norstedts
av denise rudberg har tidigare utgivits: Väninnan, 2000 Storlek 37, 2002 O.s.a., 2003 Jenny S, 2005 Matilde, 2006 Tillsammans, 2007 Åse, 2008 Tillsammans, andra boken, 2008 Malin och Henrik, 2009 (tillsammans med Daniel Möllberg) Tillsammans, tredje boken, 2009 Ett litet snedsprång, 2010 Baristas, 2010 Två gånger är en vana, 2011
isbn: 978-91-1-304660-0 © Denise Rudberg, 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Valentin & Byhr Tryckt hos ScandBook, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp ab, grundad 1823
Persongalleri
marianne jidhoff: Nybliven änka som återtagit sitt gamla jobb som åklagarsekreterare samt lever ett rikt socialt liv med många vänner. torsten ehn: Luttrad och erfaren utredare vid Rikskriminalen, som gillar såväl blommor som mat och båtar. augustin madrid: Polisassistent vars skräddarsydda klädstil är lika kontroversiell i polisens korridorer som hans udda namn. olle lundqvist: Råbarkad åklagare som håller ordning på buset. irene sundberg: Stockholms nya länspolismästare. Beredd att gå över lik för att nå dit hon vill. nina larson: Mariannes äldsta dotter, som precis ska flytta in på översta våningen i familjens fastighet. sigrid larson: Mariannes mellanbarn. Driver ett fashionabelt damskrädderi. peder larson: Mariannes yngsta barn, som har kommit tillbaka till stan efter ekonomistudier i Australien. Bor för tillfället hos sin mor. noah ehn: Torstens tonårige son, som studerar balett på Riddarfjärdsskolan. Har börjat bo allt oftare hos sin pojkvän.
Marianne slängde en snabb blick i hallspegeln. De nya, högklackade mockapumpsen gjorde sig bra till de grå, smala byxorna och det var bara att hålla tummarna för att de inte skulle ge henne alltför mycket skoskav. Efter att ha tagit på sig kappan böjde hon sig ner för att plocka upp posten som hon låtit ligga kvar på dörrmattan när hon kom hem sent föregående kväll. Tre av kuverten var vanliga fönsterkuvert – räkningar och liknande trista saker. Ett kuvert var puderrosa och av grängat papper, med en tryckt adresslapp. Förmodligen var det en inbjudan till en vernissage på något galleri. Två kuvert var handskrivna, hon sprättade upp dem med pekfingret. Det ena var en ansökan om bostad i deras hyresfastighet. Marianne och hennes familj var ägare av huset i korsningen av Narvavägen och Banérgatan och hon fick nästintill dagligen brev från bostadssökande. Att många analytiker de senaste tio åren hävdat att Stockholm led av en bostadsbubbla var obegripligt för Marianne. Innerstadens hyresrätter var snart ett minne blott och allt fler flyttade till Stockholm samtidigt som bankerna infört än mer restriktiva belåningskrav. Vart skulle stadens invånare ta vägen? Tidigare i veckan hade hon hört på radion att från nu och fram till 2030 skulle en befolkning av Göteborgs storlek ha flyttat in till huvudstaden. Samtidigt byggdes det knappt någonting nytt, och allra helst inte hyresrätter. 19
De senaste två åren hade hon och familjen haft glädjen att kunna hjälpa två unga familjer samt en ensamstående kvinna med en tonårsson. Marianne hade inte gått via bostadsförmedlingen utan valt bland de många sökanden som hörde av sig till dem privat. Deras hus var inte alldeles i toppskick, men de renoverade det varsamt vartefter det behövdes och Marianne trodde att de flesta boende i huset var nöjda. Hyrorna var varken högre eller lägre än i någon annan fastighet och de höll sig till hyresnämndens regleringar och rekommendationer. Hon öppnade det andra handskrivna kuvertet och vek upp ett randat vitt brevpapper. Hej Marianne! Vi har försökt att nå dig via telefon utan framgång, varför vi istället skriver detta brev. Vi har länge funderat på att sälja vårt hus eftersom det är något för trångt, vi har ju nu ett stort antal barn och barnbarn! Men då vi är mycket förtjusta i vår lilla udde på Dalarö tänkte vi istället vara så fräcka och fråga om du kanske går i säljtankar? Du får förlåta om vi är påträngande, men vi vill i alla fall ställa frågan eftersom vi vet att din livssituation har förändrats och vi heller inte ser dig så ofta om somrarna som tidigare. Återigen – vi vill inte tränga oss på, men ändå ställa frågan innan vi går vidare med våra egna beslut. Varmaste hälsningar Gunnel och Holger Bohm
Marianne lade ner brevet i kuvertet igen och drog en djup suck. Det var förståeligt att frågan kom upp. Varken hon eller barnen hade ägnat Dalarö någon vidare uppmärksamhet de senaste åren. Gunnel och Holger hade varit trevliga sommargrannar och Mari20
anne uppskattade dem. Trots det störde deras fråga henne. Demonstrativt lade hon den övriga posten ovanpå deras brev innan hon gick ut genom dörren. Hon tänkte unna sig en cigarett på vägen till jobbet. Kanske två.
