9789147090457

och i samma utsträckning som tidigare. Är det ett tecken på kris i den moderna demokratin?

De politiska partierna tappar ständigt medlemmar. Det talas om en politikens ”individualisering”. Samtidigt har den politiska misstron ökat – medborgarna är idag mer kritiska mot sina förtroendevalda än tidigare, och inte minst ifrågasätts EU. Banar allt detta väg för populism, höger- och vänsterradikalism, protestpartier och antidemokratiska strömningar? Finns det trovärdiga alternativ till den

politik, protest, populism

Medborgarna engagerar sig inte i politiken på samma sätt

representativa demokratin, såsom expertstyre eller starka ledare? förändrade villkor.

Bokens redaktörer är statsvetare, verksamma vid Södertörns högskola och Örebro universitet.

Best.nr 47-09045-7

Tryck.nr 47-09045-7-00

Politik, protest, populism - omslag.indd 1

Joakim Ekman Jonas Linde (red)

Den här boken handlar om dessa utmaningar, eller om politikens

Joakim Ekman Jonas Linde (red)

politik, protest, populism – deltagande på nya villkor

10-07-07 09.05.41

Politik, protest, populism – deltagande på nya villkor ISBN 978-91-47-09045-7 © 2010 Författarna och Liber AB Förläggare: Peter Söderholm Redaktör: Carina Blohmé och Magdalena Tellenbach Uttman Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander lllustrationer: Jonny Hallberg Omslagsbild: Scanpix/Daniel Roos Upplaga 1:1 Tryckt på miljövänligt papper Sättning: Integra, Indien Teckensnitt: Brödtext: Minion Pro Rubriker: Syntax Tryck: Graphycems, Spanien 2010

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 http://www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01

Politik, protest, populism.indd 2

10-07-07 09.01.07

Förord Redaktörerna till föreliggande antologi har tidigare arbetat tillsammans i forskningsprojekt, med pedagogiskt utvecklingsarbete och med läromedel, då som kollegor på Örebro universitet. Vi har tidigare haft huvudsakligt fokus på demokratiseringsfrågor, i synnerhet i relation till vad man länge kallade ”de nya demokratierna” i Central- och Östeuropa.

Detta forskningsintresse kvarstår. Men vi har också, på skilda håll, vidgat våra horisonter. Joakim Ekman fann en ny hemvist på Södertörns högskola, och Jonas Linde har under de senaste åren varit anställd vid Göteborgs universitet, på Quality of Government–institutet (QoG). Samtidigt har vi båda, på olika sätt, behållit kontakten med vår gamla forskningsmiljö. Örebro universitet har utgjort basen för det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet The Dynamics of Hybrid Regimes, inom vilket idén till denna bok ursprungligen tog form. Joakim medverkar dessutom i det nystartade forskningsprogrammet Youth & Society (YeS) vid Örebro universitet, och Jonas har varit inblandad i undervisningen i statskunskap i Örebro.

Inom dessa miljöer har vi under senare år blivit allt mer intresserade av frågor som rör förutsättningarna för politiskt deltagande, protestbeteende, kristecken i de gamla eller etablerade demokratierna, samt frågor som rör politiskt ansvarsutkrävande, opartiskhet och korruption. Vi vill tacka våra kollegor på Södertörns högskola och i forskningsmiljöerna QoG och YeS för inspirerande samarbete!

Idén bakom denna antologi var från början att i ett samlat arbete diskutera teman som ofta har förts fram som utmaningar eller hot mot de etablerade demokratierna. Vi visste redan från början att vi ville diskutera antidemokratiska förhållningssätt, högerextremism, populism, vänsterradikalism och euroskepticism.

Successivt vidgades perspektivet, och vi fick en tydligare inriktning mot förutsättningar för demokratin och det politiska deltagandet i vår tid. Vi vill tacka alla våra medförfattare för deras engagemang i denna bok! Vi är glada och stolta över det färdiga resultatet!

Vi skulle kunna göra tacklistan längre. Det är en rad vänner och kollegor som har kommit med synpunkter, råd och kritiska anmärkningar, vilket har bidragit till slutresultatet. Men vi nöjer oss här med att tacka Peter Söderholm, för att han nappade på idén till denna bok, och för hans engagemang och för hans kloka synpunkter, från början till slut. Örebro, våren 2010 Joakim Ekman och Jonas Linde 3

Politik, protest, populism.indd 3

10-07-07 09.01.07

Politik, protest, populism.indd 4

10-07-07 09.01.07

Innehåll 1 Inledning ........................................................................ 7 Joakim Ekman och Jonas Linde

2 Politiskt deltagande och andra former av samhällsengagemang: en typologi ................................ 34 Joakim Ekman och Erik Amnå

3 Ambivalenta demokrater? En jämförande studie av stöd för demokrati och dess alternativ .................................. 61 Jonas Linde

4 Euroskepticism: olika former av EU-kritik ...................... 92 Joakim Ekman

5 Protest som politiskt engagemang: en analys av den globala rättviserörelsen ............................................... 131 Adrienne Sörbom

6 Högerpopulismen: ett växande politiskt fenomen ....... 158 Anders Widfeldt

7 Att anklaga eller inte anklaga: korruption som valfråga ............................................................... 182 Andreas Bågenholm

8 Populismens återkomst: hot eller löfte? ....................... 202 Ann-Cathrine Jungar

9 Individer, inte partier! Starka ledare och politikens presidentialisering ....................................................... 225 Thomas Sedelius

10 Tendenser och utmaningar .......................................... 253 Joakim Ekman och Jonas Linde

Författarpresentationer ............................................... 262 Register ...................................................................... 265 5

Politik, protest, populism.indd 5

10-07-07 09.01.07

Politik, protest, populism.indd 6

10-07-07 09.01.07

Kapitel 1

Inledning Joakim Ekman och Jonas Linde

Det finns en omfattande forskningslitteratur om vad som ibland uppfattas som krissymptom i den moderna demokratin: medborgarna engagerar sig inte längre i politiken på samma sätt eller i samma utsträckning som tidigare. De politiska partierna, föreningarna och organisationerna tappar ständigt medlemmar och det sker ingen återväxt i de politiska ungdomsförbunden. Medborgarna uppvisar tydliga tecken på missnöje med de traditionella kanalerna för ett politiskt engagemang. Samtidigt har den politiska misstron ökat: medborgarna är idag mer uttalat kritiska mot sina förtroendevalda än tidigare. Alla har nu inte tolkat det förändrade politiska deltagandet och framväxten av mer uttalat kritiska medborgare som krissymptom. Men det finns ändå en oro för att erosionen av det traditionella politiska deltagandet skapar oönskat utrymme åt populism, höger- och vänsterradikalism, protestpartier och antidemokratiska strömningar. Denna bok handlar om dessa utmaningar och vilka olika former och uttryck de kan ta sig.

