Tina Mattsson
Kunskap och lärande i socialt arbete OM SOCIALARBETARE OCH VILJAN ATT VETA
Författare Tina Mattsson är socionom, genusvetare och forskare i socialt arbete. Hon är verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet och hennes forskning handlar om hur maktrelationer påverkar socialt arbete och socialarbetare. Hon har tidigare utgivit Våld i barnavårdsutredningar: Socialtjänstens ansvar och viljan att veta, Intersektionalitet i socialt arbete: Teori, reflektion och praxis samt på annat förlag I viljan att göra det normala: En kritisk studie av genusperspektivet i missbruksvården.
Innehåll Inledning
11 13 14
Bokens innehåll och struktur Att läsa boken DEL 1
1. Kunskap och våld i socialt arbete
19 Socialt arbete som kunskapsbaserad praktik 19 Centralförbundet för Socialt Arbete och socionomutbildningen 21 Kunskapsfält i utveckling: När praktik och teori möts 24 Evidensbaserad kunskap i socialt arbete 26 Diskussion 29
2. Våld i nära relationer som kunskapsfält
31 32
Att tala om våld i nära relationer Den erfarenhetsbaserade kvinnojourskunskapen och kvinnoforskningen 32 Ett alltmer komplext kunskapsfält 35 Barns utsatthet och upplevelser av våld 37 När föräldrar använder våld 38 Det evidensbaserade fältet 41 Diskussion 42
3. Konkretiseringar av kunskap Kunskapens olika former Aktivitet, förmåga och kunskapsprodukt Konkretisering av kunskaper i praktiskt socialt arbete
43 43 45 48
Kunskap som mellanmänskligt samspel 50 Kunskap och makt 51 Kunskapens kön 53 Diskussion 55
4. Lärande och kunskapsutveckling
57 Att utveckla kunskap och färdighet 57 Tyst kunskap 60 Kunskap genom handling och erfarenhet 62 Betydelsen av reflektion i och över handling 63 Kunskapsutveckling eller kunskapsformering 65 Lärande genom gemensamma praktiker 66 Diskussion 69
5. Socialarbetares kunskapsanvändning
71 Vetenskap i praktisk användning 71 Socialarbetares erfarenhetsbaserade kunskap 74 Diskussion 76 DEL 2
6. Två utredningsenheter, två lärandemiljöer
79 Barnavårdsutredningar och att ge stöd och hjälp åt våldsutsatta 79 Samarbete och teamarbete 81 Diskussion 84
7. Att lära genom handling
87 Att lära av varandra 87 Ett kontinuerligt reflektionsarbete 90 Att vara varandras lärare 92 Klientberättelser och privata erfarenheter 95 Diskussion 97
8. Att söka och utveckla teoretisk kunskap Tiden och begränsad kunskapsutveckling Kunskapssatsningar och behovet av en gemensam förståelseram Det svårdefinierade kunskapsbehovet
99 99 102 103
Möjligheten att förvalta kunskap 107 Centrala teoretiska kunskapskällor 109 Diskussion 110
9. Att använda kunskap i utredningsarbetet
113 Kunskapsförankrade tolkningar av våld 113 Kunskap som maktmedel: När osäker kunskap blir säker 117 Ambivalens och användbarhet: Metoder och begrepp 120 Acceptera, modifiera eller avvisa 124 Att utreda våld 126 Barnet och föräldrarna som källor till kunskap 128 Lenestad: Berättelser som ger kunskap om våld 130 Karinstad: Berättelser som ger kunskap (men inte om våld) 132 Diskussion 134
10. När kunskap sätts i gemensam rörelse
137 Komplexa kunskaper i handling 137 Betydelsen av teoretisk kunskap och kunskap som får fäste 139 Betydelsen av lärande gemenskaper 141 Sammanfattningsvis 142
Efterreflektion
145
Referenser
149
DEL 1 Syftet med denna första del är att ge en förståelse för hur kunskap har diskuterats i förhållande till socialt arbete och hur utvecklingen och användningen av kunskap i praktiskt socialt arbete kan förstås. Jag börjar med att redogöra för hur idén om socialt arbete som en kunskapsbaserad praktik har diskuterats och etablerats, inte minst genom etableringen av socionomutbildningen. Jag beskriver också hur kunskapen om våld i nära relationer utvecklats. Därefter stannar jag upp vid och fördjupar mig teoretiskt i förhållande till kunskap och lärande. Viktiga frågor som jag brottas med här är: Vad är kunskap? Hur utvecklar vi kunskap? Hur kan kunskap begreppsliggöras? Vad är kunskap i ett handlingsorienterat och mellanmänskligt arbete som socialt arbete? Hur påverkar kunskap vårt tänkande? Jag avslutar denna första del med en fördjupning i vad vi genom forskning vet om socialarbetares syn på kunskap och kunskapsanvändning. Denna del tjänar som en teoretisk fond mot vilken bokens andra del ska läsas.