21
Olle Lundqvist, som i sin egenskap av chefsåklagare var ansvarig för de flesta fall som låg hos Rikskriminalen, skyndade sig att stänga dörren efter Annelie Hedin. Annelie hade med hög och upprörd röst kommit in på Olles rum för att ifrågasätta arbetsfördelningen i en ny stor förundersökning. Den stängda dörren fyllde ingen som helst funktion, för Marianne Jidhoff, som satt i rummet intill, kunde höra allt lika bra som om Annelie Hedin hade befunnit sig i samma rum. – Du menar alltså att jag inte ska få jobba med det här? För att hon går före? Vad Olle svarade hörde inte Marianne, men det var i alla fall tydligt att Annelie Hedin inte kände till den externa utredningsenhet – bestående av Marianne, Torsten Ehn och Augustin Madrid – där Marianne tillbringade större delen av sin tjänst. Gruppen hade skapats av Olle Lundqvist i syfte att hålla extra känsliga utredningar fria från läckor till media och andra enheter inom polis- och rättsväsendet. Uppdraget kom från högsta ort, även om det aldrig var direkt uttalat. Vilket exakt var uppdragets poäng: det var en grupp som ingen skulle känna till. Man skulle jobba och leverera i det tysta. Men det innebar också att de som ingick i gruppen fick klä skott för spekulationer bland kollegorna när det gällde vad de egentligen hade för sig. Irene Sundberg, chef för Länskriminalen, kände inte till detaljerna kring den externa utredningsgruppen, men hon hade förstått 22
att något pågick utan hennes vetskap. Att hon dessutom misstänkte att Marianne var involverad räckte för att väcka ont blod. Annelie Hedin var en av kollegorna som rent allmänt ifrågasatte arbetsfördelningen, eftersom den hade förändrats tämligen radikalt sedan Marianne Jidhoff återgått till sin tjänst. – Hon arbetar tjugofem procent, hur skulle hon rimligen kunna vara lika insatt och tillgänglig som jag? Är det bara för att hon har jobbat här tidigare eller är hon något jävla särskoleprojekt? Vi är en åklagarmyndighet, inte en anstalt som sysslar med arbetsträning för gamla överklasskärringar! Marianne försökte kväva ett skratt. Annelie Hedin var faktiskt riktigt rolig. Olle, däremot, verkade kunna hålla sig för skratt och hans röst dånade genom väggarna när han röt: – Annelie, nu går du över gränsen! Den tonen vill jag inte veta av på den här avdelningen. Vad har det flugit i dig? Annelie Hedin svarade något som Marianne inte lyckades uppfatta och sedan öppnades dörren för att direkt därefter slängas igen med kraft. Väggen in till Olles rum skakade av smällen och Marianne hörde hur han suckade tungt. Avdelningen i övrigt var tyst och stilla, med undantag för Annelies ilskna steg som nu försvann bort. Olle visade sig i dörröppningen och skakade på huvudet. Marianne log och ryckte på axlarna. – Jag lyckas tydligen provocera genom min blotta närvaro. Olle suckade. – Jag förstår inte vad det är som gör henne så arg. Men jag kommer att ta det här vidare, bara så att du vet. Den här gången gick hon tydligt över gränsen. – Nej, Olle, det är inte värt det. Han nickade med eftertryck. – Jo, det är det. Jag tolererar inte ett sådant här beteende. Det kan hon glömma. 23
– Frågan är vem som backar upp henne. Hon skulle knappast våga göra ett sådant här utspel om hon inte hade någon som höll henne om ryggen. Olle höjde på ögonbrynen. – Det kan vi ju räkna ut med tårna vem det skulle vara. Han masserade sina tinningar med knogarna och blundade. – Jag ringer Irene på en gång, hon måste förklara vad fan det här handlar om. Irene Sundberg hade varit länspolismästare i mindre än ett år och hade redan en hel del otalt på det privata planet med både Olle och Marianne. Marianne tog ett djupt andetag och kände hur magen knöt sig. – Snälla, kan du inte vänta med det ett tag? Låt det här bero och ge Annelie en chans. – Du är för snäll. Marianne tittade på honom. – Jag är inte snäll. Bara konflikträdd och trött på sura miner. Olle nickade. – Okej, vi säger det. Men om hon inte har bett om ursäkt för det här om ett par