet att vård ska ges efter behov. Det har dock inte kommit något entygt svar från läkarkåren vilken styrmodell man skulle föredra och hur man trollar bort det faktum att vård kostar och att resurserna är begränsade.

Fler och fler patienter får möjlighet till insyn i sin journal via nätet, och har också möjlighet att spärra journalen. Här är rättigheterna starkare och reglerade i patientdatalagen. Men rätten till integritet i vården har fler aspekter än journaler. Ett uppmärksammat fall vid Akademiska sjukhuset i Uppsala där en döende patient filmades mot sin vilja, och där tingsrätten inte dömde landstinget för detta utan konstaterade att patientens integritet var underställd de anställdas meddelarfrihet, ger också grund till fler områden där patientens rättigheter behöver stärkas.

Dåligt bemötande är ett annat exempel där det är svårt att som enskild patient utkräva landstinget på ansvar och än mindre erhålla kompensation. Varje landsting har visserligen en patientnämnd dit du kan vända dig om du är missnöjd med vården. Problemet är bara att nämnden består av politiker som försöker medla mellan sjukvårdspersonal och patienter, och om konflikten kvarstår kan de inte göra mycket mer än att ”konstatera att mötet mellan patient och vårdgivare misslyckades”.

att öka, men också det egna ansvaret för exempelvis provtagningar. Lite förenklat kan vi se en framtid där vi mäter blodtrycket på Pressbyrån och där datorer ställer diagnoser med betydligt större träffsäkerhet än dagens allmänläkare, som bara sätter rätt diagnos i 60-70% av fallen.

Frågan om patienträttigheter är inte ny och olika partier på olika nivåer har genom åren försökt lyfta frågan. Men helhetsgreppet har saknats, och läkarkåren i Sverige är stark. Att införa skarpare rättigheter för patienter, där vårdgivaren utkrävs ett större ansvar och där misstag kan ge direkta ekonomiska konsekvenser för verksamheten görs knappast utan motsättningar. Framför allt då vi har 21 olika sjukvårdssystem i Sverige, med olika modeller för finansiering, olika IT-system, olika avgiftsnivåer och framför allt, olika väntetider och kvalitet på den vård som bedrivs. Att då tala om jämlik vård utan att samtidigt förespråka en kraftig omorganisering och skarpa regleringar blir lika orimligt som att tala om en rättvis vård på patientens villkor om patienten inte kan utkräva sina rättigheter på ett transparent sätt.

Att avveckla landstingen skulle i sig knappast eliminera alla vårdköer, bemanningsproblem och vårdskador, men det skulle ge bättre förutsättningar för en sjukvård där patientens rättigheter står i centrum. En sådan stor förändring måste byggas underifrån, och det görs också till viss del. Vi ser fler och fler samarbeten mellan landsting som bildar gemensamma upphandlingsenheter, gemensamma behandlingscentrum och utvidgar vårdvalet över länsgränserna.

Frågan om patienträttigheter ska inte heller utmynna i ett skarpt motsatsförhållande mellan vårdpersonal och patient där misstro och rädsla för att bli stämd präglar vårdarbetet, men här finns tänkbara lösningar i form av exempelvis en patientombudsman. Varje patients rätt till vård i tid, ett gott bemötande, samtycke, information, valfrihet och integritet bör i alla lägen vara kristallklart för såväl vårdgivare som den enskilde patienten.

Anders Ekholm, analyschef på Socialdepartementet, har i sin rapport ”Empati och high-tech” konstaterat att mycket av det som i andra branscher hade blivit industrialiserat för länge sedan fortfarande sköts manuellt inom vården, vilket sker på bekostnad av tiden som vårdpersonal kan lägga på bemötandet. I framtiden spår Eklund att vårdkonsumtionen kommer Svensk Linje • nr. 1 • 2014

37

Tant Rand Rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

Supervalårsbingo

Även de mest sympatiska politikerna blir dumma under ett valår, och när det som i år är två val under ett år kan man behöva en dos verklighetsflykt. Tant Rand rekommenderar en cigg, ett glas rött eller en bit mörk choklad när valflosklarna som följer känns för kvävande: - Varje gång någon säger att alla behövs - När offentlig-privat samverkan nämns - När någon påstår att vi inte har råd att sänka skatten Redaktionen tar inget ansvar för eventuell fetma, alkoholism eller lungcancer i oktober.

Game of Thrones

Allas vårat favoritfantasydrama fyllt med sex och intriger är en självklarhet att fylla tomrummet från Frank Underwoods hänsynslöshet. Redaktionen tänker sig Rand som kärleksbarnet mellan Danereys Targaryen & Tywin Lannister. Säsong fyra sänds under våren och utlovar både drakar och blod. För den som tycker att handlingen är lite för komplicerad och att nakenheten är för påträngande går parodin Game of Bones att hitta på internet.

38

Airbnb

Det är en bit kvar till marknadshyra, men för den som tycker att det går för långsamt och vill hjälpa efterfrågan lite på traven rekommenderas andrahandsuthyrningssajter såsom Airbnb. Systemet är enkelt och ser till att privatpersoner kan hyra ut sina tomma lägenheter och hus under semestertider, och är ett rimligt alternativ till höga hotellpriser i storstäderna.

