Issuu

5 9 11 15 16 19 21 25 27 32 33 35 39 41

POLEDANCING ÄR MER ÄN SENSUELL DANS I HÖGKLACKAT Sofia Herrlin KALLT KAFFE OCH DÅLIGA CHEFER – MEN VAD GÖR DU ÅT DET? Annika Vesterinen VÄGEN TILL MIXERBORDET – "JAG HAR HITTAT HEM." Stella Strömberg VÅGA VARA KÄRRINGEN SOM GÅR MOT STRÖMMEN OCH STANNA HEMMA! Sofia Herrlin KÄLLAREN DÄR KREATIVITET OCH GEMENSKAP BLOMSTRAR Olivia Palenius ELSPARKCYKELN ÄR TRAFIKENS KACKERLACKA... ELLER? Stella Strömberg PASSIONEN FÖR DESSERTER LEDDE MIA-MARIA TSCHERNIJ TILL OS-GULD Annika Vesterinen JAG ÄR SÅÅÅ ÖVER MIKROTRENDER Nata Aatola NÄR DÖDEN ÄR VARDAG Alexander Nyström DEJTA DIG SJÄLV! Corinne Åsbacka MÄNNISKAN – MASKINERAS MASKIN? Olivia Palenius SALMES TRÄDGÅRDSPARADIS – "JAG HAR VÄXT HIT MED MINA RÖTTER" Corinne Åsbacka INGET HAR ÖVERTRÄFFAT HÄRSKARRINGEN –OCH INGET KOMMER ATT GÖRA DET Alexander Nyström TVÅ JOBB, EN UPPGIFT – RÄDDA LIV Nata Aatola

INNE-

ANSVARIG UTGIVARE: Jenny Stenberg-Sirén PRODUCENTER: Ronja Stenberg, Alexandra Heerman FOTOGRAFER: Sofia Mihaljević, Laura Henriksson, Niklas Rahola, Ellen Blomqvist, Jesper Blixt, Amanda Grönroos Wickström

LAYOUT: Jenna Liljelund, Michelle Lindell Ojala PÄRMBILD: Ellen Blomqvist

HÅLL

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 13 17 21 22 28

Producenternas

hälsning

Vår vardag kantas av världsomvälvande nyheter, krig och stora politiska debatter. Världen befinner sig i ett omtumlande skede – framtiden är osäker och samtiden krävande. Du ska hålla koll på bojkotter, val och politiken både här och i resten av världen. Då är det lätt att glömma bort det lilla, det finurliga och det som ligger lite undangömt. Stannar du någonsin upp och lägger märke till de personer som jobbar bakom kulisserna? Vem som står bakom dj-bordet eller vem som odlar blommor i koloniträdgårdarna? Alla och allting som gör vår vardag till just den den är. Vi omges av erfarenheter, åsikter och yrken som vi inte har någon aning om och som sällan får någon uppmärksamhet. Under två intensiva veckor har de, till synes, obetydliga vardagsmöten omvandlats till tankeväckande och kreativa texter. Att få se texterna komma till liv och hur skribenterna tagit sig an uppdragen har både inspirerat och imponerat. Vardagen är fylld av betydande stunder, bara man vänder blicken närmare. Den här tidningen fokuserar på vår tillvaro genom ett förstoringsglas. Du får bland annat läsa om hur Tove Stolt skapar ro i ett av livets mest emotionella stunder. Om hur gemenskap växer fram i en källare på Skatudden och hur det är att rädda liv professionellt. Med detta lämnar vi över texterna till dig och hoppas att du läser och låter dig inspireras, precis som vi.

Alexandra Heerman & Ronja Stenberg

POLE DAN CING är mer än bara sensuell dans i högklackat

Poledancing har rötterna i strippklubbarna och har länge färgats av fördomar, men branschen har också en sportsida som sakta men säkert blomstrar.

asmin Läspä öppnar dörren med ett strålande leende på läpparna. Solen skiner in genom fönstret och sprider ett ljussken mjukt över golvet i studion. Spegelväggen får rummet att kännas dubbelt så stort och den rosa neonskylten väcker liv i den annars snövita salen. Läspä går självsäkert runt på golvet omgiven av dansstänger. Det märks att det är som ett andra hem för henne. – Faktum är att poledancing kommer från strippklubbarna. Många av de trix som vi gör har strippare kommit på. Fastän det kommer därifrån så har det utvecklats mycket. Poledancing är jättemångsidigt, säger Läspä.

”FÖRDOMAR MOT POLEDANCING GENOMSYRAS AV ATT FOLK SEXUALISERAR DEN”

Det händer lätt att folk automatiskt förknippar poledancing, eller stångdans, med strippklubbar och sensuell dans i högklackat, men grenen är så mycket mer än det, menar Läspä. – Jag förstår varför människors tankar kan genast gå till den mer sensuella sidan av poledancing men samtidigt känner jag mig lite besviken, säger hon. År 2023 kammade Läspä hem guldmedalj i världsmästerskapen i duo poledancing och nu har hon snart ägnat fem år åt sporten. Första gången Läspä kom i kontakt med poledancing var då hon studerade till idrottsledare på Solvalla. Hon råkade få en praktikplats på ett företag där en av poledancebranschens frontfigurer Oona Kivelä jobbade. Efter det tog det inte länge innan Läspä själv stod på tävlingsscenen. Innan Läspä gav sig in i poledancing, tävlade hon i gruppgymnastik i över sju år. Att stå på scen och tolka musik har alltid varit viktigt för Läspä, så det kom väldigt naturligt att också börja tävla i poledancing.

– Jag älskar att uppträda och vara på scenen, så det var naturligt att ta steget vidare i poledansen och börja tävla, säger hon med glittrande ögon. Läspäs passion till sporten lyser om henne då hon ställer sig vid dansstången. Som en svan på vatten tar Läspä de första dansstegen och svingar sig upp på stången. Hon klättrar högre och högre upp. Sakta men säkert snurrar hon runt, runt, samtidigt som hon gör de mest enastående akrobatkonsterna. Hennes kropp formas i otroliga positioner som får en själv att känna sig som ett stelt kylskåp. Poledancing är fortfarande en ganska liten gren, men utvecklas sakta men säkert. Enligt Läspä finns det två sidor inom grenen: ena sidan fokuserar mer på sensuell dans i högklackat och den andra sidan är mer sportig.

Sporten kombinerar dans, akrobatik och gymnastik, vilket blir uppenbart då Läspä elegant och bekymmersfritt fortsätter dansa längs med stången. Hon får det att se lätt ut. Men samtidigt syns styrkan i hennes armar och ben när hon hänger upp och ner på stången och gör spagat. Fördomarna mot poledancing genomsyras främst av att folk sexualiserar dansen. Men Läspä påpekar att rörelserna som dansarna gör under tävlingar och uppträdanden inte är mer sexuella än de rörelser som idrottare gör i gymnastik.

Trots att det är vanligt att folk genast förknippar poledancing med strippklubbar, är branschen väldigt öppen och välkomnande, enligt Läspä. Hon fortsätter att förklara att vem som helst kan börja med poledancing, oavsett tidigare erfarenhet. De yngsta dansarna är runt fem år.

Läspä tror att fördomarna grundar sig i okunskap. Om människor fick lära sig mer om sporten skulle det kunna minska fördomarna.

– Det är mer lek. De snurrar på stången, lär sig akrobatik och trix, säger hon småskrattande.

– Det första många tänker på är strippklubbar. Trots att det är en stor del av poledancing är det också en sportgren. Om man får mer synlighet för sporten kanske folk fattar hur branschen egentligen ser ut, säger hon.