dagar är det jag som bokar ett möte med Irene. Om hon nekar går jag vidare till personalavdelningen. Hon ska inte tro att hon bara kan komma undan med det här. Olle gick in till sig och Marianne lutade huvudet i händerna. Under hösten hade hon blivit övertalad av Olle att återgå till sin tjänst som åklagarsekreterare efter flera års tjänstledighet. Det hade väckt starka känslor på avdelningen, där alla ständigt oroade sig för nedskärningar och uppsägningar. Att det dessutom hade basunerats ut i kvällstidningarna hur stora Mariannes familjetillgångar var hade knappast hjälpt till för att lätta upp stämningen. Alla hade tydligen kallt räknat med att hon skulle gå i förtidspension, och hennes nära vänskapsrelation med Olle hade gjort att det hela hade blivit ännu mer infekterat. 24
Olle försvann från avdelningen för ett externt möte och Annelie Hedin kom tillbaka utan att ens se åt Marianne, som stod i köket för att fylla på sin kaffekopp. Marianne harklade sig: – Du Annelie … Annelie Hedin vände sig nonchalant om och såg på Marianne med höjda ögonbryn och ett hårt drag kring munnen. – Jag hörde såklart det där du sa till Olle. Och jag vill bara säga att det är lugnt. – Lugnt? Vad menar du? Marianne slog ut med armarna. – Jag bryr mig inte om det. Annelie skrattade till. – Du bryr dig inte? Nej, men vet du vad? Det gör jag. För det övergår mitt förstånd att du hela tiden tilldelas de mest prestigefyllda fallen medan vi andra får stå tillbaka. Hela tiden. Innan du kom hit delade vi på saker. Alla fick vara med. Marianne kände hur färgen steg på kinderna och att hon började bli irriterad. – Jag syftade snarare på det du sa. Hur du uttryckte dig. Annelie stirrade på Marianne och log svagt. – Jaha, det. Men vad fint att du inte bryr dig om det. För det gör nämligen inte jag heller. Sedan vände hon sig om och gick raskt in på sitt rum, där hon slängde igen dörren. Marianne stod kvar och märkte hur hon darrade. Hon tog tag i diskbänken innan hon ställde ner kaffekoppen, sedan gick hon mot Hedins dörr och slet upp den, klev in och stängde den bakom sig. Annelie Hedin såg plötsligt inte lika kaxig ut. Hon flackade med blicken. For med tungan längs med överläppen. Marianne sänkte rösten men uttalade orden tydligt: – En sak ska du ha väldigt klar för dig. Jag är en ganska snäll person. Kan verka harmlös. Och det är sällan som jag väljer att 25
gå in i en konflikt, även när det hettar till. Men nu är det inte okej längre. Du beter dig lite för illa för det. Så jag vill inte vara med om ett sådant här utbrott till från dig. Och om du snackar skit om mig här på avdelningen så kommer jag personligen se till att din man får veta att du vänstrar med er granne. Den som han spelar innebandy med varje tisdag. Se inte så förvånad ut, tror du att jag är helt borta? Så från och med nu håller du klaffen. Annars kan jag lova dig att hela radhusområdet i Sollentuna kommer att veta vad du sysslar med. Jag tror att du har fattat vad jag vill säga, inte sant? Annelie Hedin stirrade på Marianne. Hakan darrade till och hon öppnade munnen bara för att stänga den igen. Marianne log ett stelt leende. – Då tror jag att vi är klara med varann. Så vände hon sig om och gick ut ur rummet. Hon stängde dörren bakom sig utan att se sig om, fortsatte bort mot köket, hällde upp kaffe i koppen och en lagom mängd mjölk. Hjärtat slog så hårt i bröstet att hon inte hörde sina egna steg när hon återvände in på sitt rum. Hon lät dörren stå öppen, hon hade faktiskt inget att dölja. Än mindre något att skämmas för. Medan pulsen lugnade sig tvingade hon sig att andas långsamt och hålla blicken stadigt riktad på förundersökningsmaterialet som låg utspritt på skrivbordet. Ögonen for över de små klisterlapparna där hon hade antecknat ord som farit genom huvudet medan hon läst igenom materialet. Första, andra och tredje gången. Mer än tre gånger läste hon aldrig, då hade hon redan hunnit bli blind för orden. Men att läsa mer än en gång hade hon av erfarenhet lärt sig var mycket viktigt. För det som hon första gången uppfattade som något banalt kunde vid en andra eller tredje omläsning få stor betydelse. Alla dessa år som hon hade hjälpt sin numera avlidne make Hans, då riksåklagare, med att läsa förundersökningsmaterial hade lärt 26