Demokratins utmaningar i vår tid Tanken med detta inledande kapitel är att konfrontera läsaren med flera av de stora diskussioner som förts inom samhällsvetenskaperna under senare år, om medborgardeltagande i förändring, missnöje och populism, politikens individualisering, politikens presidentialisering, bristande socialt kapital, euroskepticism och misstänksamhet mot den representativa demokratin. I bokens olika tematiska kapitel fördjupas sedan diskussionen och kopplas till olika teoretiska perspektiv och empiriska observationer. Den gemensamma tematiken för boken kan sägas vara politikens förändrade villkor – oavsett hur vi väljer att se på ökat missnöje och alternativa former för politiskt engagemang, är det ett faktum att villkoren har förändrats. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att demokratin är i kris, eller om att de

7

Politik, protest, populism.indd 7

10-07-07 09.01.08

1. Inledning

politiska partierna håller på att försvinna. Kritiska medborgare kan i själva verket vara ett tecken på demokratins vitalitet – välutbildade och engagerade medborgare som har stark tilltro till sina egna resurser tenderar att vilja göra sina röster hörda, och de är kritiska just därför att de förväntar sig mycket av det demokratiska system som de i själ och hjärta stöder (jfr Norris 2002; Milner 2002; Linde 2004). Inte heller det faktum att det konventionella politiska engagemanget – kanaliserat via föreningslivet och partierna – har minskat, är i sig nödvändigtvis ett ”problem” för demokratin. Nya former av deltagande kan rimligtvis hjälpa demokratin att utvecklas, och medborgarnas latenta samhällsengagemang bör inte underskattas (jfr Sörbom 2002: 7; Amnå 2008).

Samtidigt kan missnöje på medborgarnivån naturligtvis också vara destruktivt för demokratin. Det är svårt att se cynism, likgiltighet och intolerans mot andra som önskvärda egenskaper i en befolkning (jfr Möller 1999). Vi får inte blunda för riskerna. De kritiska medborgarna som helt saknar förtroende för demokratin och de folkvalda kan fungera som en viktig resurs för intoleranta grupper, populistiska partier och auktoritära ledare. Högerextremism och främlingsfientlighet tillhör inte det förflutna i Sverige och Europa, vilket vi ska återkomma till i ett särskilt kapitel (Mudde 2007; Rydgren och Widfeldt 2004; Rydgren 2002; Widfeldt 2003; 2004; Norris 2005; jfr SOU 1999:10).

Flera kapitel i denna bok fokuserar på kritiken, protesterna och missnöjet i våra politiska system. Tanken är att ta ett samlat grepp på de olika slags utmaningar som demokratin ställs inför i vår tid. Bokens kapitel är skrivna av författare med överblick över delvis olika forskningsområden. Vi har alltså medvetet valt att inkludera forskare från skilda akademiska discipliner och forskningsfält: politiska sociologer, partiforskare, demokratiseringsforskare, EU-forskare och Östeuropaforskare. Antologin följer ett tematiskt upplägg och analyserar samtidigt missnöje, protest och populism på tre olika nivåer, med fokus på medborgare, partier och eliter.

På medborgarnivån återfinns sådant missnöje som vi kan observera bland annat genom valstatistik och opinionsmätningar: misstro mot politiker, missnöje med demokratin, upplevt utanförskap, bristande politiskt engagemang och försvagad mellanmänsklig tillit. Det kan handla om medborgare som av olika skäl inte uppfattar politiken som påverkbar, och följaktligen ser det konventionella politiska deltagandet som meningslöst eller ointressant. Men avsikten i denna bok är också att diskutera såväl nya former av samhällsengagemang som riskerna med det folkliga missnöjet eller ointresset. Parti- och organisationsnivån täcker in traditionella missnöjespartier, som de nordiska protestpartierna eller de framväxande högerpopulistiska partierna, men också den organiserade radikala vänstern, som bland annat gör sig hörd i en framväxande social rörelse som kräver ”global rättvisa”.

8

Politik, protest, populism.indd 8

10-07-07 09.01.08

1. Inledning

Elitnivån handlar om politikerna själva och deras strategier för att slå mynt av det folkliga missnöjet, eller deras försök att hantera det förändrade deltagandet på medborgarnivån. Här finns en stor variation. Det kan exempelvis handla om västeuropeiska premiärministrar som vill bemöta medborgarnas ointresse för partipolitik genom att tydligare framhäva det personliga ledarskapet: politiken personifieras och medialiseras. Det kan också handla om politiska eliter i Västeuropa som försöker vinna röster genom att flörta med främlingsfientlighet och euroskepticism.

Andra eliter är östeuropeiska auktoritära presidenter som medvetet har utvecklat en kult kring sin person eller vill framställa sig själva som ”starka ledare” och effektiva ”problemlösare” och som delvis står över demokratiskt ansvarsutkrävande eller konstitutionella begränsningar av den exekutiva makten. Sådant beteende faller ofta under det som vi kallar populism.

Förändrat deltagande och populism Populism som fenomen beskrivs inte sällan som en diskurs där ”folket” ställs mot ”eliterna” (jfr Panizza 2005). Mindre nogräknade politiker försöker spela på medborgarnas missnöje och med enkla budskap vädjar man till känslor snarare än intellekt. Så är åtminstone den stereotypa föreställningen om populistiska partier och företrädare, från vänster till höger: en Hugo Chavez i Venezuela, en Pia Kjærsgaard i Danmark, eller en Jean-Marie Le Pen i Frankrike. Men populism som politiskt fenomen kan sägas vara betydligt mer omfattande än så (jfr Albertazzi och McDonnel 2008; Mudde 2007; Taggart 2000), vilket kommer att beröras mer ingående i ett par av kapitlen i denna bok. Populism skulle kunna uppfattas som en relativ egenskap hos politiska partier eller makthavare – någonting som man ka ha mer eller mindre av i sina budskap eller sin ledarstil.