Läspä tror att den trivsamma atmosfären beror på att det inte ännu utvecklats någon branschkultur som är svår att ändra på, så som det till exempel är inom gymnastiken. – Vi håller på bygga branschkulturen och vi kan göra det vi anser är bäst just nu. I gymnastiken finns det en ganska sträng kultur som är jättesvår att ändra på, eftersom kulturen alltid varit på ett visst sätt, säger hon.

Efter många beundransvärda akrobatiska trix på stången tar Läspä en paus, slår sig ner i en saccosäck och lutar sig avslappnat tillbaka. Hon tittar ut över salen med en hoppfylld blick och fortsätter berätta om poledancebranschen.

Hon hoppas ändå att poledancing kommer att fortsätta utvecklas till en ännu mer pedagogisk och välkomnande bransch. För tillfället växer sporten främst bland juniorer. Jasmin Läspä önskar att fler vuxna skulle våga ta steget och börja tävla. Själv kommer Läspä fortsätta att satsa på tävlingar men också på andra uppträdanden.

– Branschen är familjär och jättevarm. Alla känner alla och man knyter lätt kontakter.

– Jag skulle vilja resa runt i Finland och uppträda i olika format på stången som solo, duo eller i grupp. På det viset hämtar jag något nytt till världen, säger Läspä glatt.

Sofia Herrlin Foto: Ellen Blomqvist 8

Kallt kaffe och dåliga chefer – men vad gör du åt det? ”Ush, vad kaffet var kallt. Varför ska min chef vara så dryg? Fan vad jobbigt med tidig väckning.” Alla har vi hört de här fraserna. Ibland är vi själva gnällspikar. Även jag. Vissa dagar klagar vi så ofta att vi knappt märker det. Varför? Det ger oss en bekväm roll att spela: vi blir offer för omständigheterna. Om det är någon annans fel, slipper vi ta ansvar själva.

Att minska på klagandet handlar inte om att blunda för alla orättvisor. Det handlar om att välja handling före hjälplöshet. Visst, livet är inte perfekt men det är inte ett skäl att fastna i gnäll. Om du gör alla sysslor där hemma och din partner bara ligger på soffan, då är det inte vännen du skall klaga till – det är ett snack med din partner som behövs.

Jag har funderat på varför vi egentligen klagar. Efter att ha läst Thomas Eriksons kloka ord i boken ”Omgiven av motgångar” och letat efter svar på nätet kom jag fram till en möjlig slutsats. Klagandet är ett uttryck för att vi tror att det finns något bättre någon annanstans. Kaffet kunde ha varit godare på ett annat kafé. Din chef kunde ha varit mer förstående. Din kompis kunde ha varit mindre irriterande.

Nästa gång du känner för att klaga, försök byta ut klagandet mot en konkret handling. Be din kompis att sluta komma sent till era häng. Säg till din partner vad som verkligen skaver. Stå upp för dig själv framför chefen, i stället för att vältra dig i gnäll. Att klaga är enkelt, det kräver varken mod eller ansvar. Men i många fall är det just det vi behöver: att våga göra något åt det vi gnäller över. Min poäng är inte att vi aldrig får klaga, utan att vi borde fundera på varför vi gör det – och om det finns något vi själva kan förändra i stället. I slutändan leder ju klagandet sällan till förbättring. Det gör däremot modiga samtal, tydliga önskemål och viljan att agera.

En annan märklig aspekt av det hela är att vi ofta klagar till fel personer och på saker vi faktiskt kan förändra själva. Om vi tror att det kunde vara bättre, varför inte göra en förändring åt det hållet? Vi gnäller över dåliga vitsord, men pluggar inte till tentan. Vi stör oss på chefen, men berättar det för vår partner istället för att ta det med chefen. Det är bekvämare så. Vi vill inte ta risker. Vi vill inte lämna trygghetszonen. Men kanske är det just det vi borde göra?

Att klaga är mänskligt. Men att agera är modigt. Kanske är det just mod vi borde öva mer på.

Annika Vesterinen

Bild: Sofia Mihaljević

Ahmed El-Garguuri flyttade till Finland för magisterstudier, men slutdestinationen blev en helt annan. Ödet tog honom till undergroundvärlden, och idag är han techno-dj.

Ahmed El-Garguuri står vid dj-bordet, genom högtalarna spelar hans ”daytime-mix”. Den tyngre technon sparar han till småtimmarna. Han koncentrerar sig på mixerbordet, trycker på knappar och fadear in sånger, beats och ljud. Idag är Ahmed techno-dj, men vägen dit har inte varit lätt. 2009 flyttar Ahmed från Libyen till Vasa för att avlägga en magisterexamen i telekomteknik. Snabbt förstår han att ämnet inte är någonting för honom, till skillnad från elektroteknik som han studerat på kandidatnivå i Libyen. – Telekomteknik var aldrig mitt ämnesområde. Jag ville flytta hit, men studierna var ett resultat av andras förväntningar på mig. Han gör ändå klart sin magister och fortsätter sedan till doktorandstudier. Under forskningsarbetet når Ahmed en återvändsgränd. Han arbetar tolv timmar om dagen, men känner ändå att varken hans resurser eller kunskaper räcker till. Pressen är enorm. Han har ingen fritid, egentid eller tid för hobbyer. – Jag hade andra intressen i livet, vissa som jag ännu inte ens visste om, säger han och nickar mot mixerbordet med ett leende. Till slut hoppar Ahmed av studierna, och börjar arbeta som kock. Det nya hemmet – musiken I studion pausar Ahmed musiken och sätter sig på en stol framför mixerbordet. Han ska spendera de två kommande dagarna där för att öva på ett set inför ett valborgsevenemang som han själv har varit med och planerat. Efter att Ahmed avslutat sina studier tar en gammal bekant kontakt med honom. Hon hade flyttat till ett kollektiv i Helsingfors några år tidigare, där hon hittade undergroundrörelsen. Genom deras återfunna vänskap hittar Ahmed vägen till communityn. Ett tag senare, på ett mindre skogsevenemang, kommer Ahmed för första gången på riktigt i kontakt med rörelsen. Hans gamla bekanta har öppnat porten till hans nya liv. – Det var intensivt och överväldigande, men på ett väldigt bra sätt.

Foto: Ellen Blomqvist

Ahmed är fri. Han kan göra vad han vill, och så länge han inte stör någon annan kommer ingen döma honom. Känslan av att vara obetydlig och inte räcka till är som bortblåst. – Den kvällen kände jag ”jag har hittat mitt ställe. Jag har hittat mitt hem.” Efter tolv år lämnar Ahmed Vasa bakom sig och flyttar till Helsingfors. Han vill vara närmare sin nyfunna familj. I några år jobbar han som kock, men sedan ett år tillbaka har han satsat på sin dj-karriär fulltid.

”Den kvällen kände jag ’jag har hittat mitt ställe. Jag har hittat mitt hem’”

– Jag är ateist, men jag tror på vissa spirituella saker. Jag känner att det var mitt öde att hitta undergroundvärlden. Passionen dök upp av en slump Sedan han var liten har Ahmed beundrat scenen. En nyårsafton nämner han till sin vän från kollektivet att han gärna skulle testa på att vara på andra sidan mixerbordet. Vännen äger dj-utrustning, och ber Ahmed kategorisera sånger i olika spellistor tills de ska ses nästa gång. Han visar vad några av knapparna gör, önskar Ahmed lycka till och lämnar honom ensam med mixerbordet. – En dj är i grund och botten ett musikfilter. Man väljer låtar som passar energin i rummet, och väljer bort sådana som inte gör det. Studierna i telekomteknik hjälpte Ahmed att förstå dj:ande på en teoretisk nivå. Han är säker på att det kommer att stödja honom ännu mer då han någon dag uppfyller sin stora dröm: att producera egen musik. Rollen som evenemangsarrangör dök upp av en slump. Det är både roligt och givande, men det är dj:andet som är hans passion. Hans nuvarande projekt, Marsupotamia, ordnar fester med varierande technodj:ar. Hittills har de ordnat fem evenemang, det sjätte går av stapeln på valborgsmässoafton. Det blir en årsdagsfest, och Ahmeds set är sista akten.

