SMOCKA 2/23

DÅTID/SAMTID/FRAMTID

INNEHÅLL

Hälsning

Kroppsideal

Reportage: Psykisk ohälsa

Influencer om trender

Tony lever utan sociala medier

Kolumn om identitet

Digitalisering i skolor

Branschbyte

Virtuellt spinningpass

Recension: Book of Mormon

Kultur-tips

Kåseri: Korkarna från helvetet

Quiz: Har du huvudet på skaft?

Korsord: Hitta Gen Z-slangord

Det gäller inte bara att drömma, du måste våga

Ansvarig utgivare Jenny Stenberg-Sirén

Producent Nathalie Koskinen

Redaktion Indiana Cedergren, Eva Hällsten, Ida-Lotta Lind, Michelle Lindell Ojala, Mai Mäntylä, Anna Palmqvist, Henrika Sievänen, Ronja Stenberg, Einar Zilliacus

Layout Alexandra Berglund, Kalle Grönroos, Sigrid Hult, Ida Saari, Maja Svenfelt, Frida Wiksten Pärmbilder Mai Mäntylä, Ida Saari

Smocka är en mångmedial övningsredaktion av studerande vid Svenska social- och kommunalhögskolan och Arcada.

Paulina Blomqvist om branschbyte s. 18.

göra någonting.

Samtidens vackra kaos

Att leva i nuet kan vara något av det svåraste jag vet. När jag slår upp ögonen på morgonen är det första jag tänker: ”vad jag ska ha på mig”, ”var jag ska äta lunch” och om jag på kvällen ska knalla iväg till gymmet eller slappa hemma tittandes på Real Housewives of Beverly Hills. Jag befinner mig konstant med ena foten i framtiden.

Samtiden vi lever i är ett kaos. Aldrig har vi någonsin haft så många vägar att gå, alternativ att välja mellan, trender vi kan följa och val att göra. Allt är möjligt, och samtidigt känns det emellanåt svårt och hopplöst att behöva navigera i djungeln av möjligheter. Det är därför det kanske känns lättare att blicka framåt (eller bakåt) för att slippa hantera nuets villervalla.

”Sök det vackra i det fula”, säger professor Elina Oinas i den här tidningen. Det är kanske exakt det som vi måste försöka göra; leta efter det vackra i samtidens kaos. Men givetvis aldrig glömma bort de som inte har möjligheten och privilegiet att kunna hitta till det vackra.

Under den här tidningens produktionsvecka har jag inte haft något annat val än att till fullo leva i nuet. Varje dag, timme, minut och sekund har varit betydande för att nå den slutgiltiga produkt vi nu har i handen. De små idéfröna från förra fredagen har vuxit till brokiga, analytiska, roliga, skarpa, kreativa och värdefulla text-skapelser.

Nathalies topp 3 just nu

1.

Frysta dumplings

Nathalie Koskinen, tidningsproducent

FOTO: MAI MÄNTYLÄ

Bränn bort det snäva kroppsidealet

Från getingmidja till ”clean girl” – idealen som människor i samhället förväntas sträva efter ändras jämt. Kroppspositivismen har tagit strid mot dem.

Kroppspositivismen är en rörelse som vill motarbeta begränsande skönhetsideal för att människor ska tycka om sin kropp precis som den är. Rörelsen är en hyllning av varierande kroppar och att alla inte försöker nå samma ideal. Det ger en större representation av de kroppar som syns.

– Även de som tar kroppspositivismen på allvar kan ändå känna tankar om att längta till att vara lite smalare, säger professor Elina Oinas som forskat inom hälsa.

Anledningen till att vi i dag har ett fokus på kroppen är för att vi är väldigt sårbara. Kroppen är inte evig, även om vi ibland låtsas vara eviga. På grund av detta känner vi ett behov av att ta hand om kroppen och utnyttja den till sitt fullaste potential.

– Vi använder kroppen som ett visitkort, säger Oinas.

Fast det finns en tendens i vår kultur till objektifiering av kroppen, det blir inte lättare av att vi inte kommer ifrån våra kroppar. Oinas tror inte att kroppspositivismen skulle kunna bidra med för mycket fokus på kroppen. Det är oundvikligt att inte ha en nära relation till sin kropp, och därför är det bra att visa olika skönhetsideal.

– Just nu är kroppspositivismen bara häftig och viktig, säger Oinas.

Att försöka nå det onåbara

Träning och synen på kropp är ofta sammansvetsade. Att träna för att se ut på ett visst sätt är en vanlig

företeelse. Oinas menar att man ändå kan träna och bry sig om hur man ser ut, och ändå inte vilja se ut som idealet. Ett av målen med kroppspositivism är att hur man mår och ser ut ska föras samman.

– Utseende är i sig inte något förtryckande, men det kan bli det om man ger makten till åskådare och inte definierar det för sig själv, säger Oinas.

Människor är sociala djur och därför bryr vi oss om vad andra tycker. Enligt Oinas ska man kanske inte strunta i allt och alla. I stället kan man söka sig till likasinnade och alternativa ideal.

Fördomar och kommentarer om andras kroppar är vanligt, speciellt på sociala medier. Ett intresse för andras kroppar är helt okej, bara det inte är fördömande. Oinas lyfter fram att man aldrig kan veta vad någon går igenom.

– Ytlig kritik är även farligt för en själv och det gynnar inte någon i längden, säger Oinas.

Kroppspositivismen försöker motverka att vi måste leva enligt ett och samma samhällsideal. Oinas poängterar att man borde undvika att tala om ett universellt ideal, eftersom det indikerar på att det inte skulle finnas flera olika. Många människor hoppas nå det onåbara idealet. Enligt Oinas skapar det en idé om en tävling, där de fula alltid förlorar.

– Det är bättre att söka det vackra i det fula.

Forskaren Oinas tips för att motstå kroppsideal

1. Ta vara på den väg (kroppspositivism) som redan öppnats för att tänka annorlunda. Om man bara håller sig till rådande kroppsideal, så är det ganska svårt att inte se det som det enda neutrala. Kolla ditt flöde på sociala medier! Vad är det som kommer fram där?