I den statsvetenskapliga diskussionen har man på senare år börjat tala om en politikens presidentialisering i detta sammanhang: oavsett faktiskt politiskt system – parlamentariskt, presidentiellt eller semi-presidentiellt – har politiken under senare år allt mer kommit att präglas av en personifiering och medialisering, där en ökad maktkoncentration kan skönjas i den absoluta politiska toppen.

Det demokratiska ledarskapet handlar allt mer om personen som innehar makten, och detta inte uteslutande under valkampanjerna. Statsvetare har pekat på denna tendens under senare år med referenser till bland andra Tony Blair i Storbritannien (Draper 1997), Gerhard Schröder i Tyskland (Kaase 1994; Lütjen och Walter 2000) och Silvio Berlusconi i Italien (Calise 2000; Poguntke och Webb 2007), eller för den delen till Sverige under Göran Perssons tid vid makten (Aylott 2007).

9

Politik, protest, populism.indd 9

10-07-07 09.01.08

1. Inledning

I de nya demokratierna i Central- och Östeuropa förstärks en del av dessa drag ytterligare av generellt sett svagare partisystem, institutionell oförutsägbarhet och en allmän transitionsproblematik. I den postsovjetiska regionen är tendensen särskilt tydlig; den utbredda cynismen och apatin på medborgarnivån går hand i hand med starka presidenter som personifierar den politiska makten. Om vi inkluderar politikens personifiering i det vi kallar för populism, ser vi att fenomenet som sådant är universellt – det återfinns i såväl nya som gamla demokratier.

Rent allmänt så har ändå populism kommit att uppfattas som någonting negativt, som ett icke önskvärt inslag i demokratin. En central fråga i detta sammanhang – och i denna bok – är därför om det förändrade deltagandet ökar riskerna för populism. Om medborgarna i allt högre utsträckning vänder de etablerade partierna ryggen och generellt sett blir mer kritiska till auktoriteter och eliter, då öppnar man väl en Pandoras ask av förskräckligheter i form av populistiska partier och mer eller mindre extrema grupper och rörelser? Eller, om de politiska eliternas svar på det förändrade politiska deltagandet på medborgarnivån går ut på att framhäva det personliga ledarskapet, i syfte att öka sin legitimitet, sker detta då inte på bekostnad av de politiska partierna?

Partimandatet förvanskas så att säga till ett personligt mandat och förstärker en premiärministers eller statsministers möjligheter att dominera sitt parti (jfr Poguntke och Webb 2007: 17). För att förstå förutsättningarna för såväl demokratins vitalitet som populistiska partiers valframgångar och politikens personifiering eller presidentialisering, måste vi förstå vad det förändrade politiska deltagandet handlar om. I denna bok berörs därför också politiskt deltagande och samhällsengagemang i olika former.

En paradoxal bild av det politiska deltagandet Den samhällsvetenskapliga diskussionen om demokratins utmaningar och det förändrade politiska deltagandet hänvisar ofta till den något paradoxala observationen att det politiska engagemanget både har ökat och minskat under efterkrigstiden (Sörbom 2002: 7; jfr Teorell och Westholm 1999). Partierna framstår i de flesta studier som de stora förlorarna: i takt med att medborgarnas former för samhällsengagemang förändras, beskrivs just de konventionella partierna som oförmögna att kanalisera medborgarnas intresse och aktiviteter (Gidlund och Möller 1999; Petersson et al. 1998; Bennulf och Hedberg 1999). I synnerhet de unga medborgarnas generellt sett låga förväntningar på de etablerade partiernas möjligheter att fungera som meningsfulla aktörer kan anses vara problematiskt (jfr Amnå 2008: 59–60; Johansson 2007; Allt eller inget 2000). Sådana missnöjda medborgare skulle

10

Politik, protest, populism.indd 10

10-07-07 09.01.08

1. Inledning

i förlängningen kunna komma att utgöra en potentiell väljarbas för missnöjesrörelser eller populistiska partier.

Samtidigt kvarstår ett stort intresse för politik bland såväl unga som gamla, och vissa ”nya” former för politiskt handlande tycks vara på framväxt, som olika slags konsumentbojkotter och aktionsorienterade handlingar (Sörbom 2002). Man vill ”göra någonting”, men det handlingsutrymme som erbjuds via de etablerade politiska partierna eller organisationerna uppfattas inte som ändamålsenligt för det individuella engagemanget. Dessa samtidiga tendenser – minskat förtroende för konventionella politiska kanaler men ett ökat intresse för (vissa) politiska frågor – är dock inte nödvändigtvis motsägande, utan på sätt och vis ganska logiska: ett sjunkande partipolitiskt engagemang är ju inte oförenligt med ökad aktivitet på annat håll. En individ som aldrig skulle kunna tänka sig att gå med i ett parti kan likväl vara en mycket aktiv politisk varelse, som gärna skriver under namninsamlingar, deltar i olika protester eller diskuterar samhällsfrågor på nätet, skänker pengar till Amnesty, eller köper rättvisemärkta varor när hon handlar.

Det finns dock olika tolkningar av hur det förändrade deltagandet ska uppfattas, vilka naturligtvis hänger samman med de olika tänkbara förklaringarna till varför medborgarnas engagemang har förändrats. En stor del av litteraturen handlar i detta sammanhang om politikens individualisering. Begreppet ”individualisering” är ett sociologiskt begrepp och hör hemma i analyser av det moderna samhället.

Det empiriskt observerbara fenomenet som sådant – att medborgarna idag tenderar att prioritera individuella strategier framom olika former av politiska kollektiv – har dock uppmärksammats av såväl statsvetare som sociologer, på lite olika sätt. Vi ska i nästa avsnitt gå in på den samhällsvetenskapliga diskussionen om politikens individualisering. Därefter ser vi på forskningen om de effekter som vanligtvis förknippas med individualiseringen: det mer kritiska förhållningssättet till auktoriteter samt det relativa ointresset för traditionella former av politiskt deltagande.