Ett hett tips är att se till att ha bostadsrättsföreningens godkännande först, och att inte arbeta för en partiledning.

Mass Effect 2

Spelet har kanske något år på nacken, men kapten Shepard får hjälp av privatfinansierade Cerberus för att rädda världen ännu en gång. Kapitalet rycker in för mänskligheten när stater, planeter och politiker mest bara pratar.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Farbror Hayek Haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek till en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i Österrike-Ungern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

Ifrågasättandet av ingrepp på marknaden

Fri kultur

Livet handlar inte bara om det sanna och det rätta utan också om det sköna. Att inte bara förkovra sig i ekonomi, filosofi eller politisk teori utan även fördjupa sig inom estetiken hjälper en att kalibrera sin politiska och moraliska kompass. Thielska galleriet har sin bakgrund i finansmannen och mecenaten Ernest Thiels konstsamlande och är dessutom ett exempel på att institutioner går att drivas som stiftelser. Vid ett besök kan man se konstverk av Edvard Munch, Anders Zorn, Carl Larsson med flera och inte att förglömma är att titta på Friedrich Nietzsches dödsmask och fundera lite kring gott och ont. Apropå privat kultur så är väl det enda som kan föreställa sig vara mer förhatligt rovlystet än en stiftelse ett aktiebolag vars enda raison d´être består i att skapa mervärde åt sina ägare. Här är Fotografiska, eller mer fullständigt Svenska Fotografiska Museet AB, som inte bara visar fotokonst av världsklass ett levande bevis på att privata intressenter kan bidra till i kultursektorn som annat än mecenater också väl värt ett besök.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

När det offentliga samtalet allt mer kretsar kring hur marknader skall regleras annorlunda istället för inte alls är det lätt att misströsta. Att då läsa Ludwig von Mises bok A Critique of Interventionism för att inte bara bli påmind om att det finns alternativt och goda argument mot nuvarande ordning är intellektuellt befriande. Boken finns kostnadsfritt att tillgå på mises.org och kan med fördel läsas med tanken på den svenska bostadsmarknaden och hyresregleringen, elefanten i den svenska politikens finrum, i bakhuvudet.

Kommersiellt kullkastande av Systembolaget

Efter det senaste nederlaget för Systembolaget ser det ut som att vinet för detaljhandelsmonopolet allt mer ser ut att bli till vinäger. Nu verkar det som att både tiden och juridiken är mogen när Citigross och Winefinder systembolagssubversiva agerande verkar svårt att hindra rent juridiskt. Detta till skillnad från när den självutnämnda vininsurgenten Harry Franzén 1995 utmanade monopolets och dess förfäktare genom det absurda infallet att försöka sälja vin till övriga produkter i sin mataffär. Den som väntar på något gott får ibland vänta länge och det är många som ser fram emot att få sätta läpparna till och avnjuta en österrikisk Trockenbeerenauslese utan bismak av detaljhandelsmonopol och politisk klåfingrighet men med en extra sötma från det öppna samhällets delseger.

39

Svensk linjes vänner

Svensk Linjes Vänner Fria Moderata Studentförbundet har, under olika namn, varit verksamt sedan 1942. Ständigt har det skrivna ordet varit det främsta vapnet i kampen mot ofrihet och förmynderi. Ända sedan starten har ett av de främsta medlen såväl för att lära upp skribenter som för att sprida budskap och möjliggöra en akademisk diskussion varit Studentförbundets tidskrift – Svensk Linje.

Samtidigt är utgivningen av Svensk Linje en kostsam verksamhet. Därför finns sedan 2001 Svensk Linjes Vänner, en sammanslutning för dem som är villiga att bidra ekonomiskt till utgivningen av Svensk Linje. Medlemsskap kostar 500 kronor per år för privatpersoner och 2000 kronor för juridiska personer.

Som tack för ditt stöd får du följande: - Prenumeration på Svensk Linje - Förhandsinformation från redaktören inför varje nytt nummer - Inbjudan till en årlig träff med redaktionen och föredrag samt information om tidningen - Hedersomnämnande på såväl Svensk Linjes som FMSF:s hemsidor (valfritt) - Glädjen att stödja en av Sveriges ledande debattskrifter För frågor, kontakta Fria Moderata Studentförbundet: E-post info@fmsf.se, tel 08-791 5005.

För medlemsskap, sätt in 500 alternativt 2000 kronor på pg 29 74 25-1.

Ange ditt namn samt ”Svensk Linjes Vänner”.

Tack för ditt stöd!

40

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Inflikat

Paradise lost Memphistragedi Av: Adam Sandberg Det är något särskilt med den djupa södern. Fasansfulla mord, religion, fördomar och misstankar genomsyrar HBO-dokumentären Paradise Lost, som sträcker sig över nästan två årtionden. Redaktionsmedlemmen Adam Sandberg förklarar varför alla borde se den.

