DANSFEBER SMITTAR
Anna Hansson
DANSFEBER SMITTAR
DANSFEBER SMITTAR av
Anna Hansson
Av Anna Hansson har tidigare utgivits: Dansfeber 2012 Wanted 2013
DANSFEBER SMITTAR Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Anna Hansson 2013 © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan, första tryckningen Tryckt av Inprint, Lettland 2013 ISBN: 978-91-87001-60-4
”To dance is to be out of yourself. Larger, more beautiful, more powerful.” – Agnes de Mille
1. Sommarlovet var slut, och det var inte en dag för tidigt. Men det var inte skolan jag längtade till när jag satt på balkongen med en isglass i handen och drömde om hösten. Det var förstås danslektionerna. Jag hade räknat ner dagarna ända sedan skolavslutningen, och nu var en lång sommar utan dans äntligen över. Det kanske inte är så konstigt, att jag tillbringade mina lediga veckor med att längta efter att höstterminen skulle börja, om man tänker på att jag knappt såg röken av mina kompisar, eller min kille Jesper, på hela sommaren. Jesper var på fotbollsträningar, fotbollsmatcher, fotbollsläger och fotbollscuper. Och mina kompisar var på semester efter semester efter semester. Den enda veckan alla var hemma var den veckan jag och mamma och pappa åkte till Norge och fiskade. Det regnade in i stugan vi hyrde, mina 9
gummistövlar hade blivit för små och tryckte ihop tårna, och vi fick inte ett enda napp på sju dagar. Så nog var jag glad över att sommarlovet äntligen var slut. Jag hade valt kläder länge, innan jag gick hemifrån den där underbara första skoldagen. Det blev en blommig tröja med halvlånga ärmar och svarta shorts. Mitt långa, bruna hår var uppsatt i en hästsvans. Egentligen hade jag tänkt göra en inbakad fläta, men jag åt frukost alldeles för länge för att hinna med några avancerade frisyrer. Jag åt kalla våfflor med jordnötssmör och skinka, ännu en lyckad smakkombination uppfunnen av mig. Och ännu en smakkombination som nog inte uppskattas av någon annan. Mina kompisar säger alltid, att jag har konstig smak när det gäller mat, men själv tycker jag förstås tvärtom. Våfflorna smakade i alla fall så gott att jag bara måste ta en till, och sen en till, och sen en till ... Och god mat går ju nästan alltid före fint hår. Om man skulle fråga min pappa så skulle han också säga att god mat alltid går före fint hår, för 10
han har inget. Det lilla han har är i alla fall för kort för att kunna räknas som hår. Han påstår, att han har den frisyren för att det är modernt, men alla vet att han försöker dölja att han börjar bli tunnhårig. Han försöker dölja att han börjar bli gammal också genom att ha på sig kläder som egentligen är gjorda för personer som är mycket yngre än han. Väldigt mycket yngre än han. Mamma tycker att han gullig, när han svansar runt i likadana kläder som mina kompisar, men jag tycker bara, att han är pinsam och töntig. Tröjor med skojiga tryck är inte lämpligt för gubbar. Jag har försökt förklara det för pappa flera miljoner gånger, men han verkar bara slå det där berömda dövörat till. När jag kom till skolan, stod Elin och Liza och väntade på mig vid skåpen. De slängde sig runt halsen på mig. – Jag har saknat dig så mycket, Maja! sa Elin. – Jag med, sa Liza. – Jag har saknat er också, sa jag. Och dansen förstås. – Ja, vilken tur att den börjar igen idag, sa Liza. Jag höll med. Jag skulle inte ha klarat av att 11
vänta en enda dag till på att få dansa. Den här terminen skulle vi dessutom få träna två dagar i veckan istället för en. Måndagar och torsdagar, veckans nya favoritdagar. Nu skulle vi säkert hinna lära oss dubbelt så många danser som förra terminen – och bli dubbelt så bra. Jag såg fram emot att få träffa Britta två gånger i veckan också. Ibland brukar jag tänka på hur det var, när vi inte ens ville gå till dansskolan, när vi fått reda på att vi skulle få en ny danslärare. Vi var helt säkra på att hon skulle vara en gammal tant, som bara kunde dansa vals, foxtrot och linedance. Men vi gick dit ändå. Vi var alldeles för nyfikna för att kunna låta bli. Och så visade det sig att Britta var alldeles lagom gammal och kanske en av världens bästa danslärare. Jag var lite nervös inför höstens första danslektion, för Britta hade skickat ett brev hem till alla och bett att vi skulle ta med tights, linne och benvärmare. Det var dags att prova något nytt, skrev hon, men hon skrev inte vad. Hela dagen gick jag och tittade på klockan och bara väntade på att tiden skulle gå. Som tur var 12
