9789127138148 by Smakprov Media AB

Fanny Härgestam

Amiras man sköts till döds när han protesterade mot diktatorn Ben Ali. Mitt i sorgen måste Amira påbörja ett nytt liv och försörja sig själv, men grannarna och släkten i den lilla tunisiska byn är ständigt på sin vakt. Vad får man egentligen göra som ensamstående mamma? Samtidigt ska ett nytt Tunisien byggas upp efter diktatorns fall – och i den kampen är kvinnors rättigheter en central stridsfråga. Parallellt med berättelsen om Amira följer vi demokratikämparna Selma, Meherzia och Mabrouka under tre turbulenta år, från den arabiska vårens gryning och fram till Tunisiens nya konstitution.

Fanny Härgestam

DET HÄR ÄR VÅR TID Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien

FANNY HÄRGESTAM följer sina huvudpersoner, varav flera

FANNY HÄRGESTAM (f. 1983) är

journalist och arbetar för bland annat Sveriges Radio och Sveriges Television. Hon har under de senaste åren rapporterat kontinuerligt från Tunisien. Det här är vår tid är hennes debutbok.

DET HÄR ÄR VÅR TID

är centrala politiska aktörer, under en period av intensivt demokratiskt fotarbete. Det är ett unikt dokument över den arabiska våren – och en tidlös bild av hur kvinnors rättigheter alltid måste försvaras.

Vad är värdighet? frågar jag henne. –Värdighet är att arbeta och kunna försörja sig själv. Det gör inte jag. ”Vi är stolta över vår kamp och våra martyrer”, läser Amira högt ur utkastet till den nya grundlagen. Hon skrattar. –Hur många gånger har jag inte hört de där orden redan? Om revolutionens martyrer och allt. Men de betyder ju ingenting. Ord betyder ingenting. Det är vad man gör som räknas. Ord är lätta. Allt annat är svårt. Solen går ner, byn tystnar, vi pratar om yttrandefrihet. Jag frågar saker om diktaturen. Men Amira nämner inte Ben Alis repressiva regim, utan tar upp helt andra saker. –Förut var jag inte fri. Inte när jag var hos min pappa, inte heller när jag var hos min man. Ha inte de där kläderna, ät inte på det där sättet, prata inte med den personen. Men nu har jag tagit ett steg mot frihet. Jag har kapacitet att säga nej.

ISBN 978-91-27-13814-8

9 789127 138148

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR.indd Alla sidor

REPORTAGE

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTO OCH FÖRFATTARPORTRÄTT: AUGUSTIN LE GALL

2014-06-27 15:10

FÖRORD

Jag kom till Tunisien för första gången i oktober 2011. Det var några månader efter revolutionen och landet skulle just hålla sitt första demokratiska val. Jag hade som frilansjournalist bestämt mig för att jag ville se den ”arabiska våren” på nära håll och åkte till Tunis i knappt två veckor. På plats möttes jag av fullständig demokratifeber. Tunisierna tillät sig drömma och berättade med värme om upprorets rusiga dagar. Nu skulle de bygga upp ett nytt samhälle, sa de. Ledamöterna i den valda så kallade konstituerande församlingen skulle skriva en helt ny grundlag. När jag lämnade Tunis den där första gången hade jag två frågor i huvudet, samma frågor som några månader senare skulle få mig att komma tillbaka för att skriva den här boken: Hur går det till när ett land ska bygga upp demokrati? Och vad händer i människorna under processens gång? Jag hade aldrig ambitionen att helt kunna svara på dessa frågor. Men jag ville försöka, genom att visa en liten del av några personers liv i Tunisien. Jag ville berätta om tiden efter upproret genom fyra kvinnors ögon, delvis eftersom kvinnors rättigheter var en av de stora knäckfrågorna efter revolutionen. När samhället ställdes på ända frågade sig många vad som nu skulle hända. Vissa var övertygade om att kvinnans rättigheter skulle komma att förstärkas, andra oroade sig för att de kunde bli svagare. Av de fyra huvudpersonerna som kom att skildras i denna bok är tre politiker, i olika åldrar, från olika politiska perspektiv och från olika bakgrunder. Hur skulle deras erfarenheter komma att påverka vad de ville skriva i grundlagen? Strax efter valet 2011 var det ingen som riktigt visste. Bokens fjärde huvudperson, Amira, hade ingenting med grundlagsförfattandet att göra. Medan de flesta tunisier upplevde att de hade vunnit någonting genom revolten hade Amira förlorat någon kär. Livet så som hon kände det var borta. 6

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 6

2014-06-27 15:11

Gemensamt för de fyra var att de alla nu skulle försöka bygga upp någonting nytt. Fanny Härgestam Tunis, juni 2014

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 7

2014-06-27 15:11

DETTA HAR HÄNT

På eftermiddagen den 17 december 2010 tände den tunisiske fruktförsäljaren Mohammed Bouazizi eld på sig själv. Händelsen ägde rum på en trafikerad gata i staden Sidi Bouzid i centrala Tunisien. 26-åringen hade fått sin fruktkärra beslagtagen av lokala myndigheter och enligt rykten hade han också blivit slagen av en polis. I sin förödmjukelse hällde han bensin över sig och tände på. Historien om Bouazizi spred sig över landet och folk i byar och städer började demonstrera till stöd för fruktförsäljaren, och emot den sittande diktatorn Zine el-Abidine Ben Alis hårdföra regim. De folkliga protesterna växte trots regimens försök att stävja dem med våld. Den 14 januari 2011 lämnade president Ben Ali landet. Efter att Tunisien fått sin diktator på flykt avsatte folket i Egypten Mubarak, jemeniterna reste sig mot Saleh, libyerna mot Khaddafi och i Syrien började upproret mot al-Assad. 2011 kom att kallas den arabiska vårens år. Under tiden gick Tunisien in i en turbulent period där tillfälliga regeringar avlöste varandra och våld blossade upp. Slutligen hölls val i oktober 2011 – landets första fria, demokratiska val någonsin. Valet gick fredligt till och det blev en historisk dag. Islamistpartiet Ennahda fick långt fler röster än något annat parti. En konstituerande församling på 217 ledamöter röstades fram och fördelades på sex olika utskott. Deras uppgift var tydlig: att skriva en konstitution för ett nytt, demokratiskt Tunisien.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 8