På temat frigörelse är det svårt att finna en dokumentär som ger en lika stark emotionell upplevelse som Paradise Lost, producerad av HBO. Dokumentären är i tre delar och påbörjas 1996 i Memphis i delstaten Arkansas. Den skildrar det rättsliga efterspel som följer det brutala mordet på tre små pojkar i ett skogssnår vid området ”Robin Hood Hills”. Dokumentären utvecklas till en synnerligen tragisk historia om skuld, fördomar, religion och den djupa amerikanska södern.

Efter att de åttaåriga pojkarna Christopher Byers, Michael Moore och Stevie Branch hittas bakbundna, knivhuggna och torterade i en skogsdunge riktas snabbt misstankarna mot de tre ungdomarna Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin. Damien, då 18 år, klär sig i svart, har långt svart hår och lyssnar på Metallica. 17-åriga Jason är Damiens bästa vän och har samma intressen. Det var efter att polisen förhörde 17-åriga och lågintelligenta Jessie Misskelley som åklagaren blev övertygad om de tre ungdomarnas skuld. Enligt en bandupptagning med Jessie hade ungdomarna tillsammans kidnappat de tre pojkarna, våldtagit dem, torterat dem med kniv, och sedan till slut avrättat eller låtit dem drunkna i en bäck som rann genom skogen.

Den första delen i dokumentären skildrar rättegången och den fällande domen mot de tre ungdomarna.

Medan åklagaren lägger fram Jessies uppgifter och vissa andra bevis menar försvaret att åtalet är byggt på svaga indicier. Erkännandet av Jessie, vars IQ är 72, blev enligt försvaret frampressat av polisen. Dessutom Svensk Linje • nr. 1 • 2014

framhålls det djupt religiösa samhällets fördomar mot alternativa livsstilar som på förhand dömande.

Dokumentärens andra del utspelas fyra år senare och följer Damiens, Jessies och Jasons överklagandeprocess och tid i fängelset. Samtidigt dokumenteras en skara människor som såg den första delen i dokumentären och som är övertygande om de tre ungdomarnas – nu kallade West Memphis Three – oskuld. Samtidigt skildras de tre mördade pojkarnas familjer. Styvpappan till ett av barnen, som också misstänkts av vissa, håller ett flertal fullkomligt oförglömliga monologer där han förklarar hur han känner för de tre nu fängslade ungdomarna. Det är omöjligt att förstå den djupa söderns misär utan att ha sett Paradise Lost.

Del tre utspelas 2011, 18 år efter morden vid Robin Hood Hills. Fallet med West Memphis Three är nu känt över hela USA och dokumentären skildrar försöken att få resning. Dokumentären har fått kändisar över hela landet att engagera sig för ”WM3”:s oskuld; bland dessa finns Peter Jackson, Johnny Depp, Natalie Maines och medlemmar av Metallica.

Dokumentärseriens vinklade ansats till trots pågår en intensiv debatt online om skulden hos Damien, Jessie och Jason. De som är övertygande om deras oskuld kallas ”supporters” medan de som tror motsatsen kallas ”nons”. Efter att ha sett Paradise Lost är det en god idé att bilda sig en egen uppfattning genom att ta del av argumenten.

41

Fördjupat: Frigörelse

Kast och kapitalism Av: Henrik Sundbom

Henrik Sundbom arbetade tills nyligen på utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld, och är ordförande i svensk-indiska föreningen. Han har bott i New Delhi och följer den indiska politiken noga. Här förklarar han hur handel mjukar upp en av världshistoriens starkaste hierarkier: Indiens kastsystem.

Den 28 maj 2011 var en väldigt vanlig – men ändå ovanlig – kväll på Hotel Taj Mahal, Bombays mest anrika och mytomspunna hotell. Vanlig, i bemärkelsen att gästerna anlände i BMW, Mercedes eller limousin, klädda i kostymer sydda av skräddare i London, Milano eller Honkong och beställde single malt i baren. Precis som man förväntar sig när medlemmarna i en handelskammare strålar samman på ett femstjärnigt hotell.

Men kvällen var ovanlig, i bemärkelsen att samtliga affärsmännen var daliter, tillhörande den lägsta gruppen i hinduismens religiösa och sociala hierarki. De har kallats oberörbara, kastlösa och – mer smickrande – Guds barn. För bara ett par decennier sedan skulle det ha varit otänkbart att de satte sin fot på en plats som Taj annat än för att städa eller tömma toaletterna.

Nu lanserades Bombay-sektionen av daliternas egen handelskammare – Dalit Chamber of Commerce – ett tecken på att en frigörelse från kastsystemets bojor har börjat spira.

Kastsystemet är en black om foten för Indiens möjligheter till social, politisk och ekonomisk utveckling.

42

Den religiöst betingade hierarkin som styr vad olika grupper i samhället har för roller, egenskaper och relationer till varandra, är en central del av hinduismen men har även spridit sig till landets andra stora religioner. Hierarkin är sannolikt inte bara den mest rigida, utan också den mest långdragna, som historien skådat. Kastsystemet tillåter inte sociala klättringar.

