Issuu

Katarina kyrkogård Katarina församling, Södermalms kontrakt, Stockholms stift kv Södermalm 7:24, Katarina Östra Kyrkogårdsgränd, Katarina Västra Kyrkogata, Högbergsgatan, Södermalm, Stockholms kommun och län, Södermanland

Katarina kyrkas kyrkogård är skyddad enligt 4 kapitlet kulturmiljölagen. Stockholms innerstad med Djurgården utgör ett riksintresse för kulturmiljövården, där kyrkorna med sina kyrkogårdar är ett av många viktiga karaktärsdrag. Området, Katarinaberget, är dessutom en särskild utpekad värdekärna inom riksintresset. TEXT: Lena Lundberg BILD: Ingrid Johansson, Stadsmuseet Omslagsbild: Vy över Katarina kyrkogård söderifrån. Foto: Leif Gustavsson

©Svenska kyrkan, Stockholms stift Stockholm 2015 www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift info.stockholmsstift@svenskakyrkan.se

Katarina kyrkogård Katarina kyrka grundlades 1656 på en karg sydsluttning och uppfördes efter arkitekten Jean de la Vallés (1620–1696) ritningar och ledning. De la Vallée var vid tiden verksam vid ombyggnaden av Stockholms slott och skulle under 1600-talets andra hälft komma att bli en av stadens mer framträdande arkitekter. Den övergripande planen för kyrkogården tillkom likaså efter de la Vallées förslag till ändring av stadsplanen för kyrkofastigheten och intilliggande gator och platser. År 1723 brandhärjades Katarinaberget och kyrkofastigheten skadades svårt. Kyrkans torn, takstolar och inredning raserades i branden, liksom även kyrkogårdens träd och omgärdning. Inom kort iståndsattes kyrkan efter ritningar av arkitekten Göran Josua Adelcrantz, liksom raserade delar av kyrkogårdsmuren med portaler återuppfördes. Under samma decennium förstärktes kyrkogårdens plan genom alléer. Närmare 270 år efter Katarinabranden, 1990, brann kyrkan på nytt. I branden störtade kupolvalvet in och all inredning förstördes. Efter ett beslut om rekonstruktion av kyrkans exteriör gavs uppdraget till arkitekten Ove Hidemark, som ledde en byggnadshytta vid Katarina kyrka, fram till återinvigningen 1995. Vid tiden hade kyrkogården tillförts såväl en urnlund som en minneslund i dess södra delar.

HISTORIK I stadens utkant på östra sidan av Södermalm, fanns det sedan slutet av 1580-talet ett kapell, Sturekapellet, med tillhörande kyrkogård. Kyrkogårdens exakta utsträckning är oklar, men den omfattade den sydvästra delen av dagens Katarina kyrkogård, var oregelbunden till formen och inhägnad genom trästaket eller plank. Den närliggande bebyggelsen låg framförallt i väster, sydväst och nordväst, i de övriga vädersträcken var det obebyggt med berg i dagen. Med regleringen av gatorna på östra sidan av

Södermalm, som tog sin början 1641–1642, initierades även en reglering av Sturekapellets kyrkogård. Efter en kraftig befolkningsökning i Stockholm under 1600-talet kom stadens malmar att bli allt tätare bebodda. På Södermalm delades år 1654 den dittills enda församlingen i två. Den nya församlingen på östra sidan av malmen uppkallades efter kung Karl X Gustavs mor, Katarina. Invånarna i Kata rina församling slöt sig samman år 1654 och ansökte om lov hos Karl X Gustav att få bygga ut det gamla Sturekapellet, men fick i det kungliga svaret tillstånd att uppföra en helt ny kyrka på kapellets kyrkogård, som i sin helhet fick utnyttjas av församlingen. Jean de la Vallées förslag till ändring av stadsplanen innebar att kyrkogården utökades österut till Avbildningar av att bli i det närmaste kvaKatarina kyrka i Suecia dratisk och direkt gränsande mot omgivande gator. Antiqua från sent 1600Själva kyrkobyggnaden tal antyder en kal och centrerades på fastighetens stenig kyrkogård. nordgräns, med en liten 1710 initierades den öppen plats norr om kyrkan, på andra sidan gatan. första trädplanteringen Kyrkogården upptogs i form av den övre delvis av berg, som gick i västra allén mot kyrkans dagen på flera platser, särhuvudingång. skilt i dess nord-östra del. Man fick därför utföra omfattande sprängningsarbeten, såväl för anläggandet av kyrkan som av kyrkogården. För att genomföra de la Vallées förslag till utökning av kyrkogården behövde dessutom ett antal gårdar på östra sidan flyttas. Först 1663 lyckades kyrkan helt genomdriva detta och året därpå fullbordades en redan påbörjad inplankning av kyrkogården. Man besvärades dock länge av berg i dagen och fortfarande under 1700-talets senare del sprängdes hindrande berg bort från kyrkogården öster om kyrkan. Tanken var att kyrkogården skulle muromgärdas. Arbetet kom igång i samband med att kyrkan till största delen var färdigbyggd. Norra, västra och slutligen även en del av den södra sidans 3