2014-06-27 15:11

HUVUDPERSONER

Amira (1984 – ) Ensamstående småbarnsmor som bor på den tunisiska landsbygden. Hennes man Slim sköts till döds i revolutionen. Mabrouka Mbarek (1980 – ) Ledamot i den konstituerande församlingen, invald för det sekulära mittenpartiet CPR. Hon har under många år bott i USA och arbetat med bland annat utvecklingsfrågor. Gift med Sam och har två barn. Meherzia Labidi (1963 – ) Den konstituerande församlingens vice talman och invald ledamot för islamistiska Ennahda. Hon har i många år bott i Paris och är översättare till yrket. Gift med Slah och har tre barn. Selma Mabrouk (1964 – ) Ledamot i den konstituerande församlingen, invald för det socialdemokratiska partiet Ettakatol. Driver en läkarmottagning i Tunisförorten Ben Arous. Gift med Ali och har två barn.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 9

2014-06-27 15:11

ÖVRIGA CENTRALA PERSONER OCH BEGREPP

Al Massar Politiskt parti med vänsterprofil som bildades 2012 genom en sammanslutning av flera partier. Association Tunisienne des Femmes Démocrates (ATFD) Kvinnorättsorganisation i Tunisien. Ansar al-Sharia Radikal islamistgrupp. Bardopalatset (”Bardo”) Sätet för Tunisiens konstituerande församling i det västliga Tunis- kvarteret Bardo. Namnet på kvarteret används ofta för att referera till församlingen. Ben Ali, Zine el-Abidine (1936 – ) Tunisiens president 1987–2011, som lämnade landet 14 januari 2011 till följd av de folkliga protesterna. Ben Jaafar, Mustapha (1940 – ) Ledare för partiet Ettakatol och den konstituerande församlingens talman från och med 22 november 2011. Bourguiba, Habib (1903 – 2000) Tunisiens första premiärminister efter självständigheten och landets president 1958 till 1987. Congrès pour la république (CPR) Politiskt parti i den sekulära mittenfåran som grundats 2001 av Moncef Marzouki. 10

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 10

2014-06-27 15:11

Ennahda Politiskt islamistiskt parti grundat 1981 av Rached Ghannouchi. Ettakatol Politiskt parti med sekulär socialdemokratisk profil, grundat 1994 av Mustapha Ben Jaafar. Ghannouchi, Rached (1941 – ) Partiledare för Ennahda. ISIE Tunisiens valmyndighet. Jebali, Hamadi (1949 – ) Medlem i Ennahda och Tunisiens premiärminister 2011 – 2013. Larayedh, Ali (1955 – ) Medlem i Ennahda. Före detta inrikesminister och premiärminister i Tunisien efter revolten. Marzouki, Moncef (1945 – ) Tunisiens sittande tillfällige president, vald den 12 december 2011. Trojkan Benämningen på den regeringskoalition som bildades efter valet 2011. Den bestod av partierna Ennahda, CPR och Ettakatol som fördelade nyckelpositionerna mellan sig. Den konstituerande församlingens ordförandepost gick till Ettakatol, premiärministerposten till Ennahda och presidentposten till CPR. UGTT Landets största fackförbund.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 11

2014-06-27 15:11

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 12

2014-06-27 15:11

Vissa detaljer i partierna om Amira har ändrats för hennes säkerhets skull.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 13

2014-06-27 15:11

PROLOG, januari 2011

Dagen när Amiras man dödades stod hon hemma i köket och lagade couscous. Slim var ute någonstans, som han varit de senaste dagarna. Han hade blivit ledare för de nattliga upplopp mot regimen som sedan några dygn tillbaka ägde rum i byn. Tunisien styrdes fortfarande av diktatorn Zine el-Abidine Ben Ali och begreppet ”den arabiska våren” fanns ännu inte. Gruppen som Amiras man ledde bestod av ett tjugotal personer. Just denna dag var uppdraget att få tag på bensin. Men de var tvungna att vara försiktiga. De kunde inte på en och samma gång köpa hela den mängd bensin som de var ute efter, för det kunde dra uppmärksamhet till sig. Därför körde de gång på gång till macken. Där fyllde de tanken, åkte över till platsen där gruppen höll till och tömde tanken. Fram och tillbaka. Slim förklarade inte för sin fru vad det var som pågick. Det hände att han undanhöll saker för henne. Men det betydde inte att hon inte förstod att det hennes man nu höll på med var farligt. Och hon var orolig. Plötsligt stod Slim där utanför fönstret och pratade med en av männen i upprorsgruppen. Han märkte inte att hans fru iakttog honom genom köksfönstret. Hon blev stående så i flera minuter innan hon kom på sig själv. Men det var som om hon inte kunde låta bli. En obehaglig känsla spreds i kroppen. På senaste tiden hade Slim pratat mycket om en konstig dröm han haft. I drömmen gick han ut från det vita stenhuset, över några täppor gräs och ojämn sand till landsvägen. Där kom en skäggig man mot honom. Mannen berättade att det fanns en skatt gömd vid vägen, och tog med Slim till himlen. Slim tolkade drömmen som att det var menat att han skulle dö i någon sorts krig, men han visste inte var eller när. Amira blev arg när ämnet kom på tal. Hon brukade säga till honom att han var egoistisk. Han hade inte låtit henne avsluta sina gymnasiestudier efter deras giftermål, trots att hon så gärna hade velat, och själv pratade han om att dö och lämna henne ensam. Hon brukade fråga honom varför han ens hade gift 14

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 14

2014-06-27 15:11

sig med henne och varför han hade skaffat barn med henne om han nu skulle dö. 26-åriga Amira hade inget jobb och var inte familjens försörjare. Slim brukade skratta åt sin frus ilska, vilket gjorde henne ännu argare. Denna dag framför köksfönstret kände hon samma ilska. Hon ville be sin man sluta med vad han höll på med. De andra killarna i upprorsgruppen var unga, men Slim var en vuxen man, familjefar och make. Amira märkte att han kände någon sorts samhörighet med mannen som tänt eld på sig. Kanske var det på grund av ryktena, som senare skulle visa sig vara osanna – att han var universitetsutbildad men att han inte fått något jobb utan fått försörja sig som frukthandlare. Slim var högutbildad. Han hade diplom från ingenjörsstudier men försörjde sig som järnhandlare i brist på ett kvalificerat arbete. Samtidigt jobbade han på att färdigställa huset som han börjat bygga åt sin familj. Fasaden hade putsats vit men huset saknade flera dörrar. Det fanns inget rinnande vatten. En demonstration pågick i byn. Barn och kvinnor deltog, unga och gamla, även om man visste att det var farligt. – Du säger att du vill veta vad som händer ute i byn. Varför går du inte själv med i demonstrationen? frågade Slim sin fru. Men Amira ville inte följa med när Slim begav sig mot centrum där sammandrabbningarna ägde rum. Hittills hade aktionerna bara ägt rum nattetid. Men denna efter middag hördes skott redan i samband med tredje bönen. Polisen sköt tårgas och folket svarade med stenar. Röken förmörkade eftermiddagshimlen. Runt om i byn hördes pistolskott, arga mansskrik och zahrouta, ett ylande ljud som används av kvinnor, ofta för att uttrycka glädje, men också sorg. Amira lämnade maten och gick bort till landsvägen för att se vad som pågick. Men hon hade svårt att se någonting på grund av det tjocka svarta molnet tårgas som täckte byn. Plötsligt fick hon syn på sin man och började gå mot honom på vägen. Han kom emot henne men fortsatte bara förbi. – Om du vill titta, stå här, men jag måste gå hem och hämta någonting, sa Slim. Amira vände om och följde efter Slim tillbaka till huset och just som hon kom in genom dörren såg hon hur han böjde sig ner och kysste deras dotter. Sedan var han på väg ut igen. Någon 15