1 Kunskap och våld i socialt arbete Vi fick ju rapporten från Socialstyrelsen. Så den har vi ju tvingats läsa … Det är ju inte så rolig läsning, det är väl därför man inte gör det helt frivilligt, men det är ju inte så att det inte är bra … Så den har vi faktiskt läst. Den använder man ju sig av ibland. Man tänker ju att Socialstyrelsen liksom har samlat in det viktigaste. Inbillar man ju sig … (Kristina)
Kunskap i socialt arbete är komplext. Kristina är barnavårdsutredare och hon talar om hur hon tar del av och använder vetenskaplig kunskap om våld i nära relationer. Citatet innehåller en rad omskrivningar som ger uttryck för tveksamhet inför att ta del av och använda det som skulle kunna förstås som teoretiska kunskaper: Hon har ”tvingats” läsa, något hon inte gjorde helt ”frivilligt”. Hon använder det hon läst ”ibland” och hon ”inbillar” sig att det hon tagit del av är viktigt. Kristinas sätt att tala kan tolkas som att hon ger uttryck för en tveksamhet och en skepsis, kanske ett avståndstagande, mot den teoretiska kunskap som böcker och rapporter utgör. Detta kan i sin tur förstås i relation till något som jag skulle vilja benämna ”teoretisk kunskapstveksamhet”, vilket har en förhållandevis lång tradition inom socialt arbete, men också som relaterad till de senaste decenniernas kunskapsdiskussioner där bland annat Socialstyrelsen varit en central aktör för att skapa en kunskapsbaserad socialtjänst. I detta kapitel kommer jag ta mig an hur frågan om socialt arbete som kunskapsbaserad praktik diskuterats och utvecklats.
Socialt arbete som kunskapsbaserad praktik Som jag noterade tidigare har det sedan 1990-talet gjorts ett omfattande arbete för att utveckla och etablera en kunskapsgrund i socialt arbete. Diskussionen om det sociala arbetets bristande förankring i kunskap var en del av en omfattande diskussion om offentlig sektors ineffektivitet och oöverskådlighet under 1990-talet. Nya idéer om effektiviserade välfärdstjänster etablerade sig inom ramen för det som kommit att kallas new public management (NPM). Tanken var att offentlig sektor skulle drivas på samma sätt som privata företag genom att konkurrensutsättas och kundanpassas. Syftet var ökad effektivitet, ökad kvalitet och ett ökat utbud av välfärdstjänster. Organiseringen av välfärden 19
Kunskap och lärande i socialt arbete genomgick omfattande förändringar genom bland annat marknadsanpassning, nya driftsformer, interna konkurrensinslag samt nya bolags- och entreprenadformer. Det nya sättet att organisera välfärden innebar ökade krav på förutsägbarhet, uppföljning, kvalitetskontroll och dokumentation (Alm 2015; Bergmark & Lundström 2006). Det var mot denna bakgrund som socialt arbete kom att kritiseras för att dess resultat är svåra att mäta och bedöma. Bland annat ifrågasattes kunskapen om effektiviteten i de insatser som socialarbetare initierar för att hjälpa och stödja människor i socialt utsatta situationer, människor som drabbats av arbetslöshet, sjukdom eller andra svårigheter. Diskussionen kom i hög utsträckning att handla just om vilka metoder och arbetssätt som fungerar och hur socialarbetare ska kunna veta att de insatser och metoder som de använder verkligen hjälper deras klienter. Frågor av detta slag har väckts och diskuterats, och successivt har en tanke om att det sociala arbetets praktik ska vara funktionell, effektiv och kontrollerbar vunnit gehör. Idén om betydelsen av att det sociala arbetet vilar i en kunskapsgrund som skapar förutsättningar för en sådan praktik har etablerats och uttrycks bland annat genom det som i dag omtalas som evidensbaserad praktik, det vill säga en praktik som är förankrad i vetenskaplig kunskap men också i klientens erfarenheter och socialarbetarens kunnande (Jegerby 2008; Oscarsson 2009). Dagens diskussioner och idéer om en vetenskapligt förankrad kunskapsgrund är dock inte nya. Socialt arbete växte fram under senare delen av 1800-talet, då ideella och kristna rörelser var centrala för att hantera de sociala behov som blev allt större i samband med industrialiseringen i västerländska länder. Många människor hade flyttat från landsbygden till städerna. De lämnade försörjningen inom jordbruket för att i stället söka sig till industrin. Traditioner och levnadssätt förändrades och allt fler blev beroende av lönearbete. Fattigdom, alkoholism, barnarbete och splittrade familjer blev nya, påtagliga och synliga problem. Insatser från filantropirörelsen, som med utgångspunkt i ideal om kärlek, självuppoffran, altruism och kristlig barmhärtighet bedrev hjälparbete i form av välgörenhet, upplysningsverksamhet och förebyggande hälsoarbete samt startade barnhem, sjukhus och olika former av anstalter, var centrala för att hantera de nya samhällsproblemen (Edman 2004; Jansdotter 2004; Meeuwisse & Swärd 2016). Det sociala arbetet utövades vid den här tiden alltså på ideella grunder och av människor som drevs av filantropiska ideal. Tanken om betydelsen av att förankra socialt arbete i vetenskaplig kunskap etablerades dock tidigt. Redan under slutet av 1800-talet väcktes denna idé av bland annat Mary Richmond och Jane Addams. Richmond och Addams var, var och en på sitt håll, engagerade i den sociala frågan i det industrialiserade och urbaniserade USA och båda betonade betydelsen av att å ena sidan möta människan och å den andra ta utgångspunkt i vetenskaplig kunskap (Meeuwisse & Swärd 2016 s. 34ff; Soydan 20
1. Kunskap och våld i socialt arbete 1993). Båda blev centrala förgrundsgestalter för de idéer som växte fram om hur socialt arbete ska bedrivas, och successivt utvecklades en praktik som inhämtade kunskap från olika vetenskapliga områden: juridik, psykologi och medicin. Idén om en specifik kunskapsgrund för det sociala arbetet, det vill säga om ett socialt arbete som hade en egen kunskapsbas i stället för att inhämta kunskaper från näraliggande ämnen, kom senare och i Sverige tog den form under 1960-talet. Sedan 1921 fanns då det så kallade Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning i Stockholm och sedan 1940-talet även i Göteborg och Lund. Under 1960-talet kom instituten att förstatligas och socionomexamen fick en status som var likvärdig med andra akademiska examina. Socialhögskolorna och socionomtiteln etablerades och tanken var nu att förtydliga socialt arbete som professionellt område. Utifrån detta utvecklades idén om ett specifikt kunskapsområde för socionomer (Edebalk 1997; Hellertz 1999 s. 37ff; Holgersson 2008 s. 212ff; Swärd 1997; Wingfors 2004 s. 24ff). Det sociala arbetets professionaliseringssträvanden aktualiserade behov av forskning och systematiserad kunskap om och för det sociala arbetets praktik. Under 1970-talet etablerades socialt arbete som akademiskt ämne och därmed som både forskningsämne och grundämne i socionomutbildningen. Som ett led i denna utveckling tillsattes fyra professurer i ämnet och forskarutbildningar i socialt arbete etablerades runt om i landet under 1980- och 1990-talen. Målet var att genom forskning och utbildning fördjupa den professionella kompetensen inom socialt arbete (Berglind & Kristenson 1991; Bäck-Wiklund 1993; Holgersson 2008 s. 212ff; Sunesson 2003).