Jean de la Vallées förslag till ändring av stadsplanen för Katarina kyrkogård och intilliggande kvarter. Norr är uppåt i bild. (Situationsplan i SSA, från 1656.)

murar uppfördes i perioder mellan åren 1685–1696. De uppfördes av gråsten, och till stor del utnyttjades sprängsten från både kyrkogården och de gator som drogs fram kring kyrkogården. Murarna putsades och täcktes med spåntak, som tjärades och rödfärgades. Till entréerna levererades portaler och portar av trä. Först 1711 slutfördes muren mot söder genom en rundbågig portal, utformad med pilastrar under en trekantsgavel efter ritningar av murmästaren Jonas Nilsson Fristedt. Nilsson Fristedt var även upphovsman till det bår- och benhus som samtidigt uppfördes på kyrkogården alldeles öster om den nya portalen. Byggnaden var en våning hög på en välvd källare. Den förändrades sedan i omgångar, främst under 1800-talet då byggnaden även fungerade som likvagnshus med port i västra gaveln. Kyrkogårdsentréer och gångsystem lades ut med utgångspunkt från de la Vallées planförslag. Entréer och gångar kopplades antingen till intilliggande gator och platsen norr om kyrkan, eller till kyrkans öst-västliga axel. Avsikten var två entréer från vartdera väderstrecket, men en västlig entré från söder kom aldrig till stånd eftersom tomtmarken intill den delen av kyrkogården aldrig frigjordes för gatudragning. Gångarna var rätlinjiga och delade in kyrkogården i rektangulära kvarter. De belades tidigt med sten, 1719 stensattes gången västerifrån mot kyrkans huvudentré och vid seklets slut var de huvudsakliga gångarna stensatta. Det rätvinkliga gångsystemet kompletterades med diagonala gångar, tidigast dokumenterade på en situationsplan 1764. 4

I den stora branden på Katarinaberget 1723 rasade den nordvästra portalen helt liksom delar av murarna. Kvarvarande träplank i gränsen mot öster förstördes liksom portarna av trä. Återställandet efter branden dröjde och 1739 klagade kyrkoherden över problem med kreatur på kyrkogården och påtalade ett behov av renovering av murarna samt uppsättande av portar. Mellan åren 1741– 1746 levererade stenhuggaren Olof Fristedt nya portaler till entréerna i öster och väster. Portalerna var genomgående utformade med pilastrar under frontoner. Entréerna från norr fick istället för portaler murade och rusticerade grindstolpar. 1747 levererades smidda järngrindar till portalerna. Problemet med betande djur på kyrkogården, och särskilt den skada som djuren tillfogade träden, kom dock upp i kyrkorådet fortfarande på 1760-talet. År 1879 beslöt man att ersätta murarna med ett järnstaket. Ett lågt smidesstaket levererades från Köpings mekaniska verkstad efter ritningar av ingenjören H A Atterberg och sattes upp runt större delen av kyrkogården. Delar av de nedtagna entrépartierna såldes på auktion och i dag förvaras delar av en portal samt ett par grindar med överstycke från Katarina kyrkogård i Nordiska museets samlingar. Några hela partier av den gamla muromgärdningen bevarades dock, dels i kyrkogårdens nordvästra gräns tillsammans med västsidans norra portal, dels i gränsen mot söder, tillsammans med den södra portalen. Anledningen till att den nordvästra delen av kyr-

kogårdsmuren bevarades var att den ingår i de gravkor som hade uppförts mot denna del av muren. Mellan 1711 och 1801 uppfördes tio gravkor i detta läge. Ett sista gravkor tillkom 1879, varigenom gravkoren söder om portalen kunde sammanföras till en länga. Ett av dessa kom från 1825 att fungera som bisättningskor och efter en sammanslagning mellan två gravkor längst i söder år 1833, skapades ett gravkapell med ingång från gaveln. På norra delen av kyrkogården, väster om kyrkan och i liv med Högbergsgatan, hade redan år 1657 ett mindre skolhus uppförts. 1753–1754 tillbyggdes skolhuset västerut samt påbyggdes till två våningar. 1822–1824 tillbyggdes det återigen, till dubbel längd västerut efter ritningar av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell. Under 1700-talet ökade behovet av gravplatser. För att så effektivt möjligt utnyttja kyrkogårdens kapacitet reglerades gravkvarteren 1779–1780. Från tiden finns uppgifter om att kyrkogården är indelad i fyra kvarter tvärs över kyrkogården: från den ”övre jorden” närmast kyrkan, till ”mellanjorden”, den ”nedre jorden” och ”de fattigas lägerställen” längst i söder. Inom kvarteren ordnades gravplatserna tätt och systematiskt, undantaget kvarteret för de fattiga, där det inte finns någon individuell indelning av gravplatser. På kyrkogårdens nordöstra del fanns på grund av berget och den grunda jordmånen inga gravplatser. Inte bara församlingsbor begravdes på Katarina kyrkogård. Från tidigt 1700-tal hade kyrkogården fungerat som Kungl. Livgardets begravningsplats. Man tog även emot avlidna i exempelvis arrestlokaler och fängelser utanför församlingen, liksom