2. Sök njutning i det du gillar kroppsligt och ta det på allvar. Testa att göra något galet. Lek med det fula och kom ihåg att skammen inte ska ligga på dig.

3. Viktigast av allt är att göra det som känns bekvämt för dig.

Statistik

73 % av unga kvinnor känner utseendepress

Källa: Children’s World, Sifo, Obesity Society, Yle

Michelle Lindell Ojala

Elina Oinas har forskat om hälsa och kroppen. FOTO: Michelle Lindell Ojala

Förstavårdare maktlösa inför ungas psykiska ohälsa

Ungas psykiska hälsa och känsla av hopplöshet oroar förstavårdare Albert Björkestam. Då han möter unga som behöver psykiatrisk vård upplever han att akutvården inte kan hjälpa dem.

Text: Ida-Lotta Lind

FOTO: Matilda Sjöblom

Om en vän mår psykiskt dåligt är det viktigaste att kunna lyssna, anser Albert Björkestam.

– Det var nära att vi inte skulle ha varit här när ni kom.

Förstavårdaren Albert Björkestam och hans kollega har just återvänt till Sibbo räddningsstation. De var på en utryckning, den andra för dagen.

I sitt arbete vid Östra Nylands räddningsverk möter Björkestam många unga personer som mår psykiskt dåligt. Han är förstavårdare sedan 14 år tillbaka och utbildar också i första hjälpen. Han bekräftar att rapporterna om ungas psykiska ohälsa ska tas på allvar. I sitt eget yrke ser han endast toppen av isberget.

– Där under finns fruktansvärt mycket som vi inte ens ser, säger Björkestam.

Coronapandemin förvärrade den psykiska hälsan hos unga, men enligt Björkestam har problemen funnits långt före det. Det oroar honom.

– Det som kanske skrämmer mig mest är hopplösheten hos ungdomar. Det är obehagligt att se när en 13-åring konstaterar att den inte längre har något att leva för, säger Björkestam.

Vad får en 13-åring att känna en sådan hopplöshet att livet inte är värt att leva? Ensamhet och stora krav, tror Björkestam.

– Vi är mycket ensamma idag. Vi har inte släkten, familjen och samhället nära på samma sätt som tidigare. Redan i ett tidigt skede av livet är kraven jättehöga. Man ska vara en viss typ, välja rätt studier, ha pengar, rätt sorts utrustning, kläder och bilar, berättar Björkestam.

Kraven är både orealistiska och omöjliga att uppnå.

Många av förstavårdarnas uppdrag handlar om annat än olyckor och akuta situationer, till exempel att ge information.

Det finns ingen mirakelmedicin Då en ung person inte längre klarar av att leva ett normalt liv och föräldrarna försökt allt, ringer de efter hjälp. Ungdomar över 16 ringer själva efter hjälp istället för föräldrarna. Det sker då rädslan slår till och personen har skadat sig själv eller har tankar om att göra sig själv illa. Vid allvarliga fall handlar det om självmordsförsök och självmordstankar.

På plats blir förstavårdarnas uppgift att ta reda på vad som har hänt och bedöma situationens allvar. Ibland hjälper det att bara diskutera eller att få bort personen från platsen som utlöst situationen. I vissa fall påbörjar förstavårdarna den ungas process för att få psykiatrisk vård. Björkestam känner ändå att det inte finns så mycket de kan göra eller erbjuda.

– Vi är fruktansvärt maktlösa. Vi har inte någon mirakelmedicin för sådana situationer, säger Björkestam.

Björkestam konstaterar också att de inte är specialiserade på att ge långvarig hjälp. Han ser deras jobb mer som att vara en utomstående mellanhand som erbjuder omedelbar hjälp på plats.

– Att ringa ambulans är rätt drastiskt och ingen lösning. Då det kommer till psykvård är ambulans som ett plåster. Ett lite för litet plåster, säger Björkestam.

Det som kanske skrämmer mig mest är hopplösheten hos ungdomar.

Albert Björkestam jobbar vid Östnylands räddnignsverk i Sibbo. I sommar flyttar räddningsverket till en ny efterlängtad räddningsstation vid Oljevägen utanför Nickby centrum.

Förstavårdare Albert Björkestam svarar om psykisk ohälsa

Vad är skillnaden mellan panikattack och psykos?

En person som har en panikattack har, som benämningen säger, panik och har svårt att lugna ner sig själv. Personen kan behöva utomstående hjälp till det. Personen är mentalt kvar i den här världen, till skillnad från den som är i psykos.

En person i psykos har tappat verklighetsbilden, hallucinerar och det är svårt att kommunicera med personen. En person som är i psykos kommer inte själv ut ur tillståndet utan behöver psykiatrisk hjälp.

Ett ställe dit unga kan gå Björkestam anser att det system vi har idag gällande psykisk vård inte fungerar.

– Tyvärr fungerar inte psykvården i Finland för tillfället. Vissa kan få hjälp, men det är inte tillräckligt. Det är en tråkig sanning, men det är så jag ser det, säger Björkestam.

Björkestam önskar mer satsningar på förebyggande verksamhet med låg tröskel. Han efterlyser fler motiverade och kunniga personer i skolvärlden och på ungas fritid. Personer som kan reagera snabbt.

– Det ska finnas ett ställe dit unga kan gå och på det stället måste man kunna reagera med en gång, säger Björkestam.

En person som skurit upp sina armar från handled till armveck och är i behov av psykisk hjälp, kan idag få beskedet att nästa lediga tid till en psykolog är om sex månader.

Björkestam säger att han varit med om flera sådana fall.

Lyssna på riktigt Vänner och anhöriga till personer som lider av psykisk ohälsa kan i förebyggande syfte fråga hur personen mår, och lyssna.

