9789173433525

ba r ba r a h e n dr ick s

Min rรถst

Leopard fรถrlag Stockholm 2012

121707 Min rost ORIG.indd 3 LEOPARD_HENDRICKS_MIN_ROST_sattmall_m_bakvagn_ny.indd 3

2012-06-25 2012-06-08 12.13 10:57

Innehåll Förord Barndom En rättskämpe föds De första åren på universitetet Aspen New York Debut Orkesterns giganter Min familj Min musikaliska familj Bakom kulisserna Film Arte Verum Möten Mänskliga rättigheter Fortsättning Tack Ett liv och sextio års historia Diskografi Bildförteckning

121707 Min rost ORIG.indd 6

7 9 27 82 100 118 174 210 248 288 328 340 360 377 406 474 477 478 488 499

2012-06-25 12.13

Barndom kapitel 1

Alla människor är födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter.

De har förlänats förnuft och samvete och bör handla mot varandra i broderskapets anda.

Ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter Jag lärde mig att mod inte var detsamma som avsaknad av fruktan utan segern över den. Den modige är inte den som inte känner rädsla utan den som besegrar den.

Nelson Mandela

Det år jag föddes, 1948, var Tage Erlander statsminister och en era präglad av sociala reformer inleddes i Sverige. Detta år inträffade två händelser som skulle visa sig få stor betydelse för inriktningen av mitt liv: FN:s generalförsamling utfärdade den universella förklaringen om mänskliga rättigheter, och den tyske kompositören ­R ichard Strauss fullbordade den sista sången »September« i sitt sista mästerverk Vier letzte Lieder. Trettio år senare blev denna sångcykel en av hörnstenarna i min repertoar.

Min röst hördes för första gången den 20 november i Stephens i Arkansas av min mamma och mina morföräldrar John och Tumaie Graham. Varken mina morföräldrar, farföräldrar eller föräldrar hade någonsin hört talas om Richard Strauss och inte heller om förklaringen om mänskliga rättigheter, men Jim Crow* kände de till, de * Jim Crow var en nedsättande benämning på en svart person. De så kallade Jim Crowlagarna instiftades i slutet av 1870-talet och förbjöd svarta människor att vistas med vita på allmänna transportmedel, teatrar, skolor m.m.

9

121707 Min rost ORIG.indd 9

2012-06-25 12.13

lagar som gällde i Arkansas och föreskrev rassegregering, Amerikas apartheid. De lagarna stod i direkt strid med förklaringen om mänskliga rättigheter. »Det måste ha varit någon gång efter fyra på eftermiddagen«, sade mamma när jag frågade exakt när jag kom till världen. Mamma mindes att jag föddes kort innan pappa kom hem från arbetet vid fem­ tiden. Jag föddes på mina morföräldrars gård. Uppgifterna i mitt födelsebevis byggde på ett intyg som morfar Johnny och mina föräldrar hade undertecknat med datum och plats men inte klockslag. De där första skriken avslöjade säkert inget om hur jag längre fram skulle använda min röst, som ett instrument i konstens och rättvisans tjänst.

Dessa första ljud trängde ut genom väggarna i den enkla stugan och svävade fritt över landskapet.

När jag senare i livet började arbeta med flyktingfrågor för UNHCR och fick klart för mig hur begreppet flykting definierades, insåg jag att jag i allt väsentligt hade fötts som en flykting i mitt eget land. Att jag var född på amerikansk mark räckte inte för att ge mig, a negro, som det hette då, de rättigheter och förpliktelser som tillfaller amerikanska medborgare. Vår författning börjar med orden »Vi, folket«, och dessa ord skulle jag senare komma att värdera högt. De tio första tilläggen utgör den »rättighetsförklaring« som rati­ficerades 250 år före förklaringen om de mänskliga rättigheterna i San Francisco. I november 1948 hade jag trots det inte samma skydd av lagen och inte heller samma okränkbara rättigheter som var självskrivna för alla vita barn födda på samma dag och på samma plats.

Mina föräldrar och deras föräldrar pratade aldrig med mig om att min existens inte var lika mycket värd som vita barns i Arkansas och att lagen inte var tänkt att fullt ut omfatta den medborgare som jag skulle bli längre fram. Så långt tillbaka jag kan minnas fanns det något som kändes vagt hotfullt och som jag inte kunde sätta ord på. Nu vet jag att det var rädsla. Det var som om ett stort, olycksbådande 10

121707 Min rost ORIG.indd 10

2012-06-25 12.13

moln hängde över oss, än kompakt, än genomskinligt så att det inte helt och hållet hindrade ljuset från att tränga igenom men ändå alltid fanns i själva luften vi andades. Den avspeglades i de vuxnas ansikten och fick näring av deras laddade samtal när de trodde att vi barn inte hörde på. Jag ville veta mer när de berättade om saker som var alltför hemska för att sägas högt, om det jag inte kunde uppfånga i viskningarna och som bara kom fram i de menande blickarna. Jag anade deras skam över sin egen hjälplöshet i tonfallen när de berättade historier som började med »Har du hört vad som hände stackars den och dens pojke?« Rösterna sjönk så att vi barn fick pussla ihop resten med ledning av de brottstycken av samtalet som vi lyckades snappa upp när rösterna steg igen av indignation och vrede för att ebba ut i fruktan och smärta.