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 15

2014-06-27 15:11

hade skadats och behövde hans hjälp, sa han. Men Amira tvivlade på sin makes ord. Att han hade kysst deras barn på det där sättet hängde kvar hon henne. En stund senare låg han skjuten på landsvägen.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 16

2014-06-27 15:11

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 17

2014-06-27 15:11

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 18

2014-06-27 15:11

I. Fotarbete V책ren 2012

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 19

2014-06-27 15:11

Bardo, februari 2012

Några dörrar står och slår medan folk springer mellan salarna i Tunisiens parlamentsbyggnad Palais de Bardo, Bardopalatset. För drygt ett år sedan reste sig landet mot sin diktator och strax därefter ogiltigförklarades landets konstitution. Idag börjar arbetet med att skriva en ny. Ljudnivån stiger i korridorerna. Stressade ledamöter som inte hittar sin sal blandas med kafépersonal som kommer med kaffe i små glas på stora brickor. Assistenter småspringer med kolossala pappershögar i sina famnar. Någon tappar ett blad i farten och vinglar till. Salarna har bytt namn sedan revolutionen. Men allt är provisoriskt. Det som brukade vara rummet för arbetsmarknadsfrågor under Ben Alis tid har till exempel fått sin skylt övertäckt med en papperslapp med siffran 2 – utskott nummer två. Men på vissa håll har papperslappen ramlat ner så det gamla namnet visas, vilket förvirrar folk. Ljudet av dörrar som rycks upp och stängs igen är konstant. Det var i denna byggnad som Tunisiens allra första konstitution skrevs 1959, tre år efter självständigheten från Frankrike. Tunisien hade avskaffat monarkin och blivit en republik som fått sin förste president, Habib Bourguiba. Han skulle komma att sitta tre decennier vid makten och ha en diktators maktbefogenheter genom den konstitution som hans parti Neo-Destour (”Ny grundlag”) författat och upprättat 1959. Många tunisier beskriver Bourguiba som landets ”fader”, och i BBC:s dödsruna beskrevs han som den som fick Tunisien att ta ett skutt från medeltiden in i 1900-talet. Bourguiba satsade på utbildning och juridiska reformer. Det som ofta framhålls som hans viktigaste politiska bedrift var skapandet av ”Code du statut personel”, eller ”koden” som den kallas i Tunisien – en serie lagar som gav tunisiska kvinnor en unik status i arabvärlden, bland annat genom att institutionalisera principen om jämlikhet mellan män och kvinnor som medborgare. Koden slog också fast att kvinnor får ta ut skilsmässa, och att äktenskap 20

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 20

2014-06-27 15:11

bara kan ingås om båda parter är överens och först efter 18 års ålder. Enligt lag förbjöds också polygami i Tunisien. Den 10 augusti 1956 höll Bourguiba ett tal som helt tillägnades koden, som skulle antas tre dagar senare och göra ”äktenskap till statens angelägenhet, en akt som måste kontrolleras av allmän lag och samhället i sin helhet”. I kölvattnet av koden följde även andra reformer som stärkte kvinnans position i samhället. Tunisien var det första landet i arabvärlden som antog en nationell politik för familjeplanering för att mana på den socioekonomiska utvecklingen. 1973 fick Tunisien sin nuvarande abortlagstiftning som säger att kvinnan har rätt att göra abort under graviditetens tre första månader. Sedan revolutionen, och särskilt sedan valet 2011, har koden varit ett högaktuellt diskussionsämne. Frågan om koden kommer ändras eller kanske till och med tas bort nu när Tunisien leds av islamistpartiet Ennahda kommer upp i olika sammanhang. Kanske kommer Tunisien nu bli som Iran, kan man höra tunisier undra. Men islamistpartiet tillbakavisar all oro. Jag står vid dörren med en tvåa på papperslappen. De trista korridorerna är fulla av nybyggaranda. Nu ska diktatur bli demokrati och det är i salarna runt omkring mig som en helt ny grundlag ska skrivas. Allt ska bestämmas på nytt. Vilken makt ska presidenten ha? Hur ofta ska det hållas val? Vilka friheter har en tunisisk medborgare? Är män och kvinnor helt jämlika, och om ja, ska det stå i grundlagen? Detta, och väldigt mycket annat, ska beslutas av de människor som just nu springer förbi mig i korridoren.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 21