Centralförbundet för Socialt Arbete och socionomutbildningen Etableringen av socionomutbildningen kom att bli central för att tydliggöra en kunskapsgrund för socialt arbete. Redan 1921 hade alltså Institutet för social och kommunal utbildning och forskning, det så kallade Socialinstitutet, grundats i Stockholm. Institutet var ett initiativ av Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) och det skulle ge en yrkesmässig utbildning för området socialt arbete. CSA grundlade professionalismen i svensk socialvård genom att initiera utbildningsverksamhet och främja forskning inom socialpolitikens område (Hellertz 1999 s. 40). CSA hade grundats 1903 och var en av de organisationer som växte fram i den turbulens som präglade slutet av 1800-talet i Sverige med ökad fattigdom, alko holism och splittrade familjer. Förbundets syfte var att väcka förståelse för tidens krav på samhällssolidaritet och fungerade som en form av paraplyorganisation för en mängd föreningar, organisationer och institutioner som engagerade sig i nykterhets-, arbetar- och kvinnorörelserna (Hellertz 1999 s. 33ff; Meeuwisse & Swärd 2016 s. 36ff). Initiativet till grundandet av CSA kom från två kvin21
Kunskap och lärande i socialt arbete nor, Gertrud af Klintberg och Gerda Meyerson. Bland dem som engagerade sig i organisationen fanns bland annat så kallade kvinnosakskvinnor, politiker, nykterhetsmän, folkbildare och ämbetsmän med sociala uppgifter. Det fanns en tydlig könsuppdelning i organisationen och drivkrafterna inom den var också tydligt klassrelaterade. Kvinnorna ansvarade för utbildning, kursverksamhet, administration och praktiskt socialt arbete. Männen drev frågor om exempelvis fri rättshjälp åt obemedlade samt tidskriften Social Tidskrift. Männen gjorde också vetenskapliga undersökningar och utredningar samt tog initiativ till kommittéer och möten för att initiera verksamheter. De kvinnor som hade tid, engagemang, resurser och ork att ägna sig åt det praktiska och filantropiska sociala arbetet kom från adeln och borgerskapet. Männen som var engagerade var ämbetsmän och de var intresserade av och arbetade med politik och frågor om nykterhet. Det var alltså kvinnor och män från medel- och överklass som formade det sociala arbetet; männen formade riktlinjerna och normerna för arbetet och kvinnorna den erfarenhetsbaserade kunskapen och praktiken (Hellertz 1999 s. 39–41). I Sverige var Socialinstitutets utbildning inledningsvis starkt uppburen av kvinnor. Den könsuppdelning som präglat CSA bestod, eftersom kvinnor undervisade i praktisk socialvård, medan män undervisade i statsvetenskap, nationalekonomi och juridik (Hellertz 1999 s. 41). Utbildningen var länge inriktad mot ekonomi, juridik och förvaltning och framför allt socialrätten kom att ha en central ställning inom den. Tolkningen av lagar var den dominerande metodiken i socialt arbete. Under 1950-talet influerades dock den svenska utbildningen och praktiken av den amerikanska case work-traditionen. Den utvecklades av Mary Richmond under sekelskiftet 1800–1900 och betonade ett individinriktat socialt förändringsarbete som skulle genomföras med hjälp av systematiska vetenskapliga metoder. Richmond var inspirerad av både medicin och psykoanalys och hade en tydlig idé om betydelsen av att basera socialt arbete i teori och vetenskap. Under 1960-talet kom i Sverige sedermera även influenserna från settlement-traditionen och det som kallades community work, att påverka utbildningen. Den hade kopplingar till Jane Addams arbete i slutet av 1800-talet och betonade betydelsen av att socialarbetare arbetar nära och tillsammans med brukarna i kombination med vetenskaplig förankring (Holgersson 2008 s. 213; Soydan 1993). Förståelsen av det sociala arbetet och tanken om dess kunskapsbas kom alltså att förändras från att initialt ha varit fokuserad på det juridiska ramverket och uttolkningen av detta, till att alltmer ta sig an frågan om sociala problem och hur dessa skulle förstås, definieras och motverkas. Socionomutbildningen fick som tidigare nämnts högskolestatus 1964.1 Kvaliteten i utbildningen skulle nu stärkas genom att den teoretiska delen utökades 1 Socialhögskolor fanns då i Stockholm, Göteborg, Lund och Umeå. Strax därefter tillkom även högskolor i Örebro och Östersund.