Du föds in i en kast och du dör i densamma. Din kast bestämmer vad du får arbeta med, vem du får gifta dig med och vilka egenskaper som är korrekta och gudfruktiga. Längst ned i systemet – egentligen utanför – återfinns daliterna. ”Hinduismen tror på ojämlikhet”, förklarar Vimal Thorat, dalitisk professor i litteraturhistoria, i Sören Wibecks Indiens Historia. ”Den grundläggande principen är ojämn fördelning av egendom. Enligt hinduismens skrifter har de oberörbara inte några rättigheter inom ett område där de kan få ekonomisk makt.” Det betyder, vid sidan av mycket annat, att en dalitisk affärsman eller -kvinna är helt otänkbart enligt hinduisk tradition.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Fördjupat: Frigörelse En vanlig uppfattning i västvärlden är att kastsystemet avskaffades 1950. Det är en myt. Kastsystemet är en djupt rotad och viktig del av den indiska kulturen.

Att försöka avskaffa det med politiska medel är som att försöka avskaffa svensk försiktighet, sydeuropeiskt kroppsspråk eller katolsk familjesyn. Vad man gjorde 1950 var att förbjuda negativ särbehandling på grund av kast.

Kvotsystemet föregicks av ett förslag om separata valmanskårer. Förslaget hade en stark motståndare i Gandhi, som menade att om man satte daliterna på en separat pall, skulle de förbli ”för evigt oberörbara”.

Deras låga status skulle skrivas in i författningen. De separat valmanskårerna skrotades på idéstadiet, men även kvotsystemet gör precis det som Gandhi varnade för: institutionaliserar daliternas låga status

Positiv särbehandling, däremot, skrevs in i konstitutionen. Denna strategi har varit alenarådande i den indiska politiken för att minska förtycket av de lågkastiga.

De första fyra decennierna av självständighet gav Gandhi rätt. 1990 var situationen för Indiens daliter marginellt bättre än den var 1950. De värsta övergreppen, som gjorts direkt olagliga, hade visserligen upphört på de flesta platser och en liten minoritet hade fått möjlighet till begränsade klassresor. Men den generella förtryckarkulturen kvarstod, liksom dalternas materiella och ekonomiska misär.

Hälften av alla statliga jobb och utbildningsplatser på universitet är reserverade för daliter, adivasis (stamfolk) och vad som kallas för ”other backward castes”.

I en del indiska delstater har de lokala regeringarna valt att gå ännu längre; i Rajasthan och Tamil Nadu är två tredjedelar av jobben i offentlig sektor föremål för kvotering.

Edward Luce, tidigare Sydasienchef på Financial Times, skriver i boken In Spite of the Gods om kvotsystemets baksidor. I praktiken avgör lokala kastledare vem som så ska få de eftertraktade jobben, konstaterar han. Alternativt säljs de till högstbjudande på en svart marknad. En annan bisarr bieffekt är att det har uppstått en handel med förfalskade kastintyg. Högkastiga studenter som inte har betyg nog för att komma in på önskade utbildningar betalar för ett bevis på att de är lågkastiga, och får därmed tillgång till kvoterade utbildningsplatser.

I delstaten Bihar präglades 90-talet av blodiga konflikter mellan lågkastiga och högkastiga som skördade hundratals dödsoffer. De högkastiga upplevde att deras gudagivna status på samhällets topp hotades av de förfördelades anspråk, och kände sig nödgade att ta till våld. Även om kvotsystemet fått oönskade konsekvenser och vuxit sig till ett ohejdbart, politiskt monster, måste man ändå ge det ett visst erkännande för att daliternas situation har förbättrats sedan 50-talet. Hägrande statliga jobb har varit räddningen för många dalitiska familjer och i har viss mån inneburit möjligheter till klassresor, om än i första hand från lägsta underklass till lägre medelklass. Tack vare kvoteringen finns dalitiska läkare, jurister och lärare. Det ska inte underskattas.

Men på bredfront har kvoterna knappast haft någon effekt.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Att genombrottet för Indiens olycksbarn skulle vara det tidiga 90-talets ekonomiska liberaliseringar var det knappast någon som hade vågade drömma om. Men mycket pekar faktiskt på att det är precis så utvecklingen kommer att beskrivas i framtiden, trots den vitt spridda uppfattningen att Indiens snabba tillväxt gör att ”de rikaste blir rikare och de fattigaste fattigare”.

I studien Caste and Labor Mobilty (University of British Columbia) jämförs olika kasts förhållanden 1983 och 2005. Studien visar att lönegapet mellan daliter och andra kaster under denna period minskade från 36 till 21 procent. Det är fortfarande en mycket stor skillnad, men som jämförelse nämner forskarna att till exempel lönegapet mellan vita män och svarta kvinnor i USA var större. Förklaringen till den stora förändringen, som inte bara syns i jämförelsen av löner, ser de i ökad utbildning och i ekonomiska reformer. Att kvoterna skulle ha spelat någon större roll ställer de sig skeptiska till.