2014-06-27 15:11

SELMA Jag väntar på ledamoten Selma Mabrouk, ögonläkaren som blev vänsterpolitiker i det socialdemokratiska partiet Ettakatol. Vi hade träffats i Bardopalatsets korridorer några dagar tidigare. Det var någonting speciellt med hennes sätt att prata. Den sköra rösten, den varma trygga tonen när jag sa att det kändes som att demokratifebern från valet i höstas börjat lägga sig, och hon svarade: ”Nu ska vi bygga upp vårt land, då kan man inte vara febrig.” I salen bredvid mig ska Utskottet för rättigheter och friheter samlas. När Selma kommer instörtande är rummet så gott som tomt, trots att mötet skulle ha börjat för tjugo minuter sedan. Hon har fönat sitt axellånga blanka hår och svept in sig i en sjal med stora röda blommor på. Rummet går i träpanel, borden står i en rektangel. Tunisiska journalister står längs med väggarna. De ”stora” händelserna är över – det var flera månader sedan som den nyvalda församlingen invigdes med en ceremoni efter valet, en för många mycket känslosam dag, och en dag som drog världspressen till Tunis. Nu börjar fotarbetet. Selma tar plats nära dörren. Jag slår mig ner bredvid henne medan hon vecklar upp ett skrivblock och dricker te. Ångan syns tydligt, det är en rå vintermorgon. –Jag är ganska nervös. Det är ju nu det börjar, säger hon. Det här kommer vara hennes arbetsplats, åtminstone det kommande året. Rummet på ögonkliniken blir stående tomt tills vidare. Selma har sin egen mottagning i regionen Ben Arous, strax utanför huvudstaden, där hon också bor med sin man och deras två barn. Det är en delad region, som har både välbärgade och fattiga områden. Selmas klinik ligger i ett välbärgat område, medan familjen bor i den fattigare delen i ett stort hus som Selmas man ärvt med vildvuxen trädgård, och med rum där släktfoton står bredvid bilder på filmstjärnor och ett piano som sonen spelar på ibland. Hennes make arbetar i föreningslivet sedan revolutionen. Han stöttade Selma i valkampanjen inför valet 2011. De är båda politiskt på vänsterkanten och tror på en stark stat avskild från religionen. Men aldrig förut har Selma varit direkt engagerad i politiken. Det kom med revolutionen. 22

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 22

2014-06-27 15:11

Sorlet avtar och den konstituerande församlingens ledning med talmannen i spetsen tar plats med sina två vice talmän. Tystnaden blir total. Stämningen högtidlig. –Ärade ledamöter av Tunisiens konstituerande församling… Selma sitter lätt framåtlutad med blicken fäst på talmannen. Han talar med dundrande röst om allvaret i deras uppdrag och Selma tänker att det nu inte finns någon väg tillbaka. Hon måste fylla sin plats. Ibland vänder hon sig om och viskar saker till mig. Små förklaringar till vad som händer. Selma har valt att inte vara rädd. När valresultatet kom i slutet av oktober 2011 och det stod klart att islamistpartiet Ennahda hade tagit storslam blev Selma först orolig. Men hon bestämde sig för att inte döma ut något parti på förhand. Trots det kan hon inte helt skaka av sig känslan. Selma vill inte att religionen ska tränga in i politiken. Cirka 99 procent av landets befolkning är muslimer, till största delen sunni. Enligt Tunisiens förra konstitution var islam landets officiella religion, men sharia, guds lag enligt islam, nämndes inte som inspirationskälla för texten. De båda presidenter som Tunisien haft före revolutionen, först Habib Bourguiba och sedan Zine el-Abidine Ben Ali, brukar beskrivas som sekulära i sitt styre, och i viss mån även som anti-islamister, det vill säga att de motsatte sig dem som hävdade att islam måste ha en mer framträdande roll i samhällslivet och politiken. Tusentals islamister sattes i fängelse för sin religionsutövning under åren från självständigheten 1956 till revolutionen 2011, många av dem klassade som terrorister av regimen. Just detta är en tryckkokare som ska sätta djupa spår i Tunisien efter revolutionen. Man kan inspireras av det religiösa utan att ha det som bas för lagarna, tycker Selma. Ingen i den konstituerande församlingen vet ännu helt säkert hur någon annan kommer positionera sig i de olika frågorna. När det verkligen gäller. Den senaste veckan har det börjat cirkulera rykten om att Ennahda vill bygga de nya lagarna på sharia. Men Selma har fortfarande förtroende för Ennahda. Hon tror på att alla i församlingen vill Tunisiens bästa. Hon tror på ledamöternas flexibilitet. Men just nu är hon framförallt mån om att lyssna uppmärksamt och inte säga fel om hon väl ska 23

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 23

2014-06-27 15:11

öppna munnen. Det var länge sedan hon uttryckte sig formellt på klassisk arabiska, som församlingen har beslutat är arbetsspråket. Alla dokument skrivs på arabiska och diskussioner sker på arabiska. Med sina patienter på kliniken pratar Selma arabiska med tunisisk dialekt och ingenting annat. Under sin studietid då hon specialiserade sig i ögonmedicin i Frankrike var det franska. Men det är uteslutet att tala annat än klassisk arabiska här i Bardo. Selma är rädd att hon ska låta några franska ord slinka med. Då kan hon tappa trovärdighet, som Karima, en av ledamöterna som representerar tunisier i Frankrike. Karima har bott hela sitt liv i Frankrike och är inte bekväm med att uttrycka sig på klassisk arabiska. När församlingen skulle bestämma de interna arbetsreglerna motsatte sig Karima språkkravet, men blev nedröstad. Selma tar ett djupt andetag. Ett tjugotal ledamöter runt bordet har plötsligt sina händer i vädret. –Nu röstas det om vem som blir utskottets ordförande, viskar Selma till mig. Det är ett viktigt val. Ordföranden blir en nyckelperson i utskottsarbetet. Hon eller han ska leda diskussionerna i gruppen internt, fördela ordet rättvist och rapportera löpande till en ledningsgrupp med överblick över hela projektet. –Farida Labidi, Ennahda, annonserar talmannen. Selma lyfter också sin hand och röstar på advokaten Farida, som med majoritet väljs till ordförande. Talmannen lämnar salen med sitt entourage. De ska vidare till nästa utskott. Den nyvalda ordföranden tar plats på stolen med hög rygg som talmannen just lämnat. Det känns som första skoldagen på terminen, läraren har just gått ut ur rummet men eleverna vågar inte småprata med varandra. Den nyvalda ordföranden Farida bryter tystnaden med sin mörka skrapande röst. –Folket har gett oss ett ansvar. Vi har ett ansvar. För vår samtid, för våra barns framtid och för de andra revolutionerna i arabvärlden, säger hon. Samma röst som nu talar var en av hundratusentals som skrek slagord mot Ben Ali på Avenue Bourguiba drygt ett år tidigare. Tillsammans med sina advokatkollegor marscherade Farida från 24

