Issuu on Google+

Tidskrift fรถr Svenska Frimurare Orden Nr 1 2008


Ett arv att vårda

S

nart har frimureriet funnits i Sverige i 275 år. Det började i liten skala på riddarholmen år 1735 då Axel Wrede-Sparre samlade några f d parissvenskar och i mars det året recipierade greve Carl Gustaf Tessin och därmed skrevs det första bladet i det svenska frimureriets historia. Verksamheten utvecklades och fann sina former under åren därefter och 1780 tillkom Svenska Frimurare Orden. Vår Orden kan se tillbaka på en mycket lång oavbruten verksamhet fram till våra dagar och eftersom bland annat personlighetsutveckling stått på huvudagendan hela denna långa tid har Orden skaffat sig en lång och omfattande erfarenhet av människan och hennes inre väsen. Ibland reses farhågor bland våra bröder att jubileumsfirande och högtider tar för stort utrymme men det må vara oss förlåtet mot vår bakgrund. Många av våra arbetsenheter, loger och brödraföreningar ståtar också med anrik lokal historia och faktum är att det vore en intressant forskningsuppgift att försöka bedöma vilken roll frimureriet spelat och spelar i de lokala perspektiven vad gäller byggnader, kultur och deltagande i utvecklingen av människans inre väsen.

genom den senaste ritualöversynen. Jag tror det har varit mycket värdefullt och kommer att ha en största betydelse lokalt för våra arbetsenheter då det gäller att ge bröderna den rika upplevelse som frimureriet är avsett att vara för var och en av ordensbröderna. En frimurarloge skall upplevas innerligt, ja som en konsert där tonerna blandas och förenas i det andliga mästerverk som frimureriet vill vara för oss bröder.

Svenska Frimurare Orden står nu rustad att möta det nya arbetsåret med glädje och tillförsikt. Jag vill hälsa Er alla varmt och broderligen välkommen till arbetsåret 2008. Linköping i januari

Anders Fahlman

Men det är till syvende og sidst inte det yttre som räknas utan det inre. Tusentals bröder har under alla dessa år haft stor glädje och nytta av frimureriet som kunskaps- och inspirationskälla. Vår Ordens inre budskap till sina medlemmar är tidlöst och har något att förmedla oavsett tidsåldrarnas skiften. Ordens inre väsen består av dess rika ritualer. Vi talar om dessa som vårt vishetsarv från generation till generation och ett arv som vi vill vårda. Så har inte minst skett under de gångna åren 

Svenska Frimurare Ordens Stormästare, Anders Fahlman.

Frimuraren


Innehåll 5 Anders Strömberg Intervju med Stormästarens nye ståthållare. 8 Unik julloge avslutade S:t Jacobs historiska julloge leddes av grundarnas barnbarnsbarnbarn. 10 Svenskt frimureri 275 år Ett stort jubileum i hela landet planeras. 12 Kvinnor recipierar? Studentteater presenterade kvinnligt frimureri på 1700-talet. 13 Ölprovarkväll i Västerås Smakfullt sätt att få intresserade. 13 Utflyktsmål Söderslätts sommarutflykt till slott. 14 Stamhuset på Riddarholmen Gunnar Lantz skriver om det första frimuraraägda Stamhuset. 18 Bara riter hos frimurare Leif Norrgård låter oss läsa ett föredrag. 20 Den rätta handlingen Rune Carlsson förklarar frimurartetik. 22 Människoöden bakom sköldar Johan Adell lyfter fram människan bakom symboler och valspråk. 25 Påven förlät till slut Jaques de Molay fick påvens förlåtelse. 26 The Island En bok om rituell isolering anmäls av Per-Erik Åbom. 27 Första forskningslogen svensk Kjell Lekeby skriver om den första kända forskningslogen i världen. 29 Haydns ”De sju orden” Sten Svensson har lyssnat till den fantastiska musiken till ”Jesu sju ord på korset.” 30 Freemasonry a History En intressant bok presenteras av Evert Jonsson. 31 Debatt Om klädval vid logebesök.

Officiell tidskrift för Svenska Frimurare Orden

Nr 1 Årgång 80 ISBN 1651 - 35766 Nästa nummer utkommer vecka 18 Redaktionellt material senast den 31 mars. För insänt material ansvaras ej. Annonser senast den 7 april. Chefredaktör Kjell Mazetti. 070 - 726 19 31 Almstagatan 12, 602 16 Norrköping frimuraren@frimurarorden.se Ansvarig utgivare Lars von Knorring R&K 036 - 35 15 30 lars.von.knorring@telia.com Redaktionskommitté Kjell Mazetti ÖPL Ordförande Anders Carlsson GPL Pierre Dunbar SVEA Björn Federley SCF Lars Pettersson SPL Bo Pettersson VPL Lars Sjödin PLH Björn A Strömberg SVEA Annonser Pierre Dunbar 08 - 571 41 411 pierre@dunbar.se Björn A Strömberg 08 - 661 24 08 bjorn.stromberg@gmail.com Annonsmaterial skickas till: Pierre Dunbar Ripvägen 2 Strömma 139 41 Värmdö pierre@dunbar.se Prenumeration Helår 250:Utland 300:Lösnummer 70:PG SFMO 34 40 -5 Tryck Trydells Tryckeri Box 68 312 21 Laholm Upplaga 16 500 ex 4 ggr/år

hemsida www.frimurarorden.se För adressändring - kontakta den loge Du tillhör. Frimuraren

Omslagsbild: Frimurarnas första stamhus i Sverige var Schering-Rosenhanes palats på Riddarholmen mellan 1776 och 1876.

Bild: Kjell Mazetti

Från Ordens ledning och kansli 32 Tommy Adamsson presenterar Planeringsdirektoriet PD . 34 Utnämningar och meddelanden. 


klas eriksson I, mikael lindfors I, klas-göran lundberg I, peter trygg VIII

Engagemang och omtanke Vi på Fonus Öst är stolta över våra 60 år i branschen. I decennier har vi erbjudit våra kunder en värdig och personlig begravning. Och vi har lyckats – idag är vi den ledande begravningsbyrån, verksamma i hela Östergötland. Vi är också stolta över att få vara en del av ett aktivt Frimurarsamhälle i Östergötland, där vi ingår i S:t Johannes logen S:t Jacob i Linköping.

Drottninggatan 50 • Linköping • 013 - 12 47 04 www.fonusost.se


Anders Strömberg Ny ståthållare Den förste januari tillträdde Anders Strömberg ämbetet som Stormästarens ståthållare. Därmed är det nya bröder på de tre ämbeten som tillsammans med Stormästaren brukar kallas för ”Kedjebärarna”. Kedjebärarna är Ordens presidium. Presidiet består av Ordens Stormästare, Stormästarens Prokurator, SMP, och Stormästarens Ståthållare, SMS, samt Ordens sigillbevarare och kansler, OSK. Kvartetten består av tre personer som skall ge råd till den fjärde. OSK, Karl-Erik Ericsson tillträdde vid förra årsskiftet och presenterades då, SMP Göran Laurelii tillträdde sitt ämbete den 1 september och fanns på omslaget till Frimuraren nr 3 förra året.

D

en nye Ståthållarens CV i den allmänna världen har en brant karriärstege. Officer med erfarenhet från FN-tjänst, jur. kand. och fil. kand. via kvällsstudier, världsvida uppdrag på mellanchefsnivå, fackorganisationsledning och VD i branschorganisation. Karriären inom frimurarna är lite annorlunda. - Jag recipierade år 1966 och sedan blev jag en långvägare inom frimureriet, en långsamt avancerande broder. Jag följde egentligen de dåvarande befordringstiderna hela vägen upp till X graden. Jag undrar om det inte tog 24 till 28 år enligt den gamla principen. -Ämbeten blev det först på 80-talet när jag kom in till Ordens arkiv och bibliotek här i Ordens Stamhus och senare har jag haft olika befattningar såsom överarkivarie och överbibliotekarie Frimuraren

Anders Strömberg R&K, Stormästarens nye Ståthållare.

och ordförande i ABM, Ordens nämnd för arkiv och bibliotek och museum, storintendent och senare ordförande i Utbildningsdirektoriet. Det har jag varit de sista 10 åren. En ganska lång tid som direktorieordförande. Frågade Stormästaren om Du ville eller? - Stormästaren frågade om jag hade ett intresse att åta mig detta ämbete. Det är ju inte en lätt fråga att svara direkt ja på. Vi förde ett resonemang kring detta på telefon Det är ju med ödmjukhet man måste närma sig detta. Och det är med ödmjukhet och samtidigt en viss stolthet jag tackade ja. Det är Stormästarens beslut men jag vet att han har rådfrågat ledamöterna i Högsta rådet som jag hoppas att i framtiden få stöd ifrån. Frimurare redan vid 22 års ålder? Hur gick det till?

-Ja, min far var frimurare och han arbetade också med Ordens arkiv och bibliotek i Ordens stamhus. Men han började i Jönköping i DMP. Min morfar var också frimurare i DMP. Däremot var inte min morfar fadder till min far – lite säreget, något som jag aldrig fått veta varför. Mitt nuvarande arbete i branschorganisationen för möbelhandeln skapar möjlighet för mig att ofta besök logerna i Jönköping då två stora fackkedjor har huvudkontor i Jönköping. Det var i DMP jag mötte Göran Laurelii, Stormästarens Prokurator. Göran har dessutom varit ledamot i utbildningsdirektoriet innan han blev PM, då han var OM i DMP. Så jag har lärt känna Göran sedan 8 - 10 år tillbaka. Vilket inte är en nackdel när man skall jobba ihop. ∆ 


Kunde du hålla kontakt med Orden på de olika tjänstgöringsplatserna? - Svar Ja – det är den stora styrkan i Orden att det finns loger på så många platser. Det gör det möjligt att hitta gemenskap istället för att sitta på ett hotellrum. Det är ju en otrolig styrka och om man i dagens läge tittar på den internationalisering som äger rum och att många bröder har ett rörligt arbete och reser mycket. När de kommer till orter utomlands har de en möjlighet om de har lägst III:e graden att besöka loger och lära känna andra kulturer och andra ritualer. Det gjorde jag i USA. Jag jobbade mycket i Cleveland och där var jag på loge åtminstone varannan vecka. Däremot kunde jag inte besöka loger i Sydamerika då det på den tiden inte fanns besöksöverenskommelser med många länder där. Och det var lite svårt för jag hade arbetskamrater som inte kunde förstå att jag inte fick besöka deras loger. Är vi duktiga på att förmedla kontakter till flyttande bröder? - Du menar de som flyttar till en ny ort och får kontakt? Nej – jag tycker att det är en brist. Vi skulle behöva ett system som folkbokföringen för att klara detta. Idag är det brodern själv som måste leta rätt på frimureriet på den nya orten han kommer till. Ibland har jag en känsla av att det blir glapp när man flyttar. Brodern måste naturligtvis anmäla där han hör hemma att han flyttar, så man inte undrar vart han tagit vägen. Då kanske gamla logen skulle kunna göra en anmälan till loge eller brödraförening dit han kommer som kan hälsa honom välkommen till den nya orten. Idag handlar det mycket om egen uppsökande verksamhet. Jag tillhörde S:t Erik och togs väldigt väl omhand av Vintergatan när jag flyttade till Sollefteå, men när jag kom tillbaka till Stockholm var jag helt främmande. Det var för stort. Hade jag då inte haft min far som tog mig i hampan och släpade in mig i arkiv och bibliotek hade jag förmodligen inte varit frimurare idag. Det har blivit mycket bättre idag, men det är fortfarande stort. Det är för 

stora loger med många ämbetsmän och bröder som roterar så att det blir svårt att återkommande träffa dem och lära känna dem. Vad gör en ståthållare – det är ju en mäktig titel? - Ståthållaren är Deputerad Mästare i Stora Landslogen under Stormästarens Prokurator. Det är Logen för Riddare och Kommendörer och därutöver har denna loge en enda underställd loge och det är forskningslogen Carl Friedrich Eckleff och jag har svarat för huvudmannaskapet för Ordens forskningsverksamhet i utbildningsdirektoriet och det ansvaret kommer jag att fortsätta att ha i mitt nya ämbete. Forskningslogen har under sina 10 år haft en intressant utveckling och jag tycker att dess verksamhet är mycket viktig för Orden. - Ett område som jag nu har fått är utrikesfrågor. Jag vet också att jag under Göran Laurelii kommer att arbeta med utbildningen av Riddare & Kommendörer. Man kan ju undra om dessa behöver utbildas, men alla behöver utbildas, även riddare och kommendörer. Därutöver vet jag inte efter nio dagar på ämbetet vad jag som en Stormästarens Ståthållare skall göra. Så vi får väl se vad som kommer att bli mina ansvarsområden. Har jag en befattning så vill jag också ha uppgifter. Sen får vi diskutera var jag bäst passar in. Jag har en lång erfarenhet av personal och personalutveckling worldwide på mellanchefsstadiet och jag tror att där kan jag tillföra en del. Vilka frågor känns viktigast att arbeta med? - Det är en önskan, att tillsammans med provinsialmästarna och andra försöka hitta en formel för hur vi skall kunna engagera bröder för att upptäcka dem som är villiga att ta på sig ett ansvar som ledare då så mycket annat konkurrerar om tiden. Det får inte vara bröder som har frimureriet som en ny karriärstege utan som lever i samhället och inom familjen och samtidigt har krafter för frimureri. Det är en svår kombination. Vi behöver få en bra grund för att

engagera bröder i frimureriskt arbete. För att därifrån skapa en plattform, för att från denna finna något som är väldigt viktigt för oss - våra framtida ämbetsmän och våra ledare. - Ordens uppbyggnad och Orden i samhället är utomordentligt intressant. En organisationen med lång historia anpassad till samtiden och hur sammansättningen av bröder har förändrats över tiden. Var i samhällsstrukturen kommer nästa generation av frimurare att komma ifrån? Jag jobbar ju nu med handel, men det är väldigt få köpmän som är med. Förr, i Sollefteå, var ju i alla fall de största butiksägarna med i frimurarna. Men det är klart tidens anda med stora arbetsbördor och långa öppettider gör att tiden för andra engagemang minskar och det innebär att de enskilda individerna måste prioritera bland de verksamheter de kan delta i. Sedan är jag intresserad av Ordens välgörenhetsinrättningar i hur de kan stödja i samhället. Jag har nyligen fått möjligheten att delta i Frimurarstiftelsens arbete. Vad kan Du bidra med? - Jag tror att jag med bred erfarenhet och en förmåga att lyssna och hitta jämkande lösningar kan tillföra något. Jag är väldigt mycket observatör. Jag är road av att studera och utveckla människor. Alla har vi våra styrkor och jag har nog förmåga att kunna knyta samman dem. Jag tycker att jag har en hygglig förmåga att leda folk. Jag har framför allt väldigt stor respekt för den enskilde individen och dennes kunskaper. Jag har redan från skoltiden ett stort intresse för humaniora och arbete med humanitära frågor. - Jag har haft tur i mitt liv, jag har fått uppleva mycket. Jag och min hustru har inga barn men vi delar intressen som teater, litteratur, opera och resor, Jag har ingen TV. Jag är nog den som använder hotellens TV mest. Min egen gick sönder 1983 och sedan dess har vi inte haft någon. Text och bild: Kjell Mazetti

Frimuraren


Konung Gustaf V:s och Drottning Victorias Frimurarestiftelse Stiftelsen arbetar med inriktning på de äldres behov. Verksamheten går tillbaka till 1911 då planerna på ett ”Frimurarnas ålderdomshem” började förverkligas. Man fann en lämplig tomt i Lidingö. Konungen var en betydelsefull tillskyndare och bidragsgivare, vilket är den historiska bakgrunden till stiftelsens namn. Frimurarebröder från hela Orden lämnade bidrag och från 1912 fram till 1950 fortsatte arbetet med nya insamlingar och nya byggnader. Kostnadsutvecklingen under 1960- och 1970-talen blev dock en belastning i det att samhället ställde allt större krav på äldreboendets standard, vilket 1980 framtvingade en försäljning. Först då, 1980, bildades själva stiftelsen. Ändamålsbestämmelserna fastställdes till de i dag gällande, nämligen ”att utöva hjälpverksamhet bland behövande med företräde för ålderstigna eller att främja vetenskaplig forskning främst till förmån för åldringsvården”. Stiftelsen delar, i samarbete med de lokala frimurarsamhällena, årligen ut bidrag till geriatrisk forskning i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund, Umeå och Helsingfors. Totalt ges ca 8 mkr i forskningsstöd, vartill kommer ca 1 mkr som går till olika organisationer inriktade på de äldre. Anslagen till geriatrisk forskning avser bl a Parkinsons sjukdom, demens och Alzheimers, stroke och omvårdnad. Stöd lämnas också till organisationer som arbetar för äldre behövande, exempelvis Frivillig Väntjänst, Frälsningsarmén, Parkinsonföreningen, Stenfasta inom Stockholms Stadsmission och Silviahemmet. Genom frivilliga bidrag och en aktiv kapitalförvaltning av värdepapper och fastighet kan stiftelsen ge långsiktigt och betydelsefullt stöd till forskning och vården av våra äldre. Kontakta oss gärna för information om hur dina medel kan bidra till stiftelsens verksamhet. Stöd genom en gåva till bankgiro 700 - 0557. Konung Gustaf V:s och Drottning Victorias Frimurarestiftelse Nybrokajen 7, 111 48 Stockholm tel 08-463 37 03 e-post frims@frimurarorden.se


Unik julloge avslutade jubileum

Att ta på sig en förfaders mantel det fick Axel Lagerfelt, Jakob de Geer och Carl-Gustaf Pereswetoff Morath pröva på när de som CM, FBB och ABB avkrävde varje besökare ett lösenord innan inträde till Johannessalen i Linköping erhölls. De flesta fick vända tillbaka och fråga innan man kunde ta plats i arbetsrummet.