– Lyssna och lyssna på riktigt. Avbryt inte och kom inte heller med goda råd, utan lyssna. Visa att du lyssnar och har äkta tillit. Det personen berättar ska inte gå vidare om inte personen själv vill det, säger Björkestam

Om vännen märker att det börjar gå utför rekommenderar Björkestam att fråga om personen behöver hjälp. Målet är att få personen att öppna upp, endera åt vännen eller någon annan. Exempelvis skolhälsovården.

Detta hoppas Björkestam sker långt innan situationen blir katastrofal och ambulans måste tillkallas.

Albert Björkestam har utbildat personer i första hjälpen sedan 2011. Behovet av kunskaper i första hjälp kommer att bestå då det alltid kommer att ske olyckor och sjukdomsfall.

En DM-konversation

I en värld där vi kan dela våra tankar och åsikter genom att trycka på “send” är det självklart att vi påverkas av andra människor. Kanske vi skrollar på sociala medier och ser någon med en specifik klädstil? Kanske någon använder en ny applikation? I dag byts trenderna i en sådan takt att man även pratar om mikrotrender, vilket betyder att specifika produkter trendar, men ofta även dör ut lika snabbt. I stället för en klädstil som trendar kan det vara en fiskarhatt eller tunna scarfar som gör det. Jag kontaktade livsstilsinfluencer Lotta-Sofia Saahko (@lottasaahko) via Instagram och frågade hur trenderna påverkar hennes jobb i den föränderliga vardagen.

Du har arbetat med sociala medier i flera år, hur tycker du att trenderna som verktyg har förändrats under denna tid?

Det finns många trender och de påverkar hur mycket synlighet inlägg får på sociala medier. Vi har till exempel gått från foton och texter till videor, och ju kortare videor desto bättre. Jag tror att människors koncentrationsförmåga har försämrats, så de föredrar snabbt innehåll.

På TikTok är det särskilt vissa ljud som är "trendiga", och då försöker alla influencers göra en video med det trendiga ljudet så snabbt som möjligt. Personligen deltar jag inte i dem särskilt ofta, men jag försöker själv skapa trendiga ljud och Tiktokutmaningar utmaningar.

Påverkas du eller dina inlägg av de ständigt föränderliga trenderna på webben, och i så fall hur?

Jag har flyttat mitt fokus från Instagram till Tiktok, och jag lägger också upp mer videor på Instagram. Även andra typer av trender påverkar mig, till exempel klädmärken — jag märker att jag ofta köper produkter som rekommenderas till mig på sociala medier!

Hur märker du av trender?

Henrika Sievänen

Lotta-sofia Saahko är en livsstilsinfluencer och författare FOTO: Meri Lantela

om trender

Vad påverkar antalet interaktioner och visningar du får?

Om videon är kortare än 15 sekunder, om jag deltar i ett kontroversiellt diskussionsämne eller om jag gör något som skiljer sig mycket från massan. Då får jag många kommentarer, alltid både positiva och negativa.

Hur viktigt tycker du att det är att fästa uppmärksamhet vid trender?

Jag tror att det viktigaste är att innehållet följer din egen stil, är estetisk och publiceras tillräckligt ofta, helst dagligen. På så sätt lever kontot och växer. Jag tycker inte att användningen av trendiga ljud har lika stor inverkan (på kontots synlighet) som ovanstående faktorer.

Jag märker att jag ofta köper produkter som rekommenderas till mig på sociala medier!

Trender som trendar igen

Y2K: ”The year 2000” är dagens trendigaste modeinspiration. Klädstilen från början av 2000-talet; jeans med låg midja, tubtoppar och cargobyxor är tillbaka och i större utsträckning än någonsin.

Moon Boots: De har hittat tillbaka till sin plats i rampljuset igen. I gamla bilder från våra föräldrars arkiv ser man att de var lika omtyckta på 80-talet som nu.

Minikjolar: En trend som kan kopplas med både Y2K och många andra stilar har på de senaste tiderna vuxit i popularitet. Vi har kändisar som Paris Hilton och Christina Aguilera att tacka för denna trend.

Chokers: En välkänd åsiktsbildare. De var en stor grej på 90-talet, de försökte även göra en comeback tidigare på 2010-talet och är nu tillbaka igen. Denna gång en aning mer minimalistisk.

”Jag vill inte vara en del av det här experimentet”

FOTO: MAI MÄNTYLÄ

Toni studerar informationsnätverk på Aalto-universitetet.

Toni

Att få kontakt med Toni, 25, kan förefalla lite knepigt för den som är van vid att kunna nå vem som helst via Whatsapp, Snapchat eller Instagram. Toni går nämligen inte att hitta på någon av dessa plattformar. Han har ett Facebookkonto som han knappt använder och har aldrig haft lust att dela med sig om sitt liv på internet.

–Jag har aldrig upplevt ett behov av de här tjänsterna. Att ta bilder med min telefon intresserar mig inte och det är vad till exempel Instagram går ut på, säger Toni.

Det är inte bara ointresset för att knäppa bilder i vardagen som fått Toni att välja bort vissa sociala medier. Frågor om datasekretess oroar honom, vilket bland annat är orsaken till att han inte använder Whatsapp. Meddelandetjänsten ägs precis som Facebook och Instagram av företaget Meta och Toni tvivlar på att kommunikationen på plattformen är så privat som den uppges vara. Whatsapp hävdar att alla chattar är krypterade och att ingen tredje part kan ta del av de meddelanden som skickas. Toni förhåller sig skeptiskt till detta.

– Whatsapps end-to-end-krypteringssystem är mera marknadsföring än datasekretess. Jag är orolig över att de har uttryckt att de vill vara mer företagsvänliga, vilket sällan är bra för användarna själva, säger Toni.

Istället för Whatsapp använder Toni den ryska motsvarigheten Telegram. Han upplever det som en fördel ur ett datasekretessperspektiv att plattformen är utvecklad av två programmerare från Ryssland, ett land där yttrandefriheten är begränsad.