kändes det som om lektionerna gick snabbare än vanligt. Det var egentligen inte ens mycket till lektioner. Lärarna var alltid lite trögstartade efter sommarlovet. Den sista lektionen vi hade var med Börje, som hade gjort en tipsrunda om sin semester. Hur skulle vi kunna veta var han hade tältat, vilken film han hade sett fjorton gånger, och var han hade ätit den godaste pizzan? Lite sorgligt var det dessutom att få veta, att han hade semestrat utan något annat sällskap än sin hamster Berit. Och ännu sorgligare var det att stackarna, som vann tipsrundan, fick marsipangodis som pris. Nog för att jag tycker om det mesta i mat- och godisväg, men marspian? Där går gränsen till och med för mig. När lektionen var slut, gick vi som alltid till vårt favoritcafé, Café Kanelbullen, för att köpa något att äta innan dansen. Millan och Julia satt redan där, när vi kom dit. – Fick ni sluta tidigt som vanligt? frågade Elin. – En kvart bara, sa Julia och lyfte ner sin väska från stolen så att Elin kunde sätta sig. Jag gick fram till disken för att beställa och hade 13
sett fram emot en Majas mega-macka, godast på menyn och döpt efter mig. – Nä du, den har jag tagit bort, sa Rolf. Jag kan inte bara förnya inredningen. Jag måste förnya menyn också. Jag såg mig omkring. Det såg ut precis som det alltid har gjort. Svart- och vitrutigt golv, svarta bord med rosa stolar och rosa sammetsgardiner, som var dragna till sidan med stora tofsar. – Du har ju inte förnyat nånting alls. Det ser ut precis som det gjorde innan sommarlovet. Rolf såg förnärmad ut. – Nya plastblommor i fönstren, sa han och pekade på en av de gröna växterna. Och nya dukar på borden. – Jaha, sa jag. Ja, har du gjort så stora förändringar så förstår jag, att du måste göra något åt menyn också. Vad hade du tänkt erbjuda istället för en succé som Majas mega-macka? – Jag är öppen för förslag. Vad tycker du? Jag funderade. – Jag har det! sa jag efter en liten stund. Pajsallad. Skinksallad med blåbärspaj i. – Salladsdressing eller vaniljsås på? frågade Rolf och lyfte upp en flaska i varje hand. 14
– Vaniljsås så klart, sa jag bestämt. Allt blir ju godare med vaniljsås på. Men det var inte helt sant kom jag på medan jag väntade. Jag vet en sak som inte blir godare med vaniljsås på, och det är filmjölk. Det smakar till och med värre med vaniljsås på än vad det gör utan. Jag rös bara av att tänka på hur det smakade. När jag satte mig vid bordet, tittade de andra på min tallrik och bara skakade på huvudet. Men jag tyckte allt att de såg lite nyfikna ut. Jag provsmakade och gjorde tummen upp till Rolf, som genast skrev upp rätten på menyn. Majas paj-sallad. Den andra rätten i världshistorien som blivit uppkallad efter mig, men förhoppningsvis inte den sista. – Hur mår Pipen, Millan? frågade Liza. – Han mår bra, svarade Millan. Jag har lärt honom att gå i koppel, så vi har varit ute på jättemånga promenader i sommar. Nu håller jag på att försöka lära honom att sitta fint och rulla runt. – Du förstår, att han är en katt, va? Inte en hund? frågade Liza oroligt. – Ja, det är väl klart, sa Millan. Om han hade 15
varit en hund skulle jag ha försökt lära honom att skälla Bjällerklang istället. Vi skrattade åt Millan. Hon är helt enkelt besatt av julen. – Berätta för oss om Gotland, uppmanade Julia henne. Millan berättade om hur hon och hennes mamma hade åkt till Gotland på sommarlovet och bott i husvagn. Millan hade haft med sig en liten ryggsäck med kläder till sig och Pipen och en stor resväska full med julpynt. Det första hon hade gjort, när de kom fram, var att pynta hela husvagnen. Hon hade haft med sig ljusslingor i mängder, långa ljusslingor, ljusslingor som krävde mycket el. Så mycket el att det blev strömavbrott på hela campingen. – Men det var mysigt med värmeljus också, försäkrade hon och började leta efter något i ryggsäcken. Efter en liten stund drog hon glatt fram en fotobok och la på bordet. Sommarjul på Gotland stod det på framsidan ovanför en bild på Pipen iklädd tomteluva och en röd rock. – Men Millan, kom du ihåg att ta med dig den här? frågade Liza. 16