S:t Johanneslogen S:t Jacobs 200 års jubileum fick en unik avslutning när man vid jullogen den 7 december 2007 fick vara med om en historisk loge med tjänstgörande ämbetsmän i rakt nedstigande led från grundarna som tjänstgjorde i samband med invigningen den 7 december 1807. Med Ulf R Lindgren, OM i la Lumiuere som instruktör och i enlighet med 1802 års ritualbok visades de små skillnader som efter den senaste ritualbe

arbetningen finns i logens arbete. Som OM fungerade Fredrik Lagerfelt , som precis som sin farfars farfars farfar Israel Lagerfelt hade rest in från Lagerlunda gård för att medverka. Hans kusin, Axel, med samma släktband var kvällens FBB. En av de andra grundarna Johan Jakob de Geer, som var utnämnd OM hade sin sonsons sonsons son, Jakob de Geer som ABB och CM:s roll spelades förträffligt av Carl-Gustaf Pereswetoff-Morath, vars

farfars farfars fars kusin Carl-Axel med samma efternamn var ytterligare en av grundarna. Övriga medverkande var Tommy Andersson, Sven Thellander, och Ola Axén, samtliga ämbetsmän i våra dagars S:t Johannesloge S:t Jacob. Det enda som inte stämde var kanske vädret som 1807 varit ett kallt vinterväder men denna kväll ett rejält höstrusk.

Frimuraren


D

et var kanske något av en tillfällighet att S:t Jacob invigdes i Linköping. I den informativa jubileumsboken beskrivs hur Hertig Carl gav ett tillstånd till en ny loge i Norrköping, men att den utnämnde OM Johan Jacob de Geer på grund av arbete, sjukdom och ett omfattande umgängesliv på sitt slott i Finspång fått förhinder att leda gruppen. Israel Lagerfelt fick uppdraget som Deputerad Mästare och logens invigning flyttades till Linköping. Men jubileumsåret är allt annat än tillfälligheter. Under hela 2007 har aktiviteterna i Linköping avlöst varandra. Redan på nyåret startade en utställning på biblioteket. Öppet hus i Linköping redovisade 300 besökare under en enda hektisk dag. Högtidsdagen den 3 mars beskrevs i Frimuraren nr 2, Jubileumsbanketten den 6 oktober samlade nästan 300 gäster och nu, slutligen, en julloge med historiska tablåer som kronan på verket.

På dagen 200 år efter invigningen. Till den sista aktiviteten hade man dessvärre fått begränsa deltagarantalet. Men det var inte platsen i Johannessalen som utgjord begränsningen - det var plats runt de dignande julborden som fick bestämma antalet. Och kvällen blev precis En ny PM, Lars Bergholtz och en avgående dito Göran Laurelii gladså festlig som des åt jubileumsårets sista stora aktivitet. man hade hoppats. Många förvånande bröder neka- och under muntra tillrop frågade man des inträde om man inte kunde lösen, andra till råds. Vid samlingen i Atrium för inbjudna bröder var stämningen på topp. En tålmodig CM kunde till slut ordna leden för inmarsch. Att OSM Anders Fahlman deltog är också en höjdpunkt. Frimurarkörens härliga stämmor skänkte både högtid och stämning tillsammans med den traditionella tändningen av julgranen i tre avdelningar avgränsade av texten till Stilla Natt. Men också i denna välrepeterade högtid fanns plats för överraskningar. Jan Grenerfors och Peter Granstam belönades med S:t Jacobs medalj för sitt arbete under jubileumsåret och Logen blev uppvaktad av Guiseppe Cocozza som överlämnade en matta med S:t Jacobs sköld som motiv. Den sköld som enligt konstitutionspatentet daterat 28 januari 1807 och underskrivet av Hertig Carl utgör logens grundförutsättning. Den efterföljande brödramåltiden var just så traditionellt välsmakande som ett julbord ska vara, och alla var rörande överens om att ingen skulle någonsin kunna få vara med om ett sådant tillfälle igen.

En handknuten matta med S:t Jacobs sköld hade skänkts av Guiseppe Cocozza. Frimuraren

Text och bild: Kjell Mazetti 


Svenskt frimureri firar 275 år År 2010 blir ett jubelår för svenskt frimureri. I varje fördelning skall högtider hållas och på varje ort som har en frimurarenhet hoppas man att jubileet skall uppmärksammas. Årets höjdpunkt blir en jubileumshögtid i Stockholm som avslutas med en jubileumsbankett med damer och närvaro av Deras Majestäter Konungen och Drottningen i Stockholms stadshus.

J

ubileumsåret skall i enlighet med Ordens mål och OSM:s vision göra Orden mer välkänd och respekterad av allmänheten. Så beskriver den redan nu arbetande ledningsgruppen för 275:års jubileet det övergripande målet. Det interna målet är att samtliga fördelningar skall engageras med syfte att ge Ordens bröder ökade kunskaper om Ordens långa och traditionsrika historia. Detta skall leda till att varje frimurarbroder känner stolthet samt få ökad insikt i det stora förtroendet och ansvaret, att föra vår vishetslära till kommande generationer. Jubileumsgruppens arbete leds av Bengt Falk, PM i Svea och den s.k. 275års gruppen leds av Göran Andersson O i UD. Denna grupp sammanställer de olika fördelningarnas förslag ocvh idéer, ett arbete som Ulf Åsén, Ordens FA, har huvudansvaret för. Man kommer också att erbjuda alla enheter ett smörgåsbord av tankar och idéer som skall kunna bli lokala aktiviteter.

Minst tre böcker En basskrift om Ordens historia planeras som underlag för jubileets utbildningsdel. Lars Otto Berg har ansvar för denna. Ett bokprojekt om frimurerisk arkitektur med två syften har också sjösatts. Dels en allmän 0-gradig del av CFE:s arkitekturprojekt dels en bok som kan användas som jubileumsbok under Ordens 275-års firande. En bok om Ordens historia av en fristående forskare har också anmälts. Det 10

är Norstedts förlag som gett fil. dr. Peter Ullgren uppdraget att skriva en bok om frimureriet med inriktning mot det svenska systemet. Ordens ledning har gett honom tillstånd att forska i den uppsjö av öppna handlingar som finns i Ordens arkiv.

Utställningar Informationsdirektoriet har fått i uppdrag att göra två utställningsskärmar över Ordens historia. Varje fördelning erhåller minst en uppsättning att nyttja på samma sätt som skärmarna under Barmhärtighetens år. IDs AV-grupp har fått i uppdrag att producera en ljudsatt DVD som skall kunna distribueras till alla intresserade.

Kan man tänka sig att bror Axel umgås med planer att efter franskt mönster i Stockholm bilda en atelier för frimurare och alltså hos oss införa detta gamla mysteriösa och humanitära sällskap. Redan den 25 april samma år fick Tessin mästaregraden. Text: Kjell Mazetti Bild: Viktor Nordström

Hela Sveriges jubileum - Det är viktigt att alla engageras i jubileumsaktiviteterna säger Bengt Falk. Detta är inte någon Stockholmsfest i Stamhuset - det är en fest för alla frimurare i hela Sverige. Därför ser vi gärna att det i enheternas VPL för 2008 och 2009 finns ett avsnitt om planeringen inför jubileumsåret.

Så började det Den 17 mars 1735 inbjöd Axel Wrede Sparre till logesammankomst i Stenbocks palats i Stockholm. Han hade år 1731 recipierat i grad I i logen au Louis D`Argent, dans la Rue de Boucheri a Paris, blivit medbroder samma år och 1733 erhållit mästaregraden. Åter i Sverige blev han medlem av sällskapet Awazu och Wallassis som hyllade ridderliga idrotter och adliga bragder. Det var bland bröderna i detta sällskap som han fick stöd att inviga en ny frimurarloge. Vänner som Olof Dahlin, K. F. Piper och Claes Ekeblad deltog förmodligen i denna första sammankomst på svensk mark. Den första recipienden var svågern Carl Gustaf Tessin som samma kväll erhöll både grad I och grad II. I ett brev från denne till sin maka skriver Tessin

Det var här det började. I denna sal samlade Axel Wrede Sparre sina i Paris invigda vänner till loge och recipierade sin svåger Carl Gustaf Tessin. Bengt Falk och Ulf Åsén tar oss med till den historiska platsen.

Frimuraren


Nu har vi verkat i mer än 250 år, det ger god erfarenhet inför framtiden Frimurarebröder inrättade det första barnhuset år 1753 i Stockholm. Verksamheten växte och utvecklades och fram till 1940 hade över 12.000 barn fått omvårdnad och utbildning. Samhällets växande resurser möjliggjorde att barnhusverksamheten kunde avvecklas och den 20 december 1940 grundades stiftelsen. I dag omfattar verksamheten en aktiv kapitalförvaltning i värdepapper och fastigheter som tillsammans med donationer och bidrag möjliggör stiftelsens betydelsefulla stöd till forskning kring barn- och ungdomssjukdomar samt till organisationer som arbetar för behövande barn och ungdomar. Stiftelsen kunde under år 2006 dela ut drygt 11 miljoner kronor, varav till pediatrisk forskning 6 miljoner kronor. Stiftelsen är därmed en av de allra största enskilda bidragsgivarna till pediatrisk forskning i Stockholm. Bidragen till olika organisationer uppgick till ca 5 mkr. Större bidrag har lämnats till Ersta Flickhem med Lännahemmet och Marsta Gård, ECPAT Sverige, Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Föräldraföreningen mot Narkotika samt Mötesplats inom Stockholms Stadsmission med flera organisationer. Den uppskattade clownverksamheten vid Barnens Sjukhus i Huddinge samt vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus stöds också av stiftelsen sedan många år. Stiftelsen driver i samarbete med Stockholms skolförvaltning Kedjeboskolan söder om Fagersta och har ett långsiktigt engagemang i Hamregårdens pojkoch flickby utanför Orsa i Dalarna. Stiftelsens filosofi är att bidragen ska utgöra ett långsiktigt stöd och därmed skapa en trygghet för mottagarna i deras forskning och verksamhet. Kontakta oss gärna för information om hur dina medel kan bidra till stiftelsens verksamhet. Stöd genom en gåva till bankgiro 5778-0272.

STIFTELSEN FRIMURARE BARNHUSET I STOCKHOLM Nybrokajen 7, 111 48 Stockholm tel 08-463 37 03 e-post sfbs@frimurarorden.se


Kvinnor murade på 1700-talet Att det finns kvinnliga Ordenssällskap både i Sverige och utomlands vet säkert de flesta, men att det fanns kvinnliga frimurare på 1700-talet är en överraskning.

O

nsdagen den 7 november var Lunds studentteater på besök i Kristianstad. Drygt ett sjuttiotal bröder från de tre olika logerna i Kristianstad och deras respektive hade slutit upp. Studentteatern uppförde ritualerna för kvinnliga frimurare i Sverige under 1700-talet. Manuskriptet till föreställningen som heter ”Loix et statuts de la Maconnerie des Dames” (”Lagar och Statuter för Kvinnors Frimureri”) kommer från Andreas Önnerfors forskning om svenskt frimureri under 1700-talet. Som en del i sitt forskningsprojekt vid Lunds Universitet har han låtit teaterföreningen tolka manuskriptet och sedan uppföra det som en teaterföreställning. De har också självständigt fått tolka rekvisitan till föreställningen och bland annat målat egna arbetstavlor, gjort egna murarförkläden och tagit med sig en åttauddig julstjärna som skulle stråla över altaret. Föreställningen är uppdelad i tre moment, nämligen de tre olika graderna.

Första graden, lärlingegraden, kallas Eva. Den andra, compagnonnesgraden, kallas Belba och den tredje graden, mästarinnegraden, kallas O Volzaire. Vi fick här se exempel på hur man genomgick ”eldprovet”, hur kandidatens mun förseglades rituellt med murslev och marsipan, hur man steg upp på den misterieusa trappan och hur mästareprovet gick till. För ytterligare läsning om ritualerna rekommenderas forskningslogens C F Eckleffs årsbok Acta Masonica Eldprovet i Mästarinnegraden O Volzaire såg hett ut. Scandinavica Nr 9. Vad blev då brödernas kommentarer om föreställningen? Jo, de allra flesta tyckte att Efter uppförandet blev det frågestund det var en mycket rolig och sevärd hän- och då fick bl.a. skådespelarna frågan delse som gav ett nytt perspektiv på vårt vad de tyckte om att genomföra vanliga frimureriska arbete. Bröderna föreställningen i en riktig frimurarsal, var också mycket imponerade över hur och svaret blev att de tyckte att det gav teaterföreningen hade tolkat ritualen en helt annan tyngd än att göra det i och även skapat rekvisitan. en ”sjaskig källarlokal i Lund”. Efter frågestunden hade vi gemensam middag med teatersällskapet där ytterligare diskussioner tog vid. Kanske sådde vi ett och annat frö hos de manliga skådespelarna om att själva bli frimurare en dag. Loger och brödraföreningar som är intresserade av att ha egna föreställningar får gärna höra av sig till Lunds studentteaters regissör Tova Bennet på hennes e-postadress tova_bennet@hotmail.com Text och Bild: Lars Möller S:t Christopher, Kristianstad.

En nöjd regissör, Tova Bennet mitt i sin ensemble efter det uppskattade framträdandet. 12

Frimuraren


Exklusiv ölprovarkväll succé Onsdagen den 21 november höll Frimurare Brodern Johan Spendrup en uppskattad ”exklusiv” ölprovarkväll för S:t Johanneslogen i Västmanland och S:t Andreaslogen S:t David i lokalerna på Regattagatan i Västerås. 50 frimurare med gäster deltog och alla lyssnade med stort intresse på Johans beskrivning av ölets historia med fokus på de ölsorter som provades. Även tilltuggen som serverades under provningen tilltalade gästerna. På det anrika bryggeriet arbetar Johan som chefsbryggmästare. Gästerna kunde under kvällen också besöka några av våra lokaler och få lite information om Frimurarordern. Genom att bjuda in vänner från våra bekantskapskretsar ville vi öka intresset för frimureriet i Västmanland. Initiativtagare var Bo Norrby och värd för den gemensamma aktiviteten hos S:t Johanneslogen i Västmanland och S:t Andreaslogen S:t David var Per Arosenius OM i S:t David.