– Det är ofta ett gott tecken ur ett säkerhetsperspektiv ifall en kommunikationsplattform är skapad i ett land

där man inte kan säga vad man vill och behöver kunna hålla meddelanden hemliga, förklarar Toni. Orolig för framtiden

Toni tycker inte om hur mycket man kan få reda på om vem som helst på internet. Han öppnade själv ett Facebookkonto när han var 13 och poängterar att de som öppnat konton i den åldern och aktivt publicerat innehåll har dokumenterat en stor del av sitt liv på internet. Själv använder Toni knappt sitt konto alls. Han oroar sig för de generationer som växer upp med sociala medier ständigt närvarande.

– Det är väldigt svårt att veta hur det kommer att påverka människors hälsa på längre sikt och därför känner jag att jag inte vill vara en del av det här experimentet. Mänskligheten klarade sig väldigt länge utan sociala medier och jag tycker inte att det är värt att ta risken, berättar Toni.

Diverse sociala medier har kritiserats för hur mycket information de samlar om sina användare. Algoritmer används för att skräddarsy personliga innehållspaket med syfte att få människor att tillbringa mer tid på sociala medier. Toni är inte särskilt orolig för att något företag skulle samla information specifikt om honom, men bekymrar sig för de samhälleliga konsekvenserna.

Fortsätter på följande sida

Så populära är de olika sociala medierna bland finländska ungdomar

Andel användare

Kan man klara sig utan sociala medier trots att alla andra har det?

studerar informationsnätverk på Aalto-universitetet och har valt att använda sociala medier så lite som möjligt.

– Till exempel på Facebook har det spridits extremistiska politiska åsikter och människors beteende har ändrats enligt det innehåll de konsumerar. Algoritmerna är problematiska eftersom sådant innehåll som lockar någon att vara mer på Facebook kan ha som bieffekt att personen i fråga radikaliseras, säger Toni.

Upplever inte utanförskap

Trots att Toni avviker från majoriteten genom att inte använda sociala medier upplever han inte ett utanförskap i sociala sammanhang. Han berättar att det inte är helt ovanligt bland hans jämnåriga att trappa ner användningen av sociala medier. Bland hans studiekamrater finns det också andra som tänker i liknande banor.

– De som studerar datateknik är ofta allra minst intresserade av att använda sociala medier. När man börjar förstå hur det verkligen fungerar förlorar man ofta intresset för att vara en del av det, förklarar Toni.

Toni upplever inte heller rädsla för att gå miste om något roligt, eftersom de flesta föreningarna på Aalto

Toni tror att alltfler i framtiden kommer att välja bort sociala medier. Bild: Mai Mäntylä

gått över till system som inte kräver att man har sociala medier för att hitta information om och anmäla sig till evenemang. Även om Toni inte känner något behov av sociala medier erkänner han ändå att han antagligen skulle förhålla sig annorlunda ifall han skulle vänja sig vid att vara aktiv på någon plattform.

– Skulle jag använda Instagram i ett år skulle det säkert vara svårt att sluta, eftersom jag skulle vänja mig vid den kulturen, berättar Toni.

Toni vill inte kritisera andra människor för att de använder sociala medier även om han själv är skeptiskt inställd på grund av ovissheten om de långsiktiga konsekvenserna. Han tror ändå att allt fler i framtiden kommer att välja att gå samma väg som han.

– I något skede kommer det antagligen att bli trendigt att vara gammalmodig och inte använda sociala medier överhuvudtaget, säger Toni.

Einar Zilliacus

En röra med kryddor från två olika kryddskåp

Min identitet är ett stort frågetecken. Blir jag tvungen att presentera mig rabblar jag upp det vanliga: namn, ålder och att jag är stolt Helsingforsbo. Ofta möts jag ändå av frågan om varifrån jag är, på grund av mina mörkare drag. Halvindisk, svarar jag, och drar mig för följdfrågan som väntar: "Pratar du indiska?". Bortsett från att indiska inte är ett existerande språk, leder den oskyldiga frågan till en inre kris. Tvungen att säga nej, känner jag hur det välbekanta bluffsyndromet kickar in. Etnicitet och identitet har en stark koppling. Särskilt nu när diskussionen om rasism vuxit under de senaste åren. Frågan "Är jag tillräckligt indisk?" kryper fram ur bakhuvudet.

När jag var liten brukade jag ofta sitta i pappas famn efter middagen och be honom berätta om hans barndom i Indien. Jag satt i tryggheten av hans armar och lyssnade ivrigt hans berättelser om apan som stal hans lilla röda radio. Historierna från den indiska djungeln var det bästa jag visste. Jag måste medge att jag under en längre period trodde att Mowgli var baserad på min pappa. Jag är väldigt stolt över att vara min pappas dotter, men är jag berättigad att identifiera mig som indisk? Min pappa är indisk och jag har ärvt mitt utseende och min förkärlek för mango av honom. Men kulturmässigt är jag finsk. Jag är född i Finland. Jag pratar finska och svenska. Jag går i bastun och undviker onödiga sociala interaktioner. Även om jag har ett stort intresse för den indiska kulturen, kan jag inte säga vad det innebär att vara indisk.

I andras ögon är jag ändå inte tillräckligt finsk. Som finlandssvensk befinner jag mig redan i en minoritet, men mitt utseende sätter mig i en ännu mindre grupp. Att kundbetjänare ofta börjar prata engelska med mig fungerar som en vardaglig påminnelse om min otillräcklighet. Är jag på lunch med min mamma, som är blond och så vit att hon bränner sig mitt i vintern, kopplar de sällan samman oss som mor och dotter. Missuppfattningen kan upplevas som trivial, men för mig skapar den ännu mer avstånd från min finska identitet. Det påminner mig om hur olik jag upplevs i jämförelse med den traditionella finnen, såsom min mamma.

Ingenting har dock fått mig att känna mig mindre finsk än när jag insjuknade i blodpropp för några år sen. I epikrisen efter mitt sjukhusbesök skrev läkaren som orsak till hälsoproblemen som de inte medicinskt

kunde besvara: "indisk pappa". Där stod det svart på vitt att jag, ner till min genetiska uppsättning, inte är tillräckligt finsk för den finska hälsovården. Lustigt nog blev jag stolt. Det finns ett konkret bevis på min etniska identitet, även om beviset är något rasistiskt. Bluffsyndromet lättade lite. Åtminstone är jag tillräckligt indisk för Finland.