lik efter krigsfångar och ”hemkommet krigsfolk”. I början av 1780-talet genomfördes fyra till fem begravningar om dagen. Snart beklagade sig församlingen till myndigheterna över att vissa gravkvarter var så överfulla att, bland gropar och kullar ”benknotor och huvudskallar liksom tittade upp ur jorden”. Efter att Skanstulls begravningsplats, särskilt planerad för fattiga och ”politilik”, öppnades cirka 1810, så lättade trycket på Katarina kyrkogård. År 1830 uppges att kyrkogården hyser 180 gravar som tillhör särskilda ägare. De tidigaste avbildningarna av Katarina kyrka, i Suecia Antiqua från sent 1600-tal, antyder en kal och stenig kyrkogård. 1710 initierades den första trädplanteringen i form av den övre västra allén mot kyrkans huvudingång. De träd som överlevde i den karga jordmånen gick dock förlorade i den stora Katarinabranden 1723. Därefter planterades i omgångar under 1730–1750-talen närmare 340 lövträd, varav minst en fjärdedel som ersättning för träd vilka inte hade klarat etableringen. Av de sortangivna träden var flest lindar, men även lönn, rönn och ask förekom. Vid regleringen av kyrkogården 1779–1780 genomfördes åter nya trädplanteringar och hästkastanj tillkommer i sortimentet. För att säkra trädens överlevnad tillfördes kyrkogården nu stora mängder jord. Samtidigt avjämnades gravkvarteren ”på samma sätt som lantmannen avjämnar sin åker”. Längs kyrkogårdens nedre öst-västliga gång anlades en allé och ytterligare längre söderut planterades parallellt med denna en enkelrad hästkastanjer, som en markering mellan den nedre jorden och de fattigas gravkvarter längst i söder. Uppgifter finns om

Situationsplan över Katarina kyrkogård 1833. Kyrkogårdens rätvinkliga gångar är alléer, dessutom finns en enkel trädrad i söder som markerar gränsen mot de fattigas gravkvarter. Markeringarna i rött avser sannolikt befintliga gravvårdar. Runt kyrkan och på kyrkogårdens nordöstra del ligger fortfarande berg i dagen. (Församlingsritningar i SSA.)

70 donerade kastanjeträd samt ytterligare 60 lövträd. Först år 1808 och efter ytterligare tillförsel av jord planterades den nordöstra allén. Under 1700talet var träden genomgående tuktade och beskurna men under 1800-talet lät man dem i högre grad vara friväxande. Från 1830-talet uppges att kyrkogården har omkring 140 lövträd, ”som man låter växa till sin naturliga, praktfulla höjd”. En situationsplan över Katarina kyrkogård från 1833 visar de öst-västliga gångarna som alléer, liksom den nedre delen av den nord-sydliga gången öster om kyrkan. Dessutom är den diagonala gången från kyrkogårdens södra västentré upp mot kyrkans huvudentré en allé. På var sida om kyrkans dubbeltrappa mot söder står solitärträd och framför gravkoren i väster en rad med träd. Någon egentlig trädkrans finns inte och endast några få, fritt placerade träd, företrädesvis längs utkanten av kyrkogården. Omkring 1870 anslöt sig Katarina församling, som den sista i staden, till Norra begravningsplatsen och införde förbud mot nyupplåtelser av gravplatser. Som en följd av detta beställde kyrkorådet 1878 en ny plan för kyrkogården från stadens trädgårdsmästare Björn

Den gamla kyrkogårdsmuren från 1600-talet bevaras fortfarande mot norra 6 delen av Katarina Västra Kyrkogata. I muren sitter en av kyrkogårdens två bevarade portaler.

Modin. I samband med att den nya planen genomfördes, revs den gamla kyrkogårdsmuren och ersattes av ett järnstaket. Kyrkogården tillfördes nu mjukt svängda gångar efter mönster från det rådande stadsparksidealet, samtidigt som de huvudsakliga befintliga gångarna och trädraderna bevarades. Enstaka träd placerades som solitärer och en trädkrans kring en stor del av kyrkogården tillkom. Större mängder jord torde ha lagts på kyrkogårdens norra, bergiga delar, så att tidigare trappor innanför kyrkogårdsentréerna från norr inte längre behövdes, och även denna del i högre grad kunde planteras med träd. Förändringarna innebar att kyrkogården fick ett mer parkliknande utseende. Trots att man öppnade upp kyrkogården genom att ersätta de gamla murarna med ett luftigt smidesräcke så bidrog den nya trädkransen till en ökad rumslighet. På 1930talet omnämns Katarina kyrkogård som ”Stockholms ur dendrologisk synpunkt intressantaste kyrkogård” och dess många hästkastanjer framhålls särskilt. Även till funktionen blev kyrkogården mer parkliknande, på 1940-talet finns exempelvis en lekplats för barn i kyrkogårdens sydvästra hörn.