Sövdeborgs slott utflyktsmål Sommarträffen 2008 i Skåne besöker slott med anor från 1100-talet med unikt stukaturtak i en engelsk park, med grävda kanaler. Lunchen äter man på gamla regementsområdets restaurang i Ystad. Utflyktsdag den 27 juni med samling 10.00. Det är som vanligt brödraföreningarna i Ystad och Simrishamn som bjuder in till sommarträffen. På slottet väntar Siv Stjernswärd, slottsfrun, och visar gästerna runt och det finns möjlighet till medhavt kaffe i den vackra slottsparken. Som vanligt blir det också information och nyheter inom Orden på programmet, och då kan medföljande damer besöka Ystads konstmuseum. Anmälan bör ske senast den 23 juni till Lars Durehed, Ystad brf 0417-13202 eller 0737-305536. durehed@yahoo.se eller till Gerhard Frick, Simrishamns brf. 0411-10473, 0708-694360. gerhard.frick@ystad. nu

Begravning och Juridik

Text: Bengt Tynnvall Bild: Bo Norrby

Broder Jan Hokkanen VIII graden Svea Provinsialloge

Jag hjälper dig med allt inom begravning, gravsten, familjejuridik och försäkring. Välkommen till Sibyllegatan 41 på Östermalm! Tel. 08–709 85 81, privat tel. 073–687 07 19 Jour dygnet runt

Hembesök www.fonus.se • 020-87 00 87 Frimuraren

13


Stamhuset på Riddarholmen Rosenhaneska palatset på Riddarholmen i Stockholm förvärvades 1783 av Frimurarorden som fanns i palatset från 1776 till 1874, alltså i hundra år. Hertig Carls betydelse för vårt frimureris utveckling och konsolidering under denna tid torde vara oomstridd, men tillgången till denna byggnad kom att spela en helt avgörande roll för utvecklingen av det unika Svenska Systemet (Swedish Rite) så som det ser ut än idag. En bidragande orsak till detta var också hertig Carls stora intresse för och kunskaper om byggnadskonst samt det engagemang han kände inför uppgiften. Ingen kände bättre än han de rituella och arkitektoniska krav som måste ställas på de olika arbetsrummens utformning.

U

nder frimureriets första tid i Sverige hade logerna inte tillgång till egna lokaler - de var hänvisade till att arbeta hemma hos någon broder eller, viket var vanligare, att hyra ett eller ett par rum i ett värdshus. När man skulle ha loge hade dåtidens frimurare med sig erforderlig utrustning och städade de enskilda rum man hyrt för den grad som skulle genomföras. Under senare delen av 1700-talet skulle detta förhållande komma att radikalt förändras. Kring år 1760 fanns det stockholmska frimureriet samlat på Södermalm, på ömse sidor om dåvarande Brunnsbacken ner mot Slussen. S:t Johannesfrimureriet hos Zelling i Södra Stadshuset (nuvarande Stadsmuseet) på södra sidan och S:t Andreas- och Kapitelfrimureriet i källaren Pelikan på den norra. Dessa krogar frekventerades av herrskapsfolket i huvudstaden, vilket i längden störde brödernas logearbete. Lokalfrågan löstes 1775 genom att man hyrde lokaler i Kongl. General Assistance Contoirets hus – Schering Rosenhanes palats på Riddarholmen. 14

I en andra etapp uppfördes förgårdens murar med en portal mellan två små hörnpaviljonger i söder. En vy av palatset återfinns som kopparstick av Marot i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna, efter en förlaga av Dahlberg från 1661.

Rosenhaneska palatset Rosenhaneska palatset har fått sitt namn efter byggherren; riksrådet och friherren Schering Rosenhane. Han hade just återkommit till Stockholm efter att ha varit ambassadör i Paris och köpt en tomt på Riddarholmen som sträckte sig ner till vattnet och även innefattade Västertorn (idag Birger Jarls torn). Schering Rosenhane slöt 1654 kontrakt med murarmästaren Anders Fischer om att uppföra ett palats på tomten. Nicodemus Tessin d.ä. hade upprättat ritningarna sannolikt med hjälp av arkitekten Jean de la Vallée. Den stockholmske stenhuggaren Didrich Blum kontrakterades för stenarbetena och den kände stenhuggarmästaren Johan Wendelstam som stenbildhuggare. År 1656 var palatset färdigbyggt. Det fick karaktären av en italiensk villa med en återhållsam arkitektur. Byggnaden hade en nästan kvadratisk planform och stram klassisk fasad. Våningsfördelningen följde inhemsk tradition med delvis välvd sockelvåning med ekonomiloka-

lerna, på våning 1tr, bostadsvåningen, och på våning 2tr, festvåning. Senare tillkom två små hörnpaviljonger. På äldre Stockholmsbilder är palatset väl synligt och den norra fasaden, som är den bäst bevarade av Riddarholmens palats exteriörer, är än idag ett värdefullt inslag i stadsbilden. Den framträder sedd på håll från Tegelbacken som en slät, vit kub.

Frimurarna flyttar in Efter det att Schering Rosenhanes arvingar 1720 sålt palatset kom det att byta ägare flera gånger. Generalassistanskontoret köpte fastigheten 1774. I köpet ingick förutom palatset de angränsande tomterna med det gamla tornet och två stenhus vid kajen. Man var för sin verksamhet inte intresserad av palatset som sedan den stora slottsbranden 1697 varit uthyrt till olika statliga verk Under den tiden kom byggnaden att kallas ”Stora Kanslihuset. Stock­holms frimurare fick 1775 kännedom om att lokaler fanns att hyra i Frimuraren


Generalassistansens fastighet. Hösten 1776 hade de första frimurarlogerna flyttat in i palatset - en S:t Johannes loge och en S:t Andreas loge. De fick disponera tre mindre salar i byggnaden. Troligtvis fanns redan en restaurangverksamhet i palatsets sockelvåning som kunde svara för brödramåltider­na. Under de följande åren flyttade flera av huvudstadens frimurarloger in i palatset allteftersom ämbetsverken flyttade ut. Genom att hyra in sig i Rosenhaneska huset samlades alltså Stockholms olika frimurareloger i en byggnad och löste därmed sina lokalproblem. Hur huset på Riddarholmen disponerades de första åren finns inte dokumenterat. Palatsets olika stora rum erbjöd möjligheter till ett flexibelt utnyttjande. Flera olika loger torde alltså ha samsats om palatset olika rum. 1781 var det som mest åtta arbetsloger som hade sina sammankomster i stamhuset; S:t Jean Auxiliaire S:t Erik, S:t Edvard, L’Innocent, Glindrande Stjernan, L’Union, Den Sjunde och Arméns loge. Genom en följd av sammanslagningar och uppgåenden i andra loger skulle det vid sekelskiftet 1800 endast återstå två Johannesloger, Den Nordiska Första och S:t Erik, samt en Andreasloge, Den Nordiska Cirkeln. Dessutom arbetade i

Johannissalen i gamla stamhuset. Frimuraren

huset kapitellogen, Stora Landtlogen. Några rum utformades dock för speciella ändamål. Stora Landtlogen hade till exempel särskilt inrättade rum. Palatsets stora sal på 2:a våningen blev den Stora Ordenssalen för större arrangemang. Man upplät till en början också lokaler i byggnaden för sällskapen Utile Dulci, Pro Patria och Par Bricole.

Andra förslag till Stamhus 1778 hade hertig Carl utsetts till ordensmästare i den s.k. VII:e provinsen som även omfattade Tyskland, vilket han dock fick ge upp när han 1780 på Börssalen i Stockholm installerades som ordensmästare i den IX:e provinsen. Detta torde ha ökat behovet av ett representativt stamhus i huvudstaden och inom hovkretsarna diskuterades alternativa lösningar på frimurarnas lokalfrågor. Ritningar finns bevarade som visar två helt olika idéförslag för en friliggande ordensbyggnad. Ett av dem är ett idealprojekt av en okänd arkitekt, sannolikt i samarbete med hertigen, som byggde på legenden om Salomos tempel. Gustaf III anmodade Erik Palmstedt att för Ordens räkning lämna in förslag till en ombyggnad av Rosenhaneska palatset och år 1778 lade arkitekten fram sitt

projekt. Det var ett förslag till ny disposition av huvudbyggnaden med tillbyggnad av två symmetriska flyglar. Frimurarna gjorde noggranna förberedelser inför ett så betydelsefullt och kostnadskrävande projekt som ett eventuellt fastighetsförvärv måste innebära. Man anlitade stadens främste arkitekt att ta fram beslutsunderlag. Syftet med detta måste ha varit för att dels se om huvudbyggnaden kunde anpassas till det nya lokalprogrammet, dels om den trånga tomten medgav tillräcklig yta för erforderliga, framtida tillbyggnader.

Rosenhaneska förvärvas År 1783 ansåg Stora Landslogen att man för framtiden borde försäkra sig om äganderätten till Generalassistanskontorets hus. En del av de för inköpet erforderliga medlen måste anskaffas genom sammanskott inom de olika logerna, vilket gav rättighet att i proportion till insatta medel utse deputerade i frimurareordenshusets blivande direktion. Den 12 juni 1782 hade kontrakt skrivits om överlåtelse av Rosenhaneska huset med en mindre tomtremsa ned till vattnet. Samma år skedde f.ö. invigningen av Kungliga Operahuset. Förvärvet var givetvis ett stort åtagande och gamla handlingar berättar om alla de uppoffringar för loger och bröder som detta innebar. Köpeskillingen utgjorde förmodligen 200 000 Daler Kopparmynt. I en första omgång erlades 115 000 Dlr Krmt, resten på 8-10 års kredit med 6 % ränta. 1788 hade det influtit 2 064 Riksdaler. till kassan för husköpet som ett resultat av ”att de här i Stockholm vistande Murare Bröder täflat sins emellan”. Förvärvet av Rosenhaneska palatset blev starten till en febril aktivitet på många områden. Tillströmningen av nya bröder tilltog. Köpet av byggnaden gav Orden helt andra möjligheter än tidigare att anpassa lokalerna till behoven. Som ägare till fastigheten kunde man nu genomföra de ritualrevisioner som ställde krav på omdisposition av lokalerna. I mars 1787 kunde Orden hålla det Stora konventet i eget hus på Riddarholmen. Vid konventet klubbades de ∆ 15


nya ritualtexterna för S:t Andreas- och S:t Johanneslogerna. Dessa hade utarbetats av hertig Carl som också kände de rituella och arkitektoniska krav som måste ställas på de olika arbetsrummens utformning.

Stegvisa ombyggnader Troligtvis hade ombyggnader av palatset genomförts stegvis under 1700-talets två sista decennier. Rumsindelningar ändrades. De olika logerummen på första och andra våningarna började få sina speciella funktioner och inreddes därefter för att anpassas till städningsföre­skrifterna i de nya ritualerna från 1780. Palatset disponerades sålunda: I sockelvåningen fanns ekonomilokaler, kök, förråd och rum som hyrdes ut. En trappa upp på andra våningen låg tracteurens olika utrymmen, hans bostad och matsalen till vänster och Stora Landslogens lokaler till höger och i norr. I tredje våningen fanns den stora Ordenssalen till vänster och logerummen för arbetsgraderna samt bibliotek till höger. Antagningen i S:t Johannesgraderna genomfördes i det vanliga logerummet. Kanske utnyttjades även ”Rum till åtskilliga behof ”. De fyra salarna till höger torde disponerats på olika sätt för de båda S:t Andreasgraderna. I maj 1798 påbörjades byggnadsarbeten i palatsets östra del för att provisoriskt utöka S:t Andreaslogens lokaler.

den stora festsalen till vänster på övre våning i huvudbyggnaden göras om till Johannessal. Salarna till höger på huvudbyggnadens andra våning nyttjades som tidigare av Johanneslogerna. Måltidslokalerna låg kvar till vänster. Enligt uppgift tillverkades delar av den frimureriska inredningen, t.ex. de två sfinxerna, i festsalen vid operahusets verkstäder, liksom vissa ordensdräkter.

Ordenshusdalern införs Hertig Carl hade 1800 skrivit till logerna i Stockholm angående åtskilliga förbättringar inom svenska frimureriet och därav föranlett behov av uppförande av ett rymligare hus för Ordens sammankomster och arbeten, ”hvartill åtskilliga utgifter voro af nöden och bröderna således om subskriptioner vänligen anmodades”. Han återkommer senare; sedan frimuraresamhällets hus i Stockholm ”genom nitiska bröders frikostighet och en berömlig förvaltning nu hunnit blifva i behörigt stånd satt”, borde det icke längre uthyras till andra ordenssällskaper. Till ersättning för därigenom bortfallande hyresinkomster föreslogs i skrivelsen, att en så kallad ordenshusdaler till lika belopp med S:t Johannesdalern, då 24 sk, skulle av varje frimurare­broder

tillhörande logerna i Stockholm årligen erläggas, varjämte en frivillig gåva till ordens­huskassan skulle upptagas av varje recipient i de olika ordensavdelningarnas lägsta grad.

Den västra flygeln byggs till Nästa utbyggnad skulle dröja till 1855. Den västra hörnpaviljongen förenades då med huvudbyggnaden genom uppförande av en smalare flygel i två plan med ett eget trapphus. I bottenplanet fanns bl.a. bostäder för logernas tjänande bröder och i övre planet matsalen och rum för restaurangens personal. Genom måltidsutrymmenas flytt fick S:t Johannesgraden sina permanenta logerum i huvudbyggnadens västra del, med den stora Johannessalen. Restaurationslokalerna uppläts som en enklare restaurang ”Frimurarekällaren”. Medel till tillbyggnaden lär ha tillkommit efter stor offervilja från loger och bröder, som tecknat aktier för kostnadernas bestridande.

Slutlig disposition I Stamhusets ritningsarkiv finns färglagda relationsritningar som visar Ordenshusets slutliga utformning av August Hoffman 1860. På 1880-talet innehöll huvudbyggnaden enligt P.B. Eklund S:t Johannissalen som var helt enkel, de-

Östra flygeln byggs till I Capitel av Wester (grad VIII) beslöts år 1800 om ”att bygga en ny flygel för Kapitelsal, Sam­lingssal för ordensfester och nya arbetsrum för skotska logen, och att därtill använda 5.000 Rdr.” Byggnaderna längs den östra muren, som innehöll hörnpaviljong och vagnslider, revs och ersattes av en nybyggd flygel i tre plan. Mycket talar för att ritningarna är utförda av medhjälpare inom hovkretsen. Byggmästare var slottsmurmästare, kapten vid Borgerskapet, Anders Tottie. De nya lokalerna invigdes av hertigen i närvaro av konungen den 17 februari 1803. Den nya flygeln innehöll en stor högtidssal, Stora Landslogens och S:t Andreaslogens utrymmen. Därmed kunde 16

Festsalen i gamla stamhuset från 1802. Frimuraren


korerad i blått och vitt med svart- och vitrutigt golv. Väggar och fönstersmygar var klädda med paneler uppdelade i fält. Runt taket löpte en dekorerad fris. Salen lystes upp av två takkronor. Den värmdes av två stora kakelugnar av vilka en ännu står kvar. Här hölls, förutom de vanliga sammankomsterna, även högtidsdagarnas festmiddagar. Den s.k. porträttsalen pryddes av samtliga regenters porträtt från och med Gustaf I. Det fanns även ett enkelt ämbetsmannarum, där S:t Johannislogernas tjänstemän samlades. Överst i östra flygeln, med dubbel våningshöjd, låg Stora Landslogens festsal som var hållen i ljusa färger, koret däremot i purpur. Väggarna var indelade i fält med de klassiska kolonnordningarna, doriska pilastrar i kolossalordning och joniska kolonner som bar upp valv. I själva salen var riddarsköldarna upphängda. Några av salens inredningsdetaljer kom att flyttas över till det nuvarande stamhuset. I andra våningen fanns Kapitlets utrymmen. Även här tillämpades en dorisk pilasterordning. I sockelvåningen låg S:t Andreaslogens logerum.

Rosenhaneska för trångt Detta frimurareordens första stamhus, i vilket Ordensdirektorierna, Stora Landslogen, och de i Stockholm arbetande S:t Andreas- och S:t Johannislogerna haft sina lokaler i hundra år, hade vid början av 1870-talet, trots att det hade byggts till två gånger, blivit för trångt. Möjligheter­na att bygga ut ytterligare var begränsade. Uppvärmningen av huset med många små kakel­ugnar och flera rökgångar var besvärlig och en ständig källa till oro med hänsyn till eldfaran. Det visade sig att ordenshuset också behövde en ganska dyrbar reparation, uppskattad till 160.000 kronor, och att man därtill klagade över brist på utrymme, otillfredsställande ventilation m.m. Tankarna gick först ut på hur man på något genialiskt och enkelt sätt kunde utvidga de befintliga logelokalerna. Planeringen av ett nytt stamhus i Köpenhamn kan ha påskyndat utvecklingen i Stockholm. Frimuraren

De joniska pelarnas kapitäl från festsalen är nästan det enda som finns bevarat.