Bekräftelse är viktigt, men när jag nu reflekterar över min identitet inser jag att jag rotat den lite väl mycket i andras uppfattningar. Identitet är ju personligt. Hur man än vänder på steken är jag, sist och slutligen, halvindisk och halvfinsk. Då är det kanske helt okej att inte identifiera sig till 100 procent med någondera. Jag har privilegiet att kunna välja det bästa ur två kulturella identiteter. En röra med kryddor från två olika kryddskåp. Även om kryddorna i det ena skåpet är något smaklösa, men den finska matkulturen är en diskussion för en annan gång.

Ronja Stenberg

Historierna från den indiska djungeln var det bästa jag visste.

FOTO: MAI MÄNTYLÄ

Pekplattorna framme, datorerna borta

Den nya läroplanen ger barnen rättigheten att utveckla sin digitala kompetens. Klassläraren

Vanessa Grönqvist ser vad det betyder i verkligheten. – Digitala verktyg är nyttiga, men man måste klara av att skriva för hand, säger hon.

Vanessa Grönqvist jobbar sitt fjärde år som klasslärare i Cygnaeus-enheten vid Norsens grundskola i Helsingfors. De två första åren jobbade hon med årskurs 1-2, och för tillfället jobbar hon med årskurs 3-4. Datorerna används flera gånger i veckan och främst för att producera texter.

En fördel med digitaliseringen är att många läromedel har blivit smidigare. Grönqvist berättar att det exempelvis är skönt att kunna rätta elevers texter via datorn.

– Jag är personligen glad att de flesta läromedlen finns digitalt, eftersom jag inte behöver släpa runt på en massa olika läroböcker, berättar Grönqvist.

Grönqvist förklarar att de endast använder sig av datorer i årskurs 3-4, medan årskurs 1-2 använder sig av pekplattor. Trots att skolan blivit väldigt digital, kan man ändå inte alltid räkna med att ha tillgång till dator.

Hon berättar att hon måste koordinera med sina kollegor om användningen av datorerna. Det här beror på att Helsingfors stad har en kvotering för hur många digitala verktyg det finns per elev i lågsta-

diet, till skillnad från högstadiet.

Då Grönqvist gick i lågstadiet var de enda digitala verktygen datorer som fanns i klassiska datasalar.

– Det fanns inget krav på att man skulle behöva egen dator i gymnasiet. Datorerna användes för längre texter och mer invecklade skolprojekt. De fanns alltid tillgängliga i skolan, säger 29-åriga Grönqvist.

Grönqvist påstår att de största skillnaderna sedan hon gick i skolan är barnens inställning. I dag är eleverna mer självständiga och tar mer eget ansvar för sin skolgång. Annars skiljer sig upplägget för undervisningen inte mycket sedan hon själv gick i skolan.

Digitala verktyg kräver övning Digitaliseringen har fungerat naturligt för Grönqvist. Samtidigt tycker hon att digitaliseringen inte är helt felfri. Det kan till exempel ta upp massor av lektionstid då barnen ska lära sig hur tekniken går till. Man måste räkna med att det tar tid innan eleverna anpassar sig. – Digitala verktyg är nyttiga, men man måste också klara av att skriva för hand. Att skriva för hand

främjar minnet och inlärningen, säger Grönqvist.

I och med att de digitaliserade verktygen ökar har skolan en fast regel om att eleverna inte får använda sina telefoner på lektionstid.

– Det är inte en strid jag behöver ta med mina elever, vilket är jätteskönt, säger Grönqvist.

Grönqvist har bekantat sig med forskning om hur digitaliseringen påverkar inlärningen och att den enligt statistiken har försämrats. Hon anser att det delvis är på lärarnas eget ansvar hur mycket de använder sig av digitala verktyg. De måste själva tänka igenom vad som är mest relevant att genomföra digitalt.

– Som lärare behöver man rannsaka sig själv och ifrågasätta varför man föredrar att eleverna gör det digitalt istället för för hand. Man borde fokusera på att använda digitala metoder i sådana situationer där de verkligen kommer till nytta, berättar Grönqvist.

I klassen finns teknik som främst används för att producera texter.

Indiana Cedergren

Förut spelade vi musik på instrument, nu spelar vi på Ipad

När jag var liten hade alla barnen i min klass en Nokia flip phone. När jag fyllde sju år fick jag min egen och var så glad. Den användes enbart för att ringa eller skicka sms till mamma. Inte skulle jag någonsin ha trott att digitala metoder skulle bli en så stor del av utbildningen som den är i dag. Jag jobbade en kort tid på lågstadiet som vikarie och blev chockad av hur upplägget såg ut. På musiklektionerna öppnade vi inte ens en fysisk sångbok, utan sjöng istället med i ett klipp från Youtube.

Det som förvånade mig mest var när vi skulle spela piano. Jag förväntade mig att vi skulle sätta oss vid ett fysiskt piano eller en synt. Men det var inte fallet: istället drog barnen fram sina pekplattor och spelade piano på en app. Jag blev extremt upprörd av detta. Det var sorgligt att se hur man är besatt av skärmen redan i så ung ålder.

Är detta faktiskt det enda sättet som barn kan lära sig?

Jag levde länge i uppfattningen att skolundervisningen blivit så här digital. Men jag har nu fått en inblick i vardagen på andra skolor som jag har besökt. Det kan givetvis se olika ut i olika skolor. Alla prioriterar annorlunda. Digitaliseringen ger barnen redan i ung ålder möjligheten att öva upp sin digitala kompetens, vilket jag själv inte hade möjlighet till att göra när jag var barn. Digitala verktyg kan vara nyttiga, men gränser borde definitivt finnas. Musik är inte något som borde utföras på digitala verktyg, utan med fysiska instrument.