En relationsritning från 1948 visar att kyrkogården då präglas av det utseende som den hade i det sena 1800-talet. De gamla gångarnas alléer och trädrader framträder tydligt tillsammans med trädkransen. Längs de gångar som tillkom i slutet av 1870talet står mer oregelbundet placerade träd. På kyrkogården finns drygt 200 träd fördelat på tolv arter. Cirka en tredjedel av dessa var lindar som ingick i alléerna, delvis tillsammans med hästkastanj och lönn. Trädkransen var av blandade lövträd med ett dominerande inslag av silverpil. Alm och hägg stod mer fritt mellan enstaka exemplar av ask och poppel. De träd som fortfarande hamlades var lindarna i den övre östra allén. Uppe i nordöstra hörnet växte en björkdunge. Relationsritningen utgör tio år senare underlag för en trädvårdsplan upprättad av stadsträdgårdsmästaren Holger Blom. Planen innebar en omfattande beskärning och nedtagning av träd, genomförd under de följande decennierna. 1983 var antalet träd cirka 60 färre jämfört med 1940-talets uppmätning, och man planerade då för ytterligare nedtagning av träd. Kyrkogården som park var något som diskutera-

des på 1940- och 1950-talen. I Katarina församling lyftes detta 1955, då företrädare för staden samt den statliga kulturminnesvården i brev till församlingen uttryckte att man var emot en utökning av antalet nybegravningar, då detta inverkade negativt på kyrkogårdens betydelsefulla funktion som park. Redan 1947 hade dock förändringar i denna riktning initierats, då församlingen återinförde nybegravningar i en urngård, eller urnlund, förlagd på kyrkogårdens sydöstra del efter ritningar av arkitekten Erik Lundberg (1895–1969). Urnlunden karaktäriserades av gångar i ett zickzack-liknande mönster, längs vilka gravplatserna placerades. I samband med anläggningen av urnlunden togs ett antal träd från trädkransen ner, delvis ersatta med lägre prydnadsträd. Redan 1958 utvidgades urnlunden med 50 gravplatser, och på 1980-talet skedde en förtätning. På 1940-talet ordnades även området vid kyrkans västentré. Gången och platsen framför entrén stensattes och mot sydväst byggdes en stödmur med trappa kopplad till den diagonallagda gången mot sydväst. Senare under 1900-talet togs kvarvarande svängda gångar från 1800-talet bort eller rätades

Lindallén från kyrkogårdens övre entré från väster och mot kyrkans huvudentré anlades under tidigt 1700-tal. I dag följer man traditionen att 7 beskära de relativt unga exemplar av parklind som utgör allén.

ut. Merparten av bevarade gångar asfalterades och tidigare låga trästaket längs gångarna togs bort. 1990–1991 tillkom en minneslund på kyrkogårdens sydvästra del, efter ritningar av landskapsarkitekten Lennart Lundqvist. En smal, svängd gång, utformad i det närmaste som en halvcirkel, drogs fram till en meditationsplats med en liten damm. För att öka rumskänslan planterades buskar och en häck invid gången och platsen. Viss nyplantering av träd genomfördes och på minneslundens jordningsyta såddes marktäckande örter. I samband med återuppbyggnaden av kyrkan efter den ödesdigra branden 1990 beslöt man att öka kyrkans tillgänglighet via huvudentrén genom en höjning av marknivån, vilket bland annat medförde

Från entréplatsen framför kyrkans huvudingång går en diagonal gång mot kyrkogårdens södra västentré. Gången är åtminstone från 17008 Trädraderna av formklippta lindar har stora talet och kantas delvis av höga lövträd, som upplevelse v ärden och ramar in kyrko tomten. kastanj och lind. Trappan tillkom på 1940-talet.

en omläggning av stensättningen av entréplatsen samt en höjning av stödmuren och trappan i söder. Den tidigare trappan framför huvudentrén fick ligga kvar under marknivå. Vid mitten av 1990-talet initierades en omfattande utökning av antalet gravplatser på kyrkogården. Efter ritningar från arkitektkontoret White Coordinator togs det första steget i en plan att i fem steg lägga ut begravningsplatser på större delen av kyrkogårdens östra del samt hela den del söder om den nedre öst-västliga allén som inte upptas av minneslunden. I planen är gångar och öppningar mellan de raka, öst-västliga raderna av gravplatser utlagda i ett mönster som radierar från sydportalen.

BESKRIVNING Omgivningen Katarina kyrka ligger på den nordöstra delen av Södermalm, högt upp på det i äldre tid svårtillgängliga Katarinaberget. Området präglas av 1600-talets rätlinjiga kvartersindelning och en äldre bebyggelse från de följande seklerna. Kyrkogården inramas av gator, undantaget södra sidans västra del. Norr om Högbergsgatan, mitt emot kyrkan, finns en rektangulär plats med trappor till de högre liggande angränsande kvarteren i norr. På var sida om platsen ligger flerbostadshus, varav österut en gård från 1700-talets mitt. Öster om kyrkogården finns ytterligare låg 1700-talsbebyggelse, som den Rutenbeckska gården. Vidare söderut på andra gatan ligger Katarina Norra folkskola, ett så kallat folkskolepalats från 1890-talet. På västra sidan om sydportalen ligger i fastighetsgräns den Sifwertska kasernen, likaså med ursprung i 1700-talet, med Katarina brandstation. Väster om kyrkogården ligger ytterligare en äldre skolbyggnad, uppförd av församlingen 1856, samt några flerbostadshus från 1914–1915 med för tiden typiska fasader av hårdbränt tegel.

