Jubileumsbilaga
Han tog frimureriet till Sverige Axel Wrede Sparre frimureriets svenske pionjär
F
ör frimurare i Sverige intar greven Axel Wrede Sparre – född för drygt 300 år sedan – en särskild hedersplats. Skälet till detta är enkelt. Det var nämligen han som införde frimureriet i vårt land och grundade den första frimurarelogen på svensk mark. Den 17 mars 1735 ledde Wrede Sparre den första frimureriska logesammankomsten med reception i Sverige. Platsen var Stockholm, närmare bestämt Stenbockska palatset på Riddarholmen, där Regeringsrätten numera huserar men där Wrede Sparre då bodde, åtminstone under vissa perioder. Den recipiend som vid denna Sverigepremiär erhöll både grad I och II var ingen mindre än Carl Gustaf Tessin, även han greve, men framför allt överintendent för de kungliga slotten, sedermera en av hattpartiets grundare, lantmarskalk, riksråd och i största allmänhet en betydande man i staten. Tessin var till yttermera visso också Wrede Sparres svåger, gift med hans halvsyster Ulla. Exakt under vilka former som verksamheten bedrevs i det som kom att kallas ”Greve Wrede Sparres loge” är föga bekant eftersom protokoll och matriklar saknas. Men med hjälp av senare logers matriklar kan man utläsa att ytterligare två bröder antogs under 1735 samt därefter två per år fram till 1738. Efter några års uppehåll återupptogs gradgivningen igen 1745 och 1746 för att sedan helt upphöra. Från 1752 övergick samtliga recipierade bröder, inklusive Wrede Sparre själv, till den nybildade logen S:t Jean Auxiliaire. Vad vet vi då om greve Axel som person? Jo, faktiskt en hel del. I en minnesskrift som utgavs
Frimuraren
inför det svenska frimureriets 200-årsjubileum på 1930-talet finns en utförlig biografi där inte bara grevens ansikte utan också hans livsgärning och allmänna karaktärsdrag framträder tydligt. Axel Wrede Sparre var utan tvekan av så kallad god familj. Hans far var riksrådet, fältmarskalken och diplomaten Erik Sparre. Hans mor var Sofia Wrede, dotter till kungliga rådet Fabian Wrede. Såsom den sistnämndes ende manlige ättling fick han heta både Wrede och Sparre för att på så sätt kunna bära sin morfars namn vidare. Men bara 14 dagar efter födelsen i december 1708 avled modern och den lille greven fick lov att lämnas i sin mormors vård. Denna En godhjärtad man, sorglös ifråga om ekonomi mormor var Brita Cruus, som men duglig i fråga om annat. Ja nog ser han vänhade ett mycket dåligt för- lig ut den svenske frimurarpionjären Greve Axel hållande till svärsonen Erik Wrede Sparre. Sparre men ett desto ömmare dito till ”lill Axel Wreed”. Resultatet blev med tiden ett dumbom än då man for?”, skrev tämligen bortklemat barn som fadern till sin son i ett uppbragt högre upp i åren fick sota för den brev. Resorna blev dock fler för den bekymmersfrihet han lärt sig älska levnadsglade Axels del. Han fick som ung. Vid dryga nio års ålder sattes följa med den blivande svågern Axel i skola hos en informator i Tessin som blivit ambassadör i Uppsala och sex år senare sän- Wien. Efter att senare ha värvats des han till akademien i Leipzig. till kavalleriet och befordrats till Men studieresultatet tycks ha korpral släpptes greve Axel enblivit klent. Hemkommen till Sve- sam iväg till Paris. Där förlustade rige konstaterade den bekymrade han sig mer än han förkovrade fadern, riksrådet Erik, att sonen sig. För vårt svenska frimureri fick ingenting lärt annat än fåfängliga dock Parisvistelsen en avgörande tyska moder och fasoner. Till råga betydelse. Där blev han nämligen på allt hade Axel också slösat bort invald i en frimurareloge, förmodliorimligt mycket pengar. ”Hvad gen en jakobitisk sådan, eftersom tjänar det till att löpa världen runt fadern Erik Sparre som ambassaoch komma tillbaka som en större dör i Paris haft kontakter med ja- 19