22
1. Kunskap och våld i socialt arbete och breddades samt genom att lärarorganisationen förstärktes. Inför etableringen av utbildningen diskuterades frågan om det framtida utbildningsbehovet och utbildningens innehåll. I diskussionerna framkom att yrkesverksamma socialarbetare ansåg att det vid Socialinstitutets utbildning ingått en rad ämnen som de inte haft användning för i sin yrkesverksamhet, bland annat nationalekonomi, statistik, statskunskap, socialmedicin, socialpolitik och sociologi. Däremot fanns områden där de ansåg att de behövde mer kunskap, bland annat psykologi, socialvårdsmetodik, social administration och juridik.2 I denna kritik kan en motsättning mellan det sociala arbetets verksamhetsfält och dess akademiska fält skönjas, en motsättning inom vilken verksamhetsfältet tenderat att betona betydelsen av kunskaper för det konkreta sociala arbetet, medan det akademiska tenderat att representera en bredare och mer allomfattande och inte minst teoretiskt inriktad kunskap. Kritiken hade ingen större effekt: utbildningens fokus mot högskoleutbildning betonades mer än dess relation till praktikerfältet och utbildningen knöts till samhällsvetenskaplig forskning inom särskilt relevanta områden för socialt arbete, exempelvis kommunal ekonomi, socialrätt, kommunalrätt, socialpolitik, förvaltningskunskap och tillämpad psykologi (Hellertz 1999 s. 43). År 1977 införlivades socialhögskolorna med universiteten och högskolorna på respektive orter och socialt arbete blev ett universitetsämne. Akademiseringen av utbildningen fortsatte och förstärktes. Vid denna tid fanns två valbara inriktningar inom ramen för utbildningen, den sociala linjen respektive förvaltningslinjen, något som i princip innebar att studenterna valde att antingen fördjupa sina studier i ämnet socialt arbete eller i studier inom det angränsande samhälls-, rätts- och beteendevetenskapliga området (Holgersson 2008 s. 214). Efter en översyn infördes 1990 en ny central studieplan. I denna togs möjligheten att välja mellan de båda inriktningarna bort och i stället skulle utbildningen ut ifrån en helhetssyn på sociala behov och möjligheter, ge teoretiska och praktiska kunskaper samt den praktiska förmåga som krävs för socialt arbete på individ-, grupp- och samhällsnivå. Vid denna tidpunkt kom utbildningen att få tydligt fokus mot sociala problemområden som fattigdom, barns utsatthet samt bruk och missbruk av beroendeframkallande medel. Den skulle också ge kompetens att medverka i utvärdering och utveckling av det sociala verksamhetsområdet samt vara en förberedelse för forskarutbildningen i socialt arbete, något som tydliggör hur forskningsanknytningen blivit allt viktigare i socionomutbildningen (Holgersson 2008 s. 212ff). 2 Pia Westin Hellertz (1999) forskare i socialt arbete, påpekar att denna kritik kan förstås på två olika sätt: antingen har utbildningen inte förmått tydliggöra användbarheten i de kunskaper som socialarbetarna tydligen inte ansåg sig ha användning för, eller så är ämnena inte relevanta för den professionsutbildning som socialarbetarna genomgår så länge det finns mer relevanta ämnen som de menar att de saknar och behöver (s. 43)
23
2 Våld i nära relationer som kunskapsfält Förberedde socionomutbildningen någonting för den här typen av arbete? Med våld. LENA: Nej, ingenting tyckte jag. LYDIA: Nej … LIV: Nej … Jag tror inte det … LENA: Inte ett dugg. Jag tror inte ens vi hade uppe det. INTERVJUARE:
De utredare som intervjuats i den här studien vittnar genomgående om att de saknat kunskaper om våld i nära relationer när de börjat arbeta som socionomer. De socionomutbildningar de gått har inte inneburit någon kunskapsfördjupning i relation till våld. En förklaring till detta är att våld i nära relationer som problemområde inom socialt arbete har etablerats relativt sent. Först när socialtjänstlagstiftningen 1997 gav socialtjänsten ett förtydligat ansvar för att ge stöd och hjälp åt kvinnor och barn som utsatts för våld i en nära relation började våld i nära relationer uppmärksammas på allvar inom socialt arbete.5 Frågan om våld var dock bara delvis ny för socialtjänsten som hade lång erfarenhet av att arbeta med våld genom sitt arbete med barn som far illa. I detta arbete var dock barnen i fokus, snarare än våldsutsatta kvinnor eller våld i nära relationer. Stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor hade i förs ta hand getts av ideella kvinnojourer, vilket gjort att frågor om våld i nära relationer och kvinnors våldsutsatthet som specifika problemområden varit relativt osynliga i socialtjänstens arbete. I och med det förtydligade ansvaret utvecklades dock våld som kunskapsområde inom socialtjänsten och därmed också successivt som kunskaps- och forskningsfält i socialt arbete (t.ex. IVO 2014). I dag är våld i nära relationer ett viktigt område i socialt arbete. Detta kapitel handlar om hur våld i nära relationer utvecklats som kunskapsområde, först som en del av ideella kvinnorörelsers arbete och inom ramen för kvinno forskningens fokus mot mäns våld mot kvinnor, och sedan inom ett alltmer vidgat verksamhets- och forskningsfält som arbetar med och belyser våld i nära relationer och barns utsatthet för våld. 5 Här är det värt att notera att Universitetskanslerämbetets (UKÄ:s) senaste översyn av utbildningarna tyder på att frågan om våld fortfarande endast behandlas begränsat i landets socionomutbildningar (UKÄ 2015 s. 149ff; se även Högskoleverket 2004; NCK 2010).