Större Stamhus planeras Många tillfälliga nödlösningar hade sett dagens ljus i slutet av 1860-talet. De flesta kom aldrig till utförande utan man insåg att det krävdes ett större, samlat grepp. Ordens nye Stormästare, Oscar II, tog 1872 tag i byggnadsproblemen på allvar. Man hade beslutat utreda möjligheten att förändra Ordens nuvarande Stamhus eller fatta ett beslut om att förvärva en ny tomt, alternativt försöka finna en tomt med en lämplig byggnad på, som med enkla medel kunde byggas om till en ändamålsenlig logebyggnad. Den Adelsvärdska egendomen (som den då kallades) på Blasieholmen var till salu. Två av Överintendentsämbetets arkitekter - Bror Carl Malmberg och Johan Eric Söderlund – uppdrogs att parallellt arbeta med var sitt objekt. Hovintendent Malmberg uppgjorde ett mycket omfattande tillbyggnadsförslag på Riddarhol­men. Det var en väl fungerande planlösning men arkitektoniskt sett alltför kompakt i denna miljö med vackra, intakta palats. Arkitekt Söderlunds förslag vann däremot Kungens och Ordensledningens gillande.

Bååtska palatset köps År 1874 inköptes det på Blasieholmen belägna Bååtska Palatset för en summa av 350.000 (380.000) kronor, genom ett lån från Barnhusstiftelsen om 250.000 kr. Det gamla stamhuset på Riddarholmen såldes till staten för 325.000 kronor. Vid planeringen av Bååtska palatsets tillbyggnad hade arkitekten Söderlund i stort sett följt den

disposition av flyglarnas vånings­plan som vuxit fram på Riddarholmen. Det nya stamhuset blev i det närmaste en förstorad kopia av sin föregångare med samma lokalprogram, eftersom ritualerna från 1801 inte ändrats annat än i detaljer.

Rosenhaneska palatset idag Frimurarorden sålde 1876 det Rosenhaneska palatset till Kronan, som lät restaurera och bygga om byggnaden i flera omgångar. Stora Landslogens festsal entresolerades 1928 för att skapa nya kontorsrum längs korridorer i båda planen. Arkitekt var E. Fant. All fast utsmyckning från frimurartiden försvann eller kläddes in. Svea Hovrätt flyttade in 1978. Åren 1999-2001 genomfördes åter en invändig ombyggnad för Hovrätten. Arkitekter var denna gång Söder­ gruppen arkitektkontor AB. Härvid fick salen i huvudvåningen delvis tillbaka sina gamla mått och inreddes nu som sessionssal. I rummet finns en av flera kvarstående kakelugnar från frimurartiden. I den östra delen av huvudbyggnaden har de ursprungliga rumsvolymerna återskapats liksom rumsfilen i den norra delen av huvudbyggnaden med sin vackra utblick över Stockholm och som blivit tillgänglig för allmänheten. Vid renoveringen har en liten del av pilasterordningen i Stora Landslogens festsal i den östra flygeln pietetsfullt återställts och kan beses. Rosenhaneska palatset är numera byggnadsminnesmärke. Text: Gunnar Lantz, X Svea, AL i CFE 17


Leif Norrgård:

”Frimurarna håller bara på med riter …” För en tid sedan höll priorn i ÖPL, Leif Norrgård, ett föredrag om symbolernas språk i S:t Johanneslogen Orion, Oskarshamn. Föredraget, som väckte många bröders intresse, återges här i delvis bearbetad form.

S

å som det heter i rubriken kan folk uttrycka sig. Och naturligtvis ligger det en hel del sanning i det man då säger – även om det inte är hela sanningen. Men i själva formuleringen – och kanske också i tonfallet – ger man uttryck åt att riter och ritual är ”utanverk” som inte har någon egentlig betydelse i det verkliga livet. Det är samma inställning som man ibland möter när det gäller kyrkans gudstjänster; föraktfullt kan folk säga att det bara är riter.

Riter hör till allt mänskligt Det är sant att det frimureriska arbetet är ett rituellt arbete – även om en hel del annat också finns på den frimureriska agendan. Det är däremot inte sant att frimureriet därför skulle vara enbart ”utanverk” och sakna betydelse för det verkliga livet. I själva verket är det så, att något av det mest betydelsefulla i vår tillvaro är beroende just av rituella och symboliska handlingar – som vi inte alltid tänker på som ”ritual”. Att till exempel hälsa genom att ta varandra i hand, eller att vinka eller nicka åt varandra, är faktiskt rituella handlingar av stor betydelse. Vem har inte haft anledning att reflektera över vad en handtryckning kan betyda, särskilt under en svår period i livet. Att böja sitt huvud i respekt vid mötet med en äldre person, eller resa sig när vederbörande kommer in i rummet, att böja huvudet inför de sörjande i en begravningsgudstjänst eller vid en öppnad grav är rituella handlingar som är av stor betydelse, och ingen skulle komma på idén att kalla dem ”utanverk” eller ”bara” riter. Det finns rituella handlingar av monumental betydelse som rör massor av människor på djupet och som utan ord uttrycker sådant som vi kanske skulle behöva hyllmetrar av litteratur för 18

att uttrycka, och ändå kanske inte kunna ge adekvat uttryck åt; när t ex den olympiska elden tänds uttrycker själva handlingen internationell samhörighet, fair play, historisk kontinuitet och respekten för idrottsliga prestationer. Utan ord, och under några korta ögonblick, uttrycks allt detta i en rituell handling. Riten skiljer sig från pedagogiska hjälpmedel därigenom att den ständigt på nytt upprepas och handlingssättet är känt av många. Det är alltså inte en handling vald för att vid ett enstaka tillfälle illustrera något som man inte riktigt kan få fram med enbart ord. Vi är alla beroende av rituella handlingar och rituella i mönster i många av livets viktigaste skeenden – vem skulle vilja vara utan hälsningar, utan flaggans hissande, eller de sätt på vilka vi uttrycker respekt för varandra, t ex detta att man reser sig när en gammal människa, eller en person för vilken man hyser stor respekt, kommer in i ett rum? Ritual och riter att faktiskt inte bara ritual!

Riten behöver inte förklaras Ett rituellt handlade behöver heller inte förklaras med ord; skulle man på förhand försöka förklara varför man iakttar ett visst rituellt mönster, t ex säga ”nu reser jag på mig, eftersom jag tycker att du är gammal” eller ”jag tar dig i hand för att jag vill att du ska känna samhörighet med mig” så skulle mycket av det rituella handlandet förlora sin betydelse. Det skulle helt enkelt ”pratas sönder”. Dess betydelse ligger helt enkelt i att ingen förklaring behövs och likväl ”talar” det rituella djupare in i vårt väsen än långa verbala förklaringar. Skulle man försöka förklara våra rituella handlingar på förhand så skulle de flesta totalt förlora sin mening. Betydelsen ligger i att gradvis upptäcka innebörden i handlingar som man lärt sig utföra sedan barnsben och under en livstid börjar ana alltmer av innebörden i. Vissa rituella handlingar kanske vi aldrig riktigt förstår innebörden i, men de kan likväl ha en betydelse för oss.

Leif Norrgård Prior i ÖPL.

Kyrkans riter När det gäller den kristna kyrkans ritualspråk är det på ett liknande sätt. När jag som barn lärde mig att knäppa mina händer – i högsta grad ett rituellt handlade – begrep jag inte varför, men jag gjorde det, och det fick en djup innebörd för mig redan när jag var ett litet barn. När jag senare som konfirmand fick lära mig att böja mina knän, när jag tog emot altarets sakrament, förklarade ingen varför jag skulle göra det, men jag gjorde det, och det var ett rituellt handlade som kom att få en livsavgörande betydelse för mig.

Frimurerisk rit De frimureriska riterna har en liknande betydelse. De förklaras bara i några få undantagsfall i själva ritualtexten; möjligen emellanåt i något talmanstal, men då, som regel, först efter det att recepienten/ recepienterna har upplevt riten; några av våra rituella handlingar får aldrig någon rationell förklaring. De har likväl för oss frimurare en avgörande betydelse; de är avsedda att ge livet, dess Skapare och dess mål innebörd för oss personligen. Och vi tar emot ett ”budskap” genom dem, som vi inte alltid kan formulera med ord, men som ofta talar till oss djupare än enbart ord skulle göra. Frimuraren


Redan på 300-talet lät kyrkofadern Ambrosius, i skriften Om sakramenten, sina läsare få en inblick i hur den unga kristna församlingen arbetade med rit och symbol och deras tolkning. Vad som t ex skulle ske i ett dop – i en tid då de flesta dopkandidater var vuxna – förblev en hemlighet fram till dopögonblicket. Först efter dopgudstjänsten förklarades handlingen. Tydligen menade Ambrosius och hans samtida att riten ”talade” utan att förklaras på förhand eller rentav att ingen förklaring var möjlig förrän dophandlingen hade upplevts. Riten måste tydligen först få ”tala”, därefter kunde den tolkas! Kanske är det något liknande man upplever när man som präst i dag i möter dopföräldrar: När jag på förhand försöker förklara vad som ska ske har jag ofta intrycket att det jag säger inte ”talar” och att föräldrarna egentligen inte är berörda, hur tydlig jag än försöker vara. Men efter dopgudstjänsten kan samma föräldrar ge uttryck för att vara djupt gripna av det

som skett. Den katolske ritualforskaren Aidan Kavanagh formulerar förmodligen något av ritens verkliga hemlighet när han skriver om att gudstjänsthandlingar inte till varje pris måste förklaras på förhand: Om en poet måste förklara innebörden i sin poesi innan den kan läsas är det något fel på poesin. Om gudstjänsten måste förklaras innan den kan firas är det något fel på gudstjänsten … (A Kavanagh, Elements of Rite, The Liturgical Press, Collegeville, 1992, s 101.)

Olika skikt av betydelse När frimureriska riter upprepas – en av ritens egenskaper är ju att den upprepas på samma sätt under en lång tid – får de med åren en allt djupare innebörd för oss; deras betydelse kan ibland inte bara djupna utan också förändras under loppet av en frimurares liv. Det betyder inte att den första innebörd vi tyckte oss ana en i en frimurerisk rit var felaktig, utan det visar att frimureiska riter – liksom andra

Grad eller ej I förra Frimuraren föreslogs att graden skulle finnas tillsammans med namn på dem som medverkar i tidningen. Här är några kommentarar kring detta, men det finns plats för flera.

riter – kan skilda skikt av mening ha olika betydelse för oss – och alla betydelser kan vara lika adekvata. Det som under en period i livet ser ut att vara meningen kan förändras och med djupare livserfarenhet – och kanske med erfarenheter av missräkningar och sorger i livet – få en annan betydelse, som inte behöver utesluta den första innebörd vi tyckte oss se i riten. Så är det ju för övrigt med andra riter, hälsning i hand kan t ex både vara ett uttryck för tröst och stöd, men också vara ett sätt att understyrka att en affärsuppgörelse gjorts. Två skilda betydelser, men samma rit, och den ena betydelsen utesluter inte den andra. Så visst är det sant att mycket i frimureriet handlar om riter, men så är det också i den allmänna världen; livet skulle helt enkelt inte kunna levas utan ett visst mått av mänskliga riter – och livet skulle inte kunna tolkas så djupt och så väl som sker i frimureriet utan de frimureriska riterna. Så riter är verkligen inte bara riter … Text: Leif Norrgård

FRACK-PAKET!

Jag tycker att graden har en viktig funktion att fylla, nämligen när det gäller att tolka vad som står ”mellan raderna” – vilken utgångspunkt skrivaren har. Broderliga hälsningar Gert Persson Utn. IX SPL Jag tycker personligen att det ligger ett värde i att graden på den som skrivit insändaren angivs. Inte för att en ”gradyngre” broders åsikter skulle vara mindre värda. Tvärtom, det är de yngre bröderna som är vår och ordens framtid och därför extra värdefullt att få ta del av deras synpunkter. I synnerhet av bröder i de lägre kapitelgraderna. Varmt och broderligen Svante Deljemark O Brf Unitas Frimuraren

19


Den rätta handlingen - ad fontes usque ad astra Sedan forskningslogen Carl Friedrich Eckleff grundades har jag varit korresponderande medlem där. Vid dess tioårsjubileum vill jag sälla mig till gratulanterna. Jag har haft stor behållning av årsskrifterna, Acta Masonica Scandinavica, och de gradbundna skrifterna Ad Fontes. De arbetande ledamöterna har gjort en viktig insats. Inte desto mindre vill jag också ikläda mig rollen som slaven på triumfvagnen eller den osynliga handen som skriver Mene Tekel på väggen. Jag tror det var Edith Cresson som sade: ”Det finaste vi kan lämna i arv till våra barn är rötter och vingar.” Forskningslogen fyller en viktig funktion i att påminna om våra rötter, men enbart rötter kan inte ens få en uråldrig Orden att lyfta. Våra rötter finns i 1700-talets idéströmningar. Det som har gett Orden ett fortsatt liv är att den anpassat sig till nya idéer och förändrade samhällsförhållanden. Den har också tagit tillvara den kompetens som bröderna fört med sig in i logerna från den allmänna världen. Därför är det viktigt att talmän, föredragshållare och andra inte blir alltför imponerade av vad forskningslogen hittar i källorna. Att vara frimurare är enligt min uppfattning att välja livshållning. Det valet måste göras här och nu. Utan att glömma våra rötter måste vi därför ta ställning till hur vi skall förhålla oss till 2000-talets samhälle.

Val av livshållning Låt mig ge några exempel på tankar, som sprids utanför Orden, men som kan ha relevans även innanför dess väggar. Redan i första graden fick vi klart för oss att Svenska Frimurare Orden (SFMO) vilar på kristen grund. Vi fick också lära oss betydelsen av förnuft och samvete. Det finns en motsättning här. Den danske filosofen Sören Kierkegaard belyser motsättningen mellan förnuft och religion i sin bok ”Antingen – El20

ler”. Han menar att alltsedan Aristoteles återupptäcktes under medeltiden, så måste kristendomen accepteras i termer av sekulärt förnuft eller dömas efter sina egna kriterier. Det första alternativet leder till att kristendomen reduceras till något annat än sig själv; det andra leder till att den blir självtillräcklig och obegriplig. Enligt Kierkegaard finns ett värde bara i de dödliga människornas subjektiva och ovissa sanningar. En matematisk sanning kan bevisas, men den är ingenting att leva eller dö för. Kristendomens sanning är oviss och obekväm, den går alltid på sätt och vis emot förnuftet. Men, det är den vi måste ta ställning till. Den äkta sanningen är alltid min sanning. Ingen spekulation, ingen vetenskap, ingen kyrka kan ge mig den, jag måste själv kämpa mig till den. Resultatet blir inte en objektiv sanning, utan ett val, ett antingen – eller, ett livsavgörande.

Hur skall vi leva? Kierkegaard har kritiserats för sin polemik, men han menar att det bara är inifrån en kristen ståndpunkt som man kan svara på frågan: ”Hur skall vi leva?” Det finns två val. Vi kan leva estetiskt. Våra mål blir då den egna tillfredsställelsen och att undvika smärta och leda. Eller vi kan leva etiskt, med ansvar för oss själva och andra, varav följer regler utan undantag – plikt om man så vill. Det finns kanske inga objektiva kriterier för att välja den ena eller andra livshållningen, men de flesta av oss torde luta mot det senare alternativet. Den tyske filosofen Immanuel Kant ser saken på ett liknande sätt. Han säger att vi har frihet att välja mellan våra böjelser och vår plikt. Friheten är inte utan komplikationer, Jean-Paul Sartre talade en gång om att människan flyr sin frihet och sin ångest genom att låtsas att hon inte har några val. Hur uppstår då våra böjelser och vår

känsla av plikt? Modern forskning, bl.a. på tvillingar, har visat att vår karaktär till 50 % beror på våra gener (det är väl de som ger oss våra böjelser) och till 10 % på vår uppfostran (vilken väl ger oss vår känsla av plikt). – Det mesta är alltså utanför påverkan av oss själva eller SFMO. Resterande 40 % vet man inte vad det beror på – kanske på våra förutsättningar i övrigt, vårt fria val eller helt enkelt på slumpen. Frihetsgraden är alltså högst 40 %. Det är den delen av vår karaktär vi kan arbeta med. Men vi är ju inte ett oskrivet blad, när vi för första gången ser det frimureriska ljuset. Förmodligen är betydande delar av dessa 40 % redan intecknade då. De som nått en bit på sin frimureriska vandring kan kanske fundera över hur mycket deras karaktär har påverkats av arbetet i logen. Men, för att åter citera Kant: ”Bör förutsätter kan.” Han menar att vi kan hållas ansvariga för att vi gör vår plikt, förutsatt att vi har möjlighet att utföra den.