henne. Hon hade älskat att läsa och lägga pussel, det var hennes specialitet. När hon börjat sin bana som åklagarsekreterare hade den rollen haft en helt annan betydelse än vad den hade idag. Då hade åklagarna förväntat sig smarta och snabba analyser från sina sekreterare, någon som höll ihop fallet åt dem och ibland hjälpte dem genom att agera som bollplank. En dåtida åklagarsekreterare var som den gamla sortens vd-sekreterare: någon som såg till att veta det mesta om det mesta. Om man hade några frågor var det till henne man vände sig – eftersom det på den tiden uteslutande var ett kvinnoyrke. Marianne hade satt en ära i att sköta sitt jobb till punkt och pricka. Att hon och Hans hade studerat vid juristlinjen tillsammans och båda suttit ting under den tid som krävdes, och därmed hade två helt jämställda examina, men att han hade blivit riksåklagare och hon enbart åklagarsekreterare var något hon fått lära sig att leva med. Att han ständigt omnämndes som ”den svenska rättvisans tjänare” var däremot något hon aldrig hade varit avundsjuk på. Hans hade haft en karisma som alla som kom i hans väg föll för. En sådan karisma hade hon aldrig haft, det visste hon. Inte heller hade hon haft modet att gång efter annan kasta sig ut i hetluften och kriga för det hon trodde på. Eller så kanske det inte handlade om mod, utan om att hon aldrig hade gillat att kriga. Och sanningen att säga var det minsann inte alla gånger som Hans hade valt att kriga för att tjäna rättvisan. Det hade till lika stora delar handlat om hans ego och hans omättliga bekräftelsebehov. Det som hon aldrig hade kunnat stilla som hans hustru. Det som ingen i hans omgivning hade kunnat stilla. Det stora svarta hålet som ständigt behövde fyllas på och matas hade samtidigt varit hans största drivkraft. Därför kunde hon inte avundas honom. Bara känna en sorg över att hålet aldrig kunnat fyllas. 27
Med intensiv koncentration lät hon blicken fara över materialet framför henne. Hon skrev nya lappar, flyttade undan några gamla och skrev en lista på ett kollegieblock. Med några knapptryckningar ringde hon ett direktnummer på mobilen. – Hej Pia, det här är Marianne Jidhoff som jobbar med Olle Lundqvist. Förlåt att jag stör, men det är en sak jag undrar över. Torsten är i Västerås på ett förhör, därför ringer jag dig. Du är ju minst lika insatt i prostitutionsutredningen som Torsten. Pia Hörnfeldt skrattade till: – Det vete sjutton, Torsten levde ju varje vaken stund med den. Men jag kanske kan hjälpa dig ändå – pröva! – Jo, när ni gick igenom förhören, vad letade ni efter mer specifikt då? Fanns det någon särskild lucka som ni hoppades att de skulle falla igenom? Det stora och infekterade prostitutionsfallet hade engagerat ett större antal poliser. Torsten Ehn hade slitit med det under en längre tid men till slut hade han tvingats lägga utredningen på is på grund av bristande bevisning. Vad alla inblandade unisont vittnat om var hur tysta de utnyttjade kvinnorna valt att förhålla sig. Ingen av dem hade nämnt vilka deras stamkunder var, och först efter att ha konfronterats med bildbevis från övervakningskameror hade de gått med på att de haft något samröre med männen. Men utöver det framkom inget som kunde leda till fällande domar. – Vi försökte se något samband eller mönster i hur de kontaktades av sina kunder, men inte ens där kunde vi hitta något, sa Pia Hörnfeldt. Det är jäkligt ovanligt. Det brukar alltid läcka någonstans. Vi har fortfarande ingen aning om vem det är som sammanför dem, det enda vi vet är att de här kvinnorna har andra jobb vid sidan av. Eller så studerar de. Ingen av dem försörjer sig enbart på prostitution och av dem vi bevakade var det heller ingen som slutade med sitt arbete eller upphörde med sina studier. Vi fick en 28