31
Kunskap och lärande i socialt arbete
Att tala om våld i nära relationer Innan vi går vidare är det värt att ägna en stund åt att fundera över benämningen våld i nära relationer. Jag använder i den här boken i huvudsak denna benämning och avser då våld mellan föräldrar som barn bevittnar och föräldrars våld mot barn. Fördelen med att tala om våld i nära relationer, förutom att det kan inkludera både våld mellan föräldrar och barnets utsatthet, är att benämningen inte är begränsad till att enbart omfatta ett våld som utövas av en part mot en annan, vilket benämningen mäns våld mot kvinnor är.6 Användandet av en övergripande definition av våld som är öppen för att våld i en nära relation kan utövas på olika sätt och av olika parter medför en lyhördhet för och en förmåga att synliggöra exempelvis våld i samkönade relationer och kvinnors våldsutövning – det senare är inte minst viktigt i barnavårdsutredningar. Det är dock en av mina utgångspunkter att en könsneutral benämning, som våld i nära relationer, inte är oproblematisk. Sociologerna Jeff Hearn och Linda McKie (2006) har exempelvis påpekat att det är mer adekvat att tala om mäns våld mot kvinnor i nära relationer, eftersom denna benämning bättre beskriver att våldet ofta handlar om mäns våld mot kvinnor som de lever eller har levt tillsammans med (s. 77). Att tala om våld i nära relationer riskerar så att säga att osynliggöra de strukturella mönster och de maktrelationer som präglar och genomsyrar våldet. Även om kvinnor kan använda våld, är det våld kvinnor utövar inte lika omfattande, lika upprepat och inte lika allvarligt som det våld män utövar mot kvinnor och barn. Kvinnors våld skapar inte strukturella mönster på motsvarande sätt som mäns våld bildar sådana mönster (Brå 2014; NCK 2014). Denna olikhet är viktig att komma ihåg, det vill säga att det våld som utövas mellan kvinnor och män inte är jämlikt.
Den erfarenhetsbaserade kvinnojourskunskapen och kvinnoforskningen När socialtjänsten ålades ett förtydligat ansvar för att ge stöd och hjälp åt dem som utsatts för våld i en nära relation kritiserades de samtidigt för att sakna erfarenhet av och den specifika kunskap som krävs för ett sådant arbete (Enander m.fl. 2013 s. 59; Prop 1997/98:55 s. 37). Det var i första hand ideella kvinnojourer som hade utvecklat kunskap och erfarenhet inom området och det var kvinnoforskare från olika discipliner som tagit sig an frågan om våld. Den forskningstradition som initierats och byggts upp riktade sig (och riktar sig fortfarande) i hög utsträck6 Mäns våld mot kvinnor är ett begrepp som även inkluderar det våld män utövar mot kvinnor i exempelvis offentliga miljöer och på arbetsplatser genom trakasserier, hot och våld – det avser alltså inte bara våld i nära relationer (Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski 2001).
32
2. Våld i nära relationer som kunskapsfält ning mot att synliggöra mäns våld mot kvinnor och kvinnors utsatthet för detta våld (t.ex. Agevall 2012; Dobash, Dobash, Cavanagh & Lewis 1998; Cavanagh, Dobash, Dobash & Lewis 2001; Holmberg & Enander 2011). En central utgångspunkt i denna forskning var och är det könsmakts teoretiska perspektivet genom vilket våld förstås som relaterat till och som en konsekvens av samhällets könsmaktsstrukturer. Detta perspektiv och denna forskning var betydelsefull för kvinnojoursrörelsen, eftersom den erbjöd ett alternativ till tidigare förklaringar av våld i nära relationer. Dessa har varit baserade på psykologiska förklaringsmodeller som tenderade att patologisera och skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och/eller förklara det våld som män utövade mot kvinnor som en konsekvens av exempelvis mäns ökade sårbarhet i ett alltmer jämställt samhälle (Bergman 1987; Lennéer-Axelsson 1989). De kvinnor som arbetade i kvinnojourerna upplevde att de forskningsresultat som nu presenterades av feministiska forskare, bland annat av sociologen Eva Lundgren (1989, 2004), bättre satte ord på deras erfarenhetsbaserade kunskap från arbetet med våldsutsatta kvinnor.7 Lundgren myntade bland annat begreppet normaliseringsprocess. Hon menade att våldet var en konsekvens av mannens syn på förhållandet mellan könen som komplementärt och hierarkiskt och att våldsrelationen i sig innebar att mannen genom fysiskt och psykiskt våld, successivt tar kontrollen över kvinnan, hennes värld och omvärldsuppfattning. Hennes isolering i relationen med honom i kombination med att han växlar mellan kärleksfull bekräftelse och våldsam kontroll skapar en normaliseringsprocess där våldet kommer att uppfattas som normalt och legitimt av dem båda, en beskrivning av våldsrelationen som jourkvinnor kände igen väl (Nilsson 2009 s. 177). Parallellt med jourkvinnornas igenkännande kan vi notera att forskningen om mäns våld mot kvinnor vid denna tidpunkt intresserade sig mindre för den komplexa familjeproblematik som socialtjänsten tenderade att möta och hantera, inom vilken kvinnors, barns och mäns olika erfarenheter och beskrivningar av våldet tenderat att står emot varandra (jfr Mattsson 2013; 2017). Socialtjänsten hade alltså i en bemärkelse en påtaglig komplexitet att hantera som forskningen inte fullt ut svarade mot. Inom kvinnoforskningen fanns å ena sidan en stark enighet kring den könsmaktsteoretiska förståelseramen och att våldet var tätt sammanvävt med makt och kontroll. Forskning som inte alls knutit an till denna ram fick svårt att vinna gehör inom fältet. Å andra sidan fanns och finns en rad olika sätt att förstå och förklara våld också med en könsteoretisk utgångspunkt, inom ramen för vilken forskare har gett olika stor betydelse åt maktrelationen mellan könen. Detta har inneburit att det, trots samförståndet, funnits en rad spänningar inom fältet gällande hur våldet ska tolkas och förstås (för en diskussion om fältets 7 Se Nilsson (2009) för en fördjupad diskussion (t.ex. s. 177ff).