– Nej, inte direkt, men jag glömde lägga ur den igår, och det är ju ungefär samma sak. Liza skrattade. – Då blev jag alltså imponerad i onödan, sa hon. Millan bläddrade i fotoboken och berättade om alla bilder. Det var mest bilder på Pipen och julpynten, men också en bild som var helt svart. – Och det här är när det precis har blivit strömavbrott, förklarade hon stolt. – Kommer inte Lina och Martina snart? frågade jag med munnen full av paj-sallad, när vi hade tittat igenom fotoboken flera gånger. – Jag vet inte, sa Julia. Jag har faktiskt inte sett dom idag. – Inte jag heller, sa Millan. Men om jag känner dom där två rätt så har dom väl hittat några killar att prata med. Dom kommer säkert snart. Lina och Martina är ungefär lika besatta av killar som Millan är av julen. De har alltid sin killradar på. Finns det killar inom 100 meters avstånd, då känner de av det och skyndar sig dit direkt. – Nä, sa Liza, när vi väntat en lång stund. Nu kan vi inte sitta här längre. Då kommer vi att komma försent. 17
Vi gick till dansen utan Lina och Martina. Vi försökte titta efter dem på vägen dit, men såg inte röken av dem. – Men var sjutton har min vattenflaska tagit vägen? sa Millan bekymrat och tömde ut innehållet i sin väska på golvet i omklädningsrummet. Millan är den slarvigaste jag vet. Hon lyckas alltid glömma något. En vacker dag kommer hon väl att glömma sig själv någonstans, och sedan glömma var hon har glömt sig. – Det kanske var den som stod på skohyllan? föreslog Liza. Millan sprang iväg för att undersöka saken och kom strax tillbaka med en knallgrön flaska i handen. – Jag måste ha glömt den här i våras, sa hon glatt och fyllde den med vatten. Jag kastade en snabb blick på de andra innan jag såg på mig själv i spegeln. Alla såg lite nervösa ut. Nästan alla var klädda enligt Brittas instruktioner i tights, linne och benvärmare. Millan hade tydligen läst brevet slarvigt och missförstått allt. Hon hade klämt in sig i ett tight linne som hade varit för litet i flera år. Till det hade hon ett par 18
ganska stora joggingbyxor som hon hade knölat ner i benvärmarna. Hon såg, sagt på ett fint sätt, inte riktigt klok ut. Jag misstänkte att det inte skulle vara så lätt att dansa i de där kläderna heller. – Är ni redo? frågade jag och nickade mot dörren. – Nästan, sa Millan. Jag har lite svårt att andas bara. Hon försökte dra lite i linnet för att töja ut det. Det gick inte så bra. – Men för sjutton, sa Julia. Sätt på dig tröjan du hade i skolan idag bara. Så Millan tog av sig linnet och satte på sig tröjan hon hade haft i skolan istället. Det var en rosa tröja med ett vitt får på. Hon hade köpt den på Gotland. Hon såg fortfarande inte riktigt klok ut, men nu kunde hon i alla fall röra på sig. – Välkomna tillbaka efter lovet, sa Britta, när vi kom in i danssalen. Jag har saknat er! Millan sprang fram till henne och gav henne en kram. – Vi har saknat dig också, sa hon. I alla fall jag. 19
2. – Men vad är det här nu då? Vad få ni är idag, sa Britta, när hon och Millan kramats färdigt. Var är Lina och Martina? – Ingen aning, svarade jag. Dom dök aldrig upp på Café Kanelbullen heller, och vi brukar alltid träffas där innan vi går hit. – Vad konstigt, sa Britta. Men vi får se till att vi som är här idag tar i lite extra istället. Det lovade vi att vi skulle göra. – Ni kanske undrar, vad det är jag har hittat på, eftersom jag har bett er att klä er så här? Britta snurrade runt ett varv. Hon var klädd precis likadant som vi. Eller ja, som de flesta av oss. Britta fick syn på Millans kläder och såg väldigt förvånad ut. – Men vad har du på dig egentligen? Fick du inte mitt brev? 20