Nutida filosof Det finns en nutida filosof, som kanske inte är så känd utanför fackkretsarna, spanjoren José Antonio Marina, som också har funderat över hur vår personlighet kan påverkas. Hans utgångspunkt är viljan att förbättra vår förståelse av oss själva. En sådan utgångspunkt får väl sägas vara intressant även för SFMO. Hans arbeten handlar i vilket fall om ämnen som ligger oss nära: intelligens, vilja, kreativitet, personlighet och religion. Marina sammanfattar sin syn på den mänskliga personligheten i en modell med tre nivåer. Först finns det givna, det medfödda, som framförallt består av temperament och kön – vilka inte kan påverkas av vare sig vilja eller uppfostran. Till den andra nivån hör det inlärda, som består av vanor och karaktärsdrag, och som formas av vår familj, Frimuraren


den omgivande kulturen och vår skolgång. Slutligen finns den valda nivån, som varje person själv styr över, och som innefattar val av yrke, fritidsintressen och vänner. Vi har ett speciellt ansvar för vad vi gör med den valda delen av vår personlighet, eftersom våra val fortsätter att forma oss. Personligheten kan utvecklas på olika sätt, men efterhand blir det svårare att påverka inlärda och successivt valda egenskaper. Av olika skäl brukar vi acceptera den personlighet vi har och känner stor motvilja mot att ändra den. Varken SFMO eller vi själva har någon lätt uppgift, om vi har ambitioner att bli bättre människor. Den som är konspiratoriskt lagd kan konstatera att den frimureriska pedagogiken är extremt repetitiv och successivt framåtskridande – knappast ifrågasättande, kreativ eller nyskapande. Även om vi ännu inte är frimurare är vi i alla fall väl indoktrinerade. En förmildrande omständighet är att SFMO uppmanar oss att söka oss till kyrkans förkunnelse. Den är således ingen sekt med anspråk på något slags ideologiskt monopol. Dessutom tycks Marinas och SFMO:s inställning till intelligens överensstämma. Marina säger sig vara mer intresserad av praktisk än teoretisk intelligens. Teoretisk intelligens syftar till att finna den bästa lösningen på en fråga, medan praktisk intelligens skulle vara att gå ett steg längre och också omsätta denna lösning i handling. Det är med andra ord våra handlingar och vårt förhållande till våra medmänniskor, snarare än våra tankar, som är avgörande för vår utveckling som frimurare.

Duger vi? Ett numera ofta hört budskap lyder: ”Du duger som du är”. Det låter bra och förstärks dessutom av evangeliets nåd. Men, kan vi glömma lagen? Många av oss vill nog komplettera bilden med värdet av ett personligt ansvar och en mognadsprocess. Vi måste kämpa för att bli den vi vill vara. Människans storhet ligger i denna hennes strävan. Tyvärr finns inga garantier för att resultatet blir gott. Men kyrkans, och inte minst kulFrimuraren

turens, uppgift är att hjälpa människan på vägen. Förhoppningsvis kan även SFMO dra sitt strå till vad som skulle kunna kallas den humanistiska stacken – världen så som vi skulle vilja att den såg ut.

Frimurerisk etik Det svenska frimureriets kristna dygdetik gestaltas i våra berättelser – i ritualerna bl.a. De berättelserna kan ses som ett skådespel med verklighetsanknytning, där varje länk i brödrakedjan har en roll. Vår brödrakedja är ofattbart komplex och ständigt skiftande i bakgrund, erfarenheter och intressen. Alla är viktiga för den gemensamma upplevelsen. Det är upplevelsen och slutsatserna om dess relevans för våra liv som ger behållning åt logearbetet. Ramen för detta ges i ritualerna. Våra ritualer är mycket väldefinierade och oföränderliga, på så sätt slutna. Bröderna som deltar i logen erbjuds ritualen som ett färdigt paket att ta ställning till. Det enda valet som återstår är att bejaka den totalt eller förkasta den. Ritualen kan därför uppfattas som propagandistisk och utformad för ett enhetligt och auktoritärt samhälle. Nu är vårt samhälle inte sådant längre. Det är demokratiskt, sekulärt och pluralistiskt. Är frimureriet därmed i otakt med tiden. Nej, jag tror inte det. Det beror på att vår tolkning av ritualen är fri. SFMO bortser inte från var och ens fria vilja. Egentligen är ritualen bara en ram för sammankomsterna. Ritualen är mera form än innehåll tills varje enskild broder själv tolkar den. När ritualen tolkas får formen ett innehåll. Sedd på detta sätt är ritualen öppen. Dess öppna karaktär understryks av att den innehåller myter. Myten är bärare av ett öppet tolkningsmönster. ad fontes ad astra I vår strävan att ge ritualen en aktuell tolkning går det inte att bortse från historien. Den ökar vår förståelse för vad vi egentligen håller på med och varför. I strävan att gå till källorna (ad fontes) får vi emellertid, enligt min åsikt, inte glömma det viktigaste – vad symboler och allegorier har att säga oss idag (ad

astra). Att ensidigt betona källorna ökar risken för introspektion och esoterism. Att leta efter en kunskap som bara den invigde disponerar, torde vara bortkastad möda. Jag skulle tro att det inte är de avslöjade hemligheterna, utan det uppriktiga sökandet som gör att vi kan kalla oss frimurare. Där ingår försök att få ordning på de existentiella frågorna. Svaret på sådana frågor kan sökas såväl utanför våra väggar som innanför. Låt mig avsluta med att hänvisa till ytterligare två filosofer, varav åtminstone den ene sällan torde apostroferas i våra sammanhang. Ludwig Wittgenstein ansåg att filosofi är en aktivitet, inte en teori. Han menade att vår språkliga praxis, och därmed våra begrepp och vår logik, vilar på ett regelsystem som ytterst saknar rationell grund och som därför endast kan läras genom praktisk instruktion och övning i ett socialt sammanhang. I hans senare texter är frågorna betydligt fler än svaren. På motsvarande sätt tror jag att frimureri är en aktivitet, inte en teori. En aktivitet där frågorna är viktigare än svaren och där det sociala sammanhanget och brödragemenskapen är grunden. Kanske något överraskande har också Karl Marx ett budskap som kan kopplas till vad jag nyss sagt: ”Filosofer har blott tolkat världen på olika sätt – nu gäller det att förändra den.” Utan att behöva ta till sig hans budskap i övrigt kan vi kanske ändå tolka detta citat som att vi inte blir frimurare genom reflektion över en ritual. Vad som behövs är den rätta handlingen. Text Rune Carlsson

Ge bort

en prenumeration av

och du kan i gengäld få en broder och en vän för livet. 21


Människoöden bakom sköldarna I frimurarhusets i Linköping trappa hänger sköldar, som tillhört numera avlidna bröder i Östgöta Provinsialloge. De stora sköldarna, som hänger i trappans övre del, har en gång hängt i Svenska Frimurare Ordens stamhus i Stockholm. De mindre sköldarna har hängt i Provinsiallogens lokaler. Sköldarna är upphängda efter brödernas dödsdag. De äldsta sköldarna är från 1800-talets början och hänger högst upp i trappan. De yngsta, som är från 1930-talet, hänger längst ned i trapphuset.

I provinsiallogens arkiv finns en mapp för varje avliden broder. I mappen finns ofta en levnadsberättelse. Som regel är dessa berättelser mycket kortfattade och innehåller endast korta uppgifter om familj, utbildning och anställningar. I några få undantagsfall finns levnadsbeskrivningar, som är fylliga och innehåller många detaljer. Minnestal över avlidna bröder innehåller ibland ytterligare information. I mappen förvaras också förslag till sköld.

Carl Johan Lundberg 1820-1900 Carl Johan Lundberg föddes 1820 i Kyrkefalla socken, som ligger mellan Skövde och Karlsborg. Hans far var lantbrukare. Han fick först undervisning i föräldrahemmet och genomgick därefter församlingens folkskola. Efter konfirmation lämnade han föräldrahemmet. Han arbetade som lärling hos sin broder, skräddarmästare Lars Lundberg, i Jönköping. Sedan han år 1839 blivit gesäll reste han till Linköping. Han hade fått höra att en plats som betjänt var ledig hos deputerade provinsialmästaren i Östgöta Provinsialloge, Daniel Petter Tisell. Eftersom Carl Lundbergs högsta önskan var att få bli frimurare, sökte han platsen hos Tisell, som anställde honom. Det dröjde inte länge förrän han kunde framföra sin önskan till husbonden. Hans husbonde gillade hans fråga och sade: ”Då du kan skrädderiyrket, vet jag att du kan gagna logen, emedan åtskilliga arbeten förekomma inom logen.” År 1840 blev Carl Lundberg tjänande broder i S:t Johanneslogen S:t Jacob. För att han skulle kunna anlitas för alla arbeten i logerna, befordrades han så snabbt det över huvud taget var möjligt ända tills han fått VIII graden som tjänande broder. 22

Han tyckte att han fått den bästa plats han kunde önska och gjorde allt vad som stod i hans makt för att visa sin stora tacksamhet mot husbonden. År 1843 blev emellertid hans husbonde sjuk och dog i början av april månad. Tisell hade i sitt testamente tänkt på sina tjänare. Alla erbjöds att sluta genast, om de så önskade. Annars kunde de bo kvar till fardagen i oktober månad. De skulle i så fall få lön och kost. I augusti 1843 företog Carl Lundberg och hans tvillingbror Anders, också han utbildad inom skräddaryrket, en utlandsresa. Avsikten var att de skulle praktisera i yrket samtidigt som de lärde sig utländska språk. De reste med ångbåt från Malmö till Köpenhamn och därifrån till Lübeck och Hamburg. I Hamburg arbetade Carl Lundberg i sju månader. Följande år åkte de järnväg från Hamburg till Bremen, Hannover, Magdeburg och Berlin, där han arbetade i sex månader. Färden fortsatte sedan till Leipzig för att han skulle få se det monument, som i Lützen rests över Gustav II Adolf. Han fortsatte sedan till Dresden, där han arbetade i fem månader. År 1845 fortsatte han över Prag till Wien, där han arbetade i fem månader.

Han fortsatte sedan över München till Augsburg, Stuttgart och Nancy till Paris, där han arbetade i fem månader. Han ville gärna se London. Han reste därför via Dover och Calais till London, där han arbetade i sex månader. Under sin londonvistelse år 1846 fick han ett brev från släktingarna i Sverige. De bad att han skulle komma hem för att hjälpa en av sina bröder, Sven Lundberg, i dennes handelsrörelse. Carl Lundberg återvände till Sverige och bosatte sig i Jönköping. Han blev samma år kompanjon med brodern Sven i dennes handelsrörelse. I januari 1847 avlade Carl Lundberg borgareden som handlande. Samma år köpte han en gård att ha som familjebostad. Han lät senare göra en tillbyggnad, där han drev hotell och resanderum. 1849 gifte han sig. Han fick fyra barn, två pojkar och två flickor. Han blev kommunal förtroendeman och valdes 1851 till brandbefäl och senare även till ledamot i sundhetsnämnden. Han var direktör i fattigvårdsstyrelsen och hade flera andra kommunala uppdrag. Han arbetade också med konkursförvaltning. Åren 1853 och 1854 härjade rödsot och kolera i Jönköping. 1856 återkom Frimuraren


rödsoten och skördade offer i alla åldrar. 1857 utbröt en ny koleraepidemi och en av Carl Lundbergs döttrar dog. 1867 inträffade en ny epidemi. Dessa år var mycket pressande och bekymmersamma för honom och övriga personer, som arbetade i sundhetsnämnden. Frimureriska data beträffande Carl Lundberg är ofullständiga och svårtydda. Som tidigare nämnts antogs han år 1840 till tjänande broder i S:t Johanneslogen S:t Jacob. År 1845 fick han enligt uppgift VII graden i Östgöta Provinsialloge. Han recipierade som vapentjänare, det vill säga tjänande broder. Han recipierade som tjänande broder också i VIII graden. Det uppges, att han långt senare blev verkande broder, det vill säga vanlig broder. Han antogs som verkande broder i VII graden år 1877 och recipierade som verkande broder i VIII graden år 1880. Carl Lundberg tyckte om att resa. Han var intresserad av att få se loger på främmande orter. Han fick under åren se åtskilliga loger, antingen genom att

han deltog i logesammankomster eller, om detta inte var möjligt, genom att vänliga bröder visade honom logelokalerna. (Det underlättade säkert att han var tjänande broder.) År 1843 besökte han S:t Johanneslogen S:t Chistopher i Kristianstad och deltog i en logesammankomst i Grosse Loge i Hamburg. Han deltog också flera gånger i logesammankomster i Den förenade Storlogen i Berlin. Under sin tid i Paris besökte han logen Grand Orient de France och i London Grand Lodge of England. Han besökte så ofta det var möjligt logen i hemstaden, Johanneslogen Den Mellersta Pelaren. Under sina resor i Sverige besökte han S:t Andreaslogen Den Nordiska Cirkeln och Johanneslogen S:t Erik i Stockholm. I Göteborg besökte han Johanneslogen Salomon à trois Serrures och Andreaslogen De tre Förenade Kronor. Flera gånger följde han med jönköpingsbröder, som skulle recipiera i Johanneslogen S:t Christopher i Kristianstad. Han besökte också flera gånger Johanneslogen Oscar i Halmstad.

År 1874 gjorde han en affärsresa till Norge. Han kom till Larvik, Arendal, Kristiansand, Mandal, Flekkefjord, Egersund, Stavanger, Bergen och Trondheim. På denna resa besökte han Andreaslogen Oscar til den flammende Stjerne i Oslo och på hemvägen Johanneslogen S:t Carolus i Karlstad. År 1876 besökte han Johanneslogen Acasian i Malmö och Den Danske store Landsloge i Köpenhamn. Han avslutar sin levnadsbeskrivning med följande ord: ”Jag hoppas att den blivande talmannen på högtidsdagen efter min död kommer att omarbeta detta och ursäktar den hädangångne brodern för hans något långa, men sanningsenliga uppgifter.” På skölden syns frimureriska symboler samt en mercuristav, som är symbolen för yrkesmän, sysselsatta inom handel. Han var riddaren av mercuristaven. Hans valspråk: Redlig handel och vandel. Text: Johan Adell

KÖPLÄGE

I EN AV DE BÄSTA GLOBALA FONDERNA

GLOBAL GROWTH FUND*

07

% 20

+18,8

Kontakta oss för mer information om hur Du investerar i fonden Bo Lingserius Auktoriserad fastighetsmäklare GR VII SVEA www.boetgruppen.se BOETGRUPPEN www.boetgruppen.se 08-23 70 00 08-23 70 00

Frimuraren

www.investerum.se/fonder tel 08-522 98 450 *Fondens registrerade namn är Danske Capital FOF EPFF Global Growth fund Historisk avkastning innebär ingen garanti för framtida avkastning. Handel med Finansiella instrument innebär alltid ett risktagande och dina investeringar kan såväl öka som minska i värde.

