9789197599301

Detta är en återutgivning av Feberboken - Stoffet till en roman, som kom ut på Albert Bonniers Förlag 1931. © Rosenlarv förlag med godkännande av rättsinnehavare till Stina Aronsons verk.

Omslag och typografi: Joanna Hellgren Tryckeri: bulls graphics ab, Halmstad 2008 Andra upplagan isbn: 91-975993-0-1 www.rosenlarv.se info@rosenlarv.se

Stina Aronson

Feberboken Stoffet till en roman Tidigare utgiven under pseudonymen Mimmi Palm.

Med fรถrord av Ebba Witt-Brattstrรถm.

Flera veckor förspillde jag faktiskt på att söka utforska mig själv bara för att Hugo (Hugo är min älskare, eller rät�tare sagt han kunde vara det om han ville) skulle få veta allt om mig. Mitt ansikte, mina händer, mina utbrott, min andedräkt. Den där tiden hoppades jag ännu att det skulle intressera honom.

Jag har roat mig med att ligga i sängen och själv betrakta mitt ansikte i en spegel: alltid får jag samma lust att stanna och överskåda det, att dröja vid det som en turist framför en utsikt. Det liknar ett landskap, är på något sätt likt en bördig trakt i molnigt middagsljus. Pannan bred som en åker, ögonen stora, outsinliga, källor som ger detta ansikte växtkraft. Och läpparna en aning för fylliga, oroliga, sensuella, barbarläppar. Fördömda ogräsläppar. Men ögonbrynen är vältecknade och ger uttrycket karaktär, ibland stränghet.

Jag älskar honom. Vore jag ett träd så vore det suset i min krona. Jag älskar honom, men han älskar en annan, en kvinna med kupig panna som en skopa och en tunn röst som tycks pressa sig fram genom ett system av springor och ta skada 5

på vägen. Hon är värd hans kärlek, det vill säga slumpen har skänkt henne den. Jag har sett henne en gång. Tyckte inte om henne därför att hon är ett hinder som man tydligen inte kommer förbi. Men jag erkänner henne, hon verkade faktiskt som om hon vore tapper.

Hör bara: jag älskar honom, han älskar en annan.

Ticketack. Låter som ett nyss draget urverk, man är säker på att det inte stannar i brådkastet.

Blåsten har fortfarit i sju nätter. Den pinar ihjäl mig, sliter mig i trasor, så att jag ska få tusen gånger flera ytor och angreppspunkter.

Jag kan inte drömma eller tänka likgiltigt eller tyglat på en enda sak såna här nätter och jag får ond vilja.

I natt har jag grubblat flera timmar på kapitlet Hugo.

Med ”grubbla” menas här att ömsom upphetta och avkyla tankarna, vilket alltså överensstämmer med den primitiva metoden att spränga sten.

Känner i dvalsömnen på morgnarna värmen och beröringen av ett ludet bröst, jag är tvungen att andas dess förbrukade andedräkt. Jag avskyr den där förnimmelsen, den skrämmer, kväljer mig. Men jag återkommer ändå dit nästa natt, alltid plötsligt, oförmedlat, som om jag halkade.

Plötsligt tätt inpå mig ett stycke hårig, kvävande hud... aldrig något ansikte, bara en kropp som andas, som sväller 6

emot mig som vissa häxbilder på film. Det är mina fördömda läppar, främmande för mitt väsens kyskhet, alldeles för mogna för mitt övriga jag, som skaffar mig såna där stunder på halsen. Jag vill inte, jag vill inte. Jag mår illa, mina handflator bränner som flådda av ett olidligt grepp.

Livsskräck (ett löjligt ord). Men jag har gissat att ordet innebär något. Jag har förstått vad det är. När böcker och ting och sång och medicin mister sin förmåga att dölja, sin förb. tjusighet.

I kväll förnimmer jag mig ungefär som askan efter ett tempel.

Han är ful men på ett grovt starkt sätt, som befriar hans brist på skönhet från varje tillsats av beklämning.

Det kan inte falla mig in att önska Hugo en hårsmån annorlunda, lika lite som jag önskar att tagel vore silke.