Indiana Cedergren

Jag är personligen glad att de flesta läromedlen finns digitalt.

FOTO: MAI MÄNTYLÄ

Branschbyte är ett sätt att förverkliga drömmar

Grundskola, högstadium, gymnasium, universitet och sedan ut i ett 50-årigt arbetsliv. I Finland förväntas de flesta följa den här modellen, som anses vara den gyllene vägen till en framgångsrik karriär. Ändå har arbets- och branschbyte blivit en regel mer än ett undantag. Diskussionen om omskolning ligger däremot långt efter.

En framgångsrik karriär betyder nte nödvändigtvis ett tillfredsställande liv. 33-åriga småbarnspedagogen Paulina Blomqvist bestämde sig förra året att börja studera på nytt. Efter att ha arbetat som förskollärare i drygt sex år, kände hon ett behov av ett mera kreativt arbete.

– Det finns nog kreativitet inom småbarnspedagogik men det är mera ämnat för barnen. Nu är det kreativa arbetet mera personligt, säger Blomqvist.

Efter ett år av aktivt surfande på nätet, sökte sig Blomqvist till visualist yrkesexamen vid Prakticum. Hon blev beviljad studieledighet och får nu understöd från Sysselsättningsfonden. Även om själva bytesprocessen är relativt enkel och stödjande resurser är lätt

åtkomliga på nätet, kan det vara svårt att ta det första steget.

– Det talas för lite om att också vuxna studerar. Ifall man inte ser andra vuxna göra det, kan det hända att man inte inser att det är ett alternativ, förklarar Blomqvist.

Unga är tvungna att redan i högstadieåldern börja planera sin arbetsinriktning. Vilka tillvalsämnen de satsar på påverkar valet av andra stadiet. Andra stadiet, i sin tur, påverkar utbudet för tredje stadiet och vilka yrken de kan ha i framtiden. De här valen som unga gör betonas som slutgiltiga för deras framtid, men det reflekterar inte det egentliga arbetslivet.

Yrkesexamens studerande vid Prakticums visualistlinje planerar sitt slutarbete i marknadsföring. FOTO: Ronja Stenberg

– Det händer lätt att du fastnar inom branschen som dina första studier leder till. Jag tycker man ska våga pröva på annat också. Det som du studerar först, är inte ditt sista alternativ. Det finns alltid nya dörrar, säger Blomqvist.

"Normen är fortfarande att det man väljer att studera först blir ens karriär"

Branschbyte har blivit ett vanligare fenomen under de senaste decennierna. Det ligger i människans natur att vara nyfiken och vilja prova på nytt, men tröskeln för att byta karriär är ganska hög. Det finns sociala förväntningar på hur en så kallad "riktig" vuxen ska bygga upp sitt liv. Att lämna ett välbetalt arbete för att utforska nya möjligheter som ger större tillfredsställelse upplevs ofta som socioekonomiskt ansvarslöst. Speciellt då många vuxna har familj eller liknande ansvar, som kräver ekonomisk stabilitet och trygghet.

– Många som väljer att byta karriär känner ett behov att motivera sitt beslut för att lindra andras fördomar, säger Ingrid Biese, universitetslektor i sociologi.

Samtidigt får de flesta som väljer att byta bransch höra "Wow, vad du är modig!" och "Jag skulle också vilja". Under våren 2023, har Biese tillsammans med Jan Sten, fungerat som ledare för pilotprojektet "Prao för vuxna". Projektet är till för att underlätta branschbyten genom att skapa möjligheter för vuxna att bekanta sig med andra yrken. Pilotprojektet tar slut den sista juni och projektets nästa steg är oklart. Projektet visade dock att det fanns ett stort intresse för att prova på flera branscher.

– När vi har skrivit om projektet på sociala medier har intresset varit helt enormt. Vuxna i alla åldrar verkar vara väldigt nyfikna på det. Det verkar finnas en beställning på den här typen av program, säger Biese.

Normen är fortfarande att det man väljer att studera först blir ens karriär, men det finns andra möjligheter. Sitter man och drömmer om ett annat yrke, finns det flera resurser som är till för att stödja vuxna som vill skola om sig. Studieledighet, till exempel, kan beviljas åt personer som haft samma arbetsplats i 12 månader. Då har man kvar sin arbetsplats efter att studierna tar slut. Ekonomiska hinder kan sänkas med hjälp av studiestöd. Förutom studiestöd från Folkpensionsanstalten, kan man ansöka om vuxenutbildningsstöd från Sysselsättningsfonden såsom Blomqvist gjort.

– Det gäller inte bara att drömma, du måste våga göra någonting. Ju mer du vågar desto mindre ångrar du, säger Blomqvist.

Ronja Stenberg

Ingrid Biese hade en slingrig väg till universitetslektor i sociologi och jobbar nu med att underlätta branschbyte för andra. FOTO: Martina Uthardt

"Jag hade nog länge tänkt på att jag vill göra något nytt" säger småbarnspedagogen Paulina Blomqvist. FOTO: Ronja Stenberg

Det gäller inte bara att drömma, du måste våga göra någonting.

Spinning i öppna landskap

Virtuell spinning på gymmet är för dig som vill svettas ensam och se världen samtidigt.

Passet bjuder på en berg-och-dalbana av känslor och upplevelser.

Spinningsalen i Gloets Unisport är tom. Ingen glad och sprallig instruktör är där för att hälsa mig välkommen. Jag ska delta i den virtuella spinninglektionen Spin virtual tour 55. Klockan är 10.40 och om fem minuter börjar videon på stora skärmen längst fram i klassen visa fina vyer i 55 minuter. När klockan slår 10.45 börjar vyerna röra på sig och en färdiginspelad röst hälsar mig välkommen. Rösten berättar ingenting om hur jag ska ställa in spinningcykeln. Om det här var min första spinninglektion, skulle jag vara helt i blåsten. I en tom sal börjar jag ensam cykla enligt instruktionerna från den virtuella instruktören.