23


Exklusiva frimurareartiklar www.freemasonregalia.com Manschettknappar

med rött frimurarekors. Pris: 190:med passare&vinkelhake Pris: 190:-

Bröstknappar

till frackskjorta 9 mm Gulddoublé med rött frimurarekors Pris: 185:-

Bosweel frackskjorta

Band-/slipshållare

med rött frimurarekors.Pris: 95:med passare & vinkelhake 95:-

Storlek 39 - 45 Pris: 725:-

Bosweel pikéfluga Frimurareslips

Pris: 135:-

Lilla Regalieväskan

Exklusiv regalieväska i äkta skinn. Svart med rött frimurarekors, rött sidenfoder. Längd: 24 cm, höjd: 16 cm, lock 2,5 cm med tre tryckknappar. Pris: 235:-

100 % siden, svart med rött frimurarekors. Ovan. Pris: 195:-

Frimurareslips

100% siden, svart med passare/vinkelhake. Pris 210:-

Vita vantar

(ingen bild) Herrvantar i textil En storlek (Passar normalt alla) Pris: 95:-

Vita skinnhandskar Herrhandskar i äkta skinn. Storlekar 8, 8½, 9, 9½, 10 Pris 269:-

Pin-nålar

Rött frimurarekors 10 mm 50:Passare/vinkelhake 50:Fästen: stift och fjäderbricka Lilla frimurarekorset 7 mm 60:Beställ: fax: 040-170754, e-post eller brev

FM Regalia HB

Ö. Rönneholmsvägen 27 A SE 211 47 Malmö e-post: order@freemasonregalia.com Vi har även utrustning för loger såsom förkläden m m. Kontakta oss! Försäljningsvillkor:

Priserna gäller fritt vårt lager. Vid fakturering måste betalning ske inom tio dagar från fakturadatum. Postförskott tillämpas ej, vi tror på broderligheten. 40:- för porto/förpackning tillkommer per försändelse.

Jag beställer följande:

____ Slips med rött kors á 195:___ Slips m passare/v-hake á 210:___ par Manschettknappar m rött kors á 190:___ par M-knappar m passare&vinkelhake 190:___ par Bröstknappar á 185:___ Band-/slipshållare m rött kors á 95:___ B-/slipshållare m passare&vinkelhake á 95:___ Regalieväska á 235:___ par Skinnhandskar á 269:- __ storlek ___ par Vita vantar i textil á 95:___ Pin-nål Frimurarekors á 50:___ Pin-nål Passare/vinkelhake á 50:___ Pin-nål Lilla frimurarekorset á 60:___ Frackskjorta á 725:- ___ storlek ___ Vit pikéfluga á 135:-

Namn Adress Postnr Telefon Underskrift

Postadr


Litteratur

Chinon-pergamentet Påven Clemens V:s absolution till Jacques de Molay

P

rocessen mot tempel-herrarna 1307-1312 har sin grund i en politisk strid mellan kung Filip IV (den Sköne) av Frankrike och påven Clemens V. Det var under en svaghetsperiod för katolska kyrkan, när kung Filip tog kontroll över denna. Han lyckades år 1309 få påven att lämna Rom och flytta till Avignon i Provence i södra Frankrike. Påvarna hade sitt säte där fram till 1377. Tempelherreorden skapades efter Första korståget 1099 för att skydda pilgrimerna på vägen till Jerusalem. Orden, som fick sin Regula 1129 av Bernard av Clairvaux, blev mycket rik och mäktig. Den hade sitt högkvarter i Al-Aqsa-moskén på tempelberget i Jerusalem. Sedan Jerusalem fallit för muslimerna 1244 cirkulerade rykten att tempelherrarna var kättare. Kung Filip, som var i desperat behov av pengar bl. a på grund av krig med England, arresterade och torterade tempelherrarna i Frankrike i oktober 1307. Tempelherrarna anklagades för homosexualitet, vilket de alla förnekade; denna anklagelse vändes därefter inte mot dem. Vidare anklagades de för att ha en initiationsceremoni som sades innefatta att man spottade på korset, förnekade Jesus och kysste nedre delen av ryggen, naveln och munnen. Efter det att de franska tempelherrarna hade tagits i kungligt förvar 1307, insåg Clemens snabbt att han inte kunde påverka utgången om han inte själv fick möjlighet att förhöra tempelherrarna. I juni 1308 kunde han slutligen höra bekännelser från Frimuraren

72 utvalda tempelherrar. Kungen höll emellertid fortfarande ledarna i fängsligt förvar i slottet Chinon, och lät dem inte uppträda inför påvens kuria. Slutligen, i augusti 1308, fick en påvlig kommission höra ledarna. Tempelherrarna förklarade att initieringen avsåg att efterlikna den förnedring som riddarna skulle kunna utsättas för om de föll i saracenernas våld; kyssarna var ett tecken på fullständig lydnad. Påven drog slutsatsen att initiationsritualen inte var verkligt blasfemisk, som kung Filip påstått, utan han gav fullständig absolution, och tempelherrarna fick åter motta nattvarden. Påven blev emellertid tvungen att eliminera Orden för att hålla fred med Frankrike och för att undvika en intern kyrklig strid. Han gjorde detta utan att fördöma eller upplösa den, men genom att suspendera Orden utan att exkommunicera (utestänga från Nattvarden) de enskilda medlemmarna. Påven ansåg emellertid att Orden behövde reformeras. År 1314 lät emellertid kung Filip avrätta ledarna, bl. a Jacques de Molay. Protokollen från de påvliga förhören med tempelherreordens ledare – det s.k. Chinon-pergamentet – var känt på 1600-talet, men kom senare att arkiveras på fel ställe i Vatikanens arkiv. År 2001 återupptäcktes dokumentet i Vatikanens arkiv av professor Barbara Frale, som arbetade i Vatikanen. Det visar entydigt att Tempelherreordens ledare fick påvlig absolution. Detta ställer både tempelherrarna och

Clemens V i helt nytt ljus och deras roller i rättegången måste radikalt omvärderas. I 700 år har vi trott att tempelherrarna dog som fördömda, men detta dokument frikänner dem från kätteri. Vatikanen publicerade 25 oktober 2007 en bok – Processus contra Templarios – som offentliggör Chinonpergamentet. Det är en bok på 256 sidor som tryckts i 799 exemplar till ett styckepris om 5900 Euro€. Text: Karl-Axel Norberg

Litteratur: Frale, Barbara, “The Chinon chart. Papal absolution to the last Templar, Master Jacques de Molay.” I Journal of Medieval History. Vol. 30 (2004) s. 109-134. Internet (2008-01-15): The parchment of Chinon – the absolution of pope Clement V of the leading members of the Templar order. Chinon. Diocese of Tours, 1308 August 17th-20th. http://asv.vatican. va/en/doc/1308.htm/ scrinium/ Opere.php?idProgetto=3&idOpera= 20&idLingua=

25


Litteratur

The Island en bok om rituell isolering

A

v de bibliska – icke minst gammaltestamentliga – sjukdomarna intar spetälskan en central roll av flera olika skäl, för den inte bara omnämnes! I 3 Mos. ägnas två hela kapitel [13-14] åt diagnostik och åtgärder vid fall av spetälska. Vi möter också flera patientfall av spetälska – Moses syster Mirjam drabbades [4 Mos. 12], kung Ussia likaså [2 Krön. 26] och vi ska väl inte glömma den syriske härhövitsmannen Naaman, som uppmanades bada i Jordanfloden [2 Kung. 5]. I Nya testamentet kan vi på flera ställen läsa om hur Jesus botade spetälska, vare sig de nu kom ensamma [Matt. 8 och Luk. 5] eller i den kända gruppen om de tio spetälska [Luk. 17:12-19]. Vad den bibliska spetälskan egentligen var är omdiskuterat. Man kan dock vara ganska övertygad om, att det i alla fall inte var fråga om lepra, den sjukdom som den norske läkaren Armauer Hansen kunde beskriva 1873 när han fann leprabacillen. Någon form av hudsjukdom som icke närmare låter sig definieras är det närmaste en diagnos vi kan komma. Någon har sagt att spetälska – och det gäller också lepra i våra dagar – är en sjukdom som drabbar den sjukes kropp men sinnet hos människor i omgivningen. Det är nog få sjukdomar som är så ”fruktade” som lepra – och detta, rent medicinskt, utan egentlig anledning. Det är en smittsam sjukdom, men smittsamheten är ytterst ringa. Lepra är en sjukdom som kan leda till svåra kroppsliga komplikationer. Infektionen ger bl.a. en nervskada som i sin tur kan leda till felställningar av fingrar och händer och sår, som kompliceras med infektioner som kan medföra förlust av händer eller fötter. Lepra är också en av de vanligaste anledning26

arna till blindhet i den fattiga delen av världen där sjukdomen fortfarande är mycket utbredd. Kring en sjukdom där så mycket av den gammaltestamentliga synen på den som en sjukdom som gör den drabbade ”oren” (fast det då handlar om en rituell, en kultisk, orenhet som inte har något med vår syn på hygien att göra) har det byggts upp mycket av skräck. Det har funnits, och finns nog tyvärr fortfarande i stor utsträckning, en tendens till avståndstagande från den drabbade. I 3 Mos. 13:46 står det rentav att den sjuke ”skall ha sin bostad utanför lägret”, alltså vara isolerad – och i praktiken utstött från gemenskapen. Även om människor inte i övrigt följer vare sig gammal- eller nytestamentliga levnadsregler tycks detta ha etsat sig in i sinnena hos många. Och många sjuka har fått erfara följderna därav. Det finns en uppsjö litteratur kring infektionssjukdomar och epidemier under gångna århundraden. En del är ren facklitteratur, men det finns också skönlitterära verk som kan ge både en medicinare, en teolog och en för medmänskliga frågor intresserad läsare mycket. Ett exempel på det senare – och ett som jag vill säga ypperligt exempel – är Victoria Hislops bok ”The Island” (den finns f.n. bara översatt till tyska och bokmål, men man kan hoppas på en svensk översättning). I ”The Island” beskrivs, i jagform, den 25-åriga engelskan Alexis Fielding. Hon saknar all vetskap om sina ”rötter”. Hon vet att modern har grekiskt ursprung, men mer än så har aldrig berättats i hemmet. För att råda bot på denna brist bestämmer hon sig för att göra en resa till Kreta och moderns gamla hemort och efterforska vad som kan gå att finna. Det finns ett fotografi av

en kvinna där som på något sätt har en koppling till moderns uppväxt och hennes historia, och modern sänder med ett ”introduktionsbrev” till ”gammal vän” som bor i den lilla orten Plaka. I den skildring som följer får vi så uppleva hennes resa till Kreta och Plaka. Strax utanför denna lilla ort – på en roddturs avstånd – ligger Spinalonga, en fascinerande ö i Medelhavshistorien. Ursprungligen byggde venetianare en utpost mot öster, från 1715 var den under turkisk kontroll, och sedan turkarna drivits bort från Kreta och Spinalonga 1903 blev den en förvisningsö för grekiska spetälskepatienter ända till 1957. Det är svårt att lägga ifrån sig denna bok, skriven på en elegant men lättläst engelska, den är spännande och gripande när vi får vara med om hur historien vecklas ut och de rötter som bokens ego söker också blir funna. Den är dessutom rätt avslöjande om hurdana vi människor är eller kan vara. Och den ger en god inblick i grekiskt familjeliv och hur tillvaron kan te sig i ett mindre fiskeläge och med de tydliga sociala skillnader som fanns där. Medicinskt sett är den information som ges korrekt, vilket kanske inte gäller alla romaner med medicinsk anknytning, så jag kan inte se något som hindrar att den som önskar en spännande och lättläst och ytterst givande bok anskaffar denna. Den rekommenderas varmt. ”The Island”, av författaren Victoria Hislop, utkom i en engelsk pocketversion 2005; ISBN nummer är 0-7553-2964-3. Text: Per- Erik Åbom Jönköping

Frimuraren


SFMO först med forskningsloge Forskningslogen Quatuor coronati i London har hittills gällt för att vara den första moderna forskningsinstitutionen inom det europeiska frimureriet. Idén väcktes bland engelska bröder redan 1883 och året därpå valdes sir Charles Warren till dess förste ordförandemästare. Sedan 1887 ger man ut en mäktig publikation ”Transactions” Ars Quatuor Coronatorum.

D

ock har allt sin förhistoria: Svenska Frimurarorden var fem år före London eftersom redan 11/1 år 1879, enligt ett i SFMO befintligt protokoll, en grupp svenska frimurarforskare samlades i Stockholm med den namnkunnige översten Karl Ludwig Henning Thulstrup i spetsen. Forskningslogen C. F. Eckleff har därmed fått en ”återupptäckt” föregångare, kallad Sällskapet Masonia. Ett mellanled, det bör påpekas, mellan Masonia och C. F. Eckleff var Vetenskapliga och litterära nämnden, numera avskaffad.

Bakgrunden I allmänna världen var som bekant intresset för vetenskapliga och lärda sällskap och akademier stort på 1700-talet även i Sverige: nämnas kan de välkända och ännu existerande lärda sällskapen Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Svenska akademien med välkända förebilder i utlandet, främst Frankrike. Även ordensliknande vetenskapssällskap förekom och då utanför frimureriets ram: t. ex. den nu okända och försvunna Wettenskapsorden, som verkade före 30/1 1766, då en Nils Modin utvaldes ”till vår ordensmästare”. Wettenskapsordens efterlämnade dokument bevaras i SFMO:s arkiv (nr 152.28 [79]). Vad man sysslade med i detta sällskap är för övrigt inte bekant. Utländska forskande sällskap av frimurarkaraktär saknas ej heller, dock hade de ofta kort varaktighet: I slutet av Frimuraren

1770-talet beslutade två av de ledande bröderna inom Strikta Observansen, hertig Ferdinand av Braunschweig och prins Karl av Hessen Kassel, som båda var inspirerade av hemliga vetenskaper, att samla representanter till en allmän frimursammankomst med uppdrag att begrunda frimurarnas ursprung, väsen och syfte. Man övergav myten om släktskapet med tempelherrarna som splittrat frimureriet, och skilde alltså fortsättningsvis på myt och historisk sanning. Den nämnda ”Sammankomsten var en viktig tilldragelse eftersom två skilda kategorier frimurare drabbade samman: den ena gruppen åberopade sig på olika former av esoterism, den andra snarare på upplysningstidens rationalism” (Antoine Faivre, L’Esotérisme, p. 73). En annan frimurerisk sammanslutning var de så kallade Philaleterna som grundades 1773. Detta institutet för frimurarforskning av esoterisk karaktär sammankallade 1785 och 1787 i Paris ett internationellt konvent i syfte att sprida kunskap om esoterism och frimureri (Faivre, ibidem, p. 75). Även den i frimurarhistorien välkände I.A.Fessler (1756-1839) stiftade 1802 ett forskningssällskap, kallat Scientifischer Bund, på svenska kallat Scientifique frimurare som hade till ändamål att ”fullständiga kännedomen om frimureriets historia och väsende”. Varken ritual eller ceremoni fick förekomma vid sammanträdena, ej heller hemlighetsmakeri i någon form. Varje rättskaffens och vetenskapligt bildad frimurarmästare kunde bli medlem oavsett vilket frimurarsystem han verkade i. SFMO:s arkiv bevarar sålunda ett manuskript Vetenskapsfrimurare, från 1803, en översättning av Fesslers konstitution 1802: i svenska version kallat Constitution för stora förbundet af scientifique frimurare 1803 (S.F.M.O:s arkiv 157.67). Inget tyder dock på att Fesslers sällskap någonsin verkat i Sverige, översättningen till svenska av Fessler visar i alla fall att intresset funnits

tidigt i Sverige. (Om Fessler, se Handbok f. F.M. och Lennhoff/Posner, Internationales Freimaurer-Lexikon.) Nämnas bör även den kontroversielle motståndaren till höggradsfrimureriet F. L. Schröder (1744-1816) som bildade en framgångsrik sammanslutning 1802 för forskande bröder, kallad Engbund. (Se Folke Freund, F. L. Schröder, Ad Fontes skriftserie, III:4, 2006, sid. 12f.) Den direkta förebilden för Thulstrups svenska Masonia kan antas ha varit den i Leipzig ännu i slutet av 1800-talet verkande frimurarklubben Maçonia, som utan frimurarceremonier och formler ville samla frimurare till föredrag och diskussion i ämnen rörande frimureriet i alla dess former.