Omgärdning och grindar Den kvadratiska kyrkogården tillhör med sina 2,65 hektar innerstadens större. Den ligger i en sydslutt ning med en höjdskillnad om cirka 8,5 meter från grindarna vid Högbergsgatan i norr ned till den södra entrén vid Tjärhovsgatan. Kyrkogården omgärdas av ett drygt meterhögt gjutjärnsstaket på stensockel. Staketet är dekorativt utformat med bågmönster och stiliserade liljor mellan räfflade stolpar, karaktäristiskt för det senare 1800-talet. På norra delen av kyrkogårdens västra sida bevaras delar av den ursprungliga omgärdningen av putsade gråstensmurar. I fasaden mot Katrina Västra Kyrkogata är de delar av muren som på kyrkogårdssidan inte är förbyggda av gravkor utan puts. Även i söder finns den gamla muren delvis bevarad. Kyrkogården har sju entréer. I anslutning till kvarvarande partier av den gamla kyrkogårdsmuren bevaras två portaler från 1700-talets förra del. Portalerna är båda rundbågiga och utformade med pilastrar under ett gavelmotiv. De är putsade och avfärgade i gult med detaljer i grått. I valvet till sydportalen sitter ett smidesarbete med spegelmonogrammet O S under en öppen krona. Överstycket är en kopia av ett original

Gravkoren längs kyrkogårdens västra sida uppfördes mellan åren 1711–1801, med undantag9 för ett sista gravkor från 1879.

från 1743, bekostat av bryggareåldermannen Olof Ström, från en av de portaler som revs 1879. I fyra av staketets ingångar sitter grindar av snarlikt, men förenklat utseende som staketet. Grindarna är något indragna från staketet och självstängande. De tillkom 1990.

Gravkvarter och gångsystem, belysning m.m. Kyrkogårdens gräsytor genomkorsas av rätvinkliga och diagonala gångar. Från väster och öster går raka alléer mot kyrkans entréer och längre söderut finns en allé mellan entréerna från samma väderstreck. Dessa gångar bildar, tillsammans med en rak delvis trädkantad gång mellan nordöstra kyrkogårdsentrén och sydportalen, huvudstommen i gångsystemet. De är också kyrkogårdens äldsta bevarade gångar med koppling till Jean de la Vallées förslag till stadsplan för området. En diagonal gång från väster mot kyrkans huvudentré tillhör likaså dessa gamla, trädkantade gångar som präglar kyrkogården. Mellan huvudstråken går ytterligare, främst diagonalt lagda, gångar. Detta ger gravkvarteren oregelbundna, triangulära former. Merparten av gångarna är asfalterade, några av dem kantade med storgatsten eller ränndalar av gatsten. Enstaka parkbänkar står längs några av gångarna. Entréplatsen framför kyrkans huvudentré i väster

Vy österut längs kyrkogårdens nedre öst-västliga allé. Denna anlades med hästkastanj omkring 1780, men kan ha funnits tidigare som lindallé. I10 dag sker en återplantering efter nedtagning av utdömda träd. Längs gångens västra del finns många av de äldre gravvårdarna.

är belagd med smågatsten i bågsättning. Omedelbart norrut står en flaggstång. Mot söder avgränsas platsen av en låg stödmur i granit med trappa ner till den diagonala gången mot sydväst. Trappans breda plansteg är likaså lagda med smågatsten och på ena sidan finns ett enkelt, svartmålat järnräcke. Kyrkans stora fritrappa i söder, Karl XII:s trappa, slutar i en mindre plats, lagd med betongplattor och storgatsten i ett rätvinkligt rutmönster. Mellan trapploppen har placerats en kyrkklocka från 1723, räddad vid branden 1990. Gångarna kantas av en stolpbelysning i historiserande modell med fyrsidiga glasade järnlyktor på stolpar av trä. Belysningen beställdes från Jerle Bruk 1994 och bekostades av staden, då kyrkogården ansågs vara betydelsefull som passagesträcka för gående. Nattetid är kyrkan fasadbelyst.

Gravplatser och gravvårdar Katarina kyrkogård är i dag en aktiv begravningsplats och på kyrkogården finns såväl äldre gravvårdar och minnesstenar som nya gravvårdar. De äldre återfinns främst på kyrkogårdens nordvästra och centrala del och omfattar drygt 180 gravvårdar. Längs den långa diagonala gången mellan väst- och sydportalen finns även nyare gravvårdar. Gravvårdarna visar prov på en gravkonst från 1700-talet till 2000-talet och är utförda i såväl huggen sten som gjutjärn, såväl liggande som stående. Ett flertal av de äldre gravvårdarna är inhägnade av järnstaket. Katarina församlings upptagningsområde var i äldre tid relativt fattigt. Många av gravvårdarna har varit enkla. Av frekventa yrkesgrupper framträder särskilt verksamma inom sjöfart eller olika slags hantverk. Över ett par mer kända personer,