Han har en utpräglat originell näsa med ett klumpigt tillknådat parti i spetsen, likt en brutal påbyggnad på ett gammalt slätt hus. Nästan för uttänjda läppar och på framtänderna en brun rand som om en tråd vore spänd tvärsöver dem. Den där tråden fascinerar, man stirrar sig faktiskt blind på den, ser ingenting annat, följer den från tand till tand, linjerar, linjerar: med vissa mellanrum en knappt skönjbar bukt, mindre än ett knappnålshuvud, sen en ny bukt, sen ännu en bukt som det egentligen kostar 7

en fördömd ansträngning att upptäcka. Hans ansikte ger sysselsättning, iver. Jag skulle förskräckligt gärna vilja se honom vara utmattad och sova.

Vad jag skulle älska mig ruinerad på – ifall han nämligen lämnade sitt nådiga bifall och sin medverkan till kärlek – är hans ögon. Det vilar alltid ljus över dem, silat av grova skyar. Eller de är liksom middagen omsvepta inte bara med ljus, utan också med ljusets storlek, ljusets ekon. Färg, form, ögonbryn, ögonhår, panna, allt tillsammans bildar en ljuskälla.

Han är poet, det lilla grobara ordet poet. Han har skrivit ett par bra diktsamlingar, kanske lite för plötsliga som moderna ljusreklamer. Kaskader mitt i ansiktet. Men vad som är strongare – han har iakttagit och tolkat inifrån sitt eget glupska, härligt ouppfostrade jag och liksom givit de gamla nersuttna orden nya stålfjädrar. Så härlig han ä... allt hos honom äger volym och kan genomvandras. Han har sagt tusenåriga saker på ett sätt som luktar nyfriskt virke. Om inte världen funnes, vore hans levande sinnen nog för att skapa den, den väldiga stjärnhimlen över alla döende också.

En man alltså som vore värd att man slungade ett kungarike (eller någon annan dyrbart patinerad tradition) över bord för hans räkning – men som tycks vilja för allt i världen bli behandlad med samma uniformerade respekt som en poliskonstapel.

8

Varför ska jag egentligen envisas att låta min fantasi bearbeta H. liksom med sugmun? Det är jolmigt, rena missromansdaltet. Jag vill tänka på snön som kom från himlen i morse i stället, eller på en alldeles vit oskriven sida. Eller på ett lakan, eller på en brudsäng ... asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan i kväll. Där väntar en väl vadderad prövning: att tillbringa sex, sju timmar med att utfylla deras salongsmöbel och se vitmenad ut där man är brokot.

Att slinka undan deras prejande påståenden. Att vara sjuk av deras krämpor och frisk av deras mixturer. Att le (är fördömt arbetsamt). Det ska nog gå bra. Jag brukar i hemlighet tänka på skeppsbrott, att vi allihop befinner oss ombord i gemensam nöd. Det ger mig den behövliga känslan av samhörighet.

Om Hugo: han lever alltför individuellt för mig. Han säger: här slutar något annat och jag tar vid, här tar jag slut och något annat tar vid, som jag kan inställa mig till antingen som ett ja eller ett nej. Jag, jag och det, det. Alltid allting inom gränser. Det där kallar han att vara man eller att vara verklig eller kanske att äga kunskap, äga, triumfera.

Hur kan han envisas att bo precis till en gräns. Å han har råd att predika att han tar slut, han är bara tjugutre år. För min del tror jag allt och säger ja till allt och såras av intet 9

och njuter mest av rytm och umgås ibland med begreppet kosmos och några till. Men jag är trettiotvå år fyllda och en svag kvinna med en självkänsla ungefär som ett julgransljus.

Upptakten. När jag hade läst hans (Hugos) sista diktsamling – och det gjorde jag genom varenda por, jag har aldrig varit vidöppnare – skrev jag ett slags tacksägelsebrev till honom.