Denna ständigt närvarande rädsla sipprade in i vår dagliga tillvaro, in i alla skrymslen och vrår med fukt och kyla. Rädslan lade sig i maggropen på mig, tung och oåtkomlig. När den lämnade oss i fred en stund fanns ändå lite fuktiga rester kvar som klistrade sig fast någonstans över oss så att vi kunde ana den i ögonvrån som något från en annan värld, och vi insåg att vi aldrig slapp ifrån den. Det fanns alltid en historia, ett ord eller en blick som kallade tillbaka rädslan på ett ögonblick. Den tilltog i styrka när vi blev äldre, men lyckligtvis fick den inget riktigt fäste i mig när jag var liten och mest levde i nuet.

Trots det fick jag tidigt lära mig att hantera den. Jag har ägnat hela mitt liv åt att konfrontera och försöka bemästra denna ur-rädsla. Att leva utan fruktan är verklig frihet.

Stephens var en liten by i Quachita County som i dag har drygt tusen invånare. Den ligger i countyts sydvästra hörn nära Louisiana.

Arkansas gränsar i öster till Mississippi och Tennessee, i väster till Oklahoma och Texas, i norr till Missouri och i söder till Louisiana.

Jag har inget minne av att det fanns något annat i Stephens än en bensinstation och en handelsbod, som sålde allt från mjöl till jordbruksmaskiner.

11

121707 Min rost ORIG.indd 11

2012-06-25 12.13

Tills jag var åtta år bodde jag i småstäder på landsbygden där de allra flesta invånarna, både svarta och vita, var mycket fattiga och outbildade. Så var det i hela delstaten Arkansas. Staten brukade hamna i botten, som nummer 49 av landets då 50 delstater, ett snäpp över Missi­ssippi. »Thank God for Mississippi«, sade vi. Jag visste inte att mina föräldrar hade knappt med pengar eller att vi ansågs vara »fattiga«. Jag har alltid varit en fri ande och för det mesta höll jag till i min egen rika och omväxlande värld utomhus, i naturen, där jag sprang omkring och gjorde upptäckter och lät min fantasi löpa så fort benen bar mig. Jag öppnade mig för naturen medan jag strövade under den ständigt skiftande himlen, klättrade i träd och talade med alla varelser i mitt verkliga och inbillade rike där jag var drottning. Jag brydde mig inte om molnet. Barn har en otrolig, av naturen given förmåga att hålla humöret uppe under de allra svåraste förhållanden.

Det var härligt att vara på mormor och morfars lilla gård och jag är stolt över att jag föddes där. Mina föräldrar bodde i staden Magnolia några kilometer från gränsen till Louisiana och inte långt från Emerson där pappa hade vuxit upp och där hans föräldrar Maggie och Coleman Hendricks bodde kvar. Jag vet inte om mamma hade någon speciell anledning att låta mig födas hemma hos sina föräldrar, men jag är glad att jag kom till världen i min underbara mormor ­Tumaies närvaro. Hon hade själv fött sexton barn och Della Mae, min mamma, var äldst.

Morfar var barnbarn till slavar och till hälften choctowindian.

Choctowstammen kom ursprungligen från Alabama, Mississippi, Florida och från områdena kring floden Mississippi i Louisiana.

Några gifte sig med frigivna slavar. Mormor hade också indianskt påbrå, och hennes och morfars indianska förfäder kom antagligen från Louisiana.

Jag såg alltid fram emot att hälsa på hos dem och jag brukade gå in i ladugården och klättra upp på höloftet där jag låg och dagdrömde.

