Finland som skulle möjliggöra inköp eller byggande av vad man kallade ett eget hem. Ytterligare donationer tillkom i början av 1950-talet, men den stora donatorn i det här sammanhanget blev Ane Gyllenberg, som alltså också drev frågan personligen. Ane Gyllenberg donerade nästan alla aktier i ett bostadsbolag och även ett antal tomter i Esbo, allt med tanke på att den här förmögenheten någon gång skulle kunna omvandlas till egna logeutrymmen. Industrifastighet Under 1950-talets senare år sökte man alltså aktivt efter lämpliga utrymmen, men det var inte så lätt att hitta sådana, trots många förslag. År 1960 lyckades dock Ane Gyllenberg själv finna ett lämpligt objekt, en rätt nedgången industrifastighet vid Nylandsgatan 9, som verkade passa. Efter att ha undersökt fastigheten närmare kunde man konstatera att projektet var möjligt, och Föreningen Granatenhjelm, som förvaltade den frimureriska förmögenheten kunde därmed köpa stommen till dagens Ordenshus våren 1960. Det var inget litet projekt som man gav sig in på. Merparten av de köpta utrymmena fanns i två gårdshus, vilka båda var gamla småindustrifastigheter; den äldre byggd 1890 hade
Nere till vänster i gårdshuset ligger entrén. Bra att veta för svenska förstagångsbesökare.
härbärgerat ett tryckeri, den yngre, byggd 1900, hade inrymt bland annat en lampfabrik. Dessutom köptes ett utrymme i översta våningen av bostadshuset i gatubyggnaden, också byggd 1900, som långt senare skulle bli refektorium. Flytta över Ett omfattande planeringsarbete startade omedelbart under ledning av en byggnadskommitté, som leddes av Ane Gyllenberg. Johannessalen i Riddarhuset och S:t Andreaslogen Phoenix utrymmen, som alla ursprungligen planerats av den kända arkitekten och frimurarbrodern David Frölander-Ulf, skulle i görligaste mån ”överflyttas” till utrymmena vid Nylandsgatan. Planeringsarbetet med alla tillstånden från myndigheter och logedirektoriet tog drygt två år i anspråk, men våren 1963 kunde arbetet inledas med sikte på att bedriva den frimureriska verksamheten i egna utrymmen hösten 1964. Den 3 september invigdes sedan planenligt det nya Ordenshuset med en allmän sammankomst och en festmiddag, som ägde rum på Restaurant Royal i Svenska Teaterns hus som för en lång tid fick utgöra platsen för brödramåltiderna i samband med alla sammankomster. Refektoriet ingick inte i det ursprungliga projektet, utan förverkligades först ungefär 15 år senare. Telegram till presidenten Vid invigningen gästades huset av många höga gäster från Sverige, och själva invigningen förrättades av dåvarande Ordens sigillbevarare och kansler, livmedikus Erik Böttiger. Vid jubileumsmiddagen efter invigningen höll Ane Gyllenberg huvudtalet. Han konstaterade följande: ”Det viktigaste är att vårt frimureri inte bröts sönder, att vi ostörda får arbeta vidare – från denna höst hade vi utan ett nytt tempel stått utan föreningslänken mellan livets Johannesloge och meningsfullhetens och de andliga kravens höga Kapitel.” Till invigningsdagen hade man också sänt telegram både till Ordens Stormästare HKH Konung Gustaf VI Adolf, och till Finlands president. Svarstelegram inkom också från båda, med följande ordalydelse: Med tack 21
Ane Gyllenberg. Ordförande mästare i S:t Augustin 1950-53, och i Stewardslogen i Finland 1953-61.
för telegrammet sänder jag till eder alla min varma lyckönskan och hjärtliga hälsningar / Gustaf Adolf, respektive: Tackar uppriktigt för det vänliga telegrammet och framför till Föreningen Granatenhjelm mina bästa lyckönskningar med anledning av det nya Ordenshusets invigning / Republikens President. Läsvärd Till invigningen hade Föreningen Granatenhjelm utgett en förtjänstfull Festskrift, som behandlar frimureriets historia i Finland under 1900-talet. Skriften är mycket läsvärd än i dag för den som är intresserad av det svenska frimureriets skeden i Finland under 1900-talets första decennier. Vi kan i dag konstatera att vårt eget hem i centrum av Helsingfors bjuder på väldigt fina utrymmen för vår frimureriska verksamhet. Detta kan vi tacka en framsynt tidigare frimuraregeneration för. De hade både viljan, kraften och resurserna att bara 50 år efter frimureriets återuppväckande från noll skapa ett Ordenshus, som väl motsvarar dagens krav och som inte behöver skämmas för sig ens i konkurrens med många av de storslagna, gamla ordenshus, som på flera orter i Sverige byggts enkom för sitt ändamål. X Text: TOM WASELIUS Foto: MARTIN GARDBERG