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 24

2014-06-27 15:11

domstolen till inrikesministeriet morgonen den 14 januari, dagen då Ben Ali flydde landet. De fick i sig mycket tårgas de där dagarna, de ramlade i folkmassorna och advokatdräkterna blev smutsiga. Nu är det dags för ledamöterna att presentera sig. När det blir Selmas tur famlar hon efter mikrofonen. Det sprakar i högtalarna. Det var några månader före revolutionen som Selma kände att någonting var på gång. När hon och hennes man träffade vänner pratade de ofta om morgondagen, om känslan av att något nytt väntade i deras land. De visste inte vad, men de upplevde alla att diktaturen hängde som en tung ryggsäck på dem och att den på något sätt var på väg att lätta. Det fanns mycket hopp. De tillät sig att drömma men utan att ha några konkreta mål. Sedan gick allting fort. Selma stod i folkmassan på Avenue Bourguiba den 14 januari, precis som ordföranden i stolen med hög rygg. Och nu ska Selma skriva sitt lands konstitution. Selma lutar sig framåt. Det är svårt att höra vad hon säger, för någon prasslar med papper, men snart tystnar det i salen och en skör röst hörs. –Selma Mabrouk, ledamot för Ettakatol och representant för regionen Ben Arous.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 25

2014-06-27 15:11

MEHERZIA Meherzia Labidi glömmer aldrig första dagen i Bardopalatset. Det var strax efter valet i oktober 2011. Hon anlände med de andra ledamöterna, de gick in tillsammans, med en känsla av att skapa historia. Meherzia tänkte på att det var första gången i historien som parlamentsledamöter i Tunisien kom in i byggnaden för att folket hade velat det, inte för att diktatorn bett dem. Nu sitter Meherzia Labidi, 47 år och vice talman i Tunisiens konstituerande församling, mitt emot mig i en röd sammetsfåtölj med händerna i knät. Hon är lite av en kändis, representant för islamistpartiet Ennahda och en av få ledamöter som det redan finns artiklar skrivna om. Dörren går upp och en försynt lång man kommer in med två minimala guldkoppar kaffe på en bricka. –När jag först blev vald till vice talman fick jag mycket kritik av journalister. Flera tvivlade på min förmåga som politiker. Jag minns särskilt en fransk journalist. Hon skrev att jag ser ut som hennes mamma, inte som en vice talman. Det var så dumt sagt. Jag är ju mamma! Men jag är också vice talman, säger hon och skrattar högt. Hon är kort, kraftig och rakryggad. Hennes röst hörs genom väggar. –Min specialitet är att överbrygga olikheter. Jag tror att det var därför Ennahda valde mig, för den förmågan behövs i Tunisien under den här perioden. För Meherzia, vars ambition är att förena politik med islams värderingar, var Ennahda det givna valet. –Jag tillhör en generation tunisier som vill blanda öppenhet och tradition. Jag tillhör den generation kvinnor som är feminister, naturligtvis är det så. Mina lärare var feminister. Ennahda hjälpte mig att hitta min identitet, som är starkt kopplad till islam. Min historia och min familj är starkt kopplad till islam. Min far var imam och feminist. Jag är muslim och jag har muslimska värderingar som lever sida vid sida med allmänna, mänskliga värderingar. Hon säger att hon vill stärka kvinnan. Jag frågar om den rädsla som finns för att kvinnors rättigheter ska försvagas med Ennahda vid makten. 26

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 26

2014-06-27 15:11

–Vi sitter ju alla i Bardopalatset just för att vi har haft de rättigheter vi har haft. Det vet alla. Varför skulle Ennahda vilja såga av den gren vi sitter på? Orimligt. Nu har vi demokrati och frihet. Den där rädslan? Det är politisk strategi från motståndarnas sida. –Jag får inspiration från Koranen, men också från Bibeln. Att vara muslim och feminist på samma gång har jag lärt mig av min far. Men den feminism jag lever efter handlar om dialog och kompromiss. Hon berättar en anekdot från fjärde Moseboken, historien om Selofchads döttrar. Enligt judisk sed ärvde bara pojkar, inte flickor. Men Selofchads döttrar, som tillhörde en israelisk släkt utan pojkar, gick till Moses och bad om att få ärva. Profeten svarade att döttrarna kan få rätten att ärva, men bara om de gifter sig inom släkten. Meherzia betonar att Moses introducerade någonting nytt, men förenade det med traditionen. Som muslim och feminist ser sig Meherzia som en av Selofchads döttrar. Hon vill att muslimska kvinnor ska skriva lagar, att de ska bidra till samhället och utveckla det på ett religiöst och socialt plan. Men det betyder inte att bryta med traditioner. Ett samhälles lagar måste bygga på dess normer och värderingar, tycker Meherzia. Genom att behålla kontakten med traditionen och samtidigt låta förändringar ta tid kan man ändra samhället i grunden, men om man bryter med traditionen och försöker bygga en helt ny modell kommer det att skapas konflikter. Meherzias ordflöde stannar upp. Hon tvekar. –Jag kan ta mig friheter, studera och göra vad jag vill, för jag har redan de möjligheterna. Min man stöttade mig när jag ville bli politiker, men alla har inte den turen. Hon ler och musklerna i hennes ansikte slappnar av när hon nämner sin man. –Jag vill sträcka ut min hand till andra kvinnor som inte har samma möjligheter, kanske bor de i fattiga byar? Jag vill ta dem med mig i utvecklingen, ett steg i taget. Och för att göra det måste vi acceptera vissa delar av vårt arv. Hon tar arvslagen från 1959 som exempel. Hon ser den som baserad på samhällets balans. Hon är inte för att män och kvinnor ska ärva exakt lika stora delar, för arvet ska ges enligt ens funktion 27

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 27

2014-06-27 15:11

i familjen. Om män och kvinnor idag plötsligt får ärva lika mycket kommer det att skapa obalans, för att det skadar fundamenten i den muslimska familjen – balansen mellan bror och syster. Hon vill behålla lagen från 1959, men modifiera den en aning. När en man dör och han bara har flickor ska de få arvsrätten istället för deras mor- eller farbröder eller kusiner. Samtidigt vill hon förändra attityder på landsbygden. Man ska inte skaka om buren, utan ha i åtanke vem som försörjer familjen ekonomiskt. Så prioriteringen för Meherzia just nu är inte att förändra hela det sociala systemet. Prioriteringen nu är frihet, social rättvisa och att få ordning på ungdomsarbetslösheten. Och det här måste ske steg för steg. Det är inte realistiskt att det löser sig på ett eller två år, menar hon. –Den stora utmaningen nu är att leva tillsammans. Jag har lärt mig mycket om det under min tid i Frankrike. Det hjälper mig nu. 1987 flyttade Meherzia dit för att studera till översättare vid Sorbonne. Redan då sympatiserade hon med islamistpartiet, som hon varit engagerad i på universitetet. Det var 1981 som partiet formellt bildades. Grundaren Rached Ghannouchi, som studerat teologi och filosofi, hade då återvänt från flera års vistelse i Syrien och Egypten där han blivit inspirerad av Muslimska brödraskapets ideologi. Men Ennahda, först kallat Islamic Tendency Movement (ITM), tilläts inte att delta i den politiska debatten under president Bourguibas strikt sekulära styre, och Ghannouchi klassades som terrorist. I parlamentsvalet 1989, då Ben Ali kommit till makten, tilläts dock islamistpartiet kandidera, om de tog bort referensen till islam i sitt namn – det var då de blev ”Ennahda” (som betyder ”pånyttfödelse”). Det sägs att partiet ska ha vunnit cirka 30 procent av rösterna 1989. Efter valet hårdnade förtrycket av islamisterna, som fängslades eller gick under jord. Tusentals försvann i exil. Idéerna fortsatte att leva vidare. Det står två foton på bokhyllan vid sidan av skrivbordet. Båda är närbilder och personerna på bilderna ser stadigt in i kameran. Meherzia visar upp dem, stolt. Ena fotot visar hennes far, med röd fez på huvudet. Det andra visar en beslöjad gammal dam utan tänder. Kvinnan är hennes mormor, som hade olivlundar på landsbygden i nordöstra Tunisien. Där brukade Meherzia tillbringa somrarna. Också Meherzias farmor var betydelsefull för henne. Hon finns 28