Jag brukade sätta mig i vagnen som stod där, dra i inbillade tyglar 12

121707 Min rost ORIG.indd 12

2012-06-25 12.13

och låtsas styra hästarna, smacka och ropa Ptroo! Jag försökte göra precis som morfar när jag åkte med honom i vagnen dragen av hans båda lunkande hästar. Han var snäll och lågmäld, jag hörde honom aldrig höja rösten mot sina djur eller mot oss och han tog alltid hand om mormor, som så länge jag kunde minnas var sjuk och nästan alltid sängbunden tills hon dog när jag var åtta år. Jag vet inte vilken sjukdom hon led av men jag kan föreställa mig att hon var utsliten efter sexton graviditeter och förlossningar. Jag har inga foton från gården eller av mina morföräldrar – en kamera var en alltför dyrbar lyx för oss – men jag har vackra och varma minnen av mina vistelser där som är genomsyrade av ljud från djuren, naturen runt omkring och dofter, särskilt de läckra dofterna av mat som svävade ut från köket. Jag minns hur varmt det var på sensommardagarna och att man såg hettan och vågorna av luftfuktighet som böljade i luften. När vi hälsade på till jul var det mycket kallare, men det snöade aldrig. Jag tyckte att julen på gården var något alldeles särskilt. Många morbröder och mostrar och kusiner kom och firade kring det dignande middags­ bordet. Alla hade sin specialitet med sig och vi åt dem tillsammans med rätterna som var lagade på vad morfars jordbruk gav. Bordet var fullt av hemodlade frukter och grönsaker som hade konserverats på hösten, stekt kyckling och skinka, och till frukost fick vi bacon och korv med varmt bröd och sås eller majsbröd som mamma bakade och som vi också brukade avrunda måltiderna med. Jag glömmer aldrig dessa måltider och samvaron kring matbordet. Jag var särskilt stolt över att ha hjälpt till att kärna smöret som smälte på brödet, så gott att det vattnades i munnen. Nu för tiden får doften av färsk frukt, särskilt apelsiner, och skålar med nötter mig att tänka på julen för vi hade inte sådana dyrbarheter vid andra tider på året. Morfar sålde inga grödor. Det lilla jorden gav räckte nätt och jämnt till husbehov under året.

Mormor satt med vid matbordet vid de sällsynta tillfällen då hon orkade stiga ur sängen. Jag tyckte mycket om henne och såg till att 13

121707 Min rost ORIG.indd 13

2012-06-25 12.13

vara hos henne en liten stund när jag hade hämtat något åt henne.

Hon var godheten och sinneslugnet självt där hon satt lutad mot kuddarna i sängen. Hon hade det gråsprängda håret, mer vitt än svart, i en krans på hjässan på indianskt vis, och jag tyckte att hon såg ut som en drottning med en flätad krona. Efter hennes död upphörde familje­sammankomsterna. Morfar visste inte att det fanns olja på hans ägor och han sålde gården långt under marknadsvärdet, husen revs och det blev ett oljefält där de hade stått. Efter några år träffade han en underbar kvinna, som var småskollärare som mamma, och gifte sig med henne. Hon hette Ethel, och mamma och alla vi andra kallade henne alltid miss Ethel.

Jag var mycket förtjust i miss Ethel. Hon var lång och hade stolt hållning, talade väl och var kultiverad. Och hon bakade det bästa majsbröd jag någonsin har smakat. Tyvärr var mammas syskon inte lika välkomnande och toleranta till sin fars nya hustru och accepterade henne aldrig. Vi besökte alltid morfar och miss Ethel när vi var på väg till Emerson för att hälsa på farfar och farmor men mindre ofta än tidigare, och jag saknade gården mycket eftersom det inte fanns så mycket att göra i deras nya hem. När morfar Johnny hade dött fortsatte jag att träffa miss Ethel då och då och efter att jag hade börjat på college skrev vi regelbundet till varandra. Hon var mycket stolt över mig och hennes intresse var ett stort stöd för mig.

Maggie och Clayton Hendricks var också fattiga bönder som bodde i ett vitt trähus utanför Emerson alldeles intill gränsen till Louisiana.

Farmor Maggie var mycket auktoritär och mor till elva barn, och min far Malvin var äldst. Hennes nästan vita hud och raka hår var en skarp kontrast till mormor Tumaies kopparbruna hy. Den kyligare atmosfär som jag mötte hos pappas sida av släkten var ytterligare en kontrast till värmen kring mormor. Pappas många syskon och deras familjer besökte ofta sina föräldrar och jag träffade många kusiner som kom så långt bortifrån som Colorado men även från Louisiana i närheten. Under mina första tio, tolv år kom vi till den årliga familje­sammankomsten i 14

121707 Min rost ORIG.indd 14

2012-06-25 12.13

augusti och till »väckelsen« i kyrkan där pappa, som hade vuxit upp i byn, ofta var inbjuden som veckans gäst­predikant.

Under väckelseveckan ägnades hela dagar åt böner och predikningar, vittnesbörd och åkallan av den heliga Anden. Kyrkan låg i skogen, och de enda andra byggnaderna var två utedass, ett för kvinnor och ett för män. Dessa väckelsemöten gjorde djupt intryck på mig. Bilar och pickuper kom fullastade med människor som var ivriga att träffa varandra och höra senaste nytt om dem som bodde långt bort. Det var alltid otroligt varmt i augusti och vi rullade ner alla fönstren på vår svarta Ford för att få lite svalka av fartvinden. Vi kom i våra finaste söndagskläder och hattar, täckta med ett tunt lager damm som hade blåst in från grusvägarna. Alla hälsade glatt och entusiastiskt på varandra. Föräldrarna samlade ihop barnen som redan sprang omkring och lekte utanför och vi gick lydigt bakom dem in i den lilla vita kyrkan som jag tyckte var som en katedral. Så fort vi hade satt oss ner fylldes kyrkan av ljudet från solfjädrarna av papp, med reklamtryck på från ortens begravningsbyrå. De svängde och svischade i takt med sången och bönerna. Alla erbjöds en solfjäder men det var bara kvinnorna och några äldre män som använde dem. Viftandet ingick i ritualen och hjälpte oss alla att stå ut med den kvävande hettan och luftfuktigheten i den fullpackade kyrkan.