Därefter tar vi översiktligt upp näraliggande fenomen som vanligtvis kopplas samman med missnöje, protest och populism: misstroende mot politiker, stöd för demokratins alternativ, samt euroskepticism. Vi berör även två aspekter som kanske inte är lika självklara i en diskussion om det förändrade politiska deltagandet, nämligen korruption och ”det starka ledarskapet”. Korruption är rent allmänt en viktig orsak till misstroende och politikerförakt. En förekommande föreställning i litteraturen är att populistiska ledare och partier ofta appellerar till väljarna genom anklagelser om korruption hos motståndarna eller ”etablissemanget”. I ett av kapitlen i denna bok testas hållbarheten i denna föreställning rent empiriskt. Den andra aspekten handlar om populism som en strategi på högsta politiska nivå, om politiker som vill framstå som starka ledare och som inte drar sig för att utmana gränserna 11

Politik, protest, populism.indd 11

10-07-07 09.01.08

1. Inledning

för det konstitutionella mandatet. Denna strategi ingår i vad som vi i denna bok tänker på som politikens presidentialisering. Först ska vi dock se på diskussionen om politikens individualisering och det förändrade politiska deltagandet.

Politikens individualisering Den statsvetenskapliga diskussionen om politikens individualisering har ofta handlat om värdeförändring och politisk kultur. Ronald Ingleharts teori om ”postmaterialism” är ett av de mest kända försöken att beskriva hur politisk kultur förändras över tid (Inglehart 1977; 1988; 1990; 1997). Den tes som Inglehart har drivit i sina arbeten grundar sig i observationen att det tycks ske en långsam förändring av grundläggande värderingar bland medborgarna i de långt framskridna industrisamhällena i västvärlden. Denna värderingsförändring sker enligt Inglehart framför allt generationsvis. Utifrån Abraham H. Maslows teori om en behovshierarki, där den mänskliga driften efter att tillfredsställa behov sägs ske i en rangordning från basala till mer ytliga behov, har Inglehart i boken The Silent Revolution (1977) argumenterat för en liknande ordning vad det gäller värderingar knutna till det politiska systemet. Betraktelsen som sådan är närmast trivial: när materiella behov väl är tillgodosedda, blir andra saker viktigare (jfr Rokeach 1973).

Inglehart hävdar enkelt uttryckt att upplevelser i barndomen – i form av säkerhet och ekonomisk trygghet, eller bristen på dessa saker – formar bestående värderingar. För den generation i Västeuropa som formades under en historisk period av ekonomisk depression och materiell nöd kom de viktigaste politiska värderingarna att handla om sådant som var kopplat till välfärdsstatens framväxt, som ekonomisk tillväxt, materiell trygghet och fysisk säkerhet. Efterkrigstidsgenerationerna, som i betydligt högre utsträckning tog tillväxt och välstånd för givna, kom istället att utveckla värden kopplade till livsstil och självförverkligande. Inglehart kallade detta för ”postmateriella” värden (se Inglehart 1977; jfr Sörbom 2002: 15–18; Hagevi 2002: 40–42; Sangster och Reynolds 1996).

I sina senare arbeten – Culture Shift in Advanced Industrial Society (1990) och Modernization and Postmodernization (1997) – har Inglehart reviderat vissa av sina tidigare utgångspunkter. Han har exempelvis understrukit att periodeffekter kan uppträda vid kraftiga konjunktursvängningar. I sådana fall skulle värderingsförändringar ske inte bara generationsvis, utan tvärsöver generationsgränserna (jfr Inglehart och Welzel 2005).

Förutom utvecklingen av nya värden, har Inglehart också behandlat generationsskillnader i politisk kompetens. I och med att utbildningen historiskt sett har förbättrats, har allt fler människor också fått möjlighet att delta aktivt i det politiska 12

Politik, protest, populism.indd 12

10-07-07 09.01.09

1. Inledning

livet. Samuel Barnes och Max Kaase och andra har utvecklat detta tema i sin bild av det ”postmoderna” samhället i boken Political Action: Mass Participation in Five Western Democracies (1979). Den postmoderna politiska kulturen sägs här även omfatta nya former av politiskt deltagande, som demonstrationer, namninsamlingar och spontana aktioner av olika slag. Samtidigt har det enligt Barnes och Kaase kommit upp frågor på den politiska dagordningen som överskrider gränserna för de traditionella politiska skiljelinjerna, vilket således innebär ett slags utmaning för det etablerade partisystemet. ”Postmodernism” ska i det här sammanhanget alltså förstås som en utveckling mot ökad politisk rörlighet bland väljarna, minskad partiidentifikation, en skepsis inför traditionella värden, samt en större benägenhet att proteströsta. I detta ligger också vad som kan kallas en ”individualisering” av det politiska deltagandet (Barnes och Kaase 1979; Østerud 1997: 234–237; Kaase och Newton 1995; van Deth och Scarbrough 1995; Dalton 2006).

Den sociologiska diskussionen om individualiseringen är mer övergripande, och kopplad till en större teoribildning om det ”senmoderna” samhället (Fornäs 1987; 1994; Kumar 1995; Sörbom 2002: 42–78) eller ”en andra modernitet” (Beck 1992). Tanken är – något förenklat – att den industrialiserade västvärlden gått in i en ny historisk era, och även om det inte handlar om något i grunden helt nytt samhälle, krävs ett nytt begrepp för att understryka att vi idag lever under förhållanden som på avgörande punkter skiljer sig från det (moderna) industrialiserade samhället. I denna nya era är individualiseringen – som gjorde sig gällande redan i det moderna 1900-talssamhället – särskilt påtaglig (jfr Thörn 1997; 1999).

Rent generellt handlar individualiseringen om att den enskilde individen blir allt mindre bunden av sociala konventioner, traditioner och strukturer; individen får så att säga större utrymme att forma sin egen livssituation och identitet. Typiskt för det ”senmoderna” samhället är att denna tendens gäller i samhällets alla sfärer, inklusive den politiska (Sörbom 2002: 52; jfr Giddens 1991).