Stella Strömberg

Bilder: Ellen Blomqvist

Våga vara

KÄRRINGEN som går mot strömmen och stanna hemma! Sofia Herrlin Våren är här, solen tittar fram och terassäsongen knackar på dörren. Helt fantastiskt, eller hur? Vackert väder och sol är något vi verkligen inte ser så ofta i Finland. Vi är vana vid en grådaskig himmel täckt av tungsinta moln och mörker som lägger sig som ett tyngdtäcke över landet. Genast när de första solstrålarna värmer gatorna tränger sig finländarna i de enstaka solplättarna som pryder marken, för att undvika skuggan och kylan. Helt förståeligt efter flera månader med mindre än sex timmars dagsljus. Borde vi inte vara överlyckliga när solen äntligen kikar fram och vi går mot ljusare och varmare tider? Jo, förstås. Men det verkar som att ingen pratar om vad som kommer på köpet med solen, värmen och våren; den olidliga pressen att måsta gå ut och hitta på något roligt så fort det är fint väder. Ibland vill man bara ligga inomhus på soffan, trycka i sig en chipspåse och sträckkolla serier. Men ve och fasa om det är fint väder ute och man väljer att ligga hemma och ruttna. Hur vågar du?! Missförstå mig inte. Jag älskar att hitta på roliga saker och vistas utomhus då det är varmt och skönt. Men ibland vill och orkar man bara inte gå ut. Jag har några gånger valt att stanna inne hela dagen, trots att det varit strålande sol ute. Men ändå har jag inte kunnat njuta av det till hundra procent, fast det är exakt det jag vill göra. Det känns på något sätt olagligt, som att jag gör något fel. Varje gång har jag fyllts av skuldkänslor. Men varför är det så?

mqvis

lo len B l E : d l

Skuldkänslor handlar i grund och botten om att uppmärksamma sig själv om man gjort något som går emot sina värderingar. Känslan är en varningsklocka samtidigt som den är en vägvisare som vill leda oss i rätt riktning igen. Det knepiga med skuldkänslor är att de kan uppstå fast man inte gjort något som strider mot ens moral. Jag går ju inte emot mina värderingar om jag stannar hemma istället för att gå ut när det är fint väder? Men ändå känner jag skuldkänslor. Jag tror starkt på att det beror på att det är så ingrott i oss finländare att ta vara på det fina vädret när det för en gångs skull erbjuds. Man vet inte när solen skiner nästa gång. Kanske är det imorgon, kanske är det om två månader. Vem vet? Jag tycker att det är bra att vara kärringen som går mot strömmen och stannar hemma i soffan när man vill, oberoende av väder. Man behöver inte alltid göra det som förväntas av en och det finns absolut ingen orsak att känna skuldkänslor om man blir hemma. Man gör som man vill och det är huvudsaken. Fler fina och soliga dagar kommer nog, don’t you worry.

KÄLLAREN DÄR K R E AT I V I T E T OCH GEMENSKAP BLOMSTRAR På Skatudden gömmer sig en källarstudio som hyrs av ett gäng artister, konstnärer och forskare. Där delar de utrymmen men också idéer och tankar. Målet är att skapa en social gemenskap där man kan förverkliga sig själv. Det är ett alternativt sätt att arbeta jämfört med traditionella arbetsplatser. På Kanalkajen på Skatudden finns ett fönster med en dörrklocka. Joel Stenroos öppnar fönstret som även fungerar som dörren in till källarstudion. Väl inne finns det flera rum och några öppna och delade utrymmen. Miljön är lekfull med konst överallt. Apelsinskal hänger från taket och det luktar målfärg. Samtidigt finns det datorer och kontorsbord, vilket skapar en kontrast till det kreativa. Källarstudion är en lokal där alla slags personer, från konstnärer till arkitekter, är välkomna. Dit kan de komma för att arbeta med sina diverse projekt. Det är en gemensam lokal där konst och kontorsarbete möts – en kreativ gemenskap.

Kollektivet håller på att ha sitt månadsmöte, som de kallar för torsdagstårtan, i vardagsrummet. På bordet ligger en knackkorvsigelkott redo att ätas. På mötet deltar Stenroos och fyra andra: arkitektstuderande Veera Annala och Maija Malmivaara, konstnären Siina Levonoja och journalisten Sara Harju. Även Joel Stenroos har fingret i flera smetar: han är arkitekt, artist, forskare och konstnär. Lokalen är tvärvetenskaplig, med personer som gör både fysiskt och psykiskt arbete. I lokalen kan man förverkliga sig själv, dela kostnader och umgås. En plats där man kan slå rot Det som gör lokalen speciell för Stenroos är dess sociala gemenskap och individualitet. Alla får fritt hålla på med sitt, utan att behöva be om lov. – Vi är alla en del av gemenskapen men den definierar inte vad vi gör, säger Stenroos. Gemenskapen är en mix av självständighet och social närvaro. Till skillnad från hyrda enskilda arbetsrum kan man slå rot här. Dessutom får man umgås med likasinnade människor. – Här har man sina favorit hörn och sin favorit kaffekopp, säger Stenroos. Siina Levonoja trivs bra i gemenskapen på Skatudden. Hon föredrar detta sätt att arbeta framför att arbeta utan gemenskap. Lokalen gör att hon kan hålla på med sitt men även umgås med andra i de gemensamma utrymmena. – Det känns bra att komma till jobbet där det finns någon att säga hej till, säger Levonoja. Levonoja gör skulpturer, installationer och performativa verk. Hennes huvudinriktning är keramik, speciellt lera. Levanojas arbetsrum är fullt med keramik, som föreställer djur och natur, och en stor ugn för att bränna de färdiga konstverken. Det finns även två andra artister i lokalen, som håller på med keramik. – Det är trevligt att hålla på med samma sak, men samtidigt gör kontorsarbetaren lokalen lugn, säger Levonoja. Kollektivet delar sin vardag Kollektivet grundades under coronapandemin. Fem arkitektstuderande flyttade från Uleåborg till Helsingfors. De jobbade med sina diverse diplomarbeten och ville ha ett gemensamt utrymme för att kunna umgås och jobba tillsammans. Arkitektstuderandena hyrde en liten lokal på Skatudden. Efter det har gemenskapen vuxit och levt.