På så sätt blev vi bekanta. Jag visste faktiskt inte ett dugg om honom, men ändå var hela min natur i verksamhet liksom med utgångspunkt från honom. Jag steg senare upp än vanligt på mornarna, drack mitt te odrägligt långsamt, badade långsamt, speglade mig och gladde mig i spegeln åt att mitt hår var vackrare än nånsin sen jag började gå barhuvad i alla väder – allt detta medan jag flätade in Hugo som det bärande mönstret i väven av mina intima bestyr. Å mitt hår. Att det lockade sig i tjocka små rullar bubbla vid bubbla – det där ger min nacke en lustig skulptural karaktär – kom mig att undra om Hugo beundrade kvinnor som konnässör eller rätt och slätt som spekulant på livets nödtorft (jag har fått all klarhet som en människa kan törsta efter i den frågan numera). Av hans brev försökte jag dra slutsatser om hans förkärlek för antingen en snäv eller en plastisk linje. Och valde mina klänningar därefter. Jag stängde faktiskt in mig i en cell med denna okända Hugo. Hölls med honom. Förlorade 10

mig och fick förebråelser för bristande uppmärksamhet av min man. ( Jag levde med honom då, det var helt nyligen vi gick ifrån varann.) Då steg tårar opp i mina ögon, tårar från samma hemlighetsfulla källa Hugo, mycket milda, en aning parfymerade tårar... Jag kände med vällust att jag verkligen var alltigenom kvinna och kunde suttit på sadelknappen i den stunden.

Intrigen började spira i somras. Jag antar att denna sommars råa väderlek, som hindrade bad, cykling och tennis och gjorde luften så grå som om kloaker tömt sig i den, i stället gynnade blomstringen av intriger. Den fadda solvärmen varken förbrände dem eller gjorde dem friskt gröna. Och för min del har jag inte heller haft ordentligt arbete att hänga fast vid sen jag slutade manuskriptet till en roman med misslyckad titel tidigt i våras. Naturligtvis fortsätter jag enligt min fördömda vana att bearbeta varenda företeelse inom räckhåll och knåda den till litterärt förrådsmaterial. Det vill säga jag ger den i första hand en ytlig formel. En lasso kring den vilda halsen. När jag på den vägen hade funnit en uddig fras eller något som föreföll mig som en poetisk konception sprang jag ögonblickligen uppför trappan och antecknade den för att möjligtvis använda den i nästa brev till Hugo...

Hugos första brev: den dagen det kom (det omgående 11

svaret på min egen olyckliga invit) hade vi gäster till middagen: en doktorinna och hennes man. Men mannen hölls hela tiden ute på gården och pysslade med bilen: en serie små tysta flitiga bestyr, som på något sätt tycktes vara släkt med evigheten.

Jag vet inte vari riktigt förträffliga värdinneegenskaper består. Om inte i att göra all världens dåliga skarvar omärkliga. Jag vet bara att man räknar dem bland talangerna och att jag alltjämt är i avsaknad av dem.

Lyckligtvis gick det här av sig självt liksom när gumman Bibbi (en trogen själ i min barndom) rev potatis på en kasserad rottingsits. Att få ett samtal i gång med den här lilla doktorsfrun, som var klädd i något så högrött att hon ovillkorligen måste bli brännpunkten var som helst och laddad från skospetsarna till det mystiska håret à la spansk infantinna med små klirrande fraser, det gick av sig självt. Man väljer orden så att man kan bibehålla ett fastslaget ansiktsuttryck. På så sätt gör man sig också ledigt kvitt allt som möjligtvis skulle vilja uppdyka och hända. Fördömt bra. Hennes man doktorn – när han hade tvättat händerna och sällat sig till oss – representerade tystnaden och kanske tankarna. Han hade spensliga axlar, ärrig hy, goggles, fuktiga händer med ett suddigt grepp, ingen skugga. På hela kvällen hörde jag honom inte yttra tre ord. Han bara harklade sig ett par gånger och torkade sig om munnen med servetten som när något älskvärt ska 12

till att sägas inför flera församlade andra. Då vändes allas ögon med ett nyfiket glitter åt hans håll för att lurade glida tillbaka till det högröda när ingen oration hördes av. Doktorn åt bara lugnt vidare med orubblig aptit och tycktes huvudsakligen bestå av käkar och kniv och gaffel, sammansmälta till ett bra verktyg att hantera kalvstek med.

– Ni vet inte ni, nickade den lilla hustruns knubbiga ansikte till honom, och därmed satte hon i gång detta honungslena vibrato som är hennes väsen. ( I hennes fall är ”väsen” maner. Innerst är hon likgiltighet.) Ni kan aldrig tro det när ni ser honom sitta där så stum som en fisk. Så förtjusande som Benny är att ha med sig på resor. Jag tror han talar vartenda språk – eller hur Benny lilla? (Benny skakade två gånger på huvudet i stället för att välja sig ett språk.)