Solfjädrarna var också bra att ta till när några av kvinnorna överväldigades av sina känslor och av glöden i predikan. Ibland började de ropa och gråta eller springa fram och tillbaka i gångarna, och det behövdes flera starka män som fick gripa in och lugna dem.

Männen gav sällan luft åt sina känslor lika ohämmat, det förekom men det var ovanligt. Det var antagligen inte accepterat. Man kunde alltid räkna med att några kvinnor skulle släppa loss sina demoner och bedrövelser på det sättet under varje gudstjänst. När jag var nio, tio år ungefär, satt vi barn och väntade ivrigt på dessa ögonblick, men vi undvek att sitta för nära för att inte bli träffade av någon kring­ flygande handväska.

15

121707 Min rost ORIG.indd 15

2012-06-25 12.13

Vi fick behärska oss, för om vi ertappades med att skratta ­eller driva med dessa fromma själar kunde vi räkna med ett strängt straff när vi kom hem. I sin självbiografiska bok Jag vet varför bur­fågeln sjunger beskriver Maya Angelou en liknande scen så livfullt att jag skrattade så att jag grät när jag läste den. Hon beskriver hur hon inte kunde hålla sig för skratt och blev bestraffad för det. Fenomenet förekom alltså även i andra församlingar än vår.

Det var ett rörande ögonblick då prästen bad dem som hade bestämt sig för att lämna sitt syndaliv att stiga fram och överlämna sig åt Herren genom att bli medlemmar av församlingen. Hela menigheten skalv av rörelse och fröjd när fromma själar sakta vandrade till altaret till talkörer av »Amen« och »Pris ske Gud«. Redan som liten kände jag styrkan i deras böner och såg att de med sin förnyade tro hade kraft att klara av lidandet i sina svåra liv.

Under dessa känsloladdade gudstjänster flödade lidandets och glädjens tårar fritt och avlöstes spontant av sånger om hopp om ett bättre liv, om inte här på jorden så på andra sidan graven. Våra röster steg i sång och ljudet fyllde kyrkan och spred sig ut över åkrar och ängar. Sången harmonierade naturligt som om det hade varit en enda röst, som flödade ut i enastående kraft. Jag var fångad av de starka känslorna, men samtidigt iakttog jag allt och alla ur barnets synvinkel.

Efteråt strömmade alla ut i naturen i hopp om en nypa svalare luft, och känsloupplevelsen hade lagt grunden till god aptit. De flesta hade med matsäck och delade med sig av sina hemlagade läckerheter till vänner och till dem som inte hade något. Det fanns alltid så att det räckte till alla. På en liten stund var hela området kring kyrkan fyllt av bord dukade med hemlagat och hembakat. Pickupernas flaksidor lyftes av och förvandlades till de mest inbjudande bord. Många i församlingen var kända för att laga god mat, och besökare radade ivrigt upp sig vid de bord där de fick smaka specialiteter tillagade i särskilt välkända kök. Jag var mest intresserad av tårtor och pajer. Jag tyckte 16

121707 Min rost ORIG.indd 16

2012-06-25 12.13

om mammas mat men gick också från bord till bord och lät mig väl smaka. Eftersom jag var prästens dotter var jag alltid välkommen.

Medan jag åt fortsatte sångerna att återklinga inom mig och gav näring åt min själ precis som maten gav näring åt min kropp.

Det var tack vare dessa enkla sångers texter och musik som jag blev bekant med vår historia, om slaveriet och dess inneboende orätt­ visa. I Afrika fördes sång och berättelser vidare muntligt och denna tradition följde med slavarna till den Nya världen. Negro spirituals föddes ur slaveriet och är en kombination av enkla uttryck för sorg och kristen tro som har berikat Amerikas musikaliska arv. Tyvärr har många av de spirituals som sjöngs i de äldsta svarta kyrkorna i Amerika aldrig nedtecknats och är förlorade för alltid. De spirituals som jag hörde och sjöng som barn hörde till dem som har överlevt och de är själva fundamentet för min kärlek till musiken, varifrån jag har hämtat mycket inspiration. Efter hand som jag blev äldre ville jag också veta mer om min egen familjs historia, men tyvärr hade mina föräldrar aldrig tid och var mer intresserade av framtiden än av det förflutna. De var upptagna med att klara av försörjningen till månadens slut och förbereda oss för vuxenlivet. De var aldrig mångordiga när vi kom in på slaveriet och inte heller om den segregering som vi levde i varje dag. Pappa pratade ibland om sin mormor Harris och jag lyckades få fram några uppgifter om pappas släkt men nästan ingenting om mammas. En gång försökte jag rita upp ett släktträd men kom inte mycket längre än till mina farföräldrars föräldrar.