– Inga dromedarer! – Inga dromedarer? Vad ska det betyda? frågade Britta. – Det är ungefär samma sak som inga kommentarer, förklarade Millan. Britta sa att det är det då rakt inte. – Nej, inte just nu kanske. Men det kommer att bli i framtiden, när tillräckligt många har hört mig säga det och börjat säga det själva. Britta suckade och frågade ännu en gång om det var för att Millan inte hade fått brevet hon inte hade rätt kläder på sig. – Det är en lång historia, och det är inte ens en spökhistoria, så jag är inte sugen på att berätta den, sa Millan. Jag tycker att vi dansar istället. Britta skrattade. – Alldeles strax, sa hon. Jo, ni förstår, jag har varit på danskurs i London i sommar och fått en massa inspiration. Så nu ska vi dansa jazz! – Jazz? Vi tittade på varandra. – Från hörnet! ropade Britta och klappade två gånger i händerna. Diagonalt över golvet tränade vi sparkar, hopp och snurrar. 21
Snurrarna hade jag inte så stora problem med, men hoppen var svåra och jobbiga. – Nu blir det styrketräning! ropade sedan Britta entusiastiskt och slängde sig ner på rygg. Hon började göra situps och räknade högt, men det dröjde inte länge förrän hon såg att ingen av oss hängde med. Vi orkade helt enkelt inte. Vi låg helt utslagna på golvet och flåsade. – Men hur är det med er egentligen? frågade Britta och hoppade snabbt upp från golvet. – Inte så bra, svarade jag. Inte så bra alls. Millan sträckte ut armen för att ta sin vattenflaska men nådde inte ända fram. – Britta, sa hon ansträngt. Kan du ge mig min vattenflaska? Britta sköt fram vattenflaskan några centimeter med foten, så att Millan kunde nå den. – Rätta mig om jag har fel, sa Britta. Men jag tror inte att ni höll löftet, som ni gav mig i våras. Julia skakade på huvudet. – Förlåt, Britta! sa hon. Förlåt! Vi hade tränat så mycket i våras. Vi var i riktigt bra form och orkade dansa nästan hur länge som helst. Vi lovade Britta, att vi skulle hålla igång 22
under sommaren, att vi skulle träna en massa. Springa, simma, promenera, spela tennis, röra på oss så mycket som möjligt helt enkelt. Och det löftet bröt vi, allihop, och det rejält. – Jag tränade lite, lite grann, sa Millan och visade med tummen och pekfingret hur lite hon hade tränat. – Jag viftade lite på tårna när jag låg i hängmattan och läste böcker, sa Liza. Och så gick jag faktiskt på promenad med Ronny flera gånger, och det är mycket träning, för han drar åt fel håll hela tiden. Britta såg förvånad ut. – Gick du på promenad med Ronny? Liza nickade. – Majas pappa? – Nej, inte Majas pappa! skrattade Liza. En annan Ronny. Min mormors jättehund. Britta andades ut. Och jag också. Jag såg framför mig hur det skulle ha sett ut om Liza hade gått på promenad med min pappa i koppel, och det var ingen vacker syn. Själv hade jag tänkt träna. Jag hade tänkt följa med pappa ut och springa flera gånger. Jag gjorde 23
det kanske aldrig, men är det inte tanken som räknas? Jag har hört det så ofta, att jag börjar tro på det, nämligen. Britta var i alla fall besviken på oss. Nu måste vi börja på nytt igen, påstod hon. Så farligt var det väl ändå inte, tyckte vi. Men vi lovade henne, att vi skulle hålla igång till nästa danslektion, så att vi inte skulle kollapsa efter en halvtimme då också. – Jag som hade förberett så bra övningar, beklagade sig Britta, innan vi gick till omklädningsrummet för att duscha och byta om. Hon slog på musiken och började dansa själv, och det var inte någon lugn dans direkt. Hon hoppade upp och ner på golvet, som om hon vore helt galen, och sparkade och snurrade och slängde med håret. Jag blev trött bara av att titta på henne. – Åh nej, inte igen, sa Millan och satte sig ner på golvet och hängde med huvudet. – Vad har du glömt den här gången? frågade Julia. Millan svarade inte. – Handduken? frågade Liza. – Rena strumpor? frågade Elin. 24
