70 donerade kastanjeträd samt ytterligare 60 lövträd. Först år 1808 och efter ytterligare tillförsel av jord planterades den nordöstra allén. Under 1700talet var träden genomgående tuktade och beskurna men under 1800-talet lät man dem i högre grad vara friväxande. Från 1830-talet uppges att kyrkogården har omkring 140 lövträd, ”som man låter växa till sin naturliga, praktfulla höjd”. En situationsplan över Katarina kyrkogård från 1833 visar de öst-västliga gångarna som alléer, liksom den nedre delen av den nord-sydliga gången öster om kyrkan. Dessutom är den diagonala gången från kyrkogårdens södra västentré upp mot kyrkans huvudentré en allé. På var sida om kyrkans dubbeltrappa mot söder står solitärträd och framför gravkoren i väster en rad med träd. Någon egentlig trädkrans finns inte och endast några få, fritt placerade träd, företrädesvis längs utkanten av kyrkogården. Omkring 1870 anslöt sig Katarina församling, som den sista i staden, till Norra begravningsplatsen och införde förbud mot nyupplåtelser av gravplatser. Som en följd av detta beställde kyrkorådet 1878 en ny plan för kyrkogården från stadens trädgårdsmästare Björn
Den gamla kyrkogårdsmuren från 1600-talet bevaras fortfarande mot norra 6 delen av Katarina Västra Kyrkogata. I muren sitter en av kyrkogårdens två bevarade portaler.
Modin. I samband med att den nya planen genomfördes, revs den gamla kyrkogårdsmuren och ersattes av ett järnstaket. Kyrkogården tillfördes nu mjukt svängda gångar efter mönster från det rådande stadsparksidealet, samtidigt som de huvudsakliga befintliga gångarna och trädraderna bevarades. Enstaka träd placerades som solitärer och en trädkrans kring en stor del av kyrkogården tillkom. Större mängder jord torde ha lagts på kyrkogårdens norra, bergiga delar, så att tidigare trappor innanför kyrkogårdsentréerna från norr inte längre behövdes, och även denna del i högre grad kunde planteras med träd. Förändringarna innebar att kyrkogården fick ett mer parkliknande utseende. Trots att man öppnade upp kyrkogården genom att ersätta de gamla murarna med ett luftigt smidesräcke så bidrog den nya trädkransen till en ökad rumslighet. På 1930talet omnämns Katarina kyrkogård som ”Stockholms ur dendrologisk synpunkt intressantaste kyrkogård” och dess många hästkastanjer framhålls särskilt. Även till funktionen blev kyrkogården mer parkliknande, på 1940-talet finns exempelvis en lekplats för barn i kyrkogårdens sydvästra hörn.