Hans eftermäle i hemlandet som egoistisk maktmänniska var orättvist och visar hur ensam han i verkligheten var.” Detta skvallrar i alla fall om en medkänsla hos Reuterholm i en tid då bönder och torpare som låg under adelsgodsen plågades av sina herrar. reuterholm hade, det måste väl sägas, sidor som dåtiden, och ännu mer nutiden, betraktar som mindre trevliga. Det kan inte betvivlas att han var avundsjuk, högmodig och även intrigant: han manövrerade till exempel på ett försåtligt sätt ut ”profeten” Hindrich Gustaf Ulfvenklou (17551819), löjtnant vid arméns flotta, som ansågs ha fått för stort inflytande över hertig Carl genom sina ”magiska” konster vid hovet vintern 17831784 (von Schinkel, vol. III, sid. 317ff). Efter Regenttiden, under vilken tid Reuterholm tycks ha gjort sig till ovän med de flesta av sina gamla vänner, övergavs han slutligen till och med av sina närmaste, både av hertigen och sin ”söte bror” skalden Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818.
kommit tillbaka till makten 1796 blev Reuterholm spottkopp åt motståndarna och gick i landsflykt även om ingen tvingade honom därtill. ”Härvid påminner man sig huru han natten för sin avresa från Stockholm 1796 lät mystikern och Jacob Böhmeanhängaren [Anders] Collin slå upp Bibeln för sig och fick det trösterika språket [genom s. k. Bibel-divination]: Min själ är undsluppen såsom en fågel en fågelfängares snara.” (Barfod, Dagens märkvärdigheter, Sthlm 1963, del I, sid. 172). Reuterholm hade vid Gustaf Adolfs makttillträde 1796 försökt få kungen att slå in på en mera liberal politisk linje, men förgäves. Kungen hade inga stora vyer: hans intresse kretsade kring uniformsreglementen och liknande. Reuterholms förtjusning vid ”tidningen” om Gustaf IV Adolfs avsättning i mars 1809 är uppenbar: ”Så träffade då omsider försynens straff den fräcka tyrannen”. Härigenom ”var nu således det märkliga fullkomligt inträffadt, som jag [Reuterholm] vid min sista långa explikation men honom i
”... att alla varelsers öden ifrån första början äro dem af en högre hand beredda, så som de oundvikligen skola blifva” Hedvig Elisabeth skriver med facit i hand i sitt brev för april 1797: Min aning, att hertigen fått ögonen öppna för Reuterholm besannades av det jag nu under tysthetslöfte fick höra […]: ”Jag vet minsann alltför väl” fortfor hertigen, ”att jag aldrig bort följa hans råd. Men jag kunde inte hjälpa det. Han hade förvridit synen på mig, och han var ju en vän, som jag litade på som på mig själv” (Hedvig E. Charlottas Dagbok, Brev för april 1797, del VI, sid. 18f). Det är uppenbart att hertigen här är efterklok. Själv förstod Reuterholm inte varför han kom i onåd, han kände sig bara missförstådd och illa behandlad. Och segraren får ju som bekant sista ordet i historieskrivningen, i alla fall på kort sikt: När gustavianerna 28
dess kabinett på Drottningholm den 21 oktober 1796 kl. 5 e.m. så högtidligt honom förkunnade (O. P. SturzenBecker, Reuterholm efter hans egna memoirer, sid. 226). reuterholm, alias tempelcreutz, försökte efter Gustaf IV Adolfs avsättning 1809 närma sig Carl XIII igen men fick inte tillträde till hovet och avvisades bryskt. Lars von Engeström meddelade honom följande i ett brev den 31 augusti 1810: ”För någon tid sedan mottog konungen [Carl XIII] ifrån eders excellens ett bref, hvarutinnan den underdåniga vördnad var åsidosatt, hvilken hvar undersåte är sin öfverhet skyldig, och den eders excellens mindre än någon annan bort glömma, då han verkeli-
gen varit öfverhopad med kungens [Carl XIII] nåd, och endast derigenom blifvit hvad han varit. Å detta bref kom intet svar, hvilket väl bort öfvertyga om hans maj:ts missnöje och onåd; men då sådant oaktadt eders excellens kunde hafva i sinne att infinna sig vid hofvet, har mig blifvit uppdraget förklara eders excellens konungens uttryckliga befallning, att icke visa sig för hans maj:t” (tryckt i von Schinkel, Minnen, del V, sid. 380). Reuterholm dog av slag, sägs det, när han fått besked om att de svenska trupperna 1813 närmade sig Sleswig, där han levde oförstådd och i kunglig onåd men under beskydd av sin gamle ordensvän och mystiker prins Carl av Hessen.
faktaruta
Primärkällor: Reuterholms saml. i Svenska Frimurarordens arkiv, nr 121. Ett antal av dessa är samlade i: Gustaviansk mystik. alkemister, kabbalister, magiker, andeskådare, och skattgrävare i kretsen av Reuterholm, Hertig Carl och hertiginnan Charlotta. ISBN 878-91-85000-57-9 Boken kan beställas genom insättning av 140:på plusgiro: 771774-7, Kjell Lekeby eller genom kontakt med: kjell.lekeby@mac.com eller på 08-642 55 08). J. Ch. Barfot, Dagens märkvärdigheter, utg. Av W. Odelberg (Sthlm 1963). Lars von Engeström, Minnen och anteckningar, ed. Elof Tegnér (Sthlm 1876). Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok, ed. C. C. Bonde (Sthlm 1902-1942). G. A. Reuterholm, Maçonnique händelser, Svenska Frimurarordens arkiv, 121.45. Litteratur: En hovmans fåfänga Gustaf Adolf Reuterholm, ed. Solfrid Söderlind (Gripsholm slott 1991). Erik Lönnroth, ”G. A. Reuterholm”, Minnesteckning, tryckt i Svenska akademiens handlingar från år 1986. von Schinkel, B. & Bergman, C. W., Minnen ur Sveriges nyare historia (Sthlm 1852-53). O.-P. Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna memoirer (Sthlm 1862). Svenskt biografiskt lexikon, artikeln om Reuterholm.
Frimuraren