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 28

2014-06-27 15:11

inte på något foto på kontoret, men farmoderns ord följer Meherzia dagligen. När Meherzia var ung brukade farmodern säga till henne att som en god muslimsk kvinna måste man vara både en gasell och en lejoninna – smidig men hård. Kombinationen har redan satts på prov inne i plenisalen, där hon har som uppgift att leda debatterna när ordinarie talman är frånvarande. En av de internationella experterna som följer församlingens arbete beskriver Meherzia som långt mer effektiv än sin överordnade i arbetet. –Rollen är svår. Svårigheten ligger i att vara hård men rättvis, säger Meherzia. Hon utmanades redan på ett av de första mötena. Församlingen satt i plenisalen och diskuterade rättssystemet. En manlig ledamot tog ordet och deklarerade öppet att han inte respekterade Meherzia. Hon avbröt sessionen, tog honom åt sidan och fick honom att gå tillbaka in i salen och öppet be om ursäkt. –Jag kände att det som hände var nyttigt för Tunisien. Sedan den dagen har jag inte haft några problem. Ibland måste man vara bestämd – det är min ära och mitt privilegium att vara bestämd. Ibland måste jag vara en järnlady, för om jag inte är det kommer vi inte kunna arbeta ihop på ett konstruktivt sätt. Kristallkronan i taket ovanför oss är oproportionerligt stor. På hyllorna står böcker på engelska, franska och arabiska, om politisk teori, religionshistoria och genusvetenskap. Väggarna täcks av mosaik och på andra sidan dörren hör vi hur springet i Bardos korridorer intensifieras. –Den administrativa personalen är knepig. Jag har behövt jobba en del på att övertyga dem om att det är jag som är vice talman nu, inte någon man. De måste be om mitt godkännande då och då. De måste se på mig och respektera mig som en beslutsfattande person och det är svårt för dem. De har arbetat här länge, de känner sig hemma och har utvecklat sina traditioner. Och här sveper jag in. En kvinna. Hon rätar på ryggen, lutar sig framåt över de små kaffekopparna. Rösten blir hård. –Jag försöker få dem att förstå att saker har förändrats. Jag är inte vilken kvinna som helst. Jag är inte någon som har nominerats av diktatorn. Jag har valts av mitt folk och jag har auktoritet att fatta beslut som vilken man som helst. 29

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 29

2014-06-27 15:11

Meherzia Labidi lutar sig tillbaka på sammetsstolen. Sedan börjar hon skratta. –Ibland är det otroligt utmanande. Men det är så det är i politiken.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 30

2014-06-27 15:11

MABROUKA Allt började på en debatt i Montreal. Det var när det politiska landskapet i Tunisien började ta form inför valet i oktober 2011 och 31-åriga Mabrouka Mbarek fortfarande bodde i norra USA med sin man och son. Ledarna för flera partier var på turné och lät sig den här kvällen frågas ut av tunisier i Kanada. Mabrouka Mbarek fick ordet. –Hur många kvinnor finns representerade i era partier? Hur tänker ni se till att rekrytera fler? Mabrouka riktade sina frågor till var och en av partiledarna i salen. Bara en gav ett rakt svar, sa att hans parti inte hade tillräckligt många kvinnor och att de sökte fler. Han tillade att Mabrouka verkade ha vad som krävdes och var välkommen att gå med. Partiledaren var Moncef Marzouki, som ledde det sekulära mittenpartiet CPR och skulle komma att bli president i Tunisien efter valet 2011. Sedan gick det snabbt. Mabrouka hade tänkt ta jobb som projektledare för en hjälporganisation i Jemen och flytta dit ett år med familjen. Istället kandiderade hon till Tunisiens parlament. Det politiska parti som Mabrouka blev medlem i valde henne, precis som hon valde det. Hon hamnade överst på listan över kandidater som skulle representera tunisier i Amerika och Europa, och valdes in som ledamot för CPR. Hon hade just fått barn, packade sina väskor och flyttade till Tunisien. När hon beskriver vad som hände får hon det att låta som självklarheter: –Jag har tillbringat mycket tid i mitt liv med hjälparbete i andra länder. När revolutionen kom till Tunisien kände jag att min tid hade kommit för att hjälpa mitt eget land, säger hon. Vi skuggar oss från morgonsolen på ett kafé i Tunisförorten La Marsa, där Mabrouka bor i en lägenhet med havsutsikt. Hon har varit här i tre månader nu, längre än hon någonsin har varit i landet tidigare. Om några dagar börjar jobbet i den konstituerande församlingen. Mabrouka sitter i första utskottet som ska skriva inledningen till grundlagen. –Det är så mycket som vi inte vet ännu. Vi håller på att komma 31