Beck (1999) menar exempelvis att individualiseringen får konkreta effekter på det politiska engagemanget. Politik uppfattas annorlunda än tidigare, som någonting som är närmare ens egen vardag och längre från de formella politiska-demokratiska institutionerna (Sörbom 2002: 52–54). En förutsättning för ett sådant förhållningssätt är dock förhållandevis goda materiella livsbetingelser, vilka möjliggör fokus på självförverkligande, livsstil och identitetsfrågor (Giddens 1991). Detta ligger i praktiken nära den logik som Inglehart (se ovan) också pekar på. Vad Inglehart, Giddens och Beck säger är alltså att vi i vår tid kan förvänta oss att medborgare inte kommer att lägga samma vikt vid traditionella former för ett politiskt engagemang som tidigare generationer gjorde. Istället blir vad som är relevant politik en öppen fråga, eller en sak för individen att avgöra. Därmed blir det också svårare för oss 13

Politik, protest, populism.indd 13

10-07-07 09.01.09

1. Inledning

som forskare att empiriskt undersöka det som man kan mena med ett politiskt engagemang. Sociologen Adrienne Sörbom sammanfattar det på ett tydligt sätt när hon menar att ett senmodernt (eller ”subpolitiskt” eller ”livspolitiskt”) samhällsengagemang kan ur det här perspektivet mer konkret knytas till handlingar som går utanför det parlamentariska systemet men som har ett politiskt syfte; det vill säga de syftar till att skapa en förändring för fler än den egna personen och de närmaste. Dessa handlingar utgår från en helhetssyn mellan globalt och lokalt, med den egna personen som en självklar aktör i denna helhet. Det egna handlandet ses som en länk i en större kedja av förändring, där den egna vardagen är sammanlänkad med den övriga världen. Det egna ansvaret är därmed klart uttalat liksom också förståelsen av kopplingar mellan det egna handlandet och dess politiska konsekvenser (Sörbom 2002: 57–58).

Sörboms slutsats blir att vardagshandlingar mycket väl kan ges politisk betydelse, vilket alltså får konsekvenser för vår akademiska förståelse av vad ”politiskt deltagande” egentligen är (jfr Sörbom 2005). I ett av kapitlen i denna antologi kommer vi att återkomma till detta, i en analys av protest som en form av politiskt engagemang. Detta synsätt kan kanske också sägas innebära en mer optimistisk syn på individualiseringens effekter på det politiska engagemanget. Individualiseringen behöver inte nödvändigtvis uppfattas som ett hot mot demokratin. De effekter vi kan observera, i opinionsmätningar, valstatistik och i de sjunkande medlemstalen i partier och föreningar ger oss inte hela bilden. Individualiseringen medför nämligen samtidigt att samhällsengagemanget tar sig nya uttryck. En sådan optimism har dock inte präglat den svenska diskussionen om det förändrade politiska deltagandet, vilket vi strax ska se.

Politiskt deltagande i förändring I samband med diskussionen om politikens individualisering har det förts en stor diskussion om medborgarnas förändrade deltagande och engagemang. Robert Putnams bok Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community (2000) är kanske det mest kända statsvetenskapliga bidraget till diskussionen om det förändrade politiska deltagandet. Putnam lanserar här tanken att det växande missnöjet hos medborgarna och det svalnande intresset för politiskt deltagande hänger samman med ett minskande ”socialt kapital”. Amerikanska medborgare vänder helt enkelt föreningslivet ryggen: man går ut på egen hand och bowlar, för att använda Putnams talande exempel. Samma slags ”individualism” eller brist på mellanmänsklig 14

Politik, protest, populism.indd 14

10-07-07 09.01.09

1. Inledning

tillit ligger bakom det sjunkande valdeltagandet och ointresset för politik. Bristen på socialt kapital blir en brist på samhällsengagemang, kort sagt. Putnam initierade därmed en diskussion om krissymptomen i våra moderna demokratier.

Inom amerikansk och europeisk statsvetenskap har förvisso ”demokratins kris” debatterats tidigare, långt innan Putnam. Redan efter andra världskriget noterade den amerikanske kolumnisten William E. Vaughan bitskt att: ”A citizen of America will cross the ocean to fight for democracy, but won’t cross the street to vote in a national election.” I slutet av 1960-talet ville Seymour M. Lipset och Stein Rokkan (1967) förklara de moderna politiska partiernas sjunkande medlemstal med hänvisning till att partierna i grund och botten var otidsenliga organisationer; de hade skapats i och speglade en historisk kontext med vissa typer av samhällsklasser och konflikter, vilka inte längre fanns kvar i efterkrigstidens demokratier. Samhällena förändrades, men partisystemen förblev ”nedfrysta”. På 1970-talet förklarades det ökade politiska missnöjet i de västerländska demokratierna med hänvisning till den ”överlastade” staten: den moderna välfärdsstaten hade tagit på sig för många uppgifter, menade man, och i tider av ekonomisk tillbakagång kunde man inte möta medborgarnas krav och förväntningar (Crozier, Huntington och Watanuki 1975; jfr Klingemann och Fuchs 1995). Forskarna menade att det fanns en risk för att detta i förlängningen skulle leda till en djup legitimitetskris för demokratin som styrelseskick.

Putnams bok om krissymptomen i det amerikanska samhället kom dock i en tid då talet om ”demokratins triumf ” egentligen låg närmare till hands än ”demokratins kris”. 1990-talet hade sett en hel rad auktoritära regimer falla över hela världen, för att ersättas av liberala demokratier av västerländsk typ. Apartheid avskaffades i Sydafrika. Kommunismen föll i Central- och Östeuropa. Det kalla kriget var över och Sovjetunionen upplöstes. USA stod ensam kvar som en ideologisk segrare i världen (Fukuyama 1992). Och så kommer Putnam och pekar på hur den amerikanska demokratin tycks vara på god väg att erodera, från insidan. Boken väckte uppståndelse. Men debatten om det förändrade deltagandet har långt ifrån varit enbart en amerikansk diskussion (se Norris 2002: 5–7). Samhällsvetare över hela världen har uppmärksammat de förändringar som pågår, i Västeuropa (Kaase och Newton 1995; Norris 1999), i Norden och Sverige (Amnå 2008; Holmberg och Oscarsson 2004; Amnå och Munck 2003; Vogel och Amnå 2003a; 2003b; Holmberg 1999) och i Sydostasien (Rose, Shin och Munro 1999; Pharr och Putnam 2000).