Studien från British Colombia noterar också att de daliter som gynnades mest av 90-talets snabba tillväxt var de med vanliga arbetaryrken, inte tjänstemän i offentlig sektor.

De här siffrorna ligger i linje med den verklighetsbild som förmedlas av Chandra Bhan Prasad, dalitisk aktivist och forskare. ”Indien håller på att förvandlas från kastsamhälle till klassamhälle”, sade han till New York Times 2011. ”Tack vare den nya marknadsekonomin byts sociala markörer mot materiella. Nu kan daliter köpa sig status på marknaden. Om du har en god materiell standard och ett ständigt inflöde till bankkontot, då accepteras du.”

43

Fördjupat: Frigörelse Prasad räds inte för att beskriva klassamhället som någonting önskvärt. Skillnaden mot ett kastsamhälle är att barriärer kan brytas, vilket måste vara ett första steg för att de gamla hierarkierna ska luckras upp. Det är inte längre självklart att en högkastig är rik och en kastlös fattig, vilket den dalitiska handelskammaren är ett utmärkt exempel på. ”Det finns två typer av fattigdom: fattigdom som brutaliserar människan och fattigdom som är human och kan överkommas genom hårt arbete”, säger den dalitiska affärsmannen Ashok Khade i nyhetsmagasinet Outlook.

Att även de fattigaste fått det bättre slås fast i rapporten The Elephant that Became a Tiger – 20 Years of Economic Reform in India av Swaminathan Aiyar (Cato Institute). Andelen av befolkningen som uppger att de är hungriga någon eller alla månader sjönk från 17,3 procent 1983 till 2,5 procent 2005 (ändå ca 30 miljoner människor!). 2,5 procent kan låta orimligt lågt med tanke på att många gånger fler lider av undernäring. Det beror dock på att många – av okunskap – äter fel snarare än att de inte äter alls, menar Aiyar.

Vägen bort från hunger och undernäring ligger enligt den logiken i utbildning, inte i statliga matprogram.

I rapporten hänvisar Aiyar till studien Rethinking Inequality: Dalits in Uttar Pradesh in the Market Reform Era (University of Pensylvania). Forskarna bakom rapporten undersöker daliternas situation i två distrikt i Uttar Pradesh, en av Indiens mest eftersatta och fattiga delstater där kastproblematiken är som störst. Deras resultat är häpnadsväckande: Andelen som ägde en TV ökade mellan 1984 och 2004 från noll till 46 procent, andelsen som ägde en motorcykel från noll till 12,3 procent. Andelen barn som livnärde sig på gårdagens matrester minskade från 95,9 till 16,2 procent. Andelen icke-daliter som kunde tänka sig att äta mat tillagad av en dalit ökade från 8,9 till 77,3 procent. Hawlaha, en typ av livegenskap som innebär att en arbetare betalar av ett lån genom att arbeta oavlönat (som kriminaliserades i mitten av 70-talet) minskade från 32 till 1 procent. Och inte minst: andelen daliter som ägde ett företag ökade från 6 till 37 procent.

utbrett är naturligtvis också sant. Men det som särskiljer denna period från tidigare, är inte fattigdomen utan att sociala och ekonomiska tabun utmanades.

Man kan föreställa sig att de spirande förutsättningarna skulle leda till en marknadsliberal våg i det fattiga Indien. Men det har inte hänt och kommer knappast att hända. ”Socialister har alltid ett övertag när det kommer till att övertyga fattiga”, menade Parth Shah från den liberala tankesmedjan CCS när han talade på en konferens i Delhi i januari. ”De visar upp säckar med ris som ska delas ut. Vi pratar om den osynliga handen”.

Edward Luce skriver om hur de partier som uttryckligen företräder de lågkastiga i första hand ägnar sig åt att försöka utöka och förstärka kvotsystemet.

Politikerna gör ingenting för att avskaffa kastens betydelse, utan är enbart intresserade av att stärka sin kasts position. In India you do not cast your vote, you vote your caste.

Undantaget är daliternas handelskammare. I ett manifest för frigörelse från kastsystemet, som har undertiteln Push capitalism and industrialisation to eradicate this pernicious system, presenterar handelskammarens ordförande Milind Kamble och Chandra Bhan Prasad ett förslag till ny kastpolitik. Manifestet föreslår bland annat att jordbruket måste mekaniseras i större utsträckning. Urbanisering och industrialisering ska underlättas för att fortsatt skapa icke-agrara jobb. Alla skolbarn ska lära sig engelska. Städjobb ska professionaliseras och flyttas från informell till formell sektor. Lagar som försvårar markägande för bönder ska tas bort.

Och inte minst, menar författarna, borde Indien anta kapitalism som sin officiella ideologi.