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 31

2014-06-27 15:11

igång och lära oss hur man gör politik och att förstå varandras samhällsvisioner. Jag kommer från ett parti som vill hålla isär religion och stat, men så tycker inte alla. –Jag känner en dragning hit. Jag har alltid kommit tillbaka till Tunisien. Men jag tänker inte låtsas att jag deltog i revolutionen. Jag betraktade den från utsidan, säger hon. Det finns inget sentimentalt i hennes berättelse. Men jag anar en sorg. Kan det finnas skuld också? Så här drygt ett år efter revolutionen har frihetsyran till viss del lagt sig. Landet har gått igenom ett val, regeringen har bytts ut, mängder av nya partier har bildats och grupperingar muterat. En viss tävlan om vem som var mest revolutionär när det begav sig i början av 2011, eller vem som var mest regimkritisk under den förra regimen, kan anas. Det kan komma lågmälda uttalanden i stil med ”Det är lätt för honom att säga, han var ju utomlands i alla år”. Mabrouka skakar på huvudet. –Jag har alltid burit Tunisien i mitt hjärta. Ingen kan väl klandra mig för det? La Marsa är en av pärlorna i de exklusiva förorterna som helt enkelt kallas ”norra förorten”. Här brukade ”le bey”, den tunisiska monarken under det ottomanska rikets styre, tillbringa sina somrar. Längs med vattnet ligger storslagna vita villor omgärdade av blå järnstängsel. Flera barer serverar alkohol. Smyckesbutiker på huvudgatan säljer broscher i filttyg, tidningskiosken vid rondellen har franskt- och engelskspråkigt sortiment, bankomaten i köpcentret har sällan slut på sedlar, som de i centrum. Här syns mer hud, och ingen höjer på ögonbrynen av att se höga klackar och korta kjolar. La Marsa, många västerlänningars hem, har sina egna koder. Mabrouka valde att bo här för lugnet. Det passar när man har barn, säger hon. Just moderskapet och hur det ska gå att kombinera att vara mamma och parlamentsledamot är ett ämne som kvinnorna i Tunisiens parlament har diskuterat, berättar Mabrouka. Hon har små axlar, stora ögon och inte en rynka runt dem. –Vi träffas i parlamentskaféet och pratar över partigränserna, säger hon. 49 av de 217 ledamöterna i församlingen är kvinnor. –Redan det är stort, att det är så många ändå. Men självklart vill jag se fler kvinnor på de allra högsta positionerna. Vi måste 32

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 32

2014-06-27 15:11

framåt. Och våra rättigheter är det ingen som kommer att ge till oss. Vi kräver dem och vi tar dem, så säger man i mitt parti. Vi måste alla göra en ansträngning, säger Mabrouka. Det märks att hon har genomfört en valkamanj. Hon har någonting drillat i sättet att prata, men det låter inte falskt. Hon verkar tro på det hon säger. Men det här är bara början av konstitutionsskrivandet. Är hon alls orolig inför vad som väntar? –Nej. Vi pratar ju faktiskt om detta med att vara mamma och politiker. Och vi vill ju inte att kvinnor ska gå in i politiken och låtsas vara män. Målet är inte att ha kostym och prata som en man. Jag känner att jag får mycket respekt här. Om ett år, tror Mabrouka, ser det mesta annorlunda ut. –Då är vi nog klara med konstitutionen. Eller kanske om ett och ett halvt år. Vi kommer att ha lagt en stadig grund för vår demokrati. Men för en hälsosam demokrati måste vi skilja på religion och stat. Vi måste ha en tydlig gräns mellan dessa två och folk räknar nu med de sekulära partierna för att säkra den gränsen.

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 33

2014-06-27 15:11

AMIRA Några veckor efter att ledamöterna i Tunis påbörjat grundlags arbetet sitter jag mitt emot Amira i hennes vardagsrum. Det är bara några hundra meter från platsen där hennes man Slim sköts till döds. Denna dag skiner vårsolen över landsvägen och byn är lugn. Amira dukar fram kakor och läsk, inte bara till mig utan också till sin döde mans farbror som vältrar sig i en skinnfåtölj. Han är nyfiken på mitt besök, ställer många frågor och skrattar högt och nasalt. Jag vill prata enskilt med Amira men har svårt att läsa av situationen. Kanske vill hon att släktingen ska vara där som stöd? Hon sitter uppflugen på en hög plaststol med händerna i knät, klädd i svart slöja och svart långklänning, utan att prata. Ibland möter hon min blick, slår undan den och ler neråt mot fötterna. De sticker fram under den damiga kjolen, men plaststolen är hög och därför når Amiras fötter inte ända ner till golvet, utan dinglar. Fötterna är klädda i tjocka chockrosa sockar. Och över vaden möter sockarna ett par lika tjocka chockrosa mjukisbyxor. Under fikastunden kommer det in ytterligare en man i rummet. Vi hälsar inte med annat än en nickning. Mannen går genast och sätter sig intill farbrodern. Amira skyndar sig iväg till köket och kommer tillbaka med ett glas till honom också. Jag vet knappt någonting om kvinnan framför mig och frågar trevande om revolutionsdagarna. Amira berättar lågmält men vant om sin makes död och sitt liv efter revolutionen. Plötsligt börjar hon gråta. –Den som älskat en gång älskar aldrig igen, säger hon. När glasen är tomma och jag stängt av mikrofonen lämnar männen huset. Då händer någonting. Amiras röst blir annorlunda. Svalare. –Alla i den här byn försöker säga åt mig hur jag ska leva mitt liv, säger hon och skakar på huvudet. * * *

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 34

2014-06-27 15:11

Amira har bett mig att stanna på lunch. På vardagsrumsgolvets mattor ligger legobitar som Amira går runt och plockar upp. Mattorna är många och ligger omlott, för att täcka det ofärdiga golvet som ännu bara är cement. Amira rätar på ryggen och lägger en hand i svanken. Bröstkorgen höjs och sänks i en suck som bara syns men inte hörs. –Jag tänkte göra osban, säger hon och går in i köket bort till hörnet där spisen står. Osban är ett slags korv av kryddor, gryn och hackat kött. Amira öppnar kylen. Jag står mitt på golvet och känner mig obekväm. Barnen stirrar på mina byxor. Kanske borde jag ha satt på mig någonting mer traditionellt? Plötsligt undrar jag om det alls var en bra idé att dyka upp i deras hem på det här sättet. Hon tar fram några av kylskåpets många köttbylten. Priserna på grönsaker har gått upp den senaste tiden. ”Det är billigare att äta lamm än tomater”, säger folk ironiskt när de pratar om de stigande matpriserna – lamm är fin och dyr festmat här. Före revolutionen kostade ett kilo tomater runt 600 millimes (cirka 2,50 kronor), nu nästan fyra gånger så mycket. I slutet av denna vecka ska premiärminister Hamadi Jebali svara på frågor om ekonomin inför parlamentet. Arbetslösheten, särskilt bland unga akademiker i de eftersatta regionerna, sägs ligga på över 30 procent. Men det är svårt att få tillgång till säkra siffror – även officiella uppgifter måste tas med en nypa salt. Fårhjärta och fårinälvor ska förberedas för sig. Harissa och olivolja ska kokas i ett lerkärl. Just olja har Amira gott om. Hennes make Slim hade ett antal olivträd som Amira fick ärva. De står och gassar i solen en bit bort från huset. Jag kommer på mig själv med att stå och titta på Amira. Hon ser trött ut. Under natten var hon så rädd att hon inte kunde sova, berättar hon. En berusad man bröt sig in i grannhuset närmast olivodlingen och krossade flaskor. Huset var fullt med folk och det blev uppståndelse runt fyllot. Amira släckte lamporna och ringde under täcket en av Slims farbröder. Han gick över dit och ordnade upp det hela. Denna gång är hon glad över farbroderns omsorg. Men hon är inte alltid bekväm med att Slims familj är så närvarande i hennes 35