Sångerna i kyrkan klargjorde slaveriets realiteter för mig och hjälpte mig att förstå många av de mysterier som fanns i min egen tillvaro.

Jag började tidigt fundera över varför jag fanns till och söka efter svar.

Jag utgick från att det måste finnas någon mening med mitt eget liv och anade att en del av svaret hade att göra med de historier som berättades i de spirituals som jag sjöng, eftersom de berörde mig ända in i märgen.

Det fanns också dolda politiska tankegångar i sångerna som slav­ 17

121707 Min rost ORIG.indd 17

2012-06-25 12.13

ägarna inte upptäckte. Sättet att sjunga en viss spiritual kunde vara ett kodat budskap till slavar som planerade att rymma till en delstat där slaveriet var avskaffat. En av dessa sånger hette Steal Away och signalerade att tiden snart var inne för dem som skulle rymma med »the underground railroad«, det vill säga det underjordiska nätverk som hjälpte slavarna till friheten. När jag sjöng ord som »before I’d be a slave I’ll be buried in my grave« (Innan jag blir slav ska jag ligga i min grav) vaknade min fantasi och förde mig närmare den perioden i vår historia, slavarnas bittra öde och den dynamiska kraften i människans frihetslängtan. Slavägarnas metoder var mycket grymma. Ett slavbarn kunde redan som nyfödd skiljas från familjen, bjudas ut på auktion och säljas bort från sin kultur, sin historia och allt som kunde bidra till dess identitet och därmed till dess psykologiska, emotionella och sociala utveckling. Det var i allra högsta grad en avmänskligande process. En nyfödd slav var ett föremål, inte en människa. Han eller hon hade varken rötter eller ett förflutet, hans eller hennes framtid var densamma som allt annat lösöres och var i händerna på en hårdhjärtad ägares nyck som ansåg henne mindre värd än det enklaste husdjur.

Nästan 150 år efter slaveriets avskaffande 1865 lider det amerikanska samhället fortfarande av konsekvenserna av denna djupt omänsklig företeelse. I de segregerade skolor som jag gick i var lärarna noga med att inpränta fakta om slavhandeln, slaveriet, inbördeskriget och den segregering som vi fick leva i efter slaveriet. Det fyllde i tomrummen och kompletterade den emotionellt präglade historia som jag hade skapat mig en bild av då jag sjöng spirituals. Vi fick också lära oss om våra hjältar och hjältinnor som Fredrick Douglass, Dred Scott och Harriett Tubman som kämpade för frihet och slaveriets avskaffande. Om hur svarta konstnärer och författare, som Langston ­Hughes och Paul Lawrence Dunbar, och uppfinnare och vetenskapsmän som till exempel Benjamin Bannaker bidragit till världens utveckling, deras insatser berör våra liv än i denna dag. Vi fick lära oss att det fanns hjältar och hjältinnor som var färgade, precis som vi.

18

121707 Min rost ORIG.indd 18

2012-06-25 12.13

Vi fick lära oss att vara stolta över våra förfäder. Vi firade alltid den vecka i februari då de svartas historia högtidlighölls, en tradition som hade grundlagts 1928 (Fredrick Douglass, frigiven slav och abolitionist, och Abraham Lincoln var båda födda i februari). Det hjälpte oss att förstå vår plats i detta mörka kapitel i västerländsk och amerikansk civilisation. Det kompletterade den amerikanska historia vi läste om i begagnade böcker som vi fick överta från de vita skolorna när de bytte ut dem mot nya utgåvor. I de böckerna stod det ingenting om slavhandelns och slaveriets kostnader i liv och lidande och inte heller något om hur mycket slavarnas oavlönade arbete hade bidragit med till det moderna USA:s välstånd. De vita eleverna i sina åtskilda skolor fick inte lära sig något om svarta hjältar och firade inte den svarta historieveckan.

Efter medborgarrättsrörelsens genombrott omvandlades den svarta historieveckan till den svarta historiemånaden, hela februari, och Martin Luther Kings dag högtidlighålls i hela landet den 17 januari.

Det bör komma en tid när den månaden inte längre är nödvändig och då de svartas historia är inkluderad i en amerikansk historia som är alla amerikaners. Historieveckan tjänade ett viktigt syfte för oss som växte upp på 1950- och 1960-talen. Då Black Power- och Black Priderörelserna blev som starkast i slutet på 1960-talet blev fler vita amerikaner medvetna om sitt gemensamma arv, om den orättvisa och det lidande som så många hade fått utstå. Och också om vilka bidrag som många svarta har givit till forskning och kultur. Studier i de svartas historia och förhållanden lades till läroplanerna på skolor och universitet över hela landet. Böcker och tv-serier som Rötter var frukter av denna nya medvetenhet.

