höglandet och i dimman kör de rakt på ett hus. Bilen går sönder och de tvingas övernatta hos husets ägare, ett gammalt par som beter sig märkligt och verkar vara rädda för något ute i mörkret. De fyra vännerna gör flera misslyckade försök att ta sig därifrån, men blir kvar i en situation som ter sig alltmer klaustrofobisk och obehaglig. Snart blir sprickorna inom gruppen uppenbara. Egill och Hrafn är sedan länge rivaler, de har båda tillhört finanseliten men har i kraschen förlorat allt och dövar nu sin ångest med alkohol, droger och porr. Anna och Vigdís försöker närma sig varandra men hindras av svartsjuka och avund. Allt tyder på att mannen i huset flytt upp på höglandet för att gömma sig, men från vad? Och varför har de egentligen hamnat i denna mardröm?
Steinar Bragi
Island, efter finanskrisen. Två par gör en utflykt till det ensliga
Steinar Bragi
”Mörkret ovanför sängens huvudända var en aning gråare. När hon såg efter närmare kunde hon urskilja ett fönster lika stort som de ute i arbetsrummet; någon hade målat över rutan med tjock becksvart färg som stängde ute dagsljuset nästan helt, utom på ett ställe där ett streck var ristat i svärtan och en tunn ljusstråle trängde in i rummet. Hon satte ögat till springan, såg den mörka sanden yra fram över marken. Bland virvlarna skymtade uthusen, som fick henne att tänka på det gamla paret. Även om de inte syntes till någonstans greps Anna av rädsla för att bli ertappad på bar gärning. Hon såg sig omkring efter något föremål som hon kunde ta med sig, något
Höglandet är en mångskiktad skräckthriller med stark samtids känsla. Naturen besitter en gåtfull, gäckande brutalitet som också
som kunde avslöja hemligheterna i huset ute på sandslätterna.”
verkar finnas i människorna som försöker bemästra den.
Den isländske författaren Steinar Bragi, född 1975, debuterade som 23-åring med diktsamlingen Svarthol. Romanen Kvinnor som utkom på svenska 2010 nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och blev författarens publika genombrott.
ISBN 978-91-27-13747-9 OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTON: SHUTTERSTOCK FÖRFATTARFOTO: KRISTÍN EIRÍKSDÓTTIR
NOK_BRAGI_HOGLANDET.indd Alla sidor
9 789127 137479
2013-11-15 11:25
13-59 N&K Hรถglandet, 12 nov.indd 2
2013-11-12 11.32
hrafn kapitel 1.
Islands flora
Hela naturen var stilla. Skuggorna borta vid horisonten mörknade och avtecknade sig skarpa mot himlen, flöt sedan ihop med natten. De satt tysta alla fyra. Det enda som hördes var ett lågt mummel från radion. I baksätet läste Vigdís i en bok och Anna hade vaknat efter en tupplur, hade just öppnat en öl. Mellan dem låg Annas hund, en isländsk vallhund som hon hade haft i några månader. ”Vi leker en lek”, sa Anna och bröt tystnaden. ”Jag tänker på en sak, något som finns inne i bilen eller utanför den, på vägen eller i sanden …” ”Ja, den hade jag glömt”, avbröt Egill henne, barnslig i rösten av glad förväntan, den tredje ölen och den tionde klunken ur pluntan. ”Intressant”, sa Hrafn och ignorerade Egill. Han såg på 7
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 7
2013-11-12 11.32
Anna i backspegeln, hennes mörka konturer och ett svagt blänk vid ögonen. ”Vad menar du med en sak? Om jag tänker på din mans samvete eller blod, skulle det gillas?” ”Så sjukt”, sa hon ironiskt. Egill tittade ut genom fönstret och Hrafn fick för sig att han såg i backspegeln, på Vigdís, som satt bakom honom. ”Nej, inget blod. Allt som inte är synligt i omgivningarna är förbjudet.” ”Vad är det ni pratar om?” frågade Vigdís och lade ihop Islands flora som hon hade suttit försjunken i. Anna förklarade leken för henne och sa att hon skulle börja. ”Do it!” sa Egill och leken var i gång. Hrafn tog inte ögonen från vägen som det blev allt svårare att urskilja efter hand som mörkret föll på. Kvällarna var inte lika ljusa längre, det var mörkt några timmar på natten och vintern hade börjat tränga sig in bland hans tankar, reste sig som en brottsjö vid horisonten och skuggade oron som hade ökat de sista dagarna. Sedan middagstid hade han haft stor lust att köra tillbaka till staden så snabbt det bara gick. ”Bilförarens ögon?” frågade Vigdís och jeepen fortsatte att glida fram mellan vägkäpparna som flammade till i mörkret. Hrafn tryckte på knappen som drog ner rutan, stack ut huvudet och såg att himlen var full av moln, underligt nära dem, men de var ju också uppe på höglandet. ”Tror du att du hittar något uppe bland molnen?” sa Anna bakom honom och skrattade. ”Ni måste hjälpa mig med det här, killar”, sa Vigdís. ”Jag kommer inte på något mer.” ”Vägkäpp”, sa Hrafn och tryckte upp rutan igen. Anna sa nej. Polarvintern, tänkte han. Var det en sak? Spåren var i alla fall synliga överallt runtomkring dem, frostsprängda klippor, inte ett grönt strå, inga färger, ingen flora. Bara sand, grus, olika nyanser av svart och grått. 8
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 8
2013-11-12 11.32
Plötsligt sjönk molnen ända ner till marken och de körde in i dimma. Bilens strålkastare skar två koner i dimman som vitnade men var mörkgrå vid sidorna över den svarta sanden. Sikten var bara tio eller tjugo meter och Hrafn fick snart ont i ögonen av att stirra in i dimman. Han hade inte haft något emot att slippa köra en stund men Egill var för berusad för att han skulle våga överlåta körningen åt honom, och tjejerna litade han inte ett dugg på, knappt i bebodda trakter ens, och absolut inte där ute på sandslätterna. Han stannade bilen för att pissa och få sig en nypa luft, såg in i dimman som snabbt tätnade och lade sig kall och fuktig över ansiktet. Ingen av dem hade minsta erfarenhet av fjällfärder eller visste vad man skulle göra om bilen fick motorstopp. Vigdís hade fört detta på tal när färden planerades men han och Egill hade lugnat henne med lite löst prat som inte förpliktade till något; de satte faktiskt upp GPS-mottagaren men strax efter att de hade lämnat Askja slutade den att fungera – det var dock inte säkert att det var så, eftersom ingen av dem riktigt förstod sig på apparaten. Han tänkte på hur länge en människa skulle klara sig därute ensam i sanden. Några dagar på sommaren, med tillgång till vatten och skydd för vinden, men bara några timmar på vintern, minuter till och med; fasan vid tanken på att vara förlorad pressade ut blodet i huden och kylde ner kroppen, folk blev villrådiga, påfrestningen för stor och hela systemet brakade samman enbart på grund av rädslan. Han satte sig i bilen igen och körde vidare. Vägkäpparna lyste lojt ute i dimman som ögonen på djuphavsfiskar. I ögonvrån såg han Egill tända en cigarrett, föra flaskan till munnen ännu en gång, och hörde honom skratta. De andra höll fortfarande på med leken och det slog honom plötsligt hur absurt allt detta var, att de fyra långsamt gled fram över 9