– Ja när man reser ska man sky pratsamt folk som pesten.

Kommer man till en utsikt, alltid ska de förevisa den: här ska ni inte försumma att se ut. Här är världens högsta bro. Nu, passa på nu. Å det finns väl inget odrägligare än folk som vill väcka ens skönhetssinne på tåg. Åtminstone enligt min mening, sa hennes bordsgranne, en ung man som rodnade från kragen och enormt sakta uppåt medan han talade. (En av pojkens odrägliga vanor är att rodna. En annan att sitta och passa samtalet för att i rätta ögonblicket rycka det åt sig som en fotbollsspelare bollen. En tredje att 13

uttala a som ä så att han säger: de förbännäde bolschevikerna. Han består egentligen inte av annat än sin rodnad och ett par tre vanor, det räcker till en karl.)

Kvävande. Jag får en vild lust att slita sönder deras tvinnade tråd, dessa sex rösters som flätades tillsammans i ett sorl, en stor grumlig ton av obestämt omfång, lik ljudet av blåst i en trädgård. Att skrika, förgöra. Strax efteråt kom kvällen som ett väldigt andante, molnen hade redan packat sig, flugorna trillade ner tjogtals på fönsterposten med benen i vädret, vi stirrade uppåt himlen efter stjärnorna som aldrig kom fram och överbjöd varandra i att finna just detta väder dramatiskt.

Innanför mitt linne låg H:s första brev. Obrutet. Det brände mig som ett utslag. Jag har aldrig varit lättsinnigare än den kvällen, jag kände mig ljuvligt oskadligt galen, brevets kanter skavde mig. Lät bli att gräla på Laura fastän hon hade glömt att ta bort sängtäckena i sovrummen. Vad hade det för resten varit lönt. Hon har ett ansikte som en kyrkportal, okränkbart, sakrosankt. Ingenting annat än tillbedjan når upp dit och vi älskar henne också på det högtidliga mässande sättet, hela huset och terriernfavoriten i hennes moderliga gamla knä.

Tomrum: flera månader har gått, jag har levat igenom dem utan entusiasm, i rak trög linje. Under tiden har en årstid gått över i en annan, härar av löv har fallit ett och ett i 14

besynnerliga banor till jorden. Kyrkklockorna har dånat, en bro har blivit färdig, ett hus på våra grannars gård har brunnit ner i grunden. Gårdskarlns lilla Benkt som alltid kom springande med sin spade och skrek: god da tant Mimmi! kvävdes av röken. Men jag har ingenting förstått av alltihop.

För jag har saknat entusiasm. Jo ibland har jag tänkt att det är tomt efter den lilla rösten och den lilla spaden. Ett sugande, dragigt tomrum som villkorligen måste täppas.

Annars ingenting. Mest mulet. Hugo och jag har växlat några brev. Mellan dem långa stumma mellanrum utan entusiasm. Men H. värderar detta slags knappa hållning – han kallar det att vara lugn. Lugn: ett behagligt ord men det är ändå bara som askan efter ett levande brinnande ord.

Två besvärliga inflammationer i mitt öra har hållit mig i sängen och inomhus vecka efter vecka. Då har jag sett på himlen genom mitt fönster och försökt tänka konstlöst och omätligt på den. Men när en skata flaxar förbi hänger strax mina ögon efter henne. Då är min leksak evigheten glömd medsamma.

Mars 27 :e: den dagen får jag huden samvetsgrant avflådd och alla ben ordentligt knäckta i D. N. (för dikter som jag haft djärvheten skriva vid dåligt ljus om nätterna). Kände mig nära nog tillredd och serverad med brinnande sås. Om H. läser den här recensionen – vilket han gör – kommer han att ta just det avstånd från mig som utpekas i artikeln.