På hösten flyttade gemenskapen in i den nya lokalen, som ligger på andra sidan av väggen. Nuförtiden delar ungefär tolv personer lokalen. Veera Annala och Maija Malmivaara håller på att skriva sina diplomarbeten. Dessutom ska de ordna ett arkitektevenemang för europeiska arkitektstuderande. De anser att utrymmet har fungerat bra. Gemenskapen har gett dem stöd och idéer. Både Annala och Malmivaara har sitt studieliv utanför Helsingfors. Gemenskapen har varit ett alternativ till studielivet. – På universitetet är man som en liten fisk som simmar i massorna, säger Annala. Annala ville ha en fast plats där man kunde arbeta med sitt, vilket universitetet inte möjliggjorde. Universiteten har få utrymmen men väldigt många människor. Sara Harju sitter i vardagsrummet och skriver på sin magisteravhandling inom kultur- och regionstudier. Hon använder lokalen också för att jobba som frilansare. Hon är specialiserad inom kulturjournalistik, och skriver artiklar bland annat om Balkanländerna. Harju kom med i gemenskapen på hösten då de flyttade in i den nya lokalen. Harju tycker att det är skönt att kunna relatera till andra som också håller på med sina slutarbeten. – Fast man inte forskar inom samma ämne delar man samma livssituation, säger Harju. Att göra vetenskap och konst I Stenroos arbetsrum jobbar en 3D-printer som spottar ut grön plast. Stenroos håller på att skapa verk till en interaktiv konsthelhet för barn i Åbos äventyrspark. Stenroos drömmer om att hitta en balans så att han kan jobba med olika saker samtidigt – en blandning av intellektuellt arbete och konst. Källarstudion på Skatudden är perfekt för just det. Även Annala och Malmivaara planerar att börja med nya projekt efter att diplomarbeten är klara. Lokalen ska snart få en vävstol. – Kanske man kunde skaffa en symaskin hit, säger Malmivaara. Kreativiteten tycks blomstra på Skatudden. Kollektivet inspireras av Skatuddens underbara miljö. Utanför fönstret reser sig de gamla jugendbyggnaderna, havet glittrar och båtarna gungar stilla. Olivia Palenius Bilder: Jesper Blixt

Elsparkcykeln är trafikens kackerlacka … eller? Sedan 2019 har elsparkcyklar varit en del av sommartrafiken i Helsingfors. Börjar det inte vara dags att acceptera dem?

qvist

Bild: Ellen Blom 19

ur kommer det sig att till och med den bästa medborgaren skulle gå från helgon till antikrist om hen ens tänker tanken om att åka elsparkcykel?

Jag håller med om att den första sommaren med elsparkcyklar var dåligt reglerad, men låt mig påminna dig om att det var för sex år sedan. Kritiken mot sparkcyklarna kretsar ofta kring tre huvudsakliga punkter – dålig parkering, för snabba hastigheter och otillräcklig trafiksäkerhet. För sex år sedan fick man parkera var och hur man ville. Elsparkcyklarnas maximalhastighet var hela 30 kilometer i timmen. Kritiken var rättfärdigad, då. Sedan dess har hastigheten begränsats till 20 kilometer i timmen och ”långsamma zoner,” där hastighetsbegränsningen är 10 kilometer i timmen, har införts. Därtill finns det nuförtiden parkeringszoner med bestämda parkeringsrutor. Också parkeringsfria zoner har införts. Trots anpassningarna till kritiken är fotgängares attityd mot elsparkcyklarna oförändrad. Jag förstår att man kan ha dåliga dagar och slänga en arg blick eller två till andra trafikanter. Men mängden blickar man får på en elsparkcykel är såpass stor att jag har svårt att tro att alla genuint har en dålig dag. Konstigt många fotgängare verkar drabbas av raseriutbrott då de ser en komma åkande. Både jag och mina bekanta har fler än en gång blivit utskällda trots att vi åkt ansvarsfullt. Faktum är att många av de tidigare nämnda parkeringsrutorna tyvärr ligger på kanten av en trottoar, vilket betyder att man i några sekunder måste åka på trottoaren för att nå dem. Dessa få sekunder kan leda till alla möjliga vulgära påhopp. Ett hederligt försök på en ordentlig parkering borde inte resultera i att bli kallad kärring eller till och med hora av fullvuxna människor. Om jag åker på en bilväg utan övergångsställen och en fotgängare dyker upp rakt framför mig är det heller inte mitt fel att jag lyckas bromsa precis framför hen och inte med ett två meters säkerhetsavstånd. Det är dags att acceptera att elsparkcyklar blivit en del av trafiken. Det är inte lönt att vara sur längre. Sparkcyklarna är snabba, ekonomiska och miljövänliga, och din bitterhet skadar i slutändan bara dig själv. Vett och etikett gäller även om du inte gillar fordonet du stöter på.

Stella Strömberg

PASSIONEN FÖR DESSERTER LEDDE MIA-MARIA TSCHERNIJ TILL OS-GULD I det lilla skåpet i omklädningsrummet hänger ett förkläde och en kockskjorta. Ett namn står broderat på skjortan med tunna stygn: Mia-Maria Tschernij.

Mia-Maria Tschernij är guldmedaljör i de olympiska spelen för kockar. Från skolköket till kocklandslaget har hennes resa kantats av passion för desserter och ett öga för detaljer.

Tschernij ska inleda ett kvällsskift på sin arbetsplats Brasserie Lionne i Helsingfors. Där jobbar hon som köksmästare och ansvarar för de kalla rätterna, förrätterna och desserterna. Tschernijs passion för matlagning föddes redan i grundskolan under lektionerna i huslig ekonomi och utvecklades hemma tillsammans med hennes mamma. Efter nian sökte hon sig till kockutbildningen. – Jag tänkte att det var en utbildning som alltid skulle komma till nytta, oavsett vad jag skulle göra i framtiden. Flera av mina kompisar tänkte likadant. Om man inte visste vad man ville, var kocklinjen ett bra val.

Det var också på kockutbildningen som intresset började gro på allvar – kanske kunde det här faktiskt bli hennes framtida karriär.

– Om jag själv fick välja fritt vad jag skulle jobba med, så skulle det vara just desserter, även om min nuvarande arbetsroll ser annorlunda ut.

Efter ett år på kocklinjen fick Tschernij sitt första restaurangjobb, som lunchansvarig på en restaurang i Fiskars. Det var hektiskt, men lärorikt.

Vägen till OS En av milstolparna i Tschernijs karriär kom när hon erbjöds rollen som konditor på Svartå slott – ett erbjudande som kom som en överraskning. Hon hade ingen examen som konditor och tänkte att hon saknade kompetensen som krävdes för rollen.

– Jag kastades rakt in i det, men det gjorde också att jag lärde mig otroligt mycket på kort tid. Några år efter utbildningen började Tschernij fördjupa sig i desserter. En viktig drivkraft var hennes intresse för fotografering. Plötsligt hade hon något vackert att fota och publicera på sociala medier.

– Men när min vän sa ”Du är ju en konditor”, såg han nog mer i mig än jag gjorde själv. Det var bland annat hennes dessertbilder på Instagram som banade väg för det nya steget.

– Jag började med att fokusera på det estetiska i desserterna. Smakerna kom in senare. Jag testade mycket hemma och på jobbet.

Efter några månader på Svartå slott dök en ny möjlighet upp: en plats i det finländska kocklandslaget hade blivit ledig, och Tschernij bestämde sig för att söka. Till sin förvåning fick hon den, och där började träningen inför kockolympiaden.

Tschernijs desserter är färgglada och fångar ögat i den sterila köksmiljön. Inspirationen hämtar hon från naturen, särskilt våren, då nya färger, dofter och råvaror väcks till liv. Instagramkontot blev snabbt en kanal där både kollegor och branschfolk började lägga märke till hennes arbete.

