Texter om gudslängtan och kallelseglÜd
Helhjärtad Copyright © 2014 Ingemar Helmner och Marcus Förlag Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro www.marcusforlag.se info@marcusforlag.se 019-16 54 00 Illustration: Mattias Käll, Popill Agentur Grafisk form: Malin Cedergren Bok nr 9610 ISBN 978-91-7999-610-9 Tryckt i Tyskland, 2014
Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
Pastor Oförarglig och hans vänner ............. 7 Viktigt att vara tydlig .............................................. 13 Träffa en pastor! ........................................................... 17 Samtal med nykristna ............................................ 23 Många är intresserade av min tro .............. 27 Sökare hela livet ............................................................ 31 Karismatisk kristendom ....................................... 35 Då Gud talar .................................................................... 39 Hänförelse ......................................................................... 43 Gör inte om samma misstag! ......................... 47 Du har namnet om dig .......................................... 51 Kyrkan i tiden ................................................................ 55 Förkunnare med förtroende ........................... 59 Pastor sökes ...................................................................... 63
15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32
Verkställande direktör .......................................... 67 Församlingen – Guds ögonsten! ................. 71 Församlingsvård ........................................................... 75 Jag vet på vem jag tror ............................................ 83 På jakt efter det heliga ............................................ 87 Bitter eftersmak ............................................................. 91 Mitt bästa sommarlov ............................................. 95 Starka förebilder ........................................................... 99 Fri förkunnare .............................................................. 103 Ödmjukhet ....................................................................... 107 Att söka sig till Herren .......................................... 113 Omvändelse..................................................................... 119 Nu är jag fri!.................................................................... 125 Värdefull ............................................................................ 129 En väg tillbaka .............................................................. 133 Slavflickans vittnesbörd ...................................... 137 Mera aktuellt än någonsin ................................ 141 Stående utanför en stängd port .................. 145
1
Pastor Oförarglig och hans vänner Pastor Oförarglig arbetar i den fridsamma och vänliga kyrkan med adress Gyllene Medelvägen. I styrelsen finns herrarna Lagom och Korrekt, fröken Positiv, herr Tradition och fru Trivsel. Pastor Oförarglig har en benägenhet att lägga huvudet lite på sned och le förbindligt i alla lägen. Hans röst har en sockersöt, mjuk klang som säkert kan vara skön att lyssna till men ack så sövande. Han verkar ha ett sjätte sinne då det gäller att ”känna in” vad människor vill höra och fru Trivsel påpekar gärna att han inte stöter sig med någon. ”Vi är måna om att alla ska trivas i vår gemenskap”, kvittrar hon vidare. ”Vi är noga med att allt ska vara sunt och balanserat”, säger herr Lagom. ”Inga överdrifter och absolut inga extrema yttringar. Ljumheten är egentligen riktigt behaglig. Det blir oroligt och obehagligt om det ’bränner till’ för häftigt. 7
Det är inte våra snälla medlemmar vana vid.” Herr Korrekt är känd i samhället och har en karriär utanför kyrkan att tänka på. Det vore en katastrof för honom om inte pastorn uppträdde ”politiskt korrekt” och han ivrar för att församlingen ska vara ”en kyrka i tiden”. För honom innebär det att ständigt sätta upp fingret och känna vart det blåser och sedan anpassa sig på ett smidigt sätt. Och han är en maktmänniska med förmåga att manipulera och styra. ”Jag tycker inte om allvarliga predikningar”, suckar fröken Positiv. ”Då man kommer till kyrkan ska man inte bli nedtyngd utan upplyft. Här ska vi tala om det som gör oss glada. Orättfärdighet som sker ute i världen kan inte vi ta ansvar för och predikningar om synd och omoral är helt ute. Kyrkan ska väl inte skuldbelägga människor?” Fru Trivsel nickar ivrigt och berättar att ”väckelsemöten” hör till en svunnen epok. ”Nu är det trivselträffar som gäller. Vi dricker kaffe, skrattar och har det så trevligt.” ”I en tid med snabba förändringar försöker vi hålla fast vid invanda traditioner”, resonerar herr Tradition. ”Vi hade några unga förnyelseivrare i kyrkan för några år sedan, men de lämnade oss eftersom vi inte lät oss styras av deras vilda idéer. Ärligt talat andades jag ut då de gick. Nu är vi en homogen och harmonisk skara människor. Vi vill inte ha någon förändring!” Att de alla är gamla och snart ska dö nämner han inte. Jag tittar på pastor Oförarglig och ser att hans blick flackar osäkert. Han verkar handlingsförlamad på ett kons8
tigt sätt. För mig känns det overkligt att möta honom. Jag minns nämligen vilken stark personlighet han en gång var. Så brinnande och ivrig och med en vision från Gud över sitt liv. Som ung förkunnare var han radikal och frimodig och det fanns en profetisk klangbotten som väckte respekt då han talade. Nu har axlarna ramlat ned, den brinnande blicken slocknat, stämman blivit inställsam och len. ”Vad har de gjort med dig?” tänker jag. Statistiken visar att allt går utför. Medelåldern är hög. Deltagare i gudstjänsterna minskar. Ytterst få dophögtider. Inga vittnesbörd om radikala frälsningsunder. Men självinsikten verkar vara försvunnen. ”Vi har det så gott och bra”, säger herr Lagom och alla nickar instämmande.