känsla av att de hade fått direktiv om att fortsätta sina liv precis som tidigare, även om flera av dem rent ekonomiskt skulle klara sig mer än väl. Vi misstänker att de kunde få upp emot trettiotusen för en kväll. Tiotusen för en timme. Så vad vi funderade på var om hela grejen var just att de skulle verka så normala som möjligt. Att det skulle vara som om de här männen betalade för helt vanliga tjejer. – För att? – För att det kanske fick männen att känna sig mer attraktiva och eftertraktade. Mer som om det var på riktigt. – Fast med den lilla detaljen att de betalade dyra pengar för att få ha sex med kvinnorna. – Ja, och tyvärr är det ju många som tänder på just den grejen. Makten, du vet. Marianne nickade för sig själv. – Tack, Pia, jag jobbar vidare och ser om jag hittar något. De lade på och Marianne lutade sig tillbaka i stolen. Vad var det hon missade? Hur blev de här kvinnorna kontaktade? Hur hittade man dem? Blev de uppsökta på Stureplans nattklubbar? På lite mer exklusiva restauranger? Och hur visste man att just den tjejen skulle ställa upp på sådana saker? Kunde det vara så att man hade luskat kring tjejernas ekonomi innan man konfronterade dem med de skamliga förslagen? Hur ställde sig en tjugotvåårig tjej som låg flera månader efter med hyran, kanske hade missat några tentor och därmed förlorat studiemedlen, köpt dyra märkeskläder med kreditkort och hade skulder som bara växte – kunde ett sådant erbjudande locka henne, därför att hennes problem såg ut att kunna lösas ganska snabbt i så fall? Och när hon väl en gång hade lockats in var det kanske svårt att sluta. Kunde det finnas hållhakar på tjejerna som gjorde att de inte vågade säga nej? Marianne suckade. Hon var säker på att svaret låg mitt framför näsan på henne. 29
* – Bento med laxsushi? Marianne skrattade och skakade på huvudet. – Nej, jag tänkte vara lite annorlunda och ta krabbrullar idag! – Kommer strax. Sätt dig så kommer vi ut med maten. Marianne lade pengarna på disken och satte sig vid fönsterbordet där hon åt sin lunch en dag i veckan. De andra dagarna försökte hon variera sig genom att gå till andra lunchkrogar i kvarteren kring polishuset. Med ett varsamt men försiktigt tryck fick hon isär de två träpinnarna och drog bort några tunna flisor. Under hela förmiddagen hade Annelie Hedin vägrat att komma ut från sitt rum. När Olle hade gått in för att be henne hjälpa honom med ett äldre fall hade hon svarat korthugget på hans frågor. Olle hade kommit in till Marianne och skakat på huvudet, men de hade inte pratat mer om det, eftersom en annan kollega just tittat in i Mariannes rum. Det hedrade Olle att oavsett vad som hände på avdelningen diskuterade han aldrig konflikter när icke inblandade fanns närvarande. Han var mån om att ingen skulle behöva tappa ansiktet. – Här kommer krabbrullen! Marianne nickade tacksamt och såg med något skräckblandad förtjusning på sjögräsrullen med kladdig krabbröra som ställdes framför henne. Hon borde nog ha gått på det säkra kortet istället. Just som hon hade lyckats dränka en av bitarna i soja och föra in den i munnen såg hon dem komma in genom dörren. Det var flera veckor sedan hon hade sett skymten av dem. Marianne förstod att hon inte skulle kunna fly. Hon var fast. Irene Sundberg, Stockholms länspolismästare, kom in på sushirestaurangen i sällskap med Alexandra Baranski, den framgångs30