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 9
2013-11-12 11.32
sandmarkerna norr om Vatnajökull, i mörkret och dimman, nästan som den självklaraste sak i världen; pimplande mexi kanskt öl, lättklädda i en värme som de höjde eller sänkte genom att vrida på reglage på instrumentbrädan framför sig, med musik i öronen; bars orörliga framåt genom landskapet, hörde inte knastret och rasslet när däcken malde stenen, bekymrade sig inte om någonting – inte om själva resan, utan om något helt annat, sina relationer, något som någon hade sagt eller gjort mot dem nyligen, i går eller för tjugo år sedan, debet- och kreditsidorna på kontot, medan de såg naturen glida förbi därute … Han var vid full sans igen, försökte koncentrera sig på vägen men visste samtidigt att något hade förändrats. Efter några minuters körning svängde han först åt det ena hållet, därefter åt det andra, saktade in och stannade till sist. ”Vad nu då?” frågade Egill. ”Ser ni några käppar?” Hrafn försökte komma ihåg hur länge sedan det var han hade sett en vägkäpp, men kunde inte. Avståndet mellan dem hade sakta men säkert ökat och dimman uppslukade dem genast. ”Fan också”, utbrast Egill, satte sig upp i sätet och spanade ut genom rutan. Anna stack fram huvudet mellan sätena och frågade om de hade kört vilse. ”Det skulle jag inte ha något emot”, tillade hon. ”Vilse i dimman, precis som i sagorna.” ”Hur länge sedan är det vi såg en käpp?” frågade Hrafn och såg på Vigdís i spegeln. Hon lyfte på ena ögonbrynet. ”Ingen aning”, sa hon. ”Jag koncentrerade mig på leken.” Hrafn såg rakt fram i ljusets riktning, på de vita dimslöjor na, trampade på gaspedalen och körde långsamt vidare. ”Hur kunde du missa vägen?” frågade Egill. ”Vi måste reda ut det här”, sa Anna och trängde sig fram 10
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 10
2013-11-12 11.32
mellan sätena. Spritlukten från henne var bedövande stark. Det kunde inte vara särskilt länge sedan de hade lämnat vägen. Han hade en oklar bild av att han hade hållit ganska mycket till vänster, vilket måste betyda att de hade vägen till höger om sig. Han svängde åt höger och försökte behålla riktningen. Vigdís frågade vad han höll på med och han förklarade. ”Då får vi hoppas att vägen inte också svänger åt höger”, sa hon och Anna fnissade. Hrafn höll till höger tills han trodde sig vara säker på att han hade kört för länge för att vägen skulle kunna finnas på höger sida. Dessutom hade han troligen gjort en så skarp sväng att de hade kört i cirkel, en förhållandevis liten cirkel till och med, och kanske fler än en. De andra hade druckit för mycket för att märka det, eller så brydde de sig inte. Han stannade bilen igen, stängde av radion för att kunna koncentrera sig bättre och tog kompassen i handskfacket. ”Så är det”, sluddrade Egill. ”Fram med det bara.” Hrafn tog fram kompassen, lade den i knäet och fortsatte österut. ”Varför gör du så där?” frågade Anna. ”För att inte köra i cirkel”, svarade han och tittade omväxlande på kompassen och på sanden framför dem. ”Men kör vi åt rätt håll?” frågade Vigdís. ”Vägen vi körde på gick i riktning norr–söder”, sa han. ”Jag är säker på att vi inte tog av åt vänster från den. Vilket betyder att vi är väster om den, och nu kör vi österut för att hitta tillbaka till den. Håller du inte med?” Vigdís lyfte på ögonbrynen igen och han fick en känsla av att hon var nervös. ”Det låter bra”, sa hon. ”Under förutsättning att vi inte korsar vägen utan att märka det, mellan käpparna …” 11
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 11
2013-11-12 11.32
”Då får vi hålla ögonen öppna helt enkelt, eller hur? De som sitter på högra sidan i bilen tittar åt det hållet, de andra åt det andra.” Den tidigare desperationen gjorde sig påmind, känslan av instängdhet. Han drog ner rutan och såg hur dimman fortsatte att tätna, kände att lukten av alkohol blev allt fränare … ”Hur i helvete kunde du missa vägen?” hörde han Egill gnälla bredvid sig och hade fått nog av att ignorera honom. ”Varför missade du den! Du sitter ju bredvid mig och tittar ut genom samma jävla ruta!” ”Det är ju inte jag som kör, eller hur?” ”Hör ni killar”, sa Vigdís och rörde vid Hrafns axel, ”ska vi inte bara ta och slappna av lite, ta ett djupt andetag, och så vidare. Allting ordnar sig, kanske mycket fortare än vi tror.” De tystnade. Hunden hade satt sig upp, ibland gnällde den lågt, och genom den öppna rutan hördes det väsande ljudet från sanden under däcken. Hrafn spanade ut i mörkret på sin sida men såg inget. Efter att ha kört österut i tio minuter visste han inte längre vad som var bäst att göra. Han tänkte tillbaka på sina första reaktioner, fick för sig att han inte hade kört tillräckligt långt västerut, och kastade en blick på kompassen för att förvissa sig om att riktningen var den rätta. Om de behöll den måste de komma tillbaka till vägen till slut. ”Finns det några raviner eller sprickor här?” sa Anna. ”Snälla, sätt på dig bältet, Egill.” ”Eller kvicksand”, sa Vigdís. ”Usch. Som vi försvinner ner i, menar du?” ”Ja, som i ett gungfly. Man har hittat hästar här från medeltiden, väl bevarade i dyn. Och människor.” ”Då skulle en jeep verkligen vara en sensation. Med fyra passagerare, en hund, mobiler, sms-meddelanden och 12
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 12
2013-11-12 11.32
tandfyllningar. 2000-talet kvalar in till eftervärldens arkeologiska undersökningar!” De skrattade. Varken käppar eller väg syntes till. Hellre än att vända om och avkrävas en motivering bestämde sig Hrafn för att fortsätta österut; det skulle otvivelaktigt vara bättre att stanna och vänta på att det ljusnade om ett par timmar, eller att dimman lättade, men det skulle vara otroligt fånigt om vägen låg bara några meter ifrån dem. Han körde vidare, ville inte ge upp för tidigt, men kanske förlorade han bara tidsbegreppet, försjönk i tankar, eller kanske gjorde det honom detsamma; möjligen var de likgiltiga allihop, stirrade tigande in i dimman som var grå vid sidorna men lystes upp mitt i, där Hrafn tyckte sig köra in i en skinande vit öppning, en gång som fortsatte allt djupare in. Vid ett tillfälle såg han ljus ute i dimman, svagt, gult. Automatiskt körde han mot ljusskenet och kramade ratten med bägge händerna. Mörkret var i rörelse runtomkring dem och han mumlade tyst för sig själv, kisade mot ljuset, men därefter försvann det plötsligt, något kom rusande utifrån dimman och slog emot bilen.