Vi ska i följande avsnitt vända blicken mot Sverige och den svenska forskningen om de förändrade förutsättningarna för demokratiskt deltagande. Den svenska debatten är inte unik, utan ganska typisk för den akademiska diskussion som förts i de etablerade demokratierna om medborgarna och demokratins framtid.

15

Politik, protest, populism.indd 15

10-07-07 09.01.09

1. Inledning

Demokrati och politiska partier i kris?

En retrospektiv granskning av det senaste årtiondets forskning om medborgare och samhällsengagemang visar att den svenska diskussionen om demokratins tillstånd tydligt har präglats av ett slags kristänkande (jfr Amnå 2008; Amnå, Ekman & Almgren 2007; Esaiasson och Westholm 2006; Möller 1999). Det förändrade politiska deltagandet har ofta beskrivits i termer av medborgarnas bristande politiska engagemang. De politiska partierna tappar ständigt medlemmar. Organisationsoch föreningslivet tycks på motsvarande sätt vara ett utrotningshotat fenomen.

I förlängningen blir tolkningen klar: själva demokratin tycks vara i kris. Rent empiriskt kan man visa på flera exempel på sådana aktuella förändringstendenser.

70 60 50

64,6 57,6 50,1

40

42,3

43

41,5

30 20 10 0

1992

2000 16–24 år

Män

Kvinnor

Källa: Amnå (2008: 49). Figuren bygger på data från SCB.

Figur 1.1 Föreningsliv i Sverige 1992 och 2000: procent aktiva medlemmar i föreningar

Figur 1.1 visar att andelen medborgare som är aktiva i föreningar – och inte bara passiva medlemmar – rent generellt har sjunkit i Sverige mellan 1992 och 2000, bland såväl män som kvinnor (i totalpopulationen). Bland unga medborgare (16 till 24 år) har andelen aktiva i föreningar minskat från runt 58 procent till 42 procent.

Det är således inte svårt att förstå att ett slags ”kristänkande” ligger nära till hands, som en tolkningsram för sådan statistik.

Ett sådant krisperspektiv har exempelvis varit tydligt i de årliga rapporterna från Demokratirådet och dess lägesbedömningar av den svenska demokratin. Demokratirådet består av fristående forskare – främst statsvetare – som varje år sedan 1995 har presenterat en bild av demokratin i Sverige utifrån något speciellt tema. Se till exempel Demokrati som dialog (Rothstein et al. 1995), Demokrati över gränser 16

Politik, protest, populism.indd 16

10-07-07 09.01.16

1. Inledning

(Petersson et al. 1997), Demokrati och medborgarskap (Petersson et al. 1998), Demokrati utan partier? (Petersson et al. 2000) och Demokrati i EU (Petersson et al. 2003).

På senare år har rapporterna fokuserat på mediernas roll i samhället samt frågan om europeisk integration.

Av de ovan listade rapporterna är det främst den från 1998 om det demokratiska medborgarskapet som mer utförligt diskuterar det förändrade politiska deltagandet i Sverige, men även i Demokrati utan partier? (2000) resonerar man kortfattat om trender i medborgarnas förhållningssätt till demokratin. I den senare skriften redovisas bland annat i en internationell utblick ett intressant mönster. I diskussionen om huruvida de politiska partierna är nödvändiga eller inte för att det politiska systemet ska fungera, framkommer det att det finns ett tydligt samband mellan ålder och attityd till politiska partier i de etablerade anglosaxiska demokratierna. I Australien, Nya Zeeland, Storbritannien och – framför allt – USA finns det bland de unga medborgarna (18–30 år) en stark skepsis mot nödvändigheten av politiska partier. Enbart 41 procent av amerikanerna under 30 år ser partierna som nödvändiga, och 26 procent i samma ålderskategori menar att partierna faktiskt är överflödiga. Bland dem över 60 år är siffrorna omvända: 69 procent tror på partiernas nödvändighet, medan bara 12 procent menar att partier egentligen inte behövs.

Detta mönster framkommer dock inte i de etablerade demokratier som använder ett proportionellt valsystem, som Holland, Norge och Sverige; där tycks det inte finnas något entydigt samband mellan ålder och uppfattningen om partiernas nödvändighet.

En tänkvärd fråga i detta sammanhang är ändå om USA, ett föregångsland när det gäller framväxten av massdemokrati och masspartier, kanske också kan ses som ett föregångsland när det gäller partiernas borttynande? I så fall skulle vi i framtiden också i Sverige få en situation där de unga inte uppfattar de politiska partierna som nödvändiga för demokratins funktionssätt (Petersson et al. 2000: 62–78; jfr SOU 1999:132).

Ett tecken på en sådan utveckling kan kanske spåras i det generellt fallande intresset för medlemskap i politiska partier, också i Sverige. Vi känner ju igen mönstret: partierna får allt svårare att värva nya medlemmar. Partimedlemmarna blir till en professionell klass av politiskt aktiva, och partierna speglar därmed inte befolkningens sociala sammansättning och politiska uppfattningar. Detta gäller också för de politiska partiernas ungdomsförbund (jfr Gilljam och Möller 1996; Gidlund och Möller 1999). Vad vi kan vänta oss tycks alltså vara att de politiska partierna i framtiden kommer att förlora allt större delar av sin folkliga bas i takt med att de aktiva medlemmarna dör ut. Bara ett förnyat intresse för partipolitik bland de unga skulle kunna tänkas hejda en sådan utveckling. Det finns dock ingenting 17

Politik, protest, populism.indd 17

10-07-07 09.01.16

1. Inledning

som direkt talar för en sådan vändning, snarare tvärtom (Petersson et al. 2000: 68–78; jfr Andersen och Hoff 2001).