Forskarna i Masonia Initiativtagaren till det svenska Masonia var alltså den ovan nämnde Henning Thulstrup, född 1836, mest känd för sina Anteckningar till svenska frimureriets historia, som utan tvivel inspirerats av Masonias verksamhet. Enligt Handbok för frimurare är Thulstrup en ”af våra […] kunnigaste och mest framstående frimurare”. Han beklädde viktiga ämbeten i Frimurarorden: så var han överarkivarie, myntgardien och historiograf. 1892 publicerade han nämnda Anteckningar i serien Meddelanden från svenska stora landslogens arkiv och bibliotek. En annan viktig frimurarforskare från denna tid var fil. dr Sven Herman Benjamin Svensson, född 1840 och läroverkslärare i Kristianstad och ansedd som den mest lärde frimurarforskaren i Sverige (se Handbok f. F.M.). Han översatte bl. a. texter från tyska och grekiska: SFMO arkiv bevarar t. ex. en översatt text, tillhörande tyska Stora landslogen, vilken text berör förhållandet mellan Tempelherrarna och det svenska frimurarsystemet. Av Svenssons stora brevsamling i nämnda arkiv framgår också att han rapporterade kontinuerligt till Thulstrup i ∆ 27


Stockholm om sina frimurarhistoriska fynd i Tyskland och i synnerhet i Köpenhamn, inte minst då korrespondensen mellan hertig Karl och C. A. Boheman, bl. a. angående ritualrevisionen (nu i Danska FMO: arkiv men i avskrift i SFMO:s arkiv). En kanske mindre känd men icke desto mindre viktig frimurarforskare som livligt deltog i Masonias arbeten var överstelöjtnanten G. W. von Francken. Dennes Matrikel öfver Svenska stora Landtlogens grundläggare och embetsmän […] var så vitt bekant det första seriösa arbete som tillkommit på svenska sedan C. F. Dahlgrens bok Frimureriet med tillämpning på Sverige (Stockholm, 1842). von Franckens bok som utkom 1880, hade med all sannolikhet inspirerats av hans medverkan i Masonia. Anmärkningsvärt är att han i inledningen talar om det ifrågasatta förbudet för frimureriet från år 1738 på ett sätt som tyder på att han sett detta dokument: ”[…] så att konung Fredrik I genom ett reskript den 21 oktober 1738 vid dödsstraff förbjöd alla frimuraresammankomster. Dock återkallade han detta förbud redan samma år”. (I samband med utgivningen av Fri-Murare 1738: om det tidiga frimureriet (Uppsala 1997) efterforskade jag förgäves detta dokument). Man kan alltså konstatera att det i Sverige fanns en liten aktiv forskargrupp runt 1880 som med tiden lyckades publicera några viktiga arbeten om frimureriet och dess historia: hit kan även räknas en ännu i dag i antikvariaten eftersökt bok Handbok för frimurare, publicerad 1895 (2 vol. om nästan 1400 sidor) som utan tvivel var en frukt av det arbete som en gång påbörjades i Masonia.

Masonias protokoll I protokollet från det konstituerande sammanträdet 14/3 1879, som delvis avtrycks nedan, anges de bröder som deltog i grundandet av sällskapet Masonia. (se SFMO:s arkiv: 152.18) Sålunda lyder ”stiftelseprotokollet”: ”Sällskapet har till ändamål att samman28

föra för F. M. O. intresserade ledamöter af densamma, hvilka vilja uppoffra någon tid för att, med ledning af den redan ganska rikhaltiga i bokhandeln tillgängliga F. M. litteraturen, studera ordens historiska utveckling, inre lära och symboler, samt att, så vidt sig göra låter, förskaffa sig de kunskaper om F. M: i allmänhet, hvartill ens innehafvande grad kan berättiga.”

Kungligt besök i Masonia Ett ämne som tydligen intresserade dåtidens frimurare liksom nutidens var Tempelriddarnas betydelse för det svenska frimureriet. Tempelherrarnes sammanhang med Rosenkreutzar-graden avhandlades på ett möte i Masonia: föredraget är bevarat i sin helhet. Vad som i övrigt diskuterades under Masonias sammankomster framgår bara sparsamt av protokollen, som helt saknas efter april månad 1880. Intresset för Masonia tycks ha nått sin kulmen 2/12 1879 då 31 bröder bevistade sammankomsten, bl. a. H.M.K. [Oscar II], H.K.H. kronprinsen [Gustaf ] och H.K.H. hertigen av Gotland. Tyvärr tycks alltså Masonia efter ett och ett halvt år ha gått i graven: det sista sammanträdet ägde rum den 21/4 1880, då förslag väcktes om Masonias upphörande, vilket också bifölls av bröderna. Orsaken är oklar men kan läsas mellan raderna. Thulstrup meddelade muntligen sakernas tillstånd även om protokollet bara antyder att man oroat ledningen: ”Efter en längre diskussion, hvarunder Br. v. Francken yrkade bifall till förslaget men med uttryckligt tillkännagifvande, att han icke medgåfve sig gjort något orätt såsom F[ri]M[urare] genom att deltaga såsom ledamot i Masonias arbete”. Yttrandet kan ej misstolkas och säger vad det gällde. Föredrag inom ordens lokaler skulle dock fortsättningsvis tillåtas. Varför lades då Sällskapet Masonia ner? Frågan förblir obesvarad om än antydd. Orsaken kan knappast ha varit bristande intresse från brödernas sida. Sannolikt stötte man, liksom Forskningslogen C. F. Eckleff 100 år senare, på motstånd från Ordensledningen som

obefogat anade obekväma forskningsresultat. Text: Kjell Lekeby

Manuskript i Svenska Frimurarordens arkiv: 152.18 Sällskapet Masonia (Murerikonst) [stiftat] i Sthlm 11/1 1879. Ytterligare protokoll, 29/4, 29/11, 2/12 1879; 21/4 1880. 157.63 Ignatius Aurelius Fessler, Kritisk historia öfver frimureriet och frimurare brödraskapet allt ifrån de älsta tider och intill slutet af år 1801. Från tyskan öfversatt af Willh. Tornérhjelm år 1803-1804. 157.67 [Översättning av Fessler] Constitution för Stora Förbundet af Scientifique Frimurare 1803. 157.101 Tempelherrarnes sammanhang med frimurarne uppvisadt ur Tempel Ordens processakter och statuter i St: Joh: Lärl: grad af Br. Bartels, O. M. i Münchensberndorf [tillskrift av Svensson] ”Till H. Thulstrup af övers. Afhandlingen lemnades mig till öfversättning af der Landes Gr. Meister 1869. S.H.B. Svensson. Tryckta källor: Carl Fredric Dahlgren, Frimureriet med tillämpning på Sverige (Stockholm, 1842). Antoine Faivre, L’Esotérisme, Que sais-je? (Paris 1992) p. 73 G. W. von Francken, Matrikel öfver svenska Stora Landtlogens grundläggare […] (Sthlm 1880). Folke Freund, F. L. Schröder det tyska frimureriets store reformator, Ad Fontes kriftserie, C.F.E., nr III-4 2006. Handbok för Frimurare, 2 vol. (Sthlm 1895). Lennhoff/Posner, Internationales Freimaurer-Lexikon (1932). K. L. H. Thulstrup, Anteckningar till svenska frimureriets historia, Meddelanden från Svenska stora landslogens arkiv och bibliotek (Sthlm 1892-98). Frimuraren


Haydn´s ”De Sju Orden” i ursprunglig version Ett av Joseph Haydn´s (1732-1809) största och under hans livstid mest populära verk, Die Sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze, ledde till det verkligt stora genombrottet för hans musik i Europa. Originalversionen av ”Jesu sju ord på korset” har nyligen blivit inspelad på den plats där uruppförandet ägde rum 1787.

H

aydn, som blivit frimurare i Wienlogen Zur wahren Eintracht 1785, påbörjade ”De sju orden” tiden därefter och samtidigt som han effektuerade beställningen av symfonierna för frimurarlogen l´Olympique de la Parfaite Estime i Paris. Uppdraget hade förmedlats av frimurarebrodern Joseph Boulogne, Chevalier de SaintGeorges (1746-1799), som 1781 grundat en orkester i denna loge, vilken var beställare av de sex berömda ”Parissymfonierna” (nr 82-87). Joseph Boulogne ledde uruppförandet av dessa Haydnsymfonier i frimurarlogen 1787 inför en ”begeistrad publik”. Man har i utkasten till en av symfonierna (nr 82) funnit påfallande samband med ”De sju ordens” finalsats, Il terremoto. I dessa och senare symfonier införde Haydn dessutom en ny variant av slutet på sin komposition, nämligen med tre fristående ackord! Haydn komponerade ”De sju orden” efter ett uppdrag från katedralen Santa Cueva i den spanska hamnstaden Cádiz. Det offentliga uruppförandet ägde där rum långfredagen den 6 april 1787, då den dramatiska effekten förstärktes av att katedralens invändiga väggar, fönster och pelare var täckta av svart tyg. Endast en stor lampa, hängande från takets centralpunkt, upplyste det mörklagda kyrkorummet. Vid full middagstid stängdes dörrarna och högtiden tog sin början. Efter uppläsandet av varFrimuraren

je latinsk bibeltext från predikstolen, skred biskopen - under det att varje ”sonatasats” spelades - fram till altaret, där han knäföll, och därefter återsteg upp till predikstolen för att läsa nästa bibeltext, vilket allt upprepades sju gånger. Haydn återvände ständigt till detta verk under de följande nio åren. Under senare delen av år 1787 komponerade han en version för stråkkvartett, Opus 51, och därefter även en version för piano. Vintern 179596 bearbetade Haydn verket ”De sju orden” ytterligare till dess fjärde version i oratorieform, som han själv dirigerade vid uruppförandet 1796. Oratorieversionen innebar ett avgörande utvecklingssteg mot de stora oratorierna Skapelsen och Årstiderna. Verkets sjunde sonata, ett largo i E-dur, inspirerat av Frälsarens sista ord på korset ”In manus tuas, Domine, commendo spiritum meum”, utstrålar, särskilt i den längre orkesterversionen, samma överjordiska skönhet, som vi även finner i den storslagna E-dur-inledningen till den tredje delen av Skapelsen, vilken skildrar den första morgonens magiska ögonblick, som förebådar solens uppgång i öster. Verket avslutas efter den sjunde sonatasatsen med den korta, men intensiva finalen Il terremoto (jordbävningen), som beskriver evangelietexten (Matt 27:51): ”Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade”... När Haydn för sista gången, juldagen 1803 i Wien, dirigerade ett verk offentligt, valde han oratorieversionen av ”De sju orden”, vilket uppfattades som hans slutliga musikaliska testamente. Paradoxalt nog uppfördes efter Haydns död och ännu långt in på 1900-talet endast den till stråkkvartett omarbetade versio-

Musik

nen. Först efter 1962 har den ursprungliga symfoniska orkesterversionen blivit uppmärksammad. Den nya CD-skivan med orkesterversionen på det spanska skivmärket Alia Vox (best.nr AVSA 9854) är inspelad i katedralen Santa Cueva i Cádiz, d.v.s. i samma akustiska miljö där uruppförandet ägde rum 1787 och följer de ursprungliga arrangemangen och formerna för recitering av de latinska texterna efter varje sonatasats. I det medföljande texthäftet finns bibeltexten återgiven på flera språk, vilken kompletteras med illustrationer, historik och insiktsfulla kommentarer. Inspelningen är utförd med avancerad teknik i formatet Super Audio (SACD) med flerkanalsystem, men skivan kan även spelas på traditionell CD-spelare. Denna unika inspelning med tidstypiska originalinstrument av Le Concert des Nations under ledning av Jordi Savall är mycket välkommen – i synnerhet inför den stundande påskhelgen. I den engelska tidskriften Gramophone (12/07) skriver recensenten Richard Wigmore:”Savall and his skilled forces do fair justice to a sublime work that should be in the collection of every Haydn lover”. Ske alltså! Text: Sten Svensson

29


”De Sju Orden” nu också i DVD-version Det engelska bolaget EMI har spelat in en DVD från ett uppförande av ”De sju orden” i Chiesa di San Francesco i den italienska staden Arezzo. I denna kyrka finns den berömda fresksviten Det heliga korsets historia, utförd omkring år 1460 av Piero della Francesca (1420-1492), vilken är den italienske konstnärens största arbete. Fresksviten har genomgått en grundlig restaurering under åren 1985-2000 och därjämte har man installerat en avancerad klimatanläggning för att skydda verket. Med denna DVD får man lyssna till

orkesterversionen av ”De sju orden” illustrerad av den magnifika fresksviten som bakgrund. Milanoorkestern Filharmonica della Scala spelar under ledning av Riccardo Muti. Det är en kulturupplevelse av rang att få lyssna till den synnerligen väl framförda musiken samtidigt som man kan betrakta de filmade freskerna. DVD:n innehåller även ett ”bonusprogram” med en utförlig beskrivning i ord och bild av det storslagna konstverket. Även denna inspelning förtjänar en stark köprekommendation! DVD:n säljs numera till budgetpris

(EUR 7,99) och kan köpas på Internet. Adressen är: www.jpc.de Text: Sten Svensson

Savall utsedd som kulturambassadör i EU Jordi Savall (f. 1941 i Katalonien) är en spansk viola da gamba virtuos, orkesterledare och kompositör. Han har varit en av förgrundsfigurerna inom den tidiga musiken sedan 1970-talet och har väckt viola da gamban till liv igen på scenen. Savall har sedan tidigt 70-tal gett ut mer än 150 skivor och är ständigt på turné samt undervisar. Han har grundat ensemblerna La Capella Reial de Catalunya och Le Concert des Nations, samt skivbolaget Alia Vox.. EU har utsett Jordi Savall till ambassadör för Europeiska året för interkulturell dialog 2008.

Föreningen för Konung Gustaf V:s och Drottning Victorias Frimurarestiftelse

inbjuder medlemmarna till stadgeenlig

Allmän sammankomst torsdagen den 17 april 2008

Samling kl 17:00 i Ordens Stamhus, Blasieholmsgatan 6, Stockholm Efter sammanträdet bjuder föreningen på enkel förtäring, varför föranmälan om deltagande emotses till telefon 08-463 37 03 före onsdag 9 april

Styrelsen

30

Frimuraren


Debatt

Hur skall vi vara klädda i logen Frågan har debatterats flera gånger i tidningen ”Frimuraren” men har då gällt om man skall ha frack eller inte och om man skall återinföra att bära hög hatt. Den allmänna uppfattningen tycks mig ha varit att det är bra som det är. Jag håller med om detta. Varför skall man bära en hög hatt i logen? Den höga hatten var en symbol för den frie mannen. Enligt den gamla ritualen kan endast fria män vinna inträde i frimurare orden - hatten ska då inte behövas inom logelokalen! Jag vill gärna ta upp en annan fråga nämligen att bära ordnar och förtjänsttecken när man bär frack i logen. Fracken bör ju bäras vid högtidliga tillfällen, jubileum, installationer, mm. Som jag kunnat se vid dessa tillfällen pryder sig många med olika militära ordnar och förtjänsttecken. De har inte det minsta att göra med frimureriet! De må vara hur välförtjänta som helst men i en logesammankomst hör de inte hemma. Bär dessa gärna i den allmänna världen när tillfälle ges! Detsamma gäller för att bära en militäruniform istället för en frack. Det är en av logens fina regler, att man inte bryr sig om en sökandes yrke eller titel utan alla måste börja lika, som en lärling och vandra de föreskrivna resorna! Det har förekommit att man i logen nämnde ordförandens titel från den allmänna världen. Ex …genomfördes av ordförande mästaren, fastighetsmäklaren NN. Detta är ett oskick som inte bör förekomma. Detsamma kan man läsa i ”Frimuraren” bl. a. när man presenterade bröder som fått ett förtjänsttecken! Skriv hellre vad de gjorde för Orden för att få den belöningen än att framhäva att de är doktorer, direktörer eller vad det nu må vara! Det går inte ihop med varken den kristna tron eller logens grundsyn på broderskapet att blanda in den allmänna världen i vårt arbete i logen! Vi vill bli och vara bröder med varandra. Det är bättre att ta hand om sina bröder! För att göra detta behöver man inte ”visa upp sig”! Frimuraren

Ja och nu har svärdet åter kommit upp till debatt. Olof P. Berg ger en bra förklaring – men hur mycket är en efterförklaring och vad är ursprunget? I våra gamla ritualer finns svärdet inte med! Jag tror inte heller att man i de gamla bygghyddorna, som är vårt ursprung, använde sig av svärd när man antog en lärling eller när en lärling blev gesäll. Berg skriver, att svär-

det från början var en ingrediens i klädedräkten hos de personer som under 1700talet antogs som frimurare. Den gången var det i första hand adeln som bar svärd och inte ”vanligt folk”. Att ge svärdet en andlig betydelse är nog bra för det finns med idag – men det hör egentligen inte hemma i våra arbetsloger! Gerhard Schultze X SPL

Hedra minnet av någon nära! Skänk en minnesgåva till Cancerfonden. De anhöriga får en personlig hälsning från dig, cancerforskningen får ett välkommet stöd i kampen mot cancer! 020-78 11 79 Pg: 90 1986-0 cancerfonden.se

FRACKERBJUDANDE! FRACK----------------------1495 :-

MÖRK KOSTYM-----------950:-

SMOKING + SKJORTA-1500:-

LACKSKOR------------------500:-

komplett med väst,skjorta,rosett,knappar 2150:-

Postens frakt tillkommer

Clothes

CArlGren for men Sundlingsväg 3, 590 31 Borensberg Tel: 0141-414 14 31


Från Ordens Ledning och Kansli

Planeringsdirektorium – vad sker där och varför?