13
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 13
2013-11-12 11.32
kapitel 2.
På alla fyra
Vindrutan krossades, sprickor spred sig över hela ytan och en vit bubbla tänjdes ut i världen och slukade hans huvud. Inne i bubblan fanns det fiskar av ljus, hela stim av småfiskar med stickande röda ögon som ville honom något. Han spottades ut ur krockkudden igen, såg Egill slungas mot rutan på sin sida, något rött rinna nerför ansiktet i samma ögonblick som han lyftes upp ur sätet med ett hånleende på läpparna. Nu har blodet kommit också, tänkte Hrafn, och kände hur bilen lutade och stod och gungade på stötdämparna, men sedan blev allting tyst. Han drog ett djupt andetag, blinkade och kände smärta i bröstkorgen, där bältet skar sig in i honom. Luftbubblan var borta. En grå ånga fyllde bilen, den smakade olja, och vita remsor svävade i luften. Han förde händerna till ansiktet för att känna om det satt 14
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 14
2013-11-12 11.32
glasskärvor där men fann inga, lossade säkerhetsbältet och hamnade då helt och hållet utanför bilen och kände hur den friska luften strömmade ner i lungorna på honom. Det första han gjorde var att sträcka sig in i baksätet och hjälpa Vigdís ut ur bilen. Hon sa att hon var oskadd. Anna skrek på Egill som hängde snett över förarsätet. Rutan på hans sida var spräckt. Framför bilen var nattmörkret tätare, som en klippa som sträckte sig mot himlen och höjde sig över dem, dunkel och tyst. Hrafn funderade på när solen gick upp, om den nådde över kanten på den här svarta kolossen, drog ut Egill ur bilen och lade honom raklång i sanden. Hunden sprang tjutande runt dem. Vigdís föll på knä bredvid Egill och ropade till Hrafn att han skulle hämta förbandslådan i bagageutrymmet. Ljus tändes någonstans uppe i klippan, först ett, sedan ett till. ”Han är bara avsvimmad”, hörde han Vigdís säga, räckte henne en flaska desinfektionsmedel som han hittade i lådan. Anna höll upp Egills huvud medan Vigdís virade gasbinda om pannan på honom och stoppade blodflödet. Lyktorna på bilen hade krossats och slocknat. Ångan hade försvunnit ur bilen men steg upp från den hopknycklade motorhuven. Hrafn lade sig på knä vid det ena framdäcket, det som inte var begravt i det svarta, hörde ett lågt, ihållande väsande som från ett djur som hade krupit in under bilen för att gömma sig. Dimman i huvudet på honom började lätta. Han såg konturerna av ett hus, ett svart hus på svart sand, som de hade kört in i. Han rörde på sina domnade, ostadiga fötter och såg en ljusstråle komma smygande över sanden. Hunden skällde. Någon kom gående om hörnet på huset och riktade en ficklampa mot dem. 15
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 15
2013-11-12 11.32
”Vem där?” frågade en kvinnoröst ute i mörkret. Vigdís svarade och sa att hon behövde hjälp, ljuskäglan flyttade sig till Egills blodiga huvud, och en ficklampa till dök upp ute i mörkret. Kvinnorösten lät klagande och Hrafn kunde urskilja konturerna av en kvinna i ljuset, en böjd rygg, tunt hår, och en gammal spinkig man bakom henne, med samma leende på läpparna som Egill hade när han slog i rutan. ”In i huset”, sa någon. ”In i huset”, upprepade gumman och bad dem skynda sig, svängde med ljuskäglan och hyssjade åt gubben. Anna grät. Hrafn tog Egill under armarna och Anna och Vigdís tog tag om anklarna på honom. De bar honom mellan sig och gick om hörnet, uppför en brant stentrappa och in i huset. Den gamla kvinnan visade in dem i ett rum där de lade Egill på golvet. Han återfick medvetandet, mumlade något meningslöst och log utan att öppna ögonen. Anna ropade hans namn. Vigdís dök upp tätt intill ansiktet på Egill, nästan som om världen inte hade något djup, och frågade hur det var med honom. ”Jag mår bra, är bara lite förvirrad”, sa han och de om famnade varandra. Över axeln på henne såg han den gamla kvinnan vagga omkring i ett rum som liknade ett kök. ”Du då?” Vigdís svarade att det var bra med henne också, befriade sig från omfamningen och sa att hon tänkte gå ut till bilen för att hämta förbandslådan och whisky för att pigga upp honom. En stund senare hördes det bråk och när Hrafn kom ut i förstugan stod Vigdís och gumman och grälade med varandra. Den gamla hade ställt sig för dörren och tillät inte Vigdís att gå ut. ”Jag måste hämta några saker ute i bilen”, sa Vigdís. 16
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 16
2013-11-12 11.32
”Tänker du stänga in oss?” frågade Hrafn. ”Vad håller du på med?” Gumman svarade inte, skakade på huvudet och såg på dem med uppspärrade, bedjande ögon. ”Lugn bara”, sa Vigdís och tog Hrafn i handen. ”Ni är upprörda, du och din man, det förstår jag så väl. Vi kör på ert hus mitt i natten, det blir en massa ståhej och därför reagerar ni …” ”Se till att öppna den där dörren!” sa Hrafn och hörde att han var nära att brista ut i skratt. Det låg något i luften där, ett slags övermod förvånansvärt nog; han visste inte varifrån det kom eller vad det berodde på. ”Vi tar det lugnt och stannar här”, sa Vigdís och till sin förvåning märkte Hrafn att hon tittade på honom och inte på gumman. Sedan befann han sig inne i rummet igen. Anna satt böjd över Egill, talade halvhögt med honom och stirrade på honom som en kärlekskrank tonårstjej. Sjukt, sjuka människor, tänkte Hrafn. Någonstans i huset hörde han någon slå med en hammare. Vigdís dök upp i rummet, drog hunden efter sig som uppenbarligen ville ut igen, och räckte Anna en plastpåse i vilken det låg en filt och en flaska whisky. Anna bredde filten över Egill, som hade öppnat ögonen, och hällde upp whisky i en skruvkork som hon förde till hans läppar. Hrafn kände hur lusten överväldigade honom, hörde Egill ropa till, såg hur han pekade på honom och skrek argt: ”Du gjorde det med vilja! Men du glömde luftballongen!” och fler osammanhängande saker, struntprat som Hrafn ignorerade. Anna böjde sig ner över Egill och hind rade att de såg varandra i ögonen. Vigdís kom tillbaka och frågade: ”Hur mår du? Du ser lite blek ut.” 17