Innan jag började grundskolan levde jag i familjens och församlingens trygga kokong. Pappa avancerade inom CME-kyrkan från landsbygdsförsamlingar till större städer men vi bodde alltid i prästbostaden, i regel intill kyrkan, och min tillvaro utspelade sig alltså inom ganska snäva gränser.

19

121707 Min rost ORIG.indd 19

2012-06-25 12.13

Slavarna hade tvingats övergå till kristendomen och fann stor tröst i Jesus liv och lära och i hans lidande och uppståndelse. Att jämföra sina liv med judarnas prövningar i Gamla testamentet kan också ha hjälpt dem att uthärda slaveriet, och genom att gång på gång sjunga »Didn’t my Lord deliver Daniel, then why not every man« fick de hopp och en fast tro på att också de en dag skulle befrias från slaveriet. Att gå i kyrkan och fira gudstjänst tillsammans var en av de få friheter de hade.

Den friheten utnyttjade de i religiöst syfte men också för att fly undan slaveriets ok, om så bara för en kort stund, och den skulle bli ett viktigt fundament i 1960-talets medborgarrättsrörelse.

Efter att slaveriet avskaffats växte kyrkor upp överallt och samfunden var många. Pappas samfund Colored Methodist Episcopal Church, grundat i Jackson, Tennessee, bytte med tiden namn till Christian Methodist Church. Kyrkan var central i det officiella svarta samhället, där prästerna hade en mycket viktig funktion på grund av den moraliska auktoritet deras ställning gav dem. Inifrån kyrkan ledde prästerna från första början revolten i hela Södern och under hela medborgarrättsrörelsens tid, med Martin Luther King som lysande ledargestalt. Utan samfundens beskydd och prästernas och församlingarnas kollektiva mod, inspirerat av slavarnas musik, hade 1960-­ talets medborgarrättsrörelse inte kunnat uppstå.

Pappa var en elektrifierande och karismatisk predikant med en medfödd talang för vältalighet som överträffade hans teologiska kunskaper. Han lade intuitivt upp sina predikningar som en teater­mono­ log och var känd för sin förmåga att omvända många syndare till att viga sina liv åt Kristus. För ett litet barn var hans beskrivningar av himlen och helvetet så livliga att jag många gånger blev rädd när jag lyssnade till honom, och samtidigt starkt berörd och tagen av predikans kraft och församlingens reaktion. Alla lyssnade intensivt och föll in med utrop som »Amen«, »Pris ske Gud« och liknande. Jag var mycket stolt över honom och över att han väckte sådan beundran.

När jag nu ser tillbaka på alltsammans förstår jag att dessa starkt 20

121707 Min rost ORIG.indd 20

2012-06-25 12.13

känsloladdade gudstjänster och ännu starkare andliga och musikaliska upplevelser var min första kontakt med teatern. Det fanns inte ett spår av förställning eller »låtsas« i gudstjänsterna, men de innehöll en teaterupplevelses alla element. Pappas första församlingar på landet var för fattiga för att ha råd med ett piano eller en orgel. På den tiden var allt jag hörde och sjöng, både negro spirituals och metodistiska psalmer, utan ackompanjemang. Sången var färgrik och fyllig eftersom alla spontant sjöng i stämmor, en afrikansk tradition som spelade en viktig roll när någon tog upp en negro spiritual och andra föll in. Jag minns att en ensam röst kunde stiga i tystnaden och efter den första frasen stämde de andra i församlingen, också jag, in och slingrade harmonier kring melodin och fyllde hela omgivningen med denna glada sång till Gud. En söndagsmorgon i maj 1994 kom jag till Johannesburg som representant för Unesco för att vara med då Sydafrikas förste svarte president Nelson Mandela installerades. Frankrikes ambassadör mötte mig på flygplatsen. Hon var på väg till söndagsmässan i Soweto och erbjöd mig att följa med. Det innebar att det inte fanns tid att ta omvägen om hotellet för att duscha och byta kläder eftersom gudstjänsten snart skulle börja. Jag var redan överväldigad över att ha fått privilegiet att bevittna denna historiska händelse och när jag erbjöds möjligheten att börja med ett besök i Soweto tvekade jag inte en sekund. Soweto, skådeplatsen för det djärva studentupproret 1976, var nu fredligt. Kampen var äntligen över efter många års lidande. Mäs­ san hade just börjat när vi kom till Sowetos katolska kyrka. Kort därpå började kören sjunga utan ackompanjemang och församlingen föll in. Melodin var ny för mig men jag kände genast igen sättet att sjunga i stämmor som jag hade hört så många gånger i pappas landsbygdskyrkor. Mot slutet av mässan steg prästen, en fransman som hette Emmanuel Laffont och som hade tjänstgjort i församlingen i många år, fram och presenterade oss för församlingen. Han frågade 21