som 1600-talsskalden Lars Wivallius, död 1669, eller arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz, död 1791, har rests minnesstenar på 1900-talet. Bland de kända svenskar som i senare tid har gravsatts på Katarina kyrkogård kan nämnas musikern Cornelis Wreeswijk, författaren Per Anders Fogelström, politikern Anna Lindh, klarinettisten Putte Wickman och pianisten Hans Leygraf. Längs kyrkogårdens nordvästra sida finns på var sida om portalen ett antal sammanbyggda gravkor uppförda under 1700- och 1800-talen. Gravkoren är putsade ljusgula till sandstenssocklar och grönmålade, plåtavtäckta sadeltak. Fasaderna skiljer sig för de enskilda koren och varieras genom putsade bågmotiv, pilastrar, rusticeringar, medaljonger och slutstenar samt omfattningar och andra detaljer i grå puts eller sandsten. Mot gatan delas fasaden in genom lisener.

Vy från sydväst och norrut över kyrkogårdens centrala delar med de gamla gravvårdarna och11 kastanjeallén.

Söder om den östra korsarmen står Sturemonumentet, utfört efter ritningar av arkitekten Agi Lindegren och rest 1904 till minne över Sten Sture den yngre. Denne dödades i dansksvenska kriget 1520 och i november samma år fördes hans kropp till Katarinaberget för att brännas tillsammans med avrättade vid Stockholms blodbad. Till hans minne namngavs det gamla Sturekapellet. Av övriga minnesstenar kan nämnas strax norrut en minnessten

Vy västerut längs den nedre öst-västliga allén. På båda sidor om alléns östra del har på 12 Trädradernagetts av formklippta lindar har storaav 2000-talet möjlighet för anläggning upplevelse värden och ramar in kyrkotomten. nya gravplatser.

över stupade till sjöss 1940–1945, samt en sten till minne av de medlemmar av Stockholms finska församling som begravdes på Katarina kyrkogård mellan åren 1600-1800. Ytterligare en minnessten restes i samband med återbegravning av innehållet i ett antal gravar som man stötte på inne i kyrkan, då den skulle återuppbyggas efter branden 1990. Stenen placerades i den västra delen av kyrkogården.

Minneslund och asklund I kyrkogårdens sydöstra hörn ligger urnlunden, tillkommen 1949. Här korsas en lätt vinklad, asfalterad gång av ett smalare system av gångar, längs vilket gravvårdarna finns. De smalare gångarna är lagda i ett zickzackmönster med en markbeläggning av oregelbunden, röd kalksten. Urnlunden inramas längs staketet av buskage av olika höjd tillsammans med en större prydnadsapel i söder

och en hägg i öster. Bland buskagen märks häggmispel, häckkaragan, rosentry och ett rododendronbuskage. I väster och i norr finns senare tillkomna, lågt klippta ligusterhäckar. Längs den bredare gången står parkbänkar utplacerade. Urnlundens nordvästra del, liksom angränsande delar av gravkvarteren intill, präglas av nyanlagda urngravar utlagda i ett rätlinjigt system. Minneslunden, invigd 1991, utgör ett särskilt, triangulärt kvarter i kyrkogårdens sydvästra hörn. En svängd, gatstensatt gång leder fram till en liten plats för kontemplation vid en cirkelrund damm. Invid dammen finns en blomsterrabatt. Minneslundens jordningsyta breder ut sig över gräsytan runt dammen. Väster om gången till dammen ligger en rad storgatsten i en linje rakt västerut, mot en av kyrkogårdens äldsta hästkastanjer. Linjen markerar såväl gränsen för jordningsytan som den gamla gränsen mellan kyrkogårdens nedre jord och gravkvarteret för de fattiga längst i söder. Väster om gången står rododendronbuskar och invid platsen för kontemplation finns en klippt idegranshäck. Förutom den gamla hästkastanjen ger två pyramidalmar och en lönn inramning åt minneslunden. I gränsen mellan minneslunden och angränsande diagonala gång står ett enkelt, lågt järnstaket av plattjärn på stolpar.

Vegetation Katarina kyrkogård präglas av en rik växtlighet och stor artrikedom. På kyrkogården växer drygt 100 träd. Dels kantar träden gångarna, dels är de mer fritt placerade. Några av de äldsta träden torde vara ett par hästkastanjer i kyrkogårdens nedre del som ingick i den enkelrad med hästkastanj som planterades cirka 1780, liksom ett par kvarvarande gamla hästkastanjer i den öst-västliga allén, som plante rades samtidigt. Bland kvarstående gamla träd finns även flera parklindar. En av dem står omedelbart väster om kyrkans dubbeltrappa mot söder, det enda bevarade av två parträd, markerade på situationsplanen 1833. Lindallén mot kyrkans östra port återplanterades i slutet av 1980-talet. Kyrkogårdens trädbestånd utgörs i dag främst av hästkastanj och parklind, men även av lönn och enstaka hängaskar. Även ett flertal buskar och mindre träd, främst syrener, karaktäriserar vegetationen. I de lite skuggigare, lägre delarna finns buskage av rododendron. Invid flera av gravvårdarna står blommande buskar och på den äldre delen av kyrkogården finns samlingar av ormbunkar och hjärtbergenia. Träden 13

förnyas successivt och en medveten återplantering sker i syfte att behålla den karaktäristiska grönstrukturen och lummigheten på Katarina kyrkogård. På våren gör sig gräsytornas ålder påmind, då överhöljs de av vårblommande lundväxter som scilla, olika vårlökar och nunneört.