rika åklagaren som hade varit ett självklart namn som Olles efterträdare. Hon var också den person inom huset som Marianne haft den tätaste och mest innerliga kontakten med efter att hon hade återgått till sin tjänst. De två hade verkligen funnit varann. När det senare visat sig att det troligen var Baranski som hade läckt information om ett ytterst informellt uppdrag som delats mellan Riksmord och Länskrim, hade hon blivit förflyttad, även om misstankarna aldrig hade kunnat bekräftas. De fanns även misstankar om att hon hade tagit sig in i Mariannes dator för att leta efter information, men inte heller det hade kunnat fastställas. Alexandra Baranski och Irene Sundberg arbetade nu tätt ihop och ansågs vara det nya drömteamet inom Sveriges polis- och rättsväsende. Marianne hade känt sig oerhört besviken på Alexandra, som aldrig hade kommit till Marianne för att tala om saken eller förklara sig. För Marianne hade det blivit nästan outhärdligt när det senare visade sig att Alexandra skulle börja jobba med Irene Sundberg. Irene hade nämligen haft en flerårig kärleksrelation med Hans. Det var Irene som Hans hade frågat efter på sin dödsbädd – det visste Marianne fortfarande inte om hon hade förlåtit sin döde make. I efterhand hade Marianne förstått att Alexandra Baranski vetat om förhållandet hela tiden. Nu kom de två kvinnorna in i sällskap och Marianne kände än en gång denna förmiddag hur adrenalinet rusade genom kroppen. Hon gjorde sig redo för strid. Sjögräsjäkeln var till råga på allt omöjlig att svälja. – Men hej, Marianne! Det var ett tag sedan sist. Irene Sundberg kom fram till bordet och lutade sig lite över Marianne. Alexandra stod strax bakom och Marianne insåg att det här inte skiljde sig ett dugg från de gånger när hon stoppats i skolkorridoren av de tuffa brudarna i högstadiet. – Hej. De tre kvinnorna såg på varann och ingen av dem gjorde nå31
gon ansats att fortsätta samtalet. Marianne önskade hett att hon hade ätit klart och bara hade kunnat resa sig och gå. Istället satt hon inträngd som ett djur i en bur. Irene Sundberg såg ut att vilja säga något, men ändrade sig. Så log hon och vände sig om för att beställa. Alexandra Baranski såg lite ursäktande på Marianne och följde sedan Irene. Maktuppvisningen var färdig. Marianne tog två snabba klunkar av misosoppan och torkade sig om munnen. Hon hade gärna sagt något drygt eller sarkastiskt, men hjärnan var tom och istället för kaxig kände hon sig rädd. Rädd och lite ledsen. Hon saknade Alexandra Baranski, hon hade uppskattat hennes energi på avdelningen. Så snabbt det var möjligt avslutade hon lunchen och skyndade sig ut utan att slänga så mycket som en blick på de båda kvinnorna. Väl ute på gatan drog hon ett djupt andetag och tog ett hårt tag om handväskan. Hon undrade hur det kom sig att hon ofta hamnade i den här typen av situationer. Hon tyckte inte att hon gjorde något för att underblåsa konflikter, ändå befann hon sig ständigt i korselden. Kanske var det något hon borde gå till en psykolog för att låta undersöka? Kanske var det något i hennes natur som sökte sig till det? Hon suckade och antecknade det på sin inre lista över saker som hon borde ta tag i. Någon gång. Eftersom det var lunchtid var det en hel del folk på Norra Agnegatan. Marianne, som gått med snabba steg ut från restaurangen, slog av på tempot först när hon kom till Scheelegatan. Hon bestämde sig för att ta en kaffe på Smillas Café på Bergsgatan och kanske unna sig en nybakad kanelbulle. Fast unna sig var nog fel ord, snarare trösta sig. Träden hade slagit ut och Marianne drog in den söta doften från en blommande buske. Det var dags att ta tag i huset på Dalarö – familjen behövde fatta ett beslut om hur de skulle göra. Behålla det eller inte? 32
På andra sidan gatan såg hon den gamle professorn i kriminologi stånka sig fram. Han såg lika trött och less ut som vanligt och Marianne undrade hur han orkade med sig själv. Torsten hade vid ett par tillfällen uttryckt att han ogillade honom och Marianne hade konstaterat att det var första gången hon hade hört en man uttala sig negativt om polisens eget helgon. Annars var vurmen för professorn enorm bland andra män och hans status som alfahanne var deprimerande stor. Det tyckte i alla fall Marianne, som sett en annan sida av professorn som hon varit föga imponerad av. Förvisso då han varit påverkad av stora mängder alkohol, men var det egentligen en ursäkt? Att ragla runt och vräka ur sig oförskämdheter till kollegor kunde väl ändå aldrig ursäktas.
33