33
Kunskap och lärande i socialt arbete spänningar, se Steen 2003). Sociologen Margareta Hydén (1995a; 1995b), fick till exempel stor betydelse i diskussionen om begränsningarna i könsmaktsteoretiska perspektiv. Hon menade att dessa ger en alltför statisk förståelse av maktrelationen mellan kvinnor och män. För att förstå samspelet mellan parterna i en relation där det förekommer våld lyfte hon fram betydelsen av att förena feministiska könsmaktsperspektiv med socialpsykologiska förståelser. Med denna utgångspunkt kan de gemensamma förståelser av våld som finns och skapas inom en relation där det förekommer våld tolkas. Hydén visade exempelvis i sina studier hur både våldsutövare och den våldsutsatta är medveten om och uppfattar våldsutövningen som fel, vad Hydén kallade en moraliskt tvivelaktig handling. Deras relation och samspel genererar samtidigt gemensamma förståelser kring våldet och våldsutövningen, något som möjliggör deras fortsatta relation (och gör det svårare för kvinnan att lämna den). Hydéns mer komplexa och relationella våldsförståelse fick mer gehör inom socialtjänsten än Lundgrens teorier som tydligare utgick från kvinnans perspektiv. Lundgren och Hydén var under 1990-talet två centralfigurer inom den svenska kvinnoforskningen om våld och tjänar också som två bra exempel på de olika traditioner som utvecklades inom den. Den könsmaktsteoretiska förståelsen är värdefull, eftersom den synliggör den strukturella maktrelationen och dess betydelse för våldsrelationer, samtidigt som den kan kritiseras för en icke-flexibel syn på kvinnans utsatthet och mannens våldsutövning. Denna förståelse betonar däremot betydelsen av de relationella och/eller psykologiska aspekterna i en relation där det förekommer våld och som därmed ger en mer flexibel syn på kvinnors utsatthet och mäns våldsutövning, innebär samtidigt en risk för att osynliggöra den maktobalans som finns i relationer där det förekommer våld. Kunskapen som utvecklades inom framför allt kvinnojourerna var alltså inledningsvis i hög grad erfarenhetsbaserad men genererades efter hand genom kvinnovetenskaplig forskning. Eftersom våld i nära relationer dock inte fördes upp på den politiska dagordningen, utan förblev en fråga som uppfattades ligga utanför statens, kommunernas och socialtjänstens ansvarsområden, förblev kunskapsfältet förhållandevis länge sammanlänkat med just kvinnojourerna och den kvinnovetenskapliga forskningen – det integrerades så att säga inte med tydligt socialt arbete som verksamhetsfält eller kunskapsområde.8 Först mot slutet av 1990-talet, då socialtjänstens ansvar för att ge kvinnor och barn som utsatts för våld i en nära relation stöd och hjälp förtydligades, kom våld i nära relationer att tydligt kopplas till socialt arbete och dess verksamhetsfält. I samband med detta kom fältet också att vidgas och bli alltmer komplext. 8 För fördjupning av hur våld i nära relationer etablerats som en del i den politiska debatten och som ett ansvarsområde för stat och kommun, se till exempel Eduards (2002) och Wendt Höjer (2002).
34
2. Våld i nära relationer som kunskapsfält
Ett alltmer komplext kunskapsfält Under de tjugo år som gått sedan förtydligandet av kommunernas och socialtjänstens ansvar att ge stöd och hjälp åt kvinnor och barn som upplever våld i en nära relation, har kunskapsfältet om våld genomgått en omfattande utveckling och har i allt högre utsträckning kommit att kopplas till socialtjänstens verksamheter. Runt om i landet har olika kunskapscentra bildats, exempelvis Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i Uppsala och Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer (VKV), vilka haft betydelse för den utveckling som skett inom exempelvis socialtjänsten inom dessa regioner. Nyligen etablerades även Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum i Linköping, med fokus på att sprida kunskap om barns våldsutsatthet. För flera socialtjänster har den norske psykologen Per Isdal och det till honom relaterade norska kunskapscentrat Alternativ till vold (ATV), som i första hand riktat fokus mot arbetet med män som utövar våld, varit centrala. Socialstyrelsen har varit drivande i att utveckla manualer och verktyg för arbetet med våld i nära relationer som implementerats inom landets socialtjänster och därmed haft stor betydelse för kunskapsfrågan, både vad gäller evidensbaserade metoder och våld i nära relationer och som samarbetspartner med kommunala aktörer (IVO 2014). Unizon, tidigare Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR), har blivit en central politisk aktör (Enander, Holmberg & Lindgren 2013). Parallellt med dessa finns också både landets länsstyrelser och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som viktiga drivkrafter i förhållande till det direkta arbetet med kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Antalet aktörer som intresserar sig för och genererar kunskap om våld i nära relationer har alltså ökat i samband med att frågan om våld tydliggjorts som kommuners och socialtjänsts ansvarsområde. En annan central förändring är hur våldet benämns, från att omtalas som mäns våld mot kvinnor till att allt oftare betecknas som våld i nära relationer. Våld i nära relationer har som könsneutralt uttryck öppnat upp för komplexa förståelser av våldsutsatt och våldsutövare och för synliggörande av både våldsutsatta och våldsutövare som går bortom det tidigare intresset för våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor. En påtaglig förändring är också en ökad uppmärksamhet av det som benämnts som ”särskilt utsatta grupper”. Från att uppmärksamheten tidigare, med utgångspunkt i det könsmaktsteoretiska perspektivet, synliggjort framför allt kvinnor som en förhållandevis enhetlig grupp med den gemensamma erfarenheten av en könsmaktsstruktur som inkluderade våld i olika former, har heterogenitet mellan framför allt olika grupper av kvinnor blivit tydligare. Kvinnor och grupper som bedöms och som definieras vara särskilt utsatta om de utsätts för våld är (Prop. 2006/07:38 s. 16ff; Socialstyrelsen 2016a s. 21ff):