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 35

2014-06-27 15:11

liv. Amira känner ingen ordentligt här i byn. Det är inte det att hon inte har haft tid att lära känna folk. Hon har ändå bott här i flera år. Men någonting känns fel och det är svårt att sätta fingret på vad. –Vårt hem är här nu. Jag vill att barnen ska växa upp i det hus som var deras fars. Jag kan aldrig lämna denna plats. Det var strax efter den yngsta sonens födelse för drygt två år sedan som familjen flyttade in i sitt första egna boende. De hann bo några månader tillsammans innan Slim dog. Amira berättar att hon känner honom i vartenda hörn. Nu är det hon och barnen kvar – den äldsta dottern Siwar, 5 år, mellansonen Aziz, 3 år, och den yngste sonen Ali, 2 år. Slim lämnade också efter sig en rejäl släkt. De bor nära varandra. Amiras hus ligger mitt på en öppen bit mark. Från alla sidor utom en, där olivodlingen börjar, finns det hus. I samma ögonblick som hon tänder sovrumslampan om kvällen kan en del av släkten inte bara se att hon är hemma, utan också i vilket rum hon befinner sig. En av de mest besvärliga släktingarna är en av Slims mostrar. Hon har mycket åsikter om hur Amira ska klä sig. Jeans och färger ska undvikas. Helst ska det vara helsvart, eftersom hon är änka. Mobilen ringer. Amira rycker till och famlar efter luren som blir kladdig av couscous. Hon klämmer in telefonen mellan axel och öra men lägger sedan ner mobilen och fortsätter röra ner grynen. Samtalet bröts. Det kan ha varit advokaten, Rim, säger hon. Det är hon som har tagit sig an Amira, som svarande i fallet om hennes makes död. Det har gått tre dagar sedan de pratade. De ses sällan, bara i särskilda fall, men de hörs ofta på telefon, även om ingenting egentligen händer i fall 2467. –Alla vet att det var den där polisen som nu sitter i fängelse som dödade Slim. Eller, det är i alla fall vad jag har hört. Men det känns som att folk ljuger, alla ljuger, särskilt polisen. För en tid sedan blev hon uppsökt av en polis. Han kom hem till henne och sa att han visste vem som dödade hennes make. Att det inte är den man som nu sitter i fängelse. Att han är oskyldig. Att det var en annan polis som sköt. Men Amira är luttrad. Det pratas mycket om vem som är skyldig till vad från revolutionens dagar och vem som var minst eller mest revolutionär. 36

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 36

2014-06-27 15:11

–Sådär är det hela tiden. Inom polisen håller de fortfarande varandra om ryggen. Tunisiens rättssystem befinner sig i ett vakuum, i väntan på att den nya grundlagen kommer på plats och i väntan på att reformer av rättssystemet kommer igång. När jag besöker Amira har det gått drygt ett år sedan revolutionen och landet befinner sig i en övergångsperiod. Många rester av diktaturen hänger kvar – till exempel rättssystemets koppling till regeringsmakten. Under diktaturen lydde domstolarna direkt under regeringen, som i sin tur i praktiken kontrollerades av presidenten. Även om diktatorn lämnade landet under revolutionen sitter en stor del av den gamla regimens statsapparat kvar. Domstolarnas domare är ett exempel på detta. Många av dem är vana att lyda politiska order. Den bortre köksväggen i Amiras hus täcks av diskbänk och arbetsytor. På ett bord ligger ett fotoalbum insvept i genomskinlig plast. Amira ber mig bläddra i det. Kanterna är nötta. Plasten har rivits upp baktill och bilderna inuti är mjuka i hörnen av alla gånger de tagits ut och satts in i de små plastfickorna, men ansiktena är lyckliga. De flesta foton visar Amira i olika traditionella klänningar, poserande, sittandes omgiven av familjen vid olika högtider. Hon stirrar ofta rakt in i kameran, med samma vänliga blick som nu är fokuserad på att skala zucchinin till grytan. Röda paljetter och glittrande skor täcker sidorna i albumet. –Jag var så lycklig före revolutionen, säger hon. Hon föser ner en hög hackad lök i lerkärlet. –Vi hade framtiden för oss. Slim och Amira gifte sig eftersom de hade flera släktingar som kände varandra. De hade aldrig träffats innan det hela bestämdes. De hade växt upp under olika epoker. Slim var i medelåldern, Amira nästan ett barn. Några år gick mellan förlovningen och bröllopet, som Slim behövde tjäna in pengar till. Till slut hade han tillräckligt, både till bröllopet och till ett eget hem. De fick några dagar på sig att lära känna varandra före ceremonin. –Jag tyckte om hans vita hjärta. Han hade någonting så rent inom sig. Eftersom Slim kom från en djupt troende familj blev det ett traditionellt bröllop utan musik. Tre dagar totalt. En dag hos Amiras föräldrar, och två dagar där paret skulle sätta bo. En sommardag 37

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR_inalag.indd 37

2014-06-27 15:11

Fanny Härgestam

DET HÄR ÄR VÅR TID Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien

FANNY HÄRGESTAM följer sina huvudpersoner, varav flera

FANNY HÄRGESTAM (f. 1983) är

journalist och arbetar för bland annat Sveriges Radio och Sveriges Television. Hon har under de senaste åren rapporterat kontinuerligt från Tunisien. Det här är vår tid är hennes debutbok.

DET HÄR ÄR VÅR TID

ISBN 978-91-27-13814-8

9 789127 138148

NOK_ETT_HARGESTAM_HJARTA_SOM_SLAR.indd Alla sidor

REPORTAGE

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTO OCH FÖRFATTARPORTRÄTT: AUGUSTIN LE GALL

2014-06-27 15:10