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 17
2013-11-12 11.32
Han nickade. ”Givetvis var det en olyckshändelse, rena oturen.” Han tände en cigarrett, andades in röken djupt och såg hur Anna hällde mer whisky i Egill och själv tog ett par klunkar. ”Men det känns naturligtvis konstigt, helt absurt, att ha hamnat härinne, i ett vardagsrum.” Han kom ihåg mobilen, tog upp den ur skjortfickan och såg efter hur mottagningen var. ”Är det någon täckning?” frågade Vigdís. Han skakade på huvudet och något sa honom att det som hette täckning inte längre spelade någon roll, inte hädanefter – det tillhörde hans tidigare liv, var bekymmer i en annan tillvaro. Han förstod inte sina egna tankar, kände hur de ringlade ihop sig när nikotinet verkade, och han beslutade sig för att sätta sig ner och vila lite. Han sjönk ner på soffan, hörde hunden Trygg gnälla någonstans i huset. Vigdís kom med ett glas vatten åt honom och han drack det i stora klunkar, följde henne med blicken ut i köket, där hon pratade med den gamla kvinnan. Han kastade ett öga på inredningen, den bruna linoleummattan på golvet och den röda filt som man hade brett över Egill. I rummet fanns en hylla full med böcker och på en av väggarna hängde ett inramat fotografi. På bordet vid soffan stod en skål av färgat glas, rött, grönt och blått i ett mönster som han inte kunde identifiera. De var inte gäster där, tänkte han i samma ögonblick som askan föll från cigarretten ner på filten. Kärringen ville bli av med dem snarast möjligt, hur noga hon än hade låst in dem. De var inte välkomna. Han behövde ett askfat, gick ut ur rummet och såg att någon hade skjutit en regel för ytterdörren. ”Vi har blivit erbjudna att övernatta”, sa Vigdís när han stannade i dörröppningen till köket. Kvinnorna satt vid ett 18
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 18
2013-11-12 11.32
bord. ”Vi stannar här i natt så att Egill får vila ut. Vi be höver också dagsljus för att kunna undersöka jeepen.” ”Det var snällt av dig”, sa Hrafn och log mot den gamla. Han presenterade sig och hon muttrade något tillbaka som han tyckte lät som Ása. Han frågade om det var en förkortning av ett längre namn men hon svarade inte. Mannen syntes inte till någonstans. ”Jag lovar att vi inte stannar länge här, Ása”, sa han. ”Det är viktigt att vi kommer härifrån så snart som möjligt, det förstår jag.” ”Ni är välkomna”, sa Ása med en gammal kvinnas något gälla röst, men trots det hade han svårt att uppskatta hennes ålder. Ansiktet var rynkigt och läderartat, håret svart med enstaka grå stänk, och det hängde ner på ryggen i en enkel hästsvans. Hon såg ut att vara omkring sextio år, men man skymtade en uppmärksamhet, en slughet, i hennes blick som kunde ha tillhört en betydligt yngre person. ”I natt sover ni över här”, fortsatte hon och nickade som för att bekräfta detta för sig själv. ”Det är bäst för alla. Det kan inte vara på något annat sätt. Jag visar er rummen och i morgon blir allting bra och ni åker igen.” ”Det här måste vara till besvär för er”, sa Vigdís, ”att så oväntat få gäster. Ni måste ha blivit förskräckta?” ”Det kan väl hända”, sa Ása och reste sig från bordet. ”Det var en rejäl smäll.” Hon hade ett slags eksem i ögonvrårna, en upphöjd rodnad som följde näsan ner till mungiporna. Rummen de fick använda fanns på övervåningen, de låg mitt emot varandra i slutet av en lång korridor. Hrafn och Vigdís hämtade en madrass i ett skåp efter Ásas anvisningar och lade in den i sitt rum, som var tomt bortsett från ett litet bord med en fotogenlampa på. I Annas och Egills rum 19
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 19
2013-11-12 11.32
fanns en stol, ett bord och en dubbelsäng för den skadade att sova i. Under tiden som tjejerna hjälpte Egill uppför trappan väntade Hrafn nere i köket. Det mesta av yrseln försvann. Ása sa att det fanns en jeep på gården som de kunde använda nästa dag för att köra till bebodda trakter, om de inte fick i gång sin egen, och då kvicknade han till ännu mer. Det skulle ordna sig. Ása gav dem filtar och kuddar, tände lampan i Hrafns och Vigdís rum, och Anna fick lov att ha Trygg hos sig i rummet under natten. Den gamla sa att hon var nere i köket, om det var något de behövde. Hrafn lade sig på madrassen på golvet, tände en cigarrett och tittade upp i taket. Madrassen luktade unket, men lampan kastade ett varmt sken på väggen. Ute i korridoren diskuterade Anna och Vigdís om det var ofarligt för Egill att somna efter att ha varit medvetslös, och varför man hade låst ytterdörren så noga. ”Fyra lås, det är som om hon räknade med …” började Anna men sänkte därefter rösten. Hrafn blundade och hörde Vigdís komma in i rummet. Hon gick över det knarrande trägolvet och lade sig intill honom på madrassen, lade armarna om honom och stack in huvudet i halsgropen på honom. Han släckte cigarretten i en skruvkork på golvet och vände sig mot henne. ”Du får gärna dricka om du vill”, sa han. ”Jag vet, jag har ingen lust, jag är för trött”, sa hon efter en stunds tystnad. ”Naturligtvis vet jag att jag får. Har du lust?” Han skakade på huvudet. När han tänkte efter var det konstigt att gumman inte hade frågat vad det var som orsakade olyckan, eller om de inte ville ha något att äta, kaffe, småkakor, en smörgås till och med. Vart hade 20
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 20
2013-11-12 11.32