35
8 Att söka och utveckla teoretisk kunskap INTERVJUARE: Om du känner att du behöver mer kunskap, var brukar du söka den?
[kort paus] Jag googlar väl på nätet! [båda skrattar] Och ser vart man hamnar. Eller plockar jag fram någon bok man har och liksom kollar källförteckning. Om det är någonting särskilt. Sen, det måste jag villigt erkänna, det är ju inte så jätteofta.
KARIN:
Jag har ovan visat hur utredarna pratar spontant och självsäkert om sina erfarenhetsbaserade kunskaper. När vi i intervjuerna ber utredarna att gå bortom den erfarenhetsbaserade inlärningen genom att fråga dem om teoretiska kunskaper, blir de betydligt mindre vältaliga. De är ofta svävande och oklara, de talar inte i termer eller med hjälp av begrepp, perspektiv eller metoder som är specifika för arbetet med våld i nära relationer och de refererar sällan till forskare eller något som de läst. Det förefaller helt enkelt inte vara lika lätt eller självklart för utredarna att relatera sitt arbete till teoretiska kunskaper. Osmond och O’Connor (2004) har dock påpekat att tveksamhet och frånvaro av teoretiskt tydliga utsagor bland socialarbetare inte nödvändigtvis betyder att socialarbetare saknar teoretiska kunskaper. Utredarna kan alltså vara mer grundade i teoretiska kunskaper än de ger uttryck för, och det är intressant att undersöka om och i så fall hur utredarna utvecklat teoretiska kunskaper om våld i nära relationer. Det här kapitlet handlar om hur utredarna söker och utvecklar teoretisk kunskap.
Tiden och begränsad kunskapsutveckling Det visar sig att en möjlig förklaring till att utredarna berättar om eller talar med utgångspunkt i teoretiska kunskaper i så begränsad utsträckning är att det inom ramen för deras arbetssituation och arbetsvillkor finns begränsat utrymme för att de ska kunna hålla sig uppdaterade kunskapsmässigt. I både Karinstad och Lenestad vittnar de intervjuade utredarna om att det ofta är svårt för dem att hinna söka och ta del av kunskap utöver den som genereras genom det vardagliga arbetet. De söker kunskap ibland men oftast tar de del av ny kunskap om och när någon, en kollega eller en chef, tipsar dem om en artikel eller en 99
Kunskap och lärande i socialt arbete rapport. De har dock svårt att hitta tid för fördjupning och uppdatering, något som både påverkar om de söker kunskap och om de hinner ta del av kunskap som på andra sätt kommer till dem: Nej, det är väl lite dilemmat i jobbet, man känner inte att man har tiden till att göra det här extra. Just det här att själv leta, man prioriterar bort det, alltså jag tänker att det är en bra tanke och att man skulle vilja göra det men … Man gör det inte. Det är lite synd.
KATARINA:
Det är alltså inte bara ett problem för utredarna att hinna läsa, utan också att hinna söka mer kunskap. Kunskapsfördjupning inom ramen för arbetet är svårt, något som tydligt också uttrycks av Kristel: Det är svårt att få in det som rutin [att uppdatera kunskap]? Absolut, jag tänker att det blir bortprioriterat. Det ju synd att det är så men, det blir ju lite det i förhållande till att då hade jag kunnat göra något annat, då hade jag kunnat ringa någon klient eller boka in ett samtal …
INTERVJUARE: KRISTEL:
De olika arbetsuppgifter och behov som ryms inom organisationen tycks konkurrera om tiden, och för Kristel står kunskapsfördjupning mot exempelvis klientkontakter. I utsagorna från utredarna i Lenestad blir det bland annat tydligt att de ser att exempelvis ny forskning är något de borde hinna ta del av inom ramen för sitt arbete, även om också de nämner tidsbrist: Söker ni ny kunskap? Hur gör ni det i så fall? Ja alltså vi försöker ju hänga med, men … Det har varit väldigt mycket under lång tid, och man orkar inte sitta på sin fritid … LILY: Det är ingen som driver den frågan. Det är liksom om man själv är aktiv ibland och man läser någon bok, på eget initiativ. LINDA: Det finns ju ingen avsatt tid över huvud taget till att hämta in kunskap, inte för någon. LILY: Och det är ju jättetråkigt. En stor förlust. INTERVJUARE: LINDA:
Både utredarna i Karinstad och i Lenestad ger på detta sätt uttryck för ett intresse för kunskap. Att de läser vetenskapliga arbeten i begränsad utsträckning och att de inte löpande tar del av nya forskningsrön menar jag inte ska tolkas som ett ointresse för kunskap, utan ska snarare förstås i förhållande till det som utredarna själva påpekar, vilket är brist på tid. I Lenestad, där utredarna på många sätt ger uttryck för att de är en del av en kunskapsskapande miljö, påpekar de vid flera tillfällen i intervjuerna att utrymmet för att fördjupa sin kunskap trots allt är begränsat, och flera av dem påpekar att de önskar att sådan tid fanns: LISBETH:
Nästan alla vill ha möjlighet till lästid. Där man kan fördjupa sig.
