Book of Mormon provocerar och briljerar

Det är 12 år sedan Book of Mormon spelades för första gången, men än idag lockar den stora publikskaror. Smockas reporter var på plats på the Prince of Wales Theatre i London för att recensera den kontroversiella musikalen.

Book of Mormon är en musikalkomedi som handlar om två mormoner som skickas till Uganda som missionärer för att omvända och döpa lokalbefolkningen. Tillsammans utgör de en rätt klyschig duo bestående av en hjälte och en antihjälte. Äldste Price är lång, stilig, välvårdad och vältalig, medan hans kompanjon, äldste Cunningham, är kort, tjock, rufsig och väldigt vimsig.

När de anländer till Uganda märker de snabbt att lokalbefolkningen inte är särskilt intresserad av det religiösa budskapet de vill sprida. Äldste Price, som varit den naturliga ledaren för uppdraget, blir uppgiven och försöker ta sig därifrån. I hans ställe börjar äldste Cunningham förvränga historierna i mormonernas bok för att få dem att tilltala lokalbefolkningen.

Musikalen är skriven av Matt Stone, Trey Parker och Robert Lopez, av vilka de två förstnämnda även skapat den animerade tv-serien South Park. Precis som South Park innehåller Book of Mormon en hel del humor som balanserar på gränsen till vad som är acceptabelt att skämta om. När Book of Mormon för första gången framfördes på Broadway år 2011 blev musikalen en omedelbar succé, men väckte också anstöt.

De religiösa skämten, såväl om mormoner som om religion överlag, känns relativt trygga. Publiken får skratta åt religiöst dörrknackande, missionärernas naiva inställning samt åt hur blint mormonerna följer sin bok utan att ifrågasätta innehållet.

Book of Mormon lockar tusentals åskådare från världen över till the Prince of Wales Theatre i London. Med bländande sångnummer och briljant komedi har musikalen blivit otroligt populär, även om den också upprört med sina vågade skämt.

Självfallet kan detta kännas provocerande för djupt religiösa, men denna typ av humor slår snarare uppåt än nedåt och är förhållandevis etablerad och accepterad i dagens samhälle.

Skämten om lokalbefolkningen i Uganda är ofta närmare gränsen till vad som är acceptabelt. Även om de är väldigt klyftiga och roliga kan man självklart diskutera hur acceptabelt det är att en till majoriteten västerländsk vit publik skrattar åt fattigdom, könsstympning och aids i en afrikansk by. Book of Mormon har fått en del kritik för skildringen av Afrika och uppfattas av vissa som utdaterad och olämplig i dagens samhällsklimat.

Orsaken till att jag ändå upplever att Book of Mormon är ett komiskt mästerverk snarare än en rasistisk relik från 2010-talet är att lokalbefolkningen spelas av fantastiska svarta skådespelare som verkligen äger sina roller. Varje sångnummer får publiken att vrida sig av skratt när det ena galna skämtet avlöser det andra. Att musikalen vågar provocera och chockera publiken känns på många sätt fräscht och de vulgära skämten är det som gör Book of Mormon till vad den är. Hur briljant showen som bjuds på än må vara tycker jag att vissa vulgariteter kunde strykas. Tolv år är en lång tid och exempelvis skämt om att alla i Afrika har aids har redan passerat sitt bäst före-datum.

Einar Zilliacus