Under en epok som akademiker och debattörer på vänsterkanten beskriver som hård, kall och nyliberal, var alltså den generella tendensen att daliterna gick från livegenskap till entreprenörskap, vann social acceptans och åt bättre mat. Att det stora flertalet fortfarande lever i svår misär, att barn svälter och är undernärda och att diskriminering fortfarande är 44

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Chydeniuspriset

Ansök om Chydeniuspriset Anders Chydenius (1729-1803), präst, riksdagsledamot och politisk agitator i SverigeFinland, Populärt känd som “Den svenska (tillika finska) liberalismens fader” eller “Nordens Adam Smith”, blev framförallt uppmärksammad som en skicklig försvarare av näringsfriheten. I skriften “Den nationnale winsten” (1765) presenterade han ekonomiska liberala grundtankar som i stora drag överensstämde med samtida Adam Smiths verk “Wealth of Nation” som publicerades elva år senare.

Chydenius bar även på en allmän frihetsideologi, och var också en skarptungad försvarare av demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

Chydenius politiska arbete banade väg för tryckfrihet i Sverige.

En studentförbundstradition så långt att dess spår försvinner i historiens dimmor är den tidigare årliga utdelningen av Chydensiuspriset. Priset utdelas till den medlem i någon av FMSF:s föreningar som under verksamhetsåret författat den bästa essän i Anders Chydenii anda. Priset består av en årsprenumeration på Timbros utgivning och en prissumma om 1000 kronor.

Den artikeln en vill kandidera med skall ha varit publicerad. Ansökan innehållande artikeln ifråga görs senast fredagen den 2 maj till Organisationssekreteraren: hugo.selling@fmsf.se Prisutdelning sker på representantskapet.

Må bästa essän vinna!

Organisationssekreteraren

De senaste årens pristagare:

2004:

2003: 2002: 2001:

2000: 1999:

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Carl Grufman Anna Hård Af Segerstad Johan Eghult Kristian Karlsson Peter O Sellgren Johan Lindal

45

Klassiskt

The liberty manifesto Av: P.J. O’Rourke

P.J. O’Rourke är H.L Mencken fellow på the Cato institute, en libertariansk tankesmedja som grundades 1974 av Ed Crane, Murray Rothbard och industrimagnaten Charles Koch. Den inflytelserika och framgångsrika tankesmedjan arbetar för att sprida idéerna om en begränsad stat, fria marknader, fred och frihet för individen. Vid invigningen av Catos nya lokaler i Washington den 6:e maj 1993 höll P.J O’Rourke följande tal om värdet av frihet. Några av problemen känns kanske igen.

The Cato Institute has an unusual political cause — which is no political cause whatsoever. We are here tonight to dedicate ourselves to that cause, to dedicate ourselves, in other words, to … nothing.

This is because we believe in freedom. Freedom — what this country was established upon, what the Constitution was written to defend, what the Civil War was fought to perfect.

We have no ideology, no agenda, no catechism, no dialectic, no plan for humanity. We have no “vision thing,” as our ex-president would say, or, as our current president would say, we have no Hillary.

Freedom is not empowerment. Empowerment is what the Serbs have in Bosnia. Anybody can grab a gun and be empowered. It’s not entitlement. An entitlement is what people on welfare get, and how free are they? It’s not an endlessly expanding list of rights — the “right” to education, the “right” to health care, the “right” to food and housing. That’s not freedom, that’s dependency. Those aren’t rights, those are the rations of slavery — hay and a barn for human cattle.

All we have is the belief that people should do what people want to do, unless it causes harm to other people. And that had better be clear and provable harm.

No nonsense about second-hand smoke or hurtful, insensitive language, please.

I don’t know what’s good for you. You don’t know what’s good for me. We don’t know what’s good for mankind. And it sometimes seems as though we’re the only people who don’t. It may well be that, gathered right here in this room tonight,are all the people in the world who don’t want to tell all the people in the world what to do.

46

There is only one basic human right, the right to do as you damn well please. And with it comes the only basic human duty, the duty to take the consequences.

So we are here tonight in a kind of anti-matter protest — an unpolitical undemonstration by deeply uncommitted inactivists. We are part of a huge invisible picket line that circles the White House twentyfour hours a day. We are participants in an enormous Svensk Linje • nr. 1 • 2014

non-march on Washington — millions and millions of Americans not descending upon the nation’s capital in order to demand nothing from the United States government. To demand nothing, that is, except the one thing which no government in history has been able to do — leave us alone.

The Clinton administration is putting together a program so that college graduates can work to pay off their school tuition. As if this were some genius idea.

It’s called getting a job. Most folks do that when they get out of college, unless, of course, they happen to become governor of Arkansas.

There are just two rules of governance in a free society:

And the Clinton administration launched an attack on people in Texas because those people were religious nuts with guns. Hell, this country was founded by religious nuts with guns. Who does Bill Clinton think stepped ashore on Plymouth Rock? Peace Corps volunteers? Or maybe the people in Texas were attacked because of child abuse. But, if child abuse was the issue, why didn’t Janet Reno tear-gas Woody Allen?

•

Mind your own business.

•

Keep your hands to yourself.

Bill, keep your hands to yourself. Hillary, mind your own business.

We have a group of incredibly silly people in the White House right now, people who think government works. Or that government would work, if you got some real bright young kids from Yale to run it.

We’re being governed by dorm room bull session.