– Jag tror min väg in blev lite kortare eftersom laget saknade medlemmar, och jag hade personer som

kunde rekommendera mig. Mina professionella nätverk har verkligen varit till hjälp. Men man måste också visa att man vill vara där och att man förtjänar sin plats, säger hon. Landslaget tränade i Helsingfors, där de har egna utrymmen på Degerö, med träningskök och övernattningsmöjligheter. Träningen skedde i tredagarsperioder två gånger i månaden, och kockar flög in från hela landet. – Många andra landslag saknar sådana träningsmöjligheter, vilket gör det både svårare och dyrare att förbereda sig. Menyn planeras i minsta detalj före en tävling. Sedan övas tillagningen och slutligen skapas en minutbaserad tidsplan för hela tävlingsdagen. Domarna är noggranna. Allt från hygien och svinn till ingredienslistor måste vara under kontroll. – Man får till exempel skala en morot, men inte skära den till slutlig form förrän under tävlingen. I februari 2024 tävlade Tschernij och det finländska landslaget i IKA – Internationella Kockolympiaden i Stuttgart, Tyskland. Det finska laget tävlade i två klasser: Chef’s Table, en sjurättersmiddag för tolv personer, och Hot Kitchen, en trerättersmiddag för 110 gäster. Finland tog guld i båda klasserna, och med sina slutgiltiga poäng kammade de hem totalseger i tävlingen. – Jag hade inte väntat mig det. Jag hoppade säkert två meter upp i luften när resultaten kom! Nästa stora tävling är världsmästerskapen i november 2026 och träningen har redan börjat. – En dag skulle jag gärna vara domare i kockmästerskapen. Vägen dit är lång men kanske en dag. Tillbaka till rötterna Tschernij tänker ofta tillbaka på sina första sommarjobb och praktikplatser. I dag hoppas hon själv kunna inspirera unga i branschen. Restaurangvärlden är intensiv, men hon beskriver hur hon med åren hittat ett lugn i sig själv och sitt arbete. – Förr kunde jag fastna i misstag och stress, men nu har jag blivit mer trygg i både mig själv och mina kunskaper. Motivation får hon från sin arbetsgemenskap. – En god stämning i köket är avgörande. Om någon är på dåligt humör, märks det snabbt i hela teamet. Det är viktigt att folk vill komma till jobbet. På restaurangen är servicen i full gång. Stämningen är hektisk men kontrollerad. Från ett högljutt ”pling” i köket informeras servitörerna om att det finns maträtter att föra ut till kunderna. Doften av lök och nybakat bröd blandas med ljudet av ett kök i rörelse. Tschernij häller upp en kaffekopp och inleder sitt arbetsskift.

Annika Vesterinen

Bilder: Sofia Mihaljević

JAG ÄR SÅÅÅ ÖVER

MIKROTRENDER Mikrotrender tränger in sig från alla håll och förstör plånboken, miljön och din unika stil.

Nata Aatola Bild: Sofia Mihaljević 25

I en digital värld där mikrotrender föds och dör blixtsnabbt, kan en personlig stil bli nästan omöjlig att hålla fast vid. Särskilt på Tiktok byts estetiker ut som om de vore engångsartiklar. Allt ska ha ett namn och man får liksom inte bara vara. Den ena veckan är det ”clean girl”-estetik som gäller, nästa vecka ska man vara en ”mob wife”. Ett nytt namn för hur du ska klä dig dyker upp varannan vecka – och ärligt talat: vad fan betyder ”mob wife” ens egentligen? Att klä sig som att man har en man som håller på med organiserad brottslighet? Med mikrotrend avses en trend som snabbt blir populär och sprider sig på sociala medier, särskilt Tiktok, och som försvinner lika snabbt. Vanligtvis dör dessa mikrotrender ut inom någon månad eller bara några veckor och nästa trend tar över. Influencers som lägger upp så kallade haul-videor dagligen matar oss med känslan av att vi behöver köpa nytt hela tiden. Och jag ska vara ärlig, jag är inte bättre än någon annan. Jag har också blivit offer för videorna och köpt hem ett plagg som några veckor senare känts som att den inte alls var min grej. Eftersom de här modetrenderna är så kortlivade hamnar klädesplaggen ofta snabbt på en soptipp, eller i bästa fall, i en sopsäck märkt ”till UFF”. Kläderna slutar snabbt passa den estetik som trendar i stunden. Varumärken såsom Shein och Temu, som är kända för sin ultrasnab-

ba produktionsmodell, blomstrar tack vare det här. Men samtidigt dödar vi planeten ett köp åt gången. Trender har alltid existerat och de är inte dåliga i sig, men den nya farten av dem är sinnessjuk. Att klä sig i till exempel säsongens färger är en sak, men att behöva byta stil varannan vecka på grund av att man religiöst följer mikrotrendcykeln är rätt problematiskt. Både din plånbok och miljön SKRIKER! Missförstå mig inte, det är jätteokej att gilla trender. Det är kul att kunna uttrycka sig genom kläder. Men att sluta klä sig i något som inte längre är den hetaste trenden kan jag inte helt stå bakom. Kläder är gjorda för att användas! Men, om man enbart köper ohållbara och oetiskt producerade kläder, kommer de såklart inte att hålla i längden. Det leder lätt till en ond cirkel av överkonsumtion. Därför är det viktigt att ta en liten paus innan man köper något. Tänk på tre outfits som just det plagget kommer att passa med. Är det faktiskt något som du kommer att ha på dig om ett år? Om inte, låt bli att köpa. Att hitta sin personliga stil är inte att köpa nytt varje vecka. Det är att lära känna sig själv – och kläderna man bär.

"Men samtidigt dödar vi planeten ett köp åt gången"

NÄR DÖDEN ÄR VARDAG

Tove Stolt

Nina Hellström

Begravningen är ett sätt att bearbeta sorgen, minnas och ta ett värdigt avsked från en människa som stått en nära. Tove Stolt ser till att blir just så. För henne är döden inte längre skrämmande eftersom hennes vardag är präglad av omsorg, logistik och en djup respekt för varje människas sista resa. Regnet smattrar stilla mot fönstren i Kyrkslätts kyrka. Ungefär en timme återstår innan kyrkklockan ljuder som tecken på att begravningen ska börja. Under tiden arbetar begravningsentreprenören koncentrerat med de sista förberedelserna för att hedra den avlidna. Kistan ska bäras ut ur bårhuset och blommorna ska placeras omsorgsfullt på sina platser.

arbetar, precis som på vilken arbetsplats som helst. Men det här är ingen vanlig arbetsplats. Luften i kyrkan känns tung och mättad av det avsked som snart ska ta form. Trots det kommer Stolt inte att vara kvar när det väl sker. – Vi måste vidare till Wohls gård, där minnesstunden hålls. Vi har fler blommor att leverera, förklarar Stolt.

– Vid den här jordfästningen ska den avlidna kremeras. Det innebär att vår chaufför hämtar kistan efter ceremonin och kör den vidare för kremering, berättar Tove Stolt, Kyrkslätts begravningstjänsts ägare.

Som utomstående befinner vi oss nära, men ändå på ett så långt avstånd från en av de mest personliga och känsloladdade stunderna i en människas liv: det sista farvälet.

Begravningar är en oundviklig del av livet, en stund ingen ser fram emot men som förr eller senare drabbar oss alla. För Stolt är det däremot vardag. Det är hennes yrke.

Familjeägda företag är vanliga Efter det korta besöket på herrgården bär det av mot kontoret. Stolt berättar att hon ägt företaget i tio år.

Medan förberedelserna för jordfästningen pågår utväxlas artiga och ansträngda leenden mellan de som

– Den förra ägaren avled och jag köpte upp företaget. Före det hade jag arbetat i 15 år på församlingens ekonomiavdelning. Utan den tidigare kännedomen från församlingen hade jag inte vågat ta steget. Hon förklarar att de flesta företagen inom begravningsbranschen är familjeägda. Ägaren blir gammal och en inom familjen tar över. – Det finns också de som kommer från en helt annan värld, utan någon som helst förståelse för branschen, men som ändå kliver in och börjar köpa upp företag. En begravningsbyrå ska sköta allt som har med en begravning att göra. Det inkluderar att erbjuda kistan, urnan och blommorna. – Kunden bygger vanligtvis upp begravningen tillsammans med oss. Som begravningsentreprenör erbjuder man bouppteckning, fotografer och solister för jordfästningen. Dödsannonsen, om en sådan önskas, utformas även av oss.