Övriga byggnader och anläggningar Väster om kyrkan, i liv med kyrkogårdens gräns mot norr, står det gamla skolhuset i två vå-ningar och inredd vind. Byggnaden är gulputsad med grönmålade snickerier under ett brutet, plåtavtäckt och svartmålat tak. Dagens volym och huvudsakliga exteriör kommer från en ut-byggnad på 1820-talet. Under 1800-talet inreddes huset med bostäder och läsesal i bottenvå-ningen. I dag används det gamla skolhuset till bostäder och till församlingens administration. Till entrédörren och längs byggnadens fasad mot kyrkogården löper en gång belagd med storgatsten. Mellan gången och fasaden finns en rosenrabatt. Gravkapellet, som omfattar tre tidigare gravkor i gravkorslängans sydligaste del, är inte framlyft i

Urnlunden på kyrkogårdens sydöstra del anlades 14 i slutet av 1940-talet.

arkitekturen. Det enda tillägget för kapellet, en portal från 1928 i längans sydgavel, är utformad likt de äldre portalerna till gravkoren och endast ett förgyllt kors på gavelspetsen antyder kapellet. I dag används kapellet av församlingen som förråd. Öster om kyrkogårdens sydportal finns ytterligare en byggnad. Den är i ett plan under ett plåtavtäckt sadeltak, slätputsad gul med parställda, välvda fönsteröppningar och välvt överljus över entréns glasade pardörrar. Byggnaden uppfördes som bår- och benhus samtidigt med sydportalen 1711–1712, men har fått sin nuvarande exteriör under 1800-talet. Det används i dag som material- och redskapsbod, med ett lunchutrymme för kyrkogårdspersonalen.

Konstnärlig utsmyckning På en ”sprängsten från kyrkans grund” i minnes lundens damm står en bronsskulptur utförd av konstnären Bertil Berggren-Askerström, rest 1993. Skulpturen heter Hymn i Guds hand.

Kulturhistorisk karakteristik Katarina kyrkogård har en historia som sträcker sig från 1500-talet, men dagens form och plan har sitt ursprung i uppförandet av Katarina kyrka. Planens starka koppling till 1600-talets för staden så avgörande stadsplan, till kyrkans arkitektur och till 1600- och 1700-talets kyrkogårdsarkitektur ger Katarina kyrkogård betydande stadsplanehistoriska, arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden. Dessa värden återspeglas genom kyrkogårdens planform med huvudsakliga gångar och alléer, bevarade delar av ursprunglig muromgärdning med portaler samt kvarvarande äldre träd som vittnar om kyrkogårdens äldre sektionsindelning av jordningsytan. Här ingår även kyrkogårdens byggnader som det gamla skolhuset, bår- och benhuset samt gravkapellet i den södra gravkorslängan. De samhällshistoriska och arkitekturhistoriska värdena omfattar likaså uttrycken för de förändringar som Katarina kyrkogård genomgick under 1800-talets sista kvartal, då den gavs en friare parkkaraktär. De bevarade uttrycken för denna föränd-

ring är det karaktäristiska, dekorativa järnstaket, de större gräsytorna, kvarvarande rester av trädkransen, fritt placerade solitärträd samt mindre prydnadsträd och buskar. På Katarina kyrkogård utgör gravvårdarna på den äldre delen väster och söder om kyrkan ett rikt, väl samlat och representativt uttryck för såväl gravskick som gravkonst från fyra sekler, sentida gravvårdar över kända personer inräknade. 1940-talets urnlund samt 1990-talets minneslund utgör här representanter för den moderna tidens gravskick, införda efter accepterandet av eldbegängelsen.

Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkogården • Kyrkogårdens omgärdning och entréer i form av murar och portaler samt gjutjärnsstaket på stensockel med öppningar. • Gångarna och alléerna kopplade till kyrkans öst-västliga axel och till 1600-talets stadsplan. • Exemplar av gamla träd och trädsorter med lång hävd på Katarina kyrkogård.

Sedan slutet av 1870-talet har större delen av kyrkogården omgärdats av ett gjutjärnsstaket på stenfot, som här längs kyrkogårdens norra gräns 15 mot Högbergsgatan. Innanför staketet står några högvuxna lönnar.

• De fritt placerade träd och buskar som bidrar till kyrkogårdens parkkaraktär och lummighet. • De öppna gräsytorna med rik vårblomning. • Kyrkogårdens många olika typer av gravvårdar och gravplatser som visar på olika tiders begravningsskick.