100
8. Att söka och utveckla teoretisk kunskap Trevithick (2008) betonar att flera av de faktiska och praktiska kunskaper social arbetare behöver behärska kräver kontinuerlig uppdatering, men bristen på tid för kunskapsfördjupning tycks göra detta svårt för utredarna. Motsvarande problem framkommer också i exempelvis Johansson och Fogelgrens (2016) rapport om implementeringen av evidensbaserade metoder inom socialtjänsten, som visar att bristen på tid för diskussion och fördjupning av arbetsmetoder är en central förklaring till socialarbetarnas begränsade förståelse för innebörden av ett evidensbaserat socialt arbete. Jag menar att det faktum att tidsutrymmet för att uppdatera och fördjupa sina kunskaper saknas inom ramen för arbetet kan förstås som att frågan inte prioriteras av arbetsgivare. Lily noterar ovan att ”Det är ingen som driver den frågan” när hon och hennes kollega i intervjun diskuterar hur de söker ny kunskap och konstaterar att de inte hinner. Det är oklart vem Lily tänker sig skulle kunna driva frågan, men varken hon, hennes kollegor eller organisationen verkar för utrymme för att utredarna ska kunna söka och ta del av kunskap inom ramen för sitt arbete – trots att flera av dem tycker att det är viktigt. Bristen på tid och utrymme för kunskapsfördjupning kan ha att göra med bristen på tradition av att förankra socialt arbete i vetenskaplig kunskap. Betydelsen av att löpande uppdatera och vidareutveckla sina kunskaper, att följa ett ständigt förändrat kunskapsläge, utgör inte en del i förståelsen av hur socialarbetare som profession löpande behöver vidareutveckla och fördjupa sina kunskaper. Professionsforskarna Thomas Brante, Eva Johnsson, Gunnar Olofsson och Lennart G. Svensson (2015) har påpekat att, medan traditionella professionsutbildningar, som exempelvis läkarutbildningen, bygger på att tillägna sig vetenskapens resultat och att lära sig de vetenskapliga principer som är typiska för professionen och dess utbildning, så är semi-professionella utbildningar, som exempelvis socionomutbildningen, i högre grad relaterade till ”reflektion” och ”beprövad erfarenhet” (s. 72ff). Detta innebär att medan exempelvis läkare skolas in i en tradition av att ta utgångspunkt i och därmed också kontinuerligt söka och uppdatera sig i förhållande till systematisk kunskap av vetenskaplig karaktär, så skolas socionomer inte in i en motsvarande tradition. Det saknas alltså en kultur och tradition i socialt arbete vad gäller att söka och uppdatera sig i förhållande till vetenskaplig kunskap. Bland de utredare vi intervjuat är det också tydligt hur de i första hand talar just om kunskapsutveckling i termer av erfarenhet och erfarenhetsutbyte, snarare än i termer av att följa den vetenskapliga kunskapsutvecklingen.
101
Kunskap och lärande i socialt arbete Om socialarbetare och viljan att veta Tina Mattsson
Den här boken handlar om kunskap i socialt arbete och om socialarbetares syn på och användning av kunskap. Vad innebär det när kunskap utövas i praktiken? Vad är det för kunskaper vi använder för att förstå och agera i den praktik och de handlingar som socialt arbete utgör? Hur kan sådan kunskap utvecklas, fördjupas och omvärderas? Hur kan den konkretiseras? Under de senaste decennierna har det förekommit starka diskussioner om vikten av att det sociala arbetets verksamheter grundas i kunskaper om vilka metoder och insatser som fungerar. Vi står inför ett socialt arbete och en socialtjänst där kraven på kunskapsförankring är tydliga och uttalade, och där tanken om att relatera det praktiska sociala arbetet i förhållande till vetenskap och forskning inte torde vara främmande för dagens socialarbetare. Med utgångspunkt i exempel från socialtjänstens arbete med barnavårdsutredningar analyseras i denna bok hur socialarbetare utvecklar och använder kunskap i sitt dagliga arbete. Den inleds med en omfattande teoretisk diskussion om kunskap och lärande i socialt arbete. Därefter följer en empirisk del som konkret belyser hur socialarbetare utvecklar och använder kunskap i arbetet med våld i nära relationer. Boken riktar sig i första hand till socionomstuderande och yrkesverksamma i socialt arbete, men den breda diskussionen om kunskap som förs i boken är intressant också för andra näraliggande utbildningar och verksamhetsfält.
Tina Mattsson är socionom, genusvetare samt forskare i socialt arbete. Hon är verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet och har tidigare bland annat utgivit Våld i barnavårdsutredningar: Socialtjänstens ansvar och viljan att veta samt Intersektionalitet i socialt arbete: Teori, reflektion och praxis.
ISBN 978-91-40-69495-9
9 789140 694959