u ”Vi borde bygga ett väckelsemuseum”, tycker herr Tradition. ”Det kunde vara trevligt att visa vår bygd hur det var för hundra år sedan …” Alla blir entusiastiska men snart omtumlade då de börjar studera kyrkans historia. Herr Korrekt skruvar besvärat på sig när han inser hur förföljd och föraktad församlingen var i pionjärtiden. Hans egna släktingar hade till och med fängslats för sin frimodiga tro. ”Det är tur att tiderna förändras”, suckar han med en rysning. ”Och det är för väl att kyrkan mognat med åren. Nu talar alla väl om oss.” Herr Lagom undrar om det är så klokt att påminna om hur revolutionär och djärv den första generationen var. 9
”Jag tycker det finns extrema drag som helst borde glömmas”, muttrar han medan han läser om bönemöten på knä som pågick i timmar medan icke kristna grannar såg eldsflammor över bönhuset. Fröken Positiv blir vit i ansiktet då hon ser några referat från flammande väckelsepredikningar av gammalt datum, och fru Trivsel tittar förvånat på fotografier som visar att det förr var bönesal där det nu är cafélokal. ”Det bästa kanske vore att göra ett skådespel, låta människor få leva sig in i hur det var en gång ”, tänker herr Tradition högt. Sagt och gjort. Hundraårsjubileet ska firas med dramaföreställning. Det ingen hade räknat med var att teaterrepetitionerna började beröra de medverkande. Under uppspelningen såg man att människor grät av gripenhet. Till nästa styrelsemöte kom även fröken Positiv rödgråten. ”Jag känner sådan nöd för vår församling”, viskar hon medan tårarna rinner utför hennes kinder. ”Är vi bara ett museum numera? Varför händer inte samma saker nu som då församlingen var ung?” Herr Korrekt harklar sig och försöker förklara att det är nya tider. Men, det är ingen övertygelse i hans röst. ”Jag skäms då jag böjer knä i vår pjäs och låtsas vara på bönemöte ”, säger fru Trivsel. ”Jag skulle vilja att vi började om, och gick i pionjärernas spår på riktigt.” Herr Lagom påminner om en besökelsetid då Guds ande var utgjuten på ett särskilt sätt. ”Jag tror vi kvävde det skeendet”, resonerar han. ”Vi gav inte Guds ande frihet och utrymme eftersom vi själva ville styra och kontrollera …” En söndag i advent hände något oväntat. Predikotexten 10
handlade om Johannes döparen, ökenprofeten som startade en folkväckelse. Då den vanligtvis välkammade och timide pastor Oförarglig läste orden om denne orädde profet var det precis som Guds ande lyfte honom upp ur den förlamning han befunnit sig i. Rakryggad och frimodig utmanar han sina lyssnare: ”Om Sverige ska få uppleva ett nytt Jesusbesök behöver vi bli rösten som ropar i öknen …” Den dagen lade Gud ett nytt budskap i pastorns hjärta. Då han gjorde sig fri från människofruktan kom Guds ande över honom med auktoritet och kraft. Resten av året möttes styrelsen på knä vid sina möten. Det var året då nyfödelsens under skedde i den gamla kyrkan. Och människorna i bygden fick på nytt respekt för den kristna församlingen.
11
2
Viktigt att vara tydlig ”Jag skäms inte för evangeliet ...”