den gamla lantliga gästfriheten tagit vägen? Å andra sidan hade de blivit erbjudna att övernatta, men kärringen hade säkert något fanstyg i kikaren, han kunde se det i ögonen på henne. Hon dolde något, ville ogärna hysa dem men såg sig tvingad av omständigheterna att göra det. Han öppnade munnen för att diskutera detta med Vigdís men lät bli. Hon klädde av sig, bredde en filt över dem och smög sig tätt intill honom. De kysstes, han sa att han älskade henne men hon svarade inte. Hon suckade, och utan att ha tänkt sig det drog han ner byxorna och trängde in i henne. Efter en kort stund rullade hon över på magen och han ställde sig på knä och tog stöd mot fönsterkarmen. Han råkade se ut genom fönstret och upptäckte att dimman var borta. Då och då tittade månen fram mellan molnen och kastade sitt bleka sken på sandmarkerna. Borta vid horisonten höjde sig jökeln ur slätten, tung, orörlig och vit som en bild som ännu inte har framkallats. De rörde sig fortare, Vigdís gav till ett jämmerrop långt nedanför honom, och när det gick för honom fick han se något skymta förbi ute i sanden: en människa som springande var på väg bort från huset, halt och böjd, föll framstupa och försvann i rasande fart ut i mörkret, på alla fyra. Han lade sig på rygg på madrassen, hela rummet snurrade för honom och hjärtat bultade våldsamt. På alla fyra, tänkte han, och ett ögonblick senare hade han somnat.
21
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 21
2013-11-12 11.32
kapitel 3.
Kadavret
När han vaknade var han ensam i rummet. Han låg kvar en liten stund, försökte ordna nattens händelser som hade förvanskats och påminde om hans liv på den tiden då han drack. Nere i köket satt Vigdís och studerade kartor. På bordet stod det pålägg och bröd och några smutsiga tallrikar. Vigdís sa att alla var vakna och hade ätit. ”Egill och Anna tog en promenad för att se sig omkring … Jeepen är helt förstörd.” ”Vem har sagt det? Egill?” ”Se efter själv.” Hrafn gick ut, gick nerför trappan som var längre än han kunde minnas, och vek om hörnet på huset där jeepen stod. På passagerarsidan försvann motorhuven in i väggen, och båda framdäcken hade exploderat. Förmodligen var det 22
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 22
2013-11-12 11.32
rena turen att väggen inte hade rasat ner över dem. Hrafn sträckte sig in i bilen, vred om nyckeln och försökte starta men inget hände. Vindrutan var krossad, liksom rutan på passagerarsidan; ena krockkudden hängde tom över ratten, den andra över handskfacket. Ovanför Egills säte fanns det levrat blod. Motorn simmade i olja, som också hade runnit ner i sanden under bilen. Sovsäckarna, tältet och fiskeredskapen låg på sin plats. Han gick in igen, satte sig vid bordet och bredde en ostsmörgås åt sig. ”Ása här lånar oss en jeep”, sa Vigdís. ”Det ska finnas en väg i närheten som leder norrut till Askja.” ”Då vet du var vi är.” Han nickade mot kartan och hon svarade ja. ”Någorlunda … De var här nyss, båda två. Det verkar som om mannen är svårt sjuk i alzheimer. Vad tror du att de gör?” ”Ingen aning, de är väl bönder, antar jag.” Av någon anledning kom han ihåg eksemet i kvinnans ansikte. Någon hade sagt till honom att folk på landet såg ut att vara äldre än de var, huden var mer väderbiten av sol och frost och regn. ”Jag kunde inte med att fråga.” Vigdís skakade på huvudet. ”Men det verkar konstigt att ha jordbruk här på sandslätterna, eller hur?” Han hällde upp en kopp kaffe ur kannan på bordet. ”Har vi kollat om de har telefon?” ”Jag frågade. Hon sa att det var fel på linjen.” ”Fel!” Han svor till. ”Hur långt är det till en vanlig väg?” ”Ingen aning … Det beror på hur långt vi körde fel i går. Jag har svårt att bilda mig en uppfattning om det. Vi 23
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 23
2013-11-12 11.32
gav oss i väg från Mývatn vid tvåtiden. Sedan körde vi i två timmar, stannade och åt i två, körde söderut i tre eller fyra timmar, om jag räknat rätt.” ”Närmare fyra, tror jag. Och vi var på villovägar i en timmes tid ungefär. Vi hittade aldrig avtagsvägen till Askja, som vi skulle ta åt öster. Vi är nog en eller ett par timmars körning söder om jökeln. Då borde vi kunna se den.” ”Jag visade kartan för Ása. Hon verkade vara osäker på ortsbestämningen, både sin och vår.” Vigdís log. ”Eller så har hon aldrig sett någon karta förut, det såg så ut på henne.” Hrafn sköt ifrån sig tallriken, tog kaffet med sig bort till fönstret och tände en cigarrett. Fördelarna med landet: folk rökte fortfarande inomhus, var inte rädda för att väggarna skulle gulna på ett par decennier. Han började röka dagen efter att de hade begett sig ut på resan och ångrade genast varenda dag han hade hållit upp. Ute var det klart väder. Han kände nikotinets behagliga lugn breda ut sig i kroppen. Köket låg på samma sida i huset som sovrummet, trots det fick han inte syn på jökeln någonstans. Egill och Anna dök upp på gårdsplanen med hunden som gick och nosade. Hrafn gick ut på trappan och hälsade. De fortsatte att skratta åt något som de hade pratat om. ”Vad är det som är så roligt?” sa Hrafn. ”Har jag missat något?” ”De väntar på oss”, sa Anna. ”Borta i ladan.” ”Bilen är klar”, sa Egill. ”Och där finns en tunna med 600 liter sprit i som kärringen tappar upp åt gubben.” Anna sprang in i huset för att gå på toaletten och börja 24
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 24
2013-11-12 11.32