Alla hanterar sorgen på sitt eget sätt Begravningsentreprenören förväntas ha många bollar i luften samtidigt. För Stolt är tolvtimmars dagar inte främmande. – Planeringsarbetet är tidskrävande. Tidtabellen måste alltid hålla samtidigt som rätt blommor ska transporteras till rätt jordfästning. Ingen dag är den andra lik. En dag planerar man att ta itu med pappersarbete för att i nästa veva planera flera jordfästningar på en och samma gång. – Olika personligheter hanterar också sorg på sitt eget sätt. Vissa kommer väl förberedda till byrån med en klar plan i huvudet, medan andra inte överhuvudtaget vet vad de vill ha. Då förväntas jag kunna underlätta planeringsarbetet så gott jag kan. Fastän Stolt hanterar sorg varje dag finner hon ändå meningsfullhet i sitt arbete.

– Att få se resultatet och känna att de anhöriga fått det de velat ha och kunnat gå vidare ger mig styrka att fortsätta.

”Den mest värdefulla responsen jag kan få är när någon säger: ’Vi oroade oss i onödan – pappa är i trygga händer och nu framskrider begravningen’ ”

– Jag har inte ångrat mig en enda dag sedan jag tog över. Den mest värdefulla responsen jag kan få är när någon säger: ”Vi oroade oss i onödan – pappa är i trygga händer och nu framskrider begravningen”. Krävs empati En begravningsbyrå är som vilket företag som helst. Förutom floristen Nina Hellström, som delar lokal med henne, har hon även en deltidsanställd chaufför i företaget. Begravningsbranschen rymmer både små och personligt drivna verksamheter, liksom större aktörer. För Stolt handlar det i grunden inte om pengar. – Alla är olika, det finns de som försöker ta pengarna. Men inom den här branschen behövs empati.

Som begravningsentreprenör måste man ge tid och utrymme åt de anhöriga att få kommunicera sina behov. En sörjande familj kan inte kallt kastas ut efter att en tidsbokning löpt ut.

önskat, vare sig när det gäller vård i livets slutskede eller själva begravningen. – Vi borde som medborgare våga tala mer öppet om döden. Alltför ofta vågar man inte ens uttrycka sina egna önskemål, ännu mindre fråga vad andra vill. Det skapar osäkerhet och onödiga beslut i en redan tung stund, säger Stolt.

– Sorgen är djupt personlig och anhöriga vill sällan sitta tillsammans med andra familjer och tala om sitt dödsfall. Att ge dem möjlighet att i lugn och ro se kistor och urnor kräver mycket utrymme, vilket i sin tur ställer krav på stora kontors- och visningsutrymmen. Våga tala om döden

Att börja samtala om döden medan tid finns kan göra hela processen både lättare och mer värdig för alla inblandade.

Ett av de största problemen i samband med ett dödsfall är tystnaden gällande döden inom familjen. Många vet helt enkelt inte vad deras närstående hade

– Personligen är jag inte längre rädd för döden. Under åren har min syn förändrats och döden känns inte längre skrämmande utan snarare som en naturlig del

av livet. De avlidna ser fridfulla ut, inte rädda. När jag klär dem ser jag bara ett lugn, inte ångest eller oro.

Alexander Nyström Bilder: Niklas Rahola

I döden verkar vardagens oro tystna. Kanske är det just i sorgen vi förstår livets rörelse, att livet inte enbart handlar om närvaro, utan också om förlust. Att ta farväl är inte bara ett avslut, det är ett bevis på att något betydelsefullt funnits. Samtidigt klämtar den första kyrkklockan i bakgrunden. Begravningen ska börja.

DEJTA DIG SJÄLV! Att gå ut och äta, på bio eller resa ensam kan kännas skrämmande. Tänk om folk tror att jag inte har några vänner eller är konstig? Struntprat! Att vara bekväm i sitt eget sällskap är inte bara modigt – det är coolt. Men inte alltid så lätt. För mig har det varit en resa. Från att ha varit beroende av andras sällskap och rädd för att säga nej, har jag gradvis hittat en inre balans. Nuförtiden ser jag förmågan att vara bekväm i mitt eget sällskap som en superkraft och tycker att alla borde uppleva den.

mod än andra. Till exempel kunde jag lätt boka en spontanresa för att se min favoritartist – visst, det var bara till Stockholm, men ändå! Men att äta ensam på en restaurang i min hemstad känns fortfarande svårt. En promenad eller löptur själv känns hur naturligt som helst, men att sitta ensam vid ett restaurangbord känns fortfarande som ett socialt tabu. Som om det vore något pinsamt med det.

När jag är själv känner jag en frihet. Jag kan göra vad jag vill, hur jag vill och även gå vart jag vill. Den längsta relationen du någonsin kommer att ha är med dig själv – så se till att du trivs i ditt eget sällskap. Gör något som verkligen ger dig energi. (Nej, att ligga framför tv:n eller att skrolla på Tiktok räknas inte). Att vara själv tvingar dig att vara mer kreativ och utan distraktioner är du mer produktiv.

Ett råd från mig till dig: ta dig själv ut på dejt. Tänk på vad du vill göra. Vad ger dig glädje? Låt inte brist på sällskap stå i vägen för dina planer. Du kommer förmodligen att lära dig något nytt om dig själv. För sanningen, hur brutalt det än låter, är att ingen annan bryr sig. Och det är just det som gör dig fri.

Den största insikten jag fått är att folk faktiskt inte bryr sig så mycket om vad andra gör. Det finns något väldigt befriande i det. Om det trots allt känns jobbigt att vara ensam, men du vill utmana dig själv, kan du alltid hitta stöd i ett anteckningsblock eller i en bok. Skriv vad du känner eller försjunkna i bokens handling. Påminner även om att det finns en stor skillnad mellan att vara ensam och att känna sig ensam. Vissa aktiviteter kräver fortfarande lite mer

Corinne Åsbacka Bild: Ellen Blomqvist 32

Olivia Palenius

Världen håller på att bli allt mer databaserad och smartklockan är trendens nästa steg. Människan och teknologin blandas samman. Men är det ett steg åt rätt håll?

Förr visade klockan bara tiden. Nu visar den hur du misslyckas med allt. Din sömnkvalitet är dålig, du går inte tiotusen steg och din puls är alltför hög. Varför har allt vi människor gör blivit till data? Data som används för att mäta din prestation och få dig att prestera bättre. På vissa arbetsplatser mäter man hur aktivt du använder datorn för att övervaka din arbetsprestation. Smartklockor mäter din aktivitet under dagen och din passivitet under natten. Här är en utredning av din sömn: din sömnkvalitet var dålig eftersom du drack några öl kvällen innan. Jag vill inte vara den bästa versionen av mig själv ifall bedömningen baserar sig på hur jag sover. För tio år sen skrev Yuval Noah Harari boken Homo Deus. Boken handlar om mänsklighetens framtid. Harari förutspår att människan och teknologin blandas ihop. Telefonen är redan en förlängning av armen och gränsen mellan människa och maskin suddas ut. Idag har vi dessutom smartklockor, som kommer oss ännu närmare än telefonen. Smartklockorna finns runt vår handled dygnet runt och samlar data. De kan även få oss att ändra vårt beteende. Klockan märker att du suttit för länge. Dags att stiga upp din latmask! Maskiner är gjorda för att utföra en

viss funktion. Kaffekokaren ska koka kaffe åt oss. Sökmotorer ska leta fram information åt oss. Ifall maskiner nu får oss att utföra en viss funktion, blir vi då maskinernas maskiner? Cyborger, där maskiner inte bara hjälper oss, utan manipulerar och styr oss. Den här dystopin är söndertuggad och jag ber om ursäkt för att jag tar upp den. Hursomhelst, jag varnade er! Kanske vi borde fokusera på människorna bakom teknologin – vad strävar de efter och varför? Strävar de efter vinst och kontroll eller kanske efter att göra världen bättre? Data är värdefullt och vi borde inte ge den åt vem som helst. Ta och skyll på kapitalismen – det är lätt. Harari skriver att vi avlägsnas från tanken av att människoliv har betydelse. Istället närmar vi oss datahumanism och teknohumanism. Människan har ingen annan funktion än att leva. Jag vill inte vara en maskin som ska prestera på ett visst sätt. Jag hoppas ingen eller ingenting kommer att ändra på det. I stället för att prestera och sträva efter perfektion, vill jag fokusera på omgivningen och njuta av och delta i den. Nuförtiden är det en talang att njuta av själva processen snarare än av resultatet. För det behöver jag ingen klocka. Klockan kan vara alldeles tyst. Visst kan den visa mig tiden ifall jag så bestämmer.