121707 Min rost ORIG.indd 21

2012-06-25 12.13

blygt om jag ville sjunga något för dem. Efter tio timmar på planet och minimalt med sömn var jag inte i bästa form, men jag ville ge uttryck för vad jag kände och svara på den värme och öppenhet som hade mött oss. Jag sjöng två spirituals, Sometimes I Feel Like a Moth­ erless Child och Glory Hallelujah. Församlingen visade sin uppskattning med att svara med höga toner som liknade fågelsång så fort jag kom upp i det högre registret. Medan kyrkan fylldes av min egen röst kompletterad med fågelsången som eko kunde jag göra en resa som täckte tvåhundra år och korsade en ocean från Afrika till Amerika och tillbaka. Denna musikaliska dialog var ett hänförande ögonblick som jag aldrig glömmer.

Båda mina föräldrar sjöng i kyrkan och hade starka röster. De anförde ofta sången och jag deltog så snart jag kunde med stor entusiasm.

I efterhand kan jag inte säga om de hade vackra röster eller ej, för jag tänkte inte på det då, men de var så närvarande i alla gudstjänster att det var som soluppgången i öster, något givet.

Min syster Geneice sjöng också, liksom våra bröder Malvin Jr och Michael när de var stora nog att följa med till kyrkan. När vi blev äldre sjöng vi där som en kvartett, men det gick inte så bra och jag blev familjens solist vid gudstjänster, dop, bröllop och begravningar. Även om min talang upptäcktes tidigt i kyrkan ägnade ingen mig någon större uppmärksamhet, vare sig i kyrkan eller hemma. Det skulle ha stridit mot mina föräldrars stränga protestantiska uppfattningar. Ett barn skulle ses men inte höras, och var som ett stycke lera som de skulle forma i enlighet med Bibelns lära. Att berömma ett barn för en talang som var en gåva från Gud skulle ha varit skadligt för barnets utveckling och gett näring åt högmodet, en av de sju dödssynderna.

Denna trånga och ensidiga uppfattning höll mig inte i tukt och herrans förmaning utan bidrog till det upproriska och självständiga i min läggning som utvecklades under årens gång.

22

121707 Min rost ORIG.indd 22

2012-06-25 12.13

Jag föddes nyfiken och har alltid tittat åt alla håll för att lära mig så mycket jag kan om världen som omger mig. Att komma fram till vad man vill här i livet är viktigt för alla, och det var nödvändigt för mig att ta reda på syftet med mitt liv. Jag visste det inte då, men jag sökte efter vägen till frihet. Min törst efter självkännedom har lett till att jag tänjer på gränserna omkring mig. Jag har alltid ställt frågan »Vad är sanning?« eftersom jag lärde mig i söndagsskolan att »sanningen ska göra er fria«. Jag har alltid ifrågasatt de gränser som andra har dragit upp för mig och aldrig låtit andra kväva mitt behov av att gå vidare. Det är kanske förklaringen till att jag har en bred och varierad musikalisk repertoar. Den är en följd av min vetgirighet och mitt ­sökande efter det som är äkta.

Redan när jag var fyra år anade jag att de vuxna satt inne med hemligheter om livet som de inte ville att jag skulle känna till. Många av dessa hemligheter fanns i böcker. För att få veta mer om mysterierna och få tillgång till kunskap måste jag lära mig läsa. Mamma var småskolelärarinna men ännu inte klar med sin utbildning. Det skulle ta många år av korrespondensstudier. Hon fick sin examen vid fyrtiofyra års ålder 1967, samma år som min syster Geneice gick ut college.

Jag var otålig och bad en lärare som bodde i närheten att lära mig läsa.

När jag började i första klass med mamma som lärare 1953, då jag var fem år, kunde jag läsa, räkna och skriva.

Att börja skolan var det första steget in i omgivningen utanför familje­kretsen. Min värld blev plötsligt mycket större och scenen där mitt liv tog form började fyllas av många olika människor och märkliga figurer som kom och gick, och de var ett välkommet tillskott till syskon, föräldrar och församlingsmedlemmar.

Jag läste allt jag kom över hemma och i skolan. Jag läste till och med mina föräldrars privata brev och gillrade fällor för dem för att ta reda på om de visste att jag kände till saker som jag inte borde ha haft en aning om. Skolan var underbar och under alla år var jag sällan borta därifrån ens en dag. För att mamma skulle förmå mig att 23

121707 Min rost ORIG.indd 23

2012-06-25 12.13

stanna hemma måste jag vara så sjuk att jag inte orkade stå på benen.