– Schampo? frågade jag. – Ja, ja och ja, suckade Millan och tog upp en burk pepparkakor ur väskan. Hon tog en kaka och bjöd sedan runt burken till oss andra, men vi tackade nej. – Menar du alltså, att du har glömt handduk, rena strumpor och schampo, men att du har lyckats få med dig en burk pepparkakor? frågade Julia henne. – Jag har alltid pepparkakor i väskan, sa Millan. Det gäller att vara förberedd. Man vet aldrig, när man blir sugen på lite julstämning. – Det är ganska bra, om man är förberedd på att man ska duscha också, sa Julia och gav henne en handduk och en schampoflaska. – Inga strumpor? frågade Millan. När Julia inte svarade utan bara blängde på henne, skuttade Millan snabbt in i duschen och sa, att hon fick väl gå barfota hem då, och det gjorde hon också. – Du måste ju inte gå barfota, sa jag till henne. Du kan ha på dig skorna, även om du inte har några strumpor. Men det kunde hon inte, påstod hon. Istället 25
envisades hon med att bära skorna i handen och säga aj, aj, aj varje gång hon klev på en sten, ett barr, en kvist eller något annat vasst. – Har du haft en bra sommar? frågade jag henne. – Ja, jättebra. Gotland har du ju redan hört om, och så köpte jag en massa nytt julpynt på rea. Det är helt otroligt vad billigt det är med sånt på sommaren. – Men vad ska du med allt julpynt till? Du får ju inte plats med en enda grej till i ditt rum. – Jag vet, men jag tänkte att vi kanske kunde använda det på någon dansföreställning, sa Millan hoppfullt. – Ja, kanske det, sa jag. Egentligen hade jag velat säga att hon nog inte skulle hoppas för mycket, men jag ville inte göra henne ledsen. – Har du haft en bra sommar då? frågade Millan sedan. – Nja, jag har mest väntat på att lovet skulle ta slut. Det var ju ingen dans, och alla jag känner var på semester. Men jag har blivit väldigt bra på att baka i alla fall. – Pepparkakor? frågade Millan hoppfullt. 26
Jag skakade på huvudet. – Lussebullar? Jag skakade på huvudet igen. – Muffins och kladdkakor. Millan ryckte på axlarna och sa, att det inte var så illa det heller, innan hon svängde av till höger och genade över lekparken. I Norge hörde jag en spökhistoria som jag tror att Millan skulle tycka om, och precis när jag såg henne försvinna bakom rutschkanan kom jag på att jag hade tänkt berätta den för henne. Millan älskar spökhistorier och berättade ofta sådana. Oftast var det någon av hennes gamla släktingar som historien handlade om, och oftast var det ingen som trodde på henne, även om hon alltid hävdade att det var sanna historier. Min spökhistoria handlar om ett norskt spöke som tyckte mycket om godis. På lördagsnätterna flög han runt och inspekterade barnens godispåsar, och om det var någon som inte hade ätit upp allt, då valde han ut den godaste godisen och la istället dit en tand. Varje gång han drog ut en tand ur munnen växte det ut en ny, så han kunde flyga runt varje 27
natt för evigt och leta godis. Det är därför norska barn alltid försöker äta upp allt godis i påsen, innan de lägger sig, så att det inte ska ligga en tand där morgonen efter. Jag rös lite, när jag tänkte på spöket och skyndade mig hem.
28
3. – Varför var ni inte på dansen igår? frågade Liza, när vi hade satt oss ner bredvid Lina och Martina i matsalen på lunchen. Lunchen bestod av torra potatisbullar, som inte ens en deciliter ketchup lyckades pigga upp. Jag funderade på om det kanske skulle ha passat bättre med vaniljsås till, men någon sådan verkade mattanterna inte ha att bjuda på. – Vi har slutat dansa, sa Lina, och ryckte på axlarna. – Vaddå, slutat dansa? frågade Julia upprört. Man kan väl inte bara sluta dansa? Lina och Martina tittade på varandra. – Det är töntigt med dans, sa Lina. – Töntigt är vad det är, sa Martina. Jag höll på att sätta potatisbullarna i halsen. Vi hade ju dansat tillsammans i flera år! Hur kunde de helt plötsligt ha bestämt sig för att sluta? 29
Maja har längtat hela sommarlovet efter att danslektionerna ska börja igen. Nästan alla hennes kompisar har också sett fram emot det. Men inte Lina och Martina, de har bestämt sig för att sluta dansa och börja rida istället. Kan Maja övertala sin kille och hans fotbollslag att börja dansa? Skulle det få Lina och Martina att ändra sig? Spökar det fortfarande på teatern? Och hur svårt kan det egentligen vara att sätta upp en musikal? ISBN 978-91-87001-60-4
132 www.idusforlag.se
9 789187 001604