Eva Hällsten

utan instruktör

Jag börjar med att cykla i centrala Chicago. Det finns en klocka uppe i högra hörnet av skärmen, så jag lätt kan följa med hur länge lektionen har pågått. Nere till vänster dyker en illustration av en cyklist upp. Den ersätter den fysiska instruktören. Cyklisten uppenbarar sig varje gång vi byter ställning på cykeln. Nästan igenom hela Chicago cyklar jag stående och när cyklisten dyker upp i hörnet ser jag att jag egentligen borde ha suttit. Det är en utmaning att veta hur jag ska cykla och hur länge då jag inte ser instruktören hela tiden. Eftersom jag är ensam kan jag inte heller kolla hur andra cyklar. Men det var lätt att hänga med i vilken takt jag ska ta mig framåt: då vyn rör sig snabbare spurtar jag, då vyn rör sig långsammare saktar jag in.

Nästa vy är Alperna i norra Italien. Det är fint, men snöigt. Jag börjar nästan frysa och känna en kall blåst när jag ser vyerna, eftersom jag cyklar i endast t-skjorta och springbyxor. Under cykelturen ger instruktörsrösten tröstande och uppmuntrande respons på engelska, såsom ”you are doing amazing” och ”looking good”. Dessa kommentarer känns inte genuina eftersom rösten inte ser mig och det varken känns fantastiskt eller ser bra ut.

Cykelturen fortsätter i de vackra Alperna, men nu mitt i allt i Schweiz. Det som stör mig är att videon hoppar från en plats till en annan. Jag cyklar först uppe i bergen, men plötsligt hoppar vyn till en liten by nedanför topparna. Överlag är alla videor så välgjorda att jag emellanåt har svårt att se ifall det är en verklig video från Alperna eller en datoranimering.

Den sista etappen av cykelturen är i en mörk skog, med dyster och skrämmande musik. För mig känns det som att jag är offret i en skräckfilm och jag har ingen lust att fortsätta cykla längre och längre in i skogen.

Självdisciplin och vilja behövs

Virtuell spinning är ett bra alternativ för dig som är van med spinning från förr, eftersom det kan vara svårt för nybörjare att hänga med när det inte kommer några instruktioner kring det praktiska. Dessutom finns det inte en fysiskt närvarande instruktör som går bland den cyklande publiken och vrider på motståndet. I det här alternativet finns det inte någon som håller reda på att du faktiskt gör det som den färdigt inspelade rösten säger. För virtuell spinning behöver du alltså stark självdisciplin och vilja

You are doing amazing!

för att göra det du blir tillsagd. Behöver du en drivande och uppmuntrande instruktör som ser dig är en vanlig spinninglektion högst sannolikt bättre för dig.

Spin virtual tour 55 verkar inte vara särskilt populär eftersom det den kommande veckan inte finns en enda anmäld deltagare, fastän lektionen ordnas sex gånger per vecka. Av mig får lektionen sammanlagt 6,5 spinningcyklar av 10. Det var fint att se världen samtidigt som jag tränade. Lektionen skulle vara bättre om videon inte hoppade från en plats till en annan och om jag skulle ha sett instruktören på skärmen hela tiden.

Sista cykelturen i en mörk skog med dyster musik FOTO: SONJA SAJAVAARA

Book of Mormon provocerar och briljerar

Det är 12 år sedan Book of Mormon spelades för första gången, men än idag lockar den stora publikskaror. Smockas reporter var på plats på the Prince of Wales Theatre i London för att recensera den kontroversiella musikalen.

Book of Mormon är en musikalkomedi som handlar om två mormoner som skickas till Uganda som missionärer för att omvända och döpa lokalbefolkningen. Tillsammans utgör de en rätt klyschig duo bestående av en hjälte och en antihjälte. Äldste Price är lång, stilig, välvårdad och vältalig, medan hans kompanjon, äldste Cunningham, är kort, tjock, rufsig och väldigt vimsig.

När de anländer till Uganda märker de snabbt att lokalbefolkningen inte är särskilt intresserad av det religiösa budskapet de vill sprida. Äldste Price, som varit den naturliga ledaren för uppdraget, blir uppgiven och försöker ta sig därifrån. I hans ställe börjar äldste Cunningham förvränga historierna i mormonernas bok för att få dem att tilltala lokalbefolkningen.

Musikalen är skriven av Matt Stone, Trey Parker och Robert Lopez, av vilka de två förstnämnda även skapat den animerade tv-serien South Park. Precis som South Park innehåller Book of Mormon en hel del humor som balanserar på gränsen till vad som är acceptabelt att skämta om. När Book of Mormon för första gången framfördes på Broadway år 2011 blev musikalen en omedelbar succé, men väckte också anstöt.

De religiösa skämten, såväl om mormoner som om religion överlag, känns relativt trygga. Publiken får skratta åt religiöst dörrknackande, missionärernas naiva inställning samt åt hur blint mormonerna följer sin bok utan att ifrågasätta innehållet.

Book of Mormon lockar tusentals åskådare från världen över till the Prince of Wales Theatre i London. Med bländande sångnummer och briljant komedi har musikalen blivit otroligt populär, även om den också upprört med sina vågade skämt.

FOTO: VICTORIA AL-TAIE

Självfallet kan detta kännas provocerande för djupt religiösa, men denna typ av humor slår snarare uppåt än nedåt och är förhållandevis etablerad och accepterad i dagens samhälle.

Skämten om lokalbefolkningen i Uganda är ofta närmare gränsen till vad som är acceptabelt. Även om de är väldigt klyftiga och roliga kan man självklart diskutera hur acceptabelt det är att en till majoriteten västerländsk vit publik skrattar åt fattigdom, könsstympning och aids i en afrikansk by. Book of Mormon har fått en del kritik för skildringen av Afrika och uppfattas av vissa som utdaterad och olämplig i dagens samhällsklimat.