I Demokrati och medborgarskap (Petersson et al. 1998) redovisas intressanta empiriska studier som bland annat handlar om det politiska engagemang som är kopplat till ålder. I korthet finner man ett mönster som visar att den aktive medborgaren i huvudsak är den medelålders medborgaren. Politiskt deltagande – mätt i föreningsaktivitet, partiaktivitet, valdeltagande och andra näraliggande former av politisk delaktighet – är generellt sett högre hos de äldre medborgarna än hos de yngre. De unga tycks alltså jämfört med andra åldersgrupper vara mindre benägna att engagera sig politiskt, åtminstone om vi tittar på de traditionella formerna för ett politiskt engagemang (jfr SOU 2000:1: 176–190; Jarlebro 1996).

Demokratirådets statsvetare konstaterar emellertid att det inte är så enkelt att man kan göra en tydlig uppdelning mellan ”unga” och ”gamla” former för politiskt deltagande, alltså partiaktivitet kontra protestaktivitet (jfr Barnes och Kaase 1979; Dalton 1998). Också manifestationer och protester är uttrycksformer som är vanligare hos medelålders än hos de unga. Det intressanta är att detta bristande formella deltagande inte nödvändigtvis är att betrakta som ett allvarligt demokratiskt problem i den bemärkelsen att det absolut skulle vara ett legitimitetsproblem för det politiska systemet: De yngre kännetecknas generellt sett av ett relativt lågt samhällsengagemang. De som är under 30 deltar ytterst sällan i partiaktiviteter och det är också relativt ovanligt med föreningsengagemang. I själva verket är det svårt att finna någon form för politisk delaktighet där de unga ligger över genomsnittet. Det enda undantaget är systemtilltro. De ungas utanförskap förefaller inte vara förenat med någon djup misstro mot systemet. Tvärtom anser de i väl så hög grad som de äldre att det politiska systemet är mottagligt för medborgarnas krav. Inte heller förefaller det vara något större fel på deras självtilltro. De unga har uppenbarligen andra bevekelsegrunder för att ställa sig utanför det organiserade politiska livet (Petersson et al. 1998: 85).

Det har kommit flera intressanta studier på en näraliggande tematik under senare år, men det behövs fortfarande mer forskning på området. Hur ser egentligen de unga på det demokratiska politiska systemet, och hur relaterar man denna syn till sitt eget, personliga engagemang i samhällsfrågor? (Se Ekman 2007; Eriksson 2006; Almgren 2006; Ekman och Todosijevic 2003; O’Toole 2003; Stolle och Hooghe 2002; Oscarsson 1998; Petersson et al. 1998: 114–116).

18

Politik, protest, populism.indd 18

10-07-07 09.01.16

1. Inledning

Ett annat stort projekt från det sena 1990-talet som är viktigt att ta upp i denna retrospektiva översikt av den svenska diskussionen om det förändrade politiska deltagandet är Demokratiutredningen, som analyserade den svenska folkstyrelsens villkor inför ett nytt millennium. Demokratiutredningen tillsattes av regeringen hösten 1997 och levererade sitt slutbetänkande En uthållig demokrati! Politik för folkstyret på 2000-talet (SOU 2000:1) i februari 2000. Utredningen gav under samma tidsperiod också ut en omfångsrik skriftserie med essäer, debattartiklar, seminarierapporter och forskarantologier.

De slutsatser om medborgarnas politiska engagemang och delaktighet som Demokratiutredningen presenterar i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati!

(SOU 2000:1) är i stort sett sådant som vi redan varit inne på. De svenska medborgarna engagerar sig allt mindre i partier, föreningar och ungdomsförbund. Faktum är att hela föreningslivet tycks ha gått in i en kris. Åren 1992–2000 försvann totalt en miljon aktiva föreningsmedlemmar i Sverige, vilket motsvarar en minskning från 52 till 44 procent av den vuxna befolkningen (Vogel et al. 2003a; 2003b; jfr figur 1.1). Vad det gäller föreningsaktivitet, valdeltagande, ja aktivt samhällsengagemang överhuvudtaget, är detta någonting som generellt sett är högre bland medelålders medborgare än ungdomar. Den kraftiga medlemsminskningen i föreningar som vi sett under 1990-talet har exempelvis gått hand i hand med en stark minskning av återväxten av just unga föreningsmedlemmar. Ser vi mer specifikt på det traditionella politiska deltagandet, kan vi observera samma mönster.

Mellan åren 1992 och 2000 lämnade runt en kvarts miljon medlemmar de politiska partierna, och under perioden 1970–1990 halverades medlemsantalet i de politiska ungdomsförbunden (jfr Gidlund och Möller 1999; SOU 2000:1).

Samtidigt visar undersökningar att unga medborgare idag inte är ointresserade av politik. En förklaring till denna paradox skulle kunna vara att konventionella deltagandeformer som partimedlemskap och valdeltagande är alltför grova mått på politiskt engagemang. Själva handlingen att avstå från att rösta i valen skulle också kunna tolkas som ett medvetet ställningstagande i sig. Vidare tycks unga medborgares icke-deltagande inte vara förenat med någon utbredd misstro mot det politiska systemet som sådant.

Vad man kan utläsa av allt detta är rimligtvis ett slags kritik av den representativa demokratins traditionella strukturer, det vill säga de politiska partierna och ungdomsförbunden. Dessa förmår kanske inte att kanalisera det politiska engagemang som finns hos många människor idag (Ekman och Todosijevic 2003; SOU 2000:1: 165–166, 176–190, 216–218; jfr Oscarsson 1998; 2002a; 2002b; 2002c; Unga medborgare 2003).

19

Politik, protest, populism.indd 19

10-07-07 09.01.17

1. Inledning

Fokus på medborgarnivån Vår retrospektiva översikt av de senaste 10–15 årens forskning om medborgare och samhällsengagemang ger oss alltså inga entydiga svar. Vi kan se att det finns visst fog för att tala om partiernas kris och kanske också om ett missnöje med formerna för det traditionella politiska deltagandet (jfr Amnå 2008: 61). Men vi behöver fortfarande mer kunskap om vad ett sådant missnöje kan få för konsekvenser för demokratin. Vi behöver också mer kunskap om hur alternativa former av politisk delaktighet kan se ut. Hur ska vi förstå ”politiskt deltagande” och hur hänger detta samman med ett mer allmänt ”samhällsengagemang”? I nästa kapitel i denna bok ska vi återvända till denna fråga.