packa, och de två männen blev kvar ute. Egill hade fort farande ett förband om huvudet. ”Hur är det med dig?” frågade Hrafn, satte sig på trappan och tände en ny cigarrett. ”Lite huvudvärk … Förlåt att jag tog i så. Anna sa att jag hade skrikit åt dig. Jag vet inte vad som hände, det var kanske en kombination av att jag slog i huvudet och något annat, ölen … Jag borde ha satt på mig bältet, Anna bad mig göra det, säger hon. Jag vet att du är en bra bilförare, det var ju dimmigt och usel sikt …” ”Det gör ingenting. Vi glömmer det bara.” De tog varandra i hand, på skämt antog han, men det kändes enbart konstigt, halvhjärtat och fånigt. De gick till jeepen och Hrafn lade ner kläder och cigarretter i en ryggsäck. Sedan föll han på knä vid hålet i väggen men kunde inte se in i huset för att det var så mörkt där. Han satte sig i bilen och satte i gång GPS-apparaten, försökte få den att fungera men precis som förut verkade han inte kunna få fram någon annan karta än över Reykja víks centrum. Egill samlade ihop sina saker i bagageutrymmet men dök sedan upp i det krossade fönstret och böjde sig in genom det med en flaska öl i handen. ”Hur går det, vad håller du på med?” ”Kollar GPS-skiten. Jag har försökt massor med gånger, följt instruktionerna och gjort exakt som man ska göra. Enligt mottagaren är vi på Austurvöllur.” ”Precis vad jag har en känsla av.” Egill pekade på huset med ölflaskan. ”Utanför Hotel Borg.” ”Redan i gång?” Hrafn hade lust att göra honom uppmärksam på blodet från honom själv på sätet och på instrumentbrädan – som han inte tycktes lägga märke till eller 25
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 25
2013-11-12 11.32
som han ignorerade – men stod emot frestelsen och klev ut ur bilen igen. ”Vi måste anstränga oss nu och se till att det blir mindre bagage”, sa Egill och log mot honom. Tjejerna stod klara på gårdsplanen. De satte på sig ryggsäckarna och började gå, de var på väg till några uthus som låg ett par hundra meter längre västerut, till ett flagnat skjul av trä och korrugerad plåt och en större byggnad som förmodligen var ladan. Vädret var lugnt, sikten så bra den kunde vara, och Hrafn var fortfarande förvånad över att jökeln inte syntes till någonstans. Det kunde knappast göra så stor skillnad om man befann sig två våningar högre upp. ”Undrar om de har kor eller får?” frågade han ingen särskild. ”Jag har inte sett ett enda djur här”, sa Egill. ”Men något måste de göra med höet. De äter det knappast själva.” ”Ladugårdar står tomma över sommaren, eller hur; går inte djuren fritt på somrarna för att äta upp sig?” ”Om det nu finns gräs här någonstans. Nej, för fan, det finns inga gärden här uppe. Är de inte tvungna att köpa hö av andra bönder då?” ”Ni verkar inte ha särskilt bra koll på någonting alls, eller hur”, sa Anna med den förargliga tanklöshet som Hrafn hade insett kunde bli antingen outhärdlig eller mer och mer charmerande ju längre resan varade. Han hade aldrig riktigt förstått vad den människan drevs av, eller vem hon över huvud taget var. Hon tycktes vara full av motsägelser; när man först blev bekant med henne gjorde hon ett okomplicerat och behagligt intryck, verkade nästan naiv, och föreföll styras enbart av känslor. Men när hon märkte att hennes lättsamhet inte togs på allvar, 26
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 26
2013-11-12 11.32
eller inte respekterades tillräckligt mycket enligt hennes uppfattning, kunde hon morska upp sig och bli så aggressiv och kyligt logisk att han knappt kände igen henne. ”Vad är det där?” Vigdís pekade bort mot horisonten. De gjorde en sväng och efter ett par minuter kom de till en lyktstolpe som reste sig ur sanden. ”En lyktstolpe! Telefonen här på gården går inte att använda, men lyktstolpar finns det gott om”, sa Anna och skrattade. Stolpen bara stod där i sanden, sträckte sig rakt upp i luften tills den böjde sig över marken utan synbar mening. De ställde sig runt stolpen och tittade på den. Lyktan var släckt. ”Undrar om den tänds?” frågade Vigdís. ”Är det ljuset vi såg i går, innan vi körde på huset?” ”Den står för långt bort”, sa Hrafn. ”Varför skulle de tända den på kvällarna?” ”Den finns kanske här för att hundarna ska ha något att pissa på”, sa Anna och i samma ögonblick sprang hunden bort till lyktstolpen, lyfte på bakbenet och skickade i väg en skvätt urin mot stolpen. De gapskrattade och hunden skällde och såg sig enfaldigt omkring, tills Egill tystade ner den. ”Nej, vi kan ha villat bort oss längre än vi trodde”, sa Hrafn efter en stunds tystnad. ”Jag kommer ihåg en annan lyktstolpe som också stod långt avsides – i Narnia. När de klev ut ur skåpet samlades de runt en lyktstolpe i snön …” ”Det var också fyra personer”, sa Vigdís. ”Två flickor och två pojkar.” Anna hade släntrat i väg och ropade nu på dem att komma till henne. Hon stod vid ett kadaver i sanden; blodiga köttslamsor hängde utanpå de grova, kraftiga benen. Blågröna 27
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 27
2013-11-12 11.32
inälvor hade trängt ut ur buken, och tussar från den ljusbruna pälsen låg utspridda runtomkring aset. Från huvudet stack det upp ett par korta horn. ”Äckligt”, sa Anna men flyttade sig inte. ”En ren”, sa Hrafn och hade en känsla av att kadavret inte var särskilt gammalt, från den gångna natten rentav. Djurets ögon fanns kvar, och det hade inte börjat lukta än. Han böjde sig över den döda kroppen och såg att det var mycket kött kvar på benen. På några av benen syntes rispor som liknade bitmärken. Han kände på kroppen som var kall, tittade på bringan och ryggen för att hitta märken som visade att djuret hade blivit skjutet, men såg inga. När han var yngre och bodde på Suðurnes hade han skjutit hundratals måsar, några gäss och någon enstaka svan. Han hade aldrig kommit nära en ren. ”Det har blivit ihjälrivet”, sa Vigdís. ”Djuret måste ha blivit dödat och så har några rävar fått upp vittring efter det. Det är knappast rävar som har dödat det, eller hur?” ”Det finns inga spår som visar att det har blivit skjutet”, sa Hrafn, reste sig upp och såg sig omkring. ”Såg du någon springa i väg?” frågade han Anna men hon skakade på huvudet. ”’Någon’, det låter som om du menar en människa …” ”Något, menar jag.” Han log. ”Vi kom kanske och störde något som höll på att äta här … Konstigt i alla fall att djuret kom så nära gården för att bli dödat, om det nu har dött av sig själv.” De gick vidare.