Vilken härlig frimodighet som ryms i den bekännelsen! Paulus vet vem han tjänar och vad uppdraget är: Att låta världen få höra budskapet om Jesus. Han är ingen andlig besserwisser, högmodig, självgod och högröstad. Egentligen framstår han som mycket ödmjuk, en man med stor självinsikt. Gång på gång berättar han i sina brev om sin egen kamp och vånda, hur totalt beroende han är av Gud i allt han gör. Men, han litar på budskapet Gud gett honom! Fylld av Anden ger han det vidare till alla han möter. Och han får se dess kraft i verksamhet! Min reflektion är: Då kyrkan börjar skämmas för sitt budskap får hon inte se dess kraft till frälsning. Församlingens kallelse är att förkunna evangeliet för sin samtid. Med kraft och övertygelse, kärlek och innerlighet, måla bilden av Jesus för dem som ännu inte lärt känna ho13
nom. Uppdraget vi fått är att göra alla folk till lärjungar, och lära dem att hålla allt vad Mästaren sagt. Detta säger mig att vi behöver vara noggranna, genomtänkta och målmedvetna. Sverige behöver kallelsemedvetna kristna. Den som är sänd av Gud talar hans ord! Om predikan istället mest blir ett allmänt reflekterande över livet, personligt tyckande om allehanda saker, har vi hamnat vid sidan om vårt uppdrag. I ett samhälle präglat av både stark sekularisering och nyvaknat intresse för andlighet är det högaktuellt med riktig bibelförklaring från de kristna talarstolarna! Grundläggande undervisning om kristen tro. Gärna bibelstudier vers för vers genom olika bibelböcker. Undervisning med bredd och djup som möter frågorna i tiden med Bibelns svar. Var finns bibellärarna, som kan stå upp till försvar för den urkund vi tror på? Var finns bibelveckorna i våra kyrkor? Kvällsbibelskolorna? Gudstjänster som är sökarvänliga genom att de öppnar bibelboken för andligt hungriga människor? Många som läser detta minns evangelisten Billy Grahams brinnande blick då han proklamerade Bibelns budskap. Två ord var bärande fundament för varje predikan: Bibeln säger. Han utgick med sådan självklarhet och frimodighet från bibelordet och förstärkte oftast budskapet genom att lyfta fram den öppnade bibelboken. Det gjorde intryck. Det väckte respekt. Predikostolen var ingen personlig biktstol där han själv stod i centrum. Han var bara ett språkrör för den som tagit honom i sin tjänst. I Andens kraft förmedlade han eviga sanningar som berörde lyssnar14
nas hjärtan och samveten. Ordet hade framgång. Ja, predikan blev en överbevisning i ande och kraft därför att Guds ord ”är en domare över hjärtats uppsåt och tankar …” I dag är det kyrkliga inneordet relevant. Gudstjänsterna ska vara relevanta. Förkunnelsen ska vara relevant. Frågan är om vi riktigt vet vad vi menar. Om vi tror att vi ska attrahera sökande människor med glättighet, ett lättsmält budskap utan andlig och biblisk substans, gudstjänster fria från karismatiska yttringar och öppenhet för Andens direkta ledning och tilltal, tror jag att vi farit vilse. Nu behöver vi församlingar som är relevanta genom att de tydligt står upp för bibelordets sanningar! Relevanta genom att de möter tidens ytlighet med genuin, djupgående förkunnelse, gudstjänster med bibelordet i centrum! Re levanta genom att de bejakar Andens gåvor och vågar ge frihet och utrymme för det övernaturliga inslaget. Det är kyrkor med sådan inriktning som kommer att dra sökare till sig de närmaste åren! Börja med att vårda textläsningen i varje gudstjänst! Var noga med att det i alla gudstjänster läses flera bibeltexter från både Gamla och Nya testamentet. Det bör vara höjdpunkten i varje kristen sammankomst! Låt barnen läsa högt ur Bibeln! Utse personer i olika åldrar som har en särskild känsla och förmåga att högläsa med värme och värdighet. Varför inte uppmana gudstjänstbesökarna att stå upp medan vi lyssnar till Guds heliga ord? Att fira gudstjänst innebär tre saker: Lovsjunga Gud, höra hans ord och förrätta bön. Vårda gudstjänsten! Förlora inte fri15
het, folklighet och spontanitet, men eftersträva värdighet, låt det vara en doft av helighet! På mina resor ser jag att pastorer och präster som satsar på genomtänkt bibelundervisning drar unga människor till sin talarstol. Givetvis behöver vi tänka igenom hur vi formulerar oss, söka de rätta orden för att förklara trons mysterium. Och vi behöver be till Gud om att hitta det rätta tonläget, förmågan att tala hjärtats språk. Sverige längtar efter en kyrka som inte talar om sin samtid utan med den. Som kombinerar frimodighet med ödmjukhet och möter alla människor med kärlek och respekt. Detta är dock ingen motsats till att tydligt och rakt stå för en ärlig och äkta bibeltro. Vem tror på en kyrka som inte själv tror på sitt budskap?