Den samhällsvetenskapliga diskussionen om medborgarnas roll i demokratin har inte enbart handlat om partiernas och föreningslivets kris i de etablerade demokratierna. Medborgardimensionen har fått stort utrymme i åtminstone två andra växande forskningsfält på senare år: i demokratiseringslitteraturen samt inom forskningen om medborgarna och det europeiska integrationsprojektet. Vi ska i de följande avsnitten helt kortfattat beröra också dessa forskningsfält, och se på hur medborgarnivån har inkluderats i dessa sammanhang.

En likhet som kan noteras har att göra med synen på medborgarna som ett slags kritisk faktor (Niedermayer och Sinnott 1995). I demokratiseringslitteraturen understryks att medborgarnas stöd för demokratin har en avgörande betydelse för demokratins konsolidering (Diamond 1999). Inom forskningen om europeisk integration kan den allmänna opinionen på ett liknande sätt betraktas som den ram som anger det handlingsutrymme som EU-medlemsstaternas politiska ledare har (Dalton 2006; Sinnott 1995: 11). Man kan också vända på perspektivet, och fråga sig om den allmänna opinionen utgör ett hinder eller inte mot en fortsatt fördjupad europeisk integration.

Vi kommer också, efter diskussionen om demokratiseringsforskningen, att beröra en tematik som vi redan varit inne på, nämligen politikens presidentialisering. På många håll i Europa har medborgarnas förändrade politiska deltagande gått hand i hand med en personifiering av den högsta politiska makten. Också i rent parlamentariska system har personer snarare än partier kommit att utgöra fokus för politiken. I viss utsträckning kan detta uppfattas som en medveten strategi från eliternas sida, för att bemöta medborgarnas förändrade deltagande (jfr Poguntke och Webb 2007: 15–16).

Demokratins alternativ och problemet med korruption I forskningen om demokratiseringsprocesser har medborgarperspektivet fått ett allt större utrymme de senaste 20 åren (jfr Linde och Ekman 2006). Detta har varit särskilt märkbart i forskningen om demokratiseringen efter kommunismens fall i 20

Politik, protest, populism.indd 20

10-07-07 09.01.17

1. Inledning

Central- och Östeuropa, där forskare allt mer kommit att intressera sig för massattityder i sina analyser. Det har i sig inneburit en brytning med den tidigare ”transitionsforskningen”, som med utgångspunkt i bland annat demokratiseringsprocesserna i Sydeuropa och Latinamerika tenderade att fokusera framför allt på de formella politiska institutionerna och de politiska eliterna samt deras roll i transitions- och konsolideringsprocesserna. Den demokratiseringsforskning som bedrivits under 1990-talet och 2000-talet har inte uteslutande undersökt vilka konstitutionella eller institutionella arrangemang som kan tänkas vara mest lämpliga för en lyckad demokratisering i ett land. Istället har det alltså skett något av en renässans för studier av ”politisk kultur” (Almond och Verba 1963; 1980), det vill säga studier som fokuserar på hur medborgarna i de berörda länderna själva ser på demokratin, både som ett normativt ideal och ett praktiskt styrelseskick (se Linz och Stepan 1996; Rose, Mishler och Haerpfer 1998; Norris 1999; Diamond 1999; Linde 2004; Linde och Ekman 2003).

Opinionsundersökningar från 1990-talet och framåt har härvidlag visat på ett par oroande tendenser. Relativt många postkommunistiska medborgare uppfattar inte demokratin som det i alla lägen självklara valet, utan det finns för vissa samhällsskikt trovärdiga alternativ i form av expertstyre. Det finns också på sina håll en förhållandevis utbredd uppfattning om att det var bättre förr, innan demokratin infördes. Det finns vidare ett mycket utbrett missnöje med hur demokratin i praktiken fungerar (Linde 2004). De minst övertygade demokraterna finns framför allt i det post-sovjetiska området, där demokratin inte fått fotfäste på någon nivå (Linde 2004; Ekman och Linde 2005; 2009).

Ett slags missnöje med eller kritik mot demokratin kan även observeras i västra Europa och i de etablerade demokratierna världen över, vilket vi ska återkomma till i ett eget kapitel längre fram i denna antologi. Medborgare stöder visserligen demokratin som det principiellt bästa – eller minst dåliga – styrelseskicket, men en betydande andel medborgare är samtidigt beredda att åtminstone uttrycka stöd för alternativa styrelseskick.

De negativa utvärderingarna av demokratin hänger i många fall samman med en politisk kultur präglad av misstro och cynism. Väljare, inte minst i det postkommunistiska området, tror sig veta att alla politiker är korrupta och egentligen inte bryr sig om ”vanligt folk”. Anklagelser om korruption är därför tillhyggen som man skulle kunna förvänta sig att få se i den politiska debatten, i såväl gamla som nya demokratier, i varierande utsträckning. Exakt i vilken utsträckning sådana tillhyggen har använts i samband med valkampanjer är temat för ett annat av bokens kapitel.

21

Politik, protest, populism.indd 21

10-07-07 09.01.17

och i samma utsträckning som tidigare. Är det ett tecken på kris i den moderna demokratin?

De politiska partierna tappar ständigt medlemmar. Det talas om en politikens ”individualisering”. Samtidigt har den politiska misstron ökat – medborgarna är idag mer kritiska mot sina förtroendevalda än tidigare, och inte minst ifrågasätts EU. Banar allt detta väg för populism, höger- och vänsterradikalism, protestpartier och antidemokratiska strömningar? Finns det trovärdiga alternativ till den

politik, protest, populism

Medborgarna engagerar sig inte i politiken på samma sätt

representativa demokratin, såsom expertstyre eller starka ledare? förändrade villkor.

Bokens redaktörer är statsvetare, verksamma vid Södertörns högskola och Örebro universitet.

Best.nr 47-09045-7

Tryck.nr 47-09045-7-00

Politik, protest, populism - omslag.indd 1

Joakim Ekman Jonas Linde (red)

Den här boken handlar om dessa utmaningar, eller om politikens

Joakim Ekman Jonas Linde (red)

politik, protest, populism – deltagande på nya villkor

10-07-07 09.05.41