När jag fyllde sex år den 20 november 1954 märkte mamma att jag hade långtråkigt i hennes klass. Jag bråkade och det var varken bra för henne eller för mig att jag blev kvar, så jag flyttades upp i andra klass med en annan lärare där jag fick lite större utmaningar. (I USA har barnen en lärare för varje årskurs fram till sexan, och lärarnas utbildning är specialiserad för barnens respektive ålder.)

Vi testades regelbundet för att lärarna skulle se hur det gick för oss och åt vilket håll vi skulle uppmuntras att gå. Jag fick alltid höga betyg i naturkunskap och matematik, så lärarna och mina föräldrar tyckte att jag skulle gå vidare med de ämnena. Att räkna var roligt.

Jag kände mig hemmastadd i siffrornas värld och siffror kändes pålitliga och trygga. Jag såg fram mot de timmarna. Hela tiden sjöng jag i kyrkan och jag gick med i skolkören när jag var tolv år. Att ägna mig åt musik professionellt tänkte jag aldrig på, det var bara självklart att jag alltid skulle sjunga. Sången var och kommer alltid att vara en konstant och oumbärlig del av min tillvaro men på den tiden var den något att syssla med på lediga stunder, före och efter skolan.

Mitt öde väntade på mig med något annat i beredskap. Det skulle visa sig att meningen med mitt liv inte enbart skulle ligga i matematik och naturvetenskap utan framför allt i konsten. Jag lärde mig så småningom att den svartvita säkerhet som jag trodde fanns i matema­ tiken var fylld med gråzoner och att ett ständigt sökande efter sanning ofta ledde till ödmjukt tvivel.

En dag i fjärde klass, då jag var åtta år, satt jag i min bänk och lyssnade till läraren som förklarade något. Plötsligt fick jag en uppenbarelse. Det var som om en liten röst inom mig viskade: »Du tycker om att gå i skolan och tycker det är spännande och roligt att lära dig saker, men tappa inte bort dig själv genom att låta skolan hindra din nyfikenhet. Skolan borde hjälpa dig att tänka på egen hand.« Jag viss­ te att läraren ville oss alla väl, men när någon av oss uppträdde eller tänkte på ett sätt som gick utanför de konventionella gränserna fick 24

121707 Min rost ORIG.indd 24

2012-06-25 12.13

det individuella tänkandet stå tillbaka för ordningen i klassrummet och för andra krav som vi aldrig förstod. Efter familjen har skolan det främsta ansvaret för att barnen lär sig vad som förväntas i det vuxna samhället, eller hur de ska bete sig som medlemmar av en större ­familj. Det är nödvändigt och kan vara en positiv upplevelse. »Jag ska göra som lärarna säger, men jag tänker fortsätta att ifrågasätta och tänka själv.« Jag höll min hemliga föresats för mig själv. Det var inte så svårt för det var roligt att gå i skolan och jag förstod tanken bakom de flesta regler som jag fick leva med där och hemma. Denna insikt gav mig en känsla av att ta ansvar för mig själv.

Mina föräldrar märkte att det gick bra för mig i skolan men några berömmande ord blev det aldrig. Det ansågs självklart att jag skulle ha höga betyg. Den attityden är nog förklaringen till att jag alltid är lite misstänksam mot alltför fagra ord och smicker. Att inte vara lättsmickrad har varit en styrka.

Med sin ställning i församlingen ville pappa att hans familj skulle vara ett levande exempel på det han predikade varje söndag. Han var auktoritär, principfast och ibland kompromisslös. Mamma ansåg att han i grund och botten hade rätt, men när han var bortrest var hon mycket mer överseende med våra fel och brister.

Mina första år bodde vi i den lilla staden Magnolia, inte långt från mina morföräldrar och farföräldrar, i ett hus som pappa själv hade byggt. Han var så stolt över det att han behöll ritningarna i många år sedan vi hade flyttat därifrån. Vi bodde i ett samhälle där alla var svarta, alla i skolan var svarta. På landsbygden överlappade de svarta och vita samhällena ofta varandra på grund av gemensam fattigdom.

Innan jag blev fem år och började skolan hade jag lekt med vita barn som levde i utkanten av vårt grannskap, men fler vita än så kom jag sällan i kontakt med. Vi var för små för att bry oss om hudfärg men Jim Crow skulle snart skilja oss åt, och då kunde vi inte gå i samma skola eller ens dricka ur samma vattenfontän. Mina föräldrar skyddade mig så gott de kunde från den skrämmande, smärtsamma och för25

121707 Min rost ORIG.indd 25

2012-06-25 12.13

ödmjukande segregeringen. Men den 4 september 1957, några månader innan jag fyllde nio, kunde ingen längre blunda för segrege­ringens fruktansvärda realitet i delstaten Arkansas och resten av USA.

121707 Min rost ORIG.indd 26

2012-06-25 12.13