Orsaken till att jag ändå upplever att Book of Mormon är ett komiskt mästerverk snarare än en rasistisk relik från 2010-talet är att lokalbefolkningen spelas av fantastiska svarta skådespelare som verkligen äger sina roller. Varje sångnummer får publiken att vrida sig av skratt när det ena galna skämtet avlöser det andra. Att musikalen vågar provocera och chockera publiken känns på många sätt fräscht och de vulgära skämten är det som gör Book of Mormon till vad den är. Hur briljant showen som bjuds på än må vara tycker jag att vissa vulgariteter kunde strykas. Tolv år är en lång tid och exempelvis skämt om att alla i Afrika har aids har redan passerat sitt bäst före-datum.

Einar Zilliacus

Varje sångnummer får publiken att vrida sig av skratt när det ena galna skämtet avlöser det andra.

Kultur för fem euro – eller mindre

Vill du ta del av Helsingfors kultur men inte betala mer än fem euro? Här är några alternativ för dig!

Teurastamo

Lyssna på musik, delta i olika evenemang och gå på restauranger i Fiskehamnens Teurastamo. Enligt Teurastamos egna ord erbjuder de på mat- och stadskultur på innergården till ett tidigare slakteri. Inträdet till området är gratis. Nästa evenemang som ordnas är ett cykeltorg den 13 maj, där du kan köpa en cykel och sälja din gamla!

Helsingforsbiennalen

Helsingforsbiennalen är en utställning om samtidens konstverk på Skanslandet, Helsingfors konstmuseum HAM och runt om i Helsingfors på offentliga platser under sommaren. Utställningen sker mellan 12 juni och 16 september.

Tempelplatsens kyrka

En kyrka insprängd i berget i Tölö med speciell arkitektur som du kan beundra både inifrån och utifrån. Inträde är avstängd under kyrkliga evenemang, men annars kan du för fem euro få se kyrkans häftiga utrymme. Biljetter kan köpas på ställe eller i förväg på deras hemsida. Inträdet är gratis för alla under 18 år, de med museikort eller Helsinki Card och Tölö församlings medlemmar.

Utebio på Kafé Koma

Under sommaren ordnar Kafé Koma i Hagnäs Open Air Cinema, alltså utebio, varje vecka. Det är gratis inträde och alla som är över filmens åldersgräns är välkomna.

Sveaborg

En klassiker som aldrig sviker. Perfekt för dig som gillar natur. På Sveaborg finns spännande tunnlar och fina parker, där man gå på en dagsutflykt med sina nära och kära. Färjan till Sveaborg går året om och hör till Helsingfors regionaltrafik HRT. Du kan lätt köpa en AB-biljett i deras app eller i någon av deras automater.

Amos rex

För tillfället har museet Amos Rex i centrala Helsingfors en utställning som heter Generation 2023, där 50 unga konstnärer visar sina verk. Utställningarna byts ut några gånger i året. Studerande, arbetslösa, beväringar, civiltjänstepliktiga och alla under 30 år får det rabatterade priset fem euro för inträde till museét.

De flesta museer har en gratisdag! Kiasma, Finlands arkitekturmuseum, Naturhistoriska museet och Ateneum ordnar dagar med gratis inträde.

Närmare tidpunkt för dessa dagar hittar du på respektive museums hemsida.

Helsingfors stadsmuseum och Spåramuseet har alltid gratis inträde.

FOTO: JUSSI HELLSTEN

FOTO: TUOMAS UUSHEIMO

FOTO: HEIDI STRÖMBERG

Eva Hällsten

Korkarna från helvetet

Snart ligger vi alla på jouren med blödande kinder och allvarliga infektionssjukdomar.

Är det verkligen den typ av sjukvård vi vill sättavåra skattepengar på? Om korkarna inte förbjudsmomedelbart kommer hälften av alla patienter på sjukhuset inom en snar framtid vårdas för skador orsakade av helveteskorkarna.

När jag satte mig ner i redaktionen för att börja med en essä, skulle jag korka en flaska läsk för att ordentligt komma igång med skrivandet. Vad jag sen fick vara med om väckte minst sagt starka känslor.

Då jag först började skruva bort korken blev jag ex tremt förvirrad. Jag skruvade och skruvade men korken gick aldrig av? Någonstans i bakhuvudet dök ett minne om nya korkar på pet-flaskor upp.

Jag suckade högt och insåg att det väl bara var att acceptera läget. Det såg ut som att jag bara varit lat och inte orkat ta av hela saken, det kändes helt enkelt halvfärdigt: extremt påfrestande. När jag tog min första klunk var korken i vägen. Hur jag än vände och vred på flaskan kittlade och rev korken på kinden och en gång råkade jag till och med sätta den i munnen. Verkligen hygieniskt! Hela dagen var förstörd. Inte okej.

I juli 2024 träder EU:s nya direktiv i kraft. Direktivet kräver att pet-flaskans kork inte får avlägsna sig från flaskan under några som helst omständigheter. Tan ken att minska på nedskräpningen är fin, men vem får egentligen betala priset?

Man har redan nu börjat övergå till den här typen av korkar och kan hitta dem på många flaskor i butiken.

De envist fastsittande korkarna har vassa kanter som skaver på både näsa och kind. Inte för att vara egoistisk, men tänk på vilka allvarliga påfrestningar vi kommer att behöva utstå.

Har du huvudet på skaft?

Vilka idiom kan du?

BILDER: PIXABAY COLLAGE: SIGRID HULT

skåpet

A: Att göra bort sig eller gå för långt

B: Att använda sig av en bajamaja

C: När man gömmer undan något

1. Slå klackarna i taket

BILD: RUMMAN AMIN

Kan du hitta alla Gen Z-slangord?

Ord i rutan: Slay, ick, vibe, flex, tea, cringe, valid, simp

Har porr påverkat ditt liv? Det kan vi nästan garantera.

I podcasten “Mellan Lakanen” diskuterar våra poddvärdar Matte och Jenna allt det som vanligtvis inte lämnar sovrummet. Podden hittas på Smocka.fi.

Producent: Inez Kjellman

Programvärdar: Mathias Kruse och Jenna Liljelund

Reporter: Sofie Braxén

Ljuddesigner: Daniel Feiring