Ordens centrala organisation består av sex direktorier och Ordens kansli som tillsammans, samordnade av Ordens Sigillbevarare och Kansler (OSK), ska bistå Ordens Stormästare i hans ledning av Orden. Planeringsdirektoriet (PD) är tillsammans med Utbildningsdirektoriet (UD) Ordens yngsta direktorium och tillkom 1998 som en produkt av den stora organisationsutredningen. Varje direktorium är i Ordens Allmänna Lagar (OAL) tilldelade specifika uppgifter som stabsorgan till Stormästaren.

P

laneringsdirektoriet har till uppgift att initiera långsiktsplanering, strategier och utvecklingsarbete av övergripande karaktär, att bereda frågor kring Ordens verksamhetsplanering och i samband därmed årligen upprätta förslag till tidplan för verksamhetsplanering och uppföljning av verksamheten. PD skall vidare utifrån uppgifter ifrån Ordens arbetsenheter, förmedlade via fördelningskanslierna, följa och utvärdera medlemsutvecklingen och ställa samman omvärldsbeskrivningar och extern statistik av relevans för Orden. PD skall också medverka till samordning och planering av aktiviteter inom Ordens ledning och driva Ordens organisationsutveckling och förvalta Ordens administrativa system med datorstöd samt samordna arbetet med säkerhetsoch IT- system.

Organisation Det är alltså en gedigen lista av administrativa uppgifter som åligger PD. Varje direktorium skall ha fem till nio ledamöter varav en är ordförande och en vice ordförande. Utöver ledamöterna skall varje direktorium ha en sekreterare. Ledamöter och sekreterare skall inneha 32

Tommy Adamsson R&K, O PD.

lägst grad VII. PD har åtta ledamöter och en sekreterare. Ordförande i PD är verkställande direktören och civilekonomen Tommy Adamsson, R&K, vice ordförande är bankdirektör Per Odgren, X Svea och sekreterare är planeringschef Arne Sandin, X Svea. Tommy Adamsson har varit ledamot av direktoriet sedan 1998, först som vice ordförande och sedan ett år tillbaka som ordförande, han är också ledamot av Högsta Rådet och Stora Landslogens Magistralråd. Per Odgren, som tidigare var överskattmästare och nu andre kansler i Svea, har varit viceordförande i ett år. Arne Sandin har varit sekreterare sedan starten För att kunna utföra de många och skiftande uppgifterna och för att ha en förankring ute i de olika fördelningarna har direktoriet tre kommittéer knutna till sig. Var och en leds som ordförande av en ledamot i direktoriet och består därutöver av nio ledamöter, en ifrån varje fördelning och en ifrån Ordens kansli. Kommittén för administrativ utveckling (PD-AU) leds av ingenjör Bengt-Åke Huitfeldt, X ÖPL, tidigare översekreterare i ÖPL. Kommittén har till uppgift att utveckla administrativa

rutiner och stödja införande och utbildning inom området. Datakommittén (PD-DK) leds av IT direktör Bo Ryderfelt, X VPL, FDM i Johanneslogen Det Gyllen Snittet i Karlstad och ledamot av fördelningsrådet i Karlstad. Kommittén har till uppgift att samordna datafrågor och att stödja utveckling, underhåll, införande och utbildning avseende för Orden gemensamma datasystem. Den stora uppgiften för närvarande är att utveckla och driftsätta ett för Orden gemensamt webbaserat medlemssystem knutet till ett projekt med medlemskort som vi räknar med väsentligen skall underlätta sekreterarnas arbete ute i arbetslogerna bl.a. genom en datamässig uppdatering av närvarostatistiken. Medlemskortsprojektet har testkörts i Kristianstad och datasystemet för medlemssystemet är grundutvecklat i Göteborg. Säkerhetskommittén (PD-SÄK) leds av civilingenjör Olof Granstedt, X Svea. Kommittén har till uppgift att samordna säkerhetsfrågor och stödja utbildning inom området. Utöver det arbete som äger rum i kommittéerna har några av ledamöterna specifika områden som de ansvarar för. Civilekonom Stig Heimer, X PLH, tidigare överskattmästare i PLH, ansvarar för Rapporter och statistik (PD-RS) och sammanställer, analyserar och rapporterar till OSK om statistik huvudsakligen kring medlemsutvecklingen i Orden. Tidigare auktoriserade revisorn Edward Waller har ansvarat för uppföljning (PD-U) innebärande att han utifrån inkomna verksamhetsberättelser följer Frimuraren


upp händelser av administrativ, redovisningsmässig, skatteteknisk eller ekonomisk art som förtjänar att uppmärksammas av ordensledningen. Ordföranden själv ansvarar för området verksamhetsplanering (PD-VP) vilket innebär att utveckla verktygen för den verksamhetsplanering och uppföljning som görs inom Ordens centrala enheter och arbetsenheterna. Dessa verktyg behöver ständigt underhåll beroende på förändring i skattelagstiftning och redovisningsregler. Uppdraget innefattar också att årligen utifrån samtliga centrala enheters inkomna verksamhetsplaner för OSK upprätta förslag till en för Ordens centrala enheter gemensam verksamhetsplan av vilken framgår vilka områden som ska prioriteras under det kommande verksamhetsåret. Vidare skall när samtliga verksamhetsplaner ifrån fördelningarna inkommit och förslaget till verksamhetsplan för Orden centrala enheter är färdigberett, ordföranden granska innehållet och genom föredragning rapportera till OSK beträffande all verksamhet som planeras inom Orden för det kommande verksamhetsåret. Motsvarande genomgång görs också av alla inkomna handlingar i samband med uppföljning av det gångna årets verksamhet. Dessa föredragningar görs för OSK tillsammans med ordföranden för Drätseldirektoriet.

Arbetssätt och kostnader Direktorie- och kommittéledamöterna arbetar till stor del hemifrån med sina uppgifter och kommunicerar med varandra över telefon eller via nätet Detta hindrar dock inte ganska mycket sammanträdande. Under ett år möts hela direktoriet fyra gånger och dess beredningsutskott (ordförande, vice ordförande, sekreterare och någon eller några kallade ledamöter) en gång per månad, förutom under sommaren. Kommittéerna sammanträder ett par gånger per år vardera. Eftersom allt arbete bedrivs, som i övrigt inom Orden, på ideell basis, kan de totala kostnaderna hållas låga. Det senaste verksamhetsåret uppgick de till 65.000 kronor.

Varför verksamhetsplanering Ordens kärnverksamhet är Den Konungsliga Konsten som vi benämner det pedagogiska arbete, som utövas i våra arbetsenheter. Detta är Ordens kärna och hela syfte. Men för att denna ska kunna utövas framgångsrikt och utan onödigt resursslöseri så krävs administrativa stödsystem, strategisk planering och uppföljning. Orden arbetar med en långt gående decentralisering. Detta är bra och effektivt och skapar arbetsglädje lokalt. Varje ordförande mästare/ordförande leder och driver sin verksamhet självständigt inom av OAL och Provinsialmästaren givna ramar.

En decentraliserad organisation kräver dock en god uppföljning och kontroll ifrån den högsta ledningen i alla frågor som är avgörande för helheten. Målet med verksamhetsplanering är att styra verksamheten mot de uppsatta målen. Att kunna göra kloka prioriteringar för att effektivt nyttja tillgängliga resurser. Verksamheten behöver följas upp för att kunna utvärderas, men i första hand är verksamhetsplanering och uppföljning ett verktyg för att leda den egna verksamheten framgångsrikt. Planeringsdirektoriet utarbetar verktyg för verksamhetsplanering och uppföljning i form av mallar och anvisningar för att underlätta för den som ska upprätta dokumenten men inte minst för den som ska läsa dem och kanske jämföra med motsvarande ifrån andra enheter. Om var och en rapporterade efter eget huvud måste var och en först tänka ut ett system för rapportering, vilket i sig vore ett resursslöseri men värst är att det skulle bli mycket svårt för den som på en högre nivå har att göra jämförelse och sammanställningar. Därför en strävan efter enhetlighet. Ett ytterligare skäl är att vi önskar upprätthålla en hög standard d.v.s med god marginal följa lagar och god sed för att minska risken för obehagliga överraskningar i form av konflikter med skatteverk och andra myndigheter som kan skada hela vår Ordens renommé och därför inte är en fråga för - aldrig så självständiga- enskilda enheter. Ibland hör man att vår verksamhet har byråkratiserats och att administrationen svällt ut men det är ett faktum att inga nya krav på information har tillförts sedan den nya formen för verksamhetsplanering infördes 1998. Snarare tvärt om. Däremot har mer systematiserats i ambitionen att underlätta och för att nå målet att mer av vår tid och våra resurser ska kunna ägnas åt vår kärnverksamhet - Den Konungsliga Konsten. Text: Tommy Adamsson O PD Bild: Kjell Mazetti

Frimuraren

33


Från Kansliet Inrikes ärenden Barmhärtighetsdirektorium Förordnande Kanslichefen Lars Lindquist, R&K, förlängt som Ordens Administrator och Ordförande från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2010. Sektionschefen Kaj Gustafsson, R&K, som vice Ordförande från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Informationsdirektorium Förordnande Överstelöjtnanten Jan Lindman, X VPL, förlängt som ledamot från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2010, Markandsekonomen Pierre Dunbar, IX SVEA, förlängt som ledamot från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2010. Herr Patric Meyer, VIII SVEA, som sekreterare från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013, Planeringsdirektorium Förordnande Civilingenjören Olof Granstedt, X SVEA, och Civilekonomen Stig Heimer, X MNPL, som ledamöter från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2010, Ingenjören Bengt-Åke Huitfeldt, X ÖPL, som ledamot från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2009. Civilekonomen Edward Waller, X SVEA, som amanuens från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2008, Utbildningsdirektorium Förordnande Generalmajoren Göran De Geer, IX ÖPL, som ledamot från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 34

december 2013, Bankkamreren Johan Magnusson, X MNPL, som ledamot från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013.

Förordnande Ekonomen MBA Mats Modéen, X SVEA, som arbetande ledamot från och med den 17 november 2007 till och med den 16 november 2013.

Visitator a latere Förordnande 1:e bibliotekarien Thomas Böös, R&K, som Visitator a latere från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013.

SVEA Provinsialloge Entlediganden Kyrkoherden Sven Björkborg, X SVEA, som Ordförande i Brödraföreningen S:t Botvid i Nyköping från och med den 1 mars 2008.

Stiftelsen Svenska Frimurare Ordens Museifond (MmFond 1926) Förordnande Juris kandidaten MSc Fredrik Björkman, X SVEA, som ledamot från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2012.

Skånska Provinsiallogen Förordnande Civilingenjören Göran Maniette, R&K, som Förste Deputerad Provinsialmästare från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 mars 2010. Säkerhetschefen Nils Magnusson, X SPL, som Andra Deputerad Provinsialmästare från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Kommundirektören Lars Johansson, X SPL, som Ordförande Mästare i S:t Johanneslogen Kärnan i Helsingborg från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Entledigande Civilingenjören Göran Maniette, R&K, som Deputerad Provinsialmästare från och med den 31 december 2007. Säkerhetschefen Nils Magnusson, X SPL, som Ordförande Mästare i S:t Andreaslogen Carl X Gustaf i Helsingborg från och med den 1 januari 2008.

Stora Landslogen Förordnande Sektionschefen Kaj Gustafsson, R&K, som Storhospitalier från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Överstelöjtnanten Eberth Gustafson, R&K, förlängt som Förste Storbevakande Broder från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2008. Kammarherren Ulf Lagerström, X SVEA, som SUB X Planeringschefen Arne Sandin, X SVEA som SUB X, Bankekonomen Michael Boström, IX SVEA, som SUB IX, Direktören Ulf B Dahlin, IX SVEA, som SUB IX, Avdelningschefen Owe Hallquisth, VIII SVEA, som SUB VIII och Direktören Magnus Jäderlund, VIII SVEA, som SUB VIII, för tiden till och med Stora Landslogens Högtidsdag den 15 mars 2008. Entledigande Diplomingenjören Göran Andersson, R&K, som Storstewardsmästare från och med den 1 januari 2008. Forskningslogen Carl Friedrich Eckleff

Östgöta Provinsialloge Förordnande Laboratorieingenjören Peter Granstam, X ÖPL, som Ordförande Mästare i S:t Johanneslogen S:t Jacob i Linköping från och med den 30 januari 2008 till och med den 29 januari 2014. Entledigande Informationschefen Åke Edlund, X ÖPL, som Ordförande Mästare i S:t Johanneslogen Den Mellersta Pelaren i Jönköping från och med den 10 april 2008. Frimuraren


Värmländska Provinsiallogen Förordnande Bergingenjören Håkan Roos, X VPL, som Deputerad Provinsialmästare från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Filosofie magistern Per Uno Unosson, X VPL, som Ordförande Mästare i S:t Johanneslogen Engelbrecht i Örebro från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Direktören Åke Paulsson, X VPL, som Ordförande i Brödraföreningen S:t Mikael i Mora från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2011. Entledigande Bergsingenjören Håkan Roos, X VPL, som Ordförande i Brödraföreningen Fraternitas i Kristinehamn från och med den 1 januari 2008.

Stor Capitlet i Finland Förordnande Diplomingenjören Tom Waselius, X SCF, som Deputerad Kapitelmästare från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Civilekonomen Timo Dahl, IX SCF, som Ordförande Mästare i S:t Johanneslogen S:t Augustin i Helsingfors i Finland från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2013. Entledigande Diplomingenjören Göran Andersson, R&K, som Deputerad Kapitelmästare i Stor Capitlet i Finland i Helsingfors från och med den 1 januari 2008.

Ordens Stormästare har som representant för Svenska Frimurare Orden hos Den Norske Frimurerorden utnämnt Olav Lyngset R&K. Ordens Stormästare har som representant för Svenska Frimurare Orden hos Grand Prieuré Rectifié de France utnämnt Philippe Laventure. Ordens Stormästare har som representant för Svenska Frimurare Orden hos Den Isländska Frimurerorden utnämnt Einar Einarsson R&K. Utnämning av representant för främmande Storloge Ordens Stormästare har föreslagit respektive främmande stormästare att som representant hos Svenska Frimurare Orden utnämna: Grand Prieuré Rectifié de France, Ulf Lindgren IX Svea.

Utrikes ärenden Utnämning av representanter för Svenska Frimurare Orden

Ordens informationsbroschyr samt barmhärtighetsdirektoriets Caritas utges i nya versioner.

CARITAS – en vägledning –

Broschyrerna har omarbetats och ersätter tidigare versioner. De distribueras nu till samtliga fördelningskanslier för vidare beställningar av loger och brödraföreningar enligt gällande administrativ rutin. Informationsdirektoriet

Frimuraren

SVENSKA FRIMURARE ORDEN

TRYCKSAKSAKTUELLT

ORDENS INFORMATIONSBROSCHYR

35


Posttidning

B

Returadress Frimuraren ryssannons Frimuraren:ryss-annons Blasieholmsgatan 6 111 48 STOCKHOLM

07-11-23

12.19

Sida 1

www.handelsbanken.se/fonder

Handelsbanken Rysslandsfond

Det moderna Ryssland byggs nu. Olja, gas och andra råvaror har lagt grunden. Lönsamma företag och högre disponibel inkomst banar nu vägen för fortsatt ekonomisk tillväxt. Med Handelsbankens Rysslandsfond kan du ta del av den lukrativa energisektorn men även av små och medelstora bolag i andra branscher som gynnas av den ökande privata konsumtionen. På www.handelsbanken.se/rysslandsfond finner du faktablad och informationsbroschyr och där kan du även enkelt komma igång med ditt sparande. Du är också som vanligt alltid välkommen till ditt Handelsbankskontor! En fonds historiska avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i en fond kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.


Frimuraren nummer 1 2008