16
3
Träffa en pastor! Jag kände mig glad och upplivad då jag gick av tåget sent i går kväll. Medan x2000 susade fram genom landskapet hade jag nämligen dragits in i ett högintressant samtal. Konstigt nog var det bara jag och en passagerare till i vår kupé, trots att övriga tåget var välfyllt. Kan Gud ha haft ett finger med i spelet för att ge oss två denna möjlighet att ostört samtala om livet och evigheten? ”Vad jobbar du med?” Det var hans öppningsreplik medan han vände sitt öppna och glada ansikte mot mig. Jag hann knappt svara att jag arbetar som kristen förkunnare förrän han ivrigt tog tag i den tråden. ”Oj”, sa han, ”vad spännande att träffa en livs levande pastor!” Själv funderade jag på hur många hundra gånger jag mött liknande kommentarer de senaste åren. För tjugo år sedan blev det ibland en generad tystnad istället. Det var liksom tabu att tala om Gud. Nu är det annorlunda. Det finns ett intresse 17
för andliga frågor, och många berättar öppet om sin andliga längtan. Då jag presenterar mig som pastor blir det nästan alltid öppningen till ett samtal om Gud. Och det är sällan jag som inleder det. Givetvis ska jag inte missbruka det förtroende min reskamrat gav mig i går kväll. Jag kan bara säga att jag häpnade över den ärlighet och öppenhet jag mötte. Han grep chansen direkt då han insåg att jag var kristen. Chansen till ett ärligt samtal om tron, om hjärtats rop och längtan. Han har inte vuxit upp i kristen miljö. Fram till för ett par år sedan kunde man räkna på en hands fingrar de gånger han bevistat en kyrka. Nu händer det däremot ganska ofta. Det började med några konserter i huvudstadens underbara statskyrkor. Sedan har det blivit veckomässor och små bönegudstjänster av olika slag, även någon söndagspredikan. ”Jag tycker om riktiga predikningar”, sa han med ett leende. ”Det känns om prästen tror på det han säger. Och går jag till kyrkan vill jag inte bara höra lite allmänt småprat, dit går jag för att höra Guds ord.” Jag hade inte kunnat säga det bättre själv, tänkte jag. ”Det här ska du berätta för dina kristna vänner”, sa han och beskrev första gången han skulle ta del i ett nattvardsfirande. Det var tända ljus och underbar stillhet i kyrkans veckomässa. Här kändes det så tryggt och bra att börja vandringen på trons väg. Ända tills prästen sa att brödet var Kristi kropp och vinet hans blod. ”Plötsligt blev jag alldeles yr, tankarna snurrade i min hjärna, och jag var tvungen att smyga ut från samlingen”, berättar han. Hela 18
natten brottades han med orden prästen sagt. Äter de kristna upp sin Gud? Är kristen tro andlig kannibalism? ”Jag förstår om du tycker mina frågor verkar barnsliga”, sa han till mig. ”Men, om vinet verkligen förvandlats till Guds blod skulle jag aldrig kunna tänka mig att dricka upp det …” Sedan fortsatte samtalet om Jesu försoning på korset och vad hans död och uppståndelse innebär. Och hela tiden lyste det igenom att min nyfunne vän bar på en mycket stark andlig längtan. Roligt nog berättade han om det förtroende han kände för prästen som citerat bibelorden om Kristi kropp och Kristi blod. De möts regelbundet till riktiga bibelsamtal. Själv fick jag en tankeställare, och insåg hur viktigt det är att förklara trons innebörd med de rätta orden nu då många är så nyfikna och sökande, men samtidigt okunniga. Det är högintressant och ansvarsfullt! Min erfarenhet är att det är mycket tacksammare att berätta de goda nyheterna för någon som aldrig hört dem förut än för dem som tämligen likgiltigt lyssnat med ett halvt öra hela livet. Det känns viktigt att många fler kristna tränar sig på att enkelt berätta om sin tro. Inte ta för givet att alla känner till Bibelns begreppsvärld. Inte heller tro att ingen är intresserad. Nyfikenheten är stor. Den andliga längtan är djup. Vilsenheten är också stor, och det finns mycket andligt sökande på villospår. År 1965 förklarade Harvey Cox, professor i teologi, att ”religion inte hade någon utsikt att överleva i ett modernt samhälle grundat på bildning och vetenskap”. 30 år senare 19
”Människor som lever nära Gud, som bär hans välbehag och härlighet över sina liv och som förmedlar himlen till jorden där de går fram, de kännetecknas alltid av ödmjukhet. Då Gud kommer nära blir människan liten. Då hans helighet andas över våra liv dör det egna jaget.” ingemar helmner är predikant, författare och omtyckt skribent i tidningen Hemmets Vän. Under många år har hans krönikor berört och inspirerat tusentals läsare. Nu finns de samlade i bokform, ord som lyser av kärlek till medmänniskan och iver inför församlingens uppdrag. Helhjärtad innehåller personliga reflexioner om Guds storhet och vår längtan efter helighet, en bok för den som vill vandra ödmjukhetens väg.
ISBN 978-91-7999-610-9
isbn 978-91-7999-610-9
9 789179 996109