Bild: Laura Henriksson

”Jag vill inte vara en maskin som ska prestera på ett visst sätt”

Salmes trädgårdsparadis S

– ”Jag har växt hit med mina rötter’’

Mellan Munksnäs och Lillhoplax finns en trädgård som få vet om. Bara några hundra meter ifrån åker spårvagnar och bussar, men det enda som hörs från trädgården är fågelsång och regnet som faller.

Salme Lindströms trädgård är som en sagovärld. Trots att det är tidigt i maj och vissa nätter ännu är på köldgrader, blommar scillor och andra blommor i ett färggrant hav. I mitten av havet står en mörkröd pion. Lindström köpte den som liten flicka tillsammans med sin mamma och håller den väldigt kär. Kolonilotten har Lindström haft i 45 år. Hon hittade den via sin dotter som upptäckte stället av en slump och i dag berättar trädgården hennes livshistoria. Trädgården är fylld med växter från olika tidsperioder från hennes liv och de påminner henne om goda minnen. Äppelträdet som ger frukt på sensommaren bär en historia som Lindström minns med glädje. Hon köpte den tillsammans med sin dotter som då var gravid. – Det ösregnade och vi visste inte ifall busschauffören skulle släppa in två dyblöta kvinnor med ett äppelträd i famnen, skrattar Salme Lindström och ser på trädet. Det handgjorda staketet tillsammans med en sympatisk träbro skapar en helhet som påminner om Mumindalen. Bron förenar trädgårdslandet med en gräsmatta, där Lindströms gamla hund Colette brukade vila. En oas av grönska Trädgårdsparadiset befinner sig bara 30 minuter från Helsingfors stadskärna. Koloniområdet omges av ett populärt friluftsområde och bostadshus, men ändå har den lyckats hålla sig dold för många som bor i närområdet. – Det känns som att jag kommer in i en annan värld, då jag kommer hit. Nog är det en kontrast att komma hit till en oas av grönska. Vi kallar det här för vårt paradis.

"Vi kallar det här för vårt paradis"

Intresset för trädgårdsarbete har följt Salme Lindström sedan barndomen. Hennes pappa var lärare på en lantbruksskola och familjen bodde några år i en herrgård där grönskan var en självklar del av vardagen. Som liten flicka hjälpte hon till i trädgården – rensade blomrabatter, vattnade och lärde sig växternas namn. Lindström odlar mest blommor nuförtiden, men visar stolt upp sin sparris och hennes olika bärbuskar. Hennes man brukade tycka att blommorna inte ska ta upp allt för mycket plats, eftersom man inte kan äta dem och de vissnar. När han senare såg hur vackert det är med torkade blommor blev han övertygad. I trädgården finns det sysslor året om Då Helsingfors täcks med snö, håller trädgården kvar sin sagolika atmosfär. Lindström kommer året runt till trädgården tillsammans med sin väninna. Lindström matar fåglarna medan väninnan tar hand om snöarbete.

Lugnet hittar du i trädgården Trädgårdsparadiset befinner sig bara 30 minuter från stadskärnan. Trädgården omges också av ett populärt friluftsområde och bostadshus, men ändå har koloniträdgården lyckats hålla sig dold även för många som bor i närområdet. – Det känns som att jag kommer in i en annan värld, då jag kommer hit. Nog är det en kontrast att komma hit till en oas av grönska. Vi kallar det här för vårt paradis. Intresset för trädgårdsarbete har kommit hemifrån. Hennes pappa var lärare på lantbruksskola och som liten bodde familjen några år i en herrgård var Lindström hjälpte till i trädgården. Lindström odlar mest blommor nuförtiden, men visar stolt upp sin sparris och hennes olika bärbuskar. Hennes man brukade tycka att blommorna inte ska ta upp allt för mycket plats, eftersom man inte kan äta dem och de vissnar. När han senare såg hur vackert det är med torkade blommor blev han övertygad.

Arbetet fördelas olika mellan olika årstider, men det gäller att lyssna på naturen. På vintern är det huvudsakligen planeringsarbete som gäller. När våren kommer blir det aktuellt att förbereda jorden, plantera och lägga buskarna i skick då de har varit under skyddsnät. – Man får en relation till sina växter. På våren minns man inte alltid vad man planterade, så man får se vem som dyker upp och blommar på sena våren.

Trädgården har blivit mer än ett fritidsintresse för Lindström, det har blivit hennes livsstil. Varje gång hon kommer till sin trädgård upplever hon minnen både via färger och dofter. Här lever pionen från hennes barndom tillsammans med äppelträdet som påminner om hennes dotter och blommorna som torkas – även om de inte går att äta. – Den här platsen ger mitt liv innehåll. Man börjar genast må bättre när man är här, så det är ju bevisat.

Ingen dag är den andra lik i Salme Lindströms trädgård. Här blir aldrig någonting helt färdigt, och det är precis så hon vill ha det. Det finns alltid något att plantera, rensa eller vattna. Men mitt i allt arbete finns ett lugn som inte hittas i Helsingfors stadsmiljö. Här kan tankarna vandra medan händerna arbetar med jorden.

Kanske det är just därför hon trivs så bra här, oavsett årstid. För i en skyndsam värld, är det här en plats där allt får ta den tid det behöver. Där arbetet aldrig tar slut, men alltid belönar.

– Belöningen är stunden efter allt hårt arbete. När man gjort sitt, satt sig ner och bara lyssnar på fåglarna, vinden och stillheten. Det är då man märker hur bra man mår, säger hon och ser ut över sitt kolonilott.

Corinne Åsbacka Bilder: Amanda Grönroos Wickström

Inget har överträffat Härskarringen – och inget kommer att göra det Det är ett kultursvek att kalla Sagan om ringentrilogin överskattad. Ändå hände det. ”Världen är förändrad. Jag känner det i vattnet. Jag känner det i marken. Jag känner det i luften. Mycket som en gång var, är förlorat.”

historia utan att väja för dess djup eller allvar. Det görs med en genuin respekt från alla inblandade. Bakom varje scen finns en besatthet av detaljer. Från att Viggo Mortensen bröt tån under en scen, till Ian McKellen som alltid bar med sig en bok av Härskarringen under inspelningen för referenser.

Så lyder introt till den första filmen i Härskarringen-trilogin, och i dess efterklang väcks minnet av vad som rörde sig i mitt huvud härom månaden.

Visuellt håller filmerna än idag. Det beror inte bara på effekterna, utan på balansen mellan verkliga miljöer och välanvända datoranimationer (CGI). Riktiga landskap, fysiska modeller och autentiska kostymer gör Midgård trovärdigt vilket är något som dagens filmer, som ofta helt förlitar sig på green screen, inte lyckas med.