The Clinton administration is over there right now pulling an all-nighter in the West Wing. They think that, if they can just stay up late enough, they can create a healthy economy and bring peace to former Yugoslavia.

The Clinton administration is going to decrease government spending by increasing the amount of money we give to the government to spend.

Health care is too expensive, so the Clinton administration is putting a high-powered corporate lawyer in charge of making it cheaper. (This is what I always do when I want to spend less money — hire a lawyer from Yale.) If you think health care is expensive now, wait until you see what it costs when it’s free.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

You know, if government were a product, selling it would be illegal.

Government is a health hazard. Governments have killed many more people than cigarettes or unbuckled seat belts ever have.

Government contains impure ingredients — as anybody who’s looked at Congress can tell you.

On the basis of Bill Clinton’s 1992 campaign promises, I think we can say government practices deceptive advertising.

And the merest glance at the federal budget is enough to convict the government of perjury, extortion, and fraud.

There, ladies and gentlemen, you have the Cato Institute’s program in a nutshell: government should be against the law.

Term limits aren’t enough. We need jail.

47

Redaktionen Redaktion Så här ser Svensk Linjes redaktion ut, och det är vi som har arbetat ihop detta numret. Hör gärna av dig till oss via e-post: henrik.hall@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller 15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

Adam Vallin Henrik Hall 1. “Sätta kommunen på karten”-manin.

2. Min eviga förmåga till försening.

Förlåt alla!

1. Jantelagen.

Live and let live!

2. Tiden. I brist på det ett högt skattetryck, för pengar är tid.

Hall är redaktör för Svensk Linje.

Jacob Dexe

Emil Marklund

1. Förändringsförakt i allmänhet.

1.) Jorden.

Det börjar vara dags att utforska vidare.

2. Svensk politisk debatt. #Avgåalla

2.) Staten.

48

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

Redaktionen

Hugo Selling Frigörelse för stat & individ Inför numret frågade vi redaktionen vad de 1. tycker att samhället borde frigöra sig från, och 2. vad de själva skulle vilja frigöra sig från. Här är deras svar.

1. Statens våldsmonopol.

Låt alla fria händer greppa vapen.

2. Rutinens träldom.

Hanna Wagenius

Adam Sandberg 1. Paternalismens bojor. Ner med alkoholmonopolet!

1. Låneideologin.

Varför inte en sparlinje?

2. Mitt sockerberoende.

2. The Man i allmänhet.

Johanna Nylander 1. Den missriktade välviljan.

2. Sömn. Thatcher klarade sig på fyra timmar.

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

49

Linjerat Fria Moderata Studentförbundet Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

Förbundsordförande: Victoria Nilsson victoria.nilsson@fmsf.se

Viceordförande: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se Alexander Ivarsson alexander.ivarsson@fmsf.se

Svensk Linje årgång 72

Redaktör:

Henrik Hall henrik.hall@fmsf.se

Redaktion:

Jacob Dexe Emil Marklund Adam Sandberg Hugo Selling Hanna Wagenius

Redaktionssekreterare: Adam Vallin

Louis Alltsammans började med att farfar

Formgivning: Johanna Nylander

Ansvarig utgivare:

och studera bestämde sig för att åka till Berlin oansenligt till ölbryggare. Till slut köpte han ett och ett par bryggeri i Grängesberg. Fem anställda Sveriges mest hästar. Familjen Spendrup är i dag k a br yggar fami l j. V ägen Spendrup dit har varit full av strapatser. När Jens familjeföre och hans bror Ulf fick ansvaret för var överlevnad taget var läget mörkt. Företagets Skulle hotad, skulderna var större än tillgångarna. familjen mista allt? Plötsligt kom undsättningen – från det mest oväntade håll. om Här berättar Jens Spendrup sin historia levebrödär en ett liv som bryggare i Sverige. Vårt svensk berättelse om ett centralt stycke modern en levande näringslivshisto ria. Det är också har sett ut i skildring av hur företagandets villkor Sverige och hur de behöver förändras.

Victoria Nilsson R0 Nv gKb2hu 02 b 4gc3UGVy aG 0EkZp o04 L1 1hIEpv = cm nAFJlor 2 1 F 0

ISBN 978-91-7566-980

Internationell sekreterare: Karl Von Baumgarten karl.baumgarten@fmsf.se

Prenumerationsärenden: info@fmsf.se

Texter:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

Omslag & NYA ILLUSTRATIONER: Johanna Nylander

Funnet:

Girls looking in a telescope, 1882.

www.svensklinje.se

Tryck:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

50

Svensk Linje • nr. 1 • 2014

växer kraftigt som tagit över den rollen. Ekonomin I dag är det Texas senaste decennierna har varit och befolkningsökningen under de vara det nya Kalifornien. dramatisk. På det viset kan Texas sägas paradoxalt nog motsäger allt Samtidigt är det ett påstående som lärt oss. Varje delstat i USA som den amerikanska historien har av andra amerikanska är sin egen och även om de ofta inspireras kommer aldrig en delstat delstater i enskilda politiska lösningar är karaktärerna hos de olika stå som modell för en annan; till det Men ett gott företagsklimat är delstaterna alldeles för särpräglade. och i detta avseende är jämsjälva utgångspunkten för välståndet lärorik. förelsen mellan Texas och Kalifornien

Han skriver här om Kalifornien – en delstat som han tycker mycket om men vars många olika problem han

2014 också är på det klara över.

