Därför vill vi bli frimurare I förra avsnittet diskuterades den naturve tenskapliga revolutionen, upplysningsidé erna i Frankrike och kyrkans maktställ ning i Sverige före mitten av 1800-talet.
Frihetstiden Upplysningstiden sammanföll ungefär med vår frihetstid 1718-1772. Med frihet menades då i första hand frihet för adeln. Upplysningsidéerna trängde långsamt in i det svenska samhället, varför vi knappast kan sägas ha haft någon svensk upplysningstid. Men, Olof von Dalin, skaparen av Then Swänska Argus hovkansler m.m., introducerade Voltaire i svensk litteratur. Carl Friedrich Eckleff översatte Voltaires Discours sur l´homme till svenska. Lovisa Ulrika hade skrifter ur den nymodiga franska litteraturen i sitt bibliotek. Hon brevväxlade med Voltaire och kallade encyklopedisten d’Alembert till utländsk ledamot av sin Vitterhetsakademi. Den svenske ambassadören i Paris Gustav Philip Creutz – han med Atis och Camilla – höll Gustav III informerad om Voltaire. Carl Gustaf Tessin var starkt influerad av den franska kulturen, men stod helt främmande för upplysningsfilosofin, särskilt dess kritik mot kyrkan. Om vi haft en svensk upplysning, blev den till i sista stund genom Johan Henric Kellgren. Han skrev dräpande satirer i Voltaires anda emot frimurare, mesmerister, swedenborgare, andra mystiker och ockultister – ”Ljusets fiender”, som han kallade dem. Då är att märka att såväl Voltaire som Tessin och Dalin, och naturligtvis Eckleff, var frimurare.
Det svenska systemet Hertig Karl utvecklade ett höggradssystem som markant avviker från den internationella traditionen. Han hämtade idéer från frimureri av olika slag på kontinenten, men man kan fråga sig hur mycket hans ritualrevision präglades av upplysningsidéerna. Däremot var han mycket intresserad av kabbala, alkemi 22
och andra mystiska idéer. Hertigen omgavs också av ett antal andra mystiker. Under en seans med hypnos fick han intensiva visioner om Gustavs död och andra katastrofer. I lönndom lät han sig 1784 smörjas till Sveriges rättmätige konung – åtta år före skottet på maskeradbalen! Det verkar logiskt att han 1811, som Karl XIII instiftade en orden under sitt eget namn, för att belöna sina trogna anhängare, varav flera hade varit djupt inblandade i sammansvärjningen mot Gustav III. Det finns vissa likheter med den av Jacob II år 1687 instiftade Tistelorden i Skottland, som var förenad med presumtivt adelskap vid jakobiternas återkomst till den engelska tronen. Även om hertig Karl inte var ett föredöme i fråga om moral eller förnuft är det hans ovanskliga ära att ha fastställt en ritual som fortfarande, efter mer än 200 år, förmår engagera frimurare i hela Norden. Man kan alltså inte påstå att Frimurarorden i Sverige präglades av protest och samhällskritik. Tvärtom var nog Frimurarorden en genväg till kontakt mellan samhällets toppar och för dem med kungahuset. Liksom i Frankrike fungerade logerna säkert som ett slags sällskapsklubbar, men kanske med annorlunda samtalsämnen än i det förrevolutionära Frankrike. (Upplysningen kan sägas ha upphört med den franska revolutionen.) Det är också tänkbart att ordens status tjänade som ett alibi för att i logerna syssla med uppbyggliga frågor, utan att det ifrågasattes med stöd av religionsstadga eller konventikelplakat.
Filosofer och författare Vilka uppbyggliga frågor har då diskuterats i de svenska logerna? Den frågan blir jag svaret skyldig. Troligen har det handlat om utläggningar om bibeltexter och annan religiös eller uppbygglig litteratur. Texter av tidens filosofer och författare har säkert väckt intresse. Några har redan nämnts. Många fler kan nämnas. Jag nöjer mig med ett urval.
Baruch de Spinoza (1632-1677) – I opposition mot Hobbes utvecklade han en politisk filosofi med demokratiska tendenser. Genom sin nya nserade syn på bibeltexter brukar han även ses som en föregångare till den vetenskapliga bibelkritiken. Möttes med stor skepsis av sin samtid och uppfattades som både ateist och panteist. Han uteslöts därför ur den judiska församlingen i Amsterdam. John Locke (1632-1704) – Engelsk empirisk filosof som fick stor betydelse för den politiska liberalismen. Argumenterade på naturrättsliga grunder för en konstitutionell monarki. Gottfried Wilhelm Leibniz (16461716) – Försökte lösa det s.k. Teodicéproblemet genom att förklara att Gud har skapat den mest f u l l kom l ig a av alla möjliga världar. Den innehåller visserligen mycket av ondska och lidande, men om dessa inte fanns skulle världen som helhet vara mindre fullkomlig. En uppfattning som gisslades svårt i Voltaires Candide. Frimuraren