• De äldre gravvårdarnas stora kulturhistoriska värden. • Urnlundens karaktär av 1940-tal med prydnadsbuskar och gångar lagda med röd kalksten i ett särskilt mönster. • Kyrkogårdens betydelse som grönmiljö på Södermalm.

Kronologi 1580-talets slut. Sturekapellet uppförs på motsvarande den sydvästra delen av dagens kyrkogård. Till kapellet hör en kyrkogård. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1654. Katarina församling bildas på Södermalms östra del.

1822–1824. Det gamla skolhuset i norr byggs ut till

dagens volym och utseende. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1833. De tre gravkoren längst i söder slås samman till ett

(Axel-Nilsson & Nordberg)

gravkapell.. (Axel-Nilsson & Nordberg, Ove Hidemark Arkitektkontor AB )

1656. Katarina kyrka grundläggs. Jean de la Vallées förslag

1873. Katarina församling ansluter sig till Norra begrav-

1657. Ett mindre skolhus uppförs mot fastighetsgränsen i

1878. En reglering till förmån för en kyrkogård av parkka-

1685–1696. Kyrkogården muromgärdas mot norr, väster och delvis mot söder. Portaler uppförs mot norr och väster. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1879. Kyrkogårdsmuren rivs och ersätts med ett gjut-

1710. De första trädplanteringarna, den nordvästra allén

1928. En portal till gravkapellet från 1833 tas upp i grav-

till situationsplan och utläggning av kyrkogården är från samma år. (Axel-Nilsson & Nordberg) norr, väster om kyrkan. (Axel-Nilsson & Nordberg)

anläggs. (Axel-Nilsson & Nordberg, Ove Hidemark Arkitektkontor AB)

1711–1712. Den södra portalen med intilliggande bår-

och benhus uppförs. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1719. Gången västerifrån mot huvudentrén stensätts. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1711–1801. Totalt tio gravkor uppförs mot den nordväs-

tra muren. Ett sista gravkor tillkommer 1879. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1723. Omfattande brand i området. Kyrkans torn rasar in och kyrkogårdens omgärdning skadas eller raseras. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1741–1746. Kyrkogårdsmuren med portaler återuppbyggs eller renoveras, samt kompletteras mot öster. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1747. Grindar till portalerna levereras. (Axel-Nilsson & Nordberg)

1779–1780. Kyrkogården regleras, alléer och enkla trädrader planteras. (Axel-Nilsson & Nordberg)

ningsplatsen och nybegravning på kyrkogården förbjuds. (Stockholms kyrkogårdsnämnd) raktär initieras. (Ove Hidemark Arkitektkontor AB)

järnsstaket. Delar av muren med portaler bevaras i nordväst och i söder. (Axel-Nilsson & Nordberg) korslängans sydgavel. (Ove Hidemark Arkitektkontor AB)

1945. Platsen framför kyrkans västentré ordnas och stödmuren med trappan mot söder tillkommer. (SSA)

1947. En urnlund anläggs i kyrkogårdens sydöstra hörn. (SSA, Ove Hidemark Arkitektkontor AB)

1958. En trädvårdsplan, som innebär en betydande gallring av träd, upprättas. (SSA)

1980-tal. De kvarvarande gångarna från 1870-talets

plan tas bort eller rätas ut och asfalteras. (Slutledning från situationsplaner, SSA)

1990. Kyrkan drabbas av en omfattande brand. Kyrko-

gården används för den byggnadshytta som upprättas. I samband med återuppbyggnaden höjs marknivån framför huvudentrén i väster.

1990–1991. En minneslund anläggs i kyrkogårdens sydvästra hörn. (Ove Hidemark Arkitektkontor AB 2004)

1995. En utbyggnad av urnlunden med planering för upptagning av ett omfattande antal nya gravplatser initieras. (SSA)

Översiktskarta Situationsplan över Katarina kyrkogård. Utsnitt ur DP/Map, Norr är uppåt i bild. Utsnitt ur DP/Map, Stockholms stads digitala kartarkiv.

En svängd gång på kyrkogårdens sydvästra del17 leder in till minneslundens kontemplationsplats med liten damm.

KÄLLFÖRTECKNING ATA Antikvarisk-topografiska arkivet DP/Map Stadens digitala kartmaterial med stadsplaner, aktuella och historiska SSA Stockholms stadsarkiv SSM Stockholms stadsmuseums arkiv Uppgifter från församlingen Axel-Nilsson, G, och Nordberg, T O:son, Katarina kyrka, Sveriges kyrkor, band VII häfte 2, Stockholm 1944 Ove Hidemark Arkitektkontor AB, Vård- och underhållsplan Katarina kyrka, Del C Kyrkogården, 2004 Lindhagen, Suzanne, Katarina kyrka, Låt kyrkorna berätta. Kulturhistoriskt skyddade kyrkor i Stockholms stift, CD utgiven av Stockholms stift 2007 Råberg, Marianne, Visioner och verklighet II. Stockholmskartor från 1600-talet. Monografier utgivna av Stockholms stad 54:2, Stockholm 1987 Stockholms kyrkogårdsnämnd 1886–1986. Jubileumsskrift, Stockholms kyrkogårdsförvaltning 1986