15

Jag kommer att förlora till och med den amor intellectualis (idiotiskt) som han kan hysa för mig. Hans omdöme där det har talat till min förmån raseras i grund genom den här fördömda beskjutningen. Jag vill slå vad om att han upphör att skriva till mig av kall fruktan att liera sig med en onyttig-ovärdig. Löp då min unga fåle. Han kommer dessutom att känna agg till mig för sina redan utagerade små skugglika närmanden, precis som om jag hade lurat honom med falska förespeglingar och gjort honom till offret i nån agentsvindel. Alltihop gör mig tyst förtvivlad.

Starkare är ni inte, ni bastanta skuldror, ni himlafästen.

Jag skulle inte vilja hålla en spräckt kaffekopp på er en gång.

Att bli blodrött hudflängd (som i D. N.) gör mig rå, tar med sig som ett störtregn stora stycken av min futtiga förfining. Skönt. Jag behövde en syndaflod. Behöver bli mitt eget ursprung sen jag varit andras åthävor, ordlekar, fördomar, trosartiklar i trettiotvå år. Aldrig förr har jag smakt på mig själv. Det är gott, retar aptiten.

Det här nya huset som vi har flyttat in i gör mig orolig.

Jag finner inga fästen här, ingenting som motsvarar som ett välkänt stöd de undergrävda partierna i mitt inre. Jag kommer att bli olycklig här. Är olycklig här, kan inte slänga av ränseln och vila blytungt. Söker. Måste till varje pris hitta något att skapa en förnimbar spänning med. Kanske 16

egga min kärlek till H., skriva ett hänsynslöst brev och bekänna den? Har inte mod till det. Har inte färg till det.

Och för resten trivs jag bäst i antydningarnas värld som en krukväxt innanför ett fönster. I det fallet har Hugo redan genomskådat mig och varnat mig med alla de sköna episka fraserna om blodets rättighet till liv. Mitt blod... å vad den saken angår så har jag alltid misstrott det och varit generad av det som av tarvligt sällskap.

Vara generad och upprörd då man hör såna ord som kön, sexuell, samlag... rodna-frysa. Så löjligt. Såras. Vem rår för allt detta bagage av onatur. I förhållande till de positiva krafterna i mitt väsen har man givit mig alltför många tillbakahållande element. Löjligt stor blyghet, Pikku-Mattikläder. Min naturliga återhållsamhet skulle faktiskt räcka till att tygla en hjord skrämda bufflar. Jag har i själva verket aldrig kunnat visa någon levande själ den uppriktighet, som jag trots allt äger. Å Hugo. Man. Heros. Gud. Han var i alla fall inte så svag och hopfällbar som jag trodde. Han har i alla fall inte sparkat mig utför sina trappor fastän jag dagligdags får schavottera i tidningarna. Jag har nyss fått brev från’en. Han far till Paris i nästa månad och föreslår mig – tja detsamma vad, jag vågar ändå inte gå in på’t.

Dejligt. Jag blir mer och mer lejoninna. Blodlukten kväljer 17

men avskräcker mig inte. Så här ska saken förstås: det är för att jag inte ser nån utväg att undvika den gemena förföljelse som själva livet ibland innebär. Jag menar apparaten för livets fortbestånd, livets inälvor, livsprocessens brutalitet.

Allt detta. Ifall man inte är nog förblindad och bedövad och begravd av den yttre och barmhärtigt konventionella tillvaron för att aldrig oroas av jaktropen innerst ifrån.

I kväll: hörde Mischa Weisbord spela. Mina ådror blev älvar, mitt hjärta slog inte, strömmade utan brädd.

Har sovit gott. Är stark. Vet att strömdraget i min själ verkligen är äkta, är hälsa. En man – manlig man – iakttog mig på en restaurang i dag. Han bearbetade mig, fick önskningar av mig, han såg ut som en permitterad soldat, hade ett ärr över kinden. Och genast märkte jag de där bubblorna i mitt inre, som när nånting överslammat lösgör sig och stiger opp till ytan. Jag drömmer romantiska drömmar ibland också (där jag går in på förslag). O kallblodighet. Hjälp mig att ta mig i akt för tillmötesgåendets förnimmelser. Det kapitlet kan duga till att förljuva tiden för vackra damer på badort. Men mitt Angeläget är av en annan art om också inte av genomskinligare klarhet. Jag letar efter en annan ingång i huset eftersom det måste finnas en (oklart. Ned med inbrottstendenserna).

18