28
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 28
2013-11-12 11.32
VIGDÍS kapitel 4.
Bagglamm lilla
Genom den öppna porten till ladan syntes travar av inplastade höbalar, gröna och vita. På gårdsplanen utanför stod en gammal sandblästrad jeep. Den gamla kvinnan föll på knä vid ett av hjulen, klädd i en smutsig overall, och stack in ett verktyg under bilen. Hon tog uppenbarligen hand om mer än hushållet på gården. Blå rök pustade snart ut genom avgasröret och Vigdís tyckte att bilen skakade av ansträngningen att hålla sig i gång. En gång i tiden hade den säkert ansetts vara en bra bil, men nu hade den rostfläckar lite varstans och till och med hål, mossa runt rutorna, den ena framlyktan var krossad, däcken så slitna att väven tittade fram på vissa ställen. Närmast porten stod en stor, grå metalldunk som luktade brännvin, och det satt ett hänglås på locket: spriten som Anna och Egill hade talat om. 29
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 29
2013-11-12 11.32
Den gamla kvinnan rätade på sig och Hrafn frågade om hon och maken körde omkring mycket på sandslätterna. ”Det har blivit mindre av det med åren”, svarade hon. ”Du ska ha stor tack för att du lånar oss jeepen”, sa Egill högt. ”Det är naturligtvis inga normala avstånd här, man får väl samla sig i flera år för att orka köra … ” ”Har ni får?” avbröt Anna honom och hyssjade åt honom så omärkligt hon kunde. Ása svarade ja. ”Kor och får”, sa hon och tittade ner i sanden. ”Tråkiga djur, de där fåren, dumma och slöa.” ”Jag kände en gång en man som hade växt upp på höglandet”, sa Anna. ”Hans pappa arbetade med lantmäteri och inspekterade kraftledningar, reparerade stängsel – stängsel som skulle stoppa spridningen av fårsjukdomar, tror jag. Det finns många sorters bönder, antar jag. Har ni bott här länge?” ”Det har vi, väldigt länge”, sa Ása, nickade men tittade inte upp. ”Vi såg lyktstolpen. Det låg ett kadaver i närheten av den. Av en ren, eller vi tyckte åtminstone att det såg ut som en ren.” Ása svarade inte, hon gick bort och ställde sig framför bilen, öppnade huven och böjde sig över motorn. ”Inte det minsta förvånad”, sa Egill och skrattade. ”En död ren så nära gården!” Anna väste åt honom, drog honom med sig till andra sidan bilen där Vigdís hörde henne kräva att han skulle sluta dricka, hon var rädd och orkade inte se honom sluddrig och slapp redan vid middagstid. Ett ögonblick senare sprang han in i ladan och troligen skulle de inte tala med varandra den närmaste tiden, vilket trots allt inte betydde så mycket; de brusade snabbt upp mot varandra men försonades minst lika snabbt igen, något som för det mesta började med att Anna betedde sig som en 30
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 30
2013-11-12 11.32
hjälplös liten flicka – vilket hon inte var – och bad Egill om hjälp med något bagatellartat, att öppna en burk eller flaska, och innan man visste ordet av hade de börjat kyssas. Till viss del beundrade Vigdís denna lek men kände sig också som en könlös, kylig äldre kvinna, eftersom knepet tillämpades lika mycket på båda männen, och även kom till användning som lätt flört – för att göra männen så stolta över sig själva att de lydde utan att märka det; en snabbare variant av detta var att blinka bråkdelen av en sekund fortare än normalt, att pluta nästan osynligt med munnen. Allt detta hade otvivelaktigt blivit hennes andra natur, något som Vigdís skulle ha bättre nytta av att ta efter än att kritisera, men det irriterade henne hur snabbt Hrafn var beredd – redan från resans första början – att överhölja Anna med sin manlighet, sin vänlighet och sitt beskydd, hur glad han blev i hennes närhet, utan att ens lägga märke till förändringen själv. Hunden började skälla igen. Borta vid horisonten kunde de urskilja något som rörde sig, två mörkbruna klot som närmade sig och stannade inte så långt från ladan. ”Rävar!?” ropade Vigdís och kunde inte dölja sin förvåning. Anna tog tag i hunden, drog upp ett läderkoppel ur ryggsäcken och fäste det vid halsbandet på den. Rävarna satt stilla och iakttog dem, pälsarna blänkte i solskenet, svansarna var långa och ludna och öronen stod rakt upp i luften. Emellanåt tyckte Vigdís att de visade tänderna lite och morrade, men hon var inte säker. ”Vad är det som händer? Brukar de komma så nära?” sa Hrafn till gumman. Hon verkade inte förvånad att se rävarna. ”Äta på ett dött djur några meter från gården och sedan komma hit? Ni har kanske sett dem förut? Hur dödades renen?” 31
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 31
2013-11-12 11.32
”Utfodrar ni rävarna?” frågade Vigdís men den gamla svarade inte. De tittade tysta på rävarna tills Egill visslande kom ut ur ladan och öppnade en ölburk som det skummade ur. Rävarna satte i väg och försvann någonstans ut på de sandiga markerna. Egill och Anna började gräla igen, och Vigdís bestämde sig för att gå avsides och kissa innan de begav sig i väg. Hon gick om hörnet på ladan och fick se en annan byggnad, lägre och längre, som var hopbyggd med den. Ladugården. Framför den stod en rostig traktor och en vagn som var full med sand. En port mitt på byggnaden stod öppen och trots lukten, som Vigdís i tankarna definierade som lantlukt, gick hon in. Ögonen vande sig vid mörkret och hon kunde urskilja rader av tomma bås. Golvet var täckt av en sörja som förmodligen var koskit, och någonstans från ladugårdens inre hördes råmanden. Skiten var slät och mjuk, inte olik en matta, och under den skymtade plankor fram här och var. Hon trevade sig längre in i ladugården och till sin för våning fick hon syn på en toalettstol i ett av båsen. Porslinet var blänkande vitt och sitsen förhållandevis ren. Vigdís tittade ner i toalettstolen och såg att det inte var något vatten i den, utan den var öppen rakt ut i den intorkade sörja som täckte golvet. Det skadar nog inte att kissa lite till, tänkte hon och kände spänningen stiga. Det skulle snabbt vara avklarat, toalettstolen stod i skuggan, och det var säkert så de gjorde på landet när de behövde. Hon drog resolut ner byxorna och satte sig på toalettstolen, kissade med ett lågt väsande rakt ner på golvet och upptäckte samtidigt konturerna av en människa alldeles i närheten, inne bland skuggorna. Hon knep av strålen, for upp och knäppte byxorna. Borta vid väggen stod den gamle mannen och såg leende på henne. 32