Som stolt medlem i Soc & kom:s kulturklubb kan jag verifiera att diskussionerna brukar gå häftigt till, men ett utspel fick mig att tappa hakan. En smaklös själ basunerade ut att trilogin är överskattad. Jag kunde inte tro mina öron, så häpen var jag. Att vi nått en tid där den mest episka filmproduktionen i historien kan avfärdas som överskattad är både befängt och sorgligt. Därför vill jag påminna om varför Peter Jacksons Härskarringen-trilogi fortfarande förtjänar att räknas som ett av de största filmverken någonsin.

När vi ser Aragorn eller Boromir rida ut mot strid, känns det som om de på riktigt är heroiska och ädla beskyddare. Filmerna är orädda i sin skildring av mod, hjältemod och moralisk tydlighet vilket är något som sällan lyfts fram i dagens mer klichéartade berättelser. Samtidigt är kvinnliga karaktärer som Éowyn och Galadriel både starka och avgörande för berättelsen, trots att trilogin sannolikt inte skulle klara Bechdel-testet idag. Och just där ligger en del av min cynicism: de förutsättningar som möjliggjorde detta filmepos präglar inte längre dagens filmindustri på samma sätt.

Och ja, jag betraktar trilogin som ett enda filmverk. Den kortare versionen är nio timmar lång, men vill man ha hela upplevelsen bör man se den tolv timmar långa resan genom Midgård. Under premiären 2001 blev det tydligt: filmskaparna hade lyckats med något unikt. Tonen, världen, ljudbilden och skådespelet var perfekt. Ingen annan fantasyfilm har så kompromisslöst förverkligat en litterär vision. Trilogin känns både storslagen och personlig, tidlös och djupt rotad i sin tid.

Det är därför trilogin fortfarande spelas 20 år senare och varför ingen annan film kommer att överträffa den. Vi längtar fortfarande efter verklighetsflykt, efter berättelser som får oss att känna, förundras och fly vardagen. Härskarringen ger oss allt, tack vare kulturella förutsättningar, genuin passion och en teknisk skicklighet som gjorde det omöjliga möjligt.

I dag är det svårt att föreställa sig att något liknande skulle kunna skapas igen. Visst finns det filmer med större budgetar och modernare effekter. Men få har samma känslomässiga kraft eller konstnärliga integritet. Härskarringen berättar J. R. R.Tolkiens

Så kort sagt: Härskarringen är inte överskattad!

Alexander Nyström Bild: Sofia Mihaljević 39

TVÅ JOBB, EN UPPGIFT:

RÄDDA LIV Att jobba som räddningsperson och simvakt kräver ett stort ansvar. Andrei Grubianov har valt ett yrke där människoliv står på spel.

en mer professionell riktning och han bestämde sig för att utbilda sig till räddningsperson. – Min högsta dröm var en karriär som brandman, men i Finland är det att jobba som räddningsperson, vilket också innefattar rollen som akutvårdare. Det var så jag kom i kontakt med akutvården. Grubianov berättar att han alltid varit hjälpsam av sig, i alla fall till en viss grad. En viktig orsak till yrkesvalet är känslan som man får efter att ha hjälpt någon och i bästa fall räddat någons liv, säger han. – Särskilt om det handlar om en allvarligare situation, är det jättehäftigt att se att våra knep verkligen hjälper en person att må bättre. Nog blir man ju glad av det. Att möta döden

Regnet piskar mot trapporna vid Allas Pool. Bara de tuffaste simmarna trotsar vädret och tar sig fram och tillbaka i den stora bassängen. Nere vid badvakternas hytt, den som i folkmun kallas ”koppi”, står Andrei Grubianov lutad mot dörrkarmen. På datorskärmen syns hela poolområdet via övervakningskamerorna. ”Ett bälte för vattenlöpning, tack”, säger en stamkund med ett stort leende på läpparna.

I början av arbetskarriären funderade Grubianov mycket på hur han skulle reagera första gången han såg en avliden person, eller var med om sin första återupplivning. Han undrade ifall de situationerna skulle leva kvar i tankarna. När han väl stötte på sina första dödsfall och återupplivningar, blev de trots allt inte kvar i minnet. Arbetet som räddningsperson och badvakt kan ändå vara väldigt psykiskt påfrestande. Det är inte många som skulle välja ett yrke där människoliv står på spel, men Grubianov påverkas slutligen inte så mycket av det han möter på jobbet.

Grubianov räddar liv – både på land och i vattnet. Han jobbar som räddningspersonal på räddningsverket och som badvakt på ett utomhusbad. Grubianovs framtidsplan var alltid att jobba inom räddningsverket. I gymnasiet täcktes han inte längre fråga sina föräldrar om fickpengar och bestämde sig för att söka ett badvaktsjobb. Med tiden tog intresset

– Det är klart att händelserna finns kvar som minnen, men jag får inga mardrömmar eller börjar fundera på vad som kunde ha gjorts annorlunda i situationen.

Man gör det man har lärt sig och om man misslyckas så misslyckas man.

20-årsåldern bära ett så enormt ansvar. Att det är just han som ska hjälpa till och agera när något händer. Under sin badvaktskarriär har Grubianov som tur klarat sig undan de mest kritiska nödsituationerna. Folk som svimmar eller får epileptiska anfall är bland de allvarligaste fallen han varit med om.

Samtidigt medger han att han inte riktigt vet hur han själv lyckats hålla tankarna borta, säger han. – Vi reagerar alla olika. Vissa av mina kollegor grubblar mycket även över mindre incidenter. Det är svårt att säga varför det inte är så för mig, säger han.

Utbildad för jobbet, men ingen superhjälte Arbetet som räddningsperson och badvakt handlar inte bara om att kunna hantera brådskande situationer. Det kräver också kunskap om människokroppen och förmågan att snabbt kunna analysera olika komplexa symptom.

I arbetet kommer patienterna som på ett löpande band. Trots det brukar Grubianov komma ihåg barnpatienter, även om det inte är något allvarligt fel med dem. – Fastän de bara har hög feber så fastnar de fortfarande i mitt minne. Barn är så oskyldiga, de kan inte ta hand om sig själva, säger han.

– Det mest utmanande inom akutvården är nog att det finns så mycket man ska kunna. Vid allvarligare fall måste man snabbt kunna tillämpa sin kunskap, koppla ihop olika faktorer och hitta orsaken bakom tillståndet, säger Grubianov.

Ett overkligt ansvar Grubianov upplever inte jobbet som särskilt stressande. Enligt honom utvecklas förmågan att hantera stress gradvis med erfarenhet.

Han påpekar att man ändå inte står ensam eftersom arbetet alltid sköts i par. Dessutom har de en akutläkare på akutvården som de alltid kan ringa och konsultera.

– Man lär sig snabbt att kunna hantera obehagliga händelser och agera därefter. När man väl har kunskaperna och vet vad man gör är det inte lika stressigt, säger han.

– Även räddningspersonal är bara människor. Vi är inga superhjältar. Vi är utbildade för det här jobbet, men vi är människor precis som alla andra, säger han och vänder sig till datorskärmen för att fortsätta sitt arbetspass.

Grubianov reflekterar också över det stora ansvaret som yrket innebär – att ibland bokstavligen hålla en annan människas liv i sina händer.

Nata Aatola

– Det är ett väldigt stort ansvar. Om det uppstår en återupplivningssituation eller något liknande, så är det verkligen allvar, säger han. För honom känns det ibland ganska absurt att redan i

Bilder: Sofia Mihaljević