Roland Poirier Martinssonär författare och

ÄR TEXAS

USA:s delstater kommer att utvecklas på olika sätt framöver och skepsisen mot politikerstyre är ’as American as apple pie’

A NYEN? T RNI DEIFO KAL

I Postmodernismens förklaring utmanar fi l osofen S tephen R C H i ck s våra invanda föreställningar när han spårar de intellektuella rötterna hos postmoderna tänkare som Michel Foucault och Richard Rorty till Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant. Hicks driver tesen att postmodernismen blev en framgångsrik retorisk strategi för den politiska vänstern när socialismen förlorade sin legitimitet. Så ersattes tilltro till vetenskap och förnuft av dubbla måttstockar och cynism.

Stephen R C Hicks bok om postmodernismen är en intellektuell historielektion med polemisk udd. Den ger nya perspektiv på samtidens mest brännande politiska debatter och handlar i förlängningen om den liberala demokratins framtid.

bli den magatt morgondagens Texas kommer att Det är fullt möjligt drömmen som Kalifornnet och representant för den amerikanska fall är det en följd av politiska ien var under förra seklet. I sådana dynamik. Men mer än något beslut och de olika kulturernas inre

i Austin, Texas.

Hans böcker är huvudsakligen inriktade på historiska och samtida relationer mellan vetenskap, religion, kultur och samhälle.

Förutom författarskapet har Poirier

Hur kunde postmodernismen bli en av de mest livskraftiga intellektuella rörelserna under 1900-talets andra hälft? Varför är relativistiska argument fortfarande så effektiva i den intellektuella världen? Varför ges de en tyngd inom humaniora och samhällsvetenskap men inte inom naturvetenskapen?

“ By the end of the book, the reader may remain ill at ease with the postmoder ni st malai se, but H i cks’ s luc i d account wi ll demysti fy the subj ect.

Hicks’s impressive grasp of the history of philosophy over the past few centur i es enables to ex plai n postmoder ni sm by i denti fyi ng i ts si gnposts.”

i förändring.

Professor Curtis Hancock, Ph.D.,

Review of Metaphysics

ISBN 978-91-7566-984-7

dagstidningar som journalist och ansvarade för Timbro Medieinstitut under verksamhetens första år. Han skriver kolumner på Svenska Dag-

WWW.TIMBRO.SE

JANERIK LARSSON OCH ROLAND POIRIER

MAR TINSSON

9 789175 669847

PO ST M O D E R N I SM E N F Ö R K L A R I N G ST E PH E N R C H I C KS

Nyheter våren

POST-

MODERNIS MENS FÖRKLARIN G

Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault STEPHEN R C HICKS

www.timbro.se

bladets ledarsida.

2014-01-28 10:55

är_texas_det_nya_kalifornien?.indd

3

Tidigare böcker från Timbro Jens Spendrup

Vårt levebröd

n

O

in USA:s delstater i en tabell med världens m man lägger och Texas i största ekonomier hamnar både Kalifornien i USA handlar om topp. En grundläggande politisk strid nämligen frågan det som skiljer de två delstaterna mest, ska ha för om hur stor betydelse politik och politiker av 1900-talet var Kalifornien samhällsutvecklingen. Under stor del Ekonomin var stark och växlika med den amerikanska drömmen. riktigt växte befolkningen mycket och lockande kulturen ande, kraftigt.

Janerik Larsson, journalist och författare till ett 20-tal böcker i skilda ämnen, har följt amerikansk politik och samhällsliv sedan tidigt 70-tal. Han har

Jens Spendrup

»Vi miste inte bara en älskad arbetskamrat. Vi var också på väg att förlora företaget vi just tagit över. Våra hem, och förhoppningarna om en ljusare framtid för oss själva och våra familjer stod på spel.«

d vebrö Vårt le en br

yggare

s mem

oarer

0-9

10/28/13 9:58 AM

Rapporter från Timbro

Stureakademin, Timbros unika utbildningsprogram: www.stureakademin.se

10:13 Sida 58 MODERNA MECENATER_K 2013-02-27

MODERNA MECENATER AP FRÅN GÅVOEKONOMI TILL ENTREPRENÖRSK

ANNA BRODOW INZAINA TIMBRO

Räddaren i nöden

stafettläkare, vårdkaos och vitsen med en marknad Danjell Elgebrandt timbro ◊ Augusti 2013

På väg mot 9 miljarder

gm- grödornas potential? har europa råd att gå miste om Institute (SEI) Ivar Virgin / Stockholm Environment timbro ◊ April 2013

www.timbro.se

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Posttidning B

Value through communication Tackling communications challenges worldwide

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och att utnyttja sina möjligheter maximalt.

Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Founded 1970 www.kreabgavinanderson.com