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 32
2013-11-12 11.32
”Hallå”, sa hon och i samma ögonblick öppnades en dörr som verkade leda till ladan. Den gamla kvinnan dök upp i dörröppningen och frågade barskt vad hon gjorde därinne. ”Jag behövde kissa”, sa Vigdís och bad om ursäkt. Gumman kom bort till henne och gubben smög efter. Han var smal och darrig, log mycket men verkade vara oförmögen att tala. Under ögonen hade han påsar som hängde så långt ner att det rosa, glänsande köttet under ögongloberna syntes, som om de skulle flyga ut ur hålorna om han böjde sig för långt framåt. ”Har han antastat dig?” frågade gumman. Gubben ställde sig tätt intill dem och stirrade på Vigdís. ”Han är sjuk och kan bli förvirrad. Hoppas att du inte tar illa vid dig. Det kommer inte så många gäster hit.” ”Nej, givetvis inte. Det gör inget”, sa Vigdís och försökte undvika att se på gubben utan att verka oartig. Den gamla kvinnan var förhållandevis lång men tycktes ha vant sig vid att gå böjd; ryggen var snedvriden och bildade liksom en knöl, inte olik en puckel. ”Men kommer inte turister och hälsar på då?” Den gamla skakade på huvudet. ”Det händer inte så ofta. På vårarna och höstarna får vi våra livsmedel och hö till djuren. Och medicinerna till honom” – hon gjorde en huvudrörelse åt mannens håll – ”flyger de hit med i en liten kärra … Men jag kallar det inte besök när folk inte stannar en stund.” Hon gav ifrån sig ett ljud som påminde om en dörr på dåligt smorda gångjärn som öppnas sakta. Vigdís uppfattade en rörelse och tittade ner i samma stund som gubben tryckte handflatan hårt mot magen på henne, strax ovanför skrevet. ”Usch”, utbrast hon och drog sig undan, men kvinnan störtade fram, tog tag om mannens hand och talade lågmält till honom. 33
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 33
2013-11-12 11.32
Hon bad Vigdís om ursäkt. ”Du behöver inte vara rädd. Han ville bara hälsa på dig”, sa hon. Gubben sträckte fram handen igen och Vigdís skrattade besvärat, tog den sedan och skakade den. Mannens handflata var skrovlig, han hade sorgkantade naglar, och greppet var hårt och obehagligt. Vigdís presenterade sig men den gamle såg bara stint på henne och gjorde ett intensivt försök att säga något, verkade det som. Han rynkade pannan av ansträngning och släppte inte taget om hennes hand. ”Vad är det han säger?” ”Han vill sjunga för dig”, sa kvinnan. Gubben blev spikrak i ryggen, ansiktsuttrycket fridfullt, och han sjöng med klar, barnslig röst: ”Lammet mitt, du bagglamm lilla, anar inte att det går dig illa. Måtte betet inte tryta, för ditt kött ska i vår gryta.” Han tystnade utan att vända bort ögonen från Vigdís, och log. I blicken fanns ett slags distans, men ingen vänlig sådan som hos andra gamlingar hon hade känt, utan lömsk och bakslug. Hon drog tillbaka handen, var på väg att rycka åt sig den, men i samma stund tappade gubben intresset för henne och gick sin väg.
34
13-59 N&K Höglandet, 12 nov.indd 34
2013-11-12 11.32
13-59 N&K Hรถglandet, 12 nov.indd 35
2013-11-12 11.32
höglandet och i dimman kör de rakt på ett hus. Bilen går sönder och de tvingas övernatta hos husets ägare, ett gammalt par som beter sig märkligt och verkar vara rädda för något ute i mörkret. De fyra vännerna gör flera misslyckade försök att ta sig därifrån, men blir kvar i en situation som ter sig alltmer klaustrofobisk och obehaglig. Snart blir sprickorna inom gruppen uppenbara. Egill och Hrafn är sedan länge rivaler, de har båda tillhört finanseliten men har i kraschen förlorat allt och dövar nu sin ångest med alkohol, droger och porr. Anna och Vigdís försöker närma sig varandra men hindras av svartsjuka och avund. Allt tyder på att mannen i huset flytt upp på höglandet för att gömma sig, men från vad? Och varför har de egentligen hamnat i denna mardröm?
Steinar Bragi
Island, efter finanskrisen. Två par gör en utflykt till det ensliga
Steinar Bragi
”Mörkret ovanför sängens huvudända var en aning gråare. När hon såg efter närmare kunde hon urskilja ett fönster lika stort som de ute i arbetsrummet; någon hade målat över rutan med tjock becksvart färg som stängde ute dagsljuset nästan helt, utom på ett ställe där ett streck var ristat i svärtan och en tunn ljusstråle trängde in i rummet. Hon satte ögat till springan, såg den mörka sanden yra fram över marken. Bland virvlarna skymtade uthusen, som fick henne att tänka på det gamla paret. Även om de inte syntes till någonstans greps Anna av rädsla för att bli ertappad på bar gärning. Hon såg sig omkring efter något föremål som hon kunde ta med sig, något
Höglandet är en mångskiktad skräckthriller med stark samtids känsla. Naturen besitter en gåtfull, gäckande brutalitet som också
som kunde avslöja hemligheterna i huset ute på sandslätterna.”
verkar finnas i människorna som försöker bemästra den.
Den isländske författaren Steinar Bragi, född 1975, debuterade som 23-åring med diktsamlingen Svarthol. Romanen Kvinnor som utkom på svenska 2010 nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och blev författarens publika genombrott.
ISBN 978-91-27-13747-9 OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTON: SHUTTERSTOCK FÖRFATTARFOTO: KRISTÍN EIRÍKSDÓTTIR
NOK_BRAGI_HOGLANDET.indd Alla sidor
